Från snabba cash till hållbart sälj

Kritik mot säljare har jag uttalat många gånger. Det får man anledning till som företrädare för landets konsumenter. Det handlar om säljmetoder som gör att människor känner sig vilseledda, inte förstår vad de gått med på eller att de medvetet blivit lurade in i långa avtal.

Jag drar inte alla säljare över en kam. Oftast är kunden nöjd, förstår avtalsvillkoren och tittar inte heller undrande på sin vara eller tjänst och tänker: Varför köpte jag den här? Men låt oss tala om det jobbiga – när det blir fel, ibland duktigt fel. Och hur det skulle kunna bli bättre.

Det är inte roligt att känna sig lurad som konsument och känna att man köpt något man egentligen inte ville ha. Foto: Shutterstock

Överdrifter, övertramp och rent lurendrejeri drabbar ofta konsumenter som kan betecknas som utsatta och inte har råd. Det är äldre människor som kanske hör dåligt, inte hänger med i svängarna och som inte är uppfostrade att snäsa av människor. Det är människor från andra länder som inte förstår språket så bra eller hur lätt det är att halka in i ett långt avtal. Det är människor med olika typer av kognitiva funktionshinder. Extra sårbart blir det förstås när kunderna inte är förberedda, till exempel när de får telefonsamtal eller går förbi säljare i en galleria.

Tyvärr utnyttjas denna sårbarhet idag – tillräckligt ofta för att jag och vi andra som arbetar för konsumenterna ska bli riktigt heligt förbannade. Men pushigt ”översälj” handlar inte så mycket om enskilda människor som om systemen och tankarna bakom försäljningen.

Jag, med breda organisationer i ryggen, var en av dem som kämpade för striktare regler för telefonförsäljare. Med vårt krav på skriftig bekräftelse ville vi ge människor som nappat på en säljares erbjudande den självklara rätten till eftertanke. En chans att jämföra erbjudandet med andra och kontrollera vad man redan har (förvånansvärt många har dålig kläm på t ex sina el- och telefonavtal).

Nu har kravet ändå missbrukats genom att säljare direkt efter samtalet skickar ett sms med länk till avtalet. Kunden förmås att ”bara klicka Ja” och är därmed bunden av ett avtal, vilket är betydligt svårare att komma ur än ett muntligt ja (där översälj kan bevisas genom ljudinspelning). Det var inte meningen med lagen. Kanske behövs ytterligare en skärpning?

Jag har träffat många ungdomar som jobbat med sälj, som mått dåligt och slutat efter att de känt sig pushade att behöva prata omkull människor.  Och där har vi en av kärnpunkterna: Incitamenten för säljare.

Provisioner måste vara smart konstruerade. Dels handlar det om att de inte ska driva eller hetsa till överdrifter. Ett samtal – framför allt med utsatta människor – måste få ta tid och vara grundligt. ”Snabba avslut” ska inte bli en dyr näsbränna för konsumenterna. Dels handlar det om att om att klagomål på uppenbart översälj borde få effekter på säljarens plånbok. Alltså ett system med avdrag. Det är också ett incitament.

Allt detta hänger ihop med långsiktigheten i kundrelationerna, att tänka på att kunden ska vara nöjd och vilja komma tillbaka. Nöjda kunder berättar för några men missnöjda kunder berättar för betydligt fler. Vår konsumentvägledning förvånas ofta av att människor kortsiktigt luras in i långa avtal med stora, seriösa företag. Här finns mycket att jobba på.

Konsumentpolitik som lönar sig

Misslyckade köp kostar 5 000 kronor per år och invånare i Sverige. Överskuldsättning kostar samhället mellan 3 och 5 000 kronor varje år.  För dig och mig och alla andra.

Bara det borde räcka som argument för en storsatsning på konsumenterna – nationellt och kommunalt. Förutom logiken, då.

Igår korade Sveriges Konsumenter och Råd & Rön ”Årets Konsumentkommun” för första gången. Det är en sammanvägning av hur de satsar på kommunal vägledning, budget och skuldrådgivning, livsmedelskontroll och hur lätt det är att ta ut kontanter. Vann gjorde Härryda, följt av Habo, Piteå, Vaggeryd och Nässjö – alla med poäng runt 80 av 100 möjliga. Arjeplog, Norrtälje och Tingsryd är långt därifrån med runt 20 poäng.

