Tyvärr finns inga genvägar

Nu inför jul säljs det gott om billiga plastprylar. Butikskedjor som Jula, Rusta och Teknikmagasinet frestar med lågpriser på saker som plånboken annars kanske inte räckt till för. Man erbjuder en genväg till en längtan, en dröm, helt enkelt.

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker...

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker…

Tyvärr finns inga genvägar, inte heller här. På billiga plastprylar, liksom på billig mat, är det egentliga priset alltid högre än det streckkoden visar. Någonstans kompromissas det. I veckan  kom Kemikalieinspektionen med en lista om 60 teknikprylar som innehåller farliga halter av förbjudna, gifta ämnen. 30 företag är polisanmälda. De har bidragit till fara för dem som tillverkar prylarna, för miljön och för oss konsumenter, stora och små. Det handlar inte om att EN pryl är farlig. Men sammantaget innebär alla kemikalier vi utsätts för dagligen tydliga risker för vår hälsa på längre sikt. Detta är naturligtvis oacceptabelt eftersom det är onödigt, det finns alternativa material. Men dessa är ofta dyrare. Och arbetsmiljöarbete kostar. Miljöarbete kostar.

Butikerna har det klockrena ansvaret. De ska veta vad de säljer. Att det var så många produkter som fastnat i nätet är alarmerande. Det visar både att det finns en systemfel och tankefel hos butikerna men att de också att det funnits en brist i myndighetskontrollen. Som butikerna varit väl medvetna om. Självklart hade de giftiga prylarna varit färre om de visste att kontrollanten väntar runt hörnet och att böterna varit skyhöga.

Är det för bra för att för att vara sant är det ofta det. Så lyder ett gammalt konsumentordspråk. Det betyder inte att vi ska sluta jaga priser, men det betyder att vi bör vara observanta och sunt skeptiska. Det gäller billiga plastleksaker, det gäller kläder, det gäller mat. Jag läser att antibiotikaanvändningen till djur ökar igen inom EU. Tydligt symptom på att genvägar utnyttjas, att djurplågeri och fusk kamoufleras med läkemedel.

När det gäller de frestande plastprylarna hos billighetsbutikerna kan det vara värt att fundera en extra gång. Och kanske dessutom ställa sig frågan: Hur länge kommer det att dröja innan prylen glöms bort i en låda…?

Disk-utabel avgift

Kassettavgift – eller privatkopieringsersättning – är ett påfund från för att se till att författare, kompositörer och artister ska kunna få anständigt betalt. Eftersom det idag är så lätt att kopiera musik och film via datorer, plattor och mobiler har man valt att lägga en avgift på just prylarna där verkan lagras – idag på hårddiskar, USB-minnen, CD-.skivor etc. Tanken är detsamma som när vi spelade in musik på så kallad ”kassetter” (se bilden).

I Sverige är det upphovsrättshavarnas organisation Copyswede som tar ut avgiften. Det kan handla om uppemot 500 kronor för en dator.

Ljudkassett - museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Ljudkassett – museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Varför gör man så idag? Det andas inte så lite nödlösning och panik.

Systemet slår blint, alla de som inte lagrar musik och film på sina hårddiskar får också betala. Dessutom är det föråldrat. Efter några år av vakuum efter CD- och DVD-eran har nya affärsmodeller sett dagens ljud och ljus. Netflix och Spotify är de mest kända exemplen. Vanligt folk betalar för att strömma, se och höra musik och film, antingen via avgifter eller via annonsering. Pengarna strömmar sedan ner i plånboken hos skapare och artister. Alltmedan konsumenterna i många fall betalar dubbelt. Både för sin hårddisk och genom månadsavgifter till Spotify. Film och musik som köps lagligt kan dessutom vara kopieringsskyddad trots vår rätt att kopiera för privat bruk. Detta innebär att man betalar privatkopieringsersättning på alla tomma DVD-skivor trots att det inte finns några filmer att kopiera.

