Reklamen blir allt lurigare. Fiffig teknik blir allt bättre på att träffa rätt, att veta att just JAG, just NU, sitter och längtar efter ett bantningsmedel, en Xbox 360 eller en måltid för två på en fiskrestaurang. Allt vi gör på internet öppnar svindlande möjligheter för dem som vill sälja någonting till oss. Men denna omfattande kommersiella kartläggning debatteras knappt. Jämför med de uppror som skakat Sverige när FRA och Ipred varit på tapeten. Då har det handlat om signalspaning och upphovsrättsskydd och inneburit möjligheter att titta in i våra datorer. Men det görs ju redan, i stor skala av två gigantiska och amerikanska bolag. Hur mycket kan vi lita på dem? Hur vet vi vad de tänker göra med våra uppgifter i framtiden.
Facebooks 800 miljoner användare står inför stora förändringar. De kommer säkert att lanseras som förbättringar för oss användare men de som är vinnare är företagen. Det som utmärker bland annat Facebook är att vi förutsätts gilla läget. Grundläget är att vi accepterar öppenhet och kartläggning, vill vi inte det måste vi säga ifrån, agera aktivt. I Facebook är detta VÄLDIGT krångligt för stora grupper av användare (vilket naturligtvis är avsiktligt).
Just nu är det faktiskt en del upprördhet om förändringarna på sociala medier och i pressen. Men pengarna är för stora, de tekniska möjligheterna för enkla att utnyttja för att de stora spelarna ska stanna upp eller radikalt tänka om. Så utvecklingen lär fortsätta. Vi gillar trots allt Facebook och Google som tjänster. Och uppskattar okritiskt att tjänsterna är gratis i kronor utan betalas med data kring din användning. Annars hade de aldrig varit så populära. Och vi vänjer oss. Gradvis.
Det behövs en grundlig och stor debatt om vart vi är på väg. Konsumenterna måste få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Dessutom måste vi ha rätt att få veta vad andra vet. Likaväl som vi kan få ut våra sjukjournaler eller myndighetsuppgifter så borde det vara en självklar rätt att få ut sina datauppgifter. Och den bild de har av oss. Integriteten är en stor framtida konsumentfråga. Här behövs ansvarstagande från företagen, här behövs kunskap hos konsumenterna om hur marknadsföringen fungerar så att vi kan välja och välja bort hur vi vill bli kartlagda. Och det behövs insikt från politikerna, som måste vara beredda att lagstifta för att värna konsumenterna.

Hemma är det morgon, men här på konsumenternas världskongress i Hongkong går det mot seneftermiddag. Vi har hunnit igenom nästan hela andra dagen, som fokuserats på två viktiga områden: Finansiella tjänster och den digitala världen. Om vi börjar med det senaste så handlar det om integritet, tillgång och aktivism. Detta är en klart växande fråga för konsumentorganisationer i hela världen och har alltså flera sidor – möjligheter och hot. Hoten är allt från begränsande copyright-regler som drivs av de stora film- och musikbolagen och som skadar konsumenters tillgång till kultur och möjligheter att ta vara på det man köpt. Det skadar inte piraterna, som naturligtvis är värt allt fördömande. Här måste mycket göras. Och vi deltar i ett av Consumers Internationals projekt om nya, konsumentvänliga och lagliga sätt att dela musik. Möjligheterna är enorma – sociala medier används nu av konsumentrörelsen världen över för allt från nätverkande till svartlistning och bojkotter. Och utvecklingen har bara börjat. Sveriges Konsumenter är igång sedan ett år. Och vi har bara börjat.

Seminarierna om finansiella tjänster inleddes av Sue Rutledge från Världsbanken som förklarade att det absolut vanligaste klagomålet från kunder till banker och finansbolag är: Jag förstår inte. Över hela världen är villkoren så krångliga att inte ens högskoleutbildade konsumenter förstår dem. Det är en skandal att detta bara kan fortsätta. Men det förklaras av att kollegor från hela världen har samma bild av finanssektorn: Totalt lomhörda för konsumentsynpunkter och där bara tvingande lagstiftning fungerar som drivkraft. Under finanskrisen var konsumenterna de som kom i sista hand och Consumers International har fokuserat mycket på att påverka G20. Och lyckats, trots motstånd. Kampanjerna fortsätter, bland annat med flera aktiviteter i oktober-november. Möjligen deltar vi, detta ska diskuteras. Bland mycket som görs runt världen kan nämnas den amerikanske kampanjsajten Defend Your Dollars.

