En ny konsumentvärld – också

Det ”omöjliga” har hänt – inte en gång utan två. De stavas Brexit och Trump. Och de är inte de sista ”omöjligheterna”. Vilket påverkar oss på många sätt – även som konsumenter.

Jag verkar inte vara ensam att känna fysiskt obehag över vad som hände i USA förra veckan. Det råder en sorts kollektiv chock, som inte lättar när illavarslande uttalanden och utnämningar når oss via media.

Dåligt val - även för konsumenterna.

Dåligt val – även för konsumenterna.

Globalisering, samarbete och tolerans är inte självklart längre. Det tycks som om vi lever i en 50-50-värld med allt större klyftor mellan de båda sidorna. Väldigt många val och folkomröstningar slutar väldigt jämnt – USA, Storbritannien, Polen, Österrike. Och en lång rad val i Europa står för dörren där utfallet kan bli än mer hat, isolationism, ”enkla” lösningar (om ens några) och miljönonchalans eller förnekelse. Tanken på Marine Le Pen (bilden) som president i Frankrike eller ett Nexit (Nederländerna) är bara för mycket…

Jag tror på EU, en öppen marknad, konkurrens och frihandel. Inte oförblommerat, de måste möta högt ställda konsumentkrav, ställa måste i centrum. Jag kan tycka EU är trögt, att det tas alldeles för stor hänsyn till industrin och för liten till utsatta konsumentgrupper. Men på det stora hela är jag förvissad om att konsumenterna fått det bättre med EU än utan. Vi har fått större konkurrens men också lagar som innebär ökade informationskrav, starkare integritetsskydd, stopp för höga roamingpriser, ångerrätt vid gatuförsäljning, minskade kortavgifter, tydligare regler för innehållsförteckningar för mat, ursprungsmärkning och spårbarhet på kött, energimärkning på vitvaror. Med mera.

Många lösningar måste vara gränsöverskridande. Miljön och integriteten på nätet är två exempel. Liksom självfallet rättigheter för flygpassagerare och tvistlösning när vi köpt något i ett annat land. En delad värld, präglad av misstro blir en sämre värld även för oss som konsumenter. Konsumentskydd kan monteras ner, urvattnas, undvika att uppdateras. Valalternativen blir färre.

Nu behöver goda krafter mobiliseras. Och jag tror den svenska, europeiska och globala konsumentrörelsen har en viktig roll att spela. Konsumentfrågor handlar om inkludering, känslan av rättvisa, öppenhet, långsiktighet och hållbar konsumtion. Det behöver vi mer av, inte mindre.

Skillnad mellan hur det ÄR och BORDE vara

Och årets Blåslampa går till….Föreningen Närjord. Grattis!! De får priset för deras ”helhetsgrepp och cirkulära tänk är inspirerande och möjliggör hållbara val för konsumenterna. Att fika gott med gott samvete är möjligt i Söderhamn! (ur juryns motivering).

img_8446Det finns många intressanta och utmanande delar av jobbet som generalsekreterare på Sveriges enda breda konsumentrörelse. Men den ROLIGASTE delen är utdelningen av vårt eget pris till årets konsumenthjältar. I år fanns ett 30-tal nomineringar för juryn att ta ställning till och de fyra finalister som utsågs har alla en tydlig gemensam nämnare – hållbar konsumtion. Alla de fyra finalisterna har på olika sätt gjort det lättare att välja rätt, inspirera fler att ta initiativ som det i Söderhamn. Ett tecken i tiden. Just föreningen Närjord hämtar sina råvaror från bönder kring orten som sedan förädlas på det föreningsdrivna Rådhuskonditoriet i takt med säsongerna. Nyanlända engageras i allt från odling till bakning och servering. Ett praktexempel på en win-win – hållbar utveckling, integration, levande landsbygd med konditoriet blir en samlingsplats. Utbildningsminister Gustav Fridolin, kuvertsprättare och utdelare denna dag, underströk också i sitt tal hur viktiga människorna är, de som på olika sätt, på många olika håll, ofta i tysthet, driver på för en omställning mot en mer hållbar konsumtion.

Blåslampan är mycket mer än en glammig prisutdelning och glada pristagare. Det är av tradition också ett seminarium på ett högaktuellt ämne och i år handlade det verkligen om omställning. Av vår textilkonsumtion. Projektledaren för vårt framgångsrika projekt Stilmedveten, Moa Rönnåsen, visade hur vi förbrukar drygt fyra jordklot genom vår konsumtion av bland annat textilier. Av 13 kilo tyg som vi köper per år slänger vi åtta kilo. Slänger, alltså. Inte återvinner. Här finns en himmelsvid skillnad mellan hur det Är och BORDE vara och även om det sker en del i branschen måste det till större medvetenhet, djävlaranamma och kunskap hos konsumenterna. Men också ett större ansvarstagande från företagen, inte bara kosmetika och myrsteg.

