En av årets sockerhögtider står för dörren. Vi svenskar äter mest godis i världen och nu i helgen peakar det. Jag vill inte fördystra den annalkande påskstämningen (och jag kommer själv att trycka i mig ett och annat chokladägg). Men vår myckna sockerkonsumtion är ett stort folkhälsoproblem. Och det är inte bara skumbananerna och geléråttor som är problemet. Söt läsk bidrar också starkt till att var fjärde tioåring idag är överviktig i Sverige. De marknadsförs och exponeras hårt i matbutiker och de stora flaskorna dominerar. Vilket naturligtvis är en medveten taktik för att öka konsumtionen. En öppnad flaska dricks upp, det vet både jag, du och tillverkarna. Och läsk är billigt, priset på socker och läsk har gått ner de senaste decennierna.

Den som rest över världen vet att Coca Cola-skyltarna och reklamen finns överallt, även i de fattigaste områden. Problemet är så stort att flera länder infört en särskild läskskatt – senast Storbritannien. Detta av en konservativ regering, som inte precis varit några varma anhängare av regleringar och skattehöjningar. Finansminister Osborne motiverar skatten så här: ”När jag ser tillbaka på min tid här i parlamentet så är jag inte beredd att säga till nästa generation: ”Jag är ledsen. Vi visste att det fanns problem med söta drycker. Vi visste att det orsakade sjukdomar. Men vi duckade för besluten och gjorde inget åt det”.

Läskindustrin hatar sådana här tankar och är paniskt rädda att de ska sprida sig. I Mexiko infördes sockerskatt och fick påtagliga folkhälsoeffekter. Industrin lobbar intensivt för att den ska avskaffas. Norge, Finland och Frankrike är andra länder med sockerskatt. Sverige då? Fetmaforskaren Claude Marcus är en av dem som förordar det, bland annat med argumentet att socker är för billigt i förhållande till nyttigheter som frukt och att vi redan har skatt på skadliga produkter som tobak och alkohol. Den svenska regeringen var emellertid snabba med att deklarera att man inte tänker följa det brittiska exemplet. Även om Gabriel Wikström inte höll dörren helt stängd i sitt inlägg. Och oavsett skatt så krävs nu politiska krafttag för folkhälsan och för minskad sockerkonsumtion i regeringens livsmedelsstrategi. Detta har Sveriges Konsumenter propagerat för i ett års tid nu.

För att återgå till läsken – ett problem är att det blivit en slags ”norm” som barndryck. En norm som sällan utmanas. Svensk Dagligvaruhandel har i olika inlägg förklarat att man vill ta ett större ansvar för folkhälsan. Varför gör man i så fall inget åt läsken? Samma sak på krogen, där läskindustrin metodiskt och medvetet stakat ut sitt revir. Gå till vilken pizzeria, hambugerrestaurang eller kebabhak som helst och se vilka drycker som lyfts fram. Inte är det mineralvattnet. När min familj går ut och äter är dryckesalternativen för barn ofta enbart Coke, Sprite och Fanta (alla från samma tillverkare, för övrigt). Möjligen finns mjölk. Ja, och så vatten. Servitören brukar titta konstigt på dottern när hon frågar efter must eller något annat som inte sött. I Tyskland, där vi nyligen semestrade, var det helt naturligt med alkoholfria, osötade alternativ som passade såväl barn som de vuxna. Det fanns bland annat ”Apfelschorle”, en uppskattad dryck med hälften äppelmust, hälften bubbelvatten. Hallå, krogvärlden. Det är inte bara på tallriken det behövs förnyelse utan även i glaset!

Sockret är en folkhälsobov, som till och med får jordbruksstöd av EU men ändå kostar statskassan miljarder i sjukvård, förlorade arbetsinkomster etc. Lyssna gärna till hur sockerlobbyn jobbar på P1:s ”Matens pris”. Socker tillsätts i godis, läsk, energidrycker, kakor, glass men också bröd, flingor, fruktyoughurt, senap, ketchup – you name it. Men ska man minska sockerintaget är det en god idé är att börja med en kraftfull insats mot läsken. Har vi egentligen råd att låta bli..?