Konsumtionens mörka baksida – som deckare

Under de trettio år jag jobbat med konsumentfrågor har en idé spirat: Tänk om jag skulle skriva en deckare! Om mitt jobb. En ”konsumentdeckare”.

Miljön inbjuder till det. Motsättningar. Bluffar och svindlerier. Stora ekonomiska vinster som kan hotas. Såvitt känt är det ingen som använt det som bottenplatta för fiktion. För en kriminalroman.

Så nu har jag gjort det. Det har tagit många år men i helgen kom ”Lögnens höga pris” ut. Det är den andra deckaren om Vanja Ek vid Stockholmspolisen.

Men det handlar om mer än en polis med ett tungt förflutet. Mer än om ett brott. Boken tar upp brännande aktuella frågor som rör vår konsumtion. Om bankers arrogans. Om bluffkurer. Om livsmedel. Inte minst dyker köttet upp lite här och var. Klimatdebatten är levande, även i polishuset.

Min blogg brukar röra mitt jobb som generalsekreterare. Idag går jag utanför ramarna. Och ändå inte…

Det jag upplever i mitt jobb som konsumentföreträdare och expert har helt enkelt blivit en enorm tillgång när jag sitter hemma och fantiserar ihop en berättelse. Som författare kan jag leka, skruva till verkligheten, skruva till de olika karaktärerna. Och ändå få plats för mitt engagemang.

Det är lustfyllt att skapa fritt och skriva om det man känner till. Utan begräsningar. Få ihop en häftig berättelse. Ge efter för infall och kluriga lösningar under skrivprocessen.

Att få en roman utgiven, att bli författare, är en gammal dröm. Efter att ha skrivit spaltmil om konsumentfrågor i reportage och krönikor som reporter, chefredaktör för Råd & Rön och sedan många år generalsekreterare på Sveriges Konsumenter – så blir det nu en roman. Som jag verkligen vill betona är fiktiv.

”Lögnens höga pris” handlar om livet på en konsumentorganisation. Och inte minst två karaktärer. Dess stridbare chef, Alf Neidor (den som kan sin konsumenthistoria förstår varför jag använt just det namnet) och hans kommunikationschef Elsa Gudmundsson.

Som jag just sa, boken är fiktiv. Ingen nyckelroman.

Så vad händer i boken? Jo. I inledningen försvinner chefen för organisationen spårlöst. Hans lägenhet är tom och varken mobilen, kontokorten eller sociala medier används. Har hans mäktiga fiender något med detta att göra? Ja, det är upp till polisen Vanja att ta reda på det.

Som sagt, fiktiv. Alf Neidor är inte jag. Verkligheten är ju inte riktigt så dramatisk. Livet på ett kontor hos en konsumentorganisation är som livet på kontor är mest. Stressigt och mångfacetterat.

Rafflande på många sätt. Men våldet är långt borta. Själv har jag aldrig känt mig hotad.

Jag hoppas boken ska ge båda spänning och avkoppling. Kanske ett leende på några ställen. Men också ett engagemang och en förståelse för hur utsatta konsumenter är och farorna med prispress och konsumtionshets.

Konsumentvärlden innehåller massor av stoff för deckare. Det är märkligt att ingen använt det tidigare. Jag har planer på att fortsätta. Det kommer att ta sin tid men det blir nya möjligheter att träffa Vanja Ek och konsumtionens mörka baksida.

 

 

Sverige det svarta fåret i marschen mot kontantlöshet

Foto: Jan Bertoft

”Kontanter” lockar den här banken med. Tyvärr inte i vårt land, men precis utanför, i Köpenhamn. Här är butikerna tvungna att ta emot kontanter, enligt en lag från 1984. En promenad i den danska huvudstaden förra veckan gav återigen en påminnelse om hur extremt det blivit i Sverige.

Ensamma är vi inte. I våra kontakter med medlemsorganisationer i andra länder i EU ses samma tendenser. Vårt europeiska paraply BEUC håller nu på att utforma en gemensam policy för att stoppa marschen mot det kontantlösa samhället. Sverige framhålls här – som det svarta fåret.

För i Sverige går utvecklingen rasande fort. Trots debatt och kritik blir sedlar och mynt allt mindre användbara för att göra rätt för oss i butiker och på kaféer. Inga tecken på inbromsning syns. Till och med Ikea har fallit (Vad skulle Ingvar ha sagt..?).

