Livsmedelshandeln smyger med jämförpriserna

Matpriserna har varit aktuella och plågat hushållen så till den grad att regeringen sänkt momsen. Det ska bli intressant att se vilket genomslag det faktiskt får (med tanke på möjligheten att skylla på ökade omkostnader för att inte sänka priserna).

En grundläggande regel har alltid varit att det ska vara möjlighet att väga pris mot kvalitet. Inter alltid så lätt när varans PRIS är det som butikerna tävlar med och basunerar ut i utskick och i butiken.

Tyvärr har jämförpriset kommit i skymundan i debatten. Alltså priset per kilo eller liter, som butikerna är skyldiga att visa enligt prisinformationslagen. Det är extra angeläget när priserna stiger snabbt, som de gjort senare åren, och när vi köper mycket mat som nu inför julen. Och när det dessutom allt oftare trixas med priserna genom förpackningar på 900 eller 800 gram, som vid en snabb betraktelse lätt kan förväxlas med ett kilo. Skylten visar med de dominerande siffrorna pris per förpackning. Det innebär att köttfärs för 69:90 egentligen kostar 87:40. Per kilo. Och hade vi insett det hade vi kanske reagerat annorlunda.

Jämförpriset ska enligt lagen och Konsumentverkets föreskrifter vara korrekt och tydligt. Det första är självklart, allt annat är ju lögn. Det senare blir lurigare. Vad är ”tydligt”?

Mina egna fältstudier visar på stora skillnader i läsbarhet, styckpriset kan vara tolv gånger så stort som jämförpriset och läsbart på håll enbart om man är en rovfågel. Särskilt knepigt blir det för varor bakom en kyldörr som förhindrar närstudier, som ostar och andra mejerivaror, färdigförpackad chark, kött och fisk, kylda konserver och frysta varor. Se exemplet ovan. Blänk, dåligt ljus och mager stil hjälper underlättar inte precis för konsumenterna.

Och alla butikskedjor är ungefär lika dåliga på att tydligt visa jämförpriset, såvitt jag har kunnat se.

Tanken med lagen var att det skulle vara lätt att jämföra olika varor, att kunderna skulle slippa ägna sig åt huvudräkning, slippa behöva ta med förstoringsglas och kalkylator på shoppingrundan. Men här har någonting gått snett, man kan betvivla att matkedjorna vill att vi ska jämföra.

Jag har anmält ett antal sådana fall till Konsumentverket. De tackade för anmälan och sedan hände ingenting. Synd, det skulle behövas. För här behövs en skärpning. 

Behöver jag säga att prisinformationslagen var djupt impopulär av handeln när den kom 2004. Det här kunde vi minsann klara själva …

Du kan läsa mer i min bok ”Riggat! Så undviker du köpfällorna”.

Utgå från att rea-procenten är bluff

Ovan ett exempel ur mitt eget flöde på mobilen – som visar hysterin långt innan Black Week drar igång. Samtidigt som det visar sig att ytterligare sju stora företag inte följer lagen om prisinformation, enligt Konsumentverket. Vilket ytterligare visar på handelns nonchalans och svek mot sina kunder. Och att vi för länge sedan borde ha slutat lita på rea-procenten. Eller för delen hur mycket du kan ”spara” på att slå till nu (eller ”tjäna” som vissa uttrycker det).

Black Week och andra ”köpfester” radar upp sig som ett pärlband fram till januari. Nu gäller det att sälja utav h-e, tänker handeln och köper annonsplats som når oss alla via bussreklam, nätannonser och sms. Hysterin började redan förra veckan, det har blivit en tävlan som om det nästan gällde livet.

Varje år kommer kritik mot att vi överkonsumerar och köper saker vi inte behöver, oroliga att ha missat en fyndmöjlighet. Och varje år blåser det förbi och är likadant nästa år. I år väntar Svensk Handel rekord, över 10 miljarder kronor under den kommande ”magiska” veckan. Motsvarade ungefär 1200 kronor per vuxen svensk. Under en vecka.

Vart tog resurs- och klimatdebatten vägen i samband med tokshoppingen?