Årets Konsumentkommun Härryda uppvaktades med blommor och diplom. Fr v: Per Vorberg (kommunalråd), Daniel Kjellberg (chefredaktör Råd& Rön), jag, Jennie Malmberg (redaktionschef Råd & Rön), Patrik Linde (oppositionsråd).

Det var en glädjens dag i Härryda, dit jag åkte med kamrater från Råd & Rön. Men det finns en mörk baksida. Skillnaderna är enorma mellan olika orter och vilken sida en kommungräns du bor kan ha avgörande betydelse både för din ekonomi och din hälsa.Det finns många kommuner som insett detta. Och tyvärr många som inte gjort det. Dess värre tenderar de senare att bli fler.

Att skära ner på konsumentvägledning, budget- och skuldrådgivning är som att binda ris åt egen rygg. Små budgetmässiga ljusglimtar genom att kapa några tjänster – men räkningen kommer surt efter, i form av ökade försörjningsstöd, ökad sjukfrånvaro med mera.

Siffrorna inledningsvis säger vilka miljardbelopp det handlar om sammantaget. Det finns flera lokala undersökningar som bekräftar att konsumentstöd sparar pengar åt konsumenterna. Plus logiken – att förebygga, ta kostnader idag för att slippa större kommunala utgifter längre fram.

Det borde vara uppenbart.

Det är ett politiskt ansvar, nationellt och kommunalt. Sveriges Konsumenter har i många år drivit politiska lösningar för att förbättra just vägledning, skuldrådgivning, livsmedelskontroll och kontanttillgång. Debattartikeln i Dagens Samhälle igår tar upp det orimliga i att stödet till konsumenter skiljer så stor beroende på var du bor.

Mycket behöver ske. Ytterst handlar det om att stå upp för konsumenterna, särskilt de utsatta. Eller att svika dem.

En lågkonjunktur närmar sig. Det blir tufft för många. Det är svårt att orientera sig bland alla val. Det finns en djungel av bedragare och oseriösa företagare som ser att vägen till de snabba klippen går via utsatta konsumenter.

I sådana tider är det viktigt att okunnighet och kortsiktighet inte präglar de politiska besluten. ”Årets konsumentkommun” vill sporra kommunerna till att göra bättre, att lära av varandra och få dem att släppa idén om att man kan spara pengar på att inte bry sig om konsumenterna. En bra konsumentverksamhet är helt enkelt ett ”Bra köp”!

Vem älskar Black Friday?

Svensk detaljhandeln fortsätter att agera som om klimathotet inte fanns.

I alla fall när det lackar mot jul.

Det märks genom att man framhärdar med det förlegade köpjippot ”Årets julklapp”. Det märks genom att man framhärdar med nya reatillfällen – Singels’ day och Black Friday (eller ”Black week” som vissa lockar med). Det märks på prognoser som hoppfullt talar om ”rekord” – att vi ska handla för tre procent mer i december än förra året.

Detta i en tid när det blir allt mer övertydligt vad vår livsstil faktiskt kan leda till. Riktigt absurt blir det när nyheterna visar nya klimatprognoser, smältande isar och demonstrerande ungdomar för att nästa sekund växla till julhandel med överflöd, glitter och omsättningsökningar. Black Friday sker dessutom – vilket blir närmast hånfullt – på samma dag som stora klimatmarscher planeras.

Ovanpå det: Alla reabluffar. Senast dundrade Dagens Industri ”Fulspelet en skam för detaljhandeln”. Konsumentverket avdelar fyra personer bara för att hålla koll på att inte reklamen går överstyr och bluffandet får ske helt obehindrat.

Sveriges Konsumenter är kritisk till såväl bluffreor som köphets. Vi stödjer istället ”White Monday” som uppmanar till begagnat och cirkulärt.

Vem älskar Black Friday? kan man fråga sig.

Konsumenterna? Är reorna bluff är det ju bortkastat. Nedsatta priser kommer dessutom alltid tillbaka, även om reklamen vill få oss att tro annorlunda. Och allt mer av prylarna betalas med lånade pengar, vilket kommer surt efter och ökar risken för överskuldsättning.

Butikerna? Kritiken om bluffar måste vara förödande för branschen och spär dessutom på bilden att branschen stoppar huvudet i sanden vad gäller miljön. Dessutom är handeln uppenbarligen kluven, Black Friday tar kunder från andra rea-tillfällen.