Jag ska erkänna att jag själv inte använder kontanter så ofta, snarare kort eller Swish. Men detta handlar om något mycket större än bekvämlighet – nämligen delaktighet, säkerhet och integritet. Och om samhällets roll att skydda de svaga och utsatta och de som inte omedelbart kan och vill anamma tekniska och digitala nymodigheter.

Vi ska ha rätt att ta ut, sätta in och inte minst betala med sedlar och mynt. De har åtskilliga fördelar och är det enda (och sista) icke kommersiellt ägda betalningsmedlet. Allt annat är drivet av storföretag, oftast banker. Dessutom är kort och Swish sårbart. Vad händer när internet går ner eller sajter hackas? Vad händer vid tekniskt strul? Vi är häpnadsväckande dåligt förberedda. Läs DN:s intressanta artikel och krönika om brist på påföljder när Swish krånglar – något som skett i sommar.

Naivitet och senfärdighet har tyvärr präglat politiken i åratal. Bankerna lobbar hårt för att få fortsätta sin medvetna färd mot mindre kontanter och de har varit framgångsrika – tills nu. I somras kom glädjande nog lagförslaget om att storbankerna ska vara tvungna att tillhandahålla kontanter.

Men det behöver ske mer.

Något måste göras åt svårigheterna att betala med kontanter i vardagen. Ett sätt är att göra det billigare för butikerna att hantera sedlar och mynt. Sveriges Konsumenter vill antingen att kontantdistribueringen återigen blir Riksbankens ansvar eller att Bankernas Depå och Bankomat AB öppet redovisar sina kostnader och inte tillåts ta ut högre avgifter än vad som är motiverat. Den yttersta åtgärden är att tvinga butiker och kaféer att ta emot kontanter, något som gäller just i Danmark enligt Betalningskortloven från 1984. Läs gärna i denna rapport om hur det fungerar i vårt grannland.

I användandet av kontanter står den stora kampen framöver. Men sedan behövs också samhälleliga krav på driftsäkerhet för en så utnyttjad tjänst som Swish. Och mycket annat.

En bank utan kontanter är som en livsmedelsaffär utan mat, sa jag en gång i en TV-intervju. Vi får inte hamna i ett samhälle där inte ens livsmedelsaffären hanterar kontanter. Ett sådant samhälle vore rått, exkluderande, kontrollerande och mycket mer sårbart. Sedlar ska finnas parallellt med kort och fiffiga digitala tjänster. Den som inte kan betala blir inte en del av samhället.

Klimatet årets Almedalsraket

Almedalen är en bubbla, ett tak som sänks över en medeltidsstad en vecka för att idéer, kunskap och budskap ska koka och i vissa fall skapa lite förändring. Det finns delar av spektaklet som kan ifrågasättas, men det finns fortfarande mycket som är gott.

Sveriges Konsumenter är på plats för att föra ut våra budskap, diskutera, träffa makthavare och även fortbilda oss. Vi deltog i ett tiotal panelsamtal, mycket om hållbar konsumtion, livsmedel och digitala frågor och lyckades i min mening väl att sätta konsumentfrågorna och våra ståndpunkter på kartan. Vi hade också enskilda möten med olika makthavare, vilket ger möjlighet att påverka.

Själv var jag med för femtonde året, och kan konstatera att intensiteten håller i sig, kanske var det lite, lite mer dämpat än valåret 2018. Roligast i år var att frågas ut av radioparet Nordegren & Epstein om vår klädkonsumtion (bilden, lyssnar du är det 13:30 in i programmet). Och, jag erkänner, några glas rosévin har det också blivit.

Vad betyder Almedalen för den förkrossande majoritet som inte är på ”öjn” denna vecka? Inte mycket. De flesta bryr sig säkert inte, men jag tror faktiskt att politikerveckan bidrar – pyttepyttepyttelitet – till att skapa ett bättre samhälle. De där förändringarna som förståelse, insikter, goda argument, möten faktiskt skapar.

Det blev lite filosofiskt det där. Nu går vi över till hårda fakta. Om Almedalen. Jag tror nämligen att vad som sker där är en spegel av Sverige idag och en utmärkt grund för framtidsspaningar.