Men i många år har det också bluffats friskt: Det ordinarie-pris man hänvisar till är många gånger lögn. Lagen skärptes 2022 så att procenten skulle relatera till lägsta priset 30 innan rean. I våras ingrep KO mot tio välrenommerade företag: Blomsterlandet, Bygghemma, Nakd, Nordic Nest, Power, Soffadirekt, Stadium, Webhallen, XXL och Åhlens (bilden nedan). Nu har man ingripit mot ytterligare sju företag: H & M, Desenio, Bokus, Home Furnishing Nordic, Inet, Kjell & Co och Tretti. 

Det är inga små kvartersbutiker eller nätjättar. Det är några av Sveriges största detaljhandelsföretag.

Kan det sägas tydligare? Handel försöker på olika sätt gå runt reglerna. De går inte att lita på. 

De vet vad de sysslar med. Konkurrensen är hård, det gäller att ha det mest lockande erbjudandet och skrika högst i reklambruset. Förmodligen bidrar de att de ”bara” får vite, alltså böter möjligen om brottet upprepas. Jag har länge kritiserat att det inte oftare utdöms ”marknadsstörningsavgift”, vilket i min bok ”Riggat! Så undviker du köpfällorna” förklaras av KO att det kräver mer resurskrävande utredningar. 

Varför då? Det är ungefär som att vi skulle få en böteslapp vid fortkörning som säger ”Så här mycket kan du få betala om du GÖR OM det där”. Här borde staten skyndsamt se till att myndigheten som ska se till att vi får ärliga priser – Konsumentverket – får skarpare verktyg.  

Ytterligare ett tecken på oviljan att köra med öppna kort är nya smitvägar ständigt prövas. När regeln om 30 dagar kom – och övertrampen upptäcktes – försöker de med att priserna bara höjs lite tidigare än så. Simsalabim.

Vad säger branschorganisationen Svensk Handel om detta (inget vad jag kan se på deras webb just nu i alla fall)? De borde ju ta krafttag mot fusket. Borde ha gjort långt tidigare, med tanke på att mängder av stora medlemmar riskerar att stämplas som simpla fuskare. Problemen måste angripas både med politik och skärpning från företagen.

I fredags var jag med i P1 Studio Ett om denna fråga. Där gav jag bland annat följande råd:

1. Låt dig inte hetsas. Reor kommer tillbaka. Börjar de med nedräkning, ”bara ett fåtal kvar” – var skeptisk. Sånt har man bluffat om förr.

2. Fundera på om du verkligen behöver varan. Du kanske har tillräckligt? Det du har duger gott? Du kanske kan låna, dela, hyra eller köpa begagnat istället?

3. Strunta i procenten. Håll koll på vad som rimligt pris. En vettig kontrollfråga är ”X procent – i förhållande till VADÅ?”. 

4. Undersök genom prisjämförelsesajter som Prisjakt hur priset har utvecklats de senaste månaderna, om det är en speciell vara du är intresserad av.

Nätjättarna – sjukt rakt igenom

Skärmbild från Sheins webb

Vi köper billigt skräp med farliga kemikalier och riskabla elanslutningar som tillverkats och sålts med tveksamma metoder, tas hit med fraktflyg och i många fall returneras på samma sätt. Jag talar om näthandelsjättarna Shein (bilden) och Temu. Utskällda på mycket goda grunder. Senast efter att ha sålt en barnsexdocka.

Man ska inte glömma att företagen har kunder som kan räknas i hundratals miljoner. Varav många återkommer. Men det handlar om något större än rätten att köpa vad som helst, hur som helst. Och rätten att sälja vad som helst. Därför är det viktigt debatten inte fastnar på någon enstaka produkt (om än aldrig så upprörande).

Förra veckan beslutades om tullavgifter för alla varor som kommer in i EU oavsett pris. Shein och Temu hade tidigare en gräddfil eftersom de slapp tull för varor för under 150 euro (ca 1800 kronor). Det kan säkert få vissa effekter, framför allt att det gör varor dyrare och att människor minskar sina inköp.

Men det kommer naturligtvis inte att räcka.

För hela konceptet är ruttet rakt igen. Kritiken borde för övrigt också riktas mot andra shoppingjättar som Amazon, även om de kinesiska båda bolagen är värst. Och riktas mot att de fått agera fritt år efter år, medan både lagstiftare och kontrollmyndigheter varit sega eller haft händerna bakbundna.

