Bland unga idag finns en oerhörd ilska och frustration över att man blir illa behandlad som konsument. Tyvärr kombinerad med en brist på kunskap om vad som faktiskt gäller, vilka rättigheter alla konsumenter har att ångra köp, gå tillbaka med en trasig vara etc. Och då kan det låta precis som i rubriken när de inser att de hade rätt i alla fall, den där gången när de blev avsnästa, avvisade, bortkollrade av butiksbiträdet eller säljaren. Tyvärr också ett duktigt underkännande av dagens futtiga hem- och konsumentkunskap i skolan. Idag kör vi gång vår stora satsning ”Ingen blåser mig”. Vi har fått ett rejält bidrag av Arvsfonden för att i tre år göra ungdomar kunnigare och kaxigare som konsumenter. Vi har ”värmt upp” ordentligt inför vår treårsresa genom två andra projekt – varav det ena lanseras idag. Det är webbplatsen Ingen blåser mig, som ska vara ett nav i våra ungdomssatsningar. Här ska ungdomar mötas, inspirera varandra, få tips om hur man blir en konsumentaktivist. För det är det som vi satsar på, att få fler att bli  aktiva genom att reklamera köp av dåliga grejer, genom att blogga och twittra i konsumentfrågor, genom att kampanj, bojkotta, flashmobba, carrotmobba och på alla möjliga andra sätt kämpa för ökad konsumentmakt – för både sig själv och för alla konsumenter (undrar du vad en carrotmobb är – gå in på sajten, jag har haft dimmiga begrepp tills jag själv deltog i en i sommar). Vi har redan nu en ”panel” av ungdomar som har utbildats och engagerats, som är grunden för något riktigt riktigt stort. Och det är härligt att se vilket engagemang det finns bland ungdomarna när de väl förstår att bakom det urtrista ordet ”konsumentfrågor” döljer sig deras vardag, deras plånbok, deras hälsa. Och en faktisk möjlighet att påverka. Att ungdomar skulle vara ointresserade är bara skitsnack. Repliken ”Varför har ingen berättat det här för mig?” säger en hel del. Liksom rubriken på hela projektet ”Ingen blåser mig”. Som gammal (relativt sett) konsumentaktivist  tycker jag att detta ska bli jättekul. Och stort. Och långvarigt. Here we come!

Just nu går det en utmärkt reportageserie på TV, som heter ”Världens bästa skitskola”. Där visas på en rad försämringar och märkligheter vad gäller den vardag som möter barnen i de avgörande åldrarna 7-18 år. Efter några avsnitt är det ett ord som lyser klarare än något annat i beskrivningarna – och det är ordet orättvist. Det gick inte att ta miste på professor Martin Ingvars indignation när han uttryckte det i senaste avsnittet, utifrån sin gedigna kunskap om hur barn faktiskt fungerar. Självklart borde skolan se till så att alla barn har så lika förutsättningar som möjligt när de går ut i vuxenlivet. Allt annat är djupt odemokratiskt. TV.-serien finns på www.urplay.se .Nära mitt hjärta ligger ju konsumentkunskaperna – nödvändiga för att att klara sig i en omtumlande och föränderlig marknadsvärld. Utbildningen fungerar riktigt hyfsat på många håll – medan den på andra håll inskränker sig till de få timmar som utgör det undanskuffade ämnet hem- och konsumentkunskap. Och det är djupt orättvist. Här borde beslutsfattare – från utbildningsminister till rektorer göra betydligt mer. Förra veckan var jag moderator på en nordisk konferens om konsumentutbildning. Där presenterades mängder av goda exempel, vägar att få in vardagen in i matten, samhällskunskapen och andra ämnen. Men utmaningarna är fortfarande gigantiskt. Alltför lite görs. Vilket kommer att skicka mängder av barn i skuldfällan och andra fällor som man kan råka ut på en modern marknad som vår. Och det är djupt, djupt orättvist.

