Krogarna är som en info-öken

Tänk att du står i en affär, tittar på en kotlett men undrar vilket land grisen fötts upp i. Detta eftersom du vill vara säker på att inte bidra till djurplågeri eller antibiotikaresistens. Tänk dig då att du skulle behöva jaga rätt på butikspersonal, visa upp kotletten och fråga om ursprunget. Och möjligen få ett svävande svar. Knappast ok. Det ska ju stå på förpackningen. Vi har vant oss vid det. Det är till och med EU-instiftad lag på att det ska stå på förpackningen, så att det blir lätt både att välja och välja bort.omslag-kottrapport-blogg

Men så här är det på de flesta restauranger idag. Trots inkonsekvensen. Av de 61 lunchrestauranger vi har kollat i vår nya undersökning är det bara nio som informerar om köttets ursprung klart och tydligt. Hos resten måste du fråga. Vilket innebär att du kanske uppehåller en stressad kö bakom dig, eller sabbar stämningen i det trevliga sällskapet. Även den kaxigaste konsument blir lätt en mes när hen möter servitörens uppfordrande blick.

Krånglet att få självklar information är det första problemet. Det andra problemet är att svaren när man ändå frågar är så dåliga. Stora kedjor som Pizza Hut, Subway och Rasta har uppenbarligen dålig koll. McDonald’s gav olika besked vid disken och från huvudkontoret. Uselt. Särskilt som de naturligtvis vet. Egentligen, bara de letar lite i sina handlingar. Det tredje problemet är att det bakom de anonyma menyerna ofta gömmer sig importerat kött med stora problem vad gäller djurskydd, antibiotikaanvändning och miljöpåverkan.

Man kan kalla det mörkande, censur, hemlighållande eller vad som helst från företagen. Oacceptabelt är det, särskilt som intresset är så stort från konsumenterna. Med all rätt. Att skyla över dålig djurhållning genom att pumpa djuren fulla med antibiotika är på sikt ett stort hot mot folkhälsan av samma magnitud som klimatförändringarna.

Och då är märkning på krogen en ganska liten uppoffring. Restaurangbranschen har hittills aktivt motarbetat tvingande regler. Men nu finns det en riksdagsmajoritet. Vi förväntar oss att det blir handling när väl en ny regering börjar jobba.

När väl reglerna är på plats är jag övertygad om att de anses som självklara – även för restaurangerna. Så brukar det vara. Det är tanken på omställning – ibland med stridsropet ”regelkrångel” – och därefter omläggningen av rutiner som brukar upplevas som jobbigt. När de väl är plats blir de en del av vardagen. Precis som i butikerna.

Dags för ett slut på inkonsekvensen. Klara besked är en rätt för alla.

Thrillern fortsätter

När Sven-Erik Bucht efter två år presenterade 129 sidor livsmedelsstrategi satt det inte så många journalister i Rosenbads pressrum. De riktigt tunga politiska reportrarna var frånvarande, liksom radio och TV. Trots att detta faktiskt var historiskt. Trots att besluten ska fungera ända fram till 2030. Trots att den lagda propositionen innehåller en hel del politisk dynamit. Och trots att politiken för en gångs skull handlar om något så centralt som maten vi äter.

Jag tänker inte fördjupa mig i journalistiska bedömningar utan konstatera att det är bra att presskonferensen kunde hållas, det vill säga att ”proppen” kom till sist. I media (DN och ATL) har jag kommenterat ungefär ”Bra men mycket återstår, produktionsstrategi delvis med konsumentperspektiv, tydliga hållbarhetsmål krävs och var tog folkhälsan vägen? Tillsammans med fem andra miljö-, konsument- och djurskyddsorganisationer har vi också gjort ett gemensamt, kraftfullt uttalande om vad vi förväntar oss framöver.IMG_8775

Vi är alla inriktade på dialog och samverkan men utifrån det vi läst och det vi hörde på Rosenbad är det nog ingen dålig gissning att dragkampen blir hård – även framöver. Vi fick vara med som åskådare vid presskonferensen, LRF och Lantmännen fick plats på scenen och passade på att ställa tydliga krav utifrån sina partsintressen. Djävulen bor i detaljerna och här är tre ord där det kan bli strid om innebörden: HÅLLBAR, KONKURRENSKRAFT och REGELFÖRENKLING.

