Avlyssning av barnkammaren

En gullig docka som går att prata med. Som är intresserad av dina intressen och önskemål och berättar om favoritmat, leksaker, spel och filmer.

cayla_i-que-683Oemotståndligt för många barn. Men också en rejäl integritetfälla, har det visat sig. Det är våra duktiga kollegor på norska Forbrukerrådet som undersökt dockorna My Friend Cayla, i-Que och Hej Barbrie. Alla tre är nyheter med inbyggd högtalare, mikrofon och dessutom uppkoppling mot internet. En liten kompis i barnkammaren, helt enkelt.

Problemen: Säkerhetsbrister, orimliga användningsvillkor, möjlighet till hackning och avlyssning och dold reklam. De villkor som köparen (föräldern i de flesta fall) godkänner och krångliga, ger rätt att sälja personliga data hur som helst och kan dessutom ändras när som helst. Med andra ord som vanligt för internettjänster, vilket i sig är helt absurt.

Bristerna hos  uppkopplade leksaker är alarmerande och öppnar skrämmande perspektiv. Barnens hemligheter flyttas över en server i USA, någon illvillig person kan via blåtandsystemet få båda öron och röst inne i barnkammaren. Även om detta kan tyckas vara skräckscenarion räcker det långt att möjligheten finns.Vi har därför anmält företaget bakom leksakerna till både Konsumentverket och Datainspektionen.

Det här ger en försmak till det samhälle vi är på väg in i – där prylarna snackar med varandra. Sakernas Internet, kallas det (internet of things). Bilen berättar för värmesystemet att ägaren är på väg hem. Kylskåpet sätter ihop handlingslistan som skickas till en app i mobilen. Aktivitetsbandet runt handleden håller koll på sin hälsa. Pillerdosan rapporterar till läkaren och apotek när det är dags för påfyllning. Och så vidare. Massor av möjligheter, bekvämare. Vi slipper tänka och planera. Men alla de här prylarna kommer att sammantaget att veta ruskigt mycket om oss – som de kommunicerar via internet. Och som kan plockas ihop till profiler över våra liv och säljas över hela världen. Via långa och krångliga avtalsvillkor som går att ändra när som helst går vi med på sådant vi aldrig hade gjort om vi skulle berätta för en levande människa eller fylla i en blankett. Det sker redan nu, via appar och webbtjänster. Det kommer bara att bli värre med kollen över våra personliga uppgifter.

Två av dockorna – My Friend Cayla, i-Que – finns i Sverige och vi har anmält dem till Konsumentverket och Datainspektionen. Exemplet med dockorna visar att vi är i början av en teknisk utveckling med många fördelar för konsumenterna men där företag åsidosätter grundläggande konsumentskydd. Tekniken ska inte introduceras förrän tillverkare och återförsäljare kan visa att säkerhet och trygghet kan uppnås och att villkoren är begripliga och acceptabla. Särskilt viktigt är det för barn och deras leksaker.

Det övervakade, ibland avlyssnade hemmet håller på att bli verklighet. Inte av staten, som i George Orwells gamla bok ”1984” med en kamera i varje hörn. Men av företagen, på ett allt mer raffinerat sätt. Dags att reagera och sätta mycket tydliga gränser och kräva höga grundnivåer i skyddet både tekniskt och juridiskt innan de hamnar i den mest fredade av våra zoner – hemmet.

Sockrade skatter

Sockerskatt är en het fråga just nu. Många debattörer och forskare tycker att det är självklart. Regeringen är mer avvaktande.

I veckan möttes Sveriges Konsumenters medlemsorganisationer för att besluta om nästa års rambudget och inriktning. OCH för att diskutera skatter som styrmedel. Alltså för att styra våra inköp och vårt handlande mot att bli mer hälsosamma och mer miljöanpassade än de annars hade varit.

Detta är inget nytt, vi har skatt på bilbränsle, alkohol, tobak, vi har trängselskatt och vägavgifter. Just nu argumenteras högljutt för och emot en flygskatt. Och på många håll i världen är redan socker- och läskskatter en realitet. Finland, Norge, Ungern och Mexiko har alla skatt på söta produkter. Storbritannien ska införa läskskatt. Danmark har haft en skatt, men har avvecklat den. Trots att det i efterhand visat sig att den ändå haft en viss effekt.

Och det är det trätan står om idag: Motverkar en skatt fetma och annan ohälsa? Forskare som professor Claude Marcus och samhällsdebattörer som Göran Greider hävdar det. Livsmedelsindustrin är av en annan uppfattning.