Upphovsrätt är livsviktigt. Utan den dör kreativitet och innovation. Vare sig det är en möbeldesigner, en låtmakare, en författare eller en målare så behöver de kunna få tillräckligt bra betalt för att försörja sig. Men det finns flera krux. Ett är mellanhänderna, som ofta skär guld med täljkniv. Skivbolagen, till exempel. Ett annat är längden på upphovsrätten. Jag har aldrig förstått varför den måste räcka långt efter upphovsrättshavarens död. Varför ska barn och barnbarn eller olika bolag och stiftelser kunna fortsätta tjäna pengar utan att lyfta ett finger? Bättre att geniala kreatörer får bra betalt medan de lever.

När jag var ung kopierade vi singel- och LP-skivor till kassetter (jo, så gammal är jag). Då förfasade sig skivbolagen – och emellanåt artisterna – över att inte precis alla köpte skivorna. På radio topplistprogram pratade Kaj Kindvall och Ulf Elfving sig igenom hela introt på favoritlåtarna så att det blev svårare att spela in. På order av skivbolagen, sas det.

Det var på 70-talet. Nu har vi 2016. Dags att bryta med kassett-tänket och hitta en system som gynnar konsumenterna och upphovsrättshavarna på ett rättvist och framtidssäkert sätt.

Utmana läsknormen!!

En av årets sockerhögtider står för dörren. Vi svenskar äter mest godis i världen och nu i helgen peakar det. Jag vill inte fördystra den annalkande påskstämningen (och jag kommer själv att trycka i mig ett och annat chokladägg). Men vår myckna sockerkonsumtion är ett stort folkhälsoproblem. Och det är inte bara skumbananerna och geléråttor som är problemet. Söt läsk bidrar också starkt till att var fjärde tioåring idag är överviktig i Sverige. De marknadsförs och exponeras hårt i matbutiker och de stora flaskorna dominerar. Vilket naturligtvis är en medveten taktik för att öka konsumtionen. En öppnad flaska dricks upp, det vet både jag, du och tillverkarna. Och läsk är billigt, priset på socker och läsk har gått ner de senaste decennierna.

Den som rest över världen vet att Coca Cola-skyltarna och reklamen finns överallt, även i de fattigaste områden. Problemet är så stort att flera länder infört en särskild läskskatt – senast Storbritannien. Detta av en konservativ regering, som inte precis varit några varma anhängare av regleringar och skattehöjningar. Finansminister Osborne motiverar skatten så här: ”När jag ser tillbaka på min tid här i parlamentet så är jag inte beredd att säga till nästa generation: ”Jag är ledsen. Vi visste att det fanns problem med söta drycker. Vi visste att det orsakade sjukdomar. Men vi duckade för besluten och gjorde inget åt det”.

IMG_6992Läskindustrin hatar sådana här tankar och är paniskt rädda att de ska sprida sig. I Mexiko infördes sockerskatt och fick påtagliga folkhälsoeffekter. Industrin lobbar intensivt för att den ska avskaffas. Norge, Finland och Frankrike är andra länder med sockerskatt. Sverige då? Fetmaforskaren Claude Marcus är en av dem som förordar det, bland annat med argumentet att socker är för billigt i förhållande till nyttigheter som frukt och att vi redan har skatt på skadliga produkter som tobak och alkohol. Den svenska regeringen var emellertid snabba med att deklarera att man inte tänker följa det brittiska exemplet. Även om Gabriel Wikström inte höll dörren helt stängd i sitt inlägg. Och oavsett skatt så krävs nu politiska krafttag för folkhälsan och för minskad sockerkonsumtion i regeringens livsmedelsstrategi. Detta har Sveriges Konsumenter propagerat för i ett års tid nu.

