Censuera inte köttets ursprung

Kotletten, kycklingfilén och biffen får vi reda på var den kommer ifrån. Men när det gäller korven, färdiglasagnen, caesarsalladen eller den färdiga pannbiffen är det inte alls lika självklart. Detta trots att undersökning efter undersökning visar hur viktigt konsumenterna tycker att det är, 90 procent vill ha klara besked om var djuret är fött, uppfött och slaktat. Att detta bara bara skulle ske på färdigt kött är närmast löjligt, inkonsekvent och att likna vid en sorts censur. Hästköttsskandalen och den ökande antibiotikaresistensen är två tydliga bevis på att det har en viktig funktion att fylla där konsumenterna kan och vill göra skillnad. Men här förvägras vi idag information. Därför startar konsumentorganisationen BEUC – där Sverige just nu har ordförandeskapet – en kampanj i 14 länder – där man försöker få en ändring. Bland annat sprids en så kallad infografic – en liten ”film” för att visa varför ursprungsmärkning även på sammansatta produkter behövs. Att det skulle bli dyrare för konsumenten har framförts som förklaring. Jag tror inte på det. Det är en standardinvändning från industrin och jag är säker på att om man vet kraven rättar man sig efter dem och hittar fungerande system. Kraven på spårbarhet har ändå blivit betydligt hårdare efter hästköttsskandalen, så informationen finns ju. Eller ska finnas. Och vad kan vara viktigare än att hindra en spridning av antibiotikaresistens – ett megahot som väl matchar klimatförändringarna.

Under Almedalsveckan i somras hade jag nöjet att debattera kött och köttkvalitet med kunniga personer som Marit Paulsen och Anna-Maria Corazza Bildt, både återvalda EU-parlamentariker. Den förra höll med om kraven på ursprungsmärkning av sammansatta produkter, den andra menade att det blir för dyrt och krångligt för företagen. Väl att märka – en enig riksdag har tagit ett beslut i riksdagen om att arbeta för denna förändring. Även moderaterna.

Mer om kampanjen kan du läsa här.

Bravo, handeln!

Rubriken kanske förvånar en och annan, som vet att jag brukar vara kritisk mot att handeln snackar mycket om hållbar utveckling men gör för lite. Nu gäller det ”bojkotten” av danskt griskött på grund av antibiotikaresistensen. I radions P1morgon i morse fick jag frågan om detta är bra. Mitt svar: Ja, det är bra att handeln höjer ribban för vad man släpper in till sina butikshyllor. Detta gäller produktionsmetoder, inte i första hand länder. När det gäller antibiotikaresistens är Danmark värre än Sverige men ännu värre är länder som Tyskland och Italien. Hittills har dagligvaruhandeln envist sålt kött på kvantitet snarare än kvalitet. Billigt ska det vara, till varje pris, urskillningslöst har de vräkt ut kotletter och filéer utan ansvar för hur djuren fötts upp. Vi konsumenter har det slutliga ansvar för vad man stoppar i kundvagnen men ett stort ansvar har handeln för utbud, exponering och inte minst marknadsföring. Handeln är på så sätt medskyldig till att konsumtionen av kött går upp och att det som ökar är kött från djur i vidriga och hälsovådliga ”fabriker” där antibiotika skyler över den katastrofala djurhållningen . Resistens är inget att leka med, enligt vissa experter går vi ”mot stupet i raketfart” och håller  på att avhända oss botemedel mot allt från lunginflammation till cancer. Samma magnitud som klimathotet, med andra ord. Eller möjligen mycket värre. Nu verkar det som om handeln vaknar upp, vilket är ett gott tecken. Det som behövs är mer systematik, inte bara enskilda handlare. Varför inte ställa djurskyddskrav á la svenska regler för allt kött man köper in, oavsett var det kommer från? Debatten lär röra om i grytan och leda till förbättringar i Danmark liksom ökad medvetenhet hos konsumenterna. Sedan är detta i högsta grad en politisk fråga. Parlamentarikerna måste börja med att slänga ut lobbyisterna och städa upp i alla system som ökar antibiotikaresistensen, till exempel förbjuda provision till veterinärer för försäljning av medicinen. Detta handlar valet på söndag också om. Så förutom att rösta genom ditt handlande i butiken så är det viktigt att rösta i valet på söndag.