Planeten? Knappast. Fler reor spär på prylkonsumtionen och den bidrar ytterst till att vi går mot en allt varmare värld med stigande havsnivåer och utrotade djurarter.

Vi ska inte sluta köpa och konsumera. Men omställningen till ett hållbart samhälle ska ske på tio år och recepten där är färre nya prylar, mer upplevelser, mer begagnat och mer återvunnet, mer delande och mer fokus på umgänge, lugn, rimlighet och annat som vi i grunden alla längtar till.

Årets julklapp då? Vad är det för fel på det? I år blev det mobillådan (prylen vi saknat så länge…). Jag hade en twitterkonversation med Svensk Handel där de tycker jag borde hylla prylar som uppmuntrar det sociala mötet. Gärna mer sociala möten. Frågan är om en låda gör skillnad. En låda som antagligen framställs av underbetalda människor i omänskliga miljöer på andra sidan jordklotet och garanterat snart dyker upp i grovsoprummen och loppisarna.

Årets julklapp är inte huvudproblemet men en yttring av en struts-mentalitet. Jippot har överlevt sig själv 2019, hur mycket man än försöker låtsas att det är en satsning på hållbarhet.

 

 

Klimatstrid väntar i Bryssel

Om några veckor tillträder den nya Europeiska Kommissionen – EU:s ”regering”. Dess nye ordförande Ursula von der Leyen kommer då att lansera ett stort miljöpaket, European Green Deal. Och klimatet kommer allra högst på priolistan för den nya Kommissionen.

Det är unikt! Och välkommet, nu när forskarna säger att vi kanske bara har tio år att ställa om samhället.

I dagarna hade europeiska konsumentrörelsen BEUC:s sitt stora höstmöte i Helsingfors. Temat var just klimatet. Jag hade äran att inleda och betonade särskilt att brådskan i skarpa åtgärder men samtidigt vikten att övergången inte skapar stora orättvisor mellan medborgarna.

Konsumentrörelsen har här en viktig men också ny roll – att bejaka omställningen men se den ur ett köksbordsperspektiv. Det kommer att behövas. European Green Deal innebär bland annat att och Europa ska bli världens första klimatneutrala kontinent.

Koldioxidskatter för import till EU, utvidgad handel med utsläppsrättigheter där troligtvis flyget och sjöfarten ska inkluderas, ny strategi för biologisk mångfald och mycket hårdare hållbarhetskrav på en nyckelbransch – bankerna.

OCH – inte minst – utjämningsfonder för att inte omställningen till ett hållbart samhälle ska slå hårdast mot de fattiga när vi lägger på nya avgifter och skatter på skadliga utsläpp. Andra viktiga delar handlar om cirkulär ekonomi, alltså att resurser ska återanvändas och att vi ska konsumera mer genom att dela, låna och hyra.

Detta är avgörande tider. Skrämmande – men samtidigt finns mycket posituvt med en omställning. Hållbarhet går hand i hand med bättre hälsa. Den innebär en mer rimlig nivå på prylkonsumtionen. Liksom tillväxt av nya gröna jobb.

Alla jublar inte över European Green Deal. Självfallet kommer delar av näringslivet att försöka stoppa eller förhala förändringar som de upplever kan försämra affärerna. Låt mig påminna om att det finns 15 000 lobbyister i Bryssel varav bara 300 representerar någon form av allmän- eller medborgarintresse (konsumenter, funktionshindrade, miljön, arbetstagare m m). BEUC har 40 anställda. De har en imponerande kompetens och engagemang och har ofta i kraft av ett legitimt allmänintresse stor access till makthavarna. Men banker, bönder, handel och andra branscher har sanslöst stora resurser att mala på med sin lobbying. Och kommer inte att tveka att använda sitt yttersta vapen – hot om utslagning av företag och därmed arbetslöshet.

Civilsamhället – alltså demokratiskt förankrade ideella organisationer har en stor utmaning framför sig. Dels handlar det om att kampanja och vägleda för en mer hälsosam och hållbar livsstil. Och dels att övertyga politiken att stora förändringar krävs men att det måste vara rätt åtgärder och att de måste fungera i vardagen. Om de skapat större orättvisor och slå mest mot utsatta konsumentgrupper – då är dagens bensinuppror och gula västar bara en försmak av något större och mycket allvarligare.