Självfallet har skatter en styrande effekt, i alla fall om den blir hög. Där ligger kruxet, att avgöra priskänsligheten. Och att väga in andra faktorer. Drar man till med en massiv skatt kommer det att slå hårdast mot dem med lägst inkomster

Dräm till en fet sockerskatt, tycker ändå Louise Ungerth i sin blogg. Louise är chef för louisekonsument- och miljöfrågor på Konsumentföreningen Stockholm, mottagare av Blåslampan och var gästföreläsare på vårt möte (bilden).

Louise pekar på att det finns en del oklarheter om effekten av sockerskatt, som bland annat infördes i staden Berkley i Kalifornien. En del av effekten kan bero på att det blir mycket debatt och då blir människor mer uppmärksamma på vad de äter.

Ohälsan blir mer ojämlik. Louise visade flera diagram som visade på skriande skillnader mellan rikare stadsdelar och så kallade utanförskapsområden. Salem har 2,5 gånger så många feta och överviktiga fyraåringar som stadsdelen Norrmalm i Stockholm. Lika sorglig är statistiken för hur många som har karies.

Sådant gör mig rasande. Det är i högsta grad en politisk fråga och ett uppenbart misslyckande. Är sockerskatt svaret? Louise lösning är att införa en sockeravgift – där pengarna som kommer in riktas till hälsosatsningar i de utsatta områdena.

Personligen kan jag finna en sådan lösning sympatisk. Allt behöver göras för att minska det orättvisa i att barn får ohälsosamma liv för att de föds i ” fel” områden.

Sveriges Konsumenter förespråkar skattejusteringar för att förbättra hälsa och miljö. Likadan syn har våra systerorganisationer i Norge och Danmark. Det är inga enkla frågor, och vad gäller sockerskatt – liksom köttskatt – finns ingenting beslutat hos Sveriges Konsumenter. Diskussion pågår – hos oss och hos andra, vilket ju har ett värde i sig självt.

Önskas: Juletid med besinning

När detta skrivs är det snö utanför fönstret. Hur länge till? undrar jag. Inte minst mot bakgrunden av de alarmerande rapporterna om temperaturerna i Antarktis. Vi kan vara på väg mot den ”tipping” point för klimatet som forskarna varnat för.

Mycket handlar om den livsstil vi har och har haft de senaste decennierna. Oljan och kolet gav möjligheten till historiens största brakfest. Baksmällan kommer nu.

Medierna uppmärksammar stort Årets julklapp, prognoser om julhandel och ”Black Friday”. Betydligt mindre En köpfri dag. Nu löser inte en enstaka dag globala problem, men inför julen blir det extra tydligt hur mycket det fortfarande är business att usual och hur trögt förändringarna går.

Jag fick visserligen ifrågasätta jippot årets julklapp hos TT. ”Black Friday” blev kritiserat, (men då mer som ”falska reor” och för att det är ett ”reamonster”). Och idag startar vår medlemsorganisation Medveten Konsumtion sin kampanj ”Inget Nyp i jul. (Nyp=Nyproducerat).

Men på många sätt ångar det på i de vanliga fotspåren. Besinningen blir en vag önskan, inte en verklighet. Slår inte julhandeln rekord så hissar Svensk Handel varningsflagg. Samma Svensk Handel som på sin hemsida skriver ”Att bidra till en hållbar framtid är handelns viktigaste utmaning.” Alltså inte en av de viktigaste, utan DEN viktigaste…

ska%cc%88rmavbild-2016-11-28-kl-10-00-32Paradoxen är att en lite lugnare och mindre prylfixerad livsstil faktiskt är vad många vill ha. Många hem dignar av saker och frågan ”vad önskar du dig i julklapp” utlöser vanligen inte någon smattrande uppräkning. Inte av vuxna och påfallande ofta inte heller av ungdomar. Den som ändå tycker paket ändå är viktiga har en lång rad mer hållbara alternativ – begagnat, hemlagat, upplevelser, välgörenhet. Begagnat blir allt mer tillgängligt och hittar nya former – som till exempel den förträffliga Retuna Återbruksgalleria, som var finalist till årets Blåslampa. Möjligen behöver man jobba bort stämpeln av sämre kvalitet som ligger i begreppen ”second hand” eller ”begagnat”. Nyord, någon?

Men hållbart har också andra innebörder, till exempel att köpa något som håller länge. För dig som söker klappar med kvalitet rekommenderas Råd & Röns ”27 hårdtestade klappar” i julnumret, som kommer ut denna vecka.

Årets julklapp blev ju VR-glasögon – ännu en teknikpryl som man hoppas ska rädda elektronikhandeln. Kan inte låta bli att avsluta med Naturskyddsföreningens underbara respons: Natural Reality-glasögonen.

