Julbordet innehåller en hel del ”ska-krav”, som gör att livsmedelshandeln går på högvarv just nu. Choklad och kött i olika former ingår där, liksom sill, nötter och mycket annat. Det marknadsförs och skyltas för fullt, som chokladbergen precis före kassan på bilden.
Men mycket på julbordet, inte minst de rätter som räknades upp ovan, dras med stora problem. Och nu pratar jag inte om folkhälsa och övervikt utan om produktionen och matens långa väg till bordet. I det fördolda sker mycket som vi inte vet om – eller inte VILL veta om. Som i grunden inte borde vara acceptabelt.
”Vill du veta vad som döljer sig i julchokladen?” var rubriken på en artikel i Dagens Nyheter nyligen som sätter fingret på problemet. Choklad produceras mestadels i Västafrika och leder till STORA PROBLEM – avskogning, barnarbete, förgiftning, monokultur. Extremväder krymper skördarna – samtidigt som inköpare pressar priserna. Försök har gjorts att få stora chokladproducenter som Nestlé, Mars, Cargill att skärpa sig, men det har mest blivit symbolik. USA:s Högsta domstol avslog en stämning från sex tidigare barnarbetare. Mondelez (Marabou) har fått extra ljus på sig för bojkotten till följd av att de är kvar i Ryssland, men de bidrar i allra högsta grad även de till en oacceptabla produktionsvillkor. EU har just vattnat ur förslag om att att europeiska företag ska ta ett större ansvar för miljö och sociala villkor i produktionen. Konkurrenskraft, var (som vanligt) argumentet.
Det är mycket beklagligt att inte politiken och juridiken kan åstadkomma mer. När butikerna bygger grälla chokladberg och familjelyckliga Ferrero-filmer rullar på TV blir det helt och hållet upp till den enskilde konsumenten att försöka påverka produktionen. Det blir övermäktigt och orimligt svårt. Alternativ finns ofta (själv försöker jag köpa ekologiskt eller fairtrade) men de drunknar i butikernas flodvågor av billig choklad.
Vi byter till köttet, som ju ”hör julen till” enligt många. Ekologisk skinka och skinka från vildsvin finns, men är relativt sällsynt. Det är massproduktion som gäller. Sammansatta produkter som aladåber, syltor, korvar och köttbullar innehåller kött som mycket väl kan komma från djur som lidit fruktansvärt för vår skull.
Sverige har visserligen relativt stränga djurskyddsbestämmelser, men vi ska inte inbilla oss att det är någon Sörgårdsidyll där ute. Aftonbladet har precis publicerat fruktansvärda filmer av hur grisar här hemma plågas inför slakt. Sådana skandaler dyker upp titt som tätt, men brukas viftas undan som ”olyckliga särfall” (se mer i min bok ”Riggat! Så undviker du köpfällorna” i kapitlet ”Kunderna ska rädda världen”).
För kött ges i alla någon sorts vägledning i form av ursprungsmärkning. I butiken vill säga. Och om det är helt kött. För korv och andra produkter är kraven icke-tvingande. På restauranger (till exempel när vi äter dignande julbord) måste man också kunna berätta var köttet kommer ifrån. Numera. Vilket många restauranganställda inte känner till.
Och det gäller bara för den som tar sig för att fråga. Vilket många drar sig för, man är ju på krogen för att ha trevligt, inte för att sabba stämningen och riskera att få besvärade servitörer. Vissa krogar har dock längre än de behöver – för konsumenternas skull. Nedan ett exempel från en restaurang i Söderhamn.
Och så har vi all annan julmat. Flera sorters inlagd sill får fortsatt rött ljus när Världsnaturfonden WWF nu har uppdaterat sina rekommendationer i Fiskguiden. Vilket kräver att konsumenterna agerar detektiv i butiken för på sillburkarna finns det ju ingen rödmärkning. Den märkning som finns är ju MSC och ASC men alla har inte koll på vad de innebär eller att de står för någonting som är schysstare än utfiskningsprodukter. Och det ju inte heller rimligt att konsumenterna ska veta vilken sill som fångats i Keltiska sjön eller som är ”sommarlekande”. Här borde handeln gå före och helt porta sill som innebär hot om utfiskning.
Lax har blivit billigare – men den är ofta norskodlad. Vilket får gult ljus av Fiskguiden, det innebär ät bara 3-4 gånger per år (om odlad i öppna kassar). Den enda lax som får grönt ljus är den som odlas i landbaserade slutna recirkulerande system (RAS) i Europa. Sällsynt och dyrt.
Det är inte lätt. Men när handeln och politiken gör så lite för att hålla fram schysstare alternativ och stoppa de största hållbarhetshoten får vi ta saken i egna händer. Med några enkla regler. Handla ekologiskt. Handla kött och choklad med måtta och urskiljning. Kolla Kött- och Fiskguiden från WWF, som trots att det är många begrepp att hålla koll på ändå ger handfasta råd. Försök tänka nytt. Bli ”kvalitarian” som föreslås av organisationen Reformaten. Tänk grönt – också. Och framför allt – konsumera med måtta.