Kategoriarkiv: Konsumentpolitik

Nya tider väntar

Publicerat av

Avtackning på Sveriges Konsumenters och Råd & Röns kontor i mars. Minnesvärt och varmt!

Välkommen tillbaka till min egen blogg, bertoft.se!

Under många år skrev jag på Sveriges Konsumenters bloggsida, om frustrationer, segrar, utmaningar på vägen mot skärpta rättigheter och stopp för bluffar och fulsälj. Nu har jag slutat som generalsekreterare. Men inte som aktiv konsument. Eller som ”konsumentveteran”, som jag i brist på annat kallar mig på X. Mina erfarenheter, insikter och tankar av 37 år på GT, Konsumentverket, Cint, Råd & Rön och Sveriges Konsumenter tar jag med mig framöver.

I det som vissa kallar ”den tredje åldern”.

Det börjar bra, våren är på ingång trots den överraskande snön häromveckan. Och jag har just kommit ut med en ny så kallad konsumentdeckare, ”Spelets mörka begär”. Den tar upp bankernas enorma makt och nonchalans mot småspararna. En bankanställd hittas död nedanför ett stup. Hon är djupt skuldsatt. Jakten på en mördare drar igång.

Miljön är inspirerad av Tyresö, där jag har mitt eget fritidsparadis, där jag nu kommer att få mer tid att påta, skåda fågel och bara vara. Eller ”fritids…”… Allt är ju fritid nu. Jag har bara inte vant mig. Inte heller vid ordet ”pensio…”.

För jag kommer inte att lägga ner vapnen. Jag kommer inte att byta liv helt och ägna mig åt korsord och att plöja Tolstojs samlade verk. Inget fel i det. Men jag kommer att fortsätta att engagera mig.

Mina tre sista blogginlägg på Sveriges Konsumenter kan du läsa här:

Fler inlägg hittar du på Sveriges Konsumenters välmatade webb, se under ”Blogg”.

På den här, privata sidan finns över 400 bloggar från 2010 och framåt om alla upptänkliga ämnen. Många av dem tyvärr aktuella. En del hade kunnat skrivas än idag.

Så det behövs starka konsumentröster. Många olika. Framför allt en stark konsumentrörelse. Med grunden i det viktiga arbetet i EU, där nästan alla lagar vi berörs av i vår konsumentvardag beslutas. Regeringens obegripliga indragning av statsstödet för konsumentsidan kommer tyvärr att ge bankerna, livsmedelsproducenterna och IT-företagen än större övervikt när de vill bromsa eller förhindra ett stärkt konsumentskydd.

I den här bloggen tänker jag framöver att blanda viktigt med personligt. Här representerar jag mig själv och ingen annan. Får se hur det blir. Och hur många som vill hänga med på resan.

Bland det jag kan tänka mig att ta upp är följande:

  • EU-valet – hur mycket kommer konsumentfrågorna upp? Och hur ”konsumentvänliga” blir den nya Kommissionen och det nya EU-Parlamentet?
  • Livsmedelsbutikerna – hur mycket kommer de att skylta om och ge plats för att uppmuntra till en mer hållbar och hälsosam mat?
  • Kläderna, elprylarna, plastskräpet ­– vad händer med vår vettlösa fel- och överkonsumtion?
  • Techjättarna och e-handlarna – hur tänker de hantera vår personliga integritet med de otroliga möjligheter de har, trots ny och inkommande lagstiftning?
  • Och hur krångligt ska det behöva vara att vara just konsument? Måste det vara ett heltidsjobb? Hur blir det ”lätt att göra rätt? För alla? I verkligheten?

Hör gärna av dig om ämnen. Var aktiv som konsument. Gå samman. Stötta alla de organisationer som slåss för konsumenternas bästa, inte minst min hemvist (och mitt ”hem”) under 20 otroligt händelserika, givande och frustrerande år.

Vi ses.

Ljus i konsumentmörket

Publicerat av

Foto: Roberto Nickson, Unsplash

Lömskare, lurigare och svårare. Så kan man beteckna 2010-talet för landets konsumenter. Listan med problem för konsumenterna toppas som tidigare av bilar, resor och hantverkare. Men telekom – telefoni och internet – har gradvis seglat upp som ett som ett svart moln där många luras in i abonnemang och avtal de inte förstår eller inte kan ta sig ur. Den digitala världen innebär stora möjligheter för många, men också marginalisering av vissa grupper och nya fiffiga former av bedrägerier som inte kräver mer än en dator. Eller en telefonlur – se min förra blogg.

