Kommunal vägledning forever

I en komplex värld med ökade klyftor behöver konsumenterna stöd. Alternativet: Det blir väldigt besvärligt och dyrt för de mest utsatta. Och för samhället. Därför är den kommunala konsumentvägledningen livsviktig att slå vakt om. Exakt hur handlade en debatt på Konsumentdagarna i Borås om, som jag deltog i.IMG_5007

Konsumentvägledningen har fyra decennier på nacken. De är vardagshjältar som med blygsamma medel åstadkommer små mirakel. Kommunal vägledning har flera unika egenheter värda att slå vakt om – den känner och kan prata direkt med lokala företag, den tillåter personliga besök för krångliga ärenden, den kan förebygga istället för att enbart släcka bränder. Förra året startade en helt nya aktör, Hallå Konsument, som centralupplysningstjänst. Den har fungerat väl gentemot konsumenterna, bortsett från oacceptabelt långa köer. OCH bortsett från att tjänsten i sig ger bränsle åt nedläggningar i kommunerna. Vi var många som varnade för detta redan från början och nu verkar vi – tyvärr! – få rätt. Senaste rapporten Läget i landet bär syn för sägen.

Så vad göra nu då? Ja, deltagarna i panelen idag hade olika idéer. Samverkan var ett nyckelord. Konsumentminister Per Bolund sa att att det var ”väldigt oroande” och pratade om tio nya miljarder till kommunerna, som bland annat kan användas för konsumentstöd.

Mina svar löd ungefär så här:

  • Utnyttja de tillgångar som finns – alltså Konsumentverket, rådgivningsbyråerna och vägledningen i över 200 kommuner (som har fått kraftigt minskat antal samtal). Det kräver inte minst bättre hänvisning från den centrala ”ingången” till kommunerna. Eftersom många tänker ”Konsumentverket” när de har ett konsumentproblem bör även myndighetetens växel och hemsida hänvisa till kommunerna. såväl från Hallå Konsument men
  • Förhindra en nedläggningslavin. Konsumentverket, ansvarig minister Per Bolund och andra kan göra mer – turné med Sveriges Kommuner och Landsting, regionala träffar, riktade pengar. Och så måste den ekonomiska nyttan med konsumentstöd utredas, så att krassa kommunalpolitiker kan få de avgörande pengaargumenten. Forskningspengar, tack.
  • Öka det förebyggande arbetet. En stor del av idén bakom Hallå Konsument var att det skulle ”frigöra resurser” för att mota Olle i grind i samtal med unga, arbetslösa, invandrare etc. Så har det inte blivit, det förebyggande arbetet minskar. Här behövs pilot- och temaprojekt, goda exempel med mera.
  • Utnyttja den ideella kraften. Frivilligorganisationerna är många och har flera fördelar: De är snabbfotade, de når direkt ut till målgrupper som annars är svåra att nå och de kan vara raka i svåra frågor om livsstil och normer (hur ska jag konsumera hållbart, vad ska jag undvika att köpa, vilka företag agerar oetiskt etc). Myndigheter kan inte och ska inte göra allt.
  • Synliggör behoven och definiera en god konsumentvägledning. Det blir allt mer som en konsument ska klara av. Vi behöver en diskussion om rimlighet, delaktighet och om vad en ”normalkonsument” är. Det borde öka den politiska motivationen att satsa på konsumentstöd. Per Bolund, Konsumentverket och andra behöver peka med hela handen och säga att det krävs vissa grundkriterier, kanske använda vår mall för en ”skamgräns”.

Dessutom behöver vi skaffa bättre underlag för analys. ”Seismografen” – den årliga rapporten Läget i landet – utgår i hög grad från vilka som har och inte har kommunal vägledning. Som om det vore digitalt. Var tredje vägledare jobbar mindre än fyra timmar i veckan, alldeles för otillgängligt och för lite för att kunna behålla kompetensen. Dessutom späs konsumentvägledningen ut, kan man säga, när den blir en del av en mer generell rådgivning på kommunens kontaktcenter.