”Köp nu – betala nästa år” är en återkommande devis bland glada tomtar och glittrande julgranspynt. Den här massiva marknadsföringen för uppskjutna betalningar pågår ju hela året men får lite extra fart just runt jul. Undrar varför… Ofta har den summa man delbetalar under lång tid framöver större utrymme än totalpriset, ”Enast 149 kronor i månaden”. Jag har sagt det förr och säger det ingen – oftast är detta inget olagligt men det finns ändå en stor fara. Den att företag i princip säger ”Du kan få precis  vad du vill ha – NU. Det där med betalningen, det tar vi sen, det ordnar sig säkert.” Man utnyttjar människors önskningar och bristande grepp om sin ekonomi, man utnyttjar föräldrars dåliga samvete för att barnen ska få ”sämre” julklappar än kompisarna. Reklamen och lockelserna innebär en långsam nedslitning av förnuftigt ekonomiskt tänkande, av resonemang som säger ”Du måste ha råd för att kunna köpa” och ”Du kan önska dig – men kanske inte borde köpa just nu”. Det är inte schysst. Det slår hårt mot de svagaste. Motinformationen är obefintlig, lite skolundervisning, lite råd här och där. Vad man kan göra åt detta vet jag inte riktigt. Men de som erbjuder sån här kredit borde vara betydligt mer medveten om sitt ansvar. Och ta det. Lagen säger att marknadsföring för krediter ska ske med ”återhållsamhet” och ”måttfullhet”. Kreditgivare: Tycker ni att den gör det?

Många konsumenter blir lurade av företag och HAR rätt enligt lagar och praxis. Ändå FÅR de inte rätt. Allmänna reklamationsnämnden i Sverige hjälper många att slippa gå till domstol för att få tillbaka pengar för trasiga prylar och dåligt utförda tjänster. Jag har följt ARN i 25 år och tycker att det i det stora hela ett bra system. Konsumenten får gratis hjälp att lösa en tvist med en hantverkare, en resebyrå eller en bilverkstad. Visst, det finns baksidor – ett helt halvårs handläggning, beloppsgränser och enbart skriftliga underlag för beslut. Men det är MYCKET bättre än domstolsvägen.
Dock är ju ARN:s beslut endast rekommendationer. Som följs av knappt tre av fyra företag i de fall konsumenten får rätt. I snitt. Inom vissa branscher är det klart bättre, i vissa andra klart sämre, typ sex av tio följde förra året rekommendationerna. Det gäller inte minst hantverkstjänster. Det märks också på alla förtvivlade samtal som vår konsumentvägledning får.
Nu kan man ju fråga sig: Är sex av tio okej? Ska vi vara nöjda? Är glaset halvfullt eller halvtomt? Igår stod konsumentminister Birgitta Ohlsson i SVT:s Aktuellt och var nöjd. Inslaget handlade också om den norska modellen, där ett utslag i deras Forbrukertvistutvalg kan gälla som dom i domstol, alltså vara en ”exekutiv handling” som en konsument kan gå till kronofogden med för att få rätt mot en trilskande företagare. Mycket intressant. Jag uttalade mig positiv till detta. Inte att vi ska kopiera den norska modellen, men väl att inspireras av den. För något behöver definitivt göras. Följsamheten av ARN:s beslut pekar – tyvärr – nedåt. Det är mycket oroväckande.
Birgitta Ohlsson höjde Råd & Röns svarta lista till skyarna – tack för det. Och listan göra att följsamheten förbättras ytterligare något, utöver ARN:s statistik. Men det räcker inte. Även om vi aldrig kommer att få 100 procent följsamhet, på grund av konkurser och annat, så behöver siffrorna bli bättre. För många konsumenter blir blåsta av oseriösa och nonchalanta företag. Det får inte bli större skillnad mellan att ha rätt och att få rätt. Det måste bli MINDRE skillnad.