Men allt är inte nattsvart, långt därifrån. Konsumentlagstiftningen under 10-talet har gradvis skärpts, vilket vi till stora delar kan tacka EU för. Men en hel del återstår. Dessutom finns det stora blottor när det gäller myndighetstillsyn och glapp mellan att HA rätt och att FÅ rätt.

Vad som också kännetecknat det senaste decenniet stavas HÅLLBART. Klimathot, utrotning av arter och antibiotikaresistens har fått allt fler att inse vår i grunden destruktiva konsumtion.

Inför skrivandet av denna blogg roade jag mig med att titta på Sveriges Konsumenters verksamhetsberättelse 2010. Vad jobbade vi med då? Ja, till stora delar samma områden som nu. Många problem kvarstår, men har möjligen tagit annan form, inte minst på grund av digitaliseringen.

Vissa saker har konsumentrörelsen lyckats få igenom – till exempel strängare lagstiftning om integritet (GDPR), livsmedelsmärkning, snabblån, telefonförsäljning, passagerarrättigheter och väldigt mycket annat. Men när jag tittar igenom våra 100 krav inför valet 2014 så kan jag konstatera att många återstår att förverkliga. Något som vittnar om behovet av en stark – och starkare – konsumentrörelse som kan agera motvikt mot bankers, IT-jättars, industrins, handelns och böndernas starka lobbymaskiner. Där känner vi i Sveriges Konsumenter att vi har medvind och förståelse från många politiker. Men inte tillräckligt.

Det har nu gått tio år sedan 2010. Och till ödesåret 2030 återstår det bara tio till. Tänkvärt! Med tanke på att så lite som hänt och vilka jätteutmaningar vi har så finns det skäl att vara orolig.

Det finns en ökad medvetenhet om vad våra livsmönster och shoppingturer ställer till med på planeten. Men bara klokskap räcker inte. Inför det kommande decenniet har våra politiker – i Sverige och i EU – ett enormt ansvar att se till att det blir lättare att vara konsument. Att kunna vara miljösmart och göra kloka medvetna val, och att slippa bli lurad av skojare. Här spelar EU en central roll. Den nya Kommissionen har en ambitiös agenda bland annat genom sin ”Green Deal”. Men det kommer att behövas hårt tryck och stort politiskt mod för att det ska bli verkliga, långsiktiga resultat.

Det är komplext att vara konsument i nådens år 2020. Vem har tid och kunskap att läsa oändliga avtal på nätet? Vem har möjlighet att tjata sig till sin rätt mot en digital plattform på andra sidan jordklotet? Vem kan vara oberörd av reklamens normer? Vem kan välja helt rätt i ett svårgenomträngligt utbud av varor och tjänster?

Då behövs en stark konsumentpolitik – för rättvisa, hållbarhet och rimlighet.

Ha en riktigt GOD, RIMLIG, HÅLLBAR, VILSAM JUL med fokus på det viktiga i livet. Och ett riktigt gott nytt 2020.

Dags att skärpa kraven på telefonförsäljningen

Publicerat av

Telefonförsäljare fortsätter att plåga utsatta konsumenter trots den lagstiftning om skriftliga avtal och betänketid som kom 2018. Något som SVT Nyheter rapporterade om i helgen.

Lagens grundidé var enkel: Försäljare skulle inte kunna prata omkull människor under ett samtal. Alla skulle få en tid att reflektera, kanske jämföra med sitt gamla eller andra avtal, prata med andra i hushållet. Avtalet skulle vara skriftligt, inte muntligt. Därmed följde Sverige efter många andra EU-länder som hade samma tuffa regler.

Tyvärr har telefonförsäljare kringgått detta genom att skicka sms och via telefon pusha kunden att klicka ”Ja”. Ofta direkt efter säljsamtalet eller till och med under säljsamtalet.

Det var definitivt inte tanken med lagen och SVT:s Plusredaktions granskning visar tydligt hur oseriös delar av telefonförsäljningsbranschen fortfarande är.

