Vem älskar Black Friday?

Svensk detaljhandeln fortsätter att agera som om klimathotet inte fanns.

I alla fall när det lackar mot jul.

Det märks genom att man framhärdar med det förlegade köpjippot ”Årets julklapp”. Det märks genom att man framhärdar med nya reatillfällen – Singels’ day och Black Friday (eller ”Black week” som vissa lockar med). Det märks på prognoser som hoppfullt talar om ”rekord” – att vi ska handla för tre procent mer i december än förra året.

Detta i en tid när det blir allt mer övertydligt vad vår livsstil faktiskt kan leda till. Riktigt absurt blir det när nyheterna visar nya klimatprognoser, smältande isar och demonstrerande ungdomar för att nästa sekund växla till julhandel med överflöd, glitter och omsättningsökningar. Black Friday sker dessutom – vilket blir närmast hånfullt – på samma dag som stora klimatmarscher planeras.

Ovanpå det: Alla reabluffar. Senast dundrade Dagens Industri ”Fulspelet en skam för detaljhandeln”. Konsumentverket avdelar fyra personer bara för att hålla koll på att inte reklamen går överstyr och bluffandet får ske helt obehindrat.

Sveriges Konsumenter är kritisk till såväl bluffreor som köphets. Vi stödjer istället ”White Monday” som uppmanar till begagnat och cirkulärt.

Vem älskar Black Friday? kan man fråga sig.

Konsumenterna? Är reorna bluff är det ju bortkastat. Nedsatta priser kommer dessutom alltid tillbaka, även om reklamen vill få oss att tro annorlunda. Och allt mer av prylarna betalas med lånade pengar, vilket kommer surt efter och ökar risken för överskuldsättning.

Butikerna? Kritiken om bluffar måste vara förödande för branschen och spär dessutom på bilden att branschen stoppar huvudet i sanden vad gäller miljön. Dessutom är handeln uppenbarligen kluven, Black Friday tar kunder från andra rea-tillfällen.

Planeten? Knappast. Fler reor spär på prylkonsumtionen och den bidrar ytterst till att vi går mot en allt varmare värld med stigande havsnivåer och utrotade djurarter.

Vi ska inte sluta köpa och konsumera. Men omställningen till ett hållbart samhälle ska ske på tio år och recepten där är färre nya prylar, mer upplevelser, mer begagnat och mer återvunnet, mer delande och mer fokus på umgänge, lugn, rimlighet och annat som vi i grunden alla längtar till.

Årets julklapp då? Vad är det för fel på det? I år blev det mobillådan (prylen vi saknat så länge…). Jag hade en twitterkonversation med Svensk Handel där de tycker jag borde hylla prylar som uppmuntrar det sociala mötet. Gärna mer sociala möten. Frågan är om en låda gör skillnad. En låda som antagligen framställs av underbetalda människor i omänskliga miljöer på andra sidan jordklotet och garanterat snart dyker upp i grovsoprummen och loppisarna.

Årets julklapp är inte huvudproblemet men en yttring av en struts-mentalitet. Jippot har överlevt sig själv 2019, hur mycket man än försöker låtsas att det är en satsning på hållbarhet.

 

 

Luriga Klarna värda ett citronpris – inte bragdmedalj

Är betaltjänsten Klarna värd ”Årets affärsbragd”?

Knappast. När jag läste att de är kandidat till Svenska Dagbladets pris till ”framgångsrika entreprenörer som brutit ny mark” trodde jag nästan att det var ett skämt.

Klarna tillhör de mest anmälda företagen till Konsumentverket. Och när vi har granskat dem visar det sig att de systematiskt försöker få oss att köpa på kredit – även om vi vill betala hela summan direkt. Vilket kan bli dyrare än vi tänkt oss och ökar risken för överskuldsättning.

Som nystartade verkade de leva mycket efter devisen ”den bästa kunden är den som inte betalar” eftersom det gav feta intäkter i form av räntor, förseningsavgifter etc. Sedan dess har de putsat rejält på sin image. Och vuxit rekordsnabbt. När vi handlar via nätet och kommer fram till betalningen dyker nästan alltid loggan upp, och deras olika alternativ.

