Ljus i konsumentmörket

Foto: Roberto Nickson, Unsplash

Lömskare, lurigare och svårare. Så kan man beteckna 2010-talet för landets konsumenter. Listan med problem för konsumenterna toppas som tidigare av bilar, resor och hantverkare. Men telekom – telefoni och internet – har gradvis seglat upp som ett som ett svart moln där många luras in i abonnemang och avtal de inte förstår eller inte kan ta sig ur. Den digitala världen innebär stora möjligheter för många, men också marginalisering av vissa grupper och nya fiffiga former av bedrägerier som inte kräver mer än en dator. Eller en telefonlur – se min förra blogg.

Men allt är inte nattsvart, långt därifrån. Konsumentlagstiftningen under 10-talet har gradvis skärpts, vilket vi till stora delar kan tacka EU för. Men en hel del återstår. Dessutom finns det stora blottor när det gäller myndighetstillsyn och glapp mellan att HA rätt och att FÅ rätt.

Vad som också kännetecknat det senaste decenniet stavas HÅLLBART. Klimathot, utrotning av arter och antibiotikaresistens har fått allt fler att inse vår i grunden destruktiva konsumtion.

Inför skrivandet av denna blogg roade jag mig med att titta på Sveriges Konsumenters verksamhetsberättelse 2010. Vad jobbade vi med då? Ja, till stora delar samma områden som nu. Många problem kvarstår, men har möjligen tagit annan form, inte minst på grund av digitaliseringen.

Vissa saker har konsumentrörelsen lyckats få igenom – till exempel strängare lagstiftning om integritet (GDPR), livsmedelsmärkning, snabblån, telefonförsäljning, passagerarrättigheter och väldigt mycket annat. Men när jag tittar igenom våra 100 krav inför valet 2014 så kan jag konstatera att många återstår att förverkliga. Något som vittnar om behovet av en stark – och starkare – konsumentrörelse som kan agera motvikt mot bankers, IT-jättars, industrins, handelns och böndernas starka lobbymaskiner. Där känner vi i Sveriges Konsumenter att vi har medvind och förståelse från många politiker. Men inte tillräckligt.

Det har nu gått tio år sedan 2010. Och till ödesåret 2030 återstår det bara tio till. Tänkvärt! Med tanke på att så lite som hänt och vilka jätteutmaningar vi har så finns det skäl att vara orolig.

Det finns en ökad medvetenhet om vad våra livsmönster och shoppingturer ställer till med på planeten. Men bara klokskap räcker inte. Inför det kommande decenniet har våra politiker – i Sverige och i EU – ett enormt ansvar att se till att det blir lättare att vara konsument. Att kunna vara miljösmart och göra kloka medvetna val, och att slippa bli lurad av skojare. Här spelar EU en central roll. Den nya Kommissionen har en ambitiös agenda bland annat genom sin ”Green Deal”. Men det kommer att behövas hårt tryck och stort politiskt mod för att det ska bli verkliga, långsiktiga resultat.

Det är komplext att vara konsument i nådens år 2020. Vem har tid och kunskap att läsa oändliga avtal på nätet? Vem har möjlighet att tjata sig till sin rätt mot en digital plattform på andra sidan jordklotet? Vem kan vara oberörd av reklamens normer? Vem kan välja helt rätt i ett svårgenomträngligt utbud av varor och tjänster?

Då behövs en stark konsumentpolitik – för rättvisa, hållbarhet och rimlighet.

Ha en riktigt GOD, RIMLIG, HÅLLBAR, VILSAM JUL med fokus på det viktiga i livet. Och ett riktigt gott nytt 2020.

Lag mot lur-luret behövs NU

Sture, 84, tackade ja till att köpa en komplett samlarservis i tolv delar för 14 000 kronor.

Märta, 75, tackade ja till ett mobilabonnemang inklusive själva telefonen med bindningstid på 24 månader. Hon har redan två abonnemang.

Bengt, 82, tackade ja till att prenumerera på exklusiva kalsonger med leopardmönster.

