Parti för konsumenterna

Det finns en klar majoritet för obligatorisk konsumentvägledning, ursprungsmärkning på krogen och reglering av långa avtalsvillkor på nätet.

Det framgick av vår Konsumentduell tidigare i veckan. Duellen finns på SVT Play, 30 maj kl 13.30. Det är en unik debatt – antagligen den enda chansen att få en samlad bild av var partierna står i viktiga frågor som berör allas vår vardag. Och alla – det är tio miljoner invånare i det här landet varav drygt sju miljoner är röstberättigade. Få områden påverkar så brett – banken, maten, hälsan, nätet, resorna…

Jag hade förmånen att få moderera de åtta rutinerade politikerna på scenen och försöka få klara besked. Inte alltid så lätt. Vi ville också att de skulle få ”tala till folket”, duellera två och två och få svara på ja- och nej-frågor (något politiker brukar ogilla starkt).
duellflagga-stor

Det blev mycket intressant, med en hel del besked. Men hade vi haft mer tid hade det funnits tusen följdfrågor att ställa om HUR visioner och besked skulle bli verklighet för konsumenterna.

Låt oss börja med att konstatera att konsumentpolitiken inte är det allra mest laddade i det politiska landskapet. Och den stora skillnaden mellan partierna ligger inte i om konsumenterna ska vara kunniga eller inte, för det tycker alla. Kunskap, information och märkning talas det mycket om och är inget kontroversiellt. Skiljelinjen ligger i om gränsen går där eller om det krävs mer lagstiftning och tuffare kontroll för att skydda utsatta konsumenter. Går det för hårt åt företagens svängrum eller är det berättigat?

Två exempel från den gångna mandatperioden är telefonförsäljning och snabblån. Båda är regleringar som innebär skärpta krav för företagen för att värna konsumenterna. Båda ser ut att gå igenom i riksdagen, och på debatten gav alla sitt helhjärtade stöd åt båda. Sanningen är att det inte låtit så hela tiden. Tvärtom har framför allt allianspartierna varit motståndare, men svängt nu på slutet. Vilket vi är tacksamma för.

Våra 46 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik ställer just krav på tuffare reglering i mång fall – och även större möjligheter för myndigheterna att straffa syndarna. Dessa lösningar ligger till grund för en enkät vi har gjort med politikerna som vi snart ska publicera. Men den låg också till grund för våra ja- och nej-frågor.

Och där kom alltså flera överraskningar. Och en del som gjorde mig som ärrad konsumentkämpe överraskad och glad. Ett av beskeden var att en klar majoritet vill ha ett tvång för kommunerna att ha konsumentvägledning. Sedan länge en tabu-fråga, bara drivet av vänsterpartiet. Och kommer inte att bli lätt att genomföra det.
Titta på debatten, som sagt.

Vad betyder det då att vifta med en ja-flagga av en riksdagsledamot i valrörelsen? Hur bindande är det? Ja, det är en signal. Och borde kunna ses som ett löfte. Men hur förankrat är det egentligen i partiet? Hur kommer det att gå när detta ska bli detaljregler? Djävulen bor ofta i detaljerna när regler ska utformas. Det kan stupa på att det anses för ”svårt” juridiskt, oförenligt med EU-rätten eller liknande.

Sedan kräver det ju att någon i partiet aktivt driver frågorna. Politiken är en ocean av viktiga frågor. Om ingen driver frågorna – oavsett regering – eller driver dem med lågt engagemang – då händer inte mycket.

Och där måste jag ge en eloge till nuvarande minister, Per Bolund. Han har faktiskt aktivt drivit många viktiga konsumentfrågor som vi haft på Sveriges Konsumenter lista. Och fått igenom en hel del i riksdagen. En del återstår att göra, som vi gärna sett. Men det har hänt en del som vi tror varit bra för konsumenterna. Och det finns en del som utretts eller utreds som vi hoppas kommer att förvaltas väl av kommande regering, oavsett färg.

Jag hoppas en kommande regering kommer att ha en stark drivkraft, oavsett färg. Det handlar trots allt om tio miljoner konsumenter. Varav sju miljoner som sagt är röstberättigade.

Att göra-lista inför valet 2018

Bara nio månader kvar till valet.  Precis varenda väljare är konsument, men kommer det att märkas – i partiprogram, i debatter, i valstugorna? Vi på Sveriges Konsumenter kommer att jobba hårt för att konsumenternas rättigheter ska få uppmärksamhet vid sidan om andra viktiga frågor för väljarna.

Men vi kommer också att granska vad som gjorts – och inte gjorts. Hur mycket sittande regering kan skryta med förbättringar för konsumenterna. Och hur mycket oppositionen kan säga att ”det där hade vi gjort bättre”.

En stark konsumentpolitik är en fråga om rättvisa. För alla konsumenter, även dem som har svårt att navigera bland alla val och blindskär. Företagande är viktigt men funkar inte efterfrågesidan – alltså vi konsumenter – så funkar inte marknadsekonomin.

4-valstugorValrörelsen kommer att handla om visioner och vad man ska göra för oss konsumenter. Nuvarande regering har gjort en hel del och det ska de ha beröm för. Ett exempel är lagrådsremissen om krafttag mot dyra snabblån, som kom nyligen. Strategin för hållbar konsumtion innehåller också många bra delar.

Men vissa frågor verkar ha fallit i glömska eller har nedprioriterats hos politikerna, trots att behovet av politisk handlingskraft är oerhört. Jag vill ge fem exempel där misslyckandena fått fortgå och konsumenten fått betala. Dyrt. Fem problemområden som behöver politiska lösningar omedelbart:

Kontanthanteringen. Sedlar och mynt fasas ut med raketfart. Äldre, funktionsnedsatta, nyanlända, glesbygdsbor drabbas hårt. Alla har inte en smart telefon eller kunskap att hantera nya lösningar. För ett drygt år sedan sa konsumentminister Per Bolund: ”Övergången till ett samhälle med allt mindre kontanter måste ske på ett sätt så att ingen lämnas efter. Jag förutsätter att bankerna tar sitt ansvar i frågan och säkerställer att deras kunder kan fortsätta att använda kontanter även i framtiden.” Jag förutsätter att han idag är besviken. Vi vill ha lagkrav på att bankerna ska hantera kontanter. En tidigare utredning tyckte inte kontantutfasningen var något problem och nu sitter en ny utredning. Problemet är att den ska vara klar först maj 2019. Lag tidigast 2020. Möjligen – förhoppningsvis – kan vi se ett delbetänkande i sommar med förslag på skarpa åtgärder, typ att tvinga banker att hantera kontanter.