Ett hundratal textillärare fanns på plats för att ”workshoppa” (svenskt ord sökes) kring bra sätt att få in ett hållbarhetstänk i undervisningen. Bland det jag noterade från paneldebatten var att det viktigt att ingjuta hopp hos unga men också göra dem lite lagom förbannade på utvecklingen och att fundera på benämningar som ”second hand”. Låter kanske inte helt fräscht för alla, så varför inte ha lite ”delad vårdnad” av kläder..?

Stilmedveten är ett fantastiskt exempel på vad vi i ideella sektorn kan göra för att både inspirera och utmana på ett så komplext och ”privat” område som textilkonsumtion. Med expertis, utvecklande av metoder, och utställningsmaterial liksom skapande av debatt och uppbyggande av intresse även hos de icke-frälsta.

Lång hållbarhet?

Det var inte utan stolthet som konsumentminister Per Bolund igår presenterade sin strategi för en hållbar konsumtion. Den var i och för sig ingen nyhet utan kom redan med budgeten för några veckor sedan. Ett hundratal hade samlats på Rosenbads konferenscenter i Stockholm plus tittare via webben.

Det handlar om två viktiga principer: Konsumtionens roll (inte bara produktionens). Och politikens roll (inte bara konsumentmaktens). Båda har diskuterats för lite. Bara ATT det nu finns en strategi är bra, det skapar diskussioner och sätter tankar och krafter i rörelse. Sedan måste det naturligtvis bli resultat. Strategin har många lovvärda ansatser och bra skarpa åtgärder men det viktiga är vad som händer ”på marken”. Gårdagens ”fanfar” är verkligen bara starten.

ha%cc%8allbartJag hade möjlighet att kommentera strategin på Rosenbad igår. Längre ner finns mina kommentarer (även om jag inte höll mig helt till manus). Alltihop filmades av SVT Forum, som kommer att sända det framöver, men det finns att beskåda på regeringens hemsida.

En publikfråga handlade om hur detta skulle säkras vid ett eventuellt framtida regeringsskifte (till en alliansregering). Bra fråga. En del politiker argumenterar att staten inte ska ”lägga sig i” hur människor lever sina liv. Jo. Men då glömmer man att staten redan lägger sig i mycket genom beskattning och förbud. Och att mycket av dagens regleringar faktiskt styr utvecklingen åt fel håll, mot ohållbara konsumtionsmönster. Ovanpå det kommer all marknadsföring som vill få oss att äta mer kött och köra bensinslukande bilar…

Konsumenterna har sitt ansvar och sina möjlighet att använda sin makt. Men det kräver bättre förutsättningar, att det blir ”lätt att välja rätt”. Vilket kräver att konsumtionsförändringar blir en politisk fråga där det händer saker. Hållbar konsumtion går inte att vifta bort med att det är vars och ens privatsak.

Här är mina kommentarer på strategin från igår:

Vi välkomnar ett fokus och en strategi för hållbar konsumtion, inte bara produktion. Det är viktigt att konsumtionens roll tas upp och VÄGS IN på olika sätt, även vad gäller exempelvis klimatmålen.

Vår utgångspunkt är att de hållbara valen av varor och tjänster ska vara enkla och ekonomiskt fördelaktiga. Det ska vara lätt att välja rätt. Ohållbara konsumtionsmönster måste fasas ut. Det finns för mycket som idag styr mot kortsiktigt tänkande och ohållbar konsumtion. Ansvaret är tredelat – politiken, näringslivet, konsumenterna. Politiken måste i hög grad skärpa lagstiftning, undanröja hinder, att höja medvetenheten om behovet av förändrade konsumtionsmönster.

Vi har tidigare getts möjlighet att ge input till strategin och jag tänker utgå från den. Dess fyra hörnstenar är:

  1. Starkare konsumentskydd och produkter som håller
  2. Det verkliga priset – förorenaren betalar
  3. Det civila samhället som vakthund, pådrivare och folkbildare
  4. Behov av mer forskning

En hel del av tankarna återfinns i strategin, viket vi noterar med tillfredställelse.

Det är  positivt att strategin är BRED – att den tar upp de olika delar av konsumtionen som berörs, ”bilen, biffen bostaden – och BANKEN. Vi är positiva till mycket av ansatserna och åtgärderna – men det reellt viktiga är ju vad som händer ”på marken”, alltså på marknaden, hos konsumenterna. Och då talar jag om ALLA konsumenter, inte bara de redan frälsta.

