Tyvärr finns inga genvägar

Nu inför jul säljs det gott om billiga plastprylar. Butikskedjor som Jula, Rusta och Teknikmagasinet frestar med lågpriser på saker som plånboken annars kanske inte räckt till för. Man erbjuder en genväg till en längtan, en dröm, helt enkelt.

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker...

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker…

Tyvärr finns inga genvägar, inte heller här. På billiga plastprylar, liksom på billig mat, är det egentliga priset alltid högre än det streckkoden visar. Någonstans kompromissas det. I veckan  kom Kemikalieinspektionen med en lista om 60 teknikprylar som innehåller farliga halter av förbjudna, gifta ämnen. 30 företag är polisanmälda. De har bidragit till fara för dem som tillverkar prylarna, för miljön och för oss konsumenter, stora och små. Det handlar inte om att EN pryl är farlig. Men sammantaget innebär alla kemikalier vi utsätts för dagligen tydliga risker för vår hälsa på längre sikt. Detta är naturligtvis oacceptabelt eftersom det är onödigt, det finns alternativa material. Men dessa är ofta dyrare. Och arbetsmiljöarbete kostar. Miljöarbete kostar.

Butikerna har det klockrena ansvaret. De ska veta vad de säljer. Att det var så många produkter som fastnat i nätet är alarmerande. Det visar både att det finns en systemfel och tankefel hos butikerna men att de också att det funnits en brist i myndighetskontrollen. Som butikerna varit väl medvetna om. Självklart hade de giftiga prylarna varit färre om de visste att kontrollanten väntar runt hörnet och att böterna varit skyhöga.

Är det för bra för att för att vara sant är det ofta det. Så lyder ett gammalt konsumentordspråk. Det betyder inte att vi ska sluta jaga priser, men det betyder att vi bör vara observanta och sunt skeptiska. Det gäller billiga plastleksaker, det gäller kläder, det gäller mat. Jag läser att antibiotikaanvändningen till djur ökar igen inom EU. Tydligt symptom på att genvägar utnyttjas, att djurplågeri och fusk kamoufleras med läkemedel.

När det gäller de frestande plastprylarna hos billighetsbutikerna kan det vara värt att fundera en extra gång. Och kanske dessutom ställa sig frågan: Hur länge kommer det att dröja innan prylen glöms bort i en låda…?

Avlyssning av barnkammaren

En gullig docka som går att prata med. Som är intresserad av dina intressen och önskemål och berättar om favoritmat, leksaker, spel och filmer.

cayla_i-que-683Oemotståndligt för många barn. Men också en rejäl integritetfälla, har det visat sig. Det är våra duktiga kollegor på norska Forbrukerrådet som undersökt dockorna My Friend Cayla, i-Que och Hej Barbrie. Alla tre är nyheter med inbyggd högtalare, mikrofon och dessutom uppkoppling mot internet. En liten kompis i barnkammaren, helt enkelt.

Problemen: Säkerhetsbrister, orimliga användningsvillkor, möjlighet till hackning och avlyssning och dold reklam. De villkor som köparen (föräldern i de flesta fall) godkänner och krångliga, ger rätt att sälja personliga data hur som helst och kan dessutom ändras när som helst. Med andra ord som vanligt för internettjänster, vilket i sig är helt absurt.

Bristerna hos  uppkopplade leksaker är alarmerande och öppnar skrämmande perspektiv. Barnens hemligheter flyttas över en server i USA, någon illvillig person kan via blåtandsystemet få båda öron och röst inne i barnkammaren. Även om detta kan tyckas vara skräckscenarion räcker det långt att möjligheten finns.Vi har därför anmält företaget bakom leksakerna till både Konsumentverket och Datainspektionen.

