Skolmaten som ger hopp om framtiden

Skolmaten framkallar vanligen inga ljuva minnen hos folk i min ålder. Leverbiff, torr fisk och sura, rivna morötter ökade varken matlusten då eller intresset för mat inför vuxenlivet. Jag är övertygad att många känner igen sig.

Nu är det annorlunda. Om än inte överallt. Det har jag upplevt under min tid i projektet MATtanken som Sveriges Konsumenter deltar i. Syftet är att bidra till mer hälsosam, smakfull och hållbar mat i skolan, vården och äldreomsorgen. Ungefär tre miljoner sådana måltider äts varje dag i Sverige.

1200 av dem serveras i Katedralskolan i Uppsala, som jag besökte med projektgänget igår. Maten lagades av sex personer och de gjorde av med ungefär 13 spänn per portion i råvaror. Och – håll i er nu – den var till stor del ekologisk. Och supergod.

Hembakt bröd, fräscht salladsbord som slår många lunchrestauranger, små läckra snittar, tre olika huvudrätter. Och så ett litet bord fullt med hemlagade röror – baba ganoush, tapenade, rödbetscreme, you name it. Jag talar alltså inte om ett spa eller en dyr hotellbuffé utan ett kommunalt plugg i en svensk storstad.

Det känns onödigt att säga att maten verkade uppskattas av gästerna, det vill säga gymnasieungdomarna. Lika onödigt att säga vad det betyder för hälsa, studieresultat och matintresse. Tre år på Katedralskolan torde göra dem mer resistenta mot reklamens locktoner för feta färdigrätter och tomma kalorier.

Uppsala kommun har ambitiösa planer. Till 2023 ska 100 procent av den offentliga maten vara ekologisk. 100 procent. Fatta! Hittills är de ungefär halvvägs dit. Köttet – som står för allt mindre av maten – är svenskt. Mycket är närodlat. Och den ska fortfarande kosta 13 spänn portionen. Och vara god. Det går. Och Uppsala är inte de enda, fler positiva exempel hittar du på projektet MATtankens hemsida. Frågan som ska ställas är varför inte andra kommit lika långt. Receptet i Uppsala stavas professionalitet, motivation, planering, kreativitet med mera.

Offentliga måltider är också en konsumentfråga. Det handlar om rätten till hälsa, till hållbar mat, till matglädje. Rätt till information om innehåll och ursprung. Och till möjlighet att lära sig matkunskap. I tider när hem- och konsumentkunskapen fortfarande är ett mikroämne i skolan (när kommer en ändring??) är skollunchen ett gyllene tillfälle att fånga upp och utbilda morgondagens konsumenter i elementär matkunskap. Potentialen är stor att utnyttja tillfället på ett än smartare sätt, till en pedagogisk, rolig stund istället för en stressad överlevnadshandling.

Mycket har hänt vad gäller offentliga måltider de senaste tio åren. Men mycket mer behöver hända vad gäller kompetens, upphandlingsregler, leveranser och annat. Klimathotet och andra hållbarhetsutmaningar kommer att kräva mycket av nytänk så att vi klarar en nödvändig omställning fram till 2030. Satsningar på hållbara offentliga måltider – som i Uppsala – skapar sug efter stora volymer bra mat och fungerar på så sätt som ett lok för en hållbar utveckling av all matproduktion. Vilket i alla fall ger mig lite mer hopp inför framtiden.

Detaljbild på grönsaksröror i skolmatsal

Foto: Elin Sandström

Konsumtionens mörka baksida – som deckare

Under de trettio år jag jobbat med konsumentfrågor har en idé spirat: Tänk om jag skulle skriva en deckare! Om mitt jobb. En ”konsumentdeckare”.

Miljön inbjuder till det. Motsättningar. Bluffar och svindlerier. Stora ekonomiska vinster som kan hotas. Såvitt känt är det ingen som använt det som bottenplatta för fiktion. För en kriminalroman.

Så nu har jag gjort det. Det har tagit många år men i helgen kom ”Lögnens höga pris” ut. Det är den andra deckaren om Vanja Ek vid Stockholmspolisen.

Men det handlar om mer än en polis med ett tungt förflutet. Mer än om ett brott. Boken tar upp brännande aktuella frågor som rör vår konsumtion. Om bankers arrogans. Om bluffkurer. Om livsmedel. Inte minst dyker köttet upp lite här och var. Klimatdebatten är levande, även i polishuset.