Konsumentvägledarnas Förening har larmat om den vikande trenden, senast i SVT:s Plus. De föreslår nu ett obligatorium, alltså att kommunerna ska tvingas ha konsumentvägledning. Fortsätter nedläggningarna kanske det är enda vägen.

Dela inlägget:
  • Facebook
  • Twitter

Disk-utabel avgift

Kassettavgift – eller privatkopieringsersättning – är ett påfund från för att se till att författare, kompositörer och artister ska kunna få anständigt betalt. Eftersom det idag är så lätt att kopiera musik och film via datorer, plattor och mobiler har man valt att lägga en avgift på just prylarna där verkan lagras – idag på hårddiskar, USB-minnen, CD-.skivor etc. Tanken är detsamma som när vi spelade in musik på så kallad ”kassetter” (se bilden).

I Sverige är det upphovsrättshavarnas organisation Copyswede som tar ut avgiften. Det kan handla om uppemot 500 kronor för en dator.

Ljudkassett - museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Ljudkassett – museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Varför gör man så idag? Det andas inte så lite nödlösning och panik.

Systemet slår blint, alla de som inte lagrar musik och film på sina hårddiskar får också betala. Dessutom är det föråldrat. Efter några år av vakuum efter CD- och DVD-eran har nya affärsmodeller sett dagens ljud och ljus. Netflix och Spotify är de mest kända exemplen. Vanligt folk betalar för att strömma, se och höra musik och film, antingen via avgifter eller via annonsering. Pengarna strömmar sedan ner i plånboken hos skapare och artister. Alltmedan konsumenterna i många fall betalar dubbelt. Både för sin hårddisk och genom månadsavgifter till Spotify. Film och musik som köps lagligt kan dessutom vara kopieringsskyddad trots vår rätt att kopiera för privat bruk. Detta innebär att man betalar privatkopieringsersättning på alla tomma DVD-skivor trots att det inte finns några filmer att kopiera.

Upphovsrätt är livsviktigt. Utan den dör kreativitet och innovation. Vare sig det är en möbeldesigner, en låtmakare, en författare eller en målare så behöver de kunna få tillräckligt bra betalt för att försörja sig. Men det finns flera krux. Ett är mellanhänderna, som ofta skär guld med täljkniv. Skivbolagen, till exempel. Ett annat är längden på upphovsrätten. Jag har aldrig förstått varför den måste räcka långt efter upphovsrättshavarens död. Varför ska barn och barnbarn eller olika bolag och stiftelser kunna fortsätta tjäna pengar utan att lyfta ett finger? Bättre att geniala kreatörer får bra betalt medan de lever.

När jag var ung kopierade vi singel- och LP-skivor till kassetter (jo, så gammal är jag). Då förfasade sig skivbolagen – och emellanåt artisterna – över att inte precis alla köpte skivorna. På radio topplistprogram pratade Kaj Kindvall och Ulf Elfving sig igenom hela introt på favoritlåtarna så att det blev svårare att spela in. På order av skivbolagen, sas det.

Det var på 70-talet. Nu har vi 2016. Dags att bryta med kassett-tänket och hitta en system som gynnar konsumenterna och upphovsrättshavarna på ett rättvist och framtidssäkert sätt.

Dela inlägget:
  • Facebook
  • Twitter

Jag hatar att shoppa

Vårsolen skiner, naturen bjuder på galaföreställning och jag försöker få så mycket tid som möjligt med vitsippbackar, fågelkvitter och fika på en stenhäll. Men på vägen dit passerar jag den ena överfulla parkeringsplatsen efter den andra utanför gallerior och möbelvaruhus. Och jag förundras ständigt: Hur kan det vara så lockande att gå därinne i konstljus mellan skyltdockor och extraerbjudanden? Själv hatar jag att shoppa, försöker undvika det så mycket som möjligt och tycker alternativen är mycket trevligare. Särskilt illa tycker jag om att köpa kläder, men bara tanken att skrota omkring på Mall of Scandinavia gör mig trött. Är gallerian jättestor – desto värre. Då tar det längre tid att komma ut.