Det här ger en försmak till det samhälle vi är på väg in i – där prylarna snackar med varandra. Sakernas Internet, kallas det (internet of things). Bilen berättar för värmesystemet att ägaren är på väg hem. Kylskåpet sätter ihop handlingslistan som skickas till en app i mobilen. Aktivitetsbandet runt handleden håller koll på sin hälsa. Pillerdosan rapporterar till läkaren och apotek när det är dags för påfyllning. Och så vidare. Massor av möjligheter, bekvämare. Vi slipper tänka och planera. Men alla de här prylarna kommer att sammantaget att veta ruskigt mycket om oss – som de kommunicerar via internet. Och som kan plockas ihop till profiler över våra liv och säljas över hela världen. Via långa och krångliga avtalsvillkor som går att ändra när som helst går vi med på sådant vi aldrig hade gjort om vi skulle berätta för en levande människa eller fylla i en blankett. Det sker redan nu, via appar och webbtjänster. Det kommer bara att bli värre med kollen över våra personliga uppgifter.

Två av dockorna – My Friend Cayla, i-Que – finns i Sverige och vi har anmält dem till Konsumentverket och Datainspektionen. Exemplet med dockorna visar att vi är i början av en teknisk utveckling med många fördelar för konsumenterna men där företag åsidosätter grundläggande konsumentskydd. Tekniken ska inte introduceras förrän tillverkare och återförsäljare kan visa att säkerhet och trygghet kan uppnås och att villkoren är begripliga och acceptabla. Särskilt viktigt är det för barn och deras leksaker.

Det övervakade, ibland avlyssnade hemmet håller på att bli verklighet. Inte av staten, som i George Orwells gamla bok ”1984” med en kamera i varje hörn. Men av företagen, på ett allt mer raffinerat sätt. Dags att reagera och sätta mycket tydliga gränser och kräva höga grundnivåer i skyddet både tekniskt och juridiskt innan de hamnar i den mest fredade av våra zoner – hemmet.

Sent ska syndaren vakna

Sociala medier kan försätta berg. Åsa är ett bevis på det, genom att reagera på sportkedjan Stadiums grabbiga skyltning. Ett inlägg på Facebook satte igång en lavin som visade vad riktig konsumentakt är år 2016. Och som visade att det inte längre duger att försöka dölja sig bakom klyschor.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-22-kl-21-22-02

Alltihop började med att Åsa gick med sin nioåriga dotter för att köpa fotbollsskor. Inte en bild på en kvinnlig förebild på väggarna, bara gubbs. Som om damfotboll inte fanns. Och inte heller haft sådana fantastiska framgångar (långt bättre än de svenska herrarna). Hade det ändå inte kommit längre 2016..?

Åsa knöt inte bara näven i fickan utan tog en bild och publicerade inlägget ovan. Som raskt delades och kommenterades. Ett dygn senare kom svaret från Stadium: ”Först och främst vill vi säga att vi har full förståelse för din fråga. Den har högt fokus hos både inköpschef samt ledningsgrupp och vi hoppas att vi inom en snar framtid ska kunna visa upp en positiv utveckling. Vi är dock väldigt styrda av de varumärken vi säljer både vad gäller våra skyltmaterial, dockor och utbud.
Vi vill inspirera alla till ett aktivt liv och använder bilder på både män och kvinnor inom olika sporter. Vår ambition är att ha en bra balans. Vi tackar därför för att du har uppmärksammat oss på bilderna för våra fotbollsskor.”

Även det analyserades. Vissa visade förståelse för att butikskedjan satt fast i (sunkiga) avtal men på det stora hela var kritiken hård. Stadium disponerar väl sina egna lokaler. Undanflykter, tyckte många (inklusive jag själv). Klyschigt och intetsägande, vad betydde floskler som ”fokus” och ”ambition” – egentligen?? Ett typiskt artigt svarsbrev för sopa undan problemet och slippa besväras mer…

Trodde de. Men 2016 är konsumentmakt på nätet en realitet. Klyschor och bullshit duger inte längre. Varumärket Stadium var i fara. En vecka efter första inlägget ringde Stadium. Så här skrev Åsa: ”Har just pratat med Sverigechefen på Stadium i tjugo minuter. Om jag uppfattat rätt kommer de första nya bilderna upp på väggarna i nästa vecka och de har inlett diskussioner med de stora varumärkena. Hoppas att det verkligen kommer hända något.”