Jag har själv flera gånger försökt betala direkt eller på annat sätt än genom Klarna – bara för att sedan upptäcka att jag ändå hamnat där och åker på någon oväntad avgift. Många delar min erfarenhet. Ingen verkar komma undan Klarna. Många är förbannade.

Klarna må vara en praktisk tjänst för många. Men de är luriga.

  1. De försöker systematiskt få oss att betala på kredit, genom att tona ner direktbetalningen.
  2. De vill lura till sig våra persondata för att kunna sälja dem vidare. Företag som använder Klarna som betalningstjänst tvingar sina kunder att dela med sig av sina personuppgifter till Klarnas marknadsföringssyften.
  3. De är otydliga och förvirrande. Skillnaden mellan alternativen är inte klara för en alldeles vanlig kund och oklara ord som ”konto” används. Konto betyder här kredit, hur man nu ska veta det?
  4. Räkningarna har ofta kort betalningstid, dröjsmålsräntan är hög och den slår till direkt efter sista betalningsdag utan marginal och pardon.

Förr gick man in till butiken, betalade där, fick varan med sig hem och gick tillbaka till samma butik om man hade några synpunkter. Nu går man i på Adlibris sajt, ska betala via Klarna, får paketet utkört av en speditionsfirma och får i värsta fall ett inkasso. Köpet blir en allt mer förvirrande process vartefter nya loggor och begrepp dyker upp. Hur ska en alldeles vanliga människa kunna ha full koll?

På tio år har antalet konsumtionslån tredubblats. Klarna jobbar hårt för att det ska bli ännu mer. Men det är inte hållbart att vi köper så ohyggligt mycket prylar, resor och annat på kredit. Hela handeln går på konstgjord andning och situationen är både osund och i grunden ohållbar.

Klarna har vad man brukar kalla en ”dominerande marknadsställning”. Bamse sa alltid att om man är stor måste man vara snäll. Med storleken följer ett stort samhällsansvar, men det tar inte Klarna. Nu krävs förändringar när det gäller information, tydlighet och integritet.

Tills dess det sker är Klarna definitivt inte värda någon bragdmedalj. Snarare ett citronpris.

Tåget är helt enkelt framtiden

Tåget är egentligen det perfekta transportmedlet. När det fungerar. Det är så vi ska resa i framtiden. Och nu börjar viktiga hinder falla.

Bara det att ett fordon rullar på räls gör det mångfalt mer energieffektivt än de bullrande och stinkande släktingarna bilen, bussen och långtradaren. Sedan tillkommer trivseln ombord och snabbheten.

Själv minns jag massor av tågresor med glädje. Alltifrån snirklade färder till morföräldrarnas hytte i norska fjällen till tågluff i Europa och Kina på 80-talet. Att se landskap och städer passera, läsa, ta en kopp kaffe, filosofera, slumra lite. Så vill jag att det ska fortsätta, även för kommande generationer.

SusannaElforsVinnare_683Förra veckan delade vi ut konsumentpriset Blåslampan – en av de roligaste uppgifterna som finns för en konsumentorganisation. I ett starkt fält av finalister vann facebookgruppen Tågsemester och dess skapare Susanna Elfors.

Tågsemester är internet när det är som bäst. Man hjälper varandra. Det du inte vet, det vet någon annan. Eller som motiveringen säger: I tider då flygandet måste minska är tåget ett självklart val och Tågsemesters över 25 000 medlemmar ger såväl inspiration som blixtsnabba råd. Gruppen kan lika enkelt ta dig igenom den ogenomträngliga djungel det kan vara att hitta rätt biljetter för en europasemester, som att hjälpa dig om du är strandad i Düsseldorf eller missade tåganslutningen i Degerfors.

Sajter som denna är en komponent som behövs. En annan är ett enkelt bokningssystem även för dem som ska över gränserna. Det är nu på väg, tack vare ett beslut i Europaparlamentet. Det är egentligen skandal att det dröjt så länge, medan flyget är hur enkelt som helst att boka oavsett vart man ska.