En ny konsumentvärld – också

Det ”omöjliga” har hänt – inte en gång utan två. De stavas Brexit och Trump. Och de är inte de sista ”omöjligheterna”. Vilket påverkar oss på många sätt – även som konsumenter.

Jag verkar inte vara ensam att känna fysiskt obehag över vad som hände i USA förra veckan. Det råder en sorts kollektiv chock, som inte lättar när illavarslande uttalanden och utnämningar når oss via media.

Dåligt val - även för konsumenterna.

Dåligt val – även för konsumenterna.

Globalisering, samarbete och tolerans är inte självklart längre. Det tycks som om vi lever i en 50-50-värld med allt större klyftor mellan de båda sidorna. Väldigt många val och folkomröstningar slutar väldigt jämnt – USA, Storbritannien, Polen, Österrike. Och en lång rad val i Europa står för dörren där utfallet kan bli än mer hat, isolationism, ”enkla” lösningar (om ens några) och miljönonchalans eller förnekelse. Tanken på Marine Le Pen (bilden) som president i Frankrike eller ett Nexit (Nederländerna) är bara för mycket…

Jag tror på EU, en öppen marknad, konkurrens och frihandel. Inte oförblommerat, de måste möta högt ställda konsumentkrav, ställa måste i centrum. Jag kan tycka EU är trögt, att det tas alldeles för stor hänsyn till industrin och för liten till utsatta konsumentgrupper. Men på det stora hela är jag förvissad om att konsumenterna fått det bättre med EU än utan. Vi har fått större konkurrens men också lagar som innebär ökade informationskrav, starkare integritetsskydd, stopp för höga roamingpriser, ångerrätt vid gatuförsäljning, minskade kortavgifter, tydligare regler för innehållsförteckningar för mat, ursprungsmärkning och spårbarhet på kött, energimärkning på vitvaror. Med mera.

Många lösningar måste vara gränsöverskridande. Miljön och integriteten på nätet är två exempel. Liksom självfallet rättigheter för flygpassagerare och tvistlösning när vi köpt något i ett annat land. En delad värld, präglad av misstro blir en sämre värld även för oss som konsumenter. Konsumentskydd kan monteras ner, urvattnas, undvika att uppdateras. Valalternativen blir färre.

Nu behöver goda krafter mobiliseras. Och jag tror den svenska, europeiska och globala konsumentrörelsen har en viktig roll att spela. Konsumentfrågor handlar om inkludering, känslan av rättvisa, öppenhet, långsiktighet och hållbar konsumtion. Det behöver vi mer av, inte mindre.

Skillnad mellan hur det ÄR och BORDE vara

Och årets Blåslampa går till….Föreningen Närjord. Grattis!! De får priset för deras ”helhetsgrepp och cirkulära tänk är inspirerande och möjliggör hållbara val för konsumenterna. Att fika gott med gott samvete är möjligt i Söderhamn! (ur juryns motivering).

img_8446Det finns många intressanta och utmanande delar av jobbet som generalsekreterare på Sveriges enda breda konsumentrörelse. Men den ROLIGASTE delen är utdelningen av vårt eget pris till årets konsumenthjältar. I år fanns ett 30-tal nomineringar för juryn att ta ställning till och de fyra finalister som utsågs har alla en tydlig gemensam nämnare – hållbar konsumtion. Alla de fyra finalisterna har på olika sätt gjort det lättare att välja rätt, inspirera fler att ta initiativ som det i Söderhamn. Ett tecken i tiden. Just föreningen Närjord hämtar sina råvaror från bönder kring orten som sedan förädlas på det föreningsdrivna Rådhuskonditoriet i takt med säsongerna. Nyanlända engageras i allt från odling till bakning och servering. Ett praktexempel på en win-win – hållbar utveckling, integration, levande landsbygd med konditoriet blir en samlingsplats. Utbildningsminister Gustav Fridolin, kuvertsprättare och utdelare denna dag, underströk också i sitt tal hur viktiga människorna är, de som på olika sätt, på många olika håll, ofta i tysthet, driver på för en omställning mot en mer hållbar konsumtion.

Blåslampan är mycket mer än en glammig prisutdelning och glada pristagare. Det är av tradition också ett seminarium på ett högaktuellt ämne och i år handlade det verkligen om omställning. Av vår textilkonsumtion. Projektledaren för vårt framgångsrika projekt Stilmedveten, Moa Rönnåsen, visade hur vi förbrukar drygt fyra jordklot genom vår konsumtion av bland annat textilier. Av 13 kilo tyg som vi köper per år slänger vi åtta kilo. Slänger, alltså. Inte återvinner. Här finns en himmelsvid skillnad mellan hur det Är och BORDE vara och även om det sker en del i branschen måste det till större medvetenhet, djävlaranamma och kunskap hos konsumenterna. Men också ett större ansvarstagande från företagen, inte bara kosmetika och myrsteg.