Digital konsument – ett heltidsjobb?

5G. AI. Uppkopplade hem. Mitt i teknikyran över nätets och prylarnas alla möjligheter måste vi stanna upp lite och fundera. Ställa oss några frågor, som:

 Vad är rimligt att kräva i tid och kunskaper av en vanlig enkel människa för att hålla allt uppdaterat, fungerande? Och hur mycket ska vi behöva hålla koll på avtalsvillkor, integritetsinställningar och nya affärsmodeller där vi själva är varan?

 Vad kommer egentligen att hända med samhället när några megaföretag långt borta vet mer om oss än vår partner – eller ibland vi själva? Och när denna information kan köpas av potentiella arbetsgivare, försäkringsbolag eller politiska partier?

Och: Vad händer med dem som inte har tekniken eller är teknikvana? Blir de ännu mer lämnade utanför när allt boomar och blir mer komplext?

Almedalen 2017. Jan läser avtalsvillkor insvept i avtalsvillkor. Foto: privat.

 Igår kom Internetstiftelsens årliga rapport Svenskarna och internet 2019. Jodå, 98 procent har fiber och 95 procent använder internet. Kanon, eller hur? Men en miljon människor, alltså motsvarande Stockholm, använder inte internet dagligen. Bland dem är 225 000 i åldern 46-65 år, alltså en stad av Malmös storlek.

Dessa måste vi prata mer om. De människor för vilka käcka uppmaningar som ”hämta den på webben”, ”ladda ner vår app” eller ”mer att läsa på….” är ett stort hån. De som inte har mobilt bank-ID. De som marginaliseras av internets nyspråk och krav på användarkonto och lösenord av typen Sxgi8c4ET%.

De som hamnar i detta ”digitala utanförskap” är de mest utsatta. Hög ålder, låg inkomst och låg utbildning är höga riskfaktorer, skriver Internetstiftelsen. Mobilt Bank-ID är fantastiskt men livet måste också kunna levas utan en app i en smartmobil och en sexsiffrig kod som öppnar alla dörrar och konton.

Nära hälften av de som besvarat Internetstiftelsens undersökning känner sig övervakade på internet, enligt rapporten. Oron för att stora företag som Google och Facebook ska kränka den personliga integriteten har ökat fem år i rad. Internetstiftelsen pekar på förklaringar som dataläckor och problem med datorföretagen som använt uppgifterna på fel sätt.

Vad göra åt det? Internetstiftelsens svar i Ekot, lyder: ”Installera de uppdateringar som kommer till apparna: det är många gånger säkerhetsrelaterade saker, se till att städa: appar du inte använt på ett halvår kanske du ska ta bort. Se också till att se över dina sekretessinställningar.”

Och här någonstans börjar det bli svårt. För det ställs allt högre krav på oss konsumenter att vi ska HÅLLA KOLL. Men de flesta anser att livet är för kort för att läsa långa och krångliga avtal och att kontrollera och ställa in sekretessinställningar. Själv tycker jag alltid att det senare blir allt krångligare och jag kan förstå att många resignerar. Att läsa villkoren har jag slutat med för länge sedan, även om jag i princip tycker att man alltid ska göra det. Det orimliga i denna avtalsterror har vi på Sveriges Konsumenter påpekat i åratal. Tyvärr händer ingenting, myndigheter tar inte i problemet.

Samhället förändras snabbt, mycket tack vare smart teknik. Men det måste bli mycket större fokus på avigsidorna och problemen. Alla är inte stöpta i samma form, alla har inte samma förutsättningar. Det ska inte behöva vara ett heltidsjobb att vara digital konsument. Det ska inte kräva en civilingenjörsutbildning. Det måste vara rimligt, tillgängligt, möjligt. GDPR var ett steg i rätt riktning. Men vi har lång väg att gå. Dessutom ska vi hålla jämna steg med ett synnerligen rörligt byte.

Skolmaten som ger hopp om framtiden

Skolmaten framkallar vanligen inga ljuva minnen hos folk i min ålder. Leverbiff, torr fisk och sura, rivna morötter ökade varken matlusten då eller intresset för mat inför vuxenlivet. Jag är övertygad att många känner igen sig.