Som vanligt har jag roat mig med att kolla vilka ämnen som är mest populära. Jag har helt enkelt gjort fritextsökningar bland de 3723 registrerade seminarierna (vilket är 600 färre än förra året. Så här utfall det (med förra året inom parentes):

  • Digital 674 (1198)
  • Hållbar 1231 (670)
  • Klimat 713 (inga noteringar från förra året)
  • Konsument 101 (113)
  • Livsmedel 93 (92)
  • Bank 171 (146)
  • Tillgänglig 154 (207)

En bubblare är också artificiell intelligens (AI), som knappt fanns tidigare år. Mer lär det bli.

Har även kollat ännu längre tillbaka och vissa ämnen som mat, konsument, bank ganska konstanta. Raketerna ligger på digitala frågor och hållbarhet, inte minst KLIMAT. Två frågor som råkar vara huvudprioriteringar i Sveriges Konsumenters arbete. En rörelse i tiden, med andra ord. Läs gärna våra framtidsplaner i vår nya handlingsplan 2020-2023.

MER konsumentjournalistik – inte mindre!!

Nu när det blir allt mer komplext att vara konsument – då behövs god konsumentjournalistik. Hela tiden. Överallt.

I det läget väljer SVT att lägga ner långköraren Plus. Visserligen säger ledningen att programmet ska försvinna i ”dess nuvarande form” och att nya vägar ska utforskas. Det låter hoppfullt, men vad betyder det? Plus har tillsammans med SR:s Plånboken och Råd & Rön varit konsumentjournalistikens flaggskepp i Sverige. Göteborgs-Posten var tidigare ett lysande exempel inom dagspressen, tyvärr inte längre.

Plus då, vid starten. Hur många konsumenter har inte programmet utbildat, uppmuntrat, stöttat, räddat?

Public Service har ett extra stort ansvar att stärka konsumenter, att spegla konsument-frågorna. Hur är naturligtvis en fråga för redaktionerna. Statens direktiv kan gälla myndigheter och liknande som ska ge människor trygghet och stöd, men inte media. Ändå borde konsument-frågor vara en självklar del av SVT, SR och UR:s uppdrag.

För 30 år sedan började jag själv med konsumentjournalistik. Först på kvällstidningen GT som reporter. Sedan som chefredaktör för Råd & Rön. In emellan som frilans. Idag kan jag förundras över att inte mer hänt. Att redaktionerna satsar så lite. Att det inte finns mer nyheter, avslöjanden och guider om konsumentfrågor i media. Detta är journalistik som handlar om rättvisa och om att ge människor makt. Den makt som kunskap ger. Där marknaden fungerar dåligt beror det oftast på bristande, otydlig eller vilseledande information. Det går inte att blåsa en kunnig konsument. Artiklarna och inslagen handlar om vardagen och livet, om plånboken, om hemmet, om maten. Om konflikt och rättvisa. Om fusk och snusk och slarv. Om hur mäktiga intressen försöker undanhålla sanningar som vi har rätt till. Och därför ger konsumentjournalistiken människor de redskap, den kunskap, de sammanhang som han eller hon behöver för att göra bra val och att undvika att köpa grisen i säcken.

Nyheter som berör oss som konsumenter dyker naturligtvis upp i nyhetsflödet – prishöjningar, reklambluffar, aggressiv försäljning och lurade konsumenter. Men det behövs också fördjupning, kartläggning, egna bilagor, egna program. Liksom på sport, ekonomi, vetenskap och kriminalsidan. Jag kan till exempel förundras att inte ”Uppdrag granskning” och ”Kalla fakta” lägger mer krut på att avslöja sanningen bakom ljuva reklamlöften, skrupelfria entreprenörer och lövtunna företagspolicier. Bara att kolla hur ”hållbara” handel, industri och jordbruk är i verkligheten eller vad som händer med våra personuppgifter på nätet. Det borde kunna hålla igång ett jättegäng reportrar månader framöver. Att glädja miljoner hungrande läsare, lyssnare, tittare.

Fler journalister och redaktionsledare borde få upp ögonen för möjligheterna. Men som f d programledaren och hedersmannen Sverker Olofsson uttrycker det: ”Det är ju så med konsumentjournalistik, som reporter vill man kanske bli utrikeskorrespondent eller grävreporter. Det är ingen som sedan barnsben har drömt om att bli konsumentreporter. Så det är ingen högstatusjournalistik. Men publiken ser det näst intill som högstatusjournalistik.”