Min blogg brukar röra mitt jobb som generalsekreterare. Idag går jag utanför ramarna. Och ändå inte…

Det jag upplever i mitt jobb som konsumentföreträdare och expert har helt enkelt blivit en enorm tillgång när jag sitter hemma och fantiserar ihop en berättelse. Som författare kan jag leka, skruva till verkligheten, skruva till de olika karaktärerna. Och ändå få plats för mitt engagemang.

Det är lustfyllt att skapa fritt och skriva om det man känner till. Utan begräsningar. Få ihop en häftig berättelse. Ge efter för infall och kluriga lösningar under skrivprocessen.

Att få en roman utgiven, att bli författare, är en gammal dröm. Efter att ha skrivit spaltmil om konsumentfrågor i reportage och krönikor som reporter, chefredaktör för Råd & Rön och sedan många år generalsekreterare på Sveriges Konsumenter – så blir det nu en roman. Som jag verkligen vill betona är fiktiv.

”Lögnens höga pris” handlar om livet på en konsumentorganisation. Och inte minst två karaktärer. Dess stridbare chef, Alf Neidor (den som kan sin konsumenthistoria förstår varför jag använt just det namnet) och hans kommunikationschef Elsa Gudmundsson.

Som jag just sa, boken är fiktiv. Ingen nyckelroman.

Så vad händer i boken? Jo. I inledningen försvinner chefen för organisationen spårlöst. Hans lägenhet är tom och varken mobilen, kontokorten eller sociala medier används. Har hans mäktiga fiender något med detta att göra? Ja, det är upp till polisen Vanja att ta reda på det.

Som sagt, fiktiv. Alf Neidor är inte jag. Verkligheten är ju inte riktigt så dramatisk. Livet på ett kontor hos en konsumentorganisation är som livet på kontor är mest. Stressigt och mångfacetterat.

Rafflande på många sätt. Men våldet är långt borta. Själv har jag aldrig känt mig hotad.

Jag hoppas boken ska ge båda spänning och avkoppling. Kanske ett leende på några ställen. Men också ett engagemang och en förståelse för hur utsatta konsumenter är och farorna med prispress och konsumtionshets.

Konsumentvärlden innehåller massor av stoff för deckare. Det är märkligt att ingen använt det tidigare. Jag har planer på att fortsätta. Det kommer att ta sin tid men det blir nya möjligheter att träffa Vanja Ek och konsumtionens mörka baksida.

 

 

Billigt blir dyrt

Foto: Shutterstock

Äntligen börjar media granska vansinnet att prylar håller allt kortare tid – i en tid när cirkulärt och klimatsmart måste bli ledstjärnorna. Cirkulärt betyder återanvändning av råvaror och prylar, klimatsmart betyder mindre konsumtion av prylar och mer av tjänster. Att behålla det vi har, köpa mer begagnat, hyra, dela….

Det är Sveriges Radio som nu djupsatsar genom den utmärkta reportageserien Prylarnas Pris. Daniel Öhman, som var med och gjorde reportageserien Matens pris som står bakom granskningen och Ekot har följt upp med intervjuer.

Till stor glädje verkar det råda politisk enighet i Sverige om att förlänga reklamationstiderna – ett gammalt krav från konsumentrörelsen. Mer reparerbarhet och tvång att hålla reservdelar verkar också ingå i de flesta politikers tankevärld. Återstår att se om det blir verkstad.

På EU-nivå har frågan diskuterats sedan flera år. Att produkternas hållbarhet måste vara inbyggd från början, så kallad ekodesign. Nya toppkommissionären Frans Timmermans säger till Ekot: ”Vi måste se till att saker inte går sönder så lätt, prata om hur stor andel av komponenterna som går att återanvända och om de går att reparera. Och allt det här måste in i designlagstiftningen.”

Dagens sanslösa slöseri har pågått länge nog. Visst finns nyvaket ansvarstagande i vissa branscher – till exempel kläder och möbler. Men inom ”vita och bruna varor” är det struts-taktik och löst svammel som gäller. När hörde du en hemelektronik-kedja prata klimat och resurser senast?

Det finns mycket som kan göras politiskt för att skapa större incitament eller tvinga företag att göra mer hållbara prylar. Och att få dem att tänka i nya affärsmodeller. Krav på information om väntad livslängd, kanske pris per användning och andra åtgärder kan bidra.

Det kan verka konstigt att en konsumentorganisation tycker att prylar är för billiga. Men det är det inte alls. Billigt blir nämligen oftast dyrt. På flera sätt:

Dels gör prispressen, rea-hetsen och fokuset på BILLIGT att kvaliteten sjunker. Vi får oftare köpa nytt och kassera det gamla, vilket  reportageserien Prylarnas pris  också visar. Planerat åldrande är en realitet, frågan är bara hur ofta det faktiskt förekommer. Inte sällan är dessutom det låga priset också ett sätt att låsa fast oss vid en tillverkare – billiga skrivare och dyra bläckpatroner är ett klassiskt exempel.