Mycket mat på sjukhus och i äldreomsorg äts inte upp. Vilket bidrar till att undernäring är ett större problem än fetma på våra sjukhus och på äldreboenden. Det här fick vi klart för oss på dagens seminarium ”Den goda maten” i Stockholm, som anordnats av Sveriges Konsumenter. Det finns mycket engagemang, kunskap,  det finns en fart och fläkt i debatten idag, det finns många goda exempel. Men det återstår många problem – med inkompetens, dålig styrning, politisk feghet och systemfel. Att servera måltider för äldre handlar inte om industritänk. Det här kan få mig att känna riktig helig vrede. Jag vill inte att mina föräldrar – som båda hittills klarat sig från såväl sjukhus som äldreomsorg – ska behöva stirra ner på en trist, smaklös, doftlös, sörja i en död miljö vid tillfällen som borde innebära glädje och gemenskap och som faktiskt ska vara dagens höjdpunkter. Jag vill inte se dem bli sjuka och sjunka in i apati för att maten inte är aptitlig. För mig framstår det som självbedrägeri att tro att man kan tjäna pengar på att göra en industriprocess av något så mänskligt och personligt som våra lunch och vår middag. Här är vi idag helt chanslösa som konsumenter, inga möjligheter att påverka. Lyckligtvis har de offentliga måltiderna blivit en politiskt riktigt het potatis de senaste åren och jag hoppas att vi i alla fall bidragit lite, lite. För det förtjänar den. Maten ska nämligen inte bara vara acceptabel, den ska vara god. Måltiderna för våra äldre, sjuka – liksom självfallet våra barn – ska bygga på kunskap om kost, miljö och etik, om behovet av en bra ”matmiljö”, om hur man gör en professionell upphandling och hur man följer upp den. Vårt projekt ”Den goda maten” visar att det är bättre att maten lagas nära dem som ska äta den, att doften är viktig, att man helst ska ha fler alternativ att välja på. Rätt mycket självklarheter. Ändå finns problemen där, tristessen, undernäringen. Här behövs krafttag. Här behövs inspiration och goda exempel. Men också väckarklockor och larmartiklar. Mer om dagens seminarium och hela projektet kommer inom kort på www.sverigeskonsumenter.se

Det är alltid med viss bävan och trötthet man ser fram emot ”Årets julklapp”, handelns årliga jippo. Med tanke på de flesta tidigare utnämningarna – nya prylar, inte sällan teknikdito – har det handlat om att bidra till att få fart på julhandeln, så att man kan slå nya rekord i försäljningssiffror. En julhandel då man inte kränger mer än förra året anses av köpmännen och deras organisationer som jättetrist och olycksbådande. Tyvärr rapporterar även media i den andan. 2011 års julklapp blev emellertid en färdigpackad matkasse, med motiveringen: ”I år tar vi fasta på den tjänstifieringstrend som vi har uppmärksammat i detaljhandeln. Årets vinnare hjälper stressade konsumenter med en del i det omtalade vardagspusslet.” Det är faktiskt riktigt vettigt. Att konsumtionsväxla från varor till tjänster är nödvändigt för en hållbar utveckling, dessutom är det ju bättre att mat körs ut av en bil till femtio hushåll än att alla tar sina bilar till det stora köpladan utanför stan. Om matkassen dessutom innehåller ekologiska varor är det ju ännu bättre. Än vettigare var faktiskt de alternativa årsjulklappar som börjar dyka upp – ett smart sätt att opinionsbilda med draghjälp av handelns ”institution”. Naturskyddsföreningen lanserar en ål som julklappp, vilket vid ett första betraktande får en och annan att lyfta på ögonbrynet. Men det handlar om att köpa rätten att fiska en ål, och sedan inte använda den. Biståndsorganisationen Action Aid lanserar en get, som julklapp. Självfallet inte som en bräkande gåva under grannen utan bidrag till fattiga bönder i Afrika. Bravo. Det finns många, många alternativa julklappar. Att handeln valde matkassen kanske är ett tecken på att statsminister Reinfeldts utspel på partistämman (se tidigare blogg och ledare i nyhetsbrevet) börjar hörsammas och uppmärksammas.