Det är fortfarande samma grupper som blir pålurade abonnemang och tjänster de inte tänkt sig.  Många företag verkar slarva med att det är efter telefonsamtalet som man ska få möjlighet till skriftlig bekräftelse, inte under samtalet. Konsumenter har vittnat om att förbindelsen plötsligt har brutits under pågående säljsamtal, och när företaget sedan ringer upp igen, ”hjälper” de konsumenten att skriftligen bekräfta via sms.

Att säljarna lurar konsumenterna på den skäliga betänketiden är ett problem. Ett annat är själva tekniken – möjligheten att svara just med sms. Många förstår inte att ett svar på sms är samma sak som en skriftlig bekräftelse som gör konsumenten hårdare bunden än ett muntligt avtal. Ytterligare ett problem är att den lilla text som syns i mobilfönstret inte kan ge all information, bland annat hamnar den obligatoriska texten om ångerrätt ”lämpligt” en bra bit ner och kräver en skrollning för att se.

Till SVT säger civilminister Lena Mickos pressekreterare att utvecklingen är olycklig. Från regeringens sida ska man att följa upp vilka konsekvenser reformen gett och se till så att syftet med lagen uppnås. Det låter bra. Men fulsäljarna kommer tyvärr inte att låta sig skrämmas av ord.

Nu krävs en skärpning av lagen. I första hand måste konsumentens betänketid respekteras och tidsättas. 48 timmar skulle kunna vara en skälig betänketid. Dessutom måste sms som medium ifrågasättas och utvärderas. Ska det över huvud taget vara tillåtet att godkänna avtal skriftligt via sms? Eller ska det krävas e-post eller brev med pappersavtal? Möjligen behöver man också återinföra krav på att spela in alla säljsamtal. Då finns det större möjligheter att i efterhand bevisa fulsälj.

I sista hand – om inget annat hjälper – finns bara en lösning: att införa så kallad opt-in. Det vill säga att konsumenten aktivt måste tacka ja till att bli uppringd av en telefonförsäljare. Så har bland annat Danmark gjort och där är problemen med telefonförsäljningen mycket mindre. För hänsynen till konsumenterna måste komma i första rummet.

Från snabba cash till hållbart sälj

Publicerat av

Kritik mot säljare har jag uttalat många gånger. Det får man anledning till som företrädare för landets konsumenter. Det handlar om säljmetoder som gör att människor känner sig vilseledda, inte förstår vad de gått med på eller att de medvetet blivit lurade in i långa avtal.

Jag drar inte alla säljare över en kam. Oftast är kunden nöjd, förstår avtalsvillkoren och tittar inte heller undrande på sin vara eller tjänst och tänker: Varför köpte jag den här? Men låt oss tala om det jobbiga – när det blir fel, ibland duktigt fel. Och hur det skulle kunna bli bättre.

Det är inte roligt att känna sig lurad som konsument och känna att man köpt något man egentligen inte ville ha. Foto: Shutterstock

Överdrifter, övertramp och rent lurendrejeri drabbar ofta konsumenter som kan betecknas som utsatta och inte har råd. Det är äldre människor som kanske hör dåligt, inte hänger med i svängarna och som inte är uppfostrade att snäsa av människor. Det är människor från andra länder som inte förstår språket så bra eller hur lätt det är att halka in i ett långt avtal. Det är människor med olika typer av kognitiva funktionshinder. Extra sårbart blir det förstås när kunderna inte är förberedda, till exempel när de får telefonsamtal eller går förbi säljare i en galleria.

Tyvärr utnyttjas denna sårbarhet idag – tillräckligt ofta för att jag och vi andra som arbetar för konsumenterna ska bli riktigt heligt förbannade. Men pushigt ”översälj” handlar inte så mycket om enskilda människor som om systemen och tankarna bakom försäljningen.

Jag, med breda organisationer i ryggen, var en av dem som kämpade för striktare regler för telefonförsäljare. Med vårt krav på skriftig bekräftelse ville vi ge människor som nappat på en säljares erbjudande den självklara rätten till eftertanke. En chans att jämföra erbjudandet med andra och kontrollera vad man redan har (förvånansvärt många har dålig kläm på t ex sina el- och telefonavtal).

Nu har kravet ändå missbrukats genom att säljare direkt efter samtalet skickar ett sms med länk till avtalet. Kunden förmås att ”bara klicka Ja” och är därmed bunden av ett avtal, vilket är betydligt svårare att komma ur än ett muntligt ja (där översälj kan bevisas genom ljudinspelning). Det var inte meningen med lagen. Kanske behövs ytterligare en skärpning?