Nu är det annorlunda. Om än inte överallt. Det har jag upplevt under min tid i projektet MATtanken som Sveriges Konsumenter deltar i. Syftet är att bidra till mer hälsosam, smakfull och hållbar mat i skolan, vården och äldreomsorgen. Ungefär tre miljoner sådana måltider äts varje dag i Sverige.

1200 av dem serveras i Katedralskolan i Uppsala, som jag besökte med projektgänget igår. Maten lagades av sex personer och de gjorde av med ungefär 13 spänn per portion i råvaror. Och – håll i er nu – den var till stor del ekologisk. Och supergod.

Hembakt bröd, fräscht salladsbord som slår många lunchrestauranger, små läckra snittar, tre olika huvudrätter. Och så ett litet bord fullt med hemlagade röror – baba ganoush, tapenade, rödbetscreme, you name it. Jag talar alltså inte om ett spa eller en dyr hotellbuffé utan ett kommunalt plugg i en svensk storstad.

Det känns onödigt att säga att maten verkade uppskattas av gästerna, det vill säga gymnasieungdomarna. Lika onödigt att säga vad det betyder för hälsa, studieresultat och matintresse. Tre år på Katedralskolan torde göra dem mer resistenta mot reklamens locktoner för feta färdigrätter och tomma kalorier.

Uppsala kommun har ambitiösa planer. Till 2023 ska 100 procent av den offentliga maten vara ekologisk. 100 procent. Fatta! Hittills är de ungefär halvvägs dit. Köttet – som står för allt mindre av maten – är svenskt. Mycket är närodlat. Och den ska fortfarande kosta 13 spänn portionen. Och vara god. Det går. Och Uppsala är inte de enda, fler positiva exempel hittar du på projektet MATtankens hemsida. Frågan som ska ställas är varför inte andra kommit lika långt. Receptet i Uppsala stavas professionalitet, motivation, planering, kreativitet med mera.

Offentliga måltider är också en konsumentfråga. Det handlar om rätten till hälsa, till hållbar mat, till matglädje. Rätt till information om innehåll och ursprung. Och till möjlighet att lära sig matkunskap. I tider när hem- och konsumentkunskapen fortfarande är ett mikroämne i skolan (när kommer en ändring??) är skollunchen ett gyllene tillfälle att fånga upp och utbilda morgondagens konsumenter i elementär matkunskap. Potentialen är stor att utnyttja tillfället på ett än smartare sätt, till en pedagogisk, rolig stund istället för en stressad överlevnadshandling.

Mycket har hänt vad gäller offentliga måltider de senaste tio åren. Men mycket mer behöver hända vad gäller kompetens, upphandlingsregler, leveranser och annat. Klimathotet och andra hållbarhetsutmaningar kommer att kräva mycket av nytänk så att vi klarar en nödvändig omställning fram till 2030. Satsningar på hållbara offentliga måltider – som i Uppsala – skapar sug efter stora volymer bra mat och fungerar på så sätt som ett lok för en hållbar utveckling av all matproduktion. Vilket i alla fall ger mig lite mer hopp inför framtiden.

Detaljbild på grönsaksröror i skolmatsal

Foto: Elin Sandström

Konsumtionens mörka baksida – som deckare

Under de trettio år jag jobbat med konsumentfrågor har en idé spirat: Tänk om jag skulle skriva en deckare! Om mitt jobb. En ”konsumentdeckare”.

Miljön inbjuder till det. Motsättningar. Bluffar och svindlerier. Stora ekonomiska vinster som kan hotas. Såvitt känt är det ingen som använt det som bottenplatta för fiktion. För en kriminalroman.

Så nu har jag gjort det. Det har tagit många år men i helgen kom ”Lögnens höga pris” ut. Det är den andra deckaren om Vanja Ek vid Stockholmspolisen.

Men det handlar om mer än en polis med ett tungt förflutet. Mer än om ett brott. Boken tar upp brännande aktuella frågor som rör vår konsumtion. Om bankers arrogans. Om bluffkurer. Om livsmedel. Inte minst dyker köttet upp lite här och var. Klimatdebatten är levande, även i polishuset.

Min blogg brukar röra mitt jobb som generalsekreterare. Idag går jag utanför ramarna. Och ändå inte…

Det jag upplever i mitt jobb som konsumentföreträdare och expert har helt enkelt blivit en enorm tillgång när jag sitter hemma och fantiserar ihop en berättelse. Som författare kan jag leka, skruva till verkligheten, skruva till de olika karaktärerna. Och ändå få plats för mitt engagemang.

