Sture, 84, tackade ja till att köpa en komplett samlarservis i tolv delar för 14 000 kronor.

Märta, 75, tackade ja till ett mobilabonnemang inklusive själva telefonen med bindningstid på 24 månader. Hon har redan två abonnemang.

Bengt, 82, tackade ja till att prenumerera på exklusiva kalsonger med leopardmönster.

I alla tre fallen efter att ha talat med en telefonsäljare. I alla tre fallen utan att riktigt ha insett vad de tackat ja till. I fallet Sture ringde en redig dotter upp försäljningschefen för bolaget och ställde den högst relevanta frågan. ”Han är gammal och lever ensam  – hur tänkte ni egentligen?

Ja, det kan man fråga sig. Tyvärr tänkte de väl inte alls, i alla fall inte ansvarig avdelningschef och den unga säljare som i sin iver att få provisionen var forcerade fram ett ”ja” från en snäll och välvillig människa. Fallen är för övrigt äkta men namnen fingerade. Och de är relativt färska.

För 14 månader sedan kom utredningen om telefonförsäljning med ett förslag på motmedel mot de beskrivna övergreppen. Det innebär krav på skriftligt avtal efter samtalets slut för att hindra frampressade medgivanden och ge människor möjlighet till insikt, eftertanke och för att kunna jämföra med andra erbjudanden. Jag satt med i utredningen och stred hårt för detta, med ett brett stöd bland våra medlemsorganisationer.

I flera blogginlägg genom åren har jag ondgjort mig över hur säljare systematiskt pratar omkull överraskade konsumenter, inte minst pensionärer, funktionshindrade och nya svenskar. Problemen är mycket incitamenten för säljarna (provisionen) men också bristen på återhållande faktorer, som till exempel att de får rejäla avdrag eller sparken om de faktiskt lurat en konsument.

Jag börjar bli duktigt trött på att ta upp ämnet och hoppas detta är sista gången.

Konsumentminister Per Bolund stöder skriftlighetskravet, men han har ännu inte lagt fram någon proposition till riksdagen. Jag vet att branschorganisationerna hyrt olika PR-byråer för att förmå riksdagsledamöter att inte stödja förslaget.

Att inget hänt är helt galet och upprörande. Varje månad som går är förlorad tid då konsumenterna sviks. Och Sverige fortsätter att ha en av Europas mesigaste lagstiftningar mot lur-plågan.

Huvudargumentet från säljbolagen och deras uppdragsgivare – ofta stora ansedd bolag – är att de kommer att gå miste om försäljning om ett skriftlighet införs (med påstådd arbetslöshet som följd).

Att hota med färre jobb (mer eller mindre välgrundat) är ett beprövat knep för att försöka stoppa regleringar. I det här fallet tillkommer följande tankevurpa: Om de förlorar så mycket på att kunderna får tänka är det bara sunt. Avtal ska tåla eftertanke och ”dagsljus”. Någon däremot?