Följ utvecklingen på CI-kongressens egen hemsida , den uppdateras inte blixtsnabbt men där finns massor av material från kongressen.

Just nu känns det dom om vi alla är egyptier. Vi kan  bara hoppas att det epokgörande som faktiskt hänt verkligen leder till demokrati. Förutom mod och beslutsamhet hos folket har tekniken spelat en stor roll. Liksom små lätta videokamerors förmåga att spegla händelser bidrog till att Berlinmuren föll har Internet spelat en avgörande roll i Tunisien och Egypten. Det är uppkopplade revolutioner och sådana är svåra att stoppa. Utan att på något sätt jämföra läget för Mellanösterns fattiga och förtryckta med svenska konsumenter finns det ändå något att lära: Att Internet med funktioner som twitter och facebook ger makt. Internet har inneburit mycket större möjligheter för dig och mig att jämföra priset men också att utbyta erfarenheter om företag, prylar och tjänster. Inget har ökat konsumentmakten så mycket de senaste decennierna som Internet och ändå skulle jag vilja säga: You aint seen nothing yet. Ny funktioner kommer att komma som blixtsnabbt kommer att sprida budet om såväl  skurkar som goda företag. Om tiotusen konsumenter runt om i landet är arga på samma sak kommer de att hitta varandra. Och tala om det. Medvetandet kommer att sticka som en raket och ordet bojkott kommer att få en helt ny innebörd. Och det är bra. Alldeles för många har hittills köpt grisen i säcken, därför att inga varningssystem har funnits. Alldeles för många har knutit näven i fickan och känt vanmakt när de blivit lurade, vilseledda eller störda. En liten påminnelse om kraften fick jag härom dagen när jag skulle förbereda en intervju om gatuförsäljare och fick reda på att det fanns en facebookgrupp med namnet ”Alla vi som hatar telefonförsäljare på stan!!!”. Den hade över 20 000 vänner!! Internetrevolutionen är sannerligen här.

Låt mig gissa: När du ser att du måste godkänna nya avtalsvillkor på nätet eller i din smarta telefon så gör du det – utan att läsa igenom dem. Rätt, eller hur? Vi utsätts för allt mer ”vägspärrar” i form av oändligt långa och krångliga avtalsvillkor innan vi kan handla, beställa eller använda nya appar och program. iTunes har oskicket att med några månaders mellanrum komma med nya avtalsvillkor. Det senaste var på 61 sidor. 61! Finns det någon som läser allt detta? Som hinner läsa. Och som begriper (utom en handfull affärsjurister). iTunes avtalsterror är ett exempel på att en amerikansk friskrivningskultur håller på att breda ut sig. En sak är att det ska vara ordentliga avtalsvillkor den gången jag köper en villa eller en lägenhet. Men varför måste jag godkänna avtal när jag ska ladda ner en app eller köpa en tågbiljett till Katrineholm. Till paradoxerna hör också att villaavtalet är klart mer begripligt än det för att ladda ner nåt litet spel till sin iPhone. När avtal nuppdateras – som i iTunes –  är det ju också en högst berättigad fråga om man ska lägga det nya jättelång avtalet bredvid det förra och gå igenom det rad för rad för att se om det blivit några förändringar. Eller hur hade det tänkt sig det hela? Sveriges Konsumenter gick idag ut med en Väckarklocka om oskicket och vi planerar att fortsätta kampanjen. För det här är en klart konsumentproblem. Internet och ständig uppkoppling har gjort att vi utsätts för allt mer för situationer där vi ska godkänna jättelånga avtal. När jag intervjuades av en journalist i frågan i eftermiddags kände jag hur förbannad och trött jag egentligen var på detta, både som privatperson och konsumentföreträdare. Högst rimliga krav är: Begriplig text. Och kortare. Tvång på sammanfattning över det som är viktigt för dig. Utpekande av förändringarna mot tidigare avtal. Och självfallet ska det vara en balans i ett avtal, det ska inte bara vara friskrivningar, att företaget svär sig fritt från alla besvär och problem som produkten över huvud taget skulle kunna föra med sig.