Mycket är angeläget – hållbara transporter och hållbart boende inte minst. Jag vill kommentera några av satsningarna specifikt:

Varor som håller längre, som delas och återanvänds. Vi noterar att regeringen förslår sänkt moms på reparationer – och därmed genomför en av våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik”. Men det räcker inte:

Det måste till en trygg grund. Vi menar att en stark konsumenträtt är en FÖRUTSÄTTNING för hållbar konsumtion och medvetna val. Det gäller exempelvis inom den växande delningsekonomin, som har potential att ge både stor konsument- och miljönytta. Om förtroendet saknas och konsumenten tror sig kunna råka illa ut på en marknad kan det mycket väl bidra till att utvecklingen stannar av.

På samma sätt behöver den 3-åriga reklamationsrätten stärkas genom att utöka den omvända besvisbördan (från idag sex månader). En förstärkt reklamationsrätt ökar företags incitament att tillhandahålla produkter som håller längre. 


Stimulera en mer miljösmart konsumtion och livsstil. Det är bra med en bred beskrivning av de hinder som finns. Viktigt att vara realistisk med konsumenters incitament och möjligheter, till exempel TIDEN man är beredd att lägga ner. Här är ”nudging” en nödvändig del med stora möjligheter till utveckling och utnyttjande.

Ett av problemen, som också tas upp, är kostnaden, priset. Det inkluderar idag inte de långsiktiga kostnaderna för miljö, arbetsmiljö, djurhälsa, inklusive klimateffekter och antibiotikaresistens. Politiken måste i högre utsträckning använda principen om att förorenaren betalar och undanröja systemfel. Det måste också till nya prismodeller med ”pris per gång” eller ”pris per år” så att inte marknaden belönar sällanköpsprodukter som snabbt går sönder. Andra viktiga krav gäller produktdesign.

De finansiella aktörerna – bra att de uppmärksammas. De är nyckelaktörer med enorma resurser och enorm potential, men samtidigt traditionellt mycket trögrörliga. Med vårt hållbarhetsprojekt Fair Finance Guide har vi visat att det GÅR att göra skillnad men det kräver BÅDE konsumenttryck OCH lagstiftning för ökad transparens och hållbarhetsredovisning. Frivillighet är bra om det fungerar, men det gör det inte från bankernas sida.

Hållbar konsumtion av livsmedel – här är livsmedelsstrategin från regeringen central. Föresatserna var goda och nu måste regeringen uppfylla sina löften om en svensk livsmedelsstrategi som bidrar till att uppfylla miljö- och klimatmål, ökad folkhälsa och ett gott djurskydd.

Information på restaurang – bra att det är med, det är en informationsmässig öken. Och de som inte gör något är ofta de som skulle behöva göra mest.  Jag rekommenderar regeringen att vara lagom tålmodiga med självregleringen.

Beakta konsumenters olika förutsättningar – här blev jag riktigt glad. Bra att regeringen betonar den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet. Det måste vara RIMLIGT att vara konsument. För alla. Viktigt med ett ifrågasättande av begrepp som genomsnittskonsument och normalkonsument.

Här krävs lagstiftning men också ökad kunskap hos företagen. De behöver bli bättre på att utgå från en mångfald av människor vid såväl produkt- och tjänsteutveckling som vid erbjudandet av varor och tjänster. Den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet måste också blir tydligare i företagens hållbarhetsrapportering. Med ett systematiskt tillgänglighetsarbete, redan från start, undviker vi kostsamma särlösningar för samhälle, företag och konsumenter.

Den EKONOMISKA hållbarheten är också central, och den har ju en klar koppling till den sociala. Viktigt att det blir reella och skarpa åtgärder mot överskuldsättningen som verkligen skyddar alla, även utsatta konsumenter. Även här handlar det en tuffare politik som tydligare står på konsumentens sida. Vi ser exempelvis hur telefonförsäljningen fortsätter att vara en plåga för många, det är en skam att det ännu inte införts krav på skriftlig bekräftelse.

Det vi framför allt saknar är konkretisering civilsamhällets roll. Kortfattat – de goda intentionerna bakom strategin kommer inte att kunna förverkligas utan insatser från de ideella krafterna.

Det står t ex ”Det civila samhällets aktörer kan spela en betydande roll i detta sammanhang” – MEN det konkretiseras inte mer än så. Och så är det ganska genomgående. Ett forum för miljösmart konsumtion och livsstil är en god tanke, men även här känns det som om civila samhället inte ens ska sitta i baksätet utan snarare i skuffen.

Fristående organisationer kan, till skillnad från myndigheter, agera snabbt, utmana normer och strukturer, driva på utvecklingen hos företag och även på sitt sätt bidra till att guida till mer hållbara val. Fristående organisationer har också en bas direkt i målgrupperna – av olika slag, även de ”icke frälsta”.

