Julhysterin ökar – inte minskar

Hur många ser med glädje fram emot att gå ut och handla julklappar? Hur många gör det när de egentligen vet att vi konsumerar fyra jordklot och klimathotet är på allvar? Och när de vet att mottagaren redan har för mycket prylar hemma?

Julshoppingen ökar, när den borde minska. Foto: Kevin Dowling, Unsplash

Julshoppingen ökar, när den borde minska. Foto: Kevin Dowling, Unsplash

Framför oss ligger nu nya påfundet Black Friday, jippot Årets Julklapp, den ”vanliga” julhandeln och sedan mellandags- och januarireor. Som om inte mängden prylar och köphetsen är illa nog är dessutom många av reorna fejkade. Priset har höjts innan det sänks. Utvecklingen går mot en mer utdragen så kallad köpfest med fler dagar då vi uppmanas att överkonsumera.

Varje år vid den här tiden skriver jag en blogg om julen där jag förvånas över att så lite händer. Tyvärr även 2018.

Visst, de kritiska rösterna blir allt fler, vilket märks i debattartiklar och TV-inslag. White Monday är ett alternativ som lyfter fram begagnat och upplevelseklappar.

Men den stora bilden är att väldigt lite händer. Helsidesannonser och rea-affischeringen tar betydligt större plats än de samlade motkrafternas utrymme. Och vi lockas ut i rushen, trots att vi inte behöver det, inte har råd kanske och naturen tar rejält med stryk.

Organisationen Svensk Handel verkar befinna sig allt mer i någon form av spagat. Å ena sidan vill de vara i tiden rent imagemässigt och har lanserat ”Hållbar handel” som ett fokusområde. Bland annat ska de ”öka kunskapen om hållbarhetsfrågor i handeln samt inspirera till hållbarhetsarbete.” Visst, det sker en del inom främst livsmedels- och klädhandeln. Men julhandeln, med alla nya prylar vi ofta inte behöver, rimmar väldigt illa med det som Svensk Handel säger sig vilja göra. VD:n Karin Johansson säger: ”Med Black Friday och julhandeln runt hörnet ökar framtidsoptimismen. Förväntningarna på antalet anställda stiger, det är glädjande eftersom vi vet att det innebär att fler unga kan få chansen på arbetsmarknaden.”

Det sista är intressant. En bransch under kritik använder gärna sysselsättningen, särskilt bland ungdomar, som ett starkt skäl för att köra på som vanligt. Det gjorde även telefonförsäljarna för att hindra strängare lagstiftning.

Pinsamt om hållbarhet

”Bankerna måste vara en del av del av lösningen på klimathotet”
Starka ord, uttalade igår av Birgitte Bonnesen, Vd och koncernchef Swedbank och ordförande i Svenska Bankföreningen. Återstår att förverkliga det.

spargrisarna-rosaSvenska banker är urstarka ekonomiskt, internationellt sett. Man klarar EU:s stresstester relativt bra, mycket beroende på tuffare regleringar sedan finanskrisen. Urstarka är man däremot långtifrån när det gäller hållbarhet. Där tas små steg men väldigt mycket återstår, som veckans rapport från Fair Finance Guide visar. Och som också Clara Henry, Bianca Kronlöf och Magnus Carlsson vittnar om i den kampanj som startar idag. 

Bonnesen uttalande sig på årets stora Bankmöte i Stockholm. Så himla mycket mer blev inte sagt under mötet om hållbar utveckling, miljö, klimat, mänskliga rättigheter, jämställdhet – och bankernas stora möjligheter att göra reell skillnad. Och stora ansvar.
Tvärtom. Björn Wahlroos, ordförande i Nordea (sämst rankad i Fair Finance Guide) raljerade lite om att ”plantera träd så att det blir vackert” och antydde att hållbarhetskrav blir för kostsamma för bankerna. Det var direkt pinsamt.