I alla tre fallen efter att ha talat med en telefonsäljare. I alla tre fallen utan att riktigt ha insett vad de tackat ja till. I fallet Sture ringde en redig dotter upp försäljningschefen för bolaget och ställde den högst relevanta frågan. ”Han är gammal och lever ensam  – hur tänkte ni egentligen?

Ja, det kan man fråga sig. Tyvärr tänkte de väl inte alls, i alla fall inte ansvarig avdelningschef och den unga säljare som i sin iver att få provisionen var forcerade fram ett ”ja” från en snäll och välvillig människa. Fallen är för övrigt äkta men namnen fingerade. Och de är relativt färska.

LU-15602158För 14 månader sedan kom utredningen om telefonförsäljning med ett förslag på motmedel mot de beskrivna övergreppen. Det innebär krav på skriftligt avtal efter samtalets slut för att hindra frampressade medgivanden och ge människor möjlighet till insikt, eftertanke och för att kunna jämföra med andra erbjudanden. Jag satt med i utredningen och stred hårt för detta, med ett brett stöd bland våra medlemsorganisationer.

I flera blogginlägg genom åren har jag ondgjort mig över hur säljare systematiskt pratar omkull överraskade konsumenter, inte minst pensionärer, funktionshindrade och nya svenskar. Problemen är mycket incitamenten för säljarna (provisionen) men också bristen på återhållande faktorer, som till exempel att de får rejäla avdrag eller sparken om de faktiskt lurat en konsument.

Jag börjar bli duktigt trött på att ta upp ämnet och hoppas detta är sista gången.

Konsumentminister Per Bolund stöder skriftlighetskravet, men han har ännu inte lagt fram någon proposition till riksdagen. Jag vet att branschorganisationerna hyrt olika PR-byråer för att förmå riksdagsledamöter att inte stödja förslaget.

Att inget hänt är helt galet och upprörande. Varje månad som går är förlorad tid då konsumenterna sviks. Och Sverige fortsätter att ha en av Europas mesigaste lagstiftningar mot lur-plågan.

Huvudargumentet från säljbolagen och deras uppdragsgivare – ofta stora ansedd bolag – är att de kommer att gå miste om försäljning om ett skriftlighet införs (med påstådd arbetslöshet som följd).

Att hota med färre jobb (mer eller mindre välgrundat) är ett beprövat knep för att försöka stoppa regleringar. I det här fallet tillkommer följande tankevurpa: Om de förlorar så mycket på att kunderna får tänka är det bara sunt. Avtal ska tåla eftertanke och ”dagsljus”. Någon däremot?

”Nya Nix” räcker inte

Efter omfattande kritik har nu Nix-telefon skärpt sina regler, med start idag. Sent ska syndaren vakna, kan man tycka. Nix har funnit i snart 15 år och problemen har varit kända länge. ”Reglerna har dock vissa undantag, vilka nu ska stramas åt ordentligt” skriver Nix på sin hemsida. Det är en kraftig överdrift. Och absolut inte tillräckligt.

SONY DSCTelefonförsäljning tillhör det som konsumenterna är mest upprörda över – det är i alla fall min erfarenhet efter många, många samtal med människor och efter att ha lyssnat på konsumentvägledare och medlemsorganisationer. Vi tycker att det är hög tid för strängare lagar mot irriterande, påträngande och ibland bedrägliga säljsamtal. Tyvärr kommer massor av konsumenter även i fortsättningen att bli uppringda i hemmet eller på sina mobiler TROTS att de har nixat sig.