EU-beslutet innebär också att ersättningen vid tågförseningar höjs och det ska bli tillåtet att ta med cykel även för den som vill till Rom eller Zagreb. Nu hoppas vi att beslutet också klubbas av Ministerrådet och EU-Kommissionen.

Tre ”bovar” som motverkar tåget är opålitligheten, priset och tiden. Det senare kommer förhoppningsvis att byggas bort och tåget är redan nu konkurrenskraftigt upp till typ 50 mil. Men alla tre faktorerna kräver politik för att åtgärda. Stark, modern, framsynt politik. Såväl på långa resor som på korta resor över länsgränsen. Vi har flera sådana förslag i ”En stark och hållbar konsumentpolitik” och de drivs också hårt av vår medlemsorganisation Resenärsforum.

Det måste bli enklare att åka tåg. Det fullständigt skeva förhållandet mellan tåg och flyg måste ändras. Så att det till exempel går enkelt och är rimligt kostsamt att ta sig från Stockholm till Bryssel med tåg. Det vore synnerligen önskvärt. Både för dem som vill turista i EU:s huvudstad, och för en organisation som Sveriges Konsumenter som behöver vara där och göra sin röst hörd.

Handeln – en del av lösningen?

I morse debatterade jag med Svensk Handel om julhandel. Äntligen. P1 Morgon i gryningen av Black Friday blev ännu ett i raden av inslag om hejdlös julhandel vs resursslöseri och miljöförstöring. Det har varit en välkommen debatt. Det har behövts mer sans och balans i media, där det tidigare år mest varit fokus på rekordhandel över jul och vilken som ska bli årets julklapp. Tillsammans med all rea-reklam i brevlådan, på TV och ute på gator och torg har miljöargumenten inte hörts och synts så mycket.Blackweek

I år är det annorlunda. Det har varit debattartiklar, reportage och inslag som tar upp oron som faktiskt finns hos alldeles vanliga människor om att det som pågår nu kring jul, är både ohållbart och galet. Vi har varit aktiva i media, liksom vår medlemsorganisation Medveten Konsumtion och många andra.

Branschorganisationen Svensk Handel har hittills duckat, men i morse kom den näringspolitiske chefen till studion. Det var bra. Debatten behövs och handeln har en nyckelroll för att tackla de utmaningar som finns. De har sagts sig vilja vara en del av lösningen genom fokus på vad de kallar ”hållbar handel”

Debatten kom delvis att handla om handelns ansvar kontra individens. Jag menar att handeln å ena sidan talar om hållbarhet men å andra tiden satsar stora pengar på att vi ska köpa mer. Det skorrar falskt. Handelns har ett stort ansvar (men inte hela). De kan och måste göra betydligt mer. Frågan är vad de lär sig nu och hur det förändrar nästa år.

Jag förstår att denna diskussion är besvärlig för handeln. Särskilt sällanköpshandeln – vitvaror, hemelektronik, möbler, sport, leksaker etc. Den slår mot själva kärnan – att sälja. Helst mer än tidigare. Helst nya prylar. Och ju snabbare kunderna kommer tillbaka, desto bättre.

Handeln i Sverige brottas också med en ökande utländsk e-handel, bland annat billigt och ibland vådligt skräp från Kina och andra länder utanför EU. Men det får inte överskugga den roll och det ansvar svenska butiker, små och stora, ändå har.

Så hur blir de en del av lösningen och inte – som idag – en del av problemet? Inte lätt. Men det här är en början:

  • Dra ner på rea-hysterin. Och stoppa fejkade reor (alltså att priserna höjs innan de sänks). Idag blir det närmast självdestruktivt, även om riktiga reor av varor som konsumenterna verkligen behöver alltid har sin plats.
  • Bli mer cirkulära. Satsa återanvändning, återvinning, begagnat. Gör grejorna reparerbara.
  • Sälj schyssta grejor – där resurserna tas ut och använts hållbart, eko-märkta, prylar där arbetarna fått levnadslöner, där djur inte plågas etc etc.
  • Bli mycket bättre på att pröva nya affärsmodeller – hyr ut, dela, ta betalt per användning och liknande.
  • Dämpa reklamen för köp på avbetalning. Konsumtionslånen har tredubblats på tio år och det bidrar till ökad överskuldsättning och miljöproblem.