Kommunala konsumentvägledningen. Nedläggningstakten ökar dessvärre, inte sällan sker det med den centrala telefon- och chatttjänsten Hallå Konsument som förevändning. Men lokal hjälp har sina tydliga förtjänster och tanken var ju också att de skulle arbeta mer förebyggande. Dessutom är rådgivarna i kommunerna betydligt fler än de centrala. Än så länge. Summan av all hjälp kan alltså snart innebära en försämring för konsumenterna, rent numerärt. Regeringen har inte direkt makt över kommunerna, men borde kunna göra mer än bannor och debattartiklar. Återigen – det handlar om rättvisa. Om allas förutsättningar att välja rätt och slippa bli lurade.

Skönhetsoperationerna. Varför har man bättre konsumentskydd när bilen repareras än för ingrepp i kroppen? Nu ska detta utredas IGEN! Två utredningar räcker inte, fast de tydligt pekat på metoder att få dagens ”vilda västern” att upphöra. Såklart måste det krävas tillstånd för att skära i människor, bättre information, chans till rättelse plus andra tydliga kontrollmekanismer från samhället. SVT har gjort förtjänstfulla reportage om eländet så ingen behöver ju tvivla att det behövs action. Inte lätt juridiskt sett, jag vet, men dagens situation och regeringens långbänkar är oacceptabla, människor skadas och lider och glada entreprenörer tjänar storkovan.

Mer hälsosamma livsmedel. Regeringens livsmedelsstrategi klubbades i vintras och flera åtgärdsplaner har ramlat in sedan dess. Men problemen är flera – ett är att Jordbruksverket tycks gå köttindustrin mer till mötes än konsumenterna och därmed riskerar att urholka mervärden som finns i det svenska djurskyddet. Ett annat är att folkhälsa nästan glömts bort i strategin. ATT vi ska producera mer är viktigare än VAD. Vad vi riskerar är att få en produktionsplan för jordbruk och industri som krockar med ambitioner om en god folkhälsa – det vill säga ännu fler med livsstilssjukdomar som blir extremt kostsamt samhället och skapar mycket lidande hos människor.

Telefonförsäljningen. Nu är det snart 1000 dagar sedan utredningen om krafttag mot ”lur-plågan” kom. Över ett år sedan åtta organisationer krävde politisk handling i Svenska Dagbladet. Problemen fortsätter. Rätten till eftertanke – skriftligt godkännande av avtal på telefon – borde varit lag för länge sedan. Jag vet att regeringen vill ha lagen och att de ”bereder” en proposition. Fram med den! Och så utgår vi från att alla politiska partier i riksdagen klart visar att de står på konsumenternas sida och röstar ja till en lag som ger svenska konsumenter liknande skydd som i de flesta andra EU-länder.

Frågan är alltså – står regeringen fortsatt på konsumentens sida? Då hoppas vi på leverans i den här fallen.

Sedan kommer vi att jaga ALLA partier om konsumentperspektiv och konsumentkrav i valrörelsen. Men det återkommer jag till.

Goda råd är lönsamma

I en mångfacetterad, föränderlig och lurig värld behöver de allra flesta konsumenter stöd. Stöd i form av oberoende tips på nätet – eller handfasta råd av en kunnig människa. Det kan handla om sådant vi alla kan råka ut för – hantverkaren som klantat sig, resan som blivit en mardröm eller att ta sig ur en av alla dessa abonnemangsfällor som det blivit så många av.

Konsumentvägledarna är en nyckelgrupp för att få marknaden att fungera och skapa kunskap och rättvisa. Det är vardagshjältar som finns i kommunerna, som besjälat och kompetent guidar oss fram en till en lösning på problemen.

Men i allt färre kommuner. Och det är allvarligt.  Årets ”Läget i landet” från Konsumentverket visar att den vikande trend som pågått de senaste åren fortsätter på ett olycksbådande sätt neråt. 42 kommuner saknar helt vägledning, vilket innebär närmare en miljon människor. Detta är siffran som oftast lyfts fram och det är illa nog. Tyvärr är den totala bilden än värre. Ett stort antal kommuner ger bara några få timmars tillgänglighet per vecka, i något fall bara en halvtimme. För alla konsumenter med ett vanligt jobb är detta liktydigt med ingen vägledning alls. De borde hamna på Konsumentverkets ”svarta lista” de också. Var tredje vägledare arbetar mindre än fyra timmar i veckan och det blir en sorts alibi för att slippa hamna på listan.

Centrala telefontjänsten Hallå Konsument är tillgänglig för alla, men i många fall är ärendet för komplicerat för dem. Många människor behöver visa dokument och behöver tid att prata personligen med en vägledare, inte minst mer sårbara grupper. Dessutom är det bara på lokal nivå det går att vara förebyggande – besöka skolor, arbetsplatser etc. Med dagens nedläggningstakt är dessutom resurserna på Hallå Konsument snart uppätna.

Konsumentverkets GD Cecilia Tisell på årets Konsumentdagar.

Konsumentverkets GD Cecilia Tisell på årets Konsumentdagar.

Årets Konsumentdagar har just avslutats, denna gång i Sundsvall. Här var läget i kommunerna en het fråga. Många var ”oroade” och konsumentminister Per Bolund sa bland annat att ”Vi kommer inte att acceptera en fortsatt urgröpning av konsumentstödet” och uteslöt inte ”att gå lagstiftningsvägen”. Ytterst handlar det om ett obligatorium, en fråga som ältats i decennier. Och som är blytung att få igenom i riksdagen. Frågan är om Per Bolund är beredd att driva den, ett år före valet. Uppenbarligen har han en sorts smärtgräns för hur långt nedskärningarna får gå men han kommer knappast att ge en siffra. Eller..?