Ja, det får vi hoppas. Synd att det ska behövas en folkstorm på nätet för att ”fokuset” ska bli synlig realitet. Nu undrar man om Stadiums konkurrenter också vaknat. Eller om det behövs folkstormar där också. I så fall hoppas jag att Åsa ska vara ett riktigt inspirerande exempel.

 

Svek av mobiljättar och handel

Skaffa en ny mobil NU! Reklamen som säljer Apple, Samsung och Sony finns överallt och signalerar två saker: Lågt passa på-pris. Och att den apparat du äger redan är omodern. Baksidan av köphetsen avslöjas i – ännu – en rapport om hur mineraler bryts i fjärran land. Just dessa tre populära elektronikjättar tillhör dem som struntar i att säkerställa att kobolt som bryts av barn inte återfinns i deras produkter. Rapporten kommer från Amnesty International och Afrewatch (Africa Resources Watch). Kobolten som används i litium-jon batterier, bryts i gruvor i Kongo där vuxna och barn, en del så unga som sju år, arbetar under livsfarliga förhållanden.

Det är vidrigt och borde vara stoppat för länge sedan.

Hemelektronikbranschen gör som strutsen - och stoppar huvudet i sanden.

Hemelektronikbranschen gör som strutsen – och stoppar huvudet i sanden.

Medan hållbar utveckling och mänskliga rättigheter vid tillverkning allt mer kommer i fokus för mat, textiler och i viss mån leksaker så verkar hemelektronikhandeln inte ha fattat någonting. Ingenstans är det så svårt att välja hållbart för konsumenter som här. Till och med bankerna börja vakna, men inte här. När såg du någon information om miljö eller etik i en teknikbutik? På Sibas och Mediamarkts hemsidor syns inga utfästelser om ansvar för produktionen och hållbar utveckling. Efter decennier av debatt och krav stoppar tillverkare och handel huvudet i sanden. Enda undantaget är etiktelefonen Fairphone. Hur ofta ser du den i Rea-annonserna?

EU har skärpt lagstiftningen för att förhindra att konfliktmineraler används i mobiler och annan elektronik. Men det är bara början, lagstiftningen är inte slutgiltigt fastställd och den behövs också oberoende och effektiv kontroll. Politiken kan göra ännu mer men det lämnar på intet sätt handeln utan ansvar. De kan inte dölja sig bakom den eviga klyschan om att ”det är ingen som frågar efter det” utan måste vakna upp och liksom sina kollegor i mat- och klädhandeln börja arbeta proaktivt. Höja sina egna krav, rensa ut värstingarna från hyllorna och börja snacka miljö och mänskliga rättigheter. Så att det blir lätt att välja rätt – även när jag köper en mobiltelefon.

För lätt och billigt att fuska

Verkligheten har överträffat fantasin – igen. Världens näst största biltillverkare har nedlåtit sig åt systematiskt fusk med miljontals bilar. Även jag som jobbat nästan 30 år med konsumentfrågor tappar hakan. Det är ju inget litet postorderföretag utan en av de riktigt stora. Förutom att uppröras och ifrågasätta moralen, iimages-1ncitamenten och krisberedskapen finns det ett antal observationer att göra.

Konsumentens utsatthet. Fusk i den här skalan – vare sig det gäller bilar eller hästkött eller falska indexfonder – drabbar konsumenter, som inte har en chans att själva upptäcka att de blir lurade. ”Dieselgate” är ett av flera exempel där brist på oberoende kontroll i konsumenternas intresse och brist på avskräckande straff leder till storskaligt fusk. Just nu vet ingen hur konsumenterna ska kompenseras. Massor av människor har investerat stora pengar i en bil som inte var det som utlovats. Många kanske köpte bilen just för att den hade låga avgasutsläpp, låg bränsleförbrukning. Volkswagen ska ta in bilarna på verkstad vad det lider, men att minska utsläppen till de som utlovats kan naturligtvis få följder för prestanda och annat. Frågorna är fler än svaren.