Jo, det händer saker inom finansbranschen. Fair Finance Guide har definitivt bidragit till att alla banker rör sig långsamt framåt. Men efter fem år har ingen av storbankerna lyckats komma upp till grönt läge, tvärtom ligger sex av sju kvar på rött. Vilket betyder att de visserligen lovar hållbarhet men inte lever upp till det i verkligheten. De investerar i oljesand, de driver inte på för ökad jämställdhet (trots att det lönar sig med fler kvinnor i ledningen). I genomsnitt uppfyller bankerna bara 30 procent av internationella principer mot skatteflykt.
Det här kallas på vardagsspråk för att svamla. Lova runt och hålla tunt. Det har kunnat fortgå eftersom bankerna alltid varit så hemlighetsfulla. Fair Finance Guide tvingar fram en större transparens och det behövs. Alla kan plötsligt se var bankernas miljarder egentligen hamnar. Och vad de faktiskt ställer till med. Vilket inte är någon vacker läsning.
Det borde exempelvis vara enkelt att ha nolltolerans för stora delar av fossila bränslen. Banker som går före kan till och med båda vinna kundernas kärlek och vara med och rädda världen. Vara en del av lösningen – i verkligheten.

Klimathotet är på riktigt. Finansvärlden har verktygen att göra skillnad. Och kan tjäna en massa pengar på riktigt hållbara investeringar. Ändå är det business as usual, självtillräcklighet, konservatism, skygglappar och – måste jag säga – gubbvälde (typ Wahlroos). Jag tror att fler unga och fler kvinnor i bankernas ledningar skulle kunna sätta bättre fart på utvecklingen.

Det behövs också en massa nytänk. Varningsmärkning kanske? En hållbar bank borde vara normen, då skulle undantagen, det vill säga flertalet idag, märkas ut.
Bankerna är en förtroendebransch, poängterade Bonnesen. Just det. Kunderna kommer att se och fatta allt mer, plus att det blir lättare att lämna bankerna i och med nya tekniska lösningar och nya aktörer.
Vi uppmuntrar till det. Genom Fair Finance Guides mailfuktion. Och genom vår kampanj idag, där exempelvis Clara Henry chockat upptäcker vart hennes pengar faktiskt går till.
Det mullrar. Då är inte tiden att köpa hörselskydd.

Bolsonaro vann – nu är det extra viktigt med skarp politik

I tider när en klimatförnekare som Brasiliens Jair Bolsonaro vinner val är det extra viktigt med hopp, vilja och beslutsamhet i arbetet för en hållbar utveckling. Det finns liksom inga alternativ. Och att se allt viktigt som sker runt om i världen, som exempelvis solcellsrevolutionen. Och ungdomens växande engagemang för sin egen framtid.

Det gäller överallt, även i det lilla landet Sverige.

Det som blir allt mer uppenbart för mig är att politiken måste göra mer. Det går inte att blunda och klamra sig fast vid enbart konsumentmakten och teknikutvecklingen och det goda företagandet. Det behövs politik – också. Mycket och skarp. Tidigare har jag skrivit här på bloggen om att flera partier även i Sverige visar en ruggig brist på insikt om detta. Politiken måste göra betydligt mer för att undanröja hinder, tokiga incitamentsstrukturer och styrmedel som straffar hållbar konsumtion istället för understödjer den. Det börjar bli tjatigt, men det måste bli rätt att välja rätt – eller kanske snarare svårt att välja fel… Annars kommer vi aldrig att nå miljömålen.

Här är bara något av allt som politiken skulle kunna åstadkomma och uppmuntra – i Sverige, i EU, i världen:

  • Längre reklamationsrätt, reparerbarhet av varor (med lagkrav – finns i vissa EU-
    bruno-van-der-kraan-558806-unsplash

    Ett skifte från flyg till tåg är en av många lösningar som politiken måste satsa på. Foto: Bruno van der Kraan

    länder) och andra åtgärder som skapar incitament att producera mer hållbara varor.

  • Ett rejält skifte från flyg till tåg – vad gäller kostnader, tillgänglighet, pålitlighet, bekvämlighet att boka längre resor etc.
  • Nya affärsmodeller där vi betalar för en tjänst istället för en pryl som ändå bara samlar damm (politisk uppmuntran behövs genom ekonomiska styrmedel, innovationsbidrag etc)
  • Lyft fram den finansiella sektorns ansvar och möjlighet. Här är mycket på gång, men tyvärr går det långsamt. Fair Finance Guide har visat att det går, men mer tryck behövs inte minst från politiken. Bankerna borde (tvingas att) investera mer hållbart. Och det borde bli mycket enklare för konsumenterna att spara i hållbara företag (vilket styr bort pengar från miljöförstöring, konflikter, slavarbete m m).
  • Folkbildning på bred nivå om att ta vara på grejor – kläder, skor, möbler, överbliven mat etc etc etc. Över huvud taget större kunskap hos konsumenterna, liksom självförtroende att stå emot köp nu-budskap och att tycka att det duger som man har det. De flesta vill egentligen ha mer tid och mindre prylar. Motbilder mot reklamen behövs, både i skolan och genom ideella initiativ.
  • Tydligare mål och åtgärder för såväl den cirkulära ekonomin som delningsekonomin (d v s den ”äkta” delningsekonomin där overksamma prylar och ytor används för att spara resurser).