För att återgå till läsken – ett problem är att det blivit en slags ”norm” som barndryck. En norm som sällan utmanas. Svensk Dagligvaruhandel har i olika inlägg förklarat att man vill ta ett större ansvar för folkhälsan. Varför gör man i så fall inget åt läsken? Samma sak på krogen, där läskindustrin metodiskt och medvetet stakat ut sitt revir. Gå till vilken pizzeria, hambugerrestaurang eller kebabhak som helst och se vilka drycker som lyfts fram. Inte är det mineralvattnet. När min familj går ut och äter är dryckesalternativen för barn ofta enbart Coke, Sprite och Fanta (alla från samma tillverkare, för övrigt). Möjligen finns mjölk. Ja, och så vatten. Servitören brukar titta konstigt på dottern när hon frågar efter must eller något annat som inte sött. I Tyskland, där vi nyligen semestrade, var det helt naturligt med alkoholfria, osötade alternativ som passade såväl barn som de vuxna. Det fanns bland annat ”Apfelschorle”, en uppskattad dryck med hälften äppelmust, hälften bubbelvatten. Hallå, krogvärlden. Det är inte bara på tallriken det behövs förnyelse utan även i glaset!

Sockret är en folkhälsobov, som till och med får jordbruksstöd av EU men ändå kostar statskassan miljarder i sjukvård, förlorade arbetsinkomster etc. Lyssna gärna till hur sockerlobbyn jobbar på P1:s ”Matens pris”. Socker tillsätts i godis, läsk, energidrycker, kakor, glass men också bröd, flingor, fruktyoughurt, senap, ketchup – you name it. Men ska man minska sockerintaget är det en god idé är att börja med en kraftfull insats mot läsken. Har vi egentligen råd att låta bli..?

Släpp loss solidariteten

En liter mjölk kostar dryga tian idag. Så länge tillbaka jag kan minnas har det varit ungefär detsamma. Eller åtminstone några decennier. Samtidigt läser vi om mjölkkris och om gårdar som får slå igen. SVT:s Uppdrag Granskning sände i våras ett sorgligt reportage om mjölkbönder i konkurs där ilskan i första hand riktades mot Arla.

Arla är idag en internationell koncern där svenska bönder är i klar minoritet och som har en mängd varumärken av bland annat matfett och ostar där svensk mjölk inte ingår. Men problemet är mycket större än ett enskilt företag. Inom EU minskar efterfrågan, vi får inte exportera till Ryssland och de nationella begränsningarna (mjölkkvoterna) avskaffades i april. Summa summarum lägre pris till bonden, ända ner mot 2:50 per kilo mjölk.

KOimageTill bilden av massiv nedläggning ska också tilläggas att gårdarna blivit större. Antalet kor minskar alltså inte lika snabbt som antalet gårdar. EU:s gigantiska stödmaskineri håller näringen igång och det har nu bestämts om ytterligare hundratals miljoner i stöd.

Och att mjölkproduktion är så mycket mer än själva drickmjölken – ost, yoghurt, kvarg, grädde, smör, glass, soppor, såser…

Många konsumenter är bekymrade och beredda att betala mer för att stödja svenskt lantbruk. Tre av fyra konsumenter vill veta ursprung på mejeriprodukter. Vi märker också att det finns en klar vilja bland konsumenterna att hjälpa till, många inser att ”priset för lågpriset” är högt för dem som bor och jobbar på landsbygden. Kampanjer om ”mjölkkrona” och ”mjölklöfte” har startats för att ta mer betalt. ICA och andra kedjor samarbetar nu med LRF för att ”runda” Arla. Det är en unik situation. Och mycket intressant. Handeln som tidigare nästan bara intresserat sig för pris lyfter allt mer upp andra värden. Man blir glad. Ungefär som när man ser stora demonstrationer för en mer human flyktingpolitik. Ett nytt tidevarv, känns det som…

Det tröttsamma mantra att ”konsumenten säger en sak och gör en annan” stämmer inte längre. Om det någonsin gjort det. Många går på priset, många måste gå på priset, men alla konsumenter är inte likadana och miljön, klimatet, antibiotikaresistens och andra ödesfrågor får fler och fler att förstå hur allt hänger ihop. Eko-boomen, fairtrade-boomen, haussen av köttersättningsprodukter och nu senast mjölkkrisen – alla är det tecken på ett uppvaknande. Det gör skillnad genom att flytta handen en liten bit i butiken. Och den tröga handeln börjar vakna, även om väldigt mycket går i gamla hjulspår och väldigt mycket fortfarande handlar om att vara BILLIGAST.