Jag har träffat många ungdomar som jobbat med sälj, som mått dåligt och slutat efter att de känt sig pushade att behöva prata omkull människor.  Och där har vi en av kärnpunkterna: Incitamenten för säljare.

Provisioner måste vara smart konstruerade. Dels handlar det om att de inte ska driva eller hetsa till överdrifter. Ett samtal – framför allt med utsatta människor – måste få ta tid och vara grundligt. ”Snabba avslut” ska inte bli en dyr näsbränna för konsumenterna. Dels handlar det om att om att klagomål på uppenbart översälj borde få effekter på säljarens plånbok. Alltså ett system med avdrag. Det är också ett incitament.

Allt detta hänger ihop med långsiktigheten i kundrelationerna, att tänka på att kunden ska vara nöjd och vilja komma tillbaka. Nöjda kunder berättar för några men missnöjda kunder berättar för betydligt fler. Vår konsumentvägledning förvånas ofta av att människor kortsiktigt luras in i långa avtal med stora, seriösa företag. Här finns mycket att jobba på.

Konsumentpolitik som lönar sig

Publicerat av

Misslyckade köp kostar 5 000 kronor per år och invånare i Sverige. Överskuldsättning kostar samhället mellan 3 och 5 000 kronor varje år.  För dig och mig och alla andra.

Bara det borde räcka som argument för en storsatsning på konsumenterna – nationellt och kommunalt. Förutom logiken, då.

Igår korade Sveriges Konsumenter och Råd & Rön ”Årets Konsumentkommun” för första gången. Det är en sammanvägning av hur de satsar på kommunal vägledning, budget och skuldrådgivning, livsmedelskontroll och hur lätt det är att ta ut kontanter. Vann gjorde Härryda, följt av Habo, Piteå, Vaggeryd och Nässjö – alla med poäng runt 80 av 100 möjliga. Arjeplog, Norrtälje och Tingsryd är långt därifrån med runt 20 poäng.

Årets Konsumentkommun Härryda uppvaktades med blommor och diplom. Fr v: Per Vorberg (kommunalråd), Daniel Kjellberg (chefredaktör Råd& Rön), jag, Jennie Malmberg (redaktionschef Råd & Rön), Patrik Linde (oppositionsråd).

Det var en glädjens dag i Härryda, dit jag åkte med kamrater från Råd & Rön. Men det finns en mörk baksida. Skillnaderna är enorma mellan olika orter och vilken sida en kommungräns du bor kan ha avgörande betydelse både för din ekonomi och din hälsa.Det finns många kommuner som insett detta. Och tyvärr många som inte gjort det. Dess värre tenderar de senare att bli fler.

Att skära ner på konsumentvägledning, budget- och skuldrådgivning är som att binda ris åt egen rygg. Små budgetmässiga ljusglimtar genom att kapa några tjänster – men räkningen kommer surt efter, i form av ökade försörjningsstöd, ökad sjukfrånvaro med mera.

Siffrorna inledningsvis säger vilka miljardbelopp det handlar om sammantaget. Det finns flera lokala undersökningar som bekräftar att konsumentstöd sparar pengar åt konsumenterna. Plus logiken – att förebygga, ta kostnader idag för att slippa större kommunala utgifter längre fram.

Det borde vara uppenbart.

Det är ett politiskt ansvar, nationellt och kommunalt. Sveriges Konsumenter har i många år drivit politiska lösningar för att förbättra just vägledning, skuldrådgivning, livsmedelskontroll och kontanttillgång. Debattartikeln i Dagens Samhälle igår tar upp det orimliga i att stödet till konsumenter skiljer så stor beroende på var du bor.

Mycket behöver ske. Ytterst handlar det om att stå upp för konsumenterna, särskilt de utsatta. Eller att svika dem.

En lågkonjunktur närmar sig. Det blir tufft för många. Det är svårt att orientera sig bland alla val. Det finns en djungel av bedragare och oseriösa företagare som ser att vägen till de snabba klippen går via utsatta konsumenter.

I sådana tider är det viktigt att okunnighet och kortsiktighet inte präglar de politiska besluten. ”Årets konsumentkommun” vill sporra kommunerna till att göra bättre, att lära av varandra och få dem att släppa idén om att man kan spara pengar på att inte bry sig om konsumenterna. En bra konsumentverksamhet är helt enkelt ett ”Bra köp”!