Många motkrafter finns. En tröghetsfaktor är alltid nationella eller europeiska näringslivets lobbying mot åtgärder som ”kan snedvrida konkurrensen” till förmån för andra länder utanför Sverige/EU (t ex Kina) vilket lätt lägger en död hand även över rimliga åtgärder.

Sveriges Konsumenter har 46 viktiga lösningar varav de flesta på något sätt handlar om just om en hållbar utveckling. Vare sig du är riksdagspolitiker, företagare eller väljare – läs gärna om våra lösningar i ”En stark och hållbar konsumentpolitik”.

Jo, det finns människor utan smartphone

”Mer kan du läsa på webben”, ”Använd vår app”, ”Betala med Swish eller Paypal”.

Jag kan förstå att många människor känner sig allt mer utanför i vår snabbt digitaliserade värld. I min närhet finns allt fler som känner en tilltagande vanmakt och ilska över att det förutsätts att man ska ha både prylarna och kompetensen.yuriy-kleymenov-1052393-unsplash

Jo, det finns mängder av fördelar med digitalisering och användning av nya appar och andra tjänster med internetuppkoppling.

Men i det tempot tekniken nu wischar fram marginaliseras också många. Det handlar inte om några tusental väldigt gamla människor. Det handlar om miljoner som på ett eller annat sätt känner att de inte hänger med. Eller som inte längre tycker att de kan fungera som fullvärdiga medborgare, som utestängs från såväl information som möjligheter att betala och handla.

Klyftan ökar. Det är farligt både för den enskildes plånbok och hälsa men också för samhället i stort och för demokratin. Det talas allt mer om ett ”digitalt utanförskap”. Senast i undersökningen ”Svenskarna och internet” som just kom från Internetstiftelsen. Bland annat går det att läsa att:

  • 500 000 har inte tillgång till Internet, lika många har det men använder det mer sällan än varje dag.
  • 1,5 miljoner har inte mobilt bank-ID.
  • 90 procent över tolv år har en smartphone, vilket alltså betyder att det finns storleksordningen 800 000 människor, motsvarande nästan alla i Stockholms stad, som inte har det. Det är väl ingen djärv gissning att en hel del av dem som har inte använder alla möjligheter utan kanske mest ringer, messar, kollar mailen, fotograferar och spelar Angry Bird.

I mitt jobb möter jag ofta affärsfolk som frustar över de nya möjligheterna. När jag påtalar att ”alla måste med” och att deras lösningar inte funkar i allas vardag blir det närmast ett trist irritationsmoment, något man inte vill höra talas om. Men de här människorna finns. De måste kunna fungera som samhällsmedborgare, kunna fråga och klaga via besök telefon och inte minst kunna betala.

Därför är det också extra allvarligt att kontanter blir allt svårare att använda i affärer och restauranger. Frågan har nu fått ”hjälp” av krisberedskapen. Hur i hela friden ska man kunna köpa mat och drivmedel om internet är nedstängt? Fundera på det en stund. Frågan var uppe i Riksbankens betalningsråd som jag var på i veckan och svaret gav en del övrigt att önska.

Sveriges Konsumenter kommer att jobba hårt för att minska det digitala utanförskapet. För det är på allvar och det växer. Det går inte att vifta undan och det kommer att inte att dö undan i närtid.

Det är en självklar rättighet att det måste finnas alternativ för den som varken har webb eller app eller Swish.

Det frustande affärsfolket borde för övrigt fundera på vilken enorm marknad som finns för alla dem som behöver de här alternativen och inte är så snabba att ta till sig ny teknik.