Företagens drivkrafter att fuska. Systematiken och omfattningen är skrämmande. Hur har de vågat? Någon måste ha förstått att ett avslöjande skulle bli en megaskandal. Svaret verkar vara en kombination av kortsiktigt vinsttänkande, toppstyrda organisationer och små risker för avslöjande och straff. Incitamenten driver åt fel håll, det blir för lockande, för riskfritt och billigt att fuska. Bakom skandalerna ligger en stor portion politisk naivitet, parat med mäktiga lobbykrafter som stoppat strängare kontroller. Dags för ändring på det. Det gäller inte bara avgasutsläpp utan också bränsleförbrukning, som testas av tillverkarna under optimala förhållanden, långt från vardagsbilistens verklighet. Varför får det vara så?

Vad är det mer vi inte vet? Skandalen har bara börjat rullats upp. Var tar den slut? Andra bilföretag? Volvo försäkrar att de är ”rena”. Talar de sanning är det en konkurrensfördel, ljuger de torde det vara kört. I testkretsar minns man tidigare upptäckter att tvättmaskiner ”lärt” sig känna igen testlaboratorier och då sänkt vatten- och elförbrukning. Det talas nu om att liknande sker för hemeletronik, till exempel TV-apparater. Det behövs en genomgripande kartläggning. Slutsatser ska dras, som inte bara gäller bilbranschen. Det behövs strängare, oberoende kontroll. Det måste vara slut på naivitet och dalt.

Miljöboomen göder greenwash. Miljö säljer, vilket vi ska glädjas åt. Men det innebär också att det blir mer frestande att ta i lite för mycket. Det kan handla om att kalla varan ”ren” eller ”klimatsäker” eller rent av ”miljövänlig”. Men det kan också handla om att fejka avgasutsläpp, bränsleförbrukning eller elförbrukning, särskilt när EU skärper kraven och nationer subventionerar miljöbilar. Det handlar om stora pengar. Och då går det inte bara att lita på att företagen talar sanning. Återigen: Oberoende kontroller och avskräckande straff.

Den europeiska konsumentrörelsen BEUC och dess medlemmar (bland annat vi) kräver nu bland annat: 1. En omedelbar utredning av EU-Kommissionen om hur stor skandalen är och hur stora skador det orsakat konsumenterna. 2. Inrätta ett oberoende och ärligt system för tester. Och gör det snarast. 3. Ge konsumenter full kompensatiuon för skadorna. Brev har gått till Volkswagens VD (läs här) samt till flera kommissionärer med begäran om svar . Mina italienska kollegor har redan tidigare i år avslöjat att Volkswagen Golf förbrukar 50 procent mer bränsle än de angett. Där pågår nu ett process med grupptalan, som ska bli intressant att följa. Konsumentombudsmannen borde ta en rejäl funderare på något liknande i Sverige till följs av avgasskandalen.

Ägaren till en Volkswagen kan så länge inte göra så mycket mer än att avvakta. Enligt konsumentköplagen ska man kunna få ersättning för både kostnader för reparationer och den betalda arbetstid. Köpte man bilen huvudsakligen just för dess miljöprestanda skulle lagen kunna tolkas som att köpet kan hävas, alltså pengarna tillbaka.

Trasiga prylar lönar sig

LU-16029572

Tycker du att strumporna, mobilen, spisen går sönder misstänkt fort? Varför går de inte att reparera? Varför går de inte att uppgradera eller använda med gamla sladdar och laddare? Det här är saker konsumenter över hela Europa klagar över. ”Planerat åldrande” är ett stort problem – både för våra plånböcker och för miljön. Idag hålls en stor konferens i Bryssel om vad man kan göra åt problemen. Det finns exempel på planerat åldrande där man avsiktligt förkortar livslängden – glödlampan är ett av de första exemplen. Det hade gått att få den att lysa i decennier men ändå tog de ofta slut efter något år.