Obamas frihandelsfälla

President Obama landar i Stockholm i morgon, vilket får en direkt effekt för alla oss som bor i den här stan. Familjens alla rörelser måste planeras minutiöst och tidsmarginalerna utökas duktigt, till följd av alla avspärrningar. Man kan tycka det vara absurt att spärra av en huvudstad på grund av en enda gubbe men nu är det som det är. Hans besök har en direkt effekt även på oss som konsumenter  och den effekten blir mycket, mycket större och långvariga. Skälet till Obamas välvillighet mot oss vikingar är nämligen hoppet att vi ska få med oss EU att gå med på ett frihandelsavtal med USA, det som förkortas TTIP (lägg förkortningen på minnet). Detta är en jätteapparat som bara sporadiskt berörts i media och den har bara startat. Mycket handlar om att EU och USA ska vara överens om teknikaliteter, till exempel standarder för provning som knappast har någon effekt för oss i vardagslivet. Annat har det. Jo, frihandel är bra och fundamentalt men vi måste också slå vakt om det höga konsumentskydd som vi sakta segat oss fram till i EU. Det gäller EU:s restriktioner mot GMO, klordoppad kyckling, antibiotika som tillväxtfrämjare och annat som i grunden är en väg bort från en hållbar, sund utveckling. EU:s handelskommissionär har i media uttryckt sig påfallande lättvindigt om att vi kanske måste släppa på förbudet mot klordoppad kyckling. Här är det livsviktigt att konsumentintressena finns med vid förhandlingsbordet så inte företagens intresse dominerar. Och att det är en öppen process, så att vi inte vaknar upp en morgon och upptäcker att Hoppsan, där har vi sålt ut decennier av landvinningar för konsumenterna.. På ett seminarium i Almedalen i somras om TTIP ställde jag frågan om hur just detta allmänintresse togs tillvara och fick välvilliga men till intet förpliktigande svar. Varning utfärdas, alltså.

Matfusket väl belyst i riksdagen

Heders åt riksdagens miljö- och jordbruksutskott som 1. Tog upp matfusket som ämne för en hearing, en fråga som upprör och engagerar miljoner 2. Bjöd in konsumentrösten. Fler utskott borde göra så, ta upp aktuella konsumentfrågor och se till att det även blir ett vanligt vardags-, brukar- och underifrånperspektiv. Jag var själv där och pratade och lyssnade och kan konstatera att det blev ett ovanligt tydligt konsumentperspektiv. Här har ju branschen ertappats med byxorna nere inte bara en utan många gånger, om man räknar såväl hösten fläskfiléskandal som vårens alla lögner där deklarerat nötkött i lönn bytts ut mot 3-4 gånger billigare hästkött eller ibland också griskött. Det har gjorts en hel del för att städa och stoppa, men samhället måste också ta sitt ansvar och se till att kontrollen blir enhetlig och effektiv, straffen skärps och fler fälls. Hittills har det varit för riskfritt eller för billigt att lura konsumenterna. Dessutom måste man fråga sig varför ingen i kedjan slagit larm tidigare. Svaret är: Incitamenten har varit för dåliga längs hela kedjan att ställa besvärliga frågor. Drivkraften har varit för stor att vända bort blicken och inte gå till botten med misstankar. Livsmedelsbranschen är säkert själva gånger lurade, men de är inte offer. De har ett ansvar och en möjlighet att se till att vi får vad vi betalar för och att ingen lurar oss. Följderna av stenhård prispress blev nästan ett tema och det är välgörande att baksidan av ett ensidigt fokus på pris lyfts fram – och att det nu får konsekevenser (handeln hallååå!!).

