

Sakta, sakta börjar det hända saker vad gäller vägledande märkning i butiken.
Vitvaror, hemelektronik, möbler och många andra prylar har betydligt kortare livslängd än för några decennier sedan. Och kanske inte ens går att reparera.
Och maten är en stor bov när det gäller ohälsa.
Dessa problem har diskuterats i decennier, inte minst i EU. Lösningen stavas mycket MÄRKNING. En lätläst ”blaffa” som ska göra det lätt att välja rätt för kunden. Vilket innebär tvång för tillverkarna att inte smussla med obekväma sanningar, men där det ska bli ett konkurrensmedel som ger oss allt från bättre vitvaror till nyttigare mat.
Vad gäller vitvaror så har vi fått energimärkning, A-E. I övrigt har gått otroligt trögt, men sakta börjar det nu hända något.
Att en trasig pryl ska kunna reparares har ansett vara en viktig faktor. Detta för att vi ska slippa den kända situationen att en krånglande kyl får omdömet att det inte ”än nån idé att laga” utan bättre att köpa nytt (Sedan är ju det bästa om prylarna bara håller och håller och inte behöver repareras…)
Krav på reparationsindex på ett märke med A till E finns nu på mobiltelefoner och surfplattor. Nästa pryl är torktumlare, där märkningen ska finnas från årsskiftet även i Sverige. Sedan ska övriga produkter diskuteras vidare i EU. Sakta, sakta…
En annan faktor är hur länge en pryl håller. Inte alltid lätt att veta. En billig pryl kan ju bli dyr om den går sönder så fort reklamationstiden gått ut, d v s tre år.
Här har det funnits flera pigga idéer genom åren. En är ”pris per användning”.
Eller så kan man ange förväntad livslängd (vid normal användning). Som den här franska hemelektronikkedjan gör (vänstra bilden). Tvättmaskinen ska hålla i 15 år och har 8 av 10 i reparationsindex. Inte så dumt (under förutsättning att det är väl underbyggt). Men det gör det ju lättare att väga pris mot kvalitet vid en jämförelse.
När får vi se livslängd hos Elgiganten, Media Markt och Power i Sverige..?
Vad gäller MATEN har vi ett eget nordiskt system, som kallas nyckelhålet, för sådant som har lite salt, socker och fett eller har rikt med fiber. Användbart, men inte så vanligt. Om övriga varor vet vi därmed inte mycket, förutom det vi kan läsa oss till i det finstilta på förpackningens baksida (och som ofta kräver både tid och nutrionistkompetens). Här har så kallad nutriscore (näringspoäng) sakta växt fram som lösningen. Ni kan se exempel till höger ovan, tagen i en fransk butik nyligen. Betygen är alltså A-E, där A är nyttigast. Inte så dumt, va?
Problemet är att det inte är tvingande utan frivillig, vilket gör att de onyttiga matvarorna saknas nutriscore. När det finns har maten klasserna A, B eller C.
Så här ser det ut i stort sett hela västra Europa, inklusive Spanien och Schweiz. I Sverige är märkningen däremot inte tillåten (med några undantag). Här gäller nyckelhålet, basta!
Det är på många sätt en bra märkning, men ett trubbigt verktyg och vi avstår därmed från ett fungerande system som nästan hela Europa använder och som har fördelen att det är gränsöverskridande.
Så märkningen är på väg åt rätt håll. Synd att det ska ta så förbannat lång tid. Den ger oss ändå en god hjälp i vår stressade och komplicerade vardag. Även om det långtifrån hela lösningen på resursslöseri och ohälsosamt ätande. Annat måste till också, som kraftfulla politiska styrmedel. Men det är en annan blogg.








