Billigt blir dyrt

Foto: Shutterstock

Äntligen börjar media granska vansinnet att prylar håller allt kortare tid – i en tid när cirkulärt och klimatsmart måste bli ledstjärnorna. Cirkulärt betyder återanvändning av råvaror och prylar, klimatsmart betyder mindre konsumtion av prylar och mer av tjänster. Att behålla det vi har, köpa mer begagnat, hyra, dela….

Det är Sveriges Radio som nu djupsatsar genom den utmärkta reportageserien Prylarnas Pris. Daniel Öhman, som var med och gjorde reportageserien Matens pris som står bakom granskningen och Ekot har följt upp med intervjuer.

Till stor glädje verkar det råda politisk enighet i Sverige om att förlänga reklamationstiderna – ett gammalt krav från konsumentrörelsen. Mer reparerbarhet och tvång att hålla reservdelar verkar också ingå i de flesta politikers tankevärld. Återstår att se om det blir verkstad.

På EU-nivå har frågan diskuterats sedan flera år. Att produkternas hållbarhet måste vara inbyggd från början, så kallad ekodesign. Nya toppkommissionären Frans Timmermans säger till Ekot: ”Vi måste se till att saker inte går sönder så lätt, prata om hur stor andel av komponenterna som går att återanvända och om de går att reparera. Och allt det här måste in i designlagstiftningen.”

Dagens sanslösa slöseri har pågått länge nog. Visst finns nyvaket ansvarstagande i vissa branscher – till exempel kläder och möbler. Men inom ”vita och bruna varor” är det struts-taktik och löst svammel som gäller. När hörde du en hemelektronik-kedja prata klimat och resurser senast?

Det finns mycket som kan göras politiskt för att skapa större incitament eller tvinga företag att göra mer hållbara prylar. Och att få dem att tänka i nya affärsmodeller. Krav på information om väntad livslängd, kanske pris per användning och andra åtgärder kan bidra.

Det kan verka konstigt att en konsumentorganisation tycker att prylar är för billiga. Men det är det inte alls. Billigt blir nämligen oftast dyrt. På flera sätt:

Dels gör prispressen, rea-hetsen och fokuset på BILLIGT att kvaliteten sjunker. Vi får oftare köpa nytt och kassera det gamla, vilket  reportageserien Prylarnas pris  också visar. Planerat åldrande är en realitet, frågan är bara hur ofta det faktiskt förekommer. Inte sällan är dessutom det låga priset också ett sätt att låsa fast oss vid en tillverkare – billiga skrivare och dyra bläckpatroner är ett klassiskt exempel.

Dels tär köp och släng-vanan på miljön, på resurserna och på klimatet. 40 procent av växthusgaserna vi svenskar släpper ut kommer från prylarna runt oss. Den verkliga kostnaden tas av någon annan, någon annanstans. Och så småningom av oss själva. Ett varmare klimat blir omänskligt. Och svindyrt.

Om tio år kommer vi sannolikt att titta på dagens köp- och slängsamhälle med förundran och avsmak.

Uppkopplade hemmet – smart för vem?

Idag är det internationella konsumentdagen. Det uppmärksammas i hundra länder och temat i år är Sakernas internet, det som på engelska heter Internet of things.

Det kan ju tyckas vara ett rikemanstema. Men persondata är den nya valutan, den nya oljan. Och mer än hälften av jordens befolkning är uppkopplade. Och fler blir det. Det uppkopplade hemmet väller in över oss alla, vare sig vi bor i Bålsta eller Bombay.

Idealbilden är det bekväma hemmet där man slipper tänka på och utföra tråkiga praktiska sysslor. Och spara energi. Men det finns stora risker. Och det där med att det ska vara hållbart – det kan vara en praktbluff.

Sakernas internet och den tillhörande frågan om automatiserat beslutsfattande (artificiell intelligens) är en av de riktigt stora konsumentfrågorna i framtiden. Eller rättare sagt – redan nu.

I morse höll Sveriges Konsumenter seminariet ”Smart – men säkert?”. Det blev ett mycket intressant samtal om konsumentperspektivet, vad företagen gör och tycker och om forskningsläget. För många var det säkert en ögonöppnare.

Det kan tyckas oskyldigt att samla in data från brödrosten eller kaffebryggaren. Men dels kan de ”berätta” mer om oss än du tror. Och dels gäller det även centrala delar som dörrlåset, belysningen, värmeanläggningen och bilen. Var för sig oskyldiga data kan sammanlagd ge en mycket tydlig bild av hur vi lever och vad vi har för smak för mat, musik, film – men också hälsa, religion, sexuell läggning, politiska åsikter. Jo, faktiskt. Kolla norska Forbrukerrådets Google-rapport som fick oss att anmäla företaget.

Det handlar inte om att vi kan ha en mer eller mindre polerad personlighet på instagram och facebook. Det här handlar om vad vi rent fysiskt ÄR och GÖR.

Och det handlar inte bara om mig. Utan om våra barn. Och våra gäster. De registreras även de. Och våra data kan bli godis både för försäkringsbolag, sjukvårdskoncerner och mörka politiska krafter.