Folkhälsa nämndes inte. I själva proppen tar man visserligen upp de socioekonomiska skillnaderna i hälsa (bra!). Men åtgärderna inskränker sig till nystart för nyckelhålet och den vanliga hänvisningen till skolans roll.

Folkbildning, någon? ATT vi ska producera verkar viktigare än VAD.

Vi efterlyser också tvingande regler om ursprungsmärkning för sammansatta livsmedel och på restaurang.

Detta blir en thriller med många avsnitt. Propositionen ska under våren beredas i riksdagen där oppositionen har två veckor att skriva så kallade följdmotioner med ändringsförslag (där allianspartierna kommer att ha olika uppfattningar). Men innan vi kommit så långt ska regeringens egen handlingsplan för kommande året/åren lanseras (7 februari, sägs det). Därefter ska ett nationellt råd bildas, där hela livsmedelskedjan (inklusive de som ska köpa och äta maten) ska ingå. Ett stort ansvar kommer att läggas på Jordbruksverket. Dags att påminna dem om att de enligt instruktionens portalparagraf ska arbeta bl a för ” en livsmedelsproduktion till nytta för konsumenterna.”

Som sagt: Det är bra att det finns en proposition och enighet kring övergripande mål och att konsumenternas förtroende ska var bas och att de svenska miljömålen och oförändrat djurskydd är inskrivet. Vi ser fram emot att bidra konstruktivt även fortsättningsvis, även om det inte är någon enkel ekvation.

Den intressantaste på presskonferensen var egentligen handelns representant, Tommy Ohlström som är VD på KF. Han varnade för tillkrånglade märkningar, han lyfte vikten av fungerande konkurrens när det är brist på ekologiskt (en släng åt ICA) och att den hållbara maten ska vara tillgänglig för alla, även dem med ont om pengar.

Titta gärna på presskonferensen HÄR. Och propositionen HÄR. Intressant är att söka på vissa ord och se hur ofta och i vilka sammanhang de förekommer. Tips att söka på: konsument, hälsa, ekologiskt.

Frågetecken kring matstrategin

Sveriges har fantastiska förutsättningar att producera mat. Här vill regeringen få mer fart i en färdplan som kallas Livsmedelsstrategin. Startskottet gick igår inför flera hundra matmänniskor på Nalen i Stockholm. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht startade entusiastiskt med breda visioner om en ökad produktion, om förädlad svensk mat som skulle bli en exportsuccé, om näringen och om vikten av att det blir hållbart (detta gummibegrepp som alla omfamnar men som alla har egna tolkningar av).
10153830_881123238572544_1810085024218520597_n
Efter sin inledning fick han frågan om konsumenternas roll och svarade då ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det låter bra. Vi tar det som en generös inbjudan att delta och influera. För det är sant – att utan förtroende från de svenska konsumenterna att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Men vad betyder det i praktiken? Luttrad som jag är vill jag se resultatet innan jag tror att det verkligen blir bra både för konsumenterna, företagen, samhället, djuren och naturen. Särskilt oroväckande är det eftersom en plattform för hela strategiarbetet verkar vara Rolf Annebergs stora utredning om svenskt lantbruks konkurrenskraft. Här gavs flera varningssignaler i form av öppenhet för slappare regler för kemikalier. Och inför följande formulering: ”Det behövs en bättre balans mellan djurskydd och konkurrenskraft”. Sånt brukar aldrig betyda fördel djuren.

Sveriges Konsumenters egen livsmedelsstrategi är för övrigt en utmärkt input och start i arbetet. Varsågod – bara att kopiera!

Äntligen ursprungsmärkning!!

Allt fler vill inte bara veta VAD de köper utan även HUR maten kommit till butiken, alltså matens historia, produktionsmetoder, miljöeffekter etc. Eko-boomen är ett exempel på det. Det stora intresset för matens ursprung är ett annat. Undersökning efter undersökning visar att folk verkligen vill veta var maten kommer ifrån. Inte minst har skandalerna med antibiotikaresistens till följd av dålig djurhållning i till exempel Danmark bidragit till detta.
bratwurst-10427_640
Just ursprungsmärkning av kött är mycket en EU-fråga och vår europeiska organisation BEUC samordnade i våras en kampanj med krav på konsumenternas rätt att få veta var köttdjuren är födda, uppfödda och slaktade. Och det gäller allt kött, även den mängd som ingår i korven, lasagnen och alla de andra färdigrätterna. Egentligen ganska självklart, varför ska det bara gälla biffen och inte korven? Varför ska inte konsumenterna kunna göra ett medvetet val av patén eller den färdiga gulaschen?