Med min erfarenhet kan jag bara instämma. När jag började talade man lite nedsättande om ”kastrulljournalistik”. Det kanske fortfarande gäller, på något sätt…

Särskilt viktigt är det med oberoende konsumentjournalistik nu när det finns allt fler där ute som utger sig för att hjälpa oss konsumenter. Ibland bra men långtifrån alltid pålitliga. Vi har de senaste åren sett flera luriga sidor på internet som uppger sig hjälpa oss att göra bra val eller att få vår bil, vår hälsa eller våra hem värderade. Eller att hjälpa oss få rättelse när vi råkat ut för flygförseningar och p-böter mm.

Vem i hela världen kan man lita på? sjöng Hoola Bandoola Band för länge sedan. Den frågan kommer att eka allt högre i vår komplexa värld. Och då behövs media som satsar på en journalistik som ställer sig på människornas, konsumenternas, sida i deras trixiga vardag.

EU berör din vardag – så RÖSTA!

Mindre än två veckor kvar till valet och äntligen börjar det märkas. Opinionsmätningar har visat alarmerande tecken på att många inte vet varför de ska rösta – eller inte alls har koll på att det är val (!). Hoppas nu att debatten tar sådan fart att väljarna förstår vad EU är och vad unionen betyder – så att de faktiskt röstar.

Vi i Sveriges Konsumenter har dragit vårt strå till stacken. I fredags hade vi vår debatt med alla partier (nästan) om konsumentfrågorna. Den finns att se på SVT Play. Jag modererade och försökte få deltagarna att berätta vad de vill göra åt maten, reklamationsrätten, integriteten på internet, tågresorna och annat.

 

För många är EU en koloss, en svårbegriplig apparat som hanterar bångstyriga medlemmar som Ungern, flyktingkriser, bråk med Donald Trump, jordbruksstöd och klimatet. Fundamentala frågor – men för många känns det nog långt från vardagen här och nu.

Gör EU-debatten begriplig! Löd rubriken på SvD:s ledarsida den 8 maj. Det är precis vad det handlar om. Det är därför vi rubricerat vårt valdokument Från Bryssel till köksbordet. Det är därför vi genom att prata konsumentfrågor i valet försöker göra EU begripligt och relevant för varenda en av oss. Så att flera går och röstar.

Skillnaderna mellan partierna vad gäller konsumentfrågorna är inte alltid synliga. Alla partierna vill ”slå vakt om konsumentintresset”, frågorna är ”viktiga”, det ska vara ”balans” mellan olika intressen etc. Men skärskådar man vad de faktiskt gör och vill göra så blir det mera tydligt. I den enkät vi gjort med alla partier så utmärker sig framför allt ett parti att inte dela Sveriges Konsumenters förslag till EU-lösningar – Kristdemokraterna. De instämmer bara i 9 procent av alla förslag, att jämföra med Centerpartiet och Feministiskt Initiativ som instämmer i 82 procent. Den fallande skalan där emellan ser ut så här: Miljöpartiet – Vänsterpartiet – Socialdemokraterna – Liberalerna – Sverigedemokraterna – Moderaterna.

Så vilka förslag handlar det om? Jo, några av EU-regleringar vi föreslår är:

  • krav på information om produkters livslängd – så att det blir svårare för företag att programmera produkter att hålla kortare tid.
  • krav på reservdelar – så att du ska kunna reparera en pryl istället för att nödvändigtvis behöva köpa nytt.
  • EU-gemensam hälsomärkning av mat – så att konsumenter som behöver hjälp med att välja hälsosam mat kan göra det i hela EU med hjälp av en märkning som genom grundliga undersökningar fungerar bäst ur många olika perspektiv.

I det stora hela visar dock enkäten – och debatten i fredags – att intresset för konsumentfrågorna har ökat och är stort inom de flesta partier. Jag som varit med ett tag tycker också att de svenska partierna – båda i nationella och europeiska frågor – blir allt mer intresserade av konsumentperspektivet. Där kan man säga i att vi inom Sveriges Konsumenter har lyckats.