Ett hundratal textillärare fanns på plats för att ”workshoppa” (svenskt ord sökes) kring bra sätt att få in ett hållbarhetstänk i undervisningen. Bland det jag noterade från paneldebatten var att det viktigt att ingjuta hopp hos unga men också göra dem lite lagom förbannade på utvecklingen och att fundera på benämningar som ”second hand”. Låter kanske inte helt fräscht för alla, så varför inte ha lite ”delad vårdnad” av kläder..?

Stilmedveten är ett fantastiskt exempel på vad vi i ideella sektorn kan göra för att både inspirera och utmana på ett så komplext och ”privat” område som textilkonsumtion. Med expertis, utvecklande av metoder, och utställningsmaterial liksom skapande av debatt och uppbyggande av intresse även hos de icke-frälsta.

500 dagar utan skärpt lag mot telefonskojarna

Idag är det exakt 500 dagar sedan utredningen ”Stärkt konsumentskydd vid telefonförsäljning” landade på regeringens bord. Och fortfarande ”bereds den”, som det heter. Trots att där fanns genomtänkta och i grunden självklara förslag för att skydda konsumenterna mot oseriös telefonförsäljning.

Politisk passivitet med andra ord. Efter stenhård lobbying från telefonförsäljningsbolagen, något som verkar vara viktigare än att lösa problemen.

I lördags publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet Näringsliv. Undertecknare var, förutom jag själv, sju förbundsordföranden för organisationer med sammanlagt långt över en miljon medlemmar, bland dem pensionärer, funktionshindrade och invandrare. Kravet var enkelt: Inför utredningens förslag på skriftlig bekräftelse av avtal i telefon. Ge konsumenten en självklar rätt till eftertanke – rimligt när de överraskas av en påträngande säljare mitt i middagsförberedelserna eller i skogen.

Kan det sägas tydligare? Konsumenterna har fått nog. Plågan fortsätter och det märks bara alltför väl ute i medlemsleden. Sveket mot konsumenterna kan inte fortsätta längre. Det unika uppropet i lördags går inte att vifta bort med att det är gnäll utan det kräver ett svar från vart och ett av de politiska partierna.

Det är en gåta att Sverige kan fortsätta att ha en av Europas slappaste lagstiftningar mot detta gissel. Som vi skriver i artikeln fortsätter problemen – varje dag, varje vecka luras nya konsumenter. Krav på skriftlig bekräftelse finns – i olika varianter – bland annat i Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike och Spanien. Krav på förhandsgodkännande för att över huvud taget få ringa upp (”opt-in”), finns i Tyskland, Danmark, Finland (vissa tjänster) samt Österrike. Varför ska Sverige utmärka sig på detta märkliga och tragiska sätt?

Är konsumentperspektivet verkligen så svagt bland våra folkvalda? Jag har svårt att tro det. När vi kollade före valet 2014 vad partierna ställde sig alla partierna utom moderaterna upp på kravet om skriftlig bekräftelse vid telefonförsäljning. Moderaterna svarade ”vet ej”, sa alltså inte definitivt nej. Fyra av riksdagspartierna (de rödgröna plus KD) ville gå ännu längre – och införa förhandsgodkännande från konsumenterna för att kunna ringa upp som telefonförsäljare. Moderaterna och Liberalerna sa inte nej till detta utan ”vet ej”.
Uppenbarligen har något hänt, svårt att säga exakt vad. Det vi vet är att branschorganisationerna mobiliserat kraftfullt genom att använda lobbyfirmor.

Skrämseltaktiken går ut på att skärpt konsumentskydd leder till arbetslöshet. Det påstås bli priset för genomtänkta avtal, att folk förstår vad de gått med på. Andra länder har alldeles uppenbart klarat av den ekvationen och har fungerande näringsliv.

Det här borde inte vara svårt. Nu förväntar vi oss politisk handling, tydlighet från varje parti att man står upp för konsumenterna. Inför nästa val kommer vi mycket nogsamt att notera vilka partier som gjort det i frågan om telefonförsäljning – och vilka som svek

 

Sent ska syndaren vakna

Sociala medier kan försätta berg. Åsa är ett bevis på det, genom att reagera på sportkedjan Stadiums grabbiga skyltning. Ett inlägg på Facebook satte igång en lavin som visade vad riktig konsumentakt är år 2016. Och som visade att det inte längre duger att försöka dölja sig bakom klyschor.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-22-kl-21-22-02

Alltihop började med att Åsa gick med sin nioåriga dotter för att köpa fotbollsskor. Inte en bild på en kvinnlig förebild på väggarna, bara gubbs. Som om damfotboll inte fanns. Och inte heller haft sådana fantastiska framgångar (långt bättre än de svenska herrarna). Hade det ändå inte kommit längre 2016..?