Ett övergripande problem är att vi drivs att överkonsumera och bli ”shopoholics” och att det sker till priset av miljö, klimat, hälsa, hos kunderna och hos de som framstället skräpet under slavliknande förhållanden. Till allt detta kan läggas de avfallsberg av textilier i öknen i Chile eller på olika håll i Afrika som handeln förorsakar. Ska man gå in på detaljer kan man ta fram ”brottslistan” som de europeiska konsumentmyndigheterna gjorde om Temu för ett knappt år sedan:

  • Falska rabatterbjudanden.
  • Hets att köpa – falska påståenden att produkten är på väg att ta slut, etc.
  • Påtvingade spel – »lyckohjul« där viktig information om villkoren för spelet göms.
  • Utebliven eller vilseledande information om bl a den lagstadgade ångerrätten.
  • Falska konsumentrecensioner.
  • Dold kontaktinformation.

Inte så lite. Alltihopa grundfel, som har tillkommit för att internet och globaliseringen gett möjligheten. Inte fel på dessa två företeelser i sig, men avarterna har ett högt pris och skapar problem både för konsumenter och seriösa företag, med oschysst konkurrens. För konsumenter bidrar det verkligen till den situation där vi är mer utsatta eftersom vi hela tiden måste värja oss och lägga tid på att kolla att vi inte blir förda bakom ljuset (knepen ovan används i viss utsträckning även av svenska nätbutiker). Jag skriver en del om det i min nya bok ”Riggat! Så undviker du köpfällorna!

Visst har politiken reagerat. Klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari föreslog för ett knappt år sedan att helt förbjuda import av Shein och Temu, men det gillade inte de andra Tidö-partierna. Dock säger sig regeringen se allvarligt på utvecklingen och flera ministrar skrev i februari att man övervägde hanteringsavgifter på alla paket, även små, som kommer från länder utanför EU. Vilket nu alltså tycks genomfört, när genom ministerrådets beslut. Samtidigt fortsätter diskussionen på andra plan. Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) har kallat e-handelsföretag, barnrättsorganisationer och myndigheter till ett möte om barnsexdockorna den 28 november. Vilket för övrigt fick Franrike att stänga ner Shein helt.

Shein och Temu är ett sjukt uttryck för att det har gått alldeles för långt. Det är ett gemensamt intresse att se till att skräpförsäljningen tvärs över världen begränsas och konsumenters ekonomi, rättigheter, hälsa och säkerhet skyddas mycket bättre. Att göra varorna dyrare jämnar ut spelplanen vad gäller konkurrensen. Det är rimligt, utifrån att seriösa företag i Sverige och EU inte ska slås ut av obalansen.Men det kommer knappast att lösa de andra problemen, som drabbar konsumenterna, miljön och människor i andra länder. Det finns till och med en risk att det leder till ännu mer rovdrift på miljö och arbetskraft, för att hålla priserna till kund nere.

Vändning hos public service..?

Från SVTplay om den nya konsumentserien "Modeinfermno"

Media har länge varit riktigt usla på fördjupande konsumentjournalistik. Är det så att vi skönjer en vändning, i alla fall hos public service..?

Mat, banker, kläder, elprylar och annat som rör vår vardag som konsumenter – det var länge stora frågor i media. Tidningar, radio och Tv hade särskilda redaktioner och reportrar som enbart sysslade med konsumentjournalistik. Jag var själv en sådan på kvällstidningen GT under 80-talet och det kommande decenniet hade Dagerns Nyheter, Göteborgs-Posten och många landsortstidningar sådana avdelningar, som servade läsare med handfast, användbar, konkret vardagsinformation. I TV sände Plus en hel timmes fördjupning i form av ”Plus” på bästa sändningstid med ikonen Sverker Olofsson, ”REA” lärde hela generationer småttingar att ifrågasätta och stå på sig. I radion fanns en särskild del av Ekot, KonsumentEkot.

Men en bit i på 2000-talet hände något. Avdelningar lades ner, journalistiken inriktades på annat, inte minst på ekonomi. Oftast med ett företagsperspektiv. Trots att det behövs kanske mer än någonsin, när det blivit allt mer komplext att vara konsument. Även public service tonade ner, lade ner ”Plus” år 2020, det enda som är kvar är hedervärda ”Plånboken” i P1 med en halvtimmes program på onsdagsförmiddagarna.