Det är samma visa varje år: Rapporter om reabluffar kommer säkert som ett julkort på posten. Har just pratat i TV4 Morgon och Aktuellt om detta, vår vägledare Maria Wiezell har pratat i SVT Morgon om detta återkommande problem. Mellandagsrean är en betongstabil institution, som i år körde igår redan på juldagens morgon (då det inte ens hunnit bli mellandagar). Från handelns sida laddar man om efter julhandeln och vi ska lockas att tro att vi kan göra världens fynd om vi bara är beredda att bryta friden hemma och köa lite på nåt köpcenter. Men frågan är om det verkligen är fynd vi gör. Det ”ordinarie” pris man hänvisar till kan mycket väl vara fejk. Eller möjligen otydligt. Göteborgs-Posten avslöjade att MediaMarkt höjt priserna precis innan jul för att sedan kunna påstå att du ”sparar” hundringar eller tusenlappar. Det är naturligtvis helt oacceptabelt och klart vilseledande. Några ursäkter finns inte. Jag förstår att folk blir förbannade. Och här ligger en del av kärnan i problemet: vad är det för pris man relaterar till? Här fuskas det en hel del, inte bara i mellandagsrean. Det handlar om allt från frukten på Hötorget som säljs till ”halva priset” till textilier och elprylar som ständigt ”reas” ut. Halva priset – i förhållande till vadå? Alla vill vi göra fynd och då frestas många handlare att ta i för mycket. Eller i en del fall ljuga oss rätt i ansiktet. Här behövs en uppstramning av regelverket och ett slut på fusket. Att ”priser fluktuerar”, som handeln förklarar, räcker inte som ursäkt, det betyder ju att ordinariepriset sätts godtyckligt och då blir det ju rätt värdelös information för konsumenterna. Påståenden av vad man ”sparar” blir ju också väldigt ihåliga.

Liksom slut med andra trix. Som lockvaror som är slut redan när butiksportarna slår upp. Sånt är förbjudet men förekommer ändå. Och det är bara så lågt, så dåligt! Skälet till att det ändå sker är att riskerna för handlaren är små jämfört med möjligheten att locka folk till butiken så att man kan kränga en lite dyrare pryl. Vem vill åka hem tomhänt om man spetsat på ett köp..?

Har precis sett nya Plus på TV. En halvtimme har blivit en hel och Sverker har bytt program. Denna bastion inom konsumentjournalistiken skulle nu pröva en ny form och det skulle kunna bli ytligt, tramsigt, trist eller oengagerande. Men det blev det inte. De höll spänningen vid liv hela timmen ut med tre parallella historier. De kompletterade varandra, liksom de tre programledarna. Detta var TV som berörde (lite smetigt ibland i skildringen av kvinnan som sparade till teckenspråkskurs, men OK). Och i alla tre fallen var det genuin folkbildning, var och en på sitt sätt. Ytterligare nån miljon har nu klart för sig en av konsumentköplagens viktigaste regler: Att det inte är tillåtet att bolla drabbade kunder mellan olika parter. Och som fattar vad en Xbox är för grunka. Särskilt gillade jag uppsummeringen på slutet, med den självklara frågan om Dell tänker bemöta framtida kunder på samma sätt som skett när TV-kameran var där. Det klingade rätt ihåligt, det där som direktören sa om bemötande och service. Hoppas de följer upp.