Men det här handlar också mycket om säkerhet. Det finns direkta RISKER. Vad händer när Internet går ner på grund av en hackerattack. Eller vi får virus i en av prylarna. Tänk dig ett ”smittat” dörrlås eller bilen. Eller kylen. Eller den internetstyrda dosetten för mediciner.

Och så har vi miljön – ofta framhålls som en stor fördel med sakernas internet. Systemen sparar energi i hemmen. Men dels kommer det att innebära att prylar anses uttjänta mycket snabbare. Dels drar själva trafiken på internet omåttliga mängder energi i serverhallar etc.

Utan att vara teknikfientlig finns det all anledning att vara skeptisk och misstänksam. Inte gå på de ljusblå idealbilderna av en ny fantastisk värld. Och fråga oss vad vi egentligen BEHÖVER där hemma. Vad är NYTTAN?

Sedan måste företagen vara transparenta med vad de gör. Vilket faktiskt kan bli en konkurrensfördel.

Politiken måste också göra sitt och göra det nu. ”Vilda västern” funkar inte. Säkerhet och integritet måste vara inbyggt genom EU-lag och standarder. ”Privacy by default” måste bli en realitet. Delning av personuppgifter och andra ingrepp måste vara ett tillval. Eller som vår expert Sinan Akdag uttryckte det: ”Vem äger våra data? Ska inte data som vi genererar stanna i hemmet?”

Frågan som måste ställas är vem tekniken egentligen är smart för. Det kan bli väldigt obalanserat till företagens fördel och släpper loss hackers och fri handel med extremt privata data. Allt kan inte läggas på att vi ska läsa många och långa och obegripliga avtalsvillkor, allt kan inte lösas med ”information”.

I Sveriges Konsumenters ståndpunkt om Sakernas internet presenteras våra 21 lösningar på problematiken.

När ser vi webbkameror i djurstallarna?

Påsken närmar sig, då borde bloggen handla om ägg eller godis. Jag tror jag väljer ägg. I ett lite större perspektiv.

När jag var barn bodde vi om somrarna intill stora djurstallar med sammanlagt 21 000 värphöns. Vi var inne där några gånger och såg hur 4-5 hönor trängdes i en liten bur. Ofta i mörker. Oväsendet och lukten var nästan outhärdlig. Äggen rullade ner i en ränna och fördes till packcentralen. Hönsen var maskiner, inget annat.

Idag går hönsen på samma gård fritt. Ägarfamiljen – samma nu som då – satsar på att bygga ut de ekologiska delarna ytterligare.

Tiderna förändras. Både lagstiftningen – och vad konsumenterna kan acceptera.  Men mycket tror jag handlar om vad man Höna med svart bakgrundfaktiskt VET om hur livsmedel produceras. Om äggkonsumenter då, på 60-talet, hade kunnat se med egna ögon hur värphönsen egentligen hade det tror jag det hade blivit en störtdykning i försäljningen.

 

Regeringen har lagt fram sin nya livsmedelsstrategi, under buller och bång. Själv sitter jag i det nya Nationella rådet, som ska arbeta med genomförandet. I hela processen har vi drivit frågan om FÖRTROENDE. Om inte svensk mat motsvarar vad konsumenterna kräver och förväntar sig så kommer det inte bli någon tillväxt. Det räcker inte med att säga ”svenskt”, den tiden är förbi. Det krävs bevis på att svenskt faktiskt är bättre – för smaken, kvaliteten men också för planeten och djuren.

Förtroende bygger på transparens. Där tror jag konsumenterna kommer att bli mer och mer krävande. Självfallet vill de känna sig säkra på att lagarna följs och att certifieringar inte bara är en tjusig fasad. Men allt fler kommer att vilja veta mer. Särskilt hur djuren har det – hönsen, grisarna, fåren, korna. Att vi är osedvanligt bra på djurvälfärd i landet och använder lite antibiotika kanske inte räcker.

De flesta bor i städer i Sverige. De har aldrig varit i ett höns- eller grisstall. Möjligen i någon uppvisningsanläggning eller i någon liten gård á la Skansen. Men de har inte sett de stora lador där äggen, kycklingen eller kotletterna som de hittar på ICA eller Coop faktiskt kommer från. Det finns hygien- och säkerhetsskäl till att vem som helst inte släpps in i djurstallarna landet runt. Men tekniken har funnits länge. När får vi se de första webbkamerorna som visar hur det egentligen går till. När inser någon producent potentialen. Tänk dig att läsa av en streckkod och bli uppkopplad i realtid till stallet, någonstans i Sverige. Hönsen kacklar, grisarna grymtar, korna råmar. Tänk dig att som kund kunna hoppa mellan olika kameror….

Vilken lantbrukare eller företag blir först med att se konkurrensfördelarna? Kostnaderna för några webbkameror är ju försumbar. Vad finns det att förlora? En riktig win-win!

Eller? Om inget händer – vad beror det på? Rädsla att stadsborna inte ”tål” att se allt? Jag bara frågar.