Just nu går det en utmärkt reportageserie på TV, som heter ”Världens bästa skitskola”. Där visas på en rad försämringar och märkligheter vad gäller den vardag som möter barnen i de avgörande åldrarna 7-18 år. Efter några avsnitt är det ett ord som lyser klarare än något annat i beskrivningarna – och det är ordet orättvist. Det gick inte att ta miste på professor Martin Ingvars indignation när han uttryckte det i senaste avsnittet, utifrån sin gedigna kunskap om hur barn faktiskt fungerar. Självklart borde skolan se till så att alla barn har så lika förutsättningar som möjligt när de går ut i vuxenlivet. Allt annat är djupt odemokratiskt. TV.-serien finns på www.urplay.se .Nära mitt hjärta ligger ju konsumentkunskaperna – nödvändiga för att att klara sig i en omtumlande och föränderlig marknadsvärld. Utbildningen fungerar riktigt hyfsat på många håll – medan den på andra håll inskränker sig till de få timmar som utgör det undanskuffade ämnet hem- och konsumentkunskap. Och det är djupt orättvist. Här borde beslutsfattare – från utbildningsminister till rektorer göra betydligt mer. Förra veckan var jag moderator på en nordisk konferens om konsumentutbildning. Där presenterades mängder av goda exempel, vägar att få in vardagen in i matten, samhällskunskapen och andra ämnen. Men utmaningarna är fortfarande gigantiskt. Alltför lite görs. Vilket kommer att skicka mängder av barn i skuldfällan och andra fällor som man kan råka ut på en modern marknad som vår. Och det är djupt, djupt orättvist.

Fredrik Reinfeldt överraskade i sitt inledningstal på partistämman i Örebro idag. Sveriges Konsumenter är här som utställare och det är mycket intressant att möta både moderata toppolitiker och gräsrötter i det ”tältmöte” som en sån här tillställning är. Men till överraskningen. Jo, när han klev upp på scenen här i Conventum pekade han ut tre områden där det var extra viktigt att lyssna in väljarna. Det första han tog upp var överkonsumtion, stressen att ständigt köpa nytt, talesättet ”Den som har flest prylar när han dör vinner”. Det han lyssnat in – och vädjade till partikamraterna att lyssna in – var tröttheten över detta och trenden att köpa och sälja begagnat mellan privatpersoner. De andra två områdena var jämställdhet mellan könen och vikten av starka institutioner. Ska jag tolka auditoriet var det nog ganska överraskande och inte så ”moderat-typiskt”. Det kändes väldigt glädjande att han lyfte just överkonsumtionen, det ska bli mycket spännande att se vad det blir i reell regeringspolitik av detta. Särskilt av en regering som inte precis varit några miljölämpar. Spännande blir också att följa vad som ska hända inom jämställdheten. Talade också med förre kvinnoförbundsordföranden Magdalena Andersson, som var lyrisk över vad hon hört. Fredrik Reinfeldt poängterade också att politik är att ”värna allmänintresset”. Och det är svårt. Allmänintresset hyr inte dyra konsulter, till skillnad från alla särintressen. Så sant. Fråga oss på Sveriges Konsumenter. Vi vet.

Reinfeldt talade ju i första hand till sina egna, men det inte den kaxige vinnaren som talade, det var istället två andra ledord han präntade in: Lyssnande och Ödmjukhet. Särskilt att lyssna. Däremot nästan inget av mantrat ”Ansvar”…Moderaterna har vunnit en miljon nya väljare sedan de blev ”nya” moderaterna, så många att de nya väljarna nu är fler än de gamla traditionella högerväljarna. Och det har de gjort genom att lyssna, enligt partiledaren.