Dels tär köp och släng-vanan på miljön, på resurserna och på klimatet. 40 procent av växthusgaserna vi svenskar släpper ut kommer från prylarna runt oss. Den verkliga kostnaden tas av någon annan, någon annanstans. Och så småningom av oss själva. Ett varmare klimat blir omänskligt. Och svindyrt.

Om tio år kommer vi sannolikt att titta på dagens köp- och slängsamhälle med förundran och avsmak.

Sverige det svarta fåret i marschen mot kontantlöshet

Foto: Jan Bertoft

”Kontanter” lockar den här banken med. Tyvärr inte i vårt land, men precis utanför, i Köpenhamn. Här är butikerna tvungna att ta emot kontanter, enligt en lag från 1984. En promenad i den danska huvudstaden förra veckan gav återigen en påminnelse om hur extremt det blivit i Sverige.

Ensamma är vi inte. I våra kontakter med medlemsorganisationer i andra länder i EU ses samma tendenser. Vårt europeiska paraply BEUC håller nu på att utforma en gemensam policy för att stoppa marschen mot det kontantlösa samhället. Sverige framhålls här – som det svarta fåret.

För i Sverige går utvecklingen rasande fort. Trots debatt och kritik blir sedlar och mynt allt mindre användbara för att göra rätt för oss i butiker och på kaféer. Inga tecken på inbromsning syns. Till och med Ikea har fallit (Vad skulle Ingvar ha sagt..?).

Jag ska erkänna att jag själv inte använder kontanter så ofta, snarare kort eller Swish. Men detta handlar om något mycket större än bekvämlighet – nämligen delaktighet, säkerhet och integritet. Och om samhällets roll att skydda de svaga och utsatta och de som inte omedelbart kan och vill anamma tekniska och digitala nymodigheter.

Vi ska ha rätt att ta ut, sätta in och inte minst betala med sedlar och mynt. De har åtskilliga fördelar och är det enda (och sista) icke kommersiellt ägda betalningsmedlet. Allt annat är drivet av storföretag, oftast banker. Dessutom är kort och Swish sårbart. Vad händer när internet går ner eller sajter hackas? Vad händer vid tekniskt strul? Vi är häpnadsväckande dåligt förberedda. Läs DN:s intressanta artikel och krönika om brist på påföljder när Swish krånglar – något som skett i sommar.

Naivitet och senfärdighet har tyvärr präglat politiken i åratal. Bankerna lobbar hårt för att få fortsätta sin medvetna färd mot mindre kontanter och de har varit framgångsrika – tills nu. I somras kom glädjande nog lagförslaget om att storbankerna ska vara tvungna att tillhandahålla kontanter.

Men det behöver ske mer.

Något måste göras åt svårigheterna att betala med kontanter i vardagen. Ett sätt är att göra det billigare för butikerna att hantera sedlar och mynt. Sveriges Konsumenter vill antingen att kontantdistribueringen återigen blir Riksbankens ansvar eller att Bankernas Depå och Bankomat AB öppet redovisar sina kostnader och inte tillåts ta ut högre avgifter än vad som är motiverat. Den yttersta åtgärden är att tvinga butiker och kaféer att ta emot kontanter, något som gäller just i Danmark enligt Betalningskortloven från 1984. Läs gärna i denna rapport om hur det fungerar i vårt grannland.

I användandet av kontanter står den stora kampen framöver. Men sedan behövs också samhälleliga krav på driftsäkerhet för en så utnyttjad tjänst som Swish. Och mycket annat.

En bank utan kontanter är som en livsmedelsaffär utan mat, sa jag en gång i en TV-intervju. Vi får inte hamna i ett samhälle där inte ens livsmedelsaffären hanterar kontanter. Ett sådant samhälle vore rått, exkluderande, kontrollerande och mycket mer sårbart. Sedlar ska finnas parallellt med kort och fiffiga digitala tjänster. Den som inte kan betala blir inte en del av samhället.

Elbilen funkar – även i Norrlands inland

Elbilen ”boomar”. Försäljningssiffrorna skjuter i höjden, både för laddhybrider och för ”rena” elbilar. Alla biltillverkare kommer med nya modeller och prognoserna pekar allt brantare uppåt.

