När ser vi webbkameror i djurstallarna?

Påsken närmar sig, då borde bloggen handla om ägg eller godis. Jag tror jag väljer ägg. I ett lite större perspektiv.

När jag var barn bodde vi om somrarna intill stora djurstallar med sammanlagt 21 000 värphöns. Vi var inne där några gånger och såg hur 4-5 hönor trängdes i en liten bur. Ofta i mörker. Oväsendet och lukten var nästan outhärdlig. Äggen rullade ner i en ränna och fördes till packcentralen. Hönsen var maskiner, inget annat.

Idag går hönsen på samma gård fritt. Ägarfamiljen – samma nu som då – satsar på att bygga ut de ekologiska delarna ytterligare.

Tiderna förändras. Både lagstiftningen – och vad konsumenterna kan acceptera.  Men mycket tror jag handlar om vad man Höna med svart bakgrundfaktiskt VET om hur livsmedel produceras. Om äggkonsumenter då, på 60-talet, hade kunnat se med egna ögon hur värphönsen egentligen hade det tror jag det hade blivit en störtdykning i försäljningen.

 

Regeringen har lagt fram sin nya livsmedelsstrategi, under buller och bång. Själv sitter jag i det nya Nationella rådet, som ska arbeta med genomförandet. I hela processen har vi drivit frågan om FÖRTROENDE. Om inte svensk mat motsvarar vad konsumenterna kräver och förväntar sig så kommer det inte bli någon tillväxt. Det räcker inte med att säga ”svenskt”, den tiden är förbi. Det krävs bevis på att svenskt faktiskt är bättre – för smaken, kvaliteten men också för planeten och djuren.

Förtroende bygger på transparens. Där tror jag konsumenterna kommer att bli mer och mer krävande. Självfallet vill de känna sig säkra på att lagarna följs och att certifieringar inte bara är en tjusig fasad. Men allt fler kommer att vilja veta mer. Särskilt hur djuren har det – hönsen, grisarna, fåren, korna. Att vi är osedvanligt bra på djurvälfärd i landet och använder lite antibiotika kanske inte räcker.

De flesta bor i städer i Sverige. De har aldrig varit i ett höns- eller grisstall. Möjligen i någon uppvisningsanläggning eller i någon liten gård á la Skansen. Men de har inte sett de stora lador där äggen, kycklingen eller kotletterna som de hittar på ICA eller Coop faktiskt kommer från. Det finns hygien- och säkerhetsskäl till att vem som helst inte släpps in i djurstallarna landet runt. Men tekniken har funnits länge. När får vi se de första webbkamerorna som visar hur det egentligen går till. När inser någon producent potentialen. Tänk dig att läsa av en streckkod och bli uppkopplad i realtid till stallet, någonstans i Sverige. Hönsen kacklar, grisarna grymtar, korna råmar. Tänk dig att som kund kunna hoppa mellan olika kameror….

Vilken lantbrukare eller företag blir först med att se konkurrensfördelarna? Kostnaderna för några webbkameror är ju försumbar. Vad finns det att förlora? En riktig win-win!

Eller? Om inget händer – vad beror det på? Rädsla att stadsborna inte ”tål” att se allt? Jag bara frågar.

Strategi på villospår?

Igår gick åtta organisationer ut med ett öppet brev till ministrarna Romson, Bucht och Bolund om den kommande livsmedelsstrategin. Vägen till en sådan har varit gropigare än många förutsett. Och nu måste regeringen visa att de menar vad de sagt, även miljöpartiet (även om de har bråda dagar just nu). Det handlar om konsumenternas förtroende. Om de nationella miljömålen. Om djurskyddet.

Det var tretton månader sedan stod landsbygdsminister Sven-Erik Bucht på Nalen och pratade om den kommande livsmedelsstrategin. Han förkunnade att ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det lät bra. För så är det – utan tilltro att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Efter ett år av dialog och lobbying - vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Efter ett år av dialog och lobbying – vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Sedan dess har vi och flera av våra medlemsorganisationer aktivt drivit konsument- och hållbarhetskraven i dialoger, seminarier, debattartiklar och skriftliga inspel om ”konsumenten i centrum”. Vi har uppvaktat ministern och vi har format en gemensam vision tillsammans med miljö- och djurskyddsrörelsen. Vi, som representerar medborgarna, har lobbat. Det har även lantbrukarna och industrin gjort.