De gånger konsumentvara inslag dyker upp i nyhetsflödet är det ofta korta noteringar om matprishöjningar eller nya former av bankbedrägerier. Bra – men folkbildande och fördjupande? Nja. Jag skulle till och med vilja använda ordet svek. Med tanke på behovet av klarläggande, medvetandehöjande, vägledande artiklar och in slag. I en mörk, osäker och bullrig tid.

SVT:s »Uppdrag granskning« och TV4:s »Kalla fakta« har någon enstaka gång grävt i konsumentfrågor men de skulle kunna göra mycket, mycket mer allt som mörkas och drabbar oss i vardagen. Det finns exempelvis ett vidöppet fält att skildra hur starka lobbykrafter försvårar och försämrar för oss konsumenter, som jag beskriver i min bok ”Riggat! Så undviker du köpfällorna!”.

För mig är det en gåta att inte fler mediechefer satsar på denna typ av handfast, användbar, folkbildande vardagsjournalistik. Men även på 2020-talet har den svårt att mäta sig med ekonomi- eller kriminaljournalistiken. Det ligger kvar en air av »kastrulljournalistik«, ett uttryck som myntades när det nästan uteslutande var kvinnor som tog sig an frågorna.

Men kanske, kanske anar vi ett skifte. Eller jag vet inte riktigt hur jag ska tolka SVT:s nya satsning ”Modeinferno” där programledaren Emily Dahl (som själv pitchat in serien) avslöjar en av de branscher som har mest att skämmas för i termer av att kränga billigt skräp som förstör planeten och innebär slavliknande arbetsvillkoren för barn och vuxna. Den klassiska rubriken ”Så blir du lurad” lockar, även om första programmet mycket handlade om att skilja en äkta Gucci-väska från en falsk (kanske inte riktigt vardag för flertalet). Men det fanns också glimtar från slavfabriker och ett redigt djuplodande resonemang plus handfasta tips, vilket lovar gott inför fortsättningen.

Sedan får vi se om det är början på en trend eller ett bloss i mörkret. Möjligheterna för djuplodande avslöjande konsumentjournalistik har kanske aldrig varit så bra.

Så vad väntar ni på..?

Boken som jag hoppas ska göra nytta

Min bok ”Riggat! Så undviker du köpfällorna” finns nu inte bara i diverse datorer utan även i fysisk form, i en tryckt bok. Här har jag just varit med om att packa upp dem på bokförlagets Ordfronts kontor, flankerad av förläggaren Pelle Andersson och koordinator Sofia Gustafsson. Författare känner igen den där känslan av euforisk glädje, blandad med en nypa skräck (tänk om texten är uppochner eller det saknas något viktigt parti…). Men mest glädje, med tanke på hur mycket slit, vankelmod, själ och hjärta som ligger nerplöjd i de hundratals tryckta sidorna. Mitt projekt startade våren 2024. Den 15 oktober släpps den i handeln.

För min del ser jag fram emot lanseringen, och att den både ska göra NYTTA och väcka DEBATT. Det är tuffa tider för konsumenterna med fulsälj, bluffar, trix på nätsajter, luriga avbetalningar, reklam som ger sken att vara obetalt tyckande av influensers och mycket annat. Precis innan boken gick i tryck kom Konsumentverkets rapport med titeln ”En oönskad, olämplig och djupt problematisk affärsmetod”. Myndigheten föreslår totalförbud, vilket är något helt annat än de tyckte för några års sedan. Men problemen har helt enkelt fortsatt att växa, branschen har misslyckats med att bringa ordning och som sagt, det är redan från början ett problem att vi blir störda när vi minst anar det och ska behöva ta ställning till både luriga och komplicerade avtal. I boken ger jag en bakgrund till hur det blev så här, och beskriver också branschens intensiva lobbying (som lär gå på högvarv just nu). Det finns en lista på företagslobbyisternas vanligaste argument i boken, med rimliga motargument från oss på konsumentsidan. Kanske läsning för konsumentminister Erik Slottner…

Varför ägnade jag ett och ett halvår av mitt pensionärsliv att skriva en bok? Ja, ni som känner mig vet att jag tycker det här med rättvisa och rimlighet är centralt, att vi har för lite av det. Jag såg det som ett privilegium att få sammanfatta insikter och erfarenheter från ett arbetsliv och få det publikt utgivet. För att citera en del av mitt förord:

I grunden handlar det om rimlighet, om rättvisa, om demokrati. Att alla vi konsumenter ska kunna hänga med, vara en del av samhället. Och – att marknaden ska fungera bättre. 