Elbilen har sina anhängare och sina kritiker. De senare brukar skjuta in sig på batteritillverkningen. Men om bilen körs på förnyelsebar el under sin livstid skåpar den totalt ändå ut bensin- och dieselbilarna med hästlängder.

Laddning i Junsele, under mitt elbilsäventyr i det inre av Norrland.

Att köra elbil känns bra. Och är roligt.

Jag vet. För jag har en.

På semestern tog jag mig för att testa om det går att köra i Norrlands inland utan en förbrännings-motor som reserv. Det kan framstå som rena självmords-uppdraget. Men det gick. Dock behövs mycket förbättringar, inte minst fler ställen där det går att snabbladda, alltså fylla på batteriet under 30-60 minuter.

Bilens mätare visade på 100 procent och 278 kilometer till ”tom tank” när jag rullade ur garaget i Stockholm. Längs E4:an norrut finns det gott om ställen att snabbladda med 10-15 mils mellanrum. Det kräver lite planering, en lätt fot på gaspedalen och ibland is i magen.

Runt skidparadisen i Jämtland och Härjedalen har utbyggnaden av snabbladdare gått fort. Riktigt så bra är det inte norr om Östersund. Det var med ett lätt pirr i magen jag svängde  av E4:an efter Härnösand och körde upp längs Ångermanälven. I Sollefteå fanns ingen snabbladdning men väl ett ställe med mer långsam mode 3-laddning. Där blev det lite ”tröstladdning”. Sedan tog jag språnget upp i det fagra Ådalen mot Junsele, åtta mil norrut. Där var jag tvunget att hitta plats att sova och plats att ladda. Campingplatsen blev lösningen. De hade aldrig fått frågan men tillhandahöll vänligt ett vanligt uttag för husvagnar och det räckte för att komma upp i 100 procent.

Elbil på dessa breddgrader väcker intresse. Och skepsis. En räckvidd på 25 mil är ett skämt. Finns det dessutom ingen dragkrok är saken avgjord.

Efter Junsele blir det glesare. Men enligt den förträffliga appen Uppladdning.nu finns det både snabbladdning i Lycksele och Storuman dryga 15 mil bort och sedan möjligheter längre inåt och uppåt med samma längd på ”skutten” ända upp till Arjeplog (den som kör in i Norge kommer att dock att hitta betydligt mer snabbladdning, de ligger långt före oss).

Min slutsats är alltså att det går utmärkt att köra med dagens elbilar även utanför storstäder och kuster. Men jag upptäckte också annat:

  • Att köra elbil innebär att omvärdera sin bilkörning. Köra snabbt på motorvägar bränner massor av batterikraft, så det blir inte en jätteförlust i tid att köra 70-90-vägar parallellt. Man behöver ladda färre gånger och dessutom är det betydligt trevligare att slingra sig fram mellan byar, sjöar och skyltar om loppisar och bygdekaféer. Så gjorde jag genom Hälsingland och jag ångrar mig inte. Hamnade av en slump på en gårdsauktion (där jag sånär ropade in ett monterat älghorn från en 14-taggare – ibland förvånas man över sin nycker).
  • Mycket behöver bli bättre. Förutom fler snabbladdare behövs fler kontakter på varje stolpe. Nu finns vanligen bara en. Är den upptagen kan man alltså i värsta fall få vänta i en timme.
  • Förbättras behöver också betalsystemen. Jag var tvungen att ladda ner inte mindre än fyra olika appar ute på blåsiga parkeringsplatser och ansluta dem till mitt kreditkort. Varför går det inte oftare att betala via Swish eller vilket kreditkort som helst? Skärpning.

Men det finns skäl att vara optimist. Utvecklingen går fort nu. Och jag kan rekommendera elbilskörning – av flera skäl. En elbilsmotor är idiotenkel och reagerar direkt. Accelerationen blir som en sportbil. Men en totalt tyst sådan. Man får passa sig för att hålla hastighetsgränserna!

 

Klimatet årets Almedalsraket

Almedalen är en bubbla, ett tak som sänks över en medeltidsstad en vecka för att idéer, kunskap och budskap ska koka och i vissa fall skapa lite förändring. Det finns delar av spektaklet som kan ifrågasättas, men det finns fortfarande mycket som är gott.

Sveriges Konsumenter är på plats för att föra ut våra budskap, diskutera, träffa makthavare och även fortbilda oss. Vi deltog i ett tiotal panelsamtal, mycket om hållbar konsumtion, livsmedel och digitala frågor och lyckades i min mening väl att sätta konsumentfrågorna och våra ståndpunkter på kartan. Vi hade också enskilda möten med olika makthavare, vilket ger möjlighet att påverka.