Så vad krävs? Jo, till att börja med att politiker (Bolund) och myndigheter (Konsumentverket) ställer krav på tillgängligheten och kvaliteten i kommunerna. Sluta att behandla en kommun som ger två timmars vägledning som ”godkänd”! Ta hjälp av de kriterier som vi och Konsumentvägledarnas förening tog fram för några år sedan på en rimlighetsnivå på servicen och därtill en ”skamgräns” – en nivå under viken kommuninvånarna i praktiken inte får någon hjälp.

Det andra som behövs är att sätta siffror på den nytta kommunal vägledning gör. Kommunalpolitiker förstår penga-argument och sådana har i stort sett saknats hittills. Det är inga lätta kartläggningar men sanningen är naturligtvis att anställning av ett par kommunala vägledare spar pengar både i den privata plånboken och den kommunala. Goda råd är helt enkelt lönsamma. Både förebyggande insatser och tidig rådgivning hindrar att problemen leder för långt och ekonomin kraschar. Socialtjänsten få mindre utgifter, människor är produktiva och betalar skatt etc. I Jönköping hade man räknat ut att vägledningen sparar drygt en miljon kronor åt kommunens invånare per år. Bravo. Bara att fortsätta kartlägga.

 

Kommunal vägledning forever

I en komplex värld med ökade klyftor behöver konsumenterna stöd. Alternativet: Det blir väldigt besvärligt och dyrt för de mest utsatta. Och för samhället. Därför är den kommunala konsumentvägledningen livsviktig att slå vakt om. Exakt hur handlade en debatt på Konsumentdagarna i Borås om, som jag deltog i.IMG_5007

Konsumentvägledningen har fyra decennier på nacken. De är vardagshjältar som med blygsamma medel åstadkommer små mirakel. Kommunal vägledning har flera unika egenheter värda att slå vakt om – den känner och kan prata direkt med lokala företag, den tillåter personliga besök för krångliga ärenden, den kan förebygga istället för att enbart släcka bränder. Förra året startade en helt nya aktör, Hallå Konsument, som centralupplysningstjänst. Den har fungerat väl gentemot konsumenterna, bortsett från oacceptabelt långa köer. OCH bortsett från att tjänsten i sig ger bränsle åt nedläggningar i kommunerna. Vi var många som varnade för detta redan från början och nu verkar vi – tyvärr! – få rätt. Senaste rapporten Läget i landet bär syn för sägen.

Så vad göra nu då? Ja, deltagarna i panelen idag hade olika idéer. Samverkan var ett nyckelord. Konsumentminister Per Bolund sa att att det var ”väldigt oroande” och pratade om tio nya miljarder till kommunerna, som bland annat kan användas för konsumentstöd.

Mina svar löd ungefär så här:

  • Utnyttja de tillgångar som finns – alltså Konsumentverket, rådgivningsbyråerna och vägledningen i över 200 kommuner (som har fått kraftigt minskat antal samtal). Det kräver inte minst bättre hänvisning från den centrala ”ingången” till kommunerna. Eftersom många tänker ”Konsumentverket” när de har ett konsumentproblem bör även myndighetetens växel och hemsida hänvisa till kommunerna. såväl från Hallå Konsument men
  • Förhindra en nedläggningslavin. Konsumentverket, ansvarig minister Per Bolund och andra kan göra mer – turné med Sveriges Kommuner och Landsting, regionala träffar, riktade pengar. Och så måste den ekonomiska nyttan med konsumentstöd utredas, så att krassa kommunalpolitiker kan få de avgörande pengaargumenten. Forskningspengar, tack.
  • Öka det förebyggande arbetet. En stor del av idén bakom Hallå Konsument var att det skulle ”frigöra resurser” för att mota Olle i grind i samtal med unga, arbetslösa, invandrare etc. Så har det inte blivit, det förebyggande arbetet minskar. Här behövs pilot- och temaprojekt, goda exempel med mera.
  • Utnyttja den ideella kraften. Frivilligorganisationerna är många och har flera fördelar: De är snabbfotade, de når direkt ut till målgrupper som annars är svåra att nå och de kan vara raka i svåra frågor om livsstil och normer (hur ska jag konsumera hållbart, vad ska jag undvika att köpa, vilka företag agerar oetiskt etc). Myndigheter kan inte och ska inte göra allt.
  • Synliggör behoven och definiera en god konsumentvägledning. Det blir allt mer som en konsument ska klara av. Vi behöver en diskussion om rimlighet, delaktighet och om vad en ”normalkonsument” är. Det borde öka den politiska motivationen att satsa på konsumentstöd. Per Bolund, Konsumentverket och andra behöver peka med hela handen och säga att det krävs vissa grundkriterier, kanske använda vår mall för en ”skamgräns”.

Dessutom behöver vi skaffa bättre underlag för analys. ”Seismografen” – den årliga rapporten Läget i landet – utgår i hög grad från vilka som har och inte har kommunal vägledning. Som om det vore digitalt. Var tredje vägledare jobbar mindre än fyra timmar i veckan, alldeles för otillgängligt och för lite för att kunna behålla kompetensen. Dessutom späs konsumentvägledningen ut, kan man säga, när den blir en del av en mer generell rådgivning på kommunens kontaktcenter.

Konsumentvägledarnas Förening har larmat om den vikande trenden, senast i SVT:s Plus. De föreslår nu ett obligatorium, alltså att kommunerna ska tvingas ha konsumentvägledning. Fortsätter nedläggningarna kanske det är enda vägen.

Vem kan man lita på?

Framtidens kommunikation kan man säga mycket om. Det här, till exempel:

I ett tilltagande mediadån, nya digitala genvägar och en tätnande valfrihetsdjungel gör sig en gammal refräng allt mer påmind: Vem i hela världen kan man lita på? Då behövs ett konsumentperspektiv mer än någonsin.