Men motståndet har varit intensivt, inte minst från livsmedelsföretagen som menar att det skulle bli mycket ”krångligare” och dyrare för konsumenterna. Den reaktionen kommer i och för sig alltid med ryggmärgsreflexen när nya konsumentskyddande regler föreslås men det är ändå ett självklart krav som skulle göra det lätt att välja rätt. Dyr-argumentet har vi hört förr och i en fungerande konkurrens brukar det visa sig vara ganska lite värt. Man anpassar sig och hittar metoder även för detta. Det ställs ju trots allt allt högre krav på att köttpartierna som skickas runt i och utanför Europa ska vara spårbara, inte minst efter hästköttsskandalen.

Nu har parlamentet skickat ett mycket tydligt krav till EU-kommissionen att de ska ta fram regler just för ursprungsmärkning av sammansatta produkter. Verkligen inte en dag för tidigt. En seger för konsumentrörelsen – så långt. Räkna med fortsatt intensiv kanonad från industrin som vill slippa krav på tydlighet på förpackningarna. Så segern är långt från vunnen helt.

Det försåtliga när-ordet

I takt med att vi köper mer ekologiskt blir ”nära” ett allt mer attraktivt säljargument. Närodlat och närproducerat används om mängder av matvaror där det mycket väl kan vara röra sig om en bluff. Till och med Livsmedelsverket använder det i sina nya kostråd och en annan myndighet – Jordbruksverket – kritiserar dem i sitt remissvar för detta. Svenska Dagbladet ägnar detta ett helt uppslag, där jag också uttalar mig om begreppet närproducerat.

Självklart stämmer ”närproducerat” om jag köper morötter eller kött på en gård med grönsakslandet och kohagen inom synhåll. Men sedan blir det med ens svårare. För vad är egentligen ”nära”? I kilometer, alltså.
Nara
Jag tillbringarna somrarna i östra Skåne. Där finns ett av landets större slakterier med ett enormt upptagningsområde. Köttet därifrån kan knappast kallas närproducerat även om jag bor nära själva anläggningen.

Det är glädjande att allt fler människor inte bara bryr sig om VAD som produceras utan även HUR. Men ”nära” är emotionellt laddat och odefinierat, det rymmer för många människor en aura av miljö och småskalighet, förutom att produkten inte färdats tvärs över landet eller jordklotet. Det är helt enkelt lite för bra. Och därmed lockande att använda. Till och med Centerpartiet försöker rida på dess goda feeling genom att tala om ”närodlad politik”. Det paradoxala är också att avståndet inte på något sätt är någon garanti för att det är mer miljövänligt. Dessutom är transporten vanligen en mycket liten del av den totala miljöbelastningen.

Många vill stödja sin bygd eller sin regions bönder och då ska de ha möjlighet till det, men det ska vara ärliga tag. Möjligen är begreppen lokal och regional ett bättre alternativ, de talar entydigt om geografin, men har även dessa begrepp har problemet med exakt var gränsen ska dras och dessutom var insatsvarorna till slutprodukten egentligen kommer från.

Vad gäller ”Nära” så ser jag bara två vägar – antingen en strikt definition eller kraftig begränsning och kontroll av att det följs. Eller att det inte används längre.

Snabbstoppa farliga kemikalier

Så har det hänt igen. Ett test av kläder visar att det finns för höga halter av kemikalier som kan innebära faror för liv och hälsa. En t-shirt av populära ungdomsmärket Hollister är ”värstingen” i Råd & Röns test som publiceras idag. I en debattartikel skriver jag och min kollega Carina Lundgren på Råd & Rön att det får vara nog nu. Miljöminister Åsa Romson och regeringen måste leva upp till de intentioner som fanns i regeringsförklaringen att agera snabbare för att stoppa farliga kemikalier.