Klimatstrid väntar i Bryssel

Publicerat av

Om några veckor tillträder den nya Europeiska Kommissionen – EU:s ”regering”. Dess nye ordförande Ursula von der Leyen kommer då att lansera ett stort miljöpaket, European Green Deal. Och klimatet kommer allra högst på priolistan för den nya Kommissionen.

Det är unikt! Och välkommet, nu när forskarna säger att vi kanske bara har tio år att ställa om samhället.

I dagarna hade europeiska konsumentrörelsen BEUC:s sitt stora höstmöte i Helsingfors. Temat var just klimatet. Jag hade äran att inleda och betonade särskilt att brådskan i skarpa åtgärder men samtidigt vikten att övergången inte skapar stora orättvisor mellan medborgarna.

Konsumentrörelsen har här en viktig men också ny roll – att bejaka omställningen men se den ur ett köksbordsperspektiv. Det kommer att behövas. European Green Deal innebär bland annat att och Europa ska bli världens första klimatneutrala kontinent.

Koldioxidskatter för import till EU, utvidgad handel med utsläppsrättigheter där troligtvis flyget och sjöfarten ska inkluderas, ny strategi för biologisk mångfald och mycket hårdare hållbarhetskrav på en nyckelbransch – bankerna.

OCH – inte minst – utjämningsfonder för att inte omställningen till ett hållbart samhälle ska slå hårdast mot de fattiga när vi lägger på nya avgifter och skatter på skadliga utsläpp. Andra viktiga delar handlar om cirkulär ekonomi, alltså att resurser ska återanvändas och att vi ska konsumera mer genom att dela, låna och hyra.

Detta är avgörande tider. Skrämmande – men samtidigt finns mycket posituvt med en omställning. Hållbarhet går hand i hand med bättre hälsa. Den innebär en mer rimlig nivå på prylkonsumtionen. Liksom tillväxt av nya gröna jobb.

Alla jublar inte över European Green Deal. Självfallet kommer delar av näringslivet att försöka stoppa eller förhala förändringar som de upplever kan försämra affärerna. Låt mig påminna om att det finns 15 000 lobbyister i Bryssel varav bara 300 representerar någon form av allmän- eller medborgarintresse (konsumenter, funktionshindrade, miljön, arbetstagare m m). BEUC har 40 anställda. De har en imponerande kompetens och engagemang och har ofta i kraft av ett legitimt allmänintresse stor access till makthavarna. Men banker, bönder, handel och andra branscher har sanslöst stora resurser att mala på med sin lobbying. Och kommer inte att tveka att använda sitt yttersta vapen – hot om utslagning av företag och därmed arbetslöshet.

Civilsamhället – alltså demokratiskt förankrade ideella organisationer har en stor utmaning framför sig. Dels handlar det om att kampanja och vägleda för en mer hälsosam och hållbar livsstil. Och dels att övertyga politiken att stora förändringar krävs men att det måste vara rätt åtgärder och att de måste fungera i vardagen. Om de skapat större orättvisor och slå mest mot utsatta konsumentgrupper – då är dagens bensinuppror och gula västar bara en försmak av något större och mycket allvarligare.

Konsumtionens mörka baksida – som deckare

Publicerat av
1

Under de trettio år jag jobbat med konsumentfrågor har en idé spirat: Tänk om jag skulle skriva en deckare! Om mitt jobb. En ”konsumentdeckare”.

Miljön inbjuder till det. Motsättningar. Bluffar och svindlerier. Stora ekonomiska vinster som kan hotas. Såvitt känt är det ingen som använt det som bottenplatta för fiktion. För en kriminalroman.

Så nu har jag gjort det. Det har tagit många år men i helgen kom ”Lögnens höga pris” ut. Det är den andra deckaren om Vanja Ek vid Stockholmspolisen.

Men det handlar om mer än en polis med ett tungt förflutet. Mer än om ett brott. Boken tar upp brännande aktuella frågor som rör vår konsumtion. Om bankers arrogans. Om bluffkurer. Om livsmedel. Inte minst dyker köttet upp lite här och var. Klimatdebatten är levande, även i polishuset.