Det finns gott om exempel på vad civilsamhället kan göra, som Sveriges Konsumenter och Naturskyddsföreningen och andra har visat . Stöd till initiativ som Fair Finance Guide har visat sig kunna skapa verklig förändring – SNABBT. Det behövs stöd till dessa typer av initiativ även på andra områden – exempelvis för livsmedel, textilier, möbler, resor, hemelektronik och leksaker.

Många goda exempel finns också i våra grannländer Norge och Danmark.

Men det går inte av sig själv, civila samhällets aktörer kan inte leva på endast goda intentioner, det behövs ”smörjmedel”. Ett förslag vi gav på inputen var ”Eldsjälsfond” för specifika projekt. Eller uppdrag som de facto läggs ut på civilsamhället med tydliga mål för genomslag.

Över huvud taget behövs ökade insatser och medel för folkbildning med särskilt fokus på unga, äldre, funktionshindrade (inklusive kognitiva funktionshinder) och nyanlända.

 

 

 

 

Frihandelsavtal är bra – men…

Om en månad undertecknas troligen CETA – frihandelsavtalet med Kanada.

Inte hört talas om det? Nej, det är lite konstigt att det varit så lite ramaskri kring CETA jämfört med avtalet med USA, som har den numera välbekanta förkortningen TTIP.

Idag träffas handelsministrarna i Bratislava, för att diskutera CETA. Igår var jag där, inbjuden av kommissionären Cecilia Malmström att prata på en konferens om ”frihandelsavtal i praktiken”. Naturligtvis med konsumentvinkel, vilket var ganska ensamt i en sal med mestadels slipsar från näringslivet.

Frihandelsavtal är komplexa och inte har det blivit lättare med åren. Förr handlade det mest om tullar (jobbigt nog). Nu tampas man om säkerhets- och miljökrav. Vilket också gjort att både miljö- och konsumentrörelsen vaknat till och därmed en stor del av befolkningen. Handelspolitik var närmast en icke-fråga fram till TTIP.

Konsumentrörelsen är i grunden positivt till frihandel. Med rätt ”design” kan avtalen innebära större konkurrens, innovation och mer för pengarna. Vilket ofta framhålls av alla tillskyndare, såsom regeringar, näringsliv och ofta fackförbund. Men det finns många fällor. Det handlar trots om en förhandling där det gäller att ge och ta och med otroligt krångliga klausuler som är svåra att förutsäga effekten av. Vunna segrar ifråga om hälsa, säkerhet, arbetsrätt och djurskydd får inte ges upp. Dessutom har ett nytt element kommit in – digitaliseringen. En knäckfråga är: Vad innebär ett avtal för hanteringen av våra personliga data?

Cecilia Malmström och Kanadas handelsminister Chrystia Freeland (till höger) under en livad diskussion om frihandel i Bratislava igår.

Cecilia Malmström och Kanadas handelsminister Chrystia Freeland (till höger) under en livad diskussion om frihandel i Bratislava igår.

Gårdagens debatter visade på hur komplext alltihopa är, på alla ledder. Företagarna klagar på alla formaliteter, som exempelvis när en ungersk salamifabrikör vill sälja i Kanada. Vi konsumentföreträdare pratar om garantier mot att säkerhet, miljö och dataintegritet offras. Lite som olika världar. Kommissionens tjänstemän säger sig visa förståelse för alla synpunkter…

Själv framhöll jag bland annat att frihandelsavtalen varken är himmel eller helvete men att de måste ha folklig legitimitet för att genomföras, särskilt i skuggan av Brexit. Vilket kräver att alla ”fördelar” också bevisas och inte bara blir ett innehållslöst mantra. Kanske blir ”TTIP Light” svaret, vi får se. Hela det frihandelsavtalet verkar nu emellertid ha förpassats i malpåse, inget lär hända före årsskiftet. Om ens då.

Cecilia Malmström var – igen – tydlig med att hon inte kommer att acceptera någon som helst sänkning av konsumentskyddet och att frihandelsavtalen därtill ska användas som hävstång för miljön och arbetsrätten. Det låter svårt men lovvärt. Och absolut nödvändigt.

För lite händer i ”Dieselgate”

Tänk dig en globalt storföretag som bluffat om dyra produkter som sålts till hundratusentals svenska konsumenter. Som brutit mot konsumentlagarna i 20 EU-länder. Där avslöjandet kom för ett helt år sedan. Och som sluppit kompensera konsumenterna.

Där har du ”Dieselgate” – skandalen med Volkswagens fejkade utsläppssiffror.jourova

Tiden går och förbluffande lite händer. Idag har jag deltagit i en konferens i Bryssel med konsumentkommissionär Jourova (i mitten av bilden ovan). Konsumentorganisationer från EU:a alla medlemsstater vittnade om hur lite som händer i deras länder, hur dålig informationen från Volkswagen är, hur de vägrar ens andas om kompensation och hur lite nationella myndigheter gör. Från vissa länder kom till och med berättelser om hur Volkswagen ”påmint” om hur mycket företaget investerat i landet. Alltså hotat med arbetslöshet – en vanlig metod när näringslivet pressas.