Egentligen är det fullständigt självklart. Vi och våra barn ska inte vara försökskaniner för kemikalieindustrin. I fallet med t-shirten finns det bättre alternativ som inte är dyrare. Vad håller de på med? Vi pratar om kläder vi bär på kroppen stora delar av dygnet. Det handlar om ämnen som finns i tryck på tröjor som kan störa möjligheterna att få barn i framtiden. Inga småsaker. Med tiden nöts ämnena och hamnar i dammet, vilket utsätter våra minsta för helt onödiga risker. Jag vet att det pågår arbeten både vad gäller riskkemikalier och vad gäller arbetsvillkor i textilproduktionen.

Men vi är i 2014 och debatten har pågått länge. Vi borde ha kommit mycket längre. EU-maskineriet har visserligen infört Reach, men ändå blir det alldeles för ofta långbänkar medan fler människor utsätts för kända risker. Eller okända på grund av att vi vet för lite om ämnen som används. Vi behöver ett snabbspår i EU. Vi behöver vända på kuttingen – istället för att ett ämnes farlighet ska vara jättebevisat måste vi mer utgå från försiktighetsprincipen i realiteten och trycka på stoppknappen om vi vet för lite. Det är märkligt svårt att åberopa hälsoskäl för enskilda länder för att stoppa kemikalier. Danmark har försökt detta med de nu stoppade ftalaterna men backat inför risken att gå på pumpen i en senare domstolsprocess inom EU. Vems intresse tjänar det? 

Vi borde över huvud taget kommit bort från köp- och slängmentaliteten. Sveriges Konsumenter satsar nu stort på att uppmuntra till hållbar konsumtion av kläder genom projektet Stilmedveten. Alltså att ta vara på det man har. Inte som idag, köpa nytt och slänga två tredjedelar av den mängden vid rensning av garderoben. Samtidigt storsatsar Utbildningsradion på samma tema, bland annat genom programserien Kvalitet, som går på SVT1 kl 22.00 ikväll.

Stilmedveten

 

Censuera inte köttets ursprung

Kotletten, kycklingfilén och biffen får vi reda på var den kommer ifrån. Men när det gäller korven, färdiglasagnen, caesarsalladen eller den färdiga pannbiffen är det inte alls lika självklart. Detta trots att undersökning efter undersökning visar hur viktigt konsumenterna tycker att det är, 90 procent vill ha klara besked om var djuret är fött, uppfött och slaktat. Att detta bara bara skulle ske på färdigt kött är närmast löjligt, inkonsekvent och att likna vid en sorts censur. Hästköttsskandalen och den ökande antibiotikaresistensen är två tydliga bevis på att det har en viktig funktion att fylla där konsumenterna kan och vill göra skillnad. Men här förvägras vi idag information. Därför startar konsumentorganisationen BEUC – där Sverige just nu har ordförandeskapet – en kampanj i 14 länder – där man försöker få en ändring. Bland annat sprids en så kallad infografic – en liten ”film” för att visa varför ursprungsmärkning även på sammansatta produkter behövs. Att det skulle bli dyrare för konsumenten har framförts som förklaring. Jag tror inte på det. Det är en standardinvändning från industrin och jag är säker på att om man vet kraven rättar man sig efter dem och hittar fungerande system. Kraven på spårbarhet har ändå blivit betydligt hårdare efter hästköttsskandalen, så informationen finns ju. Eller ska finnas. Och vad kan vara viktigare än att hindra en spridning av antibiotikaresistens – ett megahot som väl matchar klimatförändringarna.

Under Almedalsveckan i somras hade jag nöjet att debattera kött och köttkvalitet med kunniga personer som Marit Paulsen och Anna-Maria Corazza Bildt, både återvalda EU-parlamentariker. Den förra höll med om kraven på ursprungsmärkning av sammansatta produkter, den andra menade att det blir för dyrt och krångligt för företagen. Väl att märka – en enig riksdag har tagit ett beslut i riksdagen om att arbeta för denna förändring. Även moderaterna.

Mer om kampanjen kan du läsa här.

Valenkäten – vilken läsning!

Skärpta konsumentlagar – och strängare myndighetskontroll. Så vill partierna stötta och skydda konsumenterna. Nio partier har gett besked i 100 frågor om konsumentlagar, mat, banker, hälsa, el, telefoni och annat som berör allas vår vardag. En slutsats är: Vi kan förvänta oss politisk action efter valet där marknaden misslyckats. 