Centralt är att konsumenterna kan känna sig säkra på att ett prispåslag i handeln verkligen når bonden. Hittills har pålitliga system saknats för detta. Vi måste också bli klara med att det inte räcker med att betala mer för drickmjölken. Det krävs tio liter mjölk till ett kilo ost men ursprung är inte helt enkelt att se på ostpaketet. Vi har ett bättre djurskydd än andra länder, vi använder mycket mindre antibiotika i djuruppfödningen. Det ska vi vara stolta över, det ska vi använda. Vi kan ändå inte konkurrera med låglöneländer. Trots detta finns det krafter som vill dra ner på svenska särkrav om bland annat bete.

Sedan finns det en dimension till. En risk som lurar, någonstans där framme. I svenskmärkningens tidevarv måste vi hålla kolla på att stämningen inte glider över i någon sorts otäck protektionism, att ”bara svenskt duger”. Någon sorts matens främlingsfientlighet. Skälen till att köpa svenskt ska bygga på fakta.

Hur hållbart är Almedalen?

Efter en maratonvecka i Visby är det med viss tvekan jag drar igång skrivandet. Det är kanonvarmt, vem läser bloggar? Det är helg och semester. Grekland går mot katastrofen. Och – Almedalsveckan är sönderbloggad och söndertwittrad. De som varit här orkar inte mer och frågan är om en överväldigande majoritet av folket inte tröttnade redan i måndags, typ. Så tack för att du läser. Ska hålla mig kort.

Aldrig har så många talat om hållbar utveckling i Almedalsveckan. Aldrig har så många menat så olika saker med detta alltmer slitna uttryck. Men det varit bra seminarier om konsumentmakt, om köttets klimatproblem och alternativ som insekter, om banker som investerar i kol och olja, om mycket annat. Många företag vill förstås berätta hur bra de är när de lyfter frågan, själv deltog jag i en debatt ordnad av Polarbröd. Visst händer det massor bland företagen, men det ser olika ut och som konsument är det lätt att stämma upp den gamla progglåten ”Vem i hela världen ska jag lita på?”. Särskilt bankerna har varit under lupp och Sveriges Konsumenter har här varit med i inte mindre än tre debatter. Man kan också ifrågasätta hela Almedalen ur hållbarhetssynpunkt med massor av extraplan från Blomma, plastglas till rosén och kött och annan catering som aldrig går åt på minglen.

En viktig fråga som lyfts på många håll har varit ”spets eller bredd?”. I framtiden finns ingen eko-mat eller några gröna fonder, har många uttryckt. Därför att allt är hållbart. ”Golvet” har enkelt höjts kraftigt. Det pekas på risken att satsningar på dyrare spetssortiment gör att arbetet på bredden med konventionellt odlad mat eller alla bankens fonder kommer på efterkälken. De gröna nischprodukterna blir ett alibi. Den risken finns uppenbart men det vore en megamiss att inte fortsätta att utveckla spetssortiment för dem som vill gå före. Sedan måste vi och alla andra hålla ett stenhårt tryck på matproducenter, klädkedjor, banker och fondförvaltare snabbar på sitt arbete med hela sitt sortiment. Det exklusiva nischtänket måste bort. Hållbarhet måste vara något för alla, normen och inte undantaget.

IMG_5938Men politiken då? Det är ju ändå en politikervecka? Jo, Sven-Erik Bucht har dykt upp än här, än där, understrukit vikten men inte sagt så mycket annat än att regeringens livsmedelsstrategi ska lösa knutarna och att det behövs mer input från konsumentsidan (där kan vi lugna ministern, det kommer). Vi själva har idag fokuserat på EU:s roll för att lösa hållbarhetsproblemet (bilden). Det blev ett fullsatt seminarium, trots att många lämnat Visby. EU-parlamentarikerna Christoffer Fjellner och Peter Eriksson var på strålande debatthumör och många bra besked och intressanta ståndpunkter kom fram. Fokus: antibiotikaresistensen och lättare att välja rätt var väl ungefär slutsatserna. Se debatten här (klicka på ”Priset för lågpriset”). Och trevlig sommar!! Nu tar bloggen paus.