En viktig poäng för konsumentrörelsen är folkhälsan. Ska en strategi handla om vilken mat som helst, bara den är svensk? Ska den tillåtas krocka med en politisk ambition – på ett annat departement – att bekämpa ”fetmabomben” och andra problem till följd av att vi äter för fet, söt och för salt mat.

Om tre månader ska jag debattera livsmedelsstrategin i Almedalen. Förhoppningsvis vet jag vilken. Hela arbetet är försenat, processen är sluten och är just nu en mycket het potatis inom regeringskansliet. Planen är att den ska presenteras före sommaren, efter beredning inom regeringen och förankring hos oppositionen.

Blir det en ren produktionsstrategi? Samma som förr, fast mer? Trots att marknaden – alltså vi konsumenter – skriker efter mat som är schysst mot miljön, schysst mot djuren, schysst mot den egna hälsan. Den säljer allt mer trots att marknadsföringen är massiv för det som är ohälsosamt – läsk, chips, godis. Liksom för kött och chark. Eller som Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, skrev på DN Debatt nyligen: ”Det är oroande att representanter för livsmedelskedjan inte tycks bejaka denna marknadspotential utan i stället driver att Sveriges miljö- och djurskyddsregler ska försvagas”. Hållbar mat kan inte vara något ”extra”, en nischprodukt. Hållbar mat måste finnas för alla. Det måste vara själva normen

Förtroende för svenska mervärden är det som kommer att avgöra om strategin blir flipp eller flopp. ”Konkurrensneutralitet” urholkar bilden att svensk mat generellt har klara fördelar. Svenskt lantbruk har svårt att konkurrera med lågt pris. Dessutom är priset för ett lågt pris ofta högt i långa loppet – för miljön, hälsan och djuren.

I takt med att klimatförändringarna och antibiotikaresistensen blir synliga för oss alla kommer konsumenternas krav att öka. Även på marknadsföringen och informationen. Hur länge tror ni att det räcker med att säga ”svenskt” utan att förklara närmast övertydligt varför det är bättre än säg danskt eller tyskt? Transparens är också viktigt, framför allt vad gäller djurhållningen. Den dagen kommer när konsumenterna faktiskt vill se hur det går till i svin- och kycklingfabrikerna. Inte i mönsteranläggningar utan i vilken som helst. Tål branschen det?

Livsmedelsstrategin kan bli en win-win, som också bidrar till ökad lönsamhet i svensk matproduktion. Men då krävs att konsumentförtroende och hållbar produktion fylls med reellt innehåll.

Välkommet kött-skryt

”Vi sänker kötthalten i korven”, skryter Preem med på sina reklamtavlor. Jag stannar till och konstaterar att det faktiskt håller på att hända saker. En sådan reklam hade varit omöjligt för bara några år sedan. Traditionellt har man klagat på att korv innehåller för lite kött, att det är en produkt som är enkel att fuska med genom att dryga ut innehållet med mjöl, vatten och andra billigare råvaror. Även om man kan fråga sig hur avgörande förändringen av korven är (del av nötköttet har ersatts med fläskkött, se från webben nedan) så är det värt en liten applåd för att man i alla fall hakat på trenden och gör en grej av det.Skärmavbild 2016-02-27 kl. 15.06.10

Även köttjätten Scan har hakat på trenden med korvar och järpar där köttet delvis ersatts av grönsaker. Så visst händer det grejer. Köttkonsumtionen planar ut i Sverige eller till och med minskar något, visar en uppgifter från Jordbruksverket och Centrum för Konsumtionsvetenskap i Göteborg. Allt annat än en fortsatt sänkning av konsumtionen under kommande åren vore en sensation. Medvetenheten stiger snabbt, i skolor och på sjukhus talas det om köttfria dagar, hamburgerkedjorna hårdlanserar veggburgare. Fast det är en bit kvar till Livsmedelsverkets rekommendation om högst 500 gram kött och chark i veckan. Särskilt gäller det många av oss män.