Sedan är det viktigt att vi lyfter oss över hästköttet – vad är det egentligen för livsmedelsproduktion vi har? Hur hållbart är det långsiktigt att plåga djur, sprida bekämpningsmedel, låta mat fara kors och tvärs över kontinenten. Här vill vi ha en statlig utredning med ett åtgärdsprogram. Man måste också ställa viktiga frågor om de billiga transporterna. Klicka om du vill se se presentationen, medverkan i SVT Morgon och medverkan i hearingen idag.

Stimulerande, frustrerande jobb

Jag har ett fantastiskt roligt jobb, det är ett privilegium att få ”missionera” och övertyga andra om vikten att satsa på konsumenterna. Behoven av insikt och kunskap är enorma. Den gångna veckan blev detta extra tydligt. Här kommer en samlad veckorapport om detta. En av mina läsare (Hej och tack, V) påpekade att jag uppdaterar min blogg för sällan, vilket är helt rätt men också svårt när det händer så mycket. För samtidigt som det här jobbet är enormt kul och stimulerande så är det också enormt frustrerande. Just eftersom behoven är så stora. Och vi som konsumentorganisation, jag som  generalsekreterare och mina flitiga medarbetare inte hinner med att vara överallt och att ta vara på alla möjligheter. Och då kan bloggen ibland bli lidande. Ska försöka bättra mig. Följ mig gärna på twitter, där gör jag ofta inlägg mellan bloggarna.

Alltnog, förra veckan ägde  Konsumentdagarna rum, denna gång i Gävle. Ett par hundra konsumentvägledare, politiker, myndighetstjänstemän etc träffas, en koncentrat av ”Konsument-Sverige” med kära återseenden, inspiration, diskussion. Tre teman dominerade: Skönhetsoperationer. Bedrägerier. Utredningen ”Framtidens stöd till  konsumenter”. De båda första är problem i ökande, levande exempel på att det behövs bättre stöd för konsumenterna. Förhoppningsvis kommer Karin Lindells utredning om estetisk kirurgi med kraftfulla förslag den 15 juni som göra konsumenterna betydligt mindre utsatt. Två veckor senare kommer den statliga utredningen om konsumentvägledninge, som enligt Birgitta Ohlsson kännetecknas av fyra O.n: Orättvis, Ojämlik, Okänd, Otillräcklig. Ett sånt uttalande förpliktigar. Nu kan det verkligen inte bli bara en tumme efter att utredningen lagt sitt förslag. Det måste innebära ett kraftfullt lyft för konsumenterna i hela landet.

Direkt från Gävle åkte jag till Lövsta utanför Uppsala. Där invigde Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) en helt ny forskningsanlägg för friskare djur och mer miljövänlig djurhållning. Jag var inbjuden att tala om konsumentperspektivet på djuromsorg. En eloge till SLU som lät mig göra det för ett mycket prominent auditorium – jordbruksprofessorer, närinsglivstoppar och inte mindre än två kungligheter (Kungen och prins Carl Philip). Konsumentperspektivet glöms alldeles för ofta bort på seminarier, hearings, debatter. Mycket av slentrian, man brukar inte ha med konsumentperspektivet. Men nu fick jag ge inspel om varför det som göra i landbruket, på SLU och i industrin både påverkar och kan påverkas av Sveriges nio miljoner konsumenter. Min presentation finns här.

En bra vecka i mitt liv som konsumentföreträdare. Nästa vecka blir också spännade. Det kommer handla mycket om konsumentmakt på elmarknaden. Två hearingar i ämnet. To be continued.