Det behövs en helt annan balans i makten mellan näringsliv och kund. För mig är det fullständigt obegripligt att det som kallas konsumentpolitik inte har en mycket starkare ställning och mer resurser än det har idag. 

Det handlar inte om att vara emot marknadsekonomi eller emot reklam. Den enskilde har naturligtvis ett stort ansvar för det den köper och väljer. Men det måste finnas gränser för hur förberedda, pålästa och misstänksamma vi ska vara i varje stund av livet. Det ska inte vara ett heltidsjobb att vara konsument. 

Det är dags att vända på strålkastaren och mycket tydligare peka ut de aktörer och de strukturer som riggar systemet. Som gör att vi leds in på fel vägar och fråntas våra pengar. 

De har också ett ansvar. Ett stort ansvar. Det är vad den här boken handlar om. Jag har velat skriva den länge.

Min bok om konsumentmakt – snart ute

Skärmdump av presentation i bokförlaget Ordfronts höstkatalog.
Utdrag ur Ordfronts höstkatalog (finns på förlagets webb, sidan 56) –

Svårt, tidsödande, lömskt och orättvist. Om du känner så som kund och konsument är du långtifrån ensam. Mycket är riggat – för att styra, manipulera, vilseleda och lura. 

Så inleder jag min bok med just titeln ”Riggat”, som i oktober kommer ut i bokhandeln. Det senaste året (drygt) har jag ägnat åt att planera, researcha, intervjua, skriva och redigera. Just nu kollar jag den layoutade inlagan till boken och det är fantastiskt att se resultatet av alla vedermödor som det kommer att se ut i den tryckta boken.

I nästan fyrtio år har jag jobbat med konsumentfrågor, vilket bland annat synts här i bloggen. Halva den tiden var jag chef på på den ideella organisationen Sveriges Konsumenter. Under alla denna tid är det mycket kunskap, möten, insikter och frustration som passerar och därför föddes för några år sedan idén att ”sammanfatta” läget – och ge råd på hur det kan lösas.

För det har blivit svårare och lömskare där ute. Vi konsumenter känner oss ofta ensamma mot skrupellösa skojare, luriga webbshoppar, snabblån och falsk reklam och det har inte blivit bättre med åren, varken med skojeriet eller med samhällets stöd, vilket jag visar i boken. Dessutom ställs det ökade krav på oss konsumenter att både rädda vår ekonomi och att rädda planeten genom våra köp. Rimligt. Nej, menar jag.

Här några artikelrubriker ur boken:

  • Så styrs vi affären
  • Ord- och siffertrixandet
  • Kundtjänst – stör ej
  • Vem kan man lita på?
  • Krediter till döds
  • Fällorna på nätet – och utanför
  • Kunderna ska rädda världen
  • Orimligt och orättvist
  • Råd till dig som konsument

Boken finns att bevaka redan nu på de stora boksajterna men kommer alltså i mitten av oktober. Jag kommer att återkomma här i bloggen med kommentarer, uppdateringar och uppföljningar på ämnen i boken.

Konsumentmakten vs Trump

Kommer Konsumentmakten att rubba Trump & Musk & Co?

Kanske inte på kort sikt, men det är uppenbart att bojkotter runt världen påverkar amerikanska företag och därmed börskurserna, något den amerikanske presidenten är känslig för.

När allt ställs på ända, Trump sviker Europa och Ukraina och Fredrik Reinfeldt betraktar Trump som ett större hot än Putin – då är detta ett sätt att protestera och visa sin ilska, att man i alla fall gör NÅGOT.

Facebook-grupper växer snabbt, Teslas försäljning viker dramatiskt. Återstår se hur det slår mot Amazon, Apple, Meta, Microsoft, OpenAI, Google, Uber och andra som på olika sätt lierat sig med Trump. I cirkeln nedan med 550 varumärken i den globala dagligvarubranschen är i stort sett alla från amerikanskägda utom dem från Unilever, Danone och ABF.