Även landsbygdsminister Sven-Erik Bucht  säger sig nu vara för en minskning av köttkonsumtionen, efter sitt första, famösa uttalande i Ekot nyligen (se tidigare blogg). Så här sa Bucht i riksdagen i veckan: ”En lägre köttkonsumtion, både i Sverige och i andra länder, skulle vara bra för klimatet och i många fall även av hänsyn till andra miljöaspekter”. Viktigt är nu att vegetabilier som alternativ till köttet kommer med i en framsynt livsmedelsstrategi från regeringen. Här är det definitivt läge för innovation.

Och som vanligt är det på plats att påpeka att det inte handlar om att sluta äta kött. Utan att äta mindre men bättre kött. Bra för miljön, hälsan, plånboken och även svenska bönder om vi som konsumenter väljer utifrån produktionsmetoder och antibiotikaförbrukning. Och antibiotikaresistens är ett riktigt, riktigt läskigt hot, där vi som konsumenter kan göra en insats genom att ”rösta med fötterna”.  Sveriges Konsumenter återkommer i denna fråga.

Sätt åt köttfuskarna

Så är ännu en köttskandal avslöjad. Utländskt lågpriskött har sannolikt sålts som Krav-märkt kött till miljömedvetna stockholmare. Det krävdes en tipsare för att det skulle komma till ytan och nu har det blivit polissak. Om detta kan mycket upprört sägas.. Till en fällande dom är det mycket, mycket långt, jag törs sätta en peng på att det inte ens blir ett åtal. Och skulle ändå någon åka dit så skulle straffet inte nå upp till förtjänsten. Fängelse är avskaffat som straff, vilket också innebär korta preskribtionstider. Landsbygdsministern antyder en ändring i media idag. Bravo, men varför har det dröjt?

Aftonbladet idag.

Aftonbladet idag.

Kött är en gigantisk handelsvara idag. Den dyker upp inte bara som kotlett i kyldisken utan även i wok på krogen eller som korv i skolan. Det allra mesta köttet vi äter är anonymt, omärkt. Vägarna från jord till bord är långa och det finns grova pengar att tjäna på att ta genvägar. En utblick i Europa visar också att detta är en bransch som lockar till sig mer och mer av den organiserade brottsligheten.  Och vi kan lugnt utgå från att det allra mest av fusket aldrig upptäcks.

De flesta sköter sig förstås. Men vill man fuska så är det lätt. Köttet skvallrar sällan genom utseende eller smak. Kontrollen är svag, naiv och stickprovsartad. Och ojämn, eftersom en viktig del bygger på hur aktiva de kommunala inspektörerna är. Eller orkar vara. Vanligt folk tror att köttet i kyldisken är strängt och opartiskt kontrollerat men i själva verket bygger systemet till stor del på att företagen sköter sig själva och är ärliga.

Nu ska det bli ursprungsmärkning av kött på krogen. Utmärkt, det har vi tjatat länge om. Frågan är om hur långt frivillighet räcker, med tanke på brokigheten i krogbranschen. Jag hade hellre sett ett obligatoriskt system. Och rufflarna kan ju fuska ändå, det var ju uppenbart av vad som nu har uppdagats. I tider när vi bör äta mindre men bättre kött är ett ärligt och säkert märkningssystem centralt. Och för att vi ska lita på det måste det finnas resurser och verktyg som inger förtroende. Och som avskräcker från att fuska. Hittills har det varit alldeles för billigt och riskfritt.