Ursprungsmärkning mot dioxin

Tyskt fläsk dumpas i Sverige, efter dioxinlarmet. Detta enligt rapporter de senaste dagarna. Även om det är små mängder vi riskerar att få i oss, även om det finns andra källor som fisk och olja som kan innehålla dioxin, så är detta allvarligt. Och det krävs handling. Svenska konsumenter har inga möjligheter att värja sig, förutom att sluta äta fläskkött. En lösning är ursprungsmärkning. Här spjärnar handeln, livsmedelsindustrin och även landsbygdsminister Eskil Erlandsson intensivt emot. För att det ”fördyrande”. Men konsumenterna vill ha det, det visar flera undersökningar. Och själv köper jag inte det där standardargumentet, vill man så kan man utan några chockhöjningar. För ursprungsmärkning ger möjlighet att välja och välja bort, att ta ställning både för sin egen hälsa och för djurens hälsa. Och för att ”straffa” ett land vars politik man ogillar (har skett mot t ex Israel och Frankrike). Idag är det bara obligatoriskt vad gäller nötkött. Den nya livsmedelsmärkningsförordningen, som behandlas nu i Europaparlamentet och Ministerrådet, föreslår att det ska gälla alla sorters kött. Men innan de kan träda i kraft kommer det att ta flera år. Därför måste handeln, men också restauranger och andra som serverar färdiga måltider, ge den här informationen till konsumenterna NU. Och det ska gälla även sammansatta produkter. Och det ska avse där djuret är fött, uppfött och slaktat (inte där det är ”producerat” eller ”berett”). Och det ska vara ETT land (inte ”kött från Danmark/Tyskland/Sverige” som man tyvärr ser ibland). Basta!

Vänd CAP efter vinden

Avskaffa skiten! Ja, så tycker många om EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Frågan är högaktuell nu när denna gigantiska bidragsapparat ska göras om inför 2013.

Men är lösningen att avskaffa CAP? Nej, så enkelt är det inte. Men politiken behöver förändras – minskas, bli mer hållbar och mer rättvist mot fattigare länder. Och konsumenterna, djuren och miljön måste komma i centrum på ett helt annat sätt än tidigare. Att det inte blivit så beror på att bönderna suttit vid rodret, i form av den mäktiga europeiska bondelobbyn och bönder i utskott och ministerposter.

Jag har precis avslutat den andra av två debatter i Skåne om CAP, med politiker och företrädare för LRF, kommissionen och regeringen (den första av debatterna kan de se på webben och den andra sänds i SVT24 längre fram). De svenska ståndpunkterna är hyfsat samstämda, inte minst vad gäller att det måste in mer av miljö i CAP. Problemet är att nere på kontinenten är det polariserat och aggressivt. Jag har som mötts av oförståelse och aggressivitet när de framställt tämligen självklara konsumentsynpunkter.

Det är lätt att uppröras över CAP. Stödsystemet har i decennier varit sanslöst groteskt – både ur konsument-, samhälls- och miljöperspektiv. Enda skälet till att konsumenterna inte gjorde uppror var att de inte begrep systemet. Priserna hölls konstlat på hög nivå, kvalitet kom i andra hand, redan rika storgodsägare fick extra guld i kassan och fattiga jordbrukare i tredje världen slogs ut. Nu har en hel del av avarterna fasats ut, även om det tyvärr fortfarande ges stora bidrag – i form av gårdsstöd – till tobak, vin och socker. Helt i strid med EU:s folkhälsomål.  Exportstöden har minskats – men finns kvar.

CAP är ett problem – men också en stor möjlighet. Om alla dessa pengar används för att ställa om EU:s jordbruk till något som är ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart kan mirakel uträttas.  Och för att behålla en levande landsbygd, det som ingår CAP:s ”andra pelare”. Men då krävs ett nytänk. kanske kan vi börja med att döpa om CAP till ”gemensamma livsmedelspolitiken”.

Men det måste ske till en lägre kostnad. Vi betalar per svensk 1400 kronor per svensk och det är för mycket. Byråkratin runt stöden kan minskas betydligt och att öka på förmögenheten hos redan välnärda, till exempel huset Windsor och multinationella bolag, är naturligtvis oacceptabelt.

P.S. Med den lätt krystade rubriken menas att vinden blåser åt ett enda håll – mot hållbar utveckling.

“Glad gris” meningslöst märke

Den som köper kotletter och annat fläskkött på ICA kan numera mötas av ett nytt märke, “Glad gris” med en teckning på just en sådan. Märket är troligen en reaktion på den senaste tidens debatt om dålig djurhållning av grisar, antibiotikaresistens etc. Och det är väl bra att man reagerar. Men på det här sättet..! Frågan är vilka kriterierna är för att få märket. Räcker