Tandläkare i förtroendekris

Tandläkare har avslöjats med omfattande överdebiteringar i TV4:s Kalla Fakta. Förlorare är som vanligt konsumenterna, men också samhället genom att Försäkringskassan betalar ut för mycket i bidrag för behandlingar som inte blivit utförda eller påståtts vara mer komplicerade än vad de varit. Själv har jag fått kommentera avslöjandena och det finns ju bara en sak att säga – alarmerande och fullständigt oacceptabelt. Det blir inte bättre av att tandläkare ibland får bonus för att de drar in mycket pengar. Även i omhuldade Folktandvården. Tandläkare, liksom annan vårdpersonal, är en grupp som inte ens får misstänkas att sätta något annat än patientens bästa i första rummet – och så detta.

nyTandvård är en förtroendebransch, där vi som patienter och konsumenter är i underläge redan från start. Vi är ofta nervösa, vi vet inte vad som väntar, vi vet inte hur debiteringssystemet fungerar och vi vet ofta inte vad slutnotan kommer att gå på förrän i efterhand. Och vi går ogärna tillbaka och klagar. Vem vill hamna i bråk med sin tandläkare? Osökt kommer man att tänka på den gamla Fleksnes-sketchen när ordväxling uppstår i undersökningsrummet om en bilmodell och tandläkaren hotar den gapande men påstridiga patienten med borren.

Överdebiteringar är inget nytt, jag har tandläkare i min närhet och vet att det snackats om ”konsten att debitera” i decennier. Det som är nytt nu är framför allt skalan. Även om merparten av tandläkare och tandhygienister försöker göra rätt finns det alldeles för många som frestas att tänja på gränserna eller i vissa fall uppträder rent bedrägligt. För att det är enkelt och relativt riskfritt att fuska. Att skylla på att det är administrativt krångligt och tidsödande är bara löjligt – att de flesta gör rätt visar ju att de går.

Det måste bli lättare att få en överblick. Det går idag via vårdsajten 1177.se, men är krångligt och ofullständigt. Ska jag flyga till Barcelona kan jag gå in och jämföra flygpriser. Varför är det inte lika enkelt om jag ska gå till en tandläkare? Nu ska myndigheten TLV få i uppdrag att utreda en ny sådan jämförelsesajt. I Norge finns en sådan sajt, Hvakostertannlegen.no. Dit är tandläkare tvungna att rapportera. Bra idé! Sajten drivs för övrigt av Norges motsvarighet till Sveriges Konsumenter.

Tandläkare är inte vana att utsättas för granskningar, det märks tydligt i reaktionerna. Både i Kalla Fakta och i det faktum att ingen tandläkare ställde upp för att debattera med mig och en drabbad patient i Nyhetsmorgon i morse. Nu är det upp till dem att göra bot och bättring. Varför belöna tandläkare som drar in pengar? Kanske bättre att straffa dem som fuskar… Dessutom krävs politik, hårdare styrning och mer kännbara straff. Det går inte att överlämna städjobbet på konsumenterna.

Bravo, handeln!