Idag publiceras Sveriges Konsumenters stora valenkät och där finns massor av intressant läsning. För alla. Är du till exempel arg på apotekens service – läs! Är du arg på telefonförsäljare eller taxi – läs! Jag har grottat runt i materialet– här kan du läsa om mina fynd och kommentarer. I sammanfattning, vad som är uppseendeväckande. I vilka frågor det finns bred enighet. Och så lite undringar om de två partier som är minst positiva till en stark konsumentpolitik. Hela resultatet kan du förstås läsa på vår hemsida.

Sammanfattningsvis

…är jag glad över att stödet för våra frågor är så stort. Det är betydligt fler av våra krav som får stöd än de som inte får det. Inget parti säger Ja till mindre än hälften av frågorna, flera är uppe på 80-90 procents instämmande. Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet har flest Ja på oppositionssidan. Inom Alliansen är det Folkpartiet som får utmärkelsen Konsumentvänligast parti, något fler Ja fler än Miljöpartiet. Bu för Centerpartiet som har minst antal Ja och är tveksamma till många krav som borde vara självklarheter. Intressant att C och FP som traditionellt ansett står nära varandra här skiljer sig i avgörande frågor. Kristdemokraterna leder klart Nej-listan och avstår helt från att svara på en av deras egna hjärtefrågor (se sist i bloggen)

Ändå ser jag en skärpning inom i stort sett alla partier, jämfört med vad de sagt och gjort de senaste åren. Vi följer detta och ser tydligt vad som är snack och vad som är verkstad. Med tanke på en del svar från Allianspartierna är det förvånande att inte mer har hänt under de senaste två mandatperioderna. Men jag tolkar ändå svaren som en ökad insikt om att marknaden inte ”reparerar sig själv”. Det gäller fulsälj på telefon, taxi, snabblån, apotek och andra frågor. Marknadskrafterna gör mycket men inte allt, konsumenterna har många gånger blivit utsatta och lurade över anständighetens gräns. Nu har politikerna fått nog, det behövs krafttag. Ett välkommet uppvaknande. I flera fall finns det också ett brett stöd för skärpt myndighetskontroll, vilket är välkommet men naturligtvis krävs pengar för att det inte bara ska stanna i ord.

Socialdemokraterna, med valsegern inom räckhåll, klarar sig hyfsat. Inte konsumenternas bästa vän och ungefär lika många ”poäng” som Folkpartiet och Miljöpartiet. Moderaterna ligger något bättre till än Centerpartiet på Ja-sidan men har några fler Nej. Ändå finns de i klustret strax över 50 procent. Vilket jag betraktar som en uppryckning, för ett parti där konsumentpolitiken tidigare varit närmast en vit fläck.

Särskilt intressant

…och i vissa fall förvånande är bland annat följande:

  • Utökad hem- och konsumentkunskap i skolan får nej enbart av KD. FP, MP, V och SD säger tydligt Ja, de övriga tveksamma. Det finns hopp, äntligen..? Mer privatekonomi i skolan får stöd av alla utom M. Alla (utom tveksamma C) är för mer folkbildning i frågan.
  • Finansiell rådgivning för alla – brett stöd över blockgränserna. Bara KD klart emot. Detta var också resultatet av vår enkät till riksdagskandidaterna som publicerades på DN Debatt den 17 juli.
  • Telefonförsäljning behöver regleras betydligt hårdare, tycker en klar majoritet. Skriftlig bekräftelse av avtal som ingåtts på telefon är det bara M som är tveksamma till. De rödgröna plus KD vill gå längre och ha ett ”Jox-register”, förhandsgodkännade för att få ringa upp.
  • Tvång på skriftliga avtal för hantverkstjänster har relativt brett stöd, bara SD säger nej medan C och M är tveksamma.
  • Räntetak för snabblån – stöds av de rödgröna, KD och SD. Bara M emot. Dags för action!
  • Kortare avtalstider för telefon och bredband – bara M är emot.
  • Enklare bankbyte genom möjligheten att ta med sig sitt kontonummer. Alliansen + S säger Ja, de andra tveksamma.
  • Förbud mot reklam till barn på internet stöds av en klar majoritet, bara SD är klart emot. Förbud mot reklam för ”skräpmat” till samma grupp har däremot inte lika brett stöd.
  • Fullständig innehållsdeklaration på restaurangmat – ingen emot. S, V, MP, FP och FI säger Ja.
  • Mindre kött, mer vegetarisk kost genom samhällsinsatser skiljer blocken åt. Alliansen mot, de rödgröna för, SD tveksamma.
  • Internet för funktionshindrade – borde vara självklart men MP, C, FP, M och SD är tveksamma.