Det här är inget revolutionerande. Delar av det finns till och med i Svensk Handels egen skrift ”16 smarta vägval för hållbar handel”. Problemet är att det syns alldeles för lite i verkligheten. Särskilt nu inför julen.

Dags att gå från ord till handling.

Tyvärr finns inga genvägar

Nu inför jul säljs det gott om billiga plastprylar. Butikskedjor som Jula, Rusta och Teknikmagasinet frestar med lågpriser på saker som plånboken annars kanske inte räckt till för. Man erbjuder en genväg till en längtan, en dröm, helt enkelt.

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker...

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker…

Tyvärr finns inga genvägar, inte heller här. På billiga plastprylar, liksom på billig mat, är det egentliga priset alltid högre än det streckkoden visar. Någonstans kompromissas det. I veckan  kom Kemikalieinspektionen med en lista om 60 teknikprylar som innehåller farliga halter av förbjudna, gifta ämnen. 30 företag är polisanmälda. De har bidragit till fara för dem som tillverkar prylarna, för miljön och för oss konsumenter, stora och små. Det handlar inte om att EN pryl är farlig. Men sammantaget innebär alla kemikalier vi utsätts för dagligen tydliga risker för vår hälsa på längre sikt. Detta är naturligtvis oacceptabelt eftersom det är onödigt, det finns alternativa material. Men dessa är ofta dyrare. Och arbetsmiljöarbete kostar. Miljöarbete kostar.

Butikerna har det klockrena ansvaret. De ska veta vad de säljer. Att det var så många produkter som fastnat i nätet är alarmerande. Det visar både att det finns en systemfel och tankefel hos butikerna men att de också att det funnits en brist i myndighetskontrollen. Som butikerna varit väl medvetna om. Självklart hade de giftiga prylarna varit färre om de visste att kontrollanten väntar runt hörnet och att böterna varit skyhöga.

Är det för bra för att för att vara sant är det ofta det. Så lyder ett gammalt konsumentordspråk. Det betyder inte att vi ska sluta jaga priser, men det betyder att vi bör vara observanta och sunt skeptiska. Det gäller billiga plastleksaker, det gäller kläder, det gäller mat. Jag läser att antibiotikaanvändningen till djur ökar igen inom EU. Tydligt symptom på att genvägar utnyttjas, att djurplågeri och fusk kamoufleras med läkemedel.

När det gäller de frestande plastprylarna hos billighetsbutikerna kan det vara värt att fundera en extra gång. Och kanske dessutom ställa sig frågan: Hur länge kommer det att dröja innan prylen glöms bort i en låda…?

Disk-utabel avgift

Kassettavgift – eller privatkopieringsersättning – är ett påfund från för att se till att författare, kompositörer och artister ska kunna få anständigt betalt. Eftersom det idag är så lätt att kopiera musik och film via datorer, plattor och mobiler har man valt att lägga en avgift på just prylarna där verkan lagras – idag på hårddiskar, USB-minnen, CD-.skivor etc. Tanken är detsamma som när vi spelade in musik på så kallad ”kassetter” (se bilden).

I Sverige är det upphovsrättshavarnas organisation Copyswede som tar ut avgiften. Det kan handla om uppemot 500 kronor för en dator.

Ljudkassett - museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Ljudkassett – museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Varför gör man så idag? Det andas inte så lite nödlösning och panik.