Rubriken kanske förvånar en och annan, som vet att jag brukar vara kritisk mot att handeln snackar mycket om hållbar utveckling men gör för lite. Nu gäller det ”bojkotten” av danskt griskött på grund av antibiotikaresistensen. I radions P1morgon i morse fick jag frågan om detta är bra. Mitt svar: Ja, det är bra att handeln höjer ribban för vad man släpper in till sina butikshyllor. Detta gäller produktionsmetoder, inte i första hand länder. När det gäller antibiotikaresistens är Danmark värre än Sverige men ännu värre är länder som Tyskland och Italien. Hittills har dagligvaruhandeln envist sålt kött på kvantitet snarare än kvalitet. Billigt ska det vara, till varje pris, urskillningslöst har de vräkt ut kotletter och filéer utan ansvar för hur djuren fötts upp. Vi konsumenter har det slutliga ansvar för vad man stoppar i kundvagnen men ett stort ansvar har handeln för utbud, exponering och inte minst marknadsföring. Handeln är på så sätt medskyldig till att konsumtionen av kött går upp och att det som ökar är kött från djur i vidriga och hälsovådliga ”fabriker” där antibiotika skyler över den katastrofala djurhållningen . Resistens är inget att leka med, enligt vissa experter går vi ”mot stupet i raketfart” och håller  på att avhända oss botemedel mot allt från lunginflammation till cancer. Samma magnitud som klimathotet, med andra ord. Eller möjligen mycket värre. Nu verkar det som om handeln vaknar upp, vilket är ett gott tecken. Det som behövs är mer systematik, inte bara enskilda handlare. Varför inte ställa djurskyddskrav á la svenska regler för allt kött man köper in, oavsett var det kommer från? Debatten lär röra om i grytan och leda till förbättringar i Danmark liksom ökad medvetenhet hos konsumenterna. Sedan är detta i högsta grad en politisk fråga. Parlamentarikerna måste börja med att slänga ut lobbyisterna och städa upp i alla system som ökar antibiotikaresistensen, till exempel förbjuda provision till veterinärer för försäljning av medicinen. Detta handlar valet på söndag också om. Så förutom att rösta genom ditt handlande i butiken så är det viktigt att rösta i valet på söndag.

Matfusket väl belyst i riksdagen

Heders åt riksdagens miljö- och jordbruksutskott som 1. Tog upp matfusket som ämne för en hearing, en fråga som upprör och engagerar miljoner 2. Bjöd in konsumentrösten. Fler utskott borde göra så, ta upp aktuella konsumentfrågor och se till att det även blir ett vanligt vardags-, brukar- och underifrånperspektiv. Jag var själv där och pratade och lyssnade och kan konstatera att det blev ett ovanligt tydligt konsumentperspektiv. Här har ju branschen ertappats med byxorna nere inte bara en utan många gånger, om man räknar såväl hösten fläskfiléskandal som vårens alla lögner där deklarerat nötkött i lönn bytts ut mot 3-4 gånger billigare hästkött eller ibland också griskött. Det har gjorts en hel del för att städa och stoppa, men samhället måste också ta sitt ansvar och se till att kontrollen blir enhetlig och effektiv, straffen skärps och fler fälls. Hittills har det varit för riskfritt eller för billigt att lura konsumenterna. Dessutom måste man fråga sig varför ingen i kedjan slagit larm tidigare. Svaret är: Incitamenten har varit för dåliga längs hela kedjan att ställa besvärliga frågor. Drivkraften har varit för stor att vända bort blicken och inte gå till botten med misstankar. Livsmedelsbranschen är säkert själva gånger lurade, men de är inte offer. De har ett ansvar och en möjlighet att se till att vi får vad vi betalar för och att ingen lurar oss. Följderna av stenhård prispress blev nästan ett tema och det är välgörande att baksidan av ett ensidigt fokus på pris lyfts fram – och att det nu får konsekevenser (handeln hallååå!!).

Sedan är det viktigt att vi lyfter oss över hästköttet – vad är det egentligen för livsmedelsproduktion vi har? Hur hållbart är det långsiktigt att plåga djur, sprida bekämpningsmedel, låta mat fara kors och tvärs över kontinenten. Här vill vi ha en statlig utredning med ett åtgärdsprogram. Man måste också ställa viktiga frågor om de billiga transporterna. Klicka om du vill se se presentationen, medverkan i SVT Morgon och medverkan i hearingen idag.