Bred enighet i många viktiga frågor

Samtidigt kan man med glädje konstatera att det finns en stor enighet i många frågor från alla eller nästan alla partier. Här några exempel:

  • Hållbar produktion av hälsosam och miljövänlig mat genom skatter, stöd och reglering.
  • Politiska styrmedel för att underlätta konsumenternas hållbara val (men inte genom skattedifferentiering för att gynna ekologisk produktion).
  • Tillgång till konsumentvägledning för alla.
  • Effektivare kemikalielagstiftning, inklusive mer forskning om ”cocktaileffekter”.
  • Enklare att välja el, tele, vård, skola, omsorg etc. Bra grundalternativ för de som inte vill välja.
  • Återerövra det förebyggande arbetet i hälsovården.
  • Strängare krav för skönhetsoperationer.
  • Frihandelsavtalet EU-USA (TTIP) får inte försvaga konsumentskyddet.
  • Skärpta regler för antibiotika i djurhållning.
  • Ny skuldsaneringslag och kortare köer till budget- och skuldrådgivning.
  • Energieffektiviseringar utifrån konsumentkrav.
  • Nätneutralitet – emot begränsningar och ”inlåsning” på internet.
  • Bättre konsumenträtt för digitala tjänster som nedladdade böcker och film.
  • Förstärkta möjligheter att ställa miljö- och etikkrav vid offentliga upphandlingar.
  • Bättre stöd vid konsumenttvister.
  • Skärpta regler för integriteten på internet.
  • Kraftigt sänkta priser på roaming (mobiltelefoni över gränserna).
  • Enhetliga täckningskartor för mobiltelefoni.
  • Se över apoteksreformen, särskild vad gäller receptbelagda mediciner.

De minst konsumentvänliga…

Två partier utmärks av relativt få Ja och många Nej och Tveksamma. Här finns en del som kan göra en lite förstummad. Centerpartiet utmärker sig genom att flera gånger vara enda Alliansparti som går emot en del regelskärpningar. De är enda parti att vara tveksamma till detta krav: ”Alla konsumenter måste kunna tillgodose sina konsumtionsbehov utifrån sina förutsättningar”, samt säger Nej till automatisk förlängning av avtal. C och KD – varför??? Kristdemokraterna AVSTÅR ensamt från att svara på frågan om hårdare krav på apoteken (med kommentaren att frågan är felformulerad). Trots att det är ”deras” fråga i regeringen. De säger Nej till en nationell handlingsplan för folkhälsa. (ihop med M). De är också ensamma om att säga Nej till mångsidig kost genom samhällsinsatser och ett effektivt stopp för hälsobluffar i reklamen.

Både KD och C är också de enda som inte tycker att konsumenterna har rätt att veta om köttet kommer från djur som fötts upp på GMO-foder. Och båda är tveksamma till följande krav: ”Utgå från konsumentnyttan vid omreglering och konkurrensutsättning av marknader och utred konsekvenserna för konsumenterna mer grundligt än vad tidigare gjorts.” Hur kan man INTE säga Ja till det..? C har tidigare haft en tydlig konsumentpolitisk profil, och var i ett tidigare val ett av de få som hade ett särskilt konsumentpolitiskt program (”Hej Konsument”). Vår enkät visar att denna stolta hållning verkar till stor del eroderats till förmån till en stor tvekan att göra något som kan reta företagarna.

Sverigedemokraterna har hittills inte på något sätt profilerat sig i konsumentfrågor tidigare, och gjorde en tämligen blek insats på vår utfrågning i Almedalen. I vår enkät hamnar de poängmässigt i samma liga som C, KD och M.