parking-371504_1920Varje gång jag korsar havet av parkerade bilar på väg mot porten till köppalatset känns det som om jag åldras lite i förtid. Varför är jag här? Måste jag? Varje gång jag känner mig trött på något där hemma – till exempel kaklet i köket – behöver jag bara tänka på alla tid som måste ägnas på olika byggvaruhus för att lusten att renovera ska gå över. Det är rätt bra som det är…

Observera att jag inte moraliserar utan ger min egen bild, som en liten motbild till all marknadsföring och den kultur som riktar in sig på att det bästa stället vi kan tillbringa vår fritid på är en butik. Att shoppa för nöjes skull är inte min grej, det är inte så jag vill ”fånga dagen”. Samtidigt ser jag att allt fler förstår att vi inte bara kan fortsätta så här. Någonstans är också de flesta överens om vi har tillräckligt med saker. Vi kan inte fortsätta att ”shop to you drop”. Det är inte hållbart. Plus att vi missar en massa. Själva livet. Vänner. Familj. Fåglarna. Vågor som slår mot stranden. Böckerna. Filmerna. Reflektionerna. Tanken som tillåts löpa hela vägen till slutet.

Lite extra löjeväckande blir det att jaga runt efter prylar som man ”måste” ha för att kunna idka friluftsliv. Det påminner mig om sketchen i Hasseåtagerevyn ”Svea Hund” där Lena Nyman ska köpa en påse stenkulor åt sonen men blir påsåld rader av omistliga tillbehör – kulhölster, kulskor, fingerskydd etc…

Det bästa i livet är gratis och det kan ju kännas hotfullt för den traditionella ekonomin. Handeln, till exempel, som ju sysselsätter många människor. Men om jag vill bidra till sysselsättning och BNP finns det ju en spirande flora av upplevelsetjänster som ger lokala jobb, ofta utanför storstäderna.

Jag vet att shopping kan ge en kick hos många, det blir som en sorts lyckokänsla vars mekanismer liknar godisets och spritens. Med efterföljande abstinens och längtan efter nya rus. Jag säger INTE: Frigör dig. Sluta shoppa. Men jag säger: Fundera lite på alternativen, de som inte är en del av marknadsföringen och en del av slit- och slängkulturen. Eller kanske snarare slit- och flängkulturen.

Dela inlägget:
  • Facebook
  • Twitter

Strategi på villospår?

Igår gick åtta organisationer ut med ett öppet brev till ministrarna Romson, Bucht och Bolund om den kommande livsmedelsstrategin. Vägen till en sådan har varit gropigare än många förutsett. Och nu måste regeringen visa att de menar vad de sagt, även miljöpartiet (även om de har bråda dagar just nu). Det handlar om konsumenternas förtroende. Om de nationella miljömålen. Om djurskyddet.

Det var tretton månader sedan stod landsbygdsminister Sven-Erik Bucht på Nalen och pratade om den kommande livsmedelsstrategin. Han förkunnade att ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det lät bra. För så är det – utan tilltro att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Efter ett år av dialog och lobbying - vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Efter ett år av dialog och lobbying – vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Sedan dess har vi och flera av våra medlemsorganisationer aktivt drivit konsument- och hållbarhetskraven i dialoger, seminarier, debattartiklar och skriftliga inspel om ”konsumenten i centrum”. Vi har uppvaktat ministern och vi har format en gemensam vision tillsammans med miljö- och djurskyddsrörelsen. Vi, som representerar medborgarna, har lobbat. Det har även lantbrukarna och industrin gjort.