Det är lustfyllt att skapa fritt och skriva om det man känner till. Utan begräsningar. Få ihop en häftig berättelse. Ge efter för infall och kluriga lösningar under skrivprocessen.

Att få en roman utgiven, att bli författare, är en gammal dröm. Efter att ha skrivit spaltmil om konsumentfrågor i reportage och krönikor som reporter, chefredaktör för Råd & Rön och sedan många år generalsekreterare på Sveriges Konsumenter – så blir det nu en roman. Som jag verkligen vill betona är fiktiv.

”Lögnens höga pris” handlar om livet på en konsumentorganisation. Och inte minst två karaktärer. Dess stridbare chef, Alf Neidor (den som kan sin konsumenthistoria förstår varför jag använt just det namnet) och hans kommunikationschef Elsa Gudmundsson.

Som jag just sa, boken är fiktiv. Ingen nyckelroman.

Så vad händer i boken? Jo. I inledningen försvinner chefen för organisationen spårlöst. Hans lägenhet är tom och varken mobilen, kontokorten eller sociala medier används. Har hans mäktiga fiender något med detta att göra? Ja, det är upp till polisen Vanja att ta reda på det.

Som sagt, fiktiv. Alf Neidor är inte jag. Verkligheten är ju inte riktigt så dramatisk. Livet på ett kontor hos en konsumentorganisation är som livet på kontor är mest. Stressigt och mångfacetterat.

Rafflande på många sätt. Men våldet är långt borta. Själv har jag aldrig känt mig hotad.

Jag hoppas boken ska ge båda spänning och avkoppling. Kanske ett leende på några ställen. Men också ett engagemang och en förståelse för hur utsatta konsumenter är och farorna med prispress och konsumtionshets.

Konsumentvärlden innehåller massor av stoff för deckare. Det är märkligt att ingen använt det tidigare. Jag har planer på att fortsätta. Det kommer att ta sin tid men det blir nya möjligheter att träffa Vanja Ek och konsumtionens mörka baksida.

 

 

Billigt blir dyrt

Foto: Shutterstock

Äntligen börjar media granska vansinnet att prylar håller allt kortare tid – i en tid när cirkulärt och klimatsmart måste bli ledstjärnorna. Cirkulärt betyder återanvändning av råvaror och prylar, klimatsmart betyder mindre konsumtion av prylar och mer av tjänster. Att behålla det vi har, köpa mer begagnat, hyra, dela….

Det är Sveriges Radio som nu djupsatsar genom den utmärkta reportageserien Prylarnas Pris. Daniel Öhman, som var med och gjorde reportageserien Matens pris som står bakom granskningen och Ekot har följt upp med intervjuer.

Till stor glädje verkar det råda politisk enighet i Sverige om att förlänga reklamationstiderna – ett gammalt krav från konsumentrörelsen. Mer reparerbarhet och tvång att hålla reservdelar verkar också ingå i de flesta politikers tankevärld. Återstår att se om det blir verkstad.

På EU-nivå har frågan diskuterats sedan flera år. Att produkternas hållbarhet måste vara inbyggd från början, så kallad ekodesign. Nya toppkommissionären Frans Timmermans säger till Ekot: ”Vi måste se till att saker inte går sönder så lätt, prata om hur stor andel av komponenterna som går att återanvända och om de går att reparera. Och allt det här måste in i designlagstiftningen.”

Dagens sanslösa slöseri har pågått länge nog. Visst finns nyvaket ansvarstagande i vissa branscher – till exempel kläder och möbler. Men inom ”vita och bruna varor” är det struts-taktik och löst svammel som gäller. När hörde du en hemelektronik-kedja prata klimat och resurser senast?

Det finns mycket som kan göras politiskt för att skapa större incitament eller tvinga företag att göra mer hållbara prylar. Och att få dem att tänka i nya affärsmodeller. Krav på information om väntad livslängd, kanske pris per användning och andra åtgärder kan bidra.