Själv var jag med för femtonde året, och kan konstatera att intensiteten håller i sig, kanske var det lite, lite mer dämpat än valåret 2018. Roligast i år var att frågas ut av radioparet Nordegren & Epstein om vår klädkonsumtion (bilden, lyssnar du är det 13:30 in i programmet). Och, jag erkänner, några glas rosévin har det också blivit.

Vad betyder Almedalen för den förkrossande majoritet som inte är på ”öjn” denna vecka? Inte mycket. De flesta bryr sig säkert inte, men jag tror faktiskt att politikerveckan bidrar – pyttepyttepyttelitet – till att skapa ett bättre samhälle. De där förändringarna som förståelse, insikter, goda argument, möten faktiskt skapar.

Det blev lite filosofiskt det där. Nu går vi över till hårda fakta. Om Almedalen. Jag tror nämligen att vad som sker där är en spegel av Sverige idag och en utmärkt grund för framtidsspaningar.

Som vanligt har jag roat mig med att kolla vilka ämnen som är mest populära. Jag har helt enkelt gjort fritextsökningar bland de 3723 registrerade seminarierna (vilket är 600 färre än förra året. Så här utfall det (med förra året inom parentes):

  • Digital 674 (1198)
  • Hållbar 1231 (670)
  • Klimat 713 (inga noteringar från förra året)
  • Konsument 101 (113)
  • Livsmedel 93 (92)
  • Bank 171 (146)
  • Tillgänglig 154 (207)

En bubblare är också artificiell intelligens (AI), som knappt fanns tidigare år. Mer lär det bli.

Har även kollat ännu längre tillbaka och vissa ämnen som mat, konsument, bank ganska konstanta. Raketerna ligger på digitala frågor och hållbarhet, inte minst KLIMAT. Två frågor som råkar vara huvudprioriteringar i Sveriges Konsumenters arbete. En rörelse i tiden, med andra ord. Läs gärna våra framtidsplaner i vår nya handlingsplan 2020-2023.

MER konsumentjournalistik – inte mindre!!

Nu när det blir allt mer komplext att vara konsument – då behövs god konsumentjournalistik. Hela tiden. Överallt.

I det läget väljer SVT att lägga ner långköraren Plus. Visserligen säger ledningen att programmet ska försvinna i ”dess nuvarande form” och att nya vägar ska utforskas. Det låter hoppfullt, men vad betyder det? Plus har tillsammans med SR:s Plånboken och Råd & Rön varit konsumentjournalistikens flaggskepp i Sverige. Göteborgs-Posten var tidigare ett lysande exempel inom dagspressen, tyvärr inte längre.

Plus då, vid starten. Hur många konsumenter har inte programmet utbildat, uppmuntrat, stöttat, räddat?

Public Service har ett extra stort ansvar att stärka konsumenter, att spegla konsument-frågorna. Hur är naturligtvis en fråga för redaktionerna. Statens direktiv kan gälla myndigheter och liknande som ska ge människor trygghet och stöd, men inte media. Ändå borde konsument-frågor vara en självklar del av SVT, SR och UR:s uppdrag.

För 30 år sedan började jag själv med konsumentjournalistik. Först på kvällstidningen GT som reporter. Sedan som chefredaktör för Råd & Rön. In emellan som frilans. Idag kan jag förundras över att inte mer hänt. Att redaktionerna satsar så lite. Att det inte finns mer nyheter, avslöjanden och guider om konsumentfrågor i media. Detta är journalistik som handlar om rättvisa och om att ge människor makt. Den makt som kunskap ger. Där marknaden fungerar dåligt beror det oftast på bristande, otydlig eller vilseledande information. Det går inte att blåsa en kunnig konsument. Artiklarna och inslagen handlar om vardagen och livet, om plånboken, om hemmet, om maten. Om konflikt och rättvisa. Om fusk och snusk och slarv. Om hur mäktiga intressen försöker undanhålla sanningar som vi har rätt till. Och därför ger konsumentjournalistiken människor de redskap, den kunskap, de sammanhang som han eller hon behöver för att göra bra val och att undvika att köpa grisen i säcken.

Nyheter som berör oss som konsumenter dyker naturligtvis upp i nyhetsflödet – prishöjningar, reklambluffar, aggressiv försäljning och lurade konsumenter. Men det behövs också fördjupning, kartläggning, egna bilagor, egna program. Liksom på sport, ekonomi, vetenskap och kriminalsidan. Jag kan till exempel förundras att inte ”Uppdrag granskning” och ”Kalla fakta” lägger mer krut på att avslöja sanningen bakom ljuva reklamlöften, skrupelfria entreprenörer och lövtunna företagspolicier. Bara att kolla hur ”hållbara” handel, industri och jordbruk är i verkligheten eller vad som händer med våra personuppgifter på nätet. Det borde kunna hålla igång ett jättegäng reportrar månader framöver. Att glädja miljoner hungrande läsare, lyssnare, tittare.