Sveriges Konsumenter har tidigare gått igenom Nix-reglerna och hittat tolv avgörande problem. Efter de nya Nix-reglerna kvarstår en rad av dessa. Här är några exempel:
• Personuppgifter är numera handelsvara. Genom att klicka i ”Jag godkänner” när du handlar på nätet förlorar ofta Nix sin funktion, eftersom du därmed ger klartecken till att en mängd företag som du aldrig har handlat av får ringa upp dig eller kontakta dig på annat sätt. Så gör till exempel Ticnet. Redan idag informerar företagen om att de kan kontakta dig i marknadsföringssyfte och att du har möjlighet att avstå, men det hjälper ju inte eftersom den informationen försvinner (eller göms) i mängder av av annan information. ”Nu stänger vi detta hål”, säger Nix. Det kallar jag önsketänkande. Detta är big business och att tro att Nix skulle kunna förhindra denna handel är väl naivt.
• Fortfarande har vi problem med att ”etablerade kundförhållanden” långt ifrån alltid upphör efter 1 år, vilket de ska enlig lag. Det finns exempel på företag som inte raderar sina kunduppgifter förrän efter 5 år.
•Regeländringen kommer inte att stoppa säljföretag som kallar sin försäljning för marknadsundersökning och lockar med gratisprodukter som tack för hjälpen, vilka sedan visar sig vara starten på abonnemang.
• Och kanske viktigast av allt: Fortfarande lyser hårdare sanktioner med sin frånvaro. Dels kan företag utanför branschorganisationerna fortsätta strunta i reglerna, dels är en prickning i DM-nämnden inte något kännbart straff (upp med en hand alla som vet vad DM-nämnden är och som sett deras avgöranden…).

Valenkäten – vilken läsning!

Skärpta konsumentlagar – och strängare myndighetskontroll. Så vill partierna stötta och skydda konsumenterna. Nio partier har gett besked i 100 frågor om konsumentlagar, mat, banker, hälsa, el, telefoni och annat som berör allas vår vardag. En slutsats är: Vi kan förvänta oss politisk action efter valet där marknaden misslyckats. 

Idag publiceras Sveriges Konsumenters stora valenkät och där finns massor av intressant läsning. För alla. Är du till exempel arg på apotekens service – läs! Är du arg på telefonförsäljare eller taxi – läs! Jag har grottat runt i materialet– här kan du läsa om mina fynd och kommentarer. I sammanfattning, vad som är uppseendeväckande. I vilka frågor det finns bred enighet. Och så lite undringar om de två partier som är minst positiva till en stark konsumentpolitik. Hela resultatet kan du förstås läsa på vår hemsida.

Sammanfattningsvis

…är jag glad över att stödet för våra frågor är så stort. Det är betydligt fler av våra krav som får stöd än de som inte får det. Inget parti säger Ja till mindre än hälften av frågorna, flera är uppe på 80-90 procents instämmande. Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet har flest Ja på oppositionssidan. Inom Alliansen är det Folkpartiet som får utmärkelsen Konsumentvänligast parti, något fler Ja fler än Miljöpartiet. Bu för Centerpartiet som har minst antal Ja och är tveksamma till många krav som borde vara självklarheter. Intressant att C och FP som traditionellt ansett står nära varandra här skiljer sig i avgörande frågor. Kristdemokraterna leder klart Nej-listan och avstår helt från att svara på en av deras egna hjärtefrågor (se sist i bloggen)

Ändå ser jag en skärpning inom i stort sett alla partier, jämfört med vad de sagt och gjort de senaste åren. Vi följer detta och ser tydligt vad som är snack och vad som är verkstad. Med tanke på en del svar från Allianspartierna är det förvånande att inte mer har hänt under de senaste två mandatperioderna. Men jag tolkar ändå svaren som en ökad insikt om att marknaden inte ”reparerar sig själv”. Det gäller fulsälj på telefon, taxi, snabblån, apotek och andra frågor. Marknadskrafterna gör mycket men inte allt, konsumenterna har många gånger blivit utsatta och lurade över anständighetens gräns. Nu har politikerna fått nog, det behövs krafttag. Ett välkommet uppvaknande. I flera fall finns det också ett brett stöd för skärpt myndighetskontroll, vilket är välkommet men naturligtvis krävs pengar för att det inte bara ska stanna i ord.

Socialdemokraterna, med valsegern inom räckhåll, klarar sig hyfsat. Inte konsumenternas bästa vän och ungefär lika många ”poäng” som Folkpartiet och Miljöpartiet. Moderaterna ligger något bättre till än Centerpartiet på Ja-sidan men har några fler Nej. Ändå finns de i klustret strax över 50 procent. Vilket jag betraktar som en uppryckning, för ett parti där konsumentpolitiken tidigare varit närmast en vit fläck.