Det kan verka konstigt att en konsumentorganisation tycker att prylar är för billiga. Men det är det inte alls. Billigt blir nämligen oftast dyrt. På flera sätt:

Dels gör prispressen, rea-hetsen och fokuset på BILLIGT att kvaliteten sjunker. Vi får oftare köpa nytt och kassera det gamla, vilket  reportageserien Prylarnas pris  också visar. Planerat åldrande är en realitet, frågan är bara hur ofta det faktiskt förekommer. Inte sällan är dessutom det låga priset också ett sätt att låsa fast oss vid en tillverkare – billiga skrivare och dyra bläckpatroner är ett klassiskt exempel.

Dels tär köp och släng-vanan på miljön, på resurserna och på klimatet. 40 procent av växthusgaserna vi svenskar släpper ut kommer från prylarna runt oss. Den verkliga kostnaden tas av någon annan, någon annanstans. Och så småningom av oss själva. Ett varmare klimat blir omänskligt. Och svindyrt.

Om tio år kommer vi sannolikt att titta på dagens köp- och slängsamhälle med förundran och avsmak.

Sverige det svarta fåret i marschen mot kontantlöshet

Foto: Jan Bertoft

”Kontanter” lockar den här banken med. Tyvärr inte i vårt land, men precis utanför, i Köpenhamn. Här är butikerna tvungna att ta emot kontanter, enligt en lag från 1984. En promenad i den danska huvudstaden förra veckan gav återigen en påminnelse om hur extremt det blivit i Sverige.

Ensamma är vi inte. I våra kontakter med medlemsorganisationer i andra länder i EU ses samma tendenser. Vårt europeiska paraply BEUC håller nu på att utforma en gemensam policy för att stoppa marschen mot det kontantlösa samhället. Sverige framhålls här – som det svarta fåret.

För i Sverige går utvecklingen rasande fort. Trots debatt och kritik blir sedlar och mynt allt mindre användbara för att göra rätt för oss i butiker och på kaféer. Inga tecken på inbromsning syns. Till och med Ikea har fallit (Vad skulle Ingvar ha sagt..?).

Jag ska erkänna att jag själv inte använder kontanter så ofta, snarare kort eller Swish. Men detta handlar om något mycket större än bekvämlighet – nämligen delaktighet, säkerhet och integritet. Och om samhällets roll att skydda de svaga och utsatta och de som inte omedelbart kan och vill anamma tekniska och digitala nymodigheter.

Vi ska ha rätt att ta ut, sätta in och inte minst betala med sedlar och mynt. De har åtskilliga fördelar och är det enda (och sista) icke kommersiellt ägda betalningsmedlet. Allt annat är drivet av storföretag, oftast banker. Dessutom är kort och Swish sårbart. Vad händer när internet går ner eller sajter hackas? Vad händer vid tekniskt strul? Vi är häpnadsväckande dåligt förberedda. Läs DN:s intressanta artikel och krönika om brist på påföljder när Swish krånglar – något som skett i sommar.

Naivitet och senfärdighet har tyvärr präglat politiken i åratal. Bankerna lobbar hårt för att få fortsätta sin medvetna färd mot mindre kontanter och de har varit framgångsrika – tills nu. I somras kom glädjande nog lagförslaget om att storbankerna ska vara tvungna att tillhandahålla kontanter.

Men det behöver ske mer.

Något måste göras åt svårigheterna att betala med kontanter i vardagen. Ett sätt är att göra det billigare för butikerna att hantera sedlar och mynt. Sveriges Konsumenter vill antingen att kontantdistribueringen återigen blir Riksbankens ansvar eller att Bankernas Depå och Bankomat AB öppet redovisar sina kostnader och inte tillåts ta ut högre avgifter än vad som är motiverat. Den yttersta åtgärden är att tvinga butiker och kaféer att ta emot kontanter, något som gäller just i Danmark enligt Betalningskortloven från 1984. Läs gärna i denna rapport om hur det fungerar i vårt grannland.

I användandet av kontanter står den stora kampen framöver. Men sedan behövs också samhälleliga krav på driftsäkerhet för en så utnyttjad tjänst som Swish. Och mycket annat.

En bank utan kontanter är som en livsmedelsaffär utan mat, sa jag en gång i en TV-intervju. Vi får inte hamna i ett samhälle där inte ens livsmedelsaffären hanterar kontanter. Ett sådant samhälle vore rått, exkluderande, kontrollerande och mycket mer sårbart. Sedlar ska finnas parallellt med kort och fiffiga digitala tjänster. Den som inte kan betala blir inte en del av samhället.