Fler journalister och redaktionsledare borde få upp ögonen för möjligheterna. Men som f d programledaren och hedersmannen Sverker Olofsson uttrycker det: ”Det är ju så med konsumentjournalistik, som reporter vill man kanske bli utrikeskorrespondent eller grävreporter. Det är ingen som sedan barnsben har drömt om att bli konsumentreporter. Så det är ingen högstatusjournalistik. Men publiken ser det näst intill som högstatusjournalistik.”

Med min erfarenhet kan jag bara instämma. När jag började talade man lite nedsättande om ”kastrulljournalistik”. Det kanske fortfarande gäller, på något sätt…

Särskilt viktigt är det med oberoende konsumentjournalistik nu när det finns allt fler där ute som utger sig för att hjälpa oss konsumenter. Ibland bra men långtifrån alltid pålitliga. Vi har de senaste åren sett flera luriga sidor på internet som uppger sig hjälpa oss att göra bra val eller att få vår bil, vår hälsa eller våra hem värderade. Eller att hjälpa oss få rättelse när vi råkat ut för flygförseningar och p-böter mm.

Vem i hela världen kan man lita på? sjöng Hoola Bandoola Band för länge sedan. Den frågan kommer att eka allt högre i vår komplexa värld. Och då behövs media som satsar på en journalistik som ställer sig på människornas, konsumenternas, sida i deras trixiga vardag.

Klimatkrisen – viktigt fokus för konsumentrörelsen

Klimatet blev en av de stora frågorna i EU-valet, både i Sverige och i många andra länder.

Skönt. Väljarna har skickat mycket tydliga signaler till Bryssel och det finns en helt annan medvetenhet hos politikerna nu än bara för något år sedan. Ändå är det jobbigt långt kvar. ”Föräldrar säger alltid att de älskar sina barn. Men det verkar inte riktigt så just nu” som numera världskände Greta Thunberg formulerade det på den sista klimatmanifestationen i Stockholm före valdagen.

Förra veckan hade också europeiska konsumentrörelsen BEUC sitt årsmöte. Även här stod klimatfrågan högt på dagordningen. Min tes, som jag arbetat för i flera år, är att konsumentrörelsen har en självklar och viktig roll, inte minst för att få den nödvändiga övergången till ett hållbart samhälle att funka i vardagen. Att få förändringarna accepterade. Och rättvisa. Förståelsen för det är idag stor bland BEUC:s drygt 40 medlemsorganisationer i hela EU.

Till ödesåret 2030 är det bara tio år. Fem år har redan gått sedan FN:s ambitiösa 17 globala mål – Agenda 2030 – beslutades av världsorganisationen (se nedan). De flesta av dem berör loss direkt som konsumenter.

 

 

Två tredjedelar av tiden återstår. Det år är en kort tid, tänk bara hur ”nyss” 2009 är. Barnen var lite mindre, orken lite bättre, statsministern en annan men annars var det mesta sig likt.

Hittills har vi plockat de lågt hängande frukterna för att undvika en klimatkollaps – energieffektivitet, matsvinn och så vidare. Nu står vi som konsumenter och medborgare inför större förändringar. I vår vardag. I de stora samhällssystemen, till exempel vad gäller utbyte av fossila bränslen och en mer cirkulär ekonomi.

Vissa förnekar detta, vissa tror det finns tekniska lösningar på allt, många tycker det är djupt obehagligt och inkräktar på det goda liv de lyckats kämpa sig till. Ni vet, köttet. Och resorna. Och alla roliga tekniska prylar..

Tyvärr är omställningen nödvändig – och den behöver inte bara vara av ondo. Tvärtom. Det som är bra för klimatet är oftast också bra för vår hälsa. En hållbar vardag kan bli lugnare, tystare, renare och hälsosammare.

Sveriges Konsumenter har en ny handlingsplan för det viktiga 20 talet – mottot är ”ett hållbart samhälle där konsumentens rätt och röst är stark”. Vi har just dragit igång planeringen av 2020. Där ingår att arbeta för en hållbar livsstil, hållbara investeringar, mer hållbart producerad mat, hopp för de unga. Politiker både i Sverige och i EU måste leverera och de kommer att ha ett stort ansvar, allt större. EU-Kommissionen har redan stora visioner och idéer med sikte både på 2030 och 2050, men det ska bli verkstad och effekter också. Förra veckan på BEUC fick vi höra Kommissionen tala om sina -. stora – planer för en cirkulär ekonomi. Mycket är bra, men det finns massor av utmaningar som man inte få värja för och som inte får malas ner av snäva nations- eller särintressen.