Blir spännande att se hur det utvecklas.

Bojkotter kan definitivt ha effekt, de bidrog bland annat till att apartheid-regimen föll i Sydafrika. Sedan är det inte okomplicerat. Ägandet är spritt, liksom tillverkningen i vår globala värld. Vem drabbas egentligen? Men kunder som vänder sig bort från något av de här uppräknade företagen påverkar där det gör ont – utraderade miljarder i börsvärden för USA-oligarker. Även om det fortfarande är mycket långt till en reell omsvängning kan breda och uthålliga bojkotter göra skillnad. Donald Trump har lovat arbete och välstånd och även om han har tydliga diktatorstendenser mäter han sin framgång mycket i hur det går på börsen.

Passande nog är det också ”Konsumentmaktens dag” i morgon den 15 mars. Eller ”Internationella Konsumentdagen” som den egentligen heter och som högtidlighålls för att markera konsumenternas globala rättigheter. Här kan du läsa mer om dagen och dess högaktuella tema – en rättvis omställning till en hållbar värld.

Almedalen i spåkulan

Vad blir det för någon slags Almedalsvecka i år?

Ja, för 18 gången ska jag dit själv, nu inte längre som något annat än vetgirig och erfaren ”veteran” i konsumentfrågor. Ska bli väldigt roligt. För Visby under denna årliga vecka är en bubblande gryta av tankar och aktuell kunskap, gratis och ofta med höga företrädare för olika maktsfärer. Partiledarna är där, allihop, och två stycken varje dag ska tala på den traditionella scenen. På onsdag blir det höjdpunkten, med M och S samma dag.

Men Almedalsveckan är egentligen framför allt alla dess seminarier om vitt skilda ämnen. När det var som allra galnast var man uppe och nosade på 4000-strecket (med över 100 samtidigt när det var som intensivast.

I år har det lugnat sig lite, med strax över 2000 seminarier i dagsläget.

Om vad?

Ja, siffror på det brukar vara intressanta värdemätare, som jag ägnat många bloggar år tidigare.

Mycket i år är om energi, klimat, digitalisering, vård. Trendar gör försvars- och beredskapsfrågor, konstigt vore det väl annars.

En sökning på ordet ”konsument” ger 63 träffar. I flera av dem är Sveriges Konsumenter engagerade, och min efterträdare Johanna Hållén liksom konsumentvägledarna i ”Konsumenträtt  för alla” kommer att ha bråda dagar. Vad sägs till exempel om rubriken ”Fulsälj, större än bedrägerier”?

63 är tre procent av alla seminarier. Det hade kunnat vara mycket mer för konsumentperspektivet griper in i så mycket som berör vår vardag. Under mina år som paneldeltagare blev jag ofta ombedd att deltaga i sista minuten, därför att någon bland arrangörerna kommit på, ”javisstja vi måste väl ha någon som pratar för konsumenterna också”.

Ordet ”livsmedel” – en stark konsumentfråga – ger 50 träffar. Relativt blygsamt, ofta är det kopplat till klimat och beredskap. ”Hållbar konsumtion”, ”reklam” och ”greenwashing” ger var och en färre än tio träffar. ”Överskuldsättning” ger en (1) träff.

Bedrövligt att vi inte kommit längre, att det inte är mer än en självklarhet. Ett sorts fattigdomsbevis.

Sedan finns ju begränsningar i vad konsumentföreträdare hinner med. Själv har jag galopperat eller cyklat febrilt mellan frågor om mat, kemikalier, överskuldsättning, taxi, energi och kontanter när det var som värst. Och varit helt slut.

Men intresset borde vara större att komma ur ”företagsbubblan”. Bilden från 2023 ovan är en illustration det – det handlade OM mat och OM konsumenter, men ingen var där och talade FÖR dem.

Summa summarum: Ett ganska vanligt Almedalen. En intensiv kaleidoskopisk karusell som snurrar några dagar och sedan tvärstannar eftersom alla ska på semester.