Trött men nöjd. Så känner jag mig en av höjdpunkterna på ”konsumentåret” – gårdagens utdelning av årets konsumentpris Blåslampan. Som ju gick till Katarina Johansson, författare till boken med den fyndiga titeln ”Badskumt”. Lättläst och viktig larmklocka, en av allt fler om de kemikalier som vi omges av och smetar in oss i. Och som vi vet alldeles för lite om. Och betalar massor för. Här behövs debatt och mer granskningar, hygien- och kosmetikabranschen har länge klarat sig för alltför lätt undan. Så grattis till dig, Katarina. Grattis också till de tre andra finalisterna, alla mycket välmeriterade även de. Juryn hade inget lätt arbete, kan jag avslöja. Vem ska få priset nästa år? Välkommen med nomineringar redan nu.

Nöjd är jag också med eftermiddagens seminarium ”Hur ska företagen rädda världen?”. Hur, inte om de ska rädda världen. Ni som inte var med missade något. Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, inledde med intressanta tankar om varför vi konsumerar så mycket och så miljömässigt och etiskt fel. Han talade om det ”konsumentionsindustriella komplexet”, där flera faktorer samverkar, bland annat reklam och gammaldags sätt att mäta ekonomisk framgång. En intressant bakgrund till diskussionen om den ohållbara konsumtionshetsen var statsministerns tal på moderatstämman (läs ledaren i nyhetsbrevet om det). Därefter fick ICA, klädföretaget Houdini och hemelektronikbranschen svara på hur de jobbar. Hoidini imponerar, men det gör tyvärr varken ICA och de vilt TV- och datorsäljande hemelektronikföretagen. Jobbet har bara börjat och ansatserna syns knappt i butikerna. I den efterföljande debatten fick Åsa Romson svara på varför inte politikerna gör mer, Svensk Handels Yvonne Ingman svara på varför inte handeln gör mer och jag svara på frågan om konsumenternas roll mitt i allt detta. Eftersom detta är min blogg tänker jag upprepa mina egna poänger: Att alla tre parter har ett jobb att göra, att hänvisning till konsumentmakt inte får bli ett svepskäl att inte göra mer, att det måste bli lättare att välja rätt, att företagen inte kan vänta på superstarka köpsignaler utan måste gå före och faktiskt folkbilda även de. Handeln måste bli lok och inte bakvagn. Debatten kom också att handla en del om köttet, vilket jag kommer att återkomma till inom kort.

Vart är reklamens på väg? På vems villkor? Vill vi  det? Det var några av de frågor som dryftades på seminariet ”Reklam i nya kläder” som Konsumentverket ordnade idag på Nalen i Stockholm. Själv var jag med i den avslutande debatten och det var härligt med en het diskussion om detta som vi ständigt omges av – oftast utan att vi märker det. KO Gunnar Larsson fanns med liksom Sveriges Annonsörers VD Anders Ericsson och Hans Sydow från reklambyrån Satchi & Satchi. De senare två målade en tämligen ljus bild och menade att dålig eller påträngande reklam straffar sig. Ändå var de väldigt accepterande för olika former av smygreklam, typ om tillverkarnas ”ambassadörer” anonymt går runt och talar om och visar upp prylarna. Eller dyker upp på chattar.

Jag menar att vi måste debattera reklamen mycket mer, utkräva ansvar för reklamens effekter på allt från vår hälsa till våra attityder till jämställdhet. Jag och många andra menar också att vi befinner os på ett sluttande reklam när det gäller reklam som inte går att känna igen som reklam. Det handlar om ärlighet, att vi inte ska behöva gå omkring i tillvaron och fundera på om våra medmänniskor ständigt har syftet att kränga prylar till oss.  Jag framförde också att vi riskerar att få ett A- och ett B-lag där de som har råd kan köpa sig fria genom att betal-TV-kanaler och betal-Spotify. Vilket i mitt tycke är en tokig utgångspunkt och visar hur långt vi har kommit i acceptans – när massivt reklambombardemang är det normala och man måste köpa sig fri från att slippa se det. Det finns också en hel del utmaningar i framtiden när det gäller marknadstillsyn – hur får man en fungerande sådan när annonser på nätet är individuellt anpassade efter just dig och dessutom är lika kortlivad som en flyktig gas?