En viktig poäng för konsumentrörelsen är folkhälsan. Ska en strategi handla om vilken mat som helst, bara den är svensk? Ska den tillåtas krocka med en politisk ambition – på ett annat departement – att bekämpa ”fetmabomben” och andra problem till följd av att vi äter för fet, söt och för salt mat.

Om tre månader ska jag debattera livsmedelsstrategin i Almedalen. Förhoppningsvis vet jag vilken. Hela arbetet är försenat, processen är sluten och är just nu en mycket het potatis inom regeringskansliet. Planen är att den ska presenteras före sommaren, efter beredning inom regeringen och förankring hos oppositionen.

Blir det en ren produktionsstrategi? Samma som förr, fast mer? Trots att marknaden – alltså vi konsumenter – skriker efter mat som är schysst mot miljön, schysst mot djuren, schysst mot den egna hälsan. Den säljer allt mer trots att marknadsföringen är massiv för det som är ohälsosamt – läsk, chips, godis. Liksom för kött och chark. Eller som Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, skrev på DN Debatt nyligen: ”Det är oroande att representanter för livsmedelskedjan inte tycks bejaka denna marknadspotential utan i stället driver att Sveriges miljö- och djurskyddsregler ska försvagas”. Hållbar mat kan inte vara något ”extra”, en nischprodukt. Hållbar mat måste finnas för alla. Det måste vara själva normen

Förtroende för svenska mervärden är det som kommer att avgöra om strategin blir flipp eller flopp. ”Konkurrensneutralitet” urholkar bilden att svensk mat generellt har klara fördelar. Svenskt lantbruk har svårt att konkurrera med lågt pris. Dessutom är priset för ett lågt pris ofta högt i långa loppet – för miljön, hälsan och djuren.

I takt med att klimatförändringarna och antibiotikaresistensen blir synliga för oss alla kommer konsumenternas krav att öka. Även på marknadsföringen och informationen. Hur länge tror ni att det räcker med att säga ”svenskt” utan att förklara närmast övertydligt varför det är bättre än säg danskt eller tyskt? Transparens är också viktigt, framför allt vad gäller djurhållningen. Den dagen kommer när konsumenterna faktiskt vill se hur det går till i svin- och kycklingfabrikerna. Inte i mönsteranläggningar utan i vilken som helst. Tål branschen det?

Livsmedelsstrategin kan bli en win-win, som också bidrar till ökad lönsamhet i svensk matproduktion. Men då krävs att konsumentförtroende och hållbar produktion fylls med reellt innehåll.

Dela inlägget:
  • Facebook
  • Twitter

Varför duckar Bankföreningen?

I tider när det blåser mer än kanske någonsin kring bankerna finns det en aktör som valt att ducka – Bankföreningen. Ändå läser jag på hemsidan sådant som ”Bankföreningens vd och berörda medarbetare deltar aktivt i den offentliga debatten” och ”Bankföreningen verkar för en sund utveckling av det svenska bankväsendet.”

Jaha. Tre exempel på motsatsen:

  • Igår kväll diskuterades Panama-affären i SVT:s Agenda. Finansmarknadsminister Per Bolund och Sveriges Konsumenters Jakob König fanns i studion men Bankföreningen hade nobbat inbjudan.
  • I ett seminarium om fondsparande nyligen där jag deltog hade arrangörerna – Konsumentverket och Konkurrensverket – bönat och bett att Bankföreningen skulle deltaga. De vägrade.
  • Den infekterade frågan om kontanthanteringen har inneburit ett massivt bombardemang från pensionärsorganisationer, butiksägare, oss och Kontantupprorets Björn Eriksson. De nobbar konsekvent radiodueller och TV-soffor i frågan.

Så där ser det ut. Vad gäller ansvar för miljö och mänskliga rättigheter (se Fair Finance Guide) är det också tyst. På hemsidan klagas det över bankskatt och amorteringskrav. VD:n Hans Lindberg jobbar i det tysta och av ordförande Annika Falkengren märks inte heller särskilt mycket. Feghet? Knappast. Självtillräcklighet? Säkert, till viss del. Men mest handlar det nog om taktik. Att tiga ihjäl besvärliga och generande frågor.