Det finns mycket konspirationsteorier och myter kring detta, en hel del säkert riktiga. Men problemet är större än då – det lönar sig helt enkelt för bra att producera varor som inte håller så länge som de skulle kunna. Detta är i grunden galenskap. Värst drabbar det dem som har det sämst ställt och som tvingas köpa billiga prylar. Det drabbar miljön och dem som bor där sällsynta mineraler utvinns, och där vårt elektronikskrot hamnar (Afrika, i båda fallen).

Hur komma ur detta? På sikt handlar det om stora systemförändringar, att gå mot en ”cirkulär ekonomi”, där vi köper tjänster och inte prylar. Nya affärsmodeller, som skapar drivkrafter för industri och handel att göra grejer som håller så länge som möjligt. Hyr en mobiltelefon och betala för tjänsten, eller en tvättmaskin och betala per tvätt. Men kortsiktigt finns flera saker att göra: Tvinga företagen att redovisa kostnader per användning under hela livslängden, per tvätt, per utskrift, per dammsugning etc. Och, som vi i europeiska konsumentorganisationen BEUC tycker, utvidga garantitiderna med ytterligare år. Och gör det mycket enklare och billigare att reparera. Allt detta går inte att överlåta på industrin. Det kräver politiska åtgärder.

Valenkäten – vilken läsning!

Skärpta konsumentlagar – och strängare myndighetskontroll. Så vill partierna stötta och skydda konsumenterna. Nio partier har gett besked i 100 frågor om konsumentlagar, mat, banker, hälsa, el, telefoni och annat som berör allas vår vardag. En slutsats är: Vi kan förvänta oss politisk action efter valet där marknaden misslyckats. 

Idag publiceras Sveriges Konsumenters stora valenkät och där finns massor av intressant läsning. För alla. Är du till exempel arg på apotekens service – läs! Är du arg på telefonförsäljare eller taxi – läs! Jag har grottat runt i materialet– här kan du läsa om mina fynd och kommentarer. I sammanfattning, vad som är uppseendeväckande. I vilka frågor det finns bred enighet. Och så lite undringar om de två partier som är minst positiva till en stark konsumentpolitik. Hela resultatet kan du förstås läsa på vår hemsida.

Sammanfattningsvis

…är jag glad över att stödet för våra frågor är så stort. Det är betydligt fler av våra krav som får stöd än de som inte får det. Inget parti säger Ja till mindre än hälften av frågorna, flera är uppe på 80-90 procents instämmande. Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet har flest Ja på oppositionssidan. Inom Alliansen är det Folkpartiet som får utmärkelsen Konsumentvänligast parti, något fler Ja fler än Miljöpartiet. Bu för Centerpartiet som har minst antal Ja och är tveksamma till många krav som borde vara självklarheter. Intressant att C och FP som traditionellt ansett står nära varandra här skiljer sig i avgörande frågor. Kristdemokraterna leder klart Nej-listan och avstår helt från att svara på en av deras egna hjärtefrågor (se sist i bloggen)

Ändå ser jag en skärpning inom i stort sett alla partier, jämfört med vad de sagt och gjort de senaste åren. Vi följer detta och ser tydligt vad som är snack och vad som är verkstad. Med tanke på en del svar från Allianspartierna är det förvånande att inte mer har hänt under de senaste två mandatperioderna. Men jag tolkar ändå svaren som en ökad insikt om att marknaden inte ”reparerar sig själv”. Det gäller fulsälj på telefon, taxi, snabblån, apotek och andra frågor. Marknadskrafterna gör mycket men inte allt, konsumenterna har många gånger blivit utsatta och lurade över anständighetens gräns. Nu har politikerna fått nog, det behövs krafttag. Ett välkommet uppvaknande. I flera fall finns det också ett brett stöd för skärpt myndighetskontroll, vilket är välkommet men naturligtvis krävs pengar för att det inte bara ska stanna i ord.