Framtidens kommunikation måste i mycket högre utsträckning ske på konsumentens villkor. Trovärdigheten och begripligheten kommer att skilja vinnarna från förlorarna.

Det här var slutknorren i mitt föredrag igår fredag på 25-årsjubileet för JMG på Göteborgs universitet, den institution som utbildar journalister och kommunikatörer. För länge sedan utbildade jag mig själv här, fast det då hette Journalisthögskolan. Sällskapet på jubiléet var fint, bland annat var SVT:s chef Hanna Stjärne och journalistikprofessorn Jesper Strömbäck (t h i bilden) också där och pratade. De sa mycket intressant om journalistik, bland annat följande:IMG_6736

  • ”Publiken samlas i var sitt hörn där de får sina åsikter bekräftade.” (Stjärne)
  • ”Google har mer reklamintäkter i Sverige än alla landets tidningar tillsammans. Det säger något” (Stjärne)
  • ”Rörlig bild är vårt nya språk.” (Stjärne)
  • ”Vi har ett desinformationssamhälle snarare än ett informationssamhälle, fullt av fragmentiserad och irrelevant information.” (Strömbäck)
  • ”Det blir allt svårare att nå dem som inte vill bli nådda.” (Strömbäck)
  • ”Mångfalden syns inte i journalistiken, 28 procent är utlandsfödda eller har en eller båda föräldrar som är det.” (Strömbäck)

Mycket av det som av det här berör oss också som konsumenter. Och det finns många beröringspunkter mellan mediapublikens och konsumenternas intresse och behov. Mycket som förenar mig konsumentföreträdare och journalistikens roll. Framför allt gäller det underifrånperspektivet och rätten att begripa sådant som berör en.

I mitt anförande under jubileumsseminariet försökte jag förena publik- och konsumentintresset. Även om jag inte är journalist i professionen längre så är jag det mycket i själen. Denna blogg blir extra lång, för här kommer resten av mitt anförande (lätt redigerat), med tre spaningar:

Min första spaning gäller konsumentperspektivet.

Vi konsumenter lever i en tid av stora förändringar – global handel, fler val, ny teknik, informationsöverflöd, dold reklam, aggressiva säljmetoder och större fokus på hållbar konsumtion. Samtidigt: Klyftorna blir större mellan olika grupper. Många känner att de inte hänger med, att de exkluderas.

Det är här Sveriges Konsumenter försöker påverka. Vårt uppdrag är mycket att vara blåslampa och väckarklocka, att med vår kommunikation och som representanter ändra synen. Att ställa fundamentala frågor, som:

  • På vilket sätt gynnas konsumenterna? Vad är konsumentnyttan?
  • Vad är möjligt, rimligt att klara av som konsument, i den stressade vardagen? Vad händer med dem som inte hänger med i den tekniska utvecklingen eller exempelvis har kognitiva funktionshinder?
  • Vad är det egentliga priset när marknaden misslyckas på ett område, till exempel genom så kallat fulsälj? Vad förlorar det enskilde? Samhället?

Egentligen rätt självklara frågor. Ändå är de inte det. Konsumentperspektivet har länge varit en bristvara. I politiken. I näringslivet. I journalistiken. Trots att konsumenterna är ett kvalificerat allmänintresse har de alltför ofta varit en grupp man inte riktigt förstått sig på, glömt bort eller velat glömma bort.

Politiken och även myndigheter har mer lutat åt ett producent- och företagsperspektiv, inte minst i EU. I denna ”inre marknad” med 500 miljoner konsumenter har banker, bönder, kemiindustri, bilindustri, energibolag haft ett mycket tungt inflytande på lagstiftningen. I Bryssel finns ungefär 10 000 lobbyister, varav 40 företräder konsumentintresset.

I Sverige är konsumentpolitiken ett pytteområde utgiftsmässigt. Företagens svängrum har ofta värnats, även om det drabbar stora grupper av konsumenter. Tre exempel är regler för telefonförsäljning, snabblån och skönhetsoperationer. Myndigheternas information till konsumenterna har haft stora brister, inte minst för att nå många olika grupper av konsumenter. Vi är ett mångkulturellt samhälle och det märks inte i information och kommunikation.

Men…Det händer saker. Konsumentperspektivet bryter sakta igenom, både i beslutsfattande och kommunikation. Politiken i EU och Sverige skärper gradvis konsumentskyddet. Och allt fler myndigheter får inskrivet ett tydligare konsumentperspektiv i sina instruktioner. Deras webbsidor har fått en konsumentflik. Sedan ska det ju vara ett användbart innehåll också, vilket inte alltid är fallet.

Massmedia då? Ja, även om man inte längre talas om kastrulljournalistik är konsumentjournalisterna ytterst få jämfört med kollegorna på kriminal- och ekonomisidan. Vi har ett EkonomiEko men inte ett konsumentEko. Varför? Nyhetsinslag kan ibland handla om hästköttsskandaler, mellandagsrea eller amorteringskrav, men annars är det ganska tyst och mörkt.

Lysande undantag finns. G-P har länge haft en egen, förtjänstfullt arbetande konsumentredaktion. I etermedia finns Plus och P1:s Plånboken. SVT:s Nyhetsredaktion har vid några tillfällen gjort en del lysande flerdagssatsningar, bland annat om överskuldsättning och skönhetsoperationer. TV4:s Kalla Fakta avslöjade hur tandläkare luras genom överdebiteringar. Svenska Dagbladet håller fram tydliga exempel på bankvärldens arrogans och rofferi.

Ja, och så Råd & Rön, förstås. Med sina tester och sin svarta lista. En annonsfri fyrbåk i mörkret, annonsfri endast i sällskap med Kalle Anka och Kamratposten.

Jag tycker ändå att det finns ett ökat intresse i media. Möjligen tillbakahållet av gamla inkörda tankebanor. Eller av oro för vad annonsörerna ska säga

Att jag inbjuds hit till JMG tar jag också som ett tecken på ökat intresse.