Åsa knöt inte bara näven i fickan utan tog en bild och publicerade inlägget ovan. Som raskt delades och kommenterades. Ett dygn senare kom svaret från Stadium: ”Först och främst vill vi säga att vi har full förståelse för din fråga. Den har högt fokus hos både inköpschef samt ledningsgrupp och vi hoppas att vi inom en snar framtid ska kunna visa upp en positiv utveckling. Vi är dock väldigt styrda av de varumärken vi säljer både vad gäller våra skyltmaterial, dockor och utbud.
Vi vill inspirera alla till ett aktivt liv och använder bilder på både män och kvinnor inom olika sporter. Vår ambition är att ha en bra balans. Vi tackar därför för att du har uppmärksammat oss på bilderna för våra fotbollsskor.”

Även det analyserades. Vissa visade förståelse för att butikskedjan satt fast i (sunkiga) avtal men på det stora hela var kritiken hård. Stadium disponerar väl sina egna lokaler. Undanflykter, tyckte många (inklusive jag själv). Klyschigt och intetsägande, vad betydde floskler som ”fokus” och ”ambition” – egentligen?? Ett typiskt artigt svarsbrev för sopa undan problemet och slippa besväras mer…

Trodde de. Men 2016 är konsumentmakt på nätet en realitet. Klyschor och bullshit duger inte längre. Varumärket Stadium var i fara. En vecka efter första inlägget ringde Stadium. Så här skrev Åsa: ”Har just pratat med Sverigechefen på Stadium i tjugo minuter. Om jag uppfattat rätt kommer de första nya bilderna upp på väggarna i nästa vecka och de har inlett diskussioner med de stora varumärkena. Hoppas att det verkligen kommer hända något.”

Ja, det får vi hoppas. Synd att det ska behövas en folkstorm på nätet för att ”fokuset” ska bli synlig realitet. Nu undrar man om Stadiums konkurrenter också vaknat. Eller om det behövs folkstormar där också. I så fall hoppas jag att Åsa ska vara ett riktigt inspirerande exempel.

 

Motorväg bort från snabblånen

Äntligen kom den – utredningen om krafttag mot de dyra snabblånen. ”Motorvägen in i skuldfällan”, som de kallats. Idag överlämnades förslagen till konsumentminister Per Bolund. Återstår nu att se om det också blir en motorväg till tuffare lagstiftning. Det är regeringen och riksdagen som nu ska visa att de verkligen står på de utsatta konsumenterna sida.

Ett helt batteri med åtgärder föreslås – räntetak, kostnadstak, stopp för förlängning, hårdare krav på kreditprövning och på marknadsföring. Alltihop mycket välkommet. Vi har krävt det länge och jag har själv verkat för det som expert i utredningen.

Tyvärr har vägen fram hit har varit allt annat än en motorväg. 2006 kom snabblånen till Sverige och sedan dess har det varit huggsexa om kunderna, skamlösa erbjudanden och en affärsmässig råhet som slår mot de mest utsatta. Även myndigheterna fått skarpare vapen på slutet florerar fortfarande effektiva räntor på 100-tals, ibland 1000-tals procent, liksom snabblånebolag som har som affärsmodell att pressa utsatta kunder som inte kan betala på så mycket som det någonsin går – år efter år.

Räntetak föreslås nu bli 40 procent över referensräntan (strax under Finlands nivå). Kostnadstaket läggs på 100 procent – innebärande att om jag lånat 2000 kronor blir jag aldrig skyldig mer än 4000 kronor inklusive räntor, avgifter och inkasso. Vettigt. Och kommer knappast att få folk att låna mer av lättja, 100 procent påslag på ett lån är väldigt mycket. Dessutom skärps kraven på prövning innan lånen ges. Både kostnads- och räntetak behövs, annars uppstår smitvägar för bolagen.

snabblanBara grafen från Kronofogden här intill borde räcka som argument för att göra något drastiskt. Människor motsvarade en mindre svensk stad hamnar hos kronofogden på grund av snabblånen. Varje år. 2015 var det dessutom ungefär lika illa som åren innan.