Socialdemokraterna, med valsegern inom räckhåll, klarar sig hyfsat. Inte konsumenternas bästa vän och ungefär lika många ”poäng” som Folkpartiet och Miljöpartiet. Moderaterna ligger något bättre till än Centerpartiet på Ja-sidan men har några fler Nej. Ändå finns de i klustret strax över 50 procent. Vilket jag betraktar som en uppryckning, för ett parti där konsumentpolitiken tidigare varit närmast en vit fläck.

Särskilt intressant

…och i vissa fall förvånande är bland annat följande:

  • Utökad hem- och konsumentkunskap i skolan får nej enbart av KD. FP, MP, V och SD säger tydligt Ja, de övriga tveksamma. Det finns hopp, äntligen..? Mer privatekonomi i skolan får stöd av alla utom M. Alla (utom tveksamma C) är för mer folkbildning i frågan.
  • Finansiell rådgivning för alla – brett stöd över blockgränserna. Bara KD klart emot. Detta var också resultatet av vår enkät till riksdagskandidaterna som publicerades på DN Debatt den 17 juli.
  • Telefonförsäljning behöver regleras betydligt hårdare, tycker en klar majoritet. Skriftlig bekräftelse av avtal som ingåtts på telefon är det bara M som är tveksamma till. De rödgröna plus KD vill gå längre och ha ett ”Jox-register”, förhandsgodkännade för att få ringa upp.
  • Tvång på skriftliga avtal för hantverkstjänster har relativt brett stöd, bara SD säger nej medan C och M är tveksamma.
  • Räntetak för snabblån – stöds av de rödgröna, KD och SD. Bara M emot. Dags för action!
  • Kortare avtalstider för telefon och bredband – bara M är emot.
  • Enklare bankbyte genom möjligheten att ta med sig sitt kontonummer. Alliansen + S säger Ja, de andra tveksamma.
  • Förbud mot reklam till barn på internet stöds av en klar majoritet, bara SD är klart emot. Förbud mot reklam för ”skräpmat” till samma grupp har däremot inte lika brett stöd.
  • Fullständig innehållsdeklaration på restaurangmat – ingen emot. S, V, MP, FP och FI säger Ja.
  • Mindre kött, mer vegetarisk kost genom samhällsinsatser skiljer blocken åt. Alliansen mot, de rödgröna för, SD tveksamma.
  • Internet för funktionshindrade – borde vara självklart men MP, C, FP, M och SD är tveksamma.

Bred enighet i många viktiga frågor

Samtidigt kan man med glädje konstatera att det finns en stor enighet i många frågor från alla eller nästan alla partier. Här några exempel:

  • Hållbar produktion av hälsosam och miljövänlig mat genom skatter, stöd och reglering.
  • Politiska styrmedel för att underlätta konsumenternas hållbara val (men inte genom skattedifferentiering för att gynna ekologisk produktion).
  • Tillgång till konsumentvägledning för alla.
  • Effektivare kemikalielagstiftning, inklusive mer forskning om ”cocktaileffekter”.
  • Enklare att välja el, tele, vård, skola, omsorg etc. Bra grundalternativ för de som inte vill välja.
  • Återerövra det förebyggande arbetet i hälsovården.
  • Strängare krav för skönhetsoperationer.
  • Frihandelsavtalet EU-USA (TTIP) får inte försvaga konsumentskyddet.
  • Skärpta regler för antibiotika i djurhållning.
  • Ny skuldsaneringslag och kortare köer till budget- och skuldrådgivning.
  • Energieffektiviseringar utifrån konsumentkrav.
  • Nätneutralitet – emot begränsningar och ”inlåsning” på internet.
  • Bättre konsumenträtt för digitala tjänster som nedladdade böcker och film.
  • Förstärkta möjligheter att ställa miljö- och etikkrav vid offentliga upphandlingar.
  • Bättre stöd vid konsumenttvister.
  • Skärpta regler för integriteten på internet.
  • Kraftigt sänkta priser på roaming (mobiltelefoni över gränserna).
  • Enhetliga täckningskartor för mobiltelefoni.
  • Se över apoteksreformen, särskild vad gäller receptbelagda mediciner.