Kläder är för billiga

En textilfabrik rasar i Bangladesh och 400 människor dör. Det är det yttersta priset för att vi på kan shoppa billiga toppar, blusar och jeans som lösgodis i västvärldens gallerior. Inga svenska företag verkar ha köpt från den rasade fabriken, men det här handlar om ett helt system och en djup orättvisa. Klädföretag lägger beställningar där det är som billigast, korruption gör att inte ens lagstadgade rättigheter uppfylls och det arbetarna skulle aldrig ha råd att köpa kläderna de själva tillverkar. Den utmärkta tidningen Fokus har i det nummer som kom ut idag en genomgång av problematiken. Där poängteras att klädföretagen i den rika världen alltmer tävlar i etiskt arbete men att det är både svårt och otillräckligt (bara H&M köper från 1800 fabriker med otaliga underleverantörer). Även om H&M gör en hel del blir budskapet dubbelt när de dels gör ständiga rekordvinster, dels aktivt marknadsför kläder med låga priser och som något man ständigt måste förnya. Ekologiska kläder är fortfarande försvinnande få, det är mycket business as usual. Liksom med mat är klädproduktionen idag i grunden ohållbar, när vi betalar billigt betalar vi egentligen dyrt genom förstörda människor och förstörd miljö. Det tar emot för en konsumentföreträdare att säga det, men ibland är det helt enkelt för billigt. Vi måste oftare fråga oss hur det egentligen kan vara så billigt. Och vi måste omvärdera vår syn på kläder, på kvalitet, på slitstyrka, på värdet av att köpa begagnat och att låna (där händer massor, glädjande nog!). Ovanpå allt detta är det också så att lönelyft till drägliga nivåer för de människor som arbetar i fabrikerna sällan får stora genomslag på prislappen här hemma. Det är helt enkelt en relativt liten del av själva priset.

Varning för jul-rea!

Nu är julreans tid. Men det finns en baksida. Billiga lockvaror som snabbt tar slut och fiktiva ordinarie priser är två av knepen för att locka oss till butikerna. I år har Siba lockat med rabatter på ”upp till 25 procent” som i vissa fall visat sig vara 0 procent. Omoraliskt, oförsvarligt och i många fall olagligt. Men eftersom risken att bli straffad är liten fortsätter eländet.

Att rea, rabatt, extrapris etc har en sådan dragningskraft beror på att vi alla vill göra fynd, ingen vill ju betala mycket i onödan. Butikerna är förstås omåttligt medvetna om denna vår svaga punkt, vilket får vissa att falla för frestelsen att ta i lite extra, att slira lite på sanningen – eller att blåljuga konsumenterna rakt upp i ansiktet. Inför förra årets mellandagsrea avslöjade två dagstidningar ett omfattande fusk med höjda ordinariepriser precis innan och lockvaror som – om de nu fanns – hade en tendens att ta slut direkt.

Visst, det finns lagstiftning. För att en affär ska få locka kunderna med ordet ”rea” i sin reklam ska försäljningen ske under en begränsad tid, varorna ha väsentligt nedsatta priser och varorna annars finnas i affärens vanliga sortiment. Men Konsumentverket har inte en chans att hålla ordning på alla Sveriges reor och kampanjer. Det skulle kräva en tiodubbling av tjänstemannakåren i Karlstad, minst. Dessutom finns inga bestämda definitioner på ”begränsad tid” eller ”väsentligt nedsatta”.

Så där står vi, konsumenterna, i djungeln av olika så kallade erbjudanden. Ganska utelämnade. Så hur ska man tänka? Mitt förslag :Var misstänksam, inte minst mot det uppgivna ordinarie priset. Se upp för begreppet ”upp till 25 % rabatt”. Till intet förpliktigande, kan betyda precis vad som helst.Strunta också i storleken på den påstådda sänkningen. Fråga dig vad som är ett bra pris på just en den prylen, utifrån prestanda etc. Och fråga dig också den mest grundläggande frågan: BEHÖVER du prylen i frågan. Kände du något behov innan du såg annonsen. Om detta ska jag för övrigt prata i morgon i ”Epstein i P1”.