Bankföreningens VD i talarstolen på ett branschmöte. Mer sällan syns han i media.

Bankföreningens VD i talarstolen på ett branschmöte. Mer sällan syns han i media.

Man kan undra om det är så smart. Vad sänder det för signaler när den ena programledaren efter den andra säger ”Vi har bett Bankföreningen komma hit, men…”? Andra branschorganisationer som Svensk Handel och LRF agerar inte så. En branschorganisation är ansiktet utåt. Det är inte alltid en enkel roll – den ska företräda både goda och dåliga företag men har ingen exekutiv makt över samma företag. I förtroendekriser är detta extra viktigt.

Bankföreningen är mycket flitiga lobbyister. Jag möter dem och ser dem. Det är duktigt och trevligt folk, mestadels. Ledningen och staben av jurister träffar regelbundet riksbankens chefer, riksdagsledamöter, ministrar och sitter i statliga utredningar. I EU är det samma sak, fullt tryck mot kommande lagförslag som äventyrar bankers maktställning. Exempelvis alla idéer om kontonummerportabilitet, som skulle kunna öka konkurrensen. Men detta sker i det tysta, inte i något offentligt meningsutbyte.

Bankföreningen hävdar själva att de aktivt ska ta debatten, verka för en sund utveckling och dessutom ”sprida kunskap om bankerna och deras viktiga roll för tillväxt och välfärd i samhället.” När tänker de börja?

Dela inlägget:
  • Facebook
  • Twitter

Bankskandalerna borde leda till ett reningsbad

Swedbank dalar i förtroende efter den senaste tidens turbulens, enligt senaste mätningen från Svenskt Kvalitetsindex. Dessutom kommer nu uppgifter om att Swedbank figurerar i skandalen med Panamadokumenten om skatteflykt. Nordea är redan hårt trängd av kritiken och kunder hotar att lämna banken. Skandalen kommer att rulla på hela veckan, bland annat i Uppdrag Granskning på onsdag kväll. Och i morgon har Swedbank sin årsstämma…

Detta är ingen finansiell kris utan en förtroendekris av gigantiska mått. Som kommer ovanpå ett sedan länge uppbyggt folkligt missnöje. Få saker gör de konsumenter jag möter så arga som banker (skulle väl vara telefonförsäljare, då…). Ofta tycker de att bankerna är ”skit samma” med bonusar, försämrad service, höga fondavgifter och i Swedbanks fall chefer som misstänkts för insiderbrott. Plus att de är tämligen usla på att ta ansvar för hållbar utveckling, som vi visat på Fair Finance Guides rankningar (nedan). Plus nu skatteflyktsskandalen. FFG

Svarta dagar för storbankernas ledningar. Den goda nyheten är att det skulle kunna leda till ett reningsbad och uppvaknande bland lomhörda och arroganta bankledningar. I så fall är det efterlängtat. Vi kunder kan hjälpa till genom att höra av oss och säga vår mening. Eller byta bank.

Swedbanks fall kan bli stort. De har haft ett bra utgångsläge som en del av den gamla sparbanksrörelsen, en sorts folkliga lokal banker som uppstod på tidigt 1800-tal för att uppmuntra till sparande. Efter Swedbank-stämman i morgon har ledningen en tuff uppgift att försöka återskapa förtroendet, inte minst hos de alldeles vanliga kunderna. Notabelt är att en av de nya styrelseledamöterna är förre finansmarknadsministern Peter Norman. Honom hade jag en del att göra med under hans tid på regeringskansliet. Det var en stark kritiker av bankerna som ofta talade om ”kundernas underläge” och visade powerpoints på ett antal missförhållanden. Ska bli spännande att se om han kan hålla samma linje som en del av den sargade Swedbanks nya styrelse. Det skulle behövas.

Dela inlägget:
  • Facebook
  • Twitter

Utmana läsknormen!!