Och mitt i allt detta står konsumenten. Som finner att allt blir allt blir mer och mer komplext. Då får inte det stora fingret peka bara på oss med ordern ”det är DU som ska fixa’t”. Alla bördor får inte läggas på konsumenterna. Det ska vara lätt att välja rätt, javisst. Ibland ska det vara svårt att välja fel. Eller omöjligt. Vi i den svenska, europeiska och globala konsumentrörelsen har ett viktigt jobb framöver, vi kavlar upp ärmarna och kör hårt. Inte minst i Europa måste stora saker ske, och ofta på EU-nivå. För om inte EU fixar detta – vem gör det då?

EU berör din vardag – så RÖSTA!

Mindre än två veckor kvar till valet och äntligen börjar det märkas. Opinionsmätningar har visat alarmerande tecken på att många inte vet varför de ska rösta – eller inte alls har koll på att det är val (!). Hoppas nu att debatten tar sådan fart att väljarna förstår vad EU är och vad unionen betyder – så att de faktiskt röstar.

Vi i Sveriges Konsumenter har dragit vårt strå till stacken. I fredags hade vi vår debatt med alla partier (nästan) om konsumentfrågorna. Den finns att se på SVT Play. Jag modererade och försökte få deltagarna att berätta vad de vill göra åt maten, reklamationsrätten, integriteten på internet, tågresorna och annat.

 

För många är EU en koloss, en svårbegriplig apparat som hanterar bångstyriga medlemmar som Ungern, flyktingkriser, bråk med Donald Trump, jordbruksstöd och klimatet. Fundamentala frågor – men för många känns det nog långt från vardagen här och nu.

Gör EU-debatten begriplig! Löd rubriken på SvD:s ledarsida den 8 maj. Det är precis vad det handlar om. Det är därför vi rubricerat vårt valdokument Från Bryssel till köksbordet. Det är därför vi genom att prata konsumentfrågor i valet försöker göra EU begripligt och relevant för varenda en av oss. Så att flera går och röstar.

Skillnaderna mellan partierna vad gäller konsumentfrågorna är inte alltid synliga. Alla partierna vill ”slå vakt om konsumentintresset”, frågorna är ”viktiga”, det ska vara ”balans” mellan olika intressen etc. Men skärskådar man vad de faktiskt gör och vill göra så blir det mera tydligt. I den enkät vi gjort med alla partier så utmärker sig framför allt ett parti att inte dela Sveriges Konsumenters förslag till EU-lösningar – Kristdemokraterna. De instämmer bara i 9 procent av alla förslag, att jämföra med Centerpartiet och Feministiskt Initiativ som instämmer i 82 procent. Den fallande skalan där emellan ser ut så här: Miljöpartiet – Vänsterpartiet – Socialdemokraterna – Liberalerna – Sverigedemokraterna – Moderaterna.

Så vilka förslag handlar det om? Jo, några av EU-regleringar vi föreslår är:

  • krav på information om produkters livslängd – så att det blir svårare för företag att programmera produkter att hålla kortare tid.
  • krav på reservdelar – så att du ska kunna reparera en pryl istället för att nödvändigtvis behöva köpa nytt.
  • EU-gemensam hälsomärkning av mat – så att konsumenter som behöver hjälp med att välja hälsosam mat kan göra det i hela EU med hjälp av en märkning som genom grundliga undersökningar fungerar bäst ur många olika perspektiv.

I det stora hela visar dock enkäten – och debatten i fredags – att intresset för konsumentfrågorna har ökat och är stort inom de flesta partier. Jag som varit med ett tag tycker också att de svenska partierna – båda i nationella och europeiska frågor – blir allt mer intresserade av konsumentperspektivet. Där kan man säga i att vi inom Sveriges Konsumenter har lyckats.

Debatten i fredags kom också väldigt mycket att handla om hållbar konsumtion, vilket inte alls var fallet vid förra valet för fem år sedan.