Till er studenter vill jag säga: Det finns inget mer tacksamt, mer vardagsnära, mer användbart för publiken. Under min tid på GT hade jobb hela tiden och läsarkontakten var enorm. Två vanliga rubriker var då ”Bluffen med…” Eller ”Så luras du av…”.. Det finns hur många storys som helst – gå ut i en vanlig mataffär, kolla reklamen, lyssna på konsumentvägledarna, gå till dig själv. Och förklara gärna de stora sammanhangen, det behövs. Jag skulle gärna prata mer om detta, men tiden är knapp.

Så över till nästa spaning: Internet. Ett seminarium om framtidens kommunikation kan inte förbigå dess roll, dess möjligheter och hot. Ingenting har betytt mer för en ökad konsumentmakt de senaste decennierna. Denna makt märks i jämförelsesajter, prisguider, testguider. Den märks i omdömen, kundrecensioner genom sajter som Pricerunner, Yelp, AirNnB,. Erfarenheter från människor hjälper andra att slippa köpa grisen i säcken. Konsumentmakten märks också i kampanjer och upprop. På Facebook finns ”stoppa matfusket”, ”stoppa fakturaskojarna”. Flygbolag och försäkringsbolag har fått backa efter blixtsnabbt mobiliserade bojkott-kampanjer. Med mobilen kan vi scanna streckkoden och då, förutom all information, få reda på om pågående bojkotter eller buycotter (stödköp) mot tillverkaren.

Teknik och funktioner utvecklas snabbt. Vi konsumenter blir också själva leverantörer, producenter. Vi fyller sociala medier med innehåll, vi avger recensioner, vi värderas som gäster och köpare. Hela den nya delningsekonomin, där internetplattformar är grunden, bygger på deltagande och trovärdighet.

Men vi betalar också ett pris. Vi har ibland en ganska lättsinnig och omedveten syn på att lämna ifrån oss personuppgifter och dela med oss av sånt vi aldrig skulle berätta i en fysisk butik. Titta gärna på vår talande film ”If your shop assistant were an app” på vår hemsida. Vi tänker inte heller på att information i butikskedjornas medlemsdatabaser, smarta elnät, pulsklockor  och digitala kameror skulle kunna få ett eget liv och utnyttjas kommersiellt.

Det är vi som är varan på webben. Marknaden för försäljning av personliga data och konsumtionsmönster blir allt mer sofistikerad. Vissa talar om Övervakningskapitalism (”Surveillance Capitalism”).

För att inte konsumenterna ska bli förlorare ställs stora krav vad gäller transparens, tillgänglighet, integritet. Och nätneutralitet, för att förhindra nya monopol. Detta är till stora delar en fråga om gränsöverskridande politik. Konsumentlagarna måste helt enkelt hänga med i utvecklingen. Konsumenter måste få en rimlig chans att förstå avtalsvillkoren, ha kontroll över pusslet som läggs om oss.

Dit är det idag en bra bit. Men, om det uppfylls, väntar en spännande värld av kommunikation och interaktion som kan göra livet lättare och får marknadskrafterna att fungera bättre. Här är jag hyfsat optimistisk.
Tredje spaningen blir däremot mer dystopisk. Den handlar om att gränserna suddas ut mellan kommersiell påverkan och oberoende information. Marknadsföring är köpta budskap och ska gå att känna igen som sådana. Här är marknadsföringslagen tydlig om att mottagaren genast och enkelt ska kunna identifiera marknadsföring som just sådan.

Men det blir allt svårare. Fiffigheten är stor. Utvecklingen sker gradvis, nästan omärkligt. Vi befinner oss på ett sluttande plan.

När jag gick jobbade som journalist fanns det något som hette Textreklamkommittén. Då var det enklare, mer svart och vitt. Jag undrar vad de skulle sagt om Aftonbladets omdiskuterade ”branded content”..? Eller alla de tidningar vi får gratis som ser ut som oberoende journalistik.

Mycket av den här förskjutningen sker på nätet. Sociala medier är ett särskilt kapitel. Populära unga bloggare kan få 100 000 kronor för att visa upp en viss vara. Chattar infiltreras via så kallad buzz-marketing. Facebook ändrar gradvis sina villkor. EU-kommissionen och den europeiska konsumentorganisationen BEUC anklagar Google för att missbruka sin dominerande ställning genom att bland annat prioritera sökresultat till Google- tjänster framför konkurrerande tjänster.

Hur ska en alldeles vanlig människa ha koll på sånt? Hur ska tillsyns-myndigheterna ha koll på sånt? Eller barnen, de är chanslösa, trots att det finns särskilda regler för reklam till dem. Här finns också en starkt hälsoproblem, med all reklam för läsk, snacks och godis.

Reklambranschen talar om ”kommersiell yttrandefrihet”. Jag menar att det måste bli mycket mer allmän debatt om den ökade grumligheten. Vad har media för ansvar – mediaägarna, redaktionsledningarna, journalisterna? Vad har reklambyråerna för ansvar? Vart leder den här vägen? Återigen – det är en självklar, laglighet rättighet att kunna skilja kommersiella budskap från oberoende sådana.

 

 

Hallå på Konsumentdagarna

Konsumentdagarna är de kommunala vägledarnas årliga högtidsfest. Från när och fjärran kommer man för att mötas, lära sig nytt och diskutera aktuella konsumentfrågor. I år äger dagarna rum på vägarledarlösa Lidingö. För konsumentminister Per Bolund var det första gången. För min del var det – när jag med viss fasa räknade efter – 28:e året i rad. Jag har hunnit ”avverka” inte mindre än tolv ministrar.

Den stora nyheten sedan förra Konsumentdagarna är hjälpsajten ”Hallå Konsument”. Det har varit ett komplicerat projekt med höga ambitioner och en storsatsning i den resurssnåla konsumentvärlden. Media nappade rejält på lanseringen och sedan dess har det varit ”upptaget” mest hela tiden. Väntetiderna har många gånger legat på 30 minuter och ibland så länge som 80 minuter. Detta samtidigt som telefoner till del tystnat ute hos de kommunala vägledarna. I Stockholms län har antalet samtal gått ner med ungefär 50 procent under april. Hänvisningarna från Hallå Konsument – på webben och i telefonen – till de kommunala vägledningarna har också varit usel och tafflig. Vilket är mycket märkligt, med tanke på hur Konsumentverket alltid understryker vikten av en kommunal vägledning. Vägledarna har reagerat med ilska och besvikelse och Per Bolund såg sig nödgad att försäkra att det ”inte finns någon avsikt att ersätta den kommunala vägledningen med en statlig”.

