Det talas mycket om den inre marknaden, att det måste bli lättare för oss konsumenter att köpa varor och tjänster från ett annat land. Det är närmast en helig princip och kommissionen är beredda att slås hårt för att få igenom lagförslag. Utom på ett område. Har nyligen varit utomlands och än en gång blivit påmind om att när det gäller att ringa och surfa via mobilen så gäller bara lokala marknader. Där slutar allt snack om en inre gränslös marknad för konsumenter. Vi är tvunga att koppla upp oss på lokala operatörer som tar ockerpriser för det så kallade roamingen, alltså att de överför röstsamtal och webbmegabittar till hemmaoperatören i Sverige – och sedan ibland vidare till något annat land. Det paradoxala är att om två personer ringer varandra från samma skidbacke i Österrike får båda betala dyrt eftersom samtalet förs upp till Sverige och sedan tillbaka igen. Detta är naturligtvis fullständigt orimligt och göder enbart en part – tele- och internetoperatörerna. Snacka om att skära guld med täljkniv. Varför får de hållas? Det är ju helt obegripligt? Dessutom gör det ju att de flesta håller nere sina samtal till ett minimum och låter bli att webbsurfa och ladda ner mail när de är utomlands via sitt mobilabonnemang. Med en mer rimlig kostnadsbild, det vill säga samma priser som inom Sverige, skulle det bli betydligt mer fart på trafiken. Och bekvämare för konsumenterna. Det skulle ske genom att vi får en lagstadgad rätt att koppla upp oss via lokala nationella operatörer inom EU för Internet och för mobil datatrafik oberoende av var man har sin egentliga hemmaoperatör. Befinner jag mig i London finns det ju ingen rimlig anledning till att jag ska gå omvägen om Sverige för att läsa BBC:s hemsida. Eller vem påstår egentligen motsatsen?

”Varning, den här tjänsten är svindyr”. Nej, så står det inte på mobilskärmen när du är utomlands och surfar. Fast det kanske borde. Mobiloperatörerna är skamlöst dåliga på att berätta hur dyrt det är att surfa på det allmänna mobilnätet utomlands. Särskilt utanför EU – och dit hör också Norge, vilket många inte tänker på. En familj på skidsemester i Trysil hade fått en teleräkning på makalösa 114 000 kronor för att de tittat på ishockey via nätet. På TV4 i morse berättade den drabbade att mobiloperatören efter samtal gått med till att sänka till ”bara” 57 000 kronor. Vilket verkligen kan få en att fundera på hur mycket luft det är i avgifterna. Vad tar de egentligen betalt för? Surfning utomlands och vidarefakturering måste vara att skära guld med täljkniv. Självfallet har den enskilde ett ansvar men om operatörerna säljer in tjänsten stenhårt som, typ ”299 kronor i månaden” så har de också ett ansvar att uttryckligen varna för att det kan bli fruktansvärt, fruktansvärt kostsamt för den enskilde. Många förstår inte detta. Många förstår inte heller skillnaden mellan att surfa mobilt och att surfa via lokala nätverk (vilket är mycket billigare). Telefoner är krångliga apparater idag och man kan inte ställa orimliga krav på vanliga användare. Att det står i mikroskopiska avtalsvillkor är ingen ursäkt. Telebranschen brukar skrika som stuckna grisar när kommissionen sätter pristak – vilket de gjort nu inom EU för sur utomlands. Men så särskilt synd är det inte om den.

Mobiltelefoner klarar allt fler konster och friheten från tid och rum har blivit reell verklighet. Istället för att se Rapport klockan 19.30 i TV-soffan ser jag det på bussen när det passar mig. Men problem finns det fortfarande, inte minst med krånglande mjukvara. Problemen är också till stor del mekaniska. Kontakterna till min telefon glappar och det är lätt att få repor på glaset, trots försiktighet. Jamen hur svårt kan det va…?

Och så har vi laddarna. Ett gytter, som gör det omöjligt att låna andras laddare i nödläge och skapar avfallsproblem. Förra året kom äntligen en standard för mobilladdare, efter hot från EU-kommissionen. De flesta stora står bakom den (dock ej Apple/Iphone). Men micro-USB, som kontakten till telefonen heter, är påfallande bräcklig. Så det går långsamt framåt, men massor återstår.

Folkets vrede håller på att drabba Tele 2. Mobiloperatören har inte haft ordning på sin teknik och har därmed tagit för lite betalt av 100 000-tals kunder. Nu kommer efterdebiteringar som obehagliga överraskningar för många, ibland  på tusenlappar. Lagligen har Tele 2 rätt att få betalt, även om de schabblat. Men det minsta man kan begära är att erbjuda en avbetalningsplan, det gör elbolagen. Med tanke på att detta orsakar kunderna extra besvär borde de också vara generösa med rabatter. Kanske till och med rabatt på alltihop, med tanke på vilken badwill de får. På Facebook växer aktionsgruppen i denna fråga snabbt och Tele 2 håller på att bli varse att konsumentmakten, tack vare de sociala medierna, numera är urstark. Det gynnar konsumenterna. Och i detta fall konkurrenterna.