En av årets sockerhögtider står för dörren. Vi svenskar äter mest godis i världen och nu i helgen peakar det. Jag vill inte fördystra den annalkande påskstämningen (och jag kommer själv att trycka i mig ett och annat chokladägg). Men vår myckna sockerkonsumtion är ett stort folkhälsoproblem. Och det är inte bara skumbananerna och geléråttor som är problemet. Söt läsk bidrar också starkt till att var fjärde tioåring idag är överviktig i Sverige. De marknadsförs och exponeras hårt i matbutiker och de stora flaskorna dominerar. Vilket naturligtvis är en medveten taktik för att öka konsumtionen. En öppnad flaska dricks upp, det vet både jag, du och tillverkarna. Och läsk är billigt, priset på socker och läsk har gått ner de senaste decennierna.

Den som rest över världen vet att Coca Cola-skyltarna och reklamen finns överallt, även i de fattigaste områden. Problemet är så stort att flera länder infört en särskild läskskatt – senast Storbritannien. Detta av en konservativ regering, som inte precis varit några varma anhängare av regleringar och skattehöjningar. Finansminister Osborne motiverar skatten så här: ”När jag ser tillbaka på min tid här i parlamentet så är jag inte beredd att säga till nästa generation: ”Jag är ledsen. Vi visste att det fanns problem med söta drycker. Vi visste att det orsakade sjukdomar. Men vi duckade för besluten och gjorde inget åt det”.

IMG_6992Läskindustrin hatar sådana här tankar och är paniskt rädda att de ska sprida sig. I Mexiko infördes sockerskatt och fick påtagliga folkhälsoeffekter. Industrin lobbar intensivt för att den ska avskaffas. Norge, Finland och Frankrike är andra länder med sockerskatt. Sverige då? Fetmaforskaren Claude Marcus är en av dem som förordar det, bland annat med argumentet att socker är för billigt i förhållande till nyttigheter som frukt och att vi redan har skatt på skadliga produkter som tobak och alkohol. Den svenska regeringen var emellertid snabba med att deklarera att man inte tänker följa det brittiska exemplet. Även om Gabriel Wikström inte höll dörren helt stängd i sitt inlägg. Och oavsett skatt så krävs nu politiska krafttag för folkhälsan och för minskad sockerkonsumtion i regeringens livsmedelsstrategi. Detta har Sveriges Konsumenter propagerat för i ett års tid nu.

För att återgå till läsken – ett problem är att det blivit en slags ”norm” som barndryck. En norm som sällan utmanas. Svensk Dagligvaruhandel har i olika inlägg förklarat att man vill ta ett större ansvar för folkhälsan. Varför gör man i så fall inget åt läsken? Samma sak på krogen, där läskindustrin metodiskt och medvetet stakat ut sitt revir. Gå till vilken pizzeria, hambugerrestaurang eller kebabhak som helst och se vilka drycker som lyfts fram. Inte är det mineralvattnet. När min familj går ut och äter är dryckesalternativen för barn ofta enbart Coke, Sprite och Fanta (alla från samma tillverkare, för övrigt). Möjligen finns mjölk. Ja, och så vatten. Servitören brukar titta konstigt på dottern när hon frågar efter must eller något annat som inte sött. I Tyskland, där vi nyligen semestrade, var det helt naturligt med alkoholfria, osötade alternativ som passade såväl barn som de vuxna. Det fanns bland annat ”Apfelschorle”, en uppskattad dryck med hälften äppelmust, hälften bubbelvatten. Hallå, krogvärlden. Det är inte bara på tallriken det behövs förnyelse utan även i glaset!

Sockret är en folkhälsobov, som till och med får jordbruksstöd av EU men ändå kostar statskassan miljarder i sjukvård, förlorade arbetsinkomster etc. Lyssna gärna till hur sockerlobbyn jobbar på P1:s ”Matens pris”. Socker tillsätts i godis, läsk, energidrycker, kakor, glass men också bröd, flingor, fruktyoughurt, senap, ketchup – you name it. Men ska man minska sockerintaget är det en god idé är att börja med en kraftfull insats mot läsken. Har vi egentligen råd att låta bli..?