Argumentationen mot krafttag har följt den vanliga mallen – ”detta är ett litet problem relativt sett” (i förhållande till kreditköp, bolån etc), ”det rör sig om bara några oseriösa företag”. Och ”vi vet inte säkert om skärpningen får avsedd effekt”. Och att mer information till konsumenterna och mer utbildning är den enda och rätta vägen. Branschorganisationen SKEF (som organiserar ett 10-tal av ungefär 30 snabblåneföretag) tycker att vi ska vänta och se om det inte blir bättre…

Vi har tappat tio år. Nu är status quo inget alternativ, lika lite som menlösa myrsteg. Att inte göra något mycket snart kommer att skada konsumenter och samhället. Det blir fler förlorade år. Räntetak är för övrigt inget unikt, det finns i en rad europeiska länder.

Frågan jag brukar få när jag argumenterar för hårdare tag är: Men har inte konsumenterna ansvaret? Låt mig därför bara avsluta (med en suck): Absolut, de har ett stort ansvar, men det har även de som tillhandahåller lånen. Och de har kunnat agera alldeles för fritt hittills, och har dessutom samhällets hela indrivningsapparat till sitt förfogande. Detta är på flera sätt en sjuk bransch – som bara förstår kallt stål. Nu är tärningen kastad. Time for action.

Lång hållbarhet?

Det var inte utan stolthet som konsumentminister Per Bolund igår presenterade sin strategi för en hållbar konsumtion. Den var i och för sig ingen nyhet utan kom redan med budgeten för några veckor sedan. Ett hundratal hade samlats på Rosenbads konferenscenter i Stockholm plus tittare via webben.

Det handlar om två viktiga principer: Konsumtionens roll (inte bara produktionens). Och politikens roll (inte bara konsumentmaktens). Båda har diskuterats för lite. Bara ATT det nu finns en strategi är bra, det skapar diskussioner och sätter tankar och krafter i rörelse. Sedan måste det naturligtvis bli resultat. Strategin har många lovvärda ansatser och bra skarpa åtgärder men det viktiga är vad som händer ”på marken”. Gårdagens ”fanfar” är verkligen bara starten.

ha%cc%8allbartJag hade möjlighet att kommentera strategin på Rosenbad igår. Längre ner finns mina kommentarer (även om jag inte höll mig helt till manus). Alltihop filmades av SVT Forum, som kommer att sända det framöver, men det finns att beskåda på regeringens hemsida.

En publikfråga handlade om hur detta skulle säkras vid ett eventuellt framtida regeringsskifte (till en alliansregering). Bra fråga. En del politiker argumenterar att staten inte ska ”lägga sig i” hur människor lever sina liv. Jo. Men då glömmer man att staten redan lägger sig i mycket genom beskattning och förbud. Och att mycket av dagens regleringar faktiskt styr utvecklingen åt fel håll, mot ohållbara konsumtionsmönster. Ovanpå det kommer all marknadsföring som vill få oss att äta mer kött och köra bensinslukande bilar…

Konsumenterna har sitt ansvar och sina möjlighet att använda sin makt. Men det kräver bättre förutsättningar, att det blir ”lätt att välja rätt”. Vilket kräver att konsumtionsförändringar blir en politisk fråga där det händer saker. Hållbar konsumtion går inte att vifta bort med att det är vars och ens privatsak.

Här är mina kommentarer på strategin från igår:

Vi välkomnar ett fokus och en strategi för hållbar konsumtion, inte bara produktion. Det är viktigt att konsumtionens roll tas upp och VÄGS IN på olika sätt, även vad gäller exempelvis klimatmålen.

Vår utgångspunkt är att de hållbara valen av varor och tjänster ska vara enkla och ekonomiskt fördelaktiga. Det ska vara lätt att välja rätt. Ohållbara konsumtionsmönster måste fasas ut. Det finns för mycket som idag styr mot kortsiktigt tänkande och ohållbar konsumtion. Ansvaret är tredelat – politiken, näringslivet, konsumenterna. Politiken måste i hög grad skärpa lagstiftning, undanröja hinder, att höja medvetenheten om behovet av förändrade konsumtionsmönster.

Vi har tidigare getts möjlighet att ge input till strategin och jag tänker utgå från den. Dess fyra hörnstenar är:

  1. Starkare konsumentskydd och produkter som håller
  2. Det verkliga priset – förorenaren betalar
  3. Det civila samhället som vakthund, pådrivare och folkbildare
  4. Behov av mer forskning

En hel del av tankarna återfinns i strategin, viket vi noterar med tillfredställelse.