Läste att KO ger sig på hemelektronikkedjornas extraförsäkringar för TV, telefoner, ljudanläggningar, datorer etc. De är kritiska mot två av de värsta avarterna – att man betalar fem år redan från start och att försäkringen inte täcker totalskada (!). Det är utmärkt, och på tiden. Men dessa försäkringar är ett generellt problem. Många övertalas av ivriga säljare att ta den där extra försäkringen och kanske betalar 500 kronor extra – bara för en enda pryl. Sanningen är ju att detta är ganska dåliga, dyra och i grunden onödiga försäkringar. Konsumentköplagen och hemförsäkringen ger ett ganska bra skydd, särskilt om man har ett ”drulle-tillägg”. Själv säger jag alltid nej till säljarna, men de kan vara väl så envetna. Det beror på att de ofta har provision, deltar i säljtävlingar etc. En bra motreplik kan i ett sånt läge vara ”Jag trodde ni sålde grejer av kvalitet, som i alla fall ska hålla några år”. Marginalen är också så stenhård i mellan de stora ljud & bild-varuhusen att det inte är på prylarna de tjänar pengar på, utan de där ”extratjänsterna” som man försöker pracka på oss vid kassan.

Förbannad på fakturaavgifterna? Du är inte ensam. Vi är många som irriteras över att det dyker upp en extra post längst ner på räkningarna. Kallas den inte fakturaavgift kallas den administrativ avgift eller något annat innovativt. Ett tillägg är det i alla fall till det man trodde var priset, ett tillägg på 15 – 35 kronor. Göteborgs-Posten har räknat ihop vad ett hushåll kan få betala i såna här avgifter. Det blir närmare 1600 kronor om året – för fast telefon samt en mobiltelefon, el, bensinkort, matkonto, försäkring och en avbetalning på en bil. Rätt mycket pengar, alltså.

Fakturaavgifter har funnits så länge det funnits fakturor och de verkar inte vara i avtagande, snarare tvärtom. Nu har de till och med börjat dyka upp för autogirobetalningar, hos t ex Telia och Trygg Hansa.

Två saker kan sägas. Ett: Detta är ett sätt att smyghöja priset. Detta är att lura kunderna. När väl kunden är ”hemma”, alltså har accepterat villkoren lägger man en extra avgift. 195 kronor blev plötsligt 220. Simsalabim – lite extra förtjänst.

Och två: Varför ingår inte alla kostnader i slutpriset? Det borde vara självklart. I andra sammanhang är det förbjudet att komma med överraskande tillägg – skatten på flygpriset, moms på målerijobbet (som förutsätts ingå i priset till privatpersoner). Eller som nu senast – att handlare tar ut en kortavgift, vilket är i lag förbjudet från och med augusti.

Tänk följande tanke: När du betalar maten görs ett tillägg för kassörskans lön. När du köper en platt-TV kommer en extra avgift för handlarens lokalhyra. Det skulle vi naturligtvis aldrig acceptera. Men vi accepterar fakturaavgifter. Eller tvingas acceptera. Läs i Råd & Röns ledare vad som händer den som försöker stryka avgiften.

Fakturaavgifter är ett otyg. Och de är diskriminerande. Det finns sätt att slippa dem, att skaffa e-faktura. Men det drabbar vissa grupper, de som inte har internet, inte känner sig säkra med internet eller inte har dator över huvud taget. Och de är många.

De som tar ut avgifterna säger att det är så dyrt med pappersfakturor. Dels tror jag att det är ett svepskäl för att kunna presentera ett lägre pris på själva grundprodukten. Men det bygger också på idén att ”dyra” kunder ska betala sina egna extrakostnader. Nu är det ju så att kunder är olika dyra.I en butik kan vissa kräv30 minuter att bestämma sig, andra lika många sekunder vilket kräver olika mycket personal. Extremen är försäkringar där vissa betalar i decennier utan att behöva använda försäkringen medan andra drabbas olyckor, krockar och inbrott.

Tyvärr är avgiften laglig. Den finns med i det finstilta, det som du inte hann eller orkade läsa när du tecknade avtal om telefoni, bredband, el, försäkring etc. Frågan är om den ska fortsätta att vara laglig. Om det går att förbjuda kortavgifter kan jag inte se några skäl för att inte förbjuda fakturaavgifterna.

Levande legenden Ralph Nader på Rival i Stockholm igår kväll

Det var lite messias-stämning igår när Ralph Nader klev in på scenen på Rival i Stockholm. Och han gjorde ingen besviken, i alla fall inte mig. Att höra honom tala om miljö, demokrati, konsumentmakt är ett lyft för själen. Ralph Nader är mannen som alla borde höra.