Dela inlägget:
  • Facebook
  • Twitter

”Vi följer lagar och regler”

Idag är det internationella konsumentdagen. Hurra! En viktig dag, men tyvärr brukar den inte precis tillhöra de mest uppmärksammade temadagarna under året (kanelbullens dag brukar vinna – men har å andra sidan helt andra resurser för PR).

Skärmavbild 2016-03-15 kl. 07.52.07Sällan har konsumentdagen haft ett viktigare tema – antibiotikaresistens. En ödesfråga för mänskligheten, men väl också en konsumentfråga eftersom det handlar om köttet vi väljer i butik och på restaurang. Consumers International – ”Konsumenternas FN” med 220 medlemmar världen runt – uppmärksammar i år snabbmatskedjornas ansvar. Vad gör McDonald’s, Subway och andra multisar för att förhindra att antibiotika används vid köttproduktion för att skyla över dåliga djurhållning? Bara McDonald’s har 36 000 restauranger i världen och basen är ett stycke pressad nötfärs. Tänk vilken påverkansfaktor för djurens och mot antibiotikaresistens! Läs mer och stöd kampanjen här.

Vi på Sveriges Konsumenter har skickat enkäten till fyra kedjor som är stora här i landet. Max har gjort relativt långtgående åtaganden. ”Donken” och smörgåsjätten Subway har uppenbarligen vaknat och i alla fall svingat benen över sängkanten.

Annat är det med Burger King. Den som går in på deras hemsida hittar några rader om miljö men inget om djurskydd och än mindre om antibiotikaresistens. Trots är kött är basen i hela affärsidén. På vår fråga till deras svenska kontor så svarar de mycket kortfattat – att man följer ”lokala myndighetskrav och normer”.

Väldigt intetsägande. Och knappast i linje med det som skrivs på hemsidan, nämligen att ”Alla företag har ett ansvar för miljö, hållbarhet och samhälle. Som en global aktör tar vi detta på särskilt stort allvar.” Att bara följande lokala krav är lägsta tänkbara ambitionsnivå. Nationella regler varierar stort och tillåter i många länder antibiotika i förebyggande syfte, vilket kan bli ett sätt att skyla över dålig djurhållning och riskerar att öka problemen med resistenta bakterier.

Just svaret ”att man följer lagar och regler” har jag fått många gånger när företag pressats om sitt ansvar för hälsa, miljö eller djurskydd. Jomen såklart. Tänk om de sagt att de inte skulle följa lagen…Att ta ansvar för mänsklighetens långsiktiga överlevnad kräver mer än så. Allt fler företag inser det, i olika branschen. Uppenbarligen inte Burger King i denna fråga. Inte än, i alla fall. Shame on you.

Dela inlägget:
  • Facebook
  • Twitter

Välkommet kött-skryt

”Vi sänker kötthalten i korven”, skryter Preem med på sina reklamtavlor. Jag stannar till och konstaterar att det faktiskt håller på att hända saker. En sådan reklam hade varit omöjligt för bara några år sedan. Traditionellt har man klagat på att korv innehåller för lite kött, att det är en produkt som är enkel att fuska med genom att dryga ut innehållet med mjöl, vatten och andra billigare råvaror. Även om man kan fråga sig hur avgörande förändringen av korven är (del av nötköttet har ersatts med fläskkött, se från webben nedan) så är det värt en liten applåd för att man i alla fall hakat på trenden och gör en grej av det.Skärmavbild 2016-02-27 kl. 15.06.10

Även köttjätten Scan har hakat på trenden med korvar och järpar där köttet delvis ersatts av grönsaker. Så visst händer det grejer. Köttkonsumtionen planar ut i Sverige eller till och med minskar något, visar en uppgifter från Jordbruksverket och Centrum för Konsumtionsvetenskap i Göteborg. Allt annat än en fortsatt sänkning av konsumtionen under kommande åren vore en sensation. Medvetenheten stiger snabbt, i skolor och på sjukhus talas det om köttfria dagar, hamburgerkedjorna hårdlanserar veggburgare. Fast det är en bit kvar till Livsmedelsverkets rekommendation om högst 500 gram kött och chark i veckan. Särskilt gäller det många av oss män.