Min blogg brukar röra mitt jobb som generalsekreterare. Idag går jag utanför ramarna. Och ändå inte…

Det jag upplever i mitt jobb som konsumentföreträdare och expert har helt enkelt blivit en enorm tillgång när jag sitter hemma och fantiserar ihop en berättelse. Som författare kan jag leka, skruva till verkligheten, skruva till de olika karaktärerna. Och ändå få plats för mitt engagemang.

Det är lustfyllt att skapa fritt och skriva om det man känner till. Utan begräsningar. Få ihop en häftig berättelse. Ge efter för infall och kluriga lösningar under skrivprocessen.

Att få en roman utgiven, att bli författare, är en gammal dröm. Efter att ha skrivit spaltmil om konsumentfrågor i reportage och krönikor som reporter, chefredaktör för Råd & Rön och sedan många år generalsekreterare på Sveriges Konsumenter – så blir det nu en roman. Som jag verkligen vill betona är fiktiv.

”Lögnens höga pris” handlar om livet på en konsumentorganisation. Och inte minst två karaktärer. Dess stridbare chef, Alf Neidor (den som kan sin konsumenthistoria förstår varför jag använt just det namnet) och hans kommunikationschef Elsa Gudmundsson.

Som jag just sa, boken är fiktiv. Ingen nyckelroman.

Så vad händer i boken? Jo. I inledningen försvinner chefen för organisationen spårlöst. Hans lägenhet är tom och varken mobilen, kontokorten eller sociala medier används. Har hans mäktiga fiender något med detta att göra? Ja, det är upp till polisen Vanja att ta reda på det.

Som sagt, fiktiv. Alf Neidor är inte jag. Verkligheten är ju inte riktigt så dramatisk. Livet på ett kontor hos en konsumentorganisation är som livet på kontor är mest. Stressigt och mångfacetterat.

Rafflande på många sätt. Men våldet är långt borta. Själv har jag aldrig känt mig hotad.

Jag hoppas boken ska ge båda spänning och avkoppling. Kanske ett leende på några ställen. Men också ett engagemang och en förståelse för hur utsatta konsumenter är och farorna med prispress och konsumtionshets.

Konsumentvärlden innehåller massor av stoff för deckare. Det är märkligt att ingen använt det tidigare. Jag har planer på att fortsätta. Det kommer att ta sin tid men det blir nya möjligheter att träffa Vanja Ek och konsumtionens mörka baksida.

 

 

Sverige det svarta fåret i marschen mot kontantlöshet

Publicerat av
1

Foto: Jan Bertoft

”Kontanter” lockar den här banken med. Tyvärr inte i vårt land, men precis utanför, i Köpenhamn. Här är butikerna tvungna att ta emot kontanter, enligt en lag från 1984. En promenad i den danska huvudstaden förra veckan gav återigen en påminnelse om hur extremt det blivit i Sverige.

Ensamma är vi inte. I våra kontakter med medlemsorganisationer i andra länder i EU ses samma tendenser. Vårt europeiska paraply BEUC håller nu på att utforma en gemensam policy för att stoppa marschen mot det kontantlösa samhället. Sverige framhålls här – som det svarta fåret.

För i Sverige går utvecklingen rasande fort. Trots debatt och kritik blir sedlar och mynt allt mindre användbara för att göra rätt för oss i butiker och på kaféer. Inga tecken på inbromsning syns. Till och med Ikea har fallit (Vad skulle Ingvar ha sagt..?).

Jag ska erkänna att jag själv inte använder kontanter så ofta, snarare kort eller Swish. Men detta handlar om något mycket större än bekvämlighet – nämligen delaktighet, säkerhet och integritet. Och om samhällets roll att skydda de svaga och utsatta och de som inte omedelbart kan och vill anamma tekniska och digitala nymodigheter.

Vi ska ha rätt att ta ut, sätta in och inte minst betala med sedlar och mynt. De har åtskilliga fördelar och är det enda (och sista) icke kommersiellt ägda betalningsmedlet. Allt annat är drivet av storföretag, oftast banker. Dessutom är kort och Swish sårbart. Vad händer när internet går ner eller sajter hackas? Vad händer vid tekniskt strul? Vi är häpnadsväckande dåligt förberedda. Läs DN:s intressanta artikel och krönika om brist på påföljder när Swish krånglar – något som skett i sommar.