Det Egentliga Priset…

Skulle köpa tonfisk nyligen och fastnade framför denna hylla. Där fanns Abbas MSC-märkta tonfisk och en billigare variant. Vikt och annat var helt lika. Men den miljömärkta var mer än dubbelt så dyr – 21:50 mot 8:50. Och då undrar man ju lite varför. Och om mekanismerna bakom lågpriserna. Okej att någon krona extra tas ut för det välrenommerade varumärket Abba. Men resten av skillnaden? Är det så att Abba eller butiken tar ut extra mycket avans på den MSC-märkt. ”En köpstark grupp som efterfrågar miljö, de betalar säkert för sitt samvete”.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Det kan säkert finnas en sådant cyniskt resonemang från industri och handel. Men jag tror inte att det är huvudgrejen. Huvudgrejen är att det inte är den dyra maten det är fel på. Utan den billiga. Det finns ett pris på lågpriset. Ett mycket högt sådant. I fallet med tonfisk handlar det kanske om rovfiske på fredade vatten, plågsam död för djuren och bifångster i form av till exempel delfiner. Det framgår naturligtvis inte. Jag vill inte moralisera över dem som inte har råd att köpa den dyrare varianten. Och det är klart att mat inte ska vara dyrare än nödvändigt eller göda butikschefer. Men jag tycker att den kortsiktiga matproduktionens gigantiska avigsidor måste bli tydligare och saker måste hända.

För tyvärr är det så att lågprishetsen gjort att vi inte betalar det egentliga priset, vi skickar så att säga fakturan till fattiga arbetare, till mijön, till djuren och/eller till framtida generationer. Eller som andra uttryckt det: ”Den billiga maten är subventionerad av planeten” (Johan Rockström). ”Det finns egentligen ingen billig mat, det syns bara inte på prislappen i affären” (någon på LRF, har glömt vem).

 

Äntligen ursprungsmärkning!!

Allt fler vill inte bara veta VAD de köper utan även HUR maten kommit till butiken, alltså matens historia, produktionsmetoder, miljöeffekter etc. Eko-boomen är ett exempel på det. Det stora intresset för matens ursprung är ett annat. Undersökning efter undersökning visar att folk verkligen vill veta var maten kommer ifrån. Inte minst har skandalerna med antibiotikaresistens till följd av dålig djurhållning i till exempel Danmark bidragit till detta.
bratwurst-10427_640
Just ursprungsmärkning av kött är mycket en EU-fråga och vår europeiska organisation BEUC samordnade i våras en kampanj med krav på konsumenternas rätt att få veta var köttdjuren är födda, uppfödda och slaktade. Och det gäller allt kött, även den mängd som ingår i korven, lasagnen och alla de andra färdigrätterna. Egentligen ganska självklart, varför ska det bara gälla biffen och inte korven? Varför ska inte konsumenterna kunna göra ett medvetet val av patén eller den färdiga gulaschen?

Men motståndet har varit intensivt, inte minst från livsmedelsföretagen som menar att det skulle bli mycket ”krångligare” och dyrare för konsumenterna. Den reaktionen kommer i och för sig alltid med ryggmärgsreflexen när nya konsumentskyddande regler föreslås men det är ändå ett självklart krav som skulle göra det lätt att välja rätt. Dyr-argumentet har vi hört förr och i en fungerande konkurrens brukar det visa sig vara ganska lite värt. Man anpassar sig och hittar metoder även för detta. Det ställs ju trots allt allt högre krav på att köttpartierna som skickas runt i och utanför Europa ska vara spårbara, inte minst efter hästköttsskandalen.

Nu har parlamentet skickat ett mycket tydligt krav till EU-kommissionen att de ska ta fram regler just för ursprungsmärkning av sammansatta produkter. Verkligen inte en dag för tidigt. En seger för konsumentrörelsen – så långt. Räkna med fortsatt intensiv kanonad från industrin som vill slippa krav på tydlighet på förpackningarna. Så segern är långt från vunnen helt.