Krogarna är som en info-öken

Tänk att du står i en affär, tittar på en kotlett men undrar vilket land grisen fötts upp i. Detta eftersom du vill vara säker på att inte bidra till djurplågeri eller antibiotikaresistens. Tänk dig då att du skulle behöva jaga rätt på butikspersonal, visa upp kotletten och fråga om ursprunget. Och möjligen få ett svävande svar. Knappast ok. Det ska ju stå på förpackningen. Vi har vant oss vid det. Det är till och med EU-instiftad lag på att det ska stå på förpackningen, så att det blir lätt både att välja och välja bort.omslag-kottrapport-blogg

Men så här är det på de flesta restauranger idag. Trots inkonsekvensen. Av de 61 lunchrestauranger vi har kollat i vår nya undersökning är det bara nio som informerar om köttets ursprung klart och tydligt. Hos resten måste du fråga. Vilket innebär att du kanske uppehåller en stressad kö bakom dig, eller sabbar stämningen i det trevliga sällskapet. Även den kaxigaste konsument blir lätt en mes när hen möter servitörens uppfordrande blick.

Krånglet att få självklar information är det första problemet. Det andra problemet är att svaren när man ändå frågar är så dåliga. Stora kedjor som Pizza Hut, Subway och Rasta har uppenbarligen dålig koll. McDonald’s gav olika besked vid disken och från huvudkontoret. Uselt. Särskilt som de naturligtvis vet. Egentligen, bara de letar lite i sina handlingar. Det tredje problemet är att det bakom de anonyma menyerna ofta gömmer sig importerat kött med stora problem vad gäller djurskydd, antibiotikaanvändning och miljöpåverkan.

Man kan kalla det mörkande, censur, hemlighållande eller vad som helst från företagen. Oacceptabelt är det, särskilt som intresset är så stort från konsumenterna. Med all rätt. Att skyla över dålig djurhållning genom att pumpa djuren fulla med antibiotika är på sikt ett stort hot mot folkhälsan av samma magnitud som klimatförändringarna.

Och då är märkning på krogen en ganska liten uppoffring. Restaurangbranschen har hittills aktivt motarbetat tvingande regler. Men nu finns det en riksdagsmajoritet. Vi förväntar oss att det blir handling när väl en ny regering börjar jobba.

När väl reglerna är på plats är jag övertygad om att de anses som självklara – även för restaurangerna. Så brukar det vara. Det är tanken på omställning – ibland med stridsropet ”regelkrångel” – och därefter omläggningen av rutiner som brukar upplevas som jobbigt. När de väl är plats blir de en del av vardagen. Precis som i butikerna.

Dags för ett slut på inkonsekvensen. Klara besked är en rätt för alla.

Fega inte om konsumtionen, politiker!

Varför är det så svårt att prata om vår konsumtion i politiken? Vi är i valspurten och klimat och miljö blivit en allt viktigare fråga hos väljarna. Men vad vi äter, hur vi klär oss, hur vi reser och handlar verkar fortfarande känsligt. Politiker över en stor del av skalan verkar tro att de kommer att förlora väljare om de yppar något om att vi måste förändra vår livsstil. Därför var det befriande att tio debattörer, bland annat Antje Jackelen, Johan Rockström och politikerveteranen Anders Wijkman i helgen skrev en debattartikel i DN om att klimatkrisen behöver hanteras genom bred politisk samling:

”Vad som krävs är en omläggning av de resurskrävande livs- och produktionsmönster som etablerats under efterkrigstiden.”

Tyvärr har utspelet mötts med tystnad. Istället handlar (alltför) mycket i media om de olika partiernas förhållande till Sverigedemokraterna.

Mycket kan sägas om Anders Wijkman, men han är varken röd eller ung och grön. Han har sett vad marknaden kan göra och vad politiken kan göra – om den vill. I Almedalen satt jag med i en paneldebatt med honom om det galna i att massproducera billiga textilier som vi sedan slänger. Där sa han flera kloka saker, bland annat att ”våra affärsmodeller är anpassade efter en värld med en miljard människor och nu är vi åtta miljarder, det håller bara inte”.

Omställning är alltså ordet och då räcker konsumentmakt och information och märkning en liten bit, men absolut inte hela vägen. Politiken behövs, kanske mer än någonsin. Och den behöver vara bred och långsiktig, precis som med pensions- och försvarsbeslut.

”Vi förnekar fakta därför att vi är rädda för att den fulla insikten om denna kris ska förändra allt. Och det har vi rätt i”, skrev den kanadensiska författaren Naomi Klein. DN:s kulturredaktör Björn Wiman frågar sig vilka de verkliga domedagsprofeterna är. Idag får de som varnar för klimatkrisens följder som får det epitetet, medan det borde vara dem som förespråkar status quo.

burgare-unsplash

Varför fegar så många partier när det gäller köttet? Foto: Sander Dalhuisen, Unsplash

Vi kan ta en laddad fråga som köttet. I vår stora partienkät finns den med som en alla de frågor som de åtta riksdagspartierna har svarat på.