Naivitet och senfärdighet har tyvärr präglat politiken i åratal. Bankerna lobbar hårt för att få fortsätta sin medvetna färd mot mindre kontanter och de har varit framgångsrika – tills nu. I somras kom glädjande nog lagförslaget om att storbankerna ska vara tvungna att tillhandahålla kontanter.

Men det behöver ske mer.

Något måste göras åt svårigheterna att betala med kontanter i vardagen. Ett sätt är att göra det billigare för butikerna att hantera sedlar och mynt. Sveriges Konsumenter vill antingen att kontantdistribueringen återigen blir Riksbankens ansvar eller att Bankernas Depå och Bankomat AB öppet redovisar sina kostnader och inte tillåts ta ut högre avgifter än vad som är motiverat. Den yttersta åtgärden är att tvinga butiker och kaféer att ta emot kontanter, något som gäller just i Danmark enligt Betalningskortloven från 1984. Läs gärna i denna rapport om hur det fungerar i vårt grannland.

I användandet av kontanter står den stora kampen framöver. Men sedan behövs också samhälleliga krav på driftsäkerhet för en så utnyttjad tjänst som Swish. Och mycket annat.

En bank utan kontanter är som en livsmedelsaffär utan mat, sa jag en gång i en TV-intervju. Vi får inte hamna i ett samhälle där inte ens livsmedelsaffären hanterar kontanter. Ett sådant samhälle vore rått, exkluderande, kontrollerande och mycket mer sårbart. Sedlar ska finnas parallellt med kort och fiffiga digitala tjänster. Den som inte kan betala blir inte en del av samhället.

Klimatet årets Almedalsraket

Publicerat av
Svara

Almedalen är en bubbla, ett tak som sänks över en medeltidsstad en vecka för att idéer, kunskap och budskap ska koka och i vissa fall skapa lite förändring. Det finns delar av spektaklet som kan ifrågasättas, men det finns fortfarande mycket som är gott.

Sveriges Konsumenter är på plats för att föra ut våra budskap, diskutera, träffa makthavare och även fortbilda oss. Vi deltog i ett tiotal panelsamtal, mycket om hållbar konsumtion, livsmedel och digitala frågor och lyckades i min mening väl att sätta konsumentfrågorna och våra ståndpunkter på kartan. Vi hade också enskilda möten med olika makthavare, vilket ger möjlighet att påverka.

Själv var jag med för femtonde året, och kan konstatera att intensiteten håller i sig, kanske var det lite, lite mer dämpat än valåret 2018. Roligast i år var att frågas ut av radioparet Nordegren & Epstein om vår klädkonsumtion (bilden, lyssnar du är det 13:30 in i programmet). Och, jag erkänner, några glas rosévin har det också blivit.

Vad betyder Almedalen för den förkrossande majoritet som inte är på ”öjn” denna vecka? Inte mycket. De flesta bryr sig säkert inte, men jag tror faktiskt att politikerveckan bidrar – pyttepyttepyttelitet – till att skapa ett bättre samhälle. De där förändringarna som förståelse, insikter, goda argument, möten faktiskt skapar.

Det blev lite filosofiskt det där. Nu går vi över till hårda fakta. Om Almedalen. Jag tror nämligen att vad som sker där är en spegel av Sverige idag och en utmärkt grund för framtidsspaningar.

Som vanligt har jag roat mig med att kolla vilka ämnen som är mest populära. Jag har helt enkelt gjort fritextsökningar bland de 3723 registrerade seminarierna (vilket är 600 färre än förra året. Så här utfall det (med förra året inom parentes):

  • Digital 674 (1198)
  • Hållbar 1231 (670)
  • Klimat 713 (inga noteringar från förra året)
  • Konsument 101 (113)
  • Livsmedel 93 (92)
  • Bank 171 (146)
  • Tillgänglig 154 (207)

En bubblare är också artificiell intelligens (AI), som knappt fanns tidigare år. Mer lär det bli.

Har även kollat ännu längre tillbaka och vissa ämnen som mat, konsument, bank ganska konstanta. Raketerna ligger på digitala frågor och hållbarhet, inte minst KLIMAT. Två frågor som råkar vara huvudprioriteringar i Sveriges Konsumenters arbete. En rörelse i tiden, med andra ord. Läs gärna våra framtidsplaner i vår nya handlingsplan 2020-2023.

MER konsumentjournalistik – inte mindre!!