Det är  positivt att strategin är BRED – att den tar upp de olika delar av konsumtionen som berörs, ”bilen, biffen bostaden – och BANKEN. Vi är positiva till mycket av ansatserna och åtgärderna – men det reellt viktiga är ju vad som händer ”på marken”, alltså på marknaden, hos konsumenterna. Och då talar jag om ALLA konsumenter, inte bara de redan frälsta.

Mycket är angeläget – hållbara transporter och hållbart boende inte minst. Jag vill kommentera några av satsningarna specifikt:

Varor som håller längre, som delas och återanvänds. Vi noterar att regeringen förslår sänkt moms på reparationer – och därmed genomför en av våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik”. Men det räcker inte:

Det måste till en trygg grund. Vi menar att en stark konsumenträtt är en FÖRUTSÄTTNING för hållbar konsumtion och medvetna val. Det gäller exempelvis inom den växande delningsekonomin, som har potential att ge både stor konsument- och miljönytta. Om förtroendet saknas och konsumenten tror sig kunna råka illa ut på en marknad kan det mycket väl bidra till att utvecklingen stannar av.

På samma sätt behöver den 3-åriga reklamationsrätten stärkas genom att utöka den omvända besvisbördan (från idag sex månader). En förstärkt reklamationsrätt ökar företags incitament att tillhandahålla produkter som håller längre. 


Stimulera en mer miljösmart konsumtion och livsstil. Det är bra med en bred beskrivning av de hinder som finns. Viktigt att vara realistisk med konsumenters incitament och möjligheter, till exempel TIDEN man är beredd att lägga ner. Här är ”nudging” en nödvändig del med stora möjligheter till utveckling och utnyttjande.

Ett av problemen, som också tas upp, är kostnaden, priset. Det inkluderar idag inte de långsiktiga kostnaderna för miljö, arbetsmiljö, djurhälsa, inklusive klimateffekter och antibiotikaresistens. Politiken måste i högre utsträckning använda principen om att förorenaren betalar och undanröja systemfel. Det måste också till nya prismodeller med ”pris per gång” eller ”pris per år” så att inte marknaden belönar sällanköpsprodukter som snabbt går sönder. Andra viktiga krav gäller produktdesign.

De finansiella aktörerna – bra att de uppmärksammas. De är nyckelaktörer med enorma resurser och enorm potential, men samtidigt traditionellt mycket trögrörliga. Med vårt hållbarhetsprojekt Fair Finance Guide har vi visat att det GÅR att göra skillnad men det kräver BÅDE konsumenttryck OCH lagstiftning för ökad transparens och hållbarhetsredovisning. Frivillighet är bra om det fungerar, men det gör det inte från bankernas sida.

Hållbar konsumtion av livsmedel – här är livsmedelsstrategin från regeringen central. Föresatserna var goda och nu måste regeringen uppfylla sina löften om en svensk livsmedelsstrategi som bidrar till att uppfylla miljö- och klimatmål, ökad folkhälsa och ett gott djurskydd.

Information på restaurang – bra att det är med, det är en informationsmässig öken. Och de som inte gör något är ofta de som skulle behöva göra mest.  Jag rekommenderar regeringen att vara lagom tålmodiga med självregleringen.

Beakta konsumenters olika förutsättningar – här blev jag riktigt glad. Bra att regeringen betonar den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet. Det måste vara RIMLIGT att vara konsument. För alla. Viktigt med ett ifrågasättande av begrepp som genomsnittskonsument och normalkonsument.

Här krävs lagstiftning men också ökad kunskap hos företagen. De behöver bli bättre på att utgå från en mångfald av människor vid såväl produkt- och tjänsteutveckling som vid erbjudandet av varor och tjänster. Den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet måste också blir tydligare i företagens hållbarhetsrapportering. Med ett systematiskt tillgänglighetsarbete, redan från start, undviker vi kostsamma särlösningar för samhälle, företag och konsumenter.

Den EKONOMISKA hållbarheten är också central, och den har ju en klar koppling till den sociala. Viktigt att det blir reella och skarpa åtgärder mot överskuldsättningen som verkligen skyddar alla, även utsatta konsumenter. Även här handlar det en tuffare politik som tydligare står på konsumentens sida. Vi ser exempelvis hur telefonförsäljningen fortsätter att vara en plåga för många, det är en skam att det ännu inte införts krav på skriftlig bekräftelse.

Det vi framför allt saknar är konkretisering civilsamhällets roll. Kortfattat – de goda intentionerna bakom strategin kommer inte att kunna förverkligas utan insatser från de ideella krafterna.