Debatten i fredags kom också väldigt mycket att handla om hållbar konsumtion, vilket inte alls var fallet vid förra valet för fem år sedan.

Går man tillbaka till enkäten så visar det sig att störst support – 86 procent av partierna –  fick våra förslag kring skadliga kemikalier. Näst mest stöd fick krav om konsumentprodukter med längre livslängd, där 57 procent av svaren var positiva. Samtidigt hittar vi där flest invändningar, 11 procent. Lägst stöd fick kraven kring förenklad hälsomärkning för mat, där knappt 30 procent fick stöd. Mest tveksamma svar (”håller med delvis”) fick kraven gällande artificiell intelligens, en riktigt stor framtidsfråga. I en av minidebatterna i fredags blev det också klart att skillnaderna här är stor mellan socialdemokaternas Jytte Guteland, som talade för lagreglerat skydd för konsumenterna, medan moderaternas Arba Kokalari först ville se vart tekniken tog vägen för att sedan se vad politiken behöver göra.

De senaste decennierna har EU inneburit en stark kraft för förbättring för konsumenterna i Unionen. Vi har fått skarpare lagstiftning kring säkrare produkter, livsmedel och kemikalier, utökade möjligheter att reklamera varor, och mer energisnåla och mindre miljöbelastande produkter och bilar.

Men mycket återstår att göra. Marknaden förändras, den tekniska utvecklingen går svindlande fort, och vi har enorma hållbarhetsutmaningar som berör oss som konsumenter.

EU berör dig som konsument. Och i övrigt också, på många olika sätt som andra får förklara. Därför är det viktigt vad du röstar på om två veckor. Men framför allt är det viktigt ATT du röstar.

Ödesfrågor när ”konsumenternas FN” möts

Digital innovation på konsumentens villkor, är temat när Consumers International – ”konsumenternas FN” – träffas några dagar i portugisiska Estoril. Människor från precis hela världen samlas vart fjärde år för att välja styrelse och liknande men också att diskutera ett aktuellt ämne.

Globala konsument-utmaningar är det ingen brist på, men denna är viktig. Jag hade gärna sett mer fokus på hållbar konsumtion och det kommer det att bli framöver. Men digitaliseringen är också en ödesfråga. Vi är bara i början av det digitala samhället, inte mitt i. Nyttiga tjänster utvecklas, javisst. Men roffandet på våra personliga data är bara i startfasen och kommer att bli än mer raffinerad och systematisk. Och vi blir utsatta och sårbara när sakerna börjar bli uppkopplade på allvar och dessutom börjar tänka själva (artificiell intelligens).

En vanlig iPhone har blivit något av varenda skvallerjournalists eller spions våta dröm. Kinas makthavare har fattat galoppen och visar vad som går att göra. Ansiktsigenkänning, spårning, inköp, uppkopplade prylar och likes på sociala medier är utmärkta redskap även att kontrollera och tysta människor. Särskilt i kombination.

Vi har anmält Google för deras otroligt detaljerade dataspårning till Datainspektionen, och nu måste jätten förklara vad de håller på med. Dagens Nyheter har just haft en artikelserie om spårning som ger en skrämmande bild.

Halva jorden är uppkopplade, smarta telefoner finns i varenda avkrok vilket ger stora möjligheter. Utvecklingen måste fortsätta, liksom kampen att minska klyftor där internet redan finns i form av ”digitalt utanförskap”. Men det får inte ta fokus från vad som händer med våra personliga data, vår profil, den digitala beskrivningen över vilka vi ”är”. För oron växer. Det märks i den allmänna debatten, det märks här i Estoril. Utvecklingen är ”creepy”, läskig.

Det handlar om fördelning av ansvar konsument-företag-politik. Någonstans kokar också allt ner till en viktig fråga: Vem ska äga våra data? Och grundsvaret måste till slut bli: Vi själva.

Det sägs mycket klokt här om hur vi ska få kontroll, men tyske konsumentbasen Claus Müller sammanfattade det fint:

Vi behöver fungerande information till konsumenterna. Inte dagens groteskt oöverskådliga avtal utan snarare symboler eller liknande.

Starka ”vakthundar” både i form av myndigheter med (hugg)tänder och konsumentorganisationer med kraft och resurser. Alla människor, inte minst de som är ovana vid internet, måste också få möjlighet att få vägledning och att rapportera övertramp.