Systemet slår blint, alla de som inte lagrar musik och film på sina hårddiskar får också betala. Dessutom är det föråldrat. Efter några år av vakuum efter CD- och DVD-eran har nya affärsmodeller sett dagens ljud och ljus. Netflix och Spotify är de mest kända exemplen. Vanligt folk betalar för att strömma, se och höra musik och film, antingen via avgifter eller via annonsering. Pengarna strömmar sedan ner i plånboken hos skapare och artister. Alltmedan konsumenterna i många fall betalar dubbelt. Både för sin hårddisk och genom månadsavgifter till Spotify. Film och musik som köps lagligt kan dessutom vara kopieringsskyddad trots vår rätt att kopiera för privat bruk. Detta innebär att man betalar privatkopieringsersättning på alla tomma DVD-skivor trots att det inte finns några filmer att kopiera.

Upphovsrätt är livsviktigt. Utan den dör kreativitet och innovation. Vare sig det är en möbeldesigner, en låtmakare, en författare eller en målare så behöver de kunna få tillräckligt bra betalt för att försörja sig. Men det finns flera krux. Ett är mellanhänderna, som ofta skär guld med täljkniv. Skivbolagen, till exempel. Ett annat är längden på upphovsrätten. Jag har aldrig förstått varför den måste räcka långt efter upphovsrättshavarens död. Varför ska barn och barnbarn eller olika bolag och stiftelser kunna fortsätta tjäna pengar utan att lyfta ett finger? Bättre att geniala kreatörer får bra betalt medan de lever.

När jag var ung kopierade vi singel- och LP-skivor till kassetter (jo, så gammal är jag). Då förfasade sig skivbolagen – och emellanåt artisterna – över att inte precis alla köpte skivorna. På radio topplistprogram pratade Kaj Kindvall och Ulf Elfving sig igenom hela introt på favoritlåtarna så att det blev svårare att spela in. På order av skivbolagen, sas det.

Det var på 70-talet. Nu har vi 2016. Dags att bryta med kassett-tänket och hitta en system som gynnar konsumenterna och upphovsrättshavarna på ett rättvist och framtidssäkert sätt.

Utmana läsknormen!!

En av årets sockerhögtider står för dörren. Vi svenskar äter mest godis i världen och nu i helgen peakar det. Jag vill inte fördystra den annalkande påskstämningen (och jag kommer själv att trycka i mig ett och annat chokladägg). Men vår myckna sockerkonsumtion är ett stort folkhälsoproblem. Och det är inte bara skumbananerna och geléråttor som är problemet. Söt läsk bidrar också starkt till att var fjärde tioåring idag är överviktig i Sverige. De marknadsförs och exponeras hårt i matbutiker och de stora flaskorna dominerar. Vilket naturligtvis är en medveten taktik för att öka konsumtionen. En öppnad flaska dricks upp, det vet både jag, du och tillverkarna. Och läsk är billigt, priset på socker och läsk har gått ner de senaste decennierna.

Den som rest över världen vet att Coca Cola-skyltarna och reklamen finns överallt, även i de fattigaste områden. Problemet är så stort att flera länder infört en särskild läskskatt – senast Storbritannien. Detta av en konservativ regering, som inte precis varit några varma anhängare av regleringar och skattehöjningar. Finansminister Osborne motiverar skatten så här: ”När jag ser tillbaka på min tid här i parlamentet så är jag inte beredd att säga till nästa generation: ”Jag är ledsen. Vi visste att det fanns problem med söta drycker. Vi visste att det orsakade sjukdomar. Men vi duckade för besluten och gjorde inget åt det”.

IMG_6992Läskindustrin hatar sådana här tankar och är paniskt rädda att de ska sprida sig. I Mexiko infördes sockerskatt och fick påtagliga folkhälsoeffekter. Industrin lobbar intensivt för att den ska avskaffas. Norge, Finland och Frankrike är andra länder med sockerskatt. Sverige då? Fetmaforskaren Claude Marcus är en av dem som förordar det, bland annat med argumentet att socker är för billigt i förhållande till nyttigheter som frukt och att vi redan har skatt på skadliga produkter som tobak och alkohol. Den svenska regeringen var emellertid snabba med att deklarera att man inte tänker följa det brittiska exemplet. Även om Gabriel Wikström inte höll dörren helt stängd i sitt inlägg. Och oavsett skatt så krävs nu politiska krafttag för folkhälsan och för minskad sockerkonsumtion i regeringens livsmedelsstrategi. Detta har Sveriges Konsumenter propagerat för i ett års tid nu.