Även landsbygdsminister Sven-Erik Bucht  säger sig nu vara för en minskning av köttkonsumtionen, efter sitt första, famösa uttalande i Ekot nyligen (se tidigare blogg). Så här sa Bucht i riksdagen i veckan: ”En lägre köttkonsumtion, både i Sverige och i andra länder, skulle vara bra för klimatet och i många fall även av hänsyn till andra miljöaspekter”. Viktigt är nu att vegetabilier som alternativ till köttet kommer med i en framsynt livsmedelsstrategi från regeringen. Här är det definitivt läge för innovation.

Och som vanligt är det på plats att påpeka att det inte handlar om att sluta äta kött. Utan att äta mindre men bättre kött. Bra för miljön, hälsan, plånboken och även svenska bönder om vi som konsumenter väljer utifrån produktionsmetoder och antibiotikaförbrukning. Och antibiotikaresistens är ett riktigt, riktigt läskigt hot, där vi som konsumenter kan göra en insats genom att ”rösta med fötterna”.  Sveriges Konsumenter återkommer i denna fråga.

Dela inlägget:
  • Facebook
  • Twitter

Hälsoappar – en integritetsfälla med avtal om 9000 ord

Hälsoappar har blivit allt mer populära. De är ofta utmärkta hjälpmedel för den som vill hålla sig i trim, äta rätt eller gå ner i vikt. Myntets baksida är att de är en kvalificerad intergritetsfälla. Apparna blir som en journal på ett sjukhus. Fast mycket mer detaljerad. Och spridd vind för våg utan att du har en aning om det.

De flesta skulle nog vara rätt försiktiga med att dela med sig av sitt personuppgifter i kombination med kost- och motionsvanor till vem som helst ute på stan. Ändå är det precis vad som sker, genom appar som vi laddar ner högst frivilligt. Fällan ligger i de avtal som vi godkänner med ett enkelt knapptryck, men som kan vara över 9000 ord långa och innebära rent absurda rättigheter. För appföretagen. Vet du inte det så är du inte ensam. Ingen orkar eller klarar nämligen att läsa de långa, krångliga, ofta engelska texterna. Vår norska systerorganisation Forbrukerrådet har nu gjort det åt oss. Idag går vi gemensamt ut med en granskning som borde vara en väckarklocka både för konsumenter, myndigheter och politiker.Tabell_hälsoappar

Myndigheterna har hittills förhållit sig förvånansvärt passiva inför intergritetskränkningarna och obegripligheterna i avtalen. Det gäller främst Datainspektionen som Konsumentverket. Vi har slagit larm om detta 2014, genom en anmälningarna mot bland annat Ticnet. Vad väntar de på?

Hälsoapparnas integritetshot är en del av det sluttande plan som jag varnat för flera gånger här på bloggen. Sakta förskjuts positionerna och villkoren så att vi konsumenter har mindre och mindre kontroll. Här gäller det inte bara vad du heter och var du bor – utan även hur du mår. Storebror ser dig – och kan sälja dina uppgifter vidare till i stort sett vem som helst, från tillverkare av kosttillskott till försäkringsbolag. Bakom två av apparna i undersökningen – träningsappen Endomondo och en kaloriräknaren MyFitnessPal ligger samma amerikanska bolag. George Orwells fantasi räckte inte ända dit när han skrev sin epokgörande roman ”1984”.

Dela inlägget:
  • Facebook
  • Twitter