Momsen ska sänkas på den mat vi äter på krogen. Med tanke på hur stora skattepengar denna jättesatsning kostar är det förbluffande lite man vill säga om effekterna. När Maud Olofsson vid dagens presskonferens fick frågan vände hon den till att ”Vi måste ju lyssna på branschen!”. Liknande hördes från alliansbröderna, som alla uttalade sig lika vagt om vad detta skulle leda till. Frågan är då: Vad kommer den att leda till för oss konsumenter? Ja, är det någon som på allvar tror att priserna kommer att sänkas? Vid tidigare momssänkningar i andra branscher har företagen raskt trollat fram påstådda kostnadshöjningar och så har effekten ut mot kunden varit plus minus noll. Det är en naturlig reaktion – att alltid spana efter möjligheter till marginalhöjningar. En sänkning av momsen är rena gudagåvan. Den enda slutsats man kan dra av detta: Grattis restaurangbranschen! Att med så vaga argument och i kristider lobba igenom ett så kostsamt politiskt beslut är värt vilken PR-utmärkelse som helst. Här har vi utan tvekan Årets lobbyist!

Arlanda. Försening. Dis. Alla verkar vara på väg till Almedalen. Känns spännande att få vara en del av detta. Har gått igenom seminariekalendern, som vanligt finns det alldeles för mycket man vill gå på och alldeles för mycket som krockar. Som sagt, Almedalen är ett gratis v, men tyvärr alldeles för mycket kvalitet på alldeles för kort tid. Lite synd att så många seminarier kommer att stå med halvtomma lokaler när de är värd ett betydligt bättre öde. Igår startade den partipolitiska delen av politikerveckan med talen av partiledarna. Miljöpartiet pratade mycket om utbildning och behovet av kunskap, förvånansvärt lite om miljö. Och ingenting om konsumentpolitik. Det lär knappast Fredrik Reinfeldt göra ikväll heller. Moderaterna har helt tagit mediakommmandot idag med utspel på alla kanter.Skickligt, men också skrämmande att det med skicklig PR går att dominera media så fullständigt.

Och i morgon är dags för vårt eget seminarium – en eftermiddag på temat Den offentligt upphandlade måltiden. Återkommer till den.

Årets politiska megashow är igång – Almedalsveckan i Visby. Sveriges Konsumenter ska dit (se hemsidan), jag ska dit. Jag ser verkligen fram emot det, men uppriktigt talat med lite blandade känslor. Jag har på plats följt politikerveckan sex år i rad och mycket har hänt. I år är det – igen! – fler evenemang än någonsin, 1500. Detta trots att det är året efter ett valår. Förra året var det också rekord och då suckades det (för vilken gång i ordningen vet jag inte) att nu kan det väl ändå inte bli mer. Vem ska gå på allt detta? Så konkurrensen var och är stenhård, rätt många seminarier kommer att ha glest med publik. Tidigare år har jag sett flera påkostade hearings med dyra lokaler och moderatorer i trettiotusenkronorsklassen, där den handfull som satt i bänkarna uteslutande var från delatagarnas egna organisationer.

Men för att bena ut fenomenet Almedalen – först det positiva:
Tillgängligheten och mötena: Det är en avslappnad mötesplats där gräddan av Sveriges beslutsfattare strosar runt i samma kvarter med shorts och ett leende på läpparna. Det är unikt och gör det enkelt för organisationer som vår att knyta nya kontakter, få en pratstund eller boka ett möte längre fram.
Kvaliteten: Seminarierna är ofta av mycket hög klass, med aktuella teman och högintressanta och kompetenta föreläsare. Enorma möjligheter att kompetensutveckla, skaffa nya data. Att föra fram sina ståndpunkter och vara med i intressanta diskussioner. Och allt är gratis. Ett gigantiskt folkbilningsuniversitet, inklämt på en vecka. Jag vet kunskapstörstande semesterfirare som passar på att ta för sig av smörgårdsbordet – både det bildliga och det bokstavliga. Och som får sin kändismöteskvot fylld för ett par år framåt (ett semestertips, kanske…!)

Sedan det negativa:
Money talks: Hotell och attraktiva arenor är fullbokade flera år i förväg till skyhöga priset. Som stiger hela tiden. Vi har blivit sv med boende för att PR-firmor bjudit dubbla hyran. Plånbokens storlek gör att de, storföretag och för den delen stora organisationer har mycket större möjlighet att få genomslag. Klyftan har ökat mellan stora och små aktörers chans att synas. Även det offentliga Gotland deltar i racet, Gotlands museum tredubblade förra året sin hyra för en halvdag till 15 000 kronor.
Berättigade satsningar? När Försvarsmakten satsar 900 000 kronor (DN idag) att vara med kan man fråga sig om det är rätt användningav skattepengar. För de vill ju påverka politikerna, sina uppdragsgivare. Ska de det? Är det värt det?