Intressant är också den statistik som Institutet för Reklam- och Mediastatistik presenterade, där internet håller på att gå om tryckta medier. Problemet är att den ”bara” tar upp de 32 miljarder som årligen läggs på traditionella reklamköp i Sverige. PR, produktplacering, sponsring och smygreklam faller utanför – och det är en växande del. Och det handlar om många, många miljarder även där. Här finns en genuin ovilja från t ex PR-branschen att lämna ut siffror. dags för lagkrav på det, måhända? Debatten visade tydligt att det över huvud taget behöver behövs mer kunskap, mer forskning ur ett konsumentperspektiv på reklamen. Och, som sagt – mer debatt!!

Fredrik Reinfeldt överraskade i sitt inledningstal på partistämman i Örebro idag. Sveriges Konsumenter är här som utställare och det är mycket intressant att möta både moderata toppolitiker och gräsrötter i det ”tältmöte” som en sån här tillställning är. Men till överraskningen. Jo, när han klev upp på scenen här i Conventum pekade han ut tre områden där det var extra viktigt att lyssna in väljarna. Det första han tog upp var överkonsumtion, stressen att ständigt köpa nytt, talesättet ”Den som har flest prylar när han dör vinner”. Det han lyssnat in – och vädjade till partikamraterna att lyssna in – var tröttheten över detta och trenden att köpa och sälja begagnat mellan privatpersoner. De andra två områdena var jämställdhet mellan könen och vikten av starka institutioner. Ska jag tolka auditoriet var det nog ganska överraskande och inte så ”moderat-typiskt”. Det kändes väldigt glädjande att han lyfte just överkonsumtionen, det ska bli mycket spännande att se vad det blir i reell regeringspolitik av detta. Särskilt av en regering som inte precis varit några miljölämpar. Spännande blir också att följa vad som ska hända inom jämställdheten. Talade också med förre kvinnoförbundsordföranden Magdalena Andersson, som var lyrisk över vad hon hört. Fredrik Reinfeldt poängterade också att politik är att ”värna allmänintresset”. Och det är svårt. Allmänintresset hyr inte dyra konsulter, till skillnad från alla särintressen. Så sant. Fråga oss på Sveriges Konsumenter. Vi vet.

Reinfeldt talade ju i första hand till sina egna, men det inte den kaxige vinnaren som talade, det var istället två andra ledord han präntade in: Lyssnande och Ödmjukhet. Särskilt att lyssna. Däremot nästan inget av mantrat ”Ansvar”…Moderaterna har vunnit en miljon nya väljare sedan de blev ”nya” moderaterna, så många att de nya väljarna nu är fler än de gamla traditionella högerväljarna. Och det har de gjort genom att lyssna, enligt partiledaren.

Bara en av fem kunde enkelt läsa text på de tre förpackningar vi visade upp för kunder i en butik. Ack ja. Barilla, Semper och Anthon Berg har bara att ställa sig i skamvrån. I maj gick vi och Konsumentföreningen Stockholm ut med en larmrapport om att texten på livsmedelsförpackningar var för liten. Inte bara det, kontrasten var dålig, det blänkte, var för långa rader och ofta svårt att hitta rätt information bland alla språken. Alltså i stort sett alla typografiska misstag man kan göra. Ingen av de utpekade företagen hade någon godtagbar förklaring, för det mesta var det bara en talande tystnad. Vi anmälde och har sedan också uppvaktat Livsmedelsverket som skulle kunna göra mycket mer åt denna skandal. Och vi tänker inte ge oss. Nu följer vi upp detta med en ny kartläggning, där vi bett hundra kunder i en butik läsa vad det står på tre förpackningar. Trots idoga försök skakade de allra flesta bara bekymrat på huvudet. Kommentarer som ”jag har gett upp för länge sedan” och ”jag får bara huvudvärk” kunde höras. Är det inte otroligt hur vi på något sätt avtrubbats över det faktum att så mycket är svårt att läsa? Jag tycker att det är ett hån mot konsumenterna, vittnar om en oerhörd nonchalans. Dessutom är det olagligt. Vad jag förstår är saken under debatt i branschen. Bra. Låt det bli resultat också. För, som sagt, vi kommer inte att ge oss.