Särskilt intressant

…och i vissa fall förvånande är bland annat följande:

  • Utökad hem- och konsumentkunskap i skolan får nej enbart av KD. FP, MP, V och SD säger tydligt Ja, de övriga tveksamma. Det finns hopp, äntligen..? Mer privatekonomi i skolan får stöd av alla utom M. Alla (utom tveksamma C) är för mer folkbildning i frågan.
  • Finansiell rådgivning för alla – brett stöd över blockgränserna. Bara KD klart emot. Detta var också resultatet av vår enkät till riksdagskandidaterna som publicerades på DN Debatt den 17 juli.
  • Telefonförsäljning behöver regleras betydligt hårdare, tycker en klar majoritet. Skriftlig bekräftelse av avtal som ingåtts på telefon är det bara M som är tveksamma till. De rödgröna plus KD vill gå längre och ha ett ”Jox-register”, förhandsgodkännade för att få ringa upp.
  • Tvång på skriftliga avtal för hantverkstjänster har relativt brett stöd, bara SD säger nej medan C och M är tveksamma.
  • Räntetak för snabblån – stöds av de rödgröna, KD och SD. Bara M emot. Dags för action!
  • Kortare avtalstider för telefon och bredband – bara M är emot.
  • Enklare bankbyte genom möjligheten att ta med sig sitt kontonummer. Alliansen + S säger Ja, de andra tveksamma.
  • Förbud mot reklam till barn på internet stöds av en klar majoritet, bara SD är klart emot. Förbud mot reklam för ”skräpmat” till samma grupp har däremot inte lika brett stöd.
  • Fullständig innehållsdeklaration på restaurangmat – ingen emot. S, V, MP, FP och FI säger Ja.
  • Mindre kött, mer vegetarisk kost genom samhällsinsatser skiljer blocken åt. Alliansen mot, de rödgröna för, SD tveksamma.
  • Internet för funktionshindrade – borde vara självklart men MP, C, FP, M och SD är tveksamma.

Bred enighet i många viktiga frågor

Samtidigt kan man med glädje konstatera att det finns en stor enighet i många frågor från alla eller nästan alla partier. Här några exempel:

  • Hållbar produktion av hälsosam och miljövänlig mat genom skatter, stöd och reglering.
  • Politiska styrmedel för att underlätta konsumenternas hållbara val (men inte genom skattedifferentiering för att gynna ekologisk produktion).
  • Tillgång till konsumentvägledning för alla.
  • Effektivare kemikalielagstiftning, inklusive mer forskning om ”cocktaileffekter”.
  • Enklare att välja el, tele, vård, skola, omsorg etc. Bra grundalternativ för de som inte vill välja.
  • Återerövra det förebyggande arbetet i hälsovården.
  • Strängare krav för skönhetsoperationer.
  • Frihandelsavtalet EU-USA (TTIP) får inte försvaga konsumentskyddet.
  • Skärpta regler för antibiotika i djurhållning.
  • Ny skuldsaneringslag och kortare köer till budget- och skuldrådgivning.
  • Energieffektiviseringar utifrån konsumentkrav.
  • Nätneutralitet – emot begränsningar och ”inlåsning” på internet.
  • Bättre konsumenträtt för digitala tjänster som nedladdade böcker och film.
  • Förstärkta möjligheter att ställa miljö- och etikkrav vid offentliga upphandlingar.
  • Bättre stöd vid konsumenttvister.
  • Skärpta regler för integriteten på internet.
  • Kraftigt sänkta priser på roaming (mobiltelefoni över gränserna).
  • Enhetliga täckningskartor för mobiltelefoni.
  • Se över apoteksreformen, särskild vad gäller receptbelagda mediciner.