Alltnog: Almedalsveckan är igång och det ska bli mycket intressant vad fokus blir i år. Jag kommer som vanligt att ha på mig konsument-glasögonen och höra av mig här på bloggen och via Twitter. Vill du kolla förra årets blogginlägg från de olika partiernas dagar så kolla in juli 2010 här nere till höger.

Själva satsar vi på en hel eftermiddag om offentligt upphandlade måltider – en sprängande aktuell politisk fråga. Kom till Gotlands Högskola tisdag eftermiddag om du är i Visby. Jag och ordförande Örjan Brinkman inleder och vi kan lova en intressant eftermiddag tillsammans med våra medlemsorganisationer.

Jens Henriksson förklarar hur användbar den nya standadrden är i arbetet för en hållbar utveckling.

Idag äntrade Sveriges Konsumenter talarstolen här i Hongkong genom Jens Henriksson, vår inter-nationelle sekreterare. ISO26000 låter inte som något upphetsande, men det är det. Det är första gången vi har fått en genomgripande, komplett regelsamling för hållbar utveckling, som kan användas av företag, organisationer och andra som inte bara vill prata om miljö, mänskliga rättigheter och konsumentskydd utan faktiskt också göra nåt. Som Jens sa: Get started!! Standarden är klar, det ligger bara där och väntar på att användas. Jens har lagt ner ett stort och slitsamt jobb i flera år och varit en av dem som bidrog aktivt – genom det svensk/brasilianska sekretariatet – till att den blev av. Slutförhandlingarna men nu finns den där. Bara att komma igång!

Varje kommun måste ha  budget- och skuldrådgivare, det står i lagen. Dessa tjänstemän är vardagshjältar som gör ett hästjobb för att få människor på rätt köl, vilket sparar en massa pengar åt samhället. Men märkligt nog är det flera kommuner som struntar i detta. Jo, du läste rätt, de struntar i en obligatorisk verksamhet. Det gäller Emmaboda, Karlsborg, Ljusnarsberg, Ragunda, Örkelljunga och Örnsköldsvik. Och vad bli straffet? Förutom uthungring i media har det ännu inte blivit så mycket mer än ett argt brev från Konsumentverket. Det skulle behövas betydligt hårdare tag.
Förutom att det saknas på flera håll är väntetiderna för drabbade invånare fortfarande orimligt långa. Både Sveriges Konsumenter och Konsumentverket har krävt en maximal väntetid till första mötet på max fyra veckor. Vi har krävs det i vår valplattform, som vi fortsätter att banka i skallen på politiker som förtjänar det.
Konsumentverkets nya rapport från nu i veckan visar att längsta väntetiden är 40 veckor. 113 kommuner kan inte erbjuda hjälp inom en månad. Det går 43 000 invånare på en heltidsanställd budget- och skuldrådgivare. Det är mycket, mycket dystert.

I veckan klubbades nya skuldsaneringslagen igenom i riksdagen. Äntligen. Det skedde trots moderaternas envisa – och obegripliga – motstånd. Nu blir det enklare att få skuldsanering och därmed kan man säga att en av Sveriges Konsumenters krav i 2010 års valplattform i alla fall delvis är uppfyllt. Jag har följt skuldsaneringslagens vandring ända sedan 90-talet. Då som nu finns det någon sorts uppfattning hos vissa att det skulle uppmuntra till lättjefullt leverne att man någon gång kunde bli kvitt sina skulder utan att betala igen precis varenda krona. Fråga vilken budget- och skuldrådgivare eller kronofogde som heelst: Så är det inte. Att sanera sina skulder - för dem som faktiskt passerar nålsögat att få sin ansökan beviljad – är en plågsam ökenvandring. Inte nåt quick fix eller easy way out, utan ett flerårigt helvete.

Återstår gör nu ett av de viktigaste kraven – förkortning av ökenvandringen från fem till tre år.