Det står t ex ”Det civila samhällets aktörer kan spela en betydande roll i detta sammanhang” – MEN det konkretiseras inte mer än så. Och så är det ganska genomgående. Ett forum för miljösmart konsumtion och livsstil är en god tanke, men även här känns det som om civila samhället inte ens ska sitta i baksätet utan snarare i skuffen.

Fristående organisationer kan, till skillnad från myndigheter, agera snabbt, utmana normer och strukturer, driva på utvecklingen hos företag och även på sitt sätt bidra till att guida till mer hållbara val. Fristående organisationer har också en bas direkt i målgrupperna – av olika slag, även de ”icke frälsta”.

Det finns gott om exempel på vad civilsamhället kan göra, som Sveriges Konsumenter och Naturskyddsföreningen och andra har visat . Stöd till initiativ som Fair Finance Guide har visat sig kunna skapa verklig förändring – SNABBT. Det behövs stöd till dessa typer av initiativ även på andra områden – exempelvis för livsmedel, textilier, möbler, resor, hemelektronik och leksaker.

Många goda exempel finns också i våra grannländer Norge och Danmark.

Men det går inte av sig själv, civila samhällets aktörer kan inte leva på endast goda intentioner, det behövs ”smörjmedel”. Ett förslag vi gav på inputen var ”Eldsjälsfond” för specifika projekt. Eller uppdrag som de facto läggs ut på civilsamhället med tydliga mål för genomslag.

Över huvud taget behövs ökade insatser och medel för folkbildning med särskilt fokus på unga, äldre, funktionshindrade (inklusive kognitiva funktionshinder) och nyanlända.

 

 

 

 

Frihandelsavtal är bra – men…

Om en månad undertecknas troligen CETA – frihandelsavtalet med Kanada.

Inte hört talas om det? Nej, det är lite konstigt att det varit så lite ramaskri kring CETA jämfört med avtalet med USA, som har den numera välbekanta förkortningen TTIP.

Idag träffas handelsministrarna i Bratislava, för att diskutera CETA. Igår var jag där, inbjuden av kommissionären Cecilia Malmström att prata på en konferens om ”frihandelsavtal i praktiken”. Naturligtvis med konsumentvinkel, vilket var ganska ensamt i en sal med mestadels slipsar från näringslivet.

Frihandelsavtal är komplexa och inte har det blivit lättare med åren. Förr handlade det mest om tullar (jobbigt nog). Nu tampas man om säkerhets- och miljökrav. Vilket också gjort att både miljö- och konsumentrörelsen vaknat till och därmed en stor del av befolkningen. Handelspolitik var närmast en icke-fråga fram till TTIP.

Konsumentrörelsen är i grunden positivt till frihandel. Med rätt ”design” kan avtalen innebära större konkurrens, innovation och mer för pengarna. Vilket ofta framhålls av alla tillskyndare, såsom regeringar, näringsliv och ofta fackförbund. Men det finns många fällor. Det handlar trots om en förhandling där det gäller att ge och ta och med otroligt krångliga klausuler som är svåra att förutsäga effekten av. Vunna segrar ifråga om hälsa, säkerhet, arbetsrätt och djurskydd får inte ges upp. Dessutom har ett nytt element kommit in – digitaliseringen. En knäckfråga är: Vad innebär ett avtal för hanteringen av våra personliga data?

Cecilia Malmström och Kanadas handelsminister Chrystia Freeland (till höger) under en livad diskussion om frihandel i Bratislava igår.

Cecilia Malmström och Kanadas handelsminister Chrystia Freeland (till höger) under en livad diskussion om frihandel i Bratislava igår.

Gårdagens debatter visade på hur komplext alltihopa är, på alla ledder. Företagarna klagar på alla formaliteter, som exempelvis när en ungersk salamifabrikör vill sälja i Kanada. Vi konsumentföreträdare pratar om garantier mot att säkerhet, miljö och dataintegritet offras. Lite som olika världar. Kommissionens tjänstemän säger sig visa förståelse för alla synpunkter…

Själv framhöll jag bland annat att frihandelsavtalen varken är himmel eller helvete men att de måste ha folklig legitimitet för att genomföras, särskilt i skuggan av Brexit. Vilket kräver att alla ”fördelar” också bevisas och inte bara blir ett innehållslöst mantra. Kanske blir ”TTIP Light” svaret, vi får se. Hela det frihandelsavtalet verkar nu emellertid ha förpassats i malpåse, inget lär hända före årsskiftet. Om ens då.

Cecilia Malmström var – igen – tydlig med att hon inte kommer att acceptera någon som helst sänkning av konsumentskyddet och att frihandelsavtalen därtill ska användas som hävstång för miljön och arbetsrätten. Det låter svårt men lovvärt. Och absolut nödvändigt.