De minst konsumentvänliga…

Två partier utmärks av relativt få Ja och många Nej och Tveksamma. Här finns en del som kan göra en lite förstummad. Centerpartiet utmärker sig genom att flera gånger vara enda Alliansparti som går emot en del regelskärpningar. De är enda parti att vara tveksamma till detta krav: ”Alla konsumenter måste kunna tillgodose sina konsumtionsbehov utifrån sina förutsättningar”, samt säger Nej till automatisk förlängning av avtal. C och KD – varför??? Kristdemokraterna AVSTÅR ensamt från att svara på frågan om hårdare krav på apoteken (med kommentaren att frågan är felformulerad). Trots att det är ”deras” fråga i regeringen. De säger Nej till en nationell handlingsplan för folkhälsa. (ihop med M). De är också ensamma om att säga Nej till mångsidig kost genom samhällsinsatser och ett effektivt stopp för hälsobluffar i reklamen.

Både KD och C är också de enda som inte tycker att konsumenterna har rätt att veta om köttet kommer från djur som fötts upp på GMO-foder. Och båda är tveksamma till följande krav: ”Utgå från konsumentnyttan vid omreglering och konkurrensutsättning av marknader och utred konsekvenserna för konsumenterna mer grundligt än vad tidigare gjorts.” Hur kan man INTE säga Ja till det..? C har tidigare haft en tydlig konsumentpolitisk profil, och var i ett tidigare val ett av de få som hade ett särskilt konsumentpolitiskt program (”Hej Konsument”). Vår enkät visar att denna stolta hållning verkar till stor del eroderats till förmån till en stor tvekan att göra något som kan reta företagarna.

Sverigedemokraterna har hittills inte på något sätt profilerat sig i konsumentfrågor tidigare, och gjorde en tämligen blek insats på vår utfrågning i Almedalen. I vår enkät hamnar de poängmässigt i samma liga som C, KD och M.

På Sveriges Konsumenters hemsida finns sammanställningarna, liksom också ett antal listor. Tilläggas kan att det är den ungefärliga läget på ”poängskalan” som är intressant, inte det exakta antalet poäng. Frågor har olika tyngd och betydelse för konsumenterna där vissa är avgörande för alla konsumenter medan vissa har en mindre betydelse och kanske bara för vissa grupper. Det är alltså väl så intressant VILKA frågor partierna stöder. Tre av partierna har också valt att skriva kommentarer till vissa av frågorna, den ligan leder Folkpartiet klart.

Almedalsutfrågningen finns refererad och filmad – finns även den på vår hemsida.

Vi släpper inte nätföretagen

Du och dina personuppgifter är handelsvaror. Som ger bra betalt till dom som säljer dem. Det är en dold värld som vi – som är handelsvarorna – inte har nån insikt i. Utan bara upptäcker när vi får misstänkt skräddarsydd reklam. Eller telefonsäljare i örat fast vi har nixat oss. Sakta skjuts positionerna fram, villkoren blir fräckare, nätföretagen tar sig fler och fler friheter vad gäller den personliga integriteten. Ingen protesterar. Förrän nu. Idag har vi släppt vår rapport ”I agree – men till vad?” som tagits upp av SVT, Ekot, TT och många tidningar. Vi hoppas att det ska skapa både insikt, debatt och skärpning. Och eftersom vi inte litar på att nätföretagen backar frivilligt anmäler vi dem till den myndighet som har tillsynen – Datainspektionen. För lagbrott. Även det som inte är lagbrott som vi påtalar är oacceptabelt. Man kan inte bara dränka konsumenter i långa obegripliga avtalsvilkor och sedan säga att vi får skylla oss själva, eller slentrianmässigt kräva en massa onödiga uppgifter (Ticnets VD har klara svårigheter i SVT att förklara man behöver uppge kön för att löpa en sketen biljett på Ticnet). Jo, det måste bli en ändring. Det här är första steget. Vi kommer inte att ge oss. Vi ska följa upp den här rapporten. Eftersom det inte är rimligt att stora företag som Ticnet, Booking.com, Ikea och Adlibris utnyttjar oss konsumenter och tar sig mycket större friheter än de borde. Vi släpper er inte.