Italien är ett land som går mot strömmen. Organisationen Altroconsumo har testat bilarna i laboratorier och kunnat beslå Volkswagen med lögner, man har stämt biljätten med 24 000 konsumenters stöd i en så kallad grupptalan för att få kompensation.

Liksom i de flesta andra länder händer förbluffande lite i Sverige. Reaktionen från början har varit tystnad, sedan kom brev till kunderna men utöver en modifiering av bilen inte någon kompensation. Att hitta någon information på Volkswagens hemsida är rena detektivarbetet. Modifiering, förresten, även den finns det gott om frågetecken kring. Avhjälper den problemet, ger den kunderna den bil de trodde de köpt..?

Skandalen är ett klockrent fall för grupptalan, vilket skulle vara möjligt även i vårt land. Men än så länge har inte myndigheten – Konsumentverket/KO – ens antytt att det skulle vara aktuellt. Synd.

Skandalen visar på värdet av oberoende kontroll och bättre möjligheter för konsumenterna att få rätt. Och behovet av hel-europeiska lösningar på problem av det här slaget. Kommissionären Jourova menade att kommissionen inte kan sitta still utan det måste hända något. Hon har säkert god vilja, men kämpar i motvind. Dessutom utesluter hon lagändringar utan lanserar nya testmetoder och mer oberoende kontroll. Frågan är hur långt det räcker. Risken finns att vi – när ”greenwash” blir mer och mer lockande – snart sitter där igen med en ny megaskandal.

Hösten – ny vår för konsumenterna?

Det drar ihop sig till en het höst i konsumentpolitiken. Tunga frågor som rör allas vår vardag kan komma att klubbas eller i alla fall få ett genombrott. Många återfinns i vår nya lista på 60 lösningar som gör livet för konsumenterna säkrare och enklare. Här är några exempel:

Livsmedelsstrategin – skulle kommit till sommaren men förhandlas nu inom Alliansen och ska förhoppningsvis förlösas september eller oktober. Blir det mat i hyllorna som vi har förtroende för som konsumenter, mat som verkligen producerats hållbart och djuretiskt? Lobbyingen har varit och är intensiv, själv har jag diskuterat den i Almedalen och skrivit under debattartiklar på SVT Opinion och Göteborgs-Posten.

IMG_8236

Två viktiga ståndpunktsdokument på mitt skrivbord.

Hållbar konsumtion – alltså hur det kan bli enklare för dig och mig handla hållbart i det stora och det lilla. Här utlovar ministern Per Bolund en strategi i årets budgetproposition. Mycket spännande. Vi har gett input om ändrade rättsregler, en mer hållbar prissättning på varor och tjänster samt ökad stöd till civilsamhälle och forskning för att kunna göra insatser som verkligen biter.

Delningsekonomi – här växer behovet av transparens och tydligare rättsskydd för att det ska bli en vinst både för konsumenterna och gynna en hållbar utveckling. En utredning om detta har just startat, där vi sitter med.  Stor fråga även i övriga Norden och i EU.

Digitala frågor – hett i Almedalen, vi driver hårt både mot politik och näringsliv. Ny EU-förordning med bättre skydd kommer 2018 men frågan är om det räcker och dessutom  behöver det hända saker nu. Detta är ett ansvar för Konsumentverket och Datainspektionen (som har fått anmälningar från oss). Statliga Integritetskommittén grunnar vidare med förslag, där vi deltar.

Garanti- och reklamationsregler när vi köper fysiska varor och när vi köper digitala varor (t ex e-böcker och streamad film) är under översyn i EU. Avgörande för oss konsumenter och kan avgöras i höst.

Snabblån – fortsatt stora problem med denna ”motorväg in i skuldfällan”. I oktober läggs utredningen om högkostnadskrediter fram till regeringen. Vi har krävt bland annat räntetak och kostnadstak.

Telefonförsäljning – ett jätteproblem där provisionshungriga säljare pratar omkull gamla och välvilliga människor. Här finns ett utmärkt utredningsförslag med krav på skriftlig bekräftelse av avtal träffade på telefon. Lobbyingen från säljarna är intensiv och man kan undra varför det dröjer från politikens sida. Ingen proposition är anmäld från regeringen.

Regelförenkling. Stor fråga i näringslivet både i Sverige och i EU. Man vill städa bort onödig byråkrati. Gott och väl, men kontrollfrågan vi i konsumentrörelsen ställer om det går ut över konsumentskydd och krav på information.