Pålitlighet måste bli ett ledord i näringslivet. Det pratas mycket om förtroende (”trust”) men det räcker inte. Incitament måste skapas för att bli transparenta och att köra med öppna och schyssta villkor.

Några veckor tidigare var jag på en hearing med utrikeshandelsminister Ann Linde och då var det trist att höra näringslivsföreträdare sucka över ”fokus på konsumentskydd” och kräva ”fria dataflöden”. Medvetna konsumenter som har kontroll över sina uppgifter kan knappast bara dåligt för marknaden och innovativa företag. EU:s dataskyddsförordning GDPR kan ses som en startpunkt.

 

Bravo EU – i de flesta fall

Det har varit en intensiv vecka, inte minst när det handlar om EU-beslut. Till det ska läggas Swedbank-skandalen som än en gång aktualiserar det viktiga ordet FÖRTROENDE – vare sig det gäller banker eller mat eller någon annan del av näringslivet. Att kunderna har tillit till att det går schysst till blir allt viktigare och blir en fråga om reell konsumentmakt. Trycket ökar mot företagen, vare sig det gäller klimat, mänskliga rättigheter eller nolltolerans för penningtvätt.

Förtroende handlar det också om för kycklingbranschen. Jag liksom många andra har upprörts över vidriga TV-bilder på hur fåglarna hanteras innan de blir mat. Billig mat har ett pris och det är inte vi som betalar det. Guldfågeln har gett ganska bleka svar och det är oacceptabelt att det tar så lång tid att få ordning på problemen.

Åter till EU-besluten, där det dessa veckor blivit extremt tydligt hur unionen påverkar konsumenterna.

Beslut har röstats igenom vad gäller upphovsrätt, konsumenträtt vid digitala köp och förbud mot engångsplast. Upphovsrätten är viktig, men i första fallet blev det ändå ett tveksamt beslut, som kan leda till stora begränsningar länkningar och meningsutbyte på nätet. I det andra och tredje fallet utmärkta beslut.

Engångsplasten är ett klockrent exempel på politiskt helt nödvändiga krafttag. Synd att det dröjde så, men bra att EU visar att ”nu räcker det!”. Informationskampanjer i all ära, men här är priset av decenniers politiska passivitet alldeles för högt.

Det senare året har EU över huvud taget sprutat ur sig tunga beslut – varav många tydligt förbättrat konsumentskyddet i unionen. Vi har fått integritetsreglerna i GDPR, konkurrensuppmuntrande bankreglerna i PSD2, ett direktiv om så kallad ”ekodesign” som gör att produkter ska hålla längre med krav på reparerbarhet och tvång att hålla reservdelar i 7-10 år. Bilars avgasutläpp begränsas och bilfabrikanterna har betydligt strängare krav på sig att visa att de inte ljuger (som Volkswagen gjorde). Och idiotin med att vi inte får ta med streamingtjänster över EU:s gränser eller inte handla i andra länders nätbutiker (”geoblocking”) är nu åtgärdad. Här handlar det återigen om förtroende, denna gång för att EU:s inre marknad inte bara är nåt som företagen ska dra nytta av utan även konsumenterna.

Uppkopplade hemmet – smart för vem?

Idag är det internationella konsumentdagen. Det uppmärksammas i hundra länder och temat i år är Sakernas internet, det som på engelska heter Internet of things.

Det kan ju tyckas vara ett rikemanstema. Men persondata är den nya valutan, den nya oljan. Och mer än hälften av jordens befolkning är uppkopplade. Och fler blir det. Det uppkopplade hemmet väller in över oss alla, vare sig vi bor i Bålsta eller Bombay.

Idealbilden är det bekväma hemmet där man slipper tänka på och utföra tråkiga praktiska sysslor. Och spara energi. Men det finns stora risker. Och det där med att det ska vara hållbart – det kan vara en praktbluff.

Sakernas internet och den tillhörande frågan om automatiserat beslutsfattande (artificiell intelligens) är en av de riktigt stora konsumentfrågorna i framtiden. Eller rättare sagt – redan nu.