På Sveriges Konsumenters hemsida finns sammanställningarna, liksom också ett antal listor. Tilläggas kan att det är den ungefärliga läget på ”poängskalan” som är intressant, inte det exakta antalet poäng. Frågor har olika tyngd och betydelse för konsumenterna där vissa är avgörande för alla konsumenter medan vissa har en mindre betydelse och kanske bara för vissa grupper. Det är alltså väl så intressant VILKA frågor partierna stöder. Tre av partierna har också valt att skriva kommentarer till vissa av frågorna, den ligan leder Folkpartiet klart.

Almedalsutfrågningen finns refererad och filmad – finns även den på vår hemsida.

Vad jag inte sa i SVT-Debatt

Igår kväll gjorde jag min debut i SVT:s ”Debatt”. Det var en intressant upplevelse. Medverkan i TV har det blivit mycket genom åren i alla möjliga konsumentfrågor, men detta var första gången i denna Göteborgsproduktion. Temana var båda konsumentinriktade och jag skulle framför allt fokusera på ”Hantverkare – varför så mycket problem?”. Nya undersökningar visar på stort missnöje från kunder som anlitar målare, snickare, golvläggare etc. Det är samma visa som vanligt – fusk, schabbel, förseningar, fördyringar. Det blev en ganska bra debatt med många klarlägganden om hur stort och komplext problemet är. ”Arge snickaren” från TV5 var där och han menade bland annat att kunden måste bli duktigare beställare. Vilket jag sa emot, vi är ju amatörer, har ett stort informationsunderläge och anlitar ju proffs för att de kan renovera badrum eller vad det nu gäller. Felet ligger i huvudsak hos branschen. Som förstås var där, erkände problemen men inte hade några egentliga förslag på lösningar. ”Debatt” är ett program med ett ganska omdiskuterat format, där det ska vara mycket ordväxlingar, där inläggen ska vara korta och det gärna ska hetta till. Efter att inledningspratat försökte jag lite artigt vifta med handen för nya inlägg men insåg att det handlade om att bryta in om man skulle ha ett ord med i laget. Andra var bättre på det än jag, därför fick jag med en del i sändningen men inte allt. Och det jag framför allt inte hann med är följande förslag till lösning: Konsumentens ord gäller om det blir tvist om ett hantverksjobb – om det inte finns ett skriftligt avtal eller annan tydlig dokumentation. Så är det i Konsumenttjänstlagens regler för riktigt stora jobb – småhusentreprenader. Det borde gälla för alla hantverksjobb utom de allra minsta. Och det kräver politiska beslut av regering och riksdag. Har de modet att fatta detta beslut ska du se att det blir fart på viljan att teckna skriftliga avtal från hantverkarna.

Fram för äggologiskt!

Kunderna vill ha mer ekologiskt. I takt med allt fler larmrapporter och den stora osäkerheten om vad kemikalierna gör med våra barn och vår miljö så är det ett ord som börjar etsa sig in – giftfritt! Detsamma gäller mig och min familj. Vi köper ekologiskt så ofta det går. Giftfritt är ju ett inte helt enkelt begrepp eftersom allt inte går att mäta och att det kan finnas mikromikrodoser av alla möjliga ämnen i all möjlig mat, troligen utan att det skadar oss. Men i dagens värld med satta gränsvärden som inte alltid känns som om de är satta utifrån någon försiktighetsprincip och därtill riskerna med kombinationseffekter – då känns det bäst att säkra upp med giftfritt ”i princip”. Och då talar vi ekologiskt, som ju också innehåller en hel del djurskyddskrav när det gäller animalisk mat. Som till exempel de högaktuella äggen. Idag gör Sveriges Konsumenter ett utspel där vi kräver att butikerna en gång för alla ska sparka ut äggen från burhönsen. Det paradoxala med ägg är att efterfrågan på ekologiskt är högre än tillgången, vilket nu verkar hända på område efter område (mjölken t ex). Visserligen ligger andelen ekologisk mat totalt i livsmedelsaffärerna på omkring fem procent efter alla dessa år med KRAV-märke och EU-ekologiskt (vilket är betydligt mindre än andelen miljömärkta toalettpapper, tvättmedel och kaffefilter). Och då kan man ju tycka att den låga andelen OCH det ökande intresset borde vara ett superinciment för handeln att slänga ut värstingarna (typ ägg från burhöns och giftbananer) och att hårt lansera de schyssta alternativen. Sker det? Ja, allt mer. Men det går förskräckligt långsamt.