För att återgå till läsken – ett problem är att det blivit en slags ”norm” som barndryck. En norm som sällan utmanas. Svensk Dagligvaruhandel har i olika inlägg förklarat att man vill ta ett större ansvar för folkhälsan. Varför gör man i så fall inget åt läsken? Samma sak på krogen, där läskindustrin metodiskt och medvetet stakat ut sitt revir. Gå till vilken pizzeria, hambugerrestaurang eller kebabhak som helst och se vilka drycker som lyfts fram. Inte är det mineralvattnet. När min familj går ut och äter är dryckesalternativen för barn ofta enbart Coke, Sprite och Fanta (alla från samma tillverkare, för övrigt). Möjligen finns mjölk. Ja, och så vatten. Servitören brukar titta konstigt på dottern när hon frågar efter must eller något annat som inte sött. I Tyskland, där vi nyligen semestrade, var det helt naturligt med alkoholfria, osötade alternativ som passade såväl barn som de vuxna. Det fanns bland annat ”Apfelschorle”, en uppskattad dryck med hälften äppelmust, hälften bubbelvatten. Hallå, krogvärlden. Det är inte bara på tallriken det behövs förnyelse utan även i glaset!

Sockret är en folkhälsobov, som till och med får jordbruksstöd av EU men ändå kostar statskassan miljarder i sjukvård, förlorade arbetsinkomster etc. Lyssna gärna till hur sockerlobbyn jobbar på P1:s ”Matens pris”. Socker tillsätts i godis, läsk, energidrycker, kakor, glass men också bröd, flingor, fruktyoughurt, senap, ketchup – you name it. Men ska man minska sockerintaget är det en god idé är att börja med en kraftfull insats mot läsken. Har vi egentligen råd att låta bli..?

Släpp loss solidariteten

En liter mjölk kostar dryga tian idag. Så länge tillbaka jag kan minnas har det varit ungefär detsamma. Eller åtminstone några decennier. Samtidigt läser vi om mjölkkris och om gårdar som får slå igen. SVT:s Uppdrag Granskning sände i våras ett sorgligt reportage om mjölkbönder i konkurs där ilskan i första hand riktades mot Arla.

Arla är idag en internationell koncern där svenska bönder är i klar minoritet och som har en mängd varumärken av bland annat matfett och ostar där svensk mjölk inte ingår. Men problemet är mycket större än ett enskilt företag. Inom EU minskar efterfrågan, vi får inte exportera till Ryssland och de nationella begränsningarna (mjölkkvoterna) avskaffades i april. Summa summarum lägre pris till bonden, ända ner mot 2:50 per kilo mjölk.

KOimageTill bilden av massiv nedläggning ska också tilläggas att gårdarna blivit större. Antalet kor minskar alltså inte lika snabbt som antalet gårdar. EU:s gigantiska stödmaskineri håller näringen igång och det har nu bestämts om ytterligare hundratals miljoner i stöd.

Och att mjölkproduktion är så mycket mer än själva drickmjölken – ost, yoghurt, kvarg, grädde, smör, glass, soppor, såser…

Många konsumenter är bekymrade och beredda att betala mer för att stödja svenskt lantbruk. Tre av fyra konsumenter vill veta ursprung på mejeriprodukter. Vi märker också att det finns en klar vilja bland konsumenterna att hjälpa till, många inser att ”priset för lågpriset” är högt för dem som bor och jobbar på landsbygden. Kampanjer om ”mjölkkrona” och ”mjölklöfte” har startats för att ta mer betalt. ICA och andra kedjor samarbetar nu med LRF för att ”runda” Arla. Det är en unik situation. Och mycket intressant. Handeln som tidigare nästan bara intresserat sig för pris lyfter allt mer upp andra värden. Man blir glad. Ungefär som när man ser stora demonstrationer för en mer human flyktingpolitik. Ett nytt tidevarv, känns det som…