I morse höll Sveriges Konsumenter seminariet ”Smart – men säkert?”. Det blev ett mycket intressant samtal om konsumentperspektivet, vad företagen gör och tycker och om forskningsläget. För många var det säkert en ögonöppnare.

Det kan tyckas oskyldigt att samla in data från brödrosten eller kaffebryggaren. Men dels kan de ”berätta” mer om oss än du tror. Och dels gäller det även centrala delar som dörrlåset, belysningen, värmeanläggningen och bilen. Var för sig oskyldiga data kan sammanlagd ge en mycket tydlig bild av hur vi lever och vad vi har för smak för mat, musik, film – men också hälsa, religion, sexuell läggning, politiska åsikter. Jo, faktiskt. Kolla norska Forbrukerrådets Google-rapport som fick oss att anmäla företaget.

Det handlar inte om att vi kan ha en mer eller mindre polerad personlighet på instagram och facebook. Det här handlar om vad vi rent fysiskt ÄR och GÖR.

Och det handlar inte bara om mig. Utan om våra barn. Och våra gäster. De registreras även de. Och våra data kan bli godis både för försäkringsbolag, sjukvårdskoncerner och mörka politiska krafter.

Men det här handlar också mycket om säkerhet. Det finns direkta RISKER. Vad händer när Internet går ner på grund av en hackerattack. Eller vi får virus i en av prylarna. Tänk dig ett ”smittat” dörrlås eller bilen. Eller kylen. Eller den internetstyrda dosetten för mediciner.

Och så har vi miljön – ofta framhålls som en stor fördel med sakernas internet. Systemen sparar energi i hemmen. Men dels kommer det att innebära att prylar anses uttjänta mycket snabbare. Dels drar själva trafiken på internet omåttliga mängder energi i serverhallar etc.

Utan att vara teknikfientlig finns det all anledning att vara skeptisk och misstänksam. Inte gå på de ljusblå idealbilderna av en ny fantastisk värld. Och fråga oss vad vi egentligen BEHÖVER där hemma. Vad är NYTTAN?

Sedan måste företagen vara transparenta med vad de gör. Vilket faktiskt kan bli en konkurrensfördel.

Politiken måste också göra sitt och göra det nu. ”Vilda västern” funkar inte. Säkerhet och integritet måste vara inbyggt genom EU-lag och standarder. ”Privacy by default” måste bli en realitet. Delning av personuppgifter och andra ingrepp måste vara ett tillval. Eller som vår expert Sinan Akdag uttryckte det: ”Vem äger våra data? Ska inte data som vi genererar stanna i hemmet?”

Frågan som måste ställas är vem tekniken egentligen är smart för. Det kan bli väldigt obalanserat till företagens fördel och släpper loss hackers och fri handel med extremt privata data. Allt kan inte läggas på att vi ska läsa många och långa och obegripliga avtalsvillkor, allt kan inte lösas med ”information”.

I Sveriges Konsumenters ståndpunkt om Sakernas internet presenteras våra 21 lösningar på problematiken.

MÄNGDEN är också ett problem

I dagarna diskuteras mängden spelreklam som ett stort problem. Nye konsumentministern vill ta till ”tvingande åtgärder” om inte spelbranschen ser till att båda ton och omfattning blir en annan. Den flodvåg av lockelser som sköljer över oss alla via internet, press, TV och radio är exempellös. Dagens Nyheter visar också att den ÖKAT sedan årsskiftet. Man frågar sig hur många fler spelberoende vi har fått. Och förstörda liv.

För ett år sedan skrev jag en blogg med rubriken ”Orent spel” om fenomenet. Sällan har jag fått så många reaktioner, där läsare håller med och är heligt förbannade. Och sedan dess har alltså reklamen ökat…

Nu ställer sig höga jurister frågande till om just MÄNGDEN går att komma åt med lagstiftning – åtminstone kortsiktigt.

Men om mängden är ett problem så är det en samhällsfråga. Även om gränsen till yttrandefrihet finns där, så är det viktigt att politikerna inte backar. För det handlar om utsatta konsumenter. Precis som det hade gjort om vi haft en lika massiv reklam i alla kanaler för alkohol, snabblån, läkemedel eller för den delen godis till barn.

Så backa inte för att det är svårt. OM man inte kan få ner mängden så måste kraven skärpas betydligt på innehållet. Då måste kravet på måttfullhet bli mycket skarpare, liksom kraven på tydligare varningsinformation och liknande.