Spotify – en honungsfälla

Spotify fyller år i veckan. Det som de konservativa och förändringsskraja skivbolagen tidigare djupt avskydde har blivit deras guldkalv och älskling. Och konsumenternas. Jag har själv ett sånt där abonnemang där man kan lyssna offline och jag tycker det är toppen. Varje vecka kommer jag på nån ny gammal låt från mina unga år som jag kan återupptäcka och minnas fester, kärlek, vänner och mycket annat. Passerade just 400 låtar. Spotify är genialt och ett bevis på att det går att tänka nytt och smart och få snurr på det affärsmässigt. Men det finns ett stort MEN: Spotify gör dig snudd på livegen. För när du nu hittat alla låtar och byggt upp din musiksamling och delat och spelat – hur skulle du då kunna SLUTA med Spotify? Vi blir helt enkelt väldigt sårbara. Det är som digitalålderns ”blandband”  – kassetter som var ovärderliga och unika och väldigt personliga. Köper du en CD har du betalat en gång och har skivan i evighet (nåja, nästan). Att sluta med Spotify innebär att allt försvinner som en rökpuff. Ungefär som att bli bestulen på alla fotoalbumen där hemma. Hemskt. Men det talas det knappt om.

Roaming är dumt

När vi åker utomlands vet vi att det blir dyrt att ringa, att ta emot samtal, att sms:a – och inte minst att ta emot datatrafik. Detta kallas på engelska roaming och har länge varit ett rött skynke både för konsumenterna och för EU-Kommissionen. Att det är så dyrt att många avstår från att kolla mail via telenätet, de väntar tills de kommer till en wifi-zon på ett kafé, konferenslokal eller hotell. Igår gästades Stockholms av Kommissionens näst högsta ledare – vice ordföranden och kommissionären Neelie Krous. Denna politiske veteran hade bett om inspel på det stora telekom-paketet som hon släppt och som hon hoppas ska vara genomförts innan nästa sommar. Jag var där för Sveriges Konsumenter, liksom operatörer, Google, Facebook och många andra. Sedan tidigare finns det tak för avgifter för telefoni men nu är planen att de ska bort helt. Varför ska vi ha en gränslös marknad för allt utom telekom-tjänster? argumenterar Krous. Och hon har ju helt rätt. Själv var hon riktigt ilsk på roamingen vid mötet igår ”Om jag laddar ner Financial Times kostar det tio pund, betydligt mer än att köpa den i kiosken?”. Roaming är ett omodernt och slentrianmässigt sätt att enkelt tjäna pengar, menade hon, det förhindrar nya affärsmodeller. De operatörer som var där muttrade självfallet missnöjt och hade olika tekniska förklaringar till att det skulle bli dyrare för konsumenterna. Vilket jag inte tror på, det är naturligtvis en betingad reflex om EU vill minska en så enkel intäktskälla, låt vara att sydeuropeiska operatörer tjänar mer på grund av mer turistande där (även i DN idag). Men för svenska konsumenter har jag svårt att se några nackdelar. Dessutom finns ju ett betongargument: Försvinner roamingavgifterna skulle ju konsumenterna börja använda telenätet för datatrafik mycket mer, så de tjänar nog sina pengar ändå.