Det tröttsamma mantra att ”konsumenten säger en sak och gör en annan” stämmer inte längre. Om det någonsin gjort det. Många går på priset, många måste gå på priset, men alla konsumenter är inte likadana och miljön, klimatet, antibiotikaresistens och andra ödesfrågor får fler och fler att förstå hur allt hänger ihop. Eko-boomen, fairtrade-boomen, haussen av köttersättningsprodukter och nu senast mjölkkrisen – alla är det tecken på ett uppvaknande. Det gör skillnad genom att flytta handen en liten bit i butiken. Och den tröga handeln börjar vakna, även om väldigt mycket går i gamla hjulspår och väldigt mycket fortfarande handlar om att vara BILLIGAST.

Centralt är att konsumenterna kan känna sig säkra på att ett prispåslag i handeln verkligen når bonden. Hittills har pålitliga system saknats för detta. Vi måste också bli klara med att det inte räcker med att betala mer för drickmjölken. Det krävs tio liter mjölk till ett kilo ost men ursprung är inte helt enkelt att se på ostpaketet. Vi har ett bättre djurskydd än andra länder, vi använder mycket mindre antibiotika i djuruppfödningen. Det ska vi vara stolta över, det ska vi använda. Vi kan ändå inte konkurrera med låglöneländer. Trots detta finns det krafter som vill dra ner på svenska särkrav om bland annat bete.

Sedan finns det en dimension till. En risk som lurar, någonstans där framme. I svenskmärkningens tidevarv måste vi hålla kolla på att stämningen inte glider över i någon sorts otäck protektionism, att ”bara svenskt duger”. Någon sorts matens främlingsfientlighet. Skälen till att köpa svenskt ska bygga på fakta.

Hur hållbart är Almedalen?

Efter en maratonvecka i Visby är det med viss tvekan jag drar igång skrivandet. Det är kanonvarmt, vem läser bloggar? Det är helg och semester. Grekland går mot katastrofen. Och – Almedalsveckan är sönderbloggad och söndertwittrad. De som varit här orkar inte mer och frågan är om en överväldigande majoritet av folket inte tröttnade redan i måndags, typ. Så tack för att du läser. Ska hålla mig kort.

Aldrig har så många talat om hållbar utveckling i Almedalsveckan. Aldrig har så många menat så olika saker med detta alltmer slitna uttryck. Men det varit bra seminarier om konsumentmakt, om köttets klimatproblem och alternativ som insekter, om banker som investerar i kol och olja, om mycket annat. Många företag vill förstås berätta hur bra de är när de lyfter frågan, själv deltog jag i en debatt ordnad av Polarbröd. Visst händer det massor bland företagen, men det ser olika ut och som konsument är det lätt att stämma upp den gamla progglåten ”Vem i hela världen ska jag lita på?”. Särskilt bankerna har varit under lupp och Sveriges Konsumenter har här varit med i inte mindre än tre debatter. Man kan också ifrågasätta hela Almedalen ur hållbarhetssynpunkt med massor av extraplan från Blomma, plastglas till rosén och kött och annan catering som aldrig går åt på minglen.

En viktig fråga som lyfts på många håll har varit ”spets eller bredd?”. I framtiden finns ingen eko-mat eller några gröna fonder, har många uttryckt. Därför att allt är hållbart. ”Golvet” har enkelt höjts kraftigt. Det pekas på risken att satsningar på dyrare spetssortiment gör att arbetet på bredden med konventionellt odlad mat eller alla bankens fonder kommer på efterkälken. De gröna nischprodukterna blir ett alibi. Den risken finns uppenbart men det vore en megamiss att inte fortsätta att utveckla spetssortiment för dem som vill gå före. Sedan måste vi och alla andra hålla ett stenhårt tryck på matproducenter, klädkedjor, banker och fondförvaltare snabbar på sitt arbete med hela sitt sortiment. Det exklusiva nischtänket måste bort. Hållbarhet måste vara något för alla, normen och inte undantaget.