En parallell: Avtalsvillkoren på Internet. Sveriges Konsumenter har länge påpekat att det blir orimligt för en vanlig människa att hålla ordning på alla de långa och krångliga avtal som vi dagligen ingår på Internet. Men till problembilden hör också just MÄNGDEN. Det går knappt att göra något på nätet eller i mobilen utan att godkänna något som ingen varken hinner eller förstår att läsa, som är krångligare än avtal för att köpa ett hus. Så det handlar om obegripligheten, längden på avtalet – och mängden.

Vi står idag inför ett läge där ingen av oss – inte heller vi som är vana att läsa juridisk text – har skuggan av en chans att upptäcka lurigheter i det finstilta. Det är inte rimligt. Det är ovärdigt ett samhälle. Och inte något göras åt mängden så måste kraven på det andra – innehållet, begripligheten – skärpas dramatiskt. Liksom sanktionerna för den som trampar över.

För så här kan vi inte ha det. Det ska inte vara ett heltidsjobb att vara konsument. Man ska inte behöva vara utbildad jurist, tekniker, ekonom eller vara arbetsbefriad för att ha en chans att värja sig och begripa.

Det brådskar med kontanterna

Allt oftare möts vi av skyltar i handeln och på kaféer om ”kontantfritt”. Ibland utformat så att det ska låta som en service till kunden. Många upplever det tvärtom som ett hån.

Förra sommaren kom Riksbankskommittén ut med ett delbetänkande som föreslog tvång för bankerna att tillhandahålla kontanter. Det stöder vi och mängder av organisationer som representerar sammanlagt miljontals konsumenter.

Bankerna bråkar förstås, vem hade trott något annat? De vet också att tiden arbetar för dem, kontanterna fasas ut snabbare och snabbare. Och det är nu självklart för alla att lösningen är politisk. Trots bred enighet om tvånget för bankerna har inget hänt. Delvis beror det på den utdragna regeringsbildningen men inte ens nu verkar det vara någon större aktivitet i regering och riksdag.

Trots att det hastar.

Tappar vi kontanterna förlorar vi det enda icke-kommersiella betalningsmedlet vi har. Bankerna styr allt. Vi marginaliserar stora grupper, inte bara äldre utan även funktionshindrade, glesbygdsbor, nyanlända. Vi avhänder oss en möjlighet att handla anonymt, vilket är ovanligt i en värld där de digitala spåren är enorma. Och vi försämrar vår krisberedskap dramatiskt, vilket nu också myndigheterna och försvaret fått upp ögonen för.

Antalet klagomål på digitala bankbedrägerier ökar dessutom dramatiskt hos Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Bankerna har länge försökt mörka hur stora problemen är men nu blir det allt tydligare att det inte är så enkelt som att det bara är kontanterna som är dyra för dem.

Egentligen borde alltihop vara enkelt.

Vi i konsumentrörelsen har ofta logiken på vår sida. Det gäller inte minst denna fråga.

En proposition borde omedelbart komma från regeringen som tar tag i den första frågan – om bankernas ansvar. Vad väntar de på?

Men sedan måste vi också omedelbart ta tag i den andra frågan – att kontanterna ska kunna gå att ANVÄNDAS. I de dagliga inköpen på kaféerna, butikerna, restaurangerna och andra ställen.

I den hearing som hölls i riksdagen den 30 januari och som SVT sände var detta en av de centrala frågorna. Jag påpekade att handeln i Danmark är tvungna att ta emot kontanter (med vissa undantag). Det är en yttersta lösning. Vi har i våra remissvar och i vår rapport ”Framtidens betalningsmedel” föreslagit att man måste se över det kommersiella monopol som gör det dyrt för butikerna att hantera kontanter. Detta avhände Riksbanken sig för nästan 15 år sedan. Kanske dags att samhället tar tillbaka det.

Vår medlemsorganisation PRO har precis genomfört sin årliga prisundersökning. Där framgår också att kontanthanteringen är viktig när äldre väljer butik.

För varje dag som går blir det uppenbart att vi inte bara kan stå och se på. Vad har vi samhället till om inte för att lösa problem som dessa?

Läs också debattartikeln av Kontantupprorets Björn Ericsson.