Det är riktigt att man som individ har ett oerhört stort personligt ansvar, det är rätt att det ska vara svårt att faktiskt  få skuldsanering. Men det ska vara möjligt att slippa ur det livslånga ”ekonomiska fängelse” som överskuldsättning annars skulle innebära. Särskilt som en ekononisk krasch ofta utlöses av en skilsmässa, arbetslöshet eller liknande. Har man begått ett kriminellt brott så har man ju sonat sina brott efter böter eller några år i fängelse. Då måste det vara möjligt även för överskuldsatta. Så nu väntar vi bara på uppfyllnad av ytterligare ett av Sveriges Konsumenters valkrav: Högst en månads väntetid på ett första möte hos kommunernas budget- och skuldrådgivare.

Konsumentvägledare gör ett jättejobb runt landet för att lösa tvister och sprida kunskap i konsumentfrågor. Ändå blir de bara färre och färre. 2003 var det 230 årsarbetskrafter. I årets rapport från Konsumentverket är de 100 färre – 130 årsarbetskrafter. Det är ytterligt oroväckande och i grunden en skandal. Eftersom detta sker när det blir allt knepigare att ta för sig som konsument. Trixiga teleabonnemang, luriga hantverkare och val på en massa nya områden gör att det krävs tid och kunskaper att både stå emot skojare och välja klokt.
Antalet kommuner med konsumentvägledning är ungefär konstant, till och med en liten ökning med några små kommuner som Vimmerby och Pajala. Men trots ljusglimtarna det blir det alltså mer och mer urvattnat. Förra året gjorde vi en översyn av de som ändå hade konsumentvägledning, fast bara lite, lite. 80 kommuner hamnade under vår och Konsumentvägledarnas förenings “skamgräns”. Hur det blir i år kommer vi att redovisa nästa vecka.
Ett av problemen att det är så lite konsumentvägledning. Ett annat att det är så olika. Det är helt enkelt orättvist. Att få hjälp med sina problem och kanske spara tiotusentals kronor – det är en fråga om du har oturen att bo i Leksand eller turen att bo i Storuman. Den första har ingen vägledning, den andra tio minuter per invånare och år, vilket är Sverigerekord. Men innan kräftgången har gått alltför långt så behöver alltihop ses över. Vilket är ett förslag från förra året från Konsumentverket. Gör en ordentlig, statlig utredning, tillsätt den snabbt, låt den få fria händer och sätt en kort deadline. Så här kan det inte fortsätta!

Blev det som vi tänkt oss? Det är en av de retoriska frågorna som hänger sig kvar från Håkan Juholts linjetal i förmiddags. Det handlade om marknader som konkurrensutsatts, där vi gått från att vara medborgare till att vara kunder. Juholt ägnade mycket kraft åt marknadskrafterna, åt de avregleringar som vi upplevt de senaste decennierna. Han poängterade att han inte var emot privata alternativ, men det var följderna han ifrågasatte. Apoteken till exempel. ”Höga överpriser på apoteken förvandlas till miljonvinster i skatteparadis”. Eller elmarknaden, som fortfarande efter femton år levererar ytterst lite konsumentnytta. Just där fylldes för övrigt Juholts röst av vrede: Han ville ha mycket tuffare kontroll av elbolagen. ”Och där tänker vi agera”. Ska bli spännande att se hur.

Det är ett faktum att vi gått från att vara medborgare till att vara kunder på allt fler områden. Men om vi ställer Juholts fråga ”Blev det som vi tänkt oss?”, så tror jag att många svarar NEEEEJ. På båda sidorna blockgränsen. I alla fall om man menar FÖR KONSUMENTERNA. Och det är ju ändå för vår skull som man avreglerar marknader. Vad lära vi oss av detta? Jo, just det som Sveriges Konsumenter tjatat om ända sedan organisationen föddes: Ska man avreglera och konkurrensutsätta så kan man inte bara köra igång fullskaleexperimentet. Man måste göra en ordentlig konsekvensanalys först. Här har det brustit och brister fortfarande. Det är häpnadsväckande att de faktiska konsekvenserna på ekonomi, tillgänglighet, utbud och annat centralt för dig och mig och alla andra konsumenter blir så mycket av gissningslek och så lite av professionell, vetenskaplig analys. Blåögt, det är vad det är.