IMG_5938Men politiken då? Det är ju ändå en politikervecka? Jo, Sven-Erik Bucht har dykt upp än här, än där, understrukit vikten men inte sagt så mycket annat än att regeringens livsmedelsstrategi ska lösa knutarna och att det behövs mer input från konsumentsidan (där kan vi lugna ministern, det kommer). Vi själva har idag fokuserat på EU:s roll för att lösa hållbarhetsproblemet (bilden). Det blev ett fullsatt seminarium, trots att många lämnat Visby. EU-parlamentarikerna Christoffer Fjellner och Peter Eriksson var på strålande debatthumör och många bra besked och intressanta ståndpunkter kom fram. Fokus: antibiotikaresistensen och lättare att välja rätt var väl ungefär slutsatserna. Se debatten här (klicka på ”Priset för lågpriset”). Och trevlig sommar!! Nu tar bloggen paus.

Tandläkare i förtroendekris

Tandläkare har avslöjats med omfattande överdebiteringar i TV4:s Kalla Fakta. Förlorare är som vanligt konsumenterna, men också samhället genom att Försäkringskassan betalar ut för mycket i bidrag för behandlingar som inte blivit utförda eller påståtts vara mer komplicerade än vad de varit. Själv har jag fått kommentera avslöjandena och det finns ju bara en sak att säga – alarmerande och fullständigt oacceptabelt. Det blir inte bättre av att tandläkare ibland får bonus för att de drar in mycket pengar. Även i omhuldade Folktandvården. Tandläkare, liksom annan vårdpersonal, är en grupp som inte ens får misstänkas att sätta något annat än patientens bästa i första rummet – och så detta.

nyTandvård är en förtroendebransch, där vi som patienter och konsumenter är i underläge redan från start. Vi är ofta nervösa, vi vet inte vad som väntar, vi vet inte hur debiteringssystemet fungerar och vi vet ofta inte vad slutnotan kommer att gå på förrän i efterhand. Och vi går ogärna tillbaka och klagar. Vem vill hamna i bråk med sin tandläkare? Osökt kommer man att tänka på den gamla Fleksnes-sketchen när ordväxling uppstår i undersökningsrummet om en bilmodell och tandläkaren hotar den gapande men påstridiga patienten med borren.

Överdebiteringar är inget nytt, jag har tandläkare i min närhet och vet att det snackats om ”konsten att debitera” i decennier. Det som är nytt nu är framför allt skalan. Även om merparten av tandläkare och tandhygienister försöker göra rätt finns det alldeles för många som frestas att tänja på gränserna eller i vissa fall uppträder rent bedrägligt. För att det är enkelt och relativt riskfritt att fuska. Att skylla på att det är administrativt krångligt och tidsödande är bara löjligt – att de flesta gör rätt visar ju att de går.

Det måste bli lättare att få en överblick. Det går idag via vårdsajten 1177.se, men är krångligt och ofullständigt. Ska jag flyga till Barcelona kan jag gå in och jämföra flygpriser. Varför är det inte lika enkelt om jag ska gå till en tandläkare? Nu ska myndigheten TLV få i uppdrag att utreda en ny sådan jämförelsesajt. I Norge finns en sådan sajt, Hvakostertannlegen.no. Dit är tandläkare tvungna att rapportera. Bra idé! Sajten drivs för övrigt av Norges motsvarighet till Sveriges Konsumenter.

Tandläkare är inte vana att utsättas för granskningar, det märks tydligt i reaktionerna. Både i Kalla Fakta och i det faktum att ingen tandläkare ställde upp för att debattera med mig och en drabbad patient i Nyhetsmorgon i morse. Nu är det upp till dem att göra bot och bättring. Varför belöna tandläkare som drar in pengar? Kanske bättre att straffa dem som fuskar… Dessutom krävs politik, hårdare styrning och mer kännbara straff. Det går inte att överlämna städjobbet på konsumenterna.