Censuera inte köttets ursprung

Kotletten, kycklingfilén och biffen får vi reda på var den kommer ifrån. Men när det gäller korven, färdiglasagnen, caesarsalladen eller den färdiga pannbiffen är det inte alls lika självklart. Detta trots att undersökning efter undersökning visar hur viktigt konsumenterna tycker att det är, 90 procent vill ha klara besked om var djuret är fött, uppfött och slaktat. Att detta bara bara skulle ske på färdigt kött är närmast löjligt, inkonsekvent och att likna vid en sorts censur. Hästköttsskandalen och den ökande antibiotikaresistensen är två tydliga bevis på att det har en viktig funktion att fylla där konsumenterna kan och vill göra skillnad. Men här förvägras vi idag information. Därför startar konsumentorganisationen BEUC – där Sverige just nu har ordförandeskapet – en kampanj i 14 länder – där man försöker få en ändring. Bland annat sprids en så kallad infografic – en liten ”film” för att visa varför ursprungsmärkning även på sammansatta produkter behövs. Att det skulle bli dyrare för konsumenten har framförts som förklaring. Jag tror inte på det. Det är en standardinvändning från industrin och jag är säker på att om man vet kraven rättar man sig efter dem och hittar fungerande system. Kraven på spårbarhet har ändå blivit betydligt hårdare efter hästköttsskandalen, så informationen finns ju. Eller ska finnas. Och vad kan vara viktigare än att hindra en spridning av antibiotikaresistens – ett megahot som väl matchar klimatförändringarna.

Under Almedalsveckan i somras hade jag nöjet att debattera kött och köttkvalitet med kunniga personer som Marit Paulsen och Anna-Maria Corazza Bildt, både återvalda EU-parlamentariker. Den förra höll med om kraven på ursprungsmärkning av sammansatta produkter, den andra menade att det blir för dyrt och krångligt för företagen. Väl att märka – en enig riksdag har tagit ett beslut i riksdagen om att arbeta för denna förändring. Även moderaterna.

Mer om kampanjen kan du läsa här.

Bravo, handeln!

Rubriken kanske förvånar en och annan, som vet att jag brukar vara kritisk mot att handeln snackar mycket om hållbar utveckling men gör för lite. Nu gäller det ”bojkotten” av danskt griskött på grund av antibiotikaresistensen. I radions P1morgon i morse fick jag frågan om detta är bra. Mitt svar: Ja, det är bra att handeln höjer ribban för vad man släpper in till sina butikshyllor. Detta gäller produktionsmetoder, inte i första hand länder. När det gäller antibiotikaresistens är Danmark värre än Sverige men ännu värre är länder som Tyskland och Italien. Hittills har dagligvaruhandeln envist sålt kött på kvantitet snarare än kvalitet. Billigt ska det vara, till varje pris, urskillningslöst har de vräkt ut kotletter och filéer utan ansvar för hur djuren fötts upp. Vi konsumenter har det slutliga ansvar för vad man stoppar i kundvagnen men ett stort ansvar har handeln för utbud, exponering och inte minst marknadsföring. Handeln är på så sätt medskyldig till att konsumtionen av kött går upp och att det som ökar är kött från djur i vidriga och hälsovådliga ”fabriker” där antibiotika skyler över den katastrofala djurhållningen . Resistens är inget att leka med, enligt vissa experter går vi ”mot stupet i raketfart” och håller  på att avhända oss botemedel mot allt från lunginflammation till cancer. Samma magnitud som klimathotet, med andra ord. Eller möjligen mycket värre. Nu verkar det som om handeln vaknar upp, vilket är ett gott tecken. Det som behövs är mer systematik, inte bara enskilda handlare. Varför inte ställa djurskyddskrav á la svenska regler för allt kött man köper in, oavsett var det kommer från? Debatten lär röra om i grytan och leda till förbättringar i Danmark liksom ökad medvetenhet hos konsumenterna. Sedan är detta i högsta grad en politisk fråga. Parlamentarikerna måste börja med att slänga ut lobbyisterna och städa upp i alla system som ökar antibiotikaresistensen, till exempel förbjuda provision till veterinärer för försäljning av medicinen. Detta handlar valet på söndag också om. Så förutom att rösta genom ditt handlande i butiken så är det viktigt att rösta i valet på söndag.