IMG_5701Nu ska man komma ihåg att tjänsten är ganska ny, men frågan kan lätt bli riktigt jobbig om kommunala politiker börjar dra den olyckliga slutsatser att här går det att spara pengar. Att förneka risken är strutspolitik, det har redan skett i ett par fall. Skulle – gud förbjude – Hallå Konsument blir en allt vanligare ursäkt för att lägga ner lokal vägledning vore det konsumentpolitiskt haveri och en enorm försämring för konsumenterna. Tanken var ju att Hallå Konsument skulle vara ett komplement till den kommunala vägledningen och inget annat. Rådgivning på plats har ju sina egna, tydliga fördelar (möjlighet till förebyggande arbete, tar emot besök, lokalkännedom och lokala nätverk). Ministern berättade mycket intressant om bredare konsumentpolitik och hållbar konsumtion. Men här är en fråga som kräver insatser från honom och där gav han tyvärr inga besked (någon frågestund gavs inte heller).

Den kommunalt drivna konsumentvägledarna fyller 40 år i år. I en allt mer komplex vardag för konsumenter är det nödvändigt att dessa vardagshjältar får fortsätta stärka konsumenterna och därmed ha en chans att bli både 50 och 60 år.

Hallå kommunpolitiker!

Idag lanseras en ny ”hotline” för konsumenter. Och en ny webb. Avsikten att ge bättre stöd åt alla dem som får problem med hantverkare, resebyåer, bilverkstäder, teleoperatörer och andra trilskande företag. ”Hallå konsument!” är det pigga namnet på både telefonservicen och webben som Konsumentverket nu drar igång. Vi önskar dem lycka till och hoppas att de verkligen kan leverera reell konsumentnytta. Jag tror det. Ett femtontal nya kunniga ”hjälpare” är ett välbehövligt tillskott till de 130 årsarbetskrafter eller 260 personer som arbetar som kommunala konsumentvägledare runt om i landet. Och webben verkar innehållsrik och informativ vid en första titt. 13 andra språk än svenska finns konsumentråden på. Att konsumenterna är hävdar sina rättigheter och får stöd är bra för alla. Inte minst de seriösa företagen.

Det är ingen hemlighet att vi har varit kritiska mot den nya tjänsten tidigare. Vår ordförande skrev ett särskilt yttrande i den utredningen som föregick regeringsbeslutet och han uttalar sig i SVT idag. Idag håller vi tummarna och hoppas att tjänsten når så många konsumenter som möjligt med konkret hjälp. Inte minst gäller det alla utsatta konsumenter, som inte känner till att hjälp finns och kanske har svårt att formulera sina problem. Frågan är hur långt 15 tjänster räcker, med tanke på hur stora behov som finns av stöd. På premiärdagen var telefonköerna uppåt en halvtimme. Och då drar den egentliga marknadsföringen igång i nästa vecka..

Det stora orosmolnet är vad som händer i kommunerna framöver. Vi tillhör dem som säger att man ska tala öppet om risken att kommuner nu lägger ner sin vägledning med hänvisning till att det nu finns en central konsumentupplysning. Detta måste med alla medel bekämpas. Det handlar om att nå dem som inte kan få hjälp via webben eller via telefon, att få den lokala och regionala kopplingen till företagen i närheten som konsumenterna har problem med.

Här har regeringen ett jätteansvar. De fick ärva Hallå Konsument! av den förra regeringen och idag är konsumentminister Per Bolund i Karlstad för att klippa av ett band (eller hur invigningen nu går till). Vad tänker du göra mer för att säkerställa att den lokala konsumentvägledningen finns kvar, Per?

Idén med en central tjänst är att den ska ge kommunerna utrymme för det viktiga förebyggande arbete – idag sorgligt eftersatt – genom att avlasta de kommunala konsumentvägledarna när det gäller mängden av dagliga samtal. En vacker tanke, men tyvärr en bra bit från verkligheten. Inom kommunerna pågår en ständig jakt på besparingar. Räddningen för vägledningen är ofta att den är så liten vid sidan av trafik, omsorg, socialtjänst etc att man inte kan spara några större summor på att göra den ännu mindre. Här krävs en större förståelse hos politikerna med nyttan och nödvändigheten. Inte minst måste Sveriges Kommuner och Landsting vakna ur sin dvala agera i denna fråga. Om de 15 tjänsterna i Karlstad ”äts upp” av neddragning eller nedläggning runt om i landet – ja, då har vi ett RIKTIGT stort problem. Som kommer att leda till ökade klyftor, ökad utslagning och till sist kommer att hamna i regeringens knä.

Valenkäten – vilken läsning!

Skärpta konsumentlagar – och strängare myndighetskontroll. Så vill partierna stötta och skydda konsumenterna. Nio partier har gett besked i 100 frågor om konsumentlagar, mat, banker, hälsa, el, telefoni och annat som berör allas vår vardag. En slutsats är: Vi kan förvänta oss politisk action efter valet där marknaden misslyckats. 

Idag publiceras Sveriges Konsumenters stora valenkät och där finns massor av intressant läsning. För alla. Är du till exempel arg på apotekens service – läs! Är du arg på telefonförsäljare eller taxi – läs! Jag har grottat runt i materialet– här kan du läsa om mina fynd och kommentarer. I sammanfattning, vad som är uppseendeväckande. I vilka frågor det finns bred enighet. Och så lite undringar om de två partier som är minst positiva till en stark konsumentpolitik. Hela resultatet kan du förstås läsa på vår hemsida.