Publicerat av
Svara

Nu när det blir allt mer komplext att vara konsument – då behövs god konsumentjournalistik. Hela tiden. Överallt.

I det läget väljer SVT att lägga ner långköraren Plus. Visserligen säger ledningen att programmet ska försvinna i ”dess nuvarande form” och att nya vägar ska utforskas. Det låter hoppfullt, men vad betyder det? Plus har tillsammans med SR:s Plånboken och Råd & Rön varit konsumentjournalistikens flaggskepp i Sverige. Göteborgs-Posten var tidigare ett lysande exempel inom dagspressen, tyvärr inte längre.

Plus då, vid starten. Hur många konsumenter har inte programmet utbildat, uppmuntrat, stöttat, räddat?

Public Service har ett extra stort ansvar att stärka konsumenter, att spegla konsument-frågorna. Hur är naturligtvis en fråga för redaktionerna. Statens direktiv kan gälla myndigheter och liknande som ska ge människor trygghet och stöd, men inte media. Ändå borde konsument-frågor vara en självklar del av SVT, SR och UR:s uppdrag.

För 30 år sedan började jag själv med konsumentjournalistik. Först på kvällstidningen GT som reporter. Sedan som chefredaktör för Råd & Rön. In emellan som frilans. Idag kan jag förundras över att inte mer hänt. Att redaktionerna satsar så lite. Att det inte finns mer nyheter, avslöjanden och guider om konsumentfrågor i media. Detta är journalistik som handlar om rättvisa och om att ge människor makt. Den makt som kunskap ger. Där marknaden fungerar dåligt beror det oftast på bristande, otydlig eller vilseledande information. Det går inte att blåsa en kunnig konsument. Artiklarna och inslagen handlar om vardagen och livet, om plånboken, om hemmet, om maten. Om konflikt och rättvisa. Om fusk och snusk och slarv. Om hur mäktiga intressen försöker undanhålla sanningar som vi har rätt till. Och därför ger konsumentjournalistiken människor de redskap, den kunskap, de sammanhang som han eller hon behöver för att göra bra val och att undvika att köpa grisen i säcken.

Nyheter som berör oss som konsumenter dyker naturligtvis upp i nyhetsflödet – prishöjningar, reklambluffar, aggressiv försäljning och lurade konsumenter. Men det behövs också fördjupning, kartläggning, egna bilagor, egna program. Liksom på sport, ekonomi, vetenskap och kriminalsidan. Jag kan till exempel förundras att inte ”Uppdrag granskning” och ”Kalla fakta” lägger mer krut på att avslöja sanningen bakom ljuva reklamlöften, skrupelfria entreprenörer och lövtunna företagspolicier. Bara att kolla hur ”hållbara” handel, industri och jordbruk är i verkligheten eller vad som händer med våra personuppgifter på nätet. Det borde kunna hålla igång ett jättegäng reportrar månader framöver. Att glädja miljoner hungrande läsare, lyssnare, tittare.

Fler journalister och redaktionsledare borde få upp ögonen för möjligheterna. Men som f d programledaren och hedersmannen Sverker Olofsson uttrycker det: ”Det är ju så med konsumentjournalistik, som reporter vill man kanske bli utrikeskorrespondent eller grävreporter. Det är ingen som sedan barnsben har drömt om att bli konsumentreporter. Så det är ingen högstatusjournalistik. Men publiken ser det näst intill som högstatusjournalistik.”

Med min erfarenhet kan jag bara instämma. När jag började talade man lite nedsättande om ”kastrulljournalistik”. Det kanske fortfarande gäller, på något sätt…

Särskilt viktigt är det med oberoende konsumentjournalistik nu när det finns allt fler där ute som utger sig för att hjälpa oss konsumenter. Ibland bra men långtifrån alltid pålitliga. Vi har de senaste åren sett flera luriga sidor på internet som uppger sig hjälpa oss att göra bra val eller att få vår bil, vår hälsa eller våra hem värderade. Eller att hjälpa oss få rättelse när vi råkat ut för flygförseningar och p-böter mm.

Vem i hela världen kan man lita på? sjöng Hoola Bandoola Band för länge sedan. Den frågan kommer att eka allt högre i vår komplexa värld. Och då behövs media som satsar på en journalistik som ställer sig på människornas, konsumenternas, sida i deras trixiga vardag.