Går man tillbaka till enkäten så visar det sig att störst support – 86 procent av partierna –  fick våra förslag kring skadliga kemikalier. Näst mest stöd fick krav om konsumentprodukter med längre livslängd, där 57 procent av svaren var positiva. Samtidigt hittar vi där flest invändningar, 11 procent. Lägst stöd fick kraven kring förenklad hälsomärkning för mat, där knappt 30 procent fick stöd. Mest tveksamma svar (”håller med delvis”) fick kraven gällande artificiell intelligens, en riktigt stor framtidsfråga. I en av minidebatterna i fredags blev det också klart att skillnaderna här är stor mellan socialdemokaternas Jytte Guteland, som talade för lagreglerat skydd för konsumenterna, medan moderaternas Arba Kokalari först ville se vart tekniken tog vägen för att sedan se vad politiken behöver göra.

De senaste decennierna har EU inneburit en stark kraft för förbättring för konsumenterna i Unionen. Vi har fått skarpare lagstiftning kring säkrare produkter, livsmedel och kemikalier, utökade möjligheter att reklamera varor, och mer energisnåla och mindre miljöbelastande produkter och bilar.

Men mycket återstår att göra. Marknaden förändras, den tekniska utvecklingen går svindlande fort, och vi har enorma hållbarhetsutmaningar som berör oss som konsumenter.

EU berör dig som konsument. Och i övrigt också, på många olika sätt som andra får förklara. Därför är det viktigt vad du röstar på om två veckor. Men framför allt är det viktigt ATT du röstar.

Ödesfrågor när ”konsumenternas FN” möts

Digital innovation på konsumentens villkor, är temat när Consumers International – ”konsumenternas FN” – träffas några dagar i portugisiska Estoril. Människor från precis hela världen samlas vart fjärde år för att välja styrelse och liknande men också att diskutera ett aktuellt ämne.

Globala konsument-utmaningar är det ingen brist på, men denna är viktig. Jag hade gärna sett mer fokus på hållbar konsumtion och det kommer det att bli framöver. Men digitaliseringen är också en ödesfråga. Vi är bara i början av det digitala samhället, inte mitt i. Nyttiga tjänster utvecklas, javisst. Men roffandet på våra personliga data är bara i startfasen och kommer att bli än mer raffinerad och systematisk. Och vi blir utsatta och sårbara när sakerna börjar bli uppkopplade på allvar och dessutom börjar tänka själva (artificiell intelligens).

En vanlig iPhone har blivit något av varenda skvallerjournalists eller spions våta dröm. Kinas makthavare har fattat galoppen och visar vad som går att göra. Ansiktsigenkänning, spårning, inköp, uppkopplade prylar och likes på sociala medier är utmärkta redskap även att kontrollera och tysta människor. Särskilt i kombination.

Vi har anmält Google för deras otroligt detaljerade dataspårning till Datainspektionen, och nu måste jätten förklara vad de håller på med. Dagens Nyheter har just haft en artikelserie om spårning som ger en skrämmande bild.

Halva jorden är uppkopplade, smarta telefoner finns i varenda avkrok vilket ger stora möjligheter. Utvecklingen måste fortsätta, liksom kampen att minska klyftor där internet redan finns i form av ”digitalt utanförskap”. Men det får inte ta fokus från vad som händer med våra personliga data, vår profil, den digitala beskrivningen över vilka vi ”är”. För oron växer. Det märks i den allmänna debatten, det märks här i Estoril. Utvecklingen är ”creepy”, läskig.

Det handlar om fördelning av ansvar konsument-företag-politik. Någonstans kokar också allt ner till en viktig fråga: Vem ska äga våra data? Och grundsvaret måste till slut bli: Vi själva.

Det sägs mycket klokt här om hur vi ska få kontroll, men tyske konsumentbasen Claus Müller sammanfattade det fint:

Vi behöver fungerande information till konsumenterna. Inte dagens groteskt oöverskådliga avtal utan snarare symboler eller liknande.

Starka ”vakthundar” både i form av myndigheter med (hugg)tänder och konsumentorganisationer med kraft och resurser. Alla människor, inte minst de som är ovana vid internet, måste också få möjlighet att få vägledning och att rapportera övertramp.

Pålitlighet måste bli ett ledord i näringslivet. Det pratas mycket om förtroende (”trust”) men det räcker inte. Incitament måste skapas för att bli transparenta och att köra med öppna och schyssta villkor.

Några veckor tidigare var jag på en hearing med utrikeshandelsminister Ann Linde och då var det trist att höra näringslivsföreträdare sucka över ”fokus på konsumentskydd” och kräva ”fria dataflöden”. Medvetna konsumenter som har kontroll över sina uppgifter kan knappast bara dåligt för marknaden och innovativa företag. EU:s dataskyddsförordning GDPR kan ses som en startpunkt.