Sammanfattningsvis

…är jag glad över att stödet för våra frågor är så stort. Det är betydligt fler av våra krav som får stöd än de som inte får det. Inget parti säger Ja till mindre än hälften av frågorna, flera är uppe på 80-90 procents instämmande. Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet har flest Ja på oppositionssidan. Inom Alliansen är det Folkpartiet som får utmärkelsen Konsumentvänligast parti, något fler Ja fler än Miljöpartiet. Bu för Centerpartiet som har minst antal Ja och är tveksamma till många krav som borde vara självklarheter. Intressant att C och FP som traditionellt ansett står nära varandra här skiljer sig i avgörande frågor. Kristdemokraterna leder klart Nej-listan och avstår helt från att svara på en av deras egna hjärtefrågor (se sist i bloggen)

Ändå ser jag en skärpning inom i stort sett alla partier, jämfört med vad de sagt och gjort de senaste åren. Vi följer detta och ser tydligt vad som är snack och vad som är verkstad. Med tanke på en del svar från Allianspartierna är det förvånande att inte mer har hänt under de senaste två mandatperioderna. Men jag tolkar ändå svaren som en ökad insikt om att marknaden inte ”reparerar sig själv”. Det gäller fulsälj på telefon, taxi, snabblån, apotek och andra frågor. Marknadskrafterna gör mycket men inte allt, konsumenterna har många gånger blivit utsatta och lurade över anständighetens gräns. Nu har politikerna fått nog, det behövs krafttag. Ett välkommet uppvaknande. I flera fall finns det också ett brett stöd för skärpt myndighetskontroll, vilket är välkommet men naturligtvis krävs pengar för att det inte bara ska stanna i ord.

Socialdemokraterna, med valsegern inom räckhåll, klarar sig hyfsat. Inte konsumenternas bästa vän och ungefär lika många ”poäng” som Folkpartiet och Miljöpartiet. Moderaterna ligger något bättre till än Centerpartiet på Ja-sidan men har några fler Nej. Ändå finns de i klustret strax över 50 procent. Vilket jag betraktar som en uppryckning, för ett parti där konsumentpolitiken tidigare varit närmast en vit fläck.

Särskilt intressant

…och i vissa fall förvånande är bland annat följande:

  • Utökad hem- och konsumentkunskap i skolan får nej enbart av KD. FP, MP, V och SD säger tydligt Ja, de övriga tveksamma. Det finns hopp, äntligen..? Mer privatekonomi i skolan får stöd av alla utom M. Alla (utom tveksamma C) är för mer folkbildning i frågan.
  • Finansiell rådgivning för alla – brett stöd över blockgränserna. Bara KD klart emot. Detta var också resultatet av vår enkät till riksdagskandidaterna som publicerades på DN Debatt den 17 juli.
  • Telefonförsäljning behöver regleras betydligt hårdare, tycker en klar majoritet. Skriftlig bekräftelse av avtal som ingåtts på telefon är det bara M som är tveksamma till. De rödgröna plus KD vill gå längre och ha ett ”Jox-register”, förhandsgodkännade för att få ringa upp.
  • Tvång på skriftliga avtal för hantverkstjänster har relativt brett stöd, bara SD säger nej medan C och M är tveksamma.
  • Räntetak för snabblån – stöds av de rödgröna, KD och SD. Bara M emot. Dags för action!
  • Kortare avtalstider för telefon och bredband – bara M är emot.
  • Enklare bankbyte genom möjligheten att ta med sig sitt kontonummer. Alliansen + S säger Ja, de andra tveksamma.
  • Förbud mot reklam till barn på internet stöds av en klar majoritet, bara SD är klart emot. Förbud mot reklam för ”skräpmat” till samma grupp har däremot inte lika brett stöd.
  • Fullständig innehållsdeklaration på restaurangmat – ingen emot. S, V, MP, FP och FI säger Ja.
  • Mindre kött, mer vegetarisk kost genom samhällsinsatser skiljer blocken åt. Alliansen mot, de rödgröna för, SD tveksamma.
  • Internet för funktionshindrade – borde vara självklart men MP, C, FP, M och SD är tveksamma.

Bred enighet i många viktiga frågor

Samtidigt kan man med glädje konstatera att det finns en stor enighet i många frågor från alla eller nästan alla partier. Här några exempel:

  • Hållbar produktion av hälsosam och miljövänlig mat genom skatter, stöd och reglering.
  • Politiska styrmedel för att underlätta konsumenternas hållbara val (men inte genom skattedifferentiering för att gynna ekologisk produktion).
  • Tillgång till konsumentvägledning för alla.
  • Effektivare kemikalielagstiftning, inklusive mer forskning om ”cocktaileffekter”.
  • Enklare att välja el, tele, vård, skola, omsorg etc. Bra grundalternativ för de som inte vill välja.
  • Återerövra det förebyggande arbetet i hälsovården.
  • Strängare krav för skönhetsoperationer.
  • Frihandelsavtalet EU-USA (TTIP) får inte försvaga konsumentskyddet.
  • Skärpta regler för antibiotika i djurhållning.
  • Ny skuldsaneringslag och kortare köer till budget- och skuldrådgivning.
  • Energieffektiviseringar utifrån konsumentkrav.
  • Nätneutralitet – emot begränsningar och ”inlåsning” på internet.
  • Bättre konsumenträtt för digitala tjänster som nedladdade böcker och film.
  • Förstärkta möjligheter att ställa miljö- och etikkrav vid offentliga upphandlingar.
  • Bättre stöd vid konsumenttvister.
  • Skärpta regler för integriteten på internet.
  • Kraftigt sänkta priser på roaming (mobiltelefoni över gränserna).
  • Enhetliga täckningskartor för mobiltelefoni.
  • Se över apoteksreformen, särskild vad gäller receptbelagda mediciner.