Fenomenet haussas ofta upp enormt av oss som är i ”svängen” – politiker, företag, intresseorganisationer. Och det är ett unikt möte på en unik plats där makten är ovanligt synlig och ovanligt tillgänglig (trots skärpt säkerhet). Och ett sorts folkuniversitet för oss som har lyckan att kunna vara där.

Samtidigt ska man vara medveten om att den starkes rätt råder ­–­­ företag kan satsa mycket mer. Och man ska också vara på det klara med att stora delar av svenska folket varken deltar, följer vad som händer. Eller bryr sig.

Ändå hoppas jag att fenomenet överlever – långt efter 60-årsjubiléet 2028. Fast lite mer justerat, med lite mer vardagsperspektiv och med ytterligare satsningar på dem som inte har råd att vara där och utmana makthavarna i viktiga frågor för vanliga människor och för miljön.

EU-valet – och nu då?

De senaste åren har EU klubbat en lång rad lagar som stärker konsumenterna. Vi har fått starkare rättsligt skydd för allt från flygresor till e-handel. Och vi har fått regler som ska göra det lättare för oss att välja hållbart och skydda oss mot lögnaktig reklam. I spurten kom regler om exempelvis hållbar så kallad ekodesign och om rätten att få en vara reparerad.

Men mycket återstår.

Konsumentfrågorna blev inte brännande i valrörelsen, trots att EU betyder så mycket för vår vardag. Och nu är frågan vad som händer.

Min titt i kristallkulan säger att det blir tuffare att slåss för konsumenterna. Och för en mer hållbar konsumtion. Även om vunna segrar kommer att bli tuffa att rulla tillbaka, så kommer nya och reviderade regler att bli svårare att genomföra. 

Ytterhögerns starkare ställning kommer att göra det svårare att över huvud taget fatta beslut. Erfarenheten visar de ogärna kompromissar. EU bygger på att man kommer överens över partigränserna, vilket hittills ofta har gått ganska bra.  EU:s funktion som kompromissmaskin” kommer att prövas hårt.

Konkurrens och tillväxt kommer att bli avgörande, mer än tidigare. Kraftmätningen med Kina, Indien och USA kommer att tillta, särskilt om Trump blir president igen (huva!). Många förutspår en ”industri-kommission” som tar över efter den nuvarande. Och det gäller oavsett om Ursula von der Leyen leder den eller inte.

I ett sådant läge kommer det bli svårare att försvara konsumentintresset. Argumentet att bra rättsskydd och regler leder till förtroende för europeiska varor är starkt. Men starka är också motkrafterna – industri, banker, jordbruk. ”Jobben riskerar att flyttas utanför EU” kommer att höras mer och mer. Och ta skruv.

Det spända världsläget eldar på denna brasa. Liksom också naturligtvis Ukraina-kriget, som står och väger men som kan hålla på i många år till. Eller inte.

Och så har vi klimatet och miljön. Omställningen är nödvändig och går för långsamt. Ändå hör vi från stora delar av det europeiska näringslivet och populistpartier att det går för snabbt, att det blir för dyrt för både företag och konsumenter. ”Inte här, inte vi, inte just nu”, kommer också att höras mer och mer. Varför ska nya fossildrivna bilar fasas ut redan till 2035..? Liksom den allt oftare hörda klyschan att vi ska ha ”effektiva klimatåtgärder”, i praktiken ett sätt att bromsa det som vi vet funkar.

En stor, våt filt av ”status quo” riskerar att dras över oss. Konsumenterna blir tillhygge i debatten, trots att mängder av undersökningar visar att de flesta är beredda att ställa om, bara de får chansen.

Och nästa EU-val är långt borta, 2029.

Så mycket hänger på vilka partier i det nya EU-parlamentet som konservativa EPP kommer att luta sig emot. Mot mitten-vänsterut? Eller högerut? Men mycket handlar också om vilka regeringar som sitter i medlemsländerna. Beslut som berör konsumenterna fanns ofta av BÅDE parlamentet och Ministerrådet.

En sak är säker: EU kommer att få brottas med problem som inte gick att förutsäga. Vem hade anat Covid-pandemin 2029, när von der Leyen-kommissionen tillträdde? Eller Rysslands invasion av ett stort, europeiskt land?