Sveriges Konsumenters lösning är: Minska den sammanlagda konsumtionen av kött genom att gynna omställning till hållbara proteinkällor samt genom undervisning i skolor och kampanjer.

Inte särskilt långtgående eller kontroversiellt kan tyckas, exempelvis inte ett ord om köttskatt. Men det här räcker för att tre partier ska sparka bakut och ta fram det röda kortet. De vill inte ens medge att köttkonsumtionen behöver minska, när det är så uppenbart både ur klimat- och hälsosynpunkt.

Så här låter det från SD (som larmar mest om ”domedagsprofetior”): Vi vill ha öppna landskap och då måste djuren finnas och deras kött gå att sälja.(…)

Anders Wijkmans båda tidigare hemmapartier M och KD är också helt emot lösningarna med följande argumentation:

M: Att äta eller inte äta kött är ett personligt beslut. Människor ska själva ansvara för sin kosthållning. Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för människor att göra informerade val, till exempel genom att kräva tydliga innehållsförteckningar. (…)

KD: Politiken ska inte tvinga konsumenten till särskilda val men däremot säkerställa att information finns tillgängligt för dem som är engagerade och underlätta möjligheten att själv välja mat som är bra för hälsa och miljö. (…).

ALLA de andra partierna – från V till C – är alltså med på att köttkonsumtionen behöver minska. Men SD, M och KD vill inte ens medge det, än mindre att politiken behöver agera. Det kallar jag strutsmentalitet och feghet. I en tid när politiskt ansvar behövs mer än någonsin.

Glöm inte att gå och rösta!

Innovation – vårt nya trollspö

Vi ska uppfinna oss ur krisen.

Det är det många som hoppas. Vare sig det är klimatkrisen eller arbetslöshetskrisen så är det mycket tal om INNOVATION i dessa dagar. Nya produkter, nya material, nya tekniska manicker, nya sätt att samla, spara och lagra energi – påstås vara lösningen. En del menar till och med att det är HELA lösningen – att man inte behöver politiska regleringar som förbud och ekonomiska styrmedel.

Jag vill mena att innovation är bra, men lätt kan bli ett halmstrå, en illusion och en ursäkt för att inte ta tuffa politiska beslut i mer hälsosam och hållbar riktning. Helt enkelt att köra på som vanligt.

Dessutom: All innovation är inte av godo. Åtminstone inte för konsumenten.

Kronfågels seminarium om protein under Almedalsveckan.

Seminarium om protein under Almedalsveckan.

Under Almedalsveckan pratade jag på två seminarier som på olika sätt tog upp innovation. Det ena var Kronfågel som hade gjort en kartläggning av nya proteinförstärkta produkter, som yoghurt och snacks. Under förespegling att vi äter för lite protein tar företagen duktigt betalt. Riktigt duktigt, räknat per gram extra protein. Effekten blir att vi kissar ut proteinet, slänger pengar i sjön och blir mer osäkra på hur ”normal” kost ser ut. Och kommer längre bort ifrån synen om att äta lagom mycket och varierat, så klarar sig de allra flesta bra.

Det är ett exempel på Dålig innovation.

Andra exempel är många varor som är ”fria från” allt möjligt – fett, socker, laktos, mjölkprotein, gluten, till exempel. Och som därmed betingar ett högre pris. Och triggar till att köpa i tron att vi behöver det.

Det andra seminariet under Almedalsveckan ordnades av SLU – Statens Lantbruksuniversitet – och hade titeln ”Ny mat på bordet”.  Det har sin bakgrund av regeringens livsmedelsstrategi, där en av hörnstenarna är just innovation. Nya rätter ska utvecklas från Ystad till Haparanda, exporteras och skapa lycka hos både sändare och mottagare.

Vad jag underströk att det är gott och väl – men att mödan ska läggas på God innovation. Alltså sånt som är bra för konsumenten. Liksom för djuren och planeten.

Vi äter väldigt fel idag. Fetma och övervikt kostar samhället 70 miljarder årligen, förkortar människors liv och skapar enormt lidande. Frossandet på kött bidrar till klimatförändringarna. Här borde satsningarna ske. Vi är ett land som alltid varit duktigt på innovation. Det finns jättemöjligheter. Växtprotein, till exempel. Ska vi fasa ut dåligt kött så finns här en enorm potential och kan bli en riktig win-win.