TTIP – frihandelsavtalet med USA, som i högsta grad berör oss alla och miljön. Lite av vinna eller försvinna-läge i höst. Vad händer med kemikalieskyddet, livsmedelsreglerna och annat viktigt som vi kämpat oss till under decennier i EU?

Och så en massa andra frågor – hållbara banker, kontanter, bilars avgasutsläpp och Volkswagens bluffar… På Sveriges Konsumenter ser vi fram emot att arbeta med alla dessa – och andra – viktiga frågor för landets tio miljoner konsumenter. Det känns i allra högsta grad meningsfullt att gå till jobbet.

Värdet av goda exempel

”Name and shame” kallas det som vi ofta gör i konsumentrörelsen, att hänga ut företag som beter sig illa mot konsumenterna genom att luras, fuska eller vilseleda. En central roll för oss som konsumentföreträdare innebär att ifrågasätta, att vara kritiska, att agera vakthund, blåslampa.

Men inte bara. Ska vi uppnå resultat måste vi också kunna berömma. Vi måste kunna peka på  företag som gör något bra, som vågar gå före, som sticker ut på ett för konsumenterna bra sätt. Goda exempel är viktiga. De sporrar, driver fram. Utveckling kräver både piska och morot.

Detta är inte lätt. Det fick Isabella Lövin erfara under miljöpartiets Almedals-dag när hon bjöd upp tre multinationella företag på en TV-sänd presskonferens där de fick berätta om sitt klimatarbete. Det fanns också en del att kritisera hos företagen, visade det sig i den efterföljande TV-utfrågningen.

Och så är det. Risken när en trovärdig aktör säger något positivt om ett företag är det finns baksidor. Man kan ifrågasättas för någon brist, något tvivelaktigt under ytan hos de framlyfta företaget. I miljöbommens spår ökar också ”greenwashingen”, överdrifter eller rena lögner om hur miljövänliga en produkts eller tjänst är.

Ändå är det viktigt. Vi måste visa att förändringar sker och att de är möjliga. För att inge framtidshopp både hos konsumenter och företag. Bilden vi får via massmedia är väldigt mycket fylld av elände och vi behöver ge en positiv bild också, en annan ”berättelse”. För många år sedan läste jag Erika Bjerströms bok ”Miljövår – reportage om miljövårdsframgångar i det tysta”. Det blev en väckarklocka. Det sker en massa som ingen berättar om. Och så är det fortfarande, kanske i ännu högre utsträckning. 

Därför måste vi vara kritiska – och berömmande. För att uppmuntra andra företag att följa efter. Och inte minst för att visa att näringslivets standardinvändningar mot ökat konsument- och miljöskydd (”det är omöjligt, för dyrt” etc) inte stämmer. Det goda exemplets makt är stark, på flera sätt.

Vinnare_blåslampan_2015svartvit

Swopshop – vinnare av Blåslampan 2015. Nu kan du nominera någon föregångare och ”konsumenthjälte” till årets Blåslampa.

Vi gör det varje år genom att dela ut konsumentpriset Blåslampan. Förra året gick priset till Malmö-butiken Swopshop (bilden). Var gärna med och nominera du också (klicka på länken).

Vi gör det på andra sätt också. Fair Finance Guide rankar exempelvis varje år bankernas hållbarhetsarbete. Det innebär att det finns de som är sämst. Men också att det finns banker som ligger i topp. Därmed blir det en tävling, ”nästa år ska vi bli bättre”.

Det är en spännande tid just nu när många, många företag faktiskt går före, satsar på hållbarhet. Inte för att de måste följa lagen. Utan för att det finns affärsmöjligheter. Att miljökrav och miljöintresse inte är hinder utan potential. Nu väntar vi på den fossilfria banken, restaurangen som har full information om sin mat eller varför inte appen som har korta och begripliga avtalsvillkor.

Vi i konsumentrörelsen kommer att fortsätta att både ”dissa” och hissa”. Vi ska leverera både problembeskrivningar – och lösningar. Både till affärslivet och till politiken, som båda har ett ansvar  för ökat trygghet, konsumentmakt och en hållbar utveckling. Läs gärna vår skrift ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik”. Och notera att vi ändrat ordet ”krav” till ”lösningar”.

Digitalt årets trend i Visby

Almedalsveckan startar. När jag står där på soldäck känner jag både förtjusning och bävan när Visby dyker upp ur havet. Som avslutning på arbetshalvåret spinner den årliga politikkarusellen igång. Intensivt är bara förnamnet. Fem gånger ska jag upp på scenen i olika ämnen, dessutom blir det mängder av möten, kunskap, insikter från morgon till sen kväll. Efteråt behöver man ligga platt på marken, stirra upp på himlen och bara andas. IMG_7958

Intensivt – men fantastiskt. Unikt på många sätt, folkbildande, vitaliserande. Varje år jag kommer hit förundras jag över att något sådant här över huvud taget är möjligt. En veckas folkuniversitet och åsiktstorg om aktuella frågor, nerknött bland medeltida gränder, murar och ruiner. Med makthavarna på plats, i kortärmade skjortor.