Elbilen funkar – även i Norrlands inland

Elbilen ”boomar”. Försäljningssiffrorna skjuter i höjden, både för laddhybrider och för ”rena” elbilar. Alla biltillverkare kommer med nya modeller och prognoserna pekar allt brantare uppåt.

Elbilen har sina anhängare och sina kritiker. De senare brukar skjuta in sig på batteritillverkningen. Men om bilen körs på förnyelsebar el under sin livstid skåpar den totalt ändå ut bensin- och dieselbilarna med hästlängder.

Laddning i Junsele, under mitt elbilsäventyr i det inre av Norrland.

Att köra elbil känns bra. Och är roligt.

Jag vet. För jag har en.

På semestern tog jag mig för att testa om det går att köra i Norrlands inland utan en förbrännings-motor som reserv. Det kan framstå som rena självmords-uppdraget. Men det gick. Dock behövs mycket förbättringar, inte minst fler ställen där det går att snabbladda, alltså fylla på batteriet under 30-60 minuter.

Bilens mätare visade på 100 procent och 278 kilometer till ”tom tank” när jag rullade ur garaget i Stockholm. Längs E4:an norrut finns det gott om ställen att snabbladda med 10-15 mils mellanrum. Det kräver lite planering, en lätt fot på gaspedalen och ibland is i magen.

Runt skidparadisen i Jämtland och Härjedalen har utbyggnaden av snabbladdare gått fort. Riktigt så bra är det inte norr om Östersund. Det var med ett lätt pirr i magen jag svängde  av E4:an efter Härnösand och körde upp längs Ångermanälven. I Sollefteå fanns ingen snabbladdning men väl ett ställe med mer långsam mode 3-laddning. Där blev det lite ”tröstladdning”. Sedan tog jag språnget upp i det fagra Ådalen mot Junsele, åtta mil norrut. Där var jag tvunget att hitta plats att sova och plats att ladda. Campingplatsen blev lösningen. De hade aldrig fått frågan men tillhandahöll vänligt ett vanligt uttag för husvagnar och det räckte för att komma upp i 100 procent.

Elbil på dessa breddgrader väcker intresse. Och skepsis. En räckvidd på 25 mil är ett skämt. Finns det dessutom ingen dragkrok är saken avgjord.

Efter Junsele blir det glesare. Men enligt den förträffliga appen Uppladdning.nu finns det både snabbladdning i Lycksele och Storuman dryga 15 mil bort och sedan möjligheter längre inåt och uppåt med samma längd på ”skutten” ända upp till Arjeplog (den som kör in i Norge kommer att dock att hitta betydligt mer snabbladdning, de ligger långt före oss).

Min slutsats är alltså att det går utmärkt att köra med dagens elbilar även utanför storstäder och kuster. Men jag upptäckte också annat:

  • Att köra elbil innebär att omvärdera sin bilkörning. Köra snabbt på motorvägar bränner massor av batterikraft, så det blir inte en jätteförlust i tid att köra 70-90-vägar parallellt. Man behöver ladda färre gånger och dessutom är det betydligt trevligare att slingra sig fram mellan byar, sjöar och skyltar om loppisar och bygdekaféer. Så gjorde jag genom Hälsingland och jag ångrar mig inte. Hamnade av en slump på en gårdsauktion (där jag sånär ropade in ett monterat älghorn från en 14-taggare – ibland förvånas man över sin nycker).
  • Mycket behöver bli bättre. Förutom fler snabbladdare behövs fler kontakter på varje stolpe. Nu finns vanligen bara en. Är den upptagen kan man alltså i värsta fall få vänta i en timme.
  • Förbättras behöver också betalsystemen. Jag var tvungen att ladda ner inte mindre än fyra olika appar ute på blåsiga parkeringsplatser och ansluta dem till mitt kreditkort. Varför går det inte oftare att betala via Swish eller vilket kreditkort som helst? Skärpning.

Men det finns skäl att vara optimist. Utvecklingen går fort nu. Och jag kan rekommendera elbilskörning – av flera skäl. En elbilsmotor är idiotenkel och reagerar direkt. Accelerationen blir som en sportbil. Men en totalt tyst sådan. Man får passa sig för att hålla hastighetsgränserna!