Det blir osäkra år. En sak är säker – vad som än händer kommer det att påverka oss som konsumenter. Och därför behöver vi inte bara ett försvar av landsgränser. Utan också ett försvar av konsumenterna. 

Där mycket finns att göra. Och som jag sa i min förra blogg – konsumentrörelsen kommer att behövas.

Kortsiktigt – med det som är nästan beslutat men som de nya gängen i Kommission och Parlament kommer att få ta i (till exempel greenwashing). Och så allt det som kommer att krävas i en tid när allt blir dyrare, svårare, lömskare.

Under de senaste fem åren har jag blivit glatt överraskad över hur konsumentvänliga många av EU-förslagen varit. I alla fall till en början. Ett exempel var ”Farm to fork”, alltså ett förslag om hur vi ska producera mat i unionen. Trots vissa brister, och vagheter i svåra ämnen som köttkonsumtion, hade det i praktiken kunnat vara skrivna av oss i konsumentrörelsen.

Tyvärr blev den nedmald och bromsad av starka lobbykrafter. Men slaget är inte förlorat.

Alla mina år i ”branschen” har gett mig följande visdom: Farhågorna och larmen från industrin är ofta överdrivna. Tiden brukar ge oss på konsumentsidan rätt.

Lyssna på Ursula von der Leyen, Slottner

Konsumentkämpar från hela Europa har de senaste dagarna samlats i Lissabon. Och fick vid starten en hälsning från ingen mindre än Ursula von der Leyen, EU-Kommissionens mäktiga ordförande (bilden).

Hennes ord borde vara obligatorisk läsning för politiker i hela EU. Inte minst regeringen i Sverige. Så här sa hon, bland annat:

– Kampanjer från konsumentorganisationer stärker både konsumenterna, den inre marknaden – och demokratin i EU. 

– En stark europeisk konsumentrörelse har varit avgörande för att stärka rättigheterna – och kommer att vara i framtiden. Vi måste göra mer – inte minst för våra barn. Och se till att reglerna också efterlevs.

I morgon ska konsumentminister Erik Slottner tala på de årliga Konsumentdagarna i Uppsala. Samme Slottner som såg till att stödet till den svenska konsumentrörelsen helt ströks ur statsbudgeten. Efter 30 år. Trots utmanande tider. Trots att det är småpengar i sammanhanget.

Ett svek mot konsumenterna, som i tuffa och omvälvande tider behöver en röst, en motvikt till alla välbetalda konsulter som lobbar för banker, handel och jordbruk i Bryssel. 

Slottner kommer säkert att säga något om hur viktiga både konsumentrådgivare och konsumentrörelse är. Han borde göra mycket mer.

Mötet i Lissabon var tack och hej för mig till europeiska kollegor. Sedan 2008 har jag suttit i styrelsen för BEUC, den europeiska paraplyorganisationen med ett 40-tal medlemmar. Fantastiska år med motgång, medvind och framförallt segrar för 100-tals miljoner vanliga, sårbara, stressade konsumenter i unionen.

Mötet ordnades av den portugisiska konsumentrörelsen (DECO) som fyllde 50 år. Ett lysande exempel på en kraftfull, effektiv nationell organisation, som gratulerades av både Ursula von det Leyen och även av FN:s generalsekreterare Antonio Gueterres. Det finns massor av sådana organisationer runt om i Europa.

Sedan 30 år också i Sverige.

För egen del kan räkna upp massor av exempel där vi genom åren har gjort skillnad (längre reklamationsrätt, integritetsskydd, enklare hitta miljöanpassade varor, stopp för fulsälj, räntetak etc etc).

EU har betytt massor för konsumenterna. Titta på Sveriges Konsumenters valfilm. Och som Ursula von der Leyen underströk – det finns massor kvar att göra. För en sant klimat- och miljösmart konsumtion, och för våra barn. Vi går mot en mer komplex och lömsk värld, med tuffa mål om att bli fossilfri. Någon måste säga det. Någon måste ha kunskap och förankring för att möta politiker, både i slutna rum och och offentliga debatter. Det vore intressant att få Erik Slottners – och regeringens – vision för en stark, riktig, fungerande konsumentpolitik för alla. För jag utgår från att det finns en sådan. Vi är ändå ungefär tio miljoner konsumenter i landet (varav flertalet också är väljare).