Viktiga kontrollfrågor för långsiktig vinst för alla blir: Vad är nyttan för konsumenten? Och för miljön?

När jag fick mina femton minuter i Almedalen riktade jag några råd till de församlade livsmedelsproducenterna:

  • Vi går med nödvändighet mot en mer hållbar produktion och konsumtion. Bli loket i det tåget, inte sista vagnen.
  • Ta vara på konsumentens kreativitet. Bjud in dem i grupper, och se till att de representerar alla typer av konsumenter. Då kan ni få bra svar, bra idéer. Kreativiteten, under rätt förutsättningar, är mycket större än ni tror, visar aktuell forskning från Karlstad universitet.
  • Tänk på hur Sverige ser ut. Vi är ett mångkulturellt samhälle. Vi har mängder av enpersonshushåll.
  • Tänk på förpackningarna också. Hållbara, innovativa, lättlästa.
  • Tänk preventivt för att minska svinnet.

Fler utspel i konsumentfrågor!!

24 futtiga dagar kvar till valdagen. Och nu stiger valfebern för varje dag. Skolan och vården och polisen och integrationen dominerar ju men miljö och klimat börjar bli något som alla (nåja, nästan alla) partier vill visa sig duktiga i.

Sommarens hetta – kortsiktigt skön och långsiktigt skrämmande – har gjort att vi nu pratar långsiktiga överlevnadsfrågor. Som i högsta grad handlar om politik, här i Sverige och internationellt. Bra. Vi har en lång rad tuffa, långsiktiga beslut framför oss, som direkt påverkar vår konsumtion och då är det bra att politikerna tvingas visa korten. Det handlar bland annat om hur vi ska kunna få livsmedel i ett hetare och mer extremt klimat. Men gör det också uppenbart att ”business as usual” i våra vardagsliv inte är något alternativ längre. I våra ”46 lösningar för konsumentpolitiken” finns flera förslag på klimatåtgärder kopplade till bland annat livsmedel, finansiella tjänster och resor.

Andra konsumentfrågor flashar till i debatten också, till exempel vänsterns utspel om boräntorna. Verkar utmärkt tycker jag, vem kan vara emot mer transparens (utom bankerna, förstås)? Det finns säkert andra partier som önskar att de varit första med idén. Och det kan säkert inspirera till fler utspel om våra pengar och vår mat och annat som berör oss som konsumenter. För jag är övertygad om att det säljer. Frustrationen bland väljarna är stor och här finns stora möjligheter att kliva fram som konsumentens bästa vän. Varenda väljare är ju faktiskt konsument.

omslag-partienkatFör den som vill ha klara besked redan nu från partierna så har vi gjort det jobbet. Beskeden finns att läsa i ”Partierna & konsumentpolitiken”, vår enkät i 38 brännande frågor som ger en överblick i var politikerna står. Med deras kommentarer. Mycket intressant läsning, vill jag lova. Hjälp oss att sprida den! Använd den när du träffar politikerna, i stugor och på torg. Du kan också titta på SVT-sändningen av vår valdebatt, den enda om de breda konsumentfrågorna.

Ett annat sätt att få besked är att gå in på partiernas webbplatser och skriva in sökord som ”konsument”, ”livsmedel”, ”bank”, ”kemikalier”, ”ekologisk”, ”integritet”, ”reklam”. Och så vidare.

Den gångna mandatperioden har det varit riktigt bra fart i konsumentpolitiken, och många av de lösningar som vi lagt fram har blivit verklighet. Särskilt på slutet har det tagit fart och nu får vi lagar om snabblån och telefonförsäljning. Partierna är överens om allvaret i kontantfrågan och uppenbarligen också i frågan om att den kommunala konsumentvägledningen.

Vi ser fram emot en fortsatt het valrörelse, med nya utspel i konsumentfrågor och efter valet på en regering och riksdag med stort engagemang och beslutsamhet. Och en ambitiös konsumentminister med stark ställning i regeringen.

 

 

Trendspaning i Almedalen

Årets Almedalsvecka har kört igång. Visby vimlar av politiker, påtryckare, kändisar och alldeles vanliga vetgiriga människor. Själva körde vi igång med ett seminarium om regeringens livsmedelsstrategi (bilden).