Rekord är det – som vanligt – med 3821 seminarier. Det verkar aldrig sluta öka. Tisdag mellan klockan 13 och 14 hålls exempelvis över 100 seminarier. Egentligen helt sjukt.

Trendordet i år är ”digital”. Närmare 500 seminarier handlar på något sätt om digitaliseringen och dess konsekvenser. Jag pratar om bankernas digitalisering och om kundattityder om integritet. Min roll där är, som så ofta annars, att bidra med konsumenternas behov, förutsättningar och rättigheter (de som finns och de som borde finnas).

Hållbar utveckling är också allt mer populärt. 941 seminarier när man säker på nätet mot 667 förra året. Hälsa: 358 mot 202 förra året. Siffrorna säger ju inte allt, det handlar ju om på vilket sätt mantra som ”hållbart” kommer in. Men de ger i alla fall en indikation.

Livsmedelsstrategin var en väntad het potatis till årets Almedalsvecka (12 seminarier tar upp detta, varav vi är med på ett i morgon klockan 16 i E35 på Campus Gotland). Landsbygdsministern hade hoppats kunna stoltsera med en helt färdig proposition, men förhandlingar pågår fortfarande med alliansen. Vi från konsument-, miljö- och djurskyddsrörelsen får fortsätta tala krav och förväntningar, hur det kan bli en win-win för producenter och konsumenter.

Sammanlagt är Sveriges Konsumenter med på ett tiotal seminarier, som ”konsumentröst”. Behovet är naturligtvis mycket större. En stor del av de seminarier som hålls har ett behov av ett konsumentperspektiv. Ofta talas det över huvudet på de som berörs – kunder, konsumenter, människor. Ordet ”konsument” ger bara 90 sökträffar på Almedalswebben, alltså dryga 2 procent av seminarierna. Det kunde självfallet vara bättre.

Kommunal vägledning forever

I en komplex värld med ökade klyftor behöver konsumenterna stöd. Alternativet: Det blir väldigt besvärligt och dyrt för de mest utsatta. Och för samhället. Därför är den kommunala konsumentvägledningen livsviktig att slå vakt om. Exakt hur handlade en debatt på Konsumentdagarna i Borås om, som jag deltog i.IMG_5007

Konsumentvägledningen har fyra decennier på nacken. De är vardagshjältar som med blygsamma medel åstadkommer små mirakel. Kommunal vägledning har flera unika egenheter värda att slå vakt om – den känner och kan prata direkt med lokala företag, den tillåter personliga besök för krångliga ärenden, den kan förebygga istället för att enbart släcka bränder. Förra året startade en helt nya aktör, Hallå Konsument, som centralupplysningstjänst. Den har fungerat väl gentemot konsumenterna, bortsett från oacceptabelt långa köer. OCH bortsett från att tjänsten i sig ger bränsle åt nedläggningar i kommunerna. Vi var många som varnade för detta redan från början och nu verkar vi – tyvärr! – få rätt. Senaste rapporten Läget i landet bär syn för sägen.

Så vad göra nu då? Ja, deltagarna i panelen idag hade olika idéer. Samverkan var ett nyckelord. Konsumentminister Per Bolund sa att att det var ”väldigt oroande” och pratade om tio nya miljarder till kommunerna, som bland annat kan användas för konsumentstöd.

Mina svar löd ungefär så här:

  • Utnyttja de tillgångar som finns – alltså Konsumentverket, rådgivningsbyråerna och vägledningen i över 200 kommuner (som har fått kraftigt minskat antal samtal). Det kräver inte minst bättre hänvisning från den centrala ”ingången” till kommunerna. Eftersom många tänker ”Konsumentverket” när de har ett konsumentproblem bör även myndighetetens växel och hemsida hänvisa till kommunerna. såväl från Hallå Konsument men
  • Förhindra en nedläggningslavin. Konsumentverket, ansvarig minister Per Bolund och andra kan göra mer – turné med Sveriges Kommuner och Landsting, regionala träffar, riktade pengar. Och så måste den ekonomiska nyttan med konsumentstöd utredas, så att krassa kommunalpolitiker kan få de avgörande pengaargumenten. Forskningspengar, tack.
  • Öka det förebyggande arbetet. En stor del av idén bakom Hallå Konsument var att det skulle ”frigöra resurser” för att mota Olle i grind i samtal med unga, arbetslösa, invandrare etc. Så har det inte blivit, det förebyggande arbetet minskar. Här behövs pilot- och temaprojekt, goda exempel med mera.
  • Utnyttja den ideella kraften. Frivilligorganisationerna är många och har flera fördelar: De är snabbfotade, de når direkt ut till målgrupper som annars är svåra att nå och de kan vara raka i svåra frågor om livsstil och normer (hur ska jag konsumera hållbart, vad ska jag undvika att köpa, vilka företag agerar oetiskt etc). Myndigheter kan inte och ska inte göra allt.
  • Synliggör behoven och definiera en god konsumentvägledning. Det blir allt mer som en konsument ska klara av. Vi behöver en diskussion om rimlighet, delaktighet och om vad en ”normalkonsument” är. Det borde öka den politiska motivationen att satsa på konsumentstöd. Per Bolund, Konsumentverket och andra behöver peka med hela handen och säga att det krävs vissa grundkriterier, kanske använda vår mall för en ”skamgräns”.