För den som inte känner till Nader så är han konsumentrörelsens urfader. Han har slagits mot amerikanska storföretag, korruption och miljöförstöring ända sedan slutet av 50-talet och visade igår att han är still going strong fast han snart är 80.

Hans budskap är enkla: Storföretagen har alldeles för mycket makt över tanken, sättet att räkna och över politiker (”Enda skillnaden mellan republikanska och demokratiska presidenter är hastigheten de faller till marken med när storföretagen mullrar”).

Vidare: Vi behöver omdefiniera ett antal begrepp. Det första är produktivitet. BNP mäter bara att det produceras mer bilar, vapen, läkemedel etc. Inte om vi blir effektivare, lyckligare, friskare. Och den tar inte hänsyn till miljön. Oljekatastrofen i Mexikanska golfen höjde BNP, som ett exempel. ”Indianerna i USA fattar inga beslut om de inte kan se effekterna sju generationer framåt. Och vi kallar dom vildar!!” Omdefinieras behöver också ordet ”våld”. Det inte bara terrorism och gatuvåld. Det borde handla om arbetsmiljö, föroreningar och annat som innebär att människor råkar illa ut. Vi är fast i en begreppsvärld formad av näringslivet. ”Don’t think corporate, think civic (som medborgare)”. Och han råder: ”Big talk instead of small talk” (prata om de stora viktiga sakerna, istället för småprat).

Någonstans anade man ändå en optimism. Den gröna teknologin är på frammarsch, trots att den möter kraftigt motstånd från traditionella multijättar. Vi behöver företag som går före, menar Nader, som man kan peka på och säga ”jo, det går visst”. Som när han pekade på Volvo för att få amerikanska bilföretag att införa trepunktsbälten (viss hjälp fick han från flygvapnet, som förlorade fler piloter på vägarna än i luften). Och han menade att vi ska se bakåt för att se vad som faktiskt går att uppnå. Nedgång i rökning är ett sådant exempel på en dramatisk förändring i beteende och synsätt.

Han sa mycket mer men jag slutar här. Nader är på nordisk turné, idag talar han på bokmässan. Arrangör är elbolaget Kraft & Kultur, som igår bjöd på Nader alldeles gratis. PR naturligtvis, men i detta fall synnerligen okej . Han har en egen hemsida, det finns massor på nätet, boken ”Medborgare Nader” kan rekommenderas. Ralph Nader är unik, och han har massor att lära. (24 september 2010)

”Varning, den här tjänsten är svindyr”. Nej, så står det inte på mobilskärmen när du är utomlands och surfar. Fast det kanske borde. Mobiloperatörerna är skamlöst dåliga på att berätta hur dyrt det är att surfa på det allmänna mobilnätet utomlands. Särskilt utanför EU – och dit hör också Norge, vilket många inte tänker på. En familj på skidsemester i Trysil hade fått en teleräkning på makalösa 114 000 kronor för att de tittat på ishockey via nätet. På TV4 i morse berättade den drabbade att mobiloperatören efter samtal gått med till att sänka till ”bara” 57 000 kronor. Vilket verkligen kan få en att fundera på hur mycket luft det är i avgifterna. Vad tar de egentligen betalt för? Surfning utomlands och vidarefakturering måste vara att skära guld med täljkniv. Självfallet har den enskilde ett ansvar men om operatörerna säljer in tjänsten stenhårt som, typ ”299 kronor i månaden” så har de också ett ansvar att uttryckligen varna för att det kan bli fruktansvärt, fruktansvärt kostsamt för den enskilde. Många förstår inte detta. Många förstår inte heller skillnaden mellan att surfa mobilt och att surfa via lokala nätverk (vilket är mycket billigare). Telefoner är krångliga apparater idag och man kan inte ställa orimliga krav på vanliga användare. Att det står i mikroskopiska avtalsvillkor är ingen ursäkt. Telebranschen brukar skrika som stuckna grisar när kommissionen sätter pristak – vilket de gjort nu inom EU för sur utomlands. Men så särskilt synd är det inte om den.