Packat med folk och många intressanta svar från de samlade makthavarna – generaldirektörer, utredare och LRF:s ordförande. Strategin är på väg att förverkligas men vad gäller folkhälsa haltar det betänkligt och vad gäller djurskydd krävs bevakning även framgent.IMG_1324

Det är ju valår och som vanligt rekord i antalet seminarier här i Visby – 4363 registrerade evenemang. Det verkar aldrig sluta öka. Fast man kan undra hur det går nästa år, när det inte är valår.

Å andra sidan – trots kritik om att företag och PR-folk styr så finns en påtaglig närvaro av små och stora ideella organisationer. Almedalen är fortfarande en stor möjlighet för den intressegrupp som agerar smart. Det stora kruxet är att det blivit så ohemult dyrt att bo i Visby under just denna vecka.

Som vanligt har jag tagit tempen på årets Almedalen. Vad handlar alla seminarier om?

Fritextsökning i den förträffliga appen visar vilka nyckelord som vinner: Årets vinnare är ”Digital” och ”Hållbar”, 1198 respektive 670 träffar (av 4363, alltså). Digitalt har ökat med närmare 20 procent sedan förra året medan hållbarhetsfrågorna ligger stabilt på en relativt hög nivå – mer än en fjärdedel av alla seminarier. Ordet ”Konsument” finns i 113 seminarier (i nivå med förra året), ”Livsmedel” i 92 och ”Bank” i 146 seminarier (en klar ökning från förra året). ”Tillgänglig” – ett annat viktigt nyckelord – finns i 207 seminarier. En ökning med ungefär 15 procent. Glädjande att flera får upp ögonen för denna viktiga rättviseaspekt.

Sveriges Konsumenter deltar med flera experter olika arrangemang – om livsmedel, banker, textilier, framtidens betalningslösningar, djurskydd m m. Här kan du läsa om var vi finns. Själv ska jag in i hetluften tre gånger i morgon. Det ska bli roligt och spännande. Säkrast att följa dem är via Sveriges Konsumenters twitterkonto.

Det är ju valår – och i morgon onsdag publicerar vi vår stora valenkät. Håll koll på webben!

Någon partiduell har vi inte i Almedalen. Den ordnade vi för en månad sedan i Stockholm och den kan du fortfarande skåda på SVTplay här (spola fram till 4:30).

 

Förnuftet segrar om bankerna måste se till att det finns kontanter

Politiker från alla politiska partier är rörande överens – kontanterna måste vara kvar. Och det är bankernas skyldighet att se till att det är så.
I DN Debatt i söndags skriver tunga politiker från den så kallade Riksbankskommittén att de idag föreslår detta i ett betänkande. Det handlar om att storbankerna kan drabbas av dryga böter om de struntar i att tillhandahålla och hantera sedlar och mynt. Detta har vi påtalat tidigare och kravet som nu kommer finns med i våra politiska lösningar inför valet. Riksbankskommittén ska egentligen redovisa sitt uppdrag senast i maj 2019, men det har blivit allt klarare att med dagens utfasning av kontanter så skulle det närmast vara för sent. Dagens delbetänkande med krav på bankerna var ett måste.

Och nu kom det!

hundralappar i högDetta är mycket goda nyheter för oss konsumenter, särskilt alla de som av olika anledningar inte kan använda sig av eller ta till sig ny teknik. Vi har i vår rapport Framtidens betalningsmedel framhållit de möjligheter som nya digitala betaltjänster ger oss men också svagheterna vad gäller tillgänglighet, säkerhet och integritet. Att kunna betala är en förutsättning för att fungera och kunna vara en del av dagens samhälle. Många människor har varken dator eller smartphone. Det finns mycket som behöver förbättras med den nya tekniken – men det måste ske parallellt med att kontanterna finns kvar.

Bankerna bär en mycket stor del av skulden till kontanternas utfasning, men handeln måste också ta sitt ansvar. Här finns mer för politiken att göra, bland annat se till att det inte blir så dyrt för handeln att sköta kontanter genom att bland annat reglera Bankernas Depå (numera del av Bankomat AB och ägt av de största bankerna). Bankernas Depå är i en monopolliknande ställning i att distribuera kontanter till värdetransportföretagen.

Man kan säga att förnuftet segrat idag. Nu måste förslaget snabbt bli verkstad för att inte utfasningen av kontanter ska gå ännu längre.