Dessutom behöver vi skaffa bättre underlag för analys. ”Seismografen” – den årliga rapporten Läget i landet – utgår i hög grad från vilka som har och inte har kommunal vägledning. Som om det vore digitalt. Var tredje vägledare jobbar mindre än fyra timmar i veckan, alldeles för otillgängligt och för lite för att kunna behålla kompetensen. Dessutom späs konsumentvägledningen ut, kan man säga, när den blir en del av en mer generell rådgivning på kommunens kontaktcenter.

Konsumentvägledarnas Förening har larmat om den vikande trenden, senast i SVT:s Plus. De föreslår nu ett obligatorium, alltså att kommunerna ska tvingas ha konsumentvägledning. Fortsätter nedläggningarna kanske det är enda vägen.

Jag hatar att shoppa

Vårsolen skiner, naturen bjuder på galaföreställning och jag försöker få så mycket tid som möjligt med vitsippbackar, fågelkvitter och fika på en stenhäll. Men på vägen dit passerar jag den ena överfulla parkeringsplatsen efter den andra utanför gallerior och möbelvaruhus. Och jag förundras ständigt: Hur kan det vara så lockande att gå därinne i konstljus mellan skyltdockor och extraerbjudanden? Själv hatar jag att shoppa, försöker undvika det så mycket som möjligt och tycker alternativen är mycket trevligare. Särskilt illa tycker jag om att köpa kläder, men bara tanken att skrota omkring på Mall of Scandinavia gör mig trött. Är gallerian jättestor – desto värre. Då tar det längre tid att komma ut.

parking-371504_1920Varje gång jag korsar havet av parkerade bilar på väg mot porten till köppalatset känns det som om jag åldras lite i förtid. Varför är jag här? Måste jag? Varje gång jag känner mig trött på något där hemma – till exempel kaklet i köket – behöver jag bara tänka på alla tid som måste ägnas på olika byggvaruhus för att lusten att renovera ska gå över. Det är rätt bra som det är…

Observera att jag inte moraliserar utan ger min egen bild, som en liten motbild till all marknadsföring och den kultur som riktar in sig på att det bästa stället vi kan tillbringa vår fritid på är en butik. Att shoppa för nöjes skull är inte min grej, det är inte så jag vill ”fånga dagen”. Samtidigt ser jag att allt fler förstår att vi inte bara kan fortsätta så här. Någonstans är också de flesta överens om vi har tillräckligt med saker. Vi kan inte fortsätta att ”shop to you drop”. Det är inte hållbart. Plus att vi missar en massa. Själva livet. Vänner. Familj. Fåglarna. Vågor som slår mot stranden. Böckerna. Filmerna. Reflektionerna. Tanken som tillåts löpa hela vägen till slutet.

Lite extra löjeväckande blir det att jaga runt efter prylar som man ”måste” ha för att kunna idka friluftsliv. Det påminner mig om sketchen i Hasseåtagerevyn ”Svea Hund” där Lena Nyman ska köpa en påse stenkulor åt sonen men blir påsåld rader av omistliga tillbehör – kulhölster, kulskor, fingerskydd etc…

Det bästa i livet är gratis och det kan ju kännas hotfullt för den traditionella ekonomin. Handeln, till exempel, som ju sysselsätter många människor. Men om jag vill bidra till sysselsättning och BNP finns det ju en spirande flora av upplevelsetjänster som ger lokala jobb, ofta utanför storstäderna.

Jag vet att shopping kan ge en kick hos många, det blir som en sorts lyckokänsla vars mekanismer liknar godisets och spritens. Med efterföljande abstinens och längtan efter nya rus. Jag säger INTE: Frigör dig. Sluta shoppa. Men jag säger: Fundera lite på alternativen, de som inte är en del av marknadsföringen och en del av slit- och slängkulturen. Eller kanske snarare slit- och flängkulturen.