De minst konsumentvänliga…

Två partier utmärks av relativt få Ja och många Nej och Tveksamma. Här finns en del som kan göra en lite förstummad. Centerpartiet utmärker sig genom att flera gånger vara enda Alliansparti som går emot en del regelskärpningar. De är enda parti att vara tveksamma till detta krav: ”Alla konsumenter måste kunna tillgodose sina konsumtionsbehov utifrån sina förutsättningar”, samt säger Nej till automatisk förlängning av avtal. C och KD – varför??? Kristdemokraterna AVSTÅR ensamt från att svara på frågan om hårdare krav på apoteken (med kommentaren att frågan är felformulerad). Trots att det är ”deras” fråga i regeringen. De säger Nej till en nationell handlingsplan för folkhälsa. (ihop med M). De är också ensamma om att säga Nej till mångsidig kost genom samhällsinsatser och ett effektivt stopp för hälsobluffar i reklamen.

Både KD och C är också de enda som inte tycker att konsumenterna har rätt att veta om köttet kommer från djur som fötts upp på GMO-foder. Och båda är tveksamma till följande krav: ”Utgå från konsumentnyttan vid omreglering och konkurrensutsättning av marknader och utred konsekvenserna för konsumenterna mer grundligt än vad tidigare gjorts.” Hur kan man INTE säga Ja till det..? C har tidigare haft en tydlig konsumentpolitisk profil, och var i ett tidigare val ett av de få som hade ett särskilt konsumentpolitiskt program (”Hej Konsument”). Vår enkät visar att denna stolta hållning verkar till stor del eroderats till förmån till en stor tvekan att göra något som kan reta företagarna.

Sverigedemokraterna har hittills inte på något sätt profilerat sig i konsumentfrågor tidigare, och gjorde en tämligen blek insats på vår utfrågning i Almedalen. I vår enkät hamnar de poängmässigt i samma liga som C, KD och M.

På Sveriges Konsumenters hemsida finns sammanställningarna, liksom också ett antal listor. Tilläggas kan att det är den ungefärliga läget på ”poängskalan” som är intressant, inte det exakta antalet poäng. Frågor har olika tyngd och betydelse för konsumenterna där vissa är avgörande för alla konsumenter medan vissa har en mindre betydelse och kanske bara för vissa grupper. Det är alltså väl så intressant VILKA frågor partierna stöder. Tre av partierna har också valt att skriva kommentarer till vissa av frågorna, den ligan leder Folkpartiet klart.

Almedalsutfrågningen finns refererad och filmad – finns även den på vår hemsida.

Ropen skalla – vägledning åt alla

Vilken vecka! Först två dagar på de alltid lika intressanta konsumentdagarna i Örebro. Sedan till europeiska BEUC:s generalförsamling i Bryssel, dit jag är på väg nu. Synd att de återigen krockar. På konsumentdagarna deltog som vanligt över 200 konsumentvägledare och folk från politik, myndigheter och organisationer. Den heta frågan i år var förstås den framtida centrala upplysningstjänsten hos Konsumentverket i Karlstad. Den har nu fått ett namn, ”Hallå konsument”. Efter kritik mot beslutet förra året gillar nu alla läget och myndigheten gör ett proffsigt jobb att bygga upp tjänsten. Ändå är oron bland vägledarna är mycket tydlig: Kommer det att bli ett alibi för att lägga ner kommunernas vägledning, inte minst dem hos de allt fler som köper av grannkommunerna? Med tanke på att det är 131 årsarbetskrafter idag så ska det inte mycket till för att vinsten med de 20 som är planerade på ”Hallå Konsument” ska raderas. Det underströks från bland annat Sveriges Kommuner och Landsting hur känsligt läget kan vara och att många politiker söker besparingar överallt de kommer åt. Vägledarna runt om i landet uppmanades att tala för varan, att visa sig i media och att göra allt för att förklara vad de betyder för konsumenter, inte minst de utsatta. Kanske inte så lätt alla gånger, för en deltidare på kommunens minsta verksamhet. De behöver ju naturligtvis hjälp av Folket. Därför är det viktigt att alla – vägledarna, insiktsfulla konsumenter och såna som Sveriges Konsumenter utnyttjar det faktum att det är valår och kräver kompetent och tillgänglig konsumentvägledning. På nära håll, i kommunerna. Åt alla.

Slaget om frihandeln är igång

I två dagar har konsumentkämpar från USA och EU diskuterat i Bryssel. Ämnet kommer att gälla dig, mig och alla andra konsumenter – ett kommande frihandelsavtal mellan just USA och EU. Förkortat TTIP. Det är sega, omfattande och svårbegripliga förhandlingar under ståtliga deklarationer om att alla kommer att vinna på detta. Så enkelt är det tyvärr inte. Frihandel är bra och kan innebära stora vinster för konsumenterna. MEN det finns alldeles för mycket som pekar på att detta drivs stenhårt att företag och näringsliv som vill urvattna konsumentskyddet i EU – och att de har åtminstone de amerikanska förhandlarna med sig. Det är en extremt sluten process med en skriande obalans mellan intressena. 700 företrädare för företag får tillgång till utkasten till avtalstexter men som känt bara en (1) konsumentföreträdare och hon har fått munkavle. Någon ändring på detta lovades inte. Över huvud taget misslyckades de amerikanska regeringsföreträdarna att ingjuta något förtroende eller hopp om ökat inflytande för konsumentorganisationer – vare sig det gäller finansiella tjänster, livsmedel, nanoteknik, GMO, dataintegritet, upphovsskydd eller något annat av alla de områden detta handlar om. Lite bättre lät det från EU-sidan. Konsumentkommissionären Mimica lovade transparens, involvering av konsumentorganisationer, att inte sänka konsumentskyddet etc. ”Konsumentskyddet är inte russinen i kakan, det ÄR kakan” var ett av hans citat och det låter ju hoppfullt. En annan företrädare lovade att inte kompromissa om försiktighetsprincipen – central i allt konsument- och miljöskydd. Återstår att se hur långt det där håller när det kommer till kritan. Konsumentorganisationerna i rummet var inte övertygade, eftersom det alla vet att i slutet handlar om hård press från företagssidan och svårbegripliga men viktiga detaljer i avtalstexterna. Så vi får se. Men ett stort steg vore att öppna upp hela upp processen och på allvar låta konsumenternas företrädare få reellt inflytande. Kör med öppna kort! Det skulle skapa förtroende.