De minst konsumentvänliga…

Två partier utmärks av relativt få Ja och många Nej och Tveksamma. Här finns en del som kan göra en lite förstummad. Centerpartiet utmärker sig genom att flera gånger vara enda Alliansparti som går emot en del regelskärpningar. De är enda parti att vara tveksamma till detta krav: ”Alla konsumenter måste kunna tillgodose sina konsumtionsbehov utifrån sina förutsättningar”, samt säger Nej till automatisk förlängning av avtal. C och KD – varför??? Kristdemokraterna AVSTÅR ensamt från att svara på frågan om hårdare krav på apoteken (med kommentaren att frågan är felformulerad). Trots att det är ”deras” fråga i regeringen. De säger Nej till en nationell handlingsplan för folkhälsa. (ihop med M). De är också ensamma om att säga Nej till mångsidig kost genom samhällsinsatser och ett effektivt stopp för hälsobluffar i reklamen.

Både KD och C är också de enda som inte tycker att konsumenterna har rätt att veta om köttet kommer från djur som fötts upp på GMO-foder. Och båda är tveksamma till följande krav: ”Utgå från konsumentnyttan vid omreglering och konkurrensutsättning av marknader och utred konsekvenserna för konsumenterna mer grundligt än vad tidigare gjorts.” Hur kan man INTE säga Ja till det..? C har tidigare haft en tydlig konsumentpolitisk profil, och var i ett tidigare val ett av de få som hade ett särskilt konsumentpolitiskt program (”Hej Konsument”). Vår enkät visar att denna stolta hållning verkar till stor del eroderats till förmån till en stor tvekan att göra något som kan reta företagarna.

Sverigedemokraterna har hittills inte på något sätt profilerat sig i konsumentfrågor tidigare, och gjorde en tämligen blek insats på vår utfrågning i Almedalen. I vår enkät hamnar de poängmässigt i samma liga som C, KD och M.

På Sveriges Konsumenters hemsida finns sammanställningarna, liksom också ett antal listor. Tilläggas kan att det är den ungefärliga läget på ”poängskalan” som är intressant, inte det exakta antalet poäng. Frågor har olika tyngd och betydelse för konsumenterna där vissa är avgörande för alla konsumenter medan vissa har en mindre betydelse och kanske bara för vissa grupper. Det är alltså väl så intressant VILKA frågor partierna stöder. Tre av partierna har också valt att skriva kommentarer till vissa av frågorna, den ligan leder Folkpartiet klart.

Almedalsutfrågningen finns refererad och filmad – finns även den på vår hemsida.

”Djävla ofog!”

Min gamle svärfar hade inte långt kvar. Vi satt runt honom på sjukhuset och höll igång samtalet. Jag berättade om att jag just börjat i en statlig utredning om telefonförsäljning. Då glödde ögonen till. Rösten, som var en plåga att använda, uttalande hest två ord. ”Djävla ofog!”. Han visste. Med sin artighet och dåliga hörsel var han ett lätt byte för unga provisionsdrivna säljare. Scenbyte. Ung, ambitiös bekant fick inget jobb – utom som telefonförsäljare. Efter en månad slutade hon, djupt skakad och illa berörd över att pressas att prata omkull äldre och andra oförberedda konsumenter i sina hem. Hon föredrog arbetslöshet. Scenbyte. Vårt hem, hustrun svarar och får en säljare i örat. En yngling rabblar sitt manus som antyder att han representerar Telia. På följdfrågor visar det sig att han inte alls gör det, han kör en fuling för att försöka få hustrun att byta till en helt annan, liten operatör. Hon går inte på det. Ynglingen avslutar snabbt samtalet.

Tre situationer som vittnar om de stora problem som finns med telefonförsäljning. I morgon är det möte i den statliga utredningen. Som expert där skulle jag kunna använda dessa exempel – eller något av allt annat som släkt och vänner berättar. Men det tänker jag inte göra och behöver inte göra heller. Våra medlemsorganisationer är rasande på telefonsäljarnas övergrepp och jämför dessa med hemfridsbrott. Konsumentverkets har precis kommit med en utmärkt rapport som visar svart på vitt hur stora problemen är, hur skojeriet satts i system och hur genuint illa människor tycker om telefonförsäljning. På den konferens som ordnades utifrån rapporten nyligen försökte branschen prata bort siffrorna och säga att ”nu ska vi lösa detta”. Svaret är förstås att siffrorna inte går att prata bort och de har haft alla chanser i många år. Att dessutom tillåta säljsamtal till mobiltelefoner i detta läge är närmast ett slag i ansiktet på konsumenterna. Nix-systemet vittrar dessutom sönder mer och mer i och med att vi får fler ”affärsrelationer” som vi godkänner via våra klick på internet. Det enda raka nu är att göra som de flesta andra länder i Europa – antingen införa krav på skriftliga avtal eller ett förhands-okej av konsumenterna för att få ringa upp (ett s k Jox-register). Helst både och. Det är glädjande att även Konsumentverket har den inställningen också. Branschen skramlar förstås om hot mot unga människors arbete. Verkets chef Gunnar Larsson gladde i alla fall mig genom att på konferensen avfärda detta som ”Skrämselpropaganda”.

Stoppa mobil-nix

Hej, jag heter Niklas och ringer från BestMobile, jag… Du, jag har inte riktigt tid…Vill du få ner dina mobilkostnader ..Du, jag vet inte…För bara 39 kronor i månaden, inga öppningsavgifter och bara…Ja, sådär håller det på. Oombedda ringer de upp, alltid när man har andra saker för sig där hemma och har tankarna någon annanstans. I en hem, i en måltid, i ett gräl, under favoritprogrammet på TV. Jag har hittills aldtig hört någon som uppskattar dessa samtal. Så varför är de tillåtna? I många länder är de helt förbjudna om man inte aktivt bett om dem. Här är det tvärtom, man måste aktivt be om att INTE få dem. Jag är nixad och får ändå en hel del samtal, framför allt från företag som har en ”relation” med (och det är många med alla ”klubbar” som man tvingas ingå för även de enklaste köp.) men också från vissa okända. Det är alltid lika tröttsamt. Nu vill säljbranschen utöka sitt svängrum genom att införa ett nix-system för mobiltelefoner, där det tidigare varit totalförbud. Vi ska alltså kunna nås när vi promenerar på stan, sitter på krogen eller fågelskådar vid en stilla sjö. Känner du en enda konsument som skulle uppskatta detta så upp med en hand?

När branschorganisationerna möts i nästa vecka planerar de att ta detta oacceptabla beslut. Kritikerna avfärdas – hittills – med två argument: De flesta är nöjda och arbetsmarknadsskäl, ”tänk så mycket jobb som skapas för våra ungdomar”. Till det senare kan bara sägas: Bra med jobb, men att plåga konsumenter får ju inte vara ett sätt att lösa ungdomsarbetslösheten. En sådan tanke öppnar ju oanade möjligheter. Och att alla som inte klagar skulle vara nöjda vägrar jag tror på.

Gränslös mobilmarknad, tack!

Det talas mycket om den inre marknaden, att det måste bli lättare för oss konsumenter att köpa varor och tjänster från ett annat land. Det är närmast en helig princip och kommissionen är beredda att slås hårt för att få igenom lagförslag. Utom på ett område. Har nyligen varit utomlands och än en gång blivit påmind om att när det gäller att ringa och surfa via mobilen så gäller bara lokala marknader. Där slutar allt snack om en inre gränslös marknad för konsumenter. Vi är tvunga att koppla upp oss på lokala operatörer som tar ockerpriser för det så kallade roamingen, alltså att de överför röstsamtal och webbmegabittar till hemmaoperatören i Sverige – och sedan ibland vidare till något annat land. Det paradoxala är att om två personer ringer varandra från samma skidbacke i Österrike får båda betala dyrt eftersom samtalet förs upp till Sverige och sedan tillbaka igen. Detta är naturligtvis fullständigt orimligt och göder enbart en part – tele- och internetoperatörerna. Snacka om att skära guld med täljkniv. Varför får de hållas? Det är ju helt obegripligt? Dessutom gör det ju att de flesta håller nere sina samtal till ett minimum och låter bli att webbsurfa och ladda ner mail när de är utomlands via sitt mobilabonnemang. Med en mer rimlig kostnadsbild, det vill säga samma priser som inom Sverige, skulle det bli betydligt mer fart på trafiken. Och bekvämare för konsumenterna. Det skulle ske genom att vi får en lagstadgad rätt att koppla upp oss via lokala nationella operatörer inom EU för Internet och för mobil datatrafik oberoende av var man har sin egentliga hemmaoperatör. Befinner jag mig i London finns det ju ingen rimlig anledning till att jag ska gå omvägen om Sverige för att läsa BBC:s hemsida. Eller vem påstår egentligen motsatsen?

Mycket luft i surftaxorna

”Varning, den här tjänsten är svindyr”. Nej, så står det inte på mobilskärmen när du är utomlands och surfar. Fast det kanske borde. Mobiloperatörerna är skamlöst dåliga på att berätta hur dyrt det är att surfa på det allmänna mobilnätet utomlands. Särskilt utanför EU – och dit hör också Norge, vilket många inte tänker på. En familj på skidsemester i Trysil hade fått en teleräkning på makalösa 114 000 kronor för att de tittat på ishockey via nätet. På TV4 i morse berättade den drabbade att mobiloperatören efter samtal gått med till att sänka till ”bara” 57 000 kronor. Vilket verkligen kan få en att fundera på hur mycket luft det är i avgifterna. Vad tar de egentligen betalt för? Surfning utomlands och vidarefakturering måste vara att skära guld med täljkniv. Självfallet har den enskilde ett ansvar men om operatörerna säljer in tjänsten stenhårt som, typ ”299 kronor i månaden” så har de också ett ansvar att uttryckligen varna för att det kan bli fruktansvärt, fruktansvärt kostsamt för den enskilde. Många förstår inte detta. Många förstår inte heller skillnaden mellan att surfa mobilt och att surfa via lokala nätverk (vilket är mycket billigare). Telefoner är krångliga apparater idag och man kan inte ställa orimliga krav på vanliga användare. Att det står i mikroskopiska avtalsvillkor är ingen ursäkt. Telebranschen brukar skrika som stuckna grisar när kommissionen sätter pristak – vilket de gjort nu inom EU för sur utomlands. Men så särskilt synd är det inte om den.

Mobilproblem som kvarstår

Mobiltelefoner klarar allt fler konster och friheten från tid och rum har blivit reell verklighet. Istället för att se Rapport klockan 19.30 i TV-soffan ser jag det på bussen när det passar mig. Men problem finns det fortfarande, inte minst med krånglande mjukvara. Problemen är också till stor del mekaniska. Kontakterna till min telefon glappar och det är lätt att få repor på glaset, trots försiktighet. Jamen hur svårt kan det va…?

Och så har vi laddarna. Ett gytter, som gör det omöjligt att låna andras laddare i nödläge och skapar avfallsproblem. Förra året kom äntligen en standard för mobilladdare, efter hot från EU-kommissionen. De flesta stora står bakom den (dock ej Apple/Iphone). Men micro-USB, som kontakten till telefonen heter, är påfallande bräcklig. Så det går långsamt framåt, men massor återstår.

Självmål, Tele 2

Folkets vrede håller på att drabba Tele 2. Mobiloperatören har inte haft ordning på sin teknik och har därmed tagit för lite betalt av 100 000-tals kunder. Nu kommer efterdebiteringar som obehagliga överraskningar för många, ibland  på tusenlappar. Lagligen har Tele 2 rätt att få betalt, även om de schabblat. Men det minsta man kan begära är att erbjuda en avbetalningsplan, det gör elbolagen. Med tanke på att detta orsakar kunderna extra besvär borde de också vara generösa med rabatter. Kanske till och med rabatt på alltihop, med tanke på vilken badwill de får. På Facebook växer aktionsgruppen i denna fråga snabbt och Tele 2 håller på att bli varse att konsumentmakten, tack vare de sociala medierna, numera är urstark. Det gynnar konsumenterna. Och i detta fall konkurrenterna.