Obamas frihandelsfälla

President Obama landar i Stockholm i morgon, vilket får en direkt effekt för alla oss som bor i den här stan. Familjens alla rörelser måste planeras minutiöst och tidsmarginalerna utökas duktigt, till följd av alla avspärrningar. Man kan tycka det vara absurt att spärra av en huvudstad på grund av en enda gubbe men nu är det som det är. Hans besök har en direkt effekt även på oss som konsumenter  och den effekten blir mycket, mycket större och långvariga. Skälet till Obamas välvillighet mot oss vikingar är nämligen hoppet att vi ska få med oss EU att gå med på ett frihandelsavtal med USA, det som förkortas TTIP (lägg förkortningen på minnet). Detta är en jätteapparat som bara sporadiskt berörts i media och den har bara startat. Mycket handlar om att EU och USA ska vara överens om teknikaliteter, till exempel standarder för provning som knappast har någon effekt för oss i vardagslivet. Annat har det. Jo, frihandel är bra och fundamentalt men vi måste också slå vakt om det höga konsumentskydd som vi sakta segat oss fram till i EU. Det gäller EU:s restriktioner mot GMO, klordoppad kyckling, antibiotika som tillväxtfrämjare och annat som i grunden är en väg bort från en hållbar, sund utveckling. EU:s handelskommissionär har i media uttryckt sig påfallande lättvindigt om att vi kanske måste släppa på förbudet mot klordoppad kyckling. Här är det livsviktigt att konsumentintressena finns med vid förhandlingsbordet så inte företagens intresse dominerar. Och att det är en öppen process, så att vi inte vaknar upp en morgon och upptäcker att Hoppsan, där har vi sålt ut decennier av landvinningar för konsumenterna.. På ett seminarium i Almedalen i somras om TTIP ställde jag frågan om hur just detta allmänintresse togs tillvara och fick välvilliga men till intet förpliktigande svar. Varning utfärdas, alltså.

Matfusket väl belyst i riksdagen

Heders åt riksdagens miljö- och jordbruksutskott som 1. Tog upp matfusket som ämne för en hearing, en fråga som upprör och engagerar miljoner 2. Bjöd in konsumentrösten. Fler utskott borde göra så, ta upp aktuella konsumentfrågor och se till att det även blir ett vanligt vardags-, brukar- och underifrånperspektiv. Jag var själv där och pratade och lyssnade och kan konstatera att det blev ett ovanligt tydligt konsumentperspektiv. Här har ju branschen ertappats med byxorna nere inte bara en utan många gånger, om man räknar såväl hösten fläskfiléskandal som vårens alla lögner där deklarerat nötkött i lönn bytts ut mot 3-4 gånger billigare hästkött eller ibland också griskött. Det har gjorts en hel del för att städa och stoppa, men samhället måste också ta sitt ansvar och se till att kontrollen blir enhetlig och effektiv, straffen skärps och fler fälls. Hittills har det varit för riskfritt eller för billigt att lura konsumenterna. Dessutom måste man fråga sig varför ingen i kedjan slagit larm tidigare. Svaret är: Incitamenten har varit för dåliga längs hela kedjan att ställa besvärliga frågor. Drivkraften har varit för stor att vända bort blicken och inte gå till botten med misstankar. Livsmedelsbranschen är säkert själva gånger lurade, men de är inte offer. De har ett ansvar och en möjlighet att se till att vi får vad vi betalar för och att ingen lurar oss. Följderna av stenhård prispress blev nästan ett tema och det är välgörande att baksidan av ett ensidigt fokus på pris lyfts fram – och att det nu får konsekevenser (handeln hallååå!!).

Sedan är det viktigt att vi lyfter oss över hästköttet – vad är det egentligen för livsmedelsproduktion vi har? Hur hållbart är det långsiktigt att plåga djur, sprida bekämpningsmedel, låta mat fara kors och tvärs över kontinenten. Här vill vi ha en statlig utredning med ett åtgärdsprogram. Man måste också ställa viktiga frågor om de billiga transporterna. Klicka om du vill se se presentationen, medverkan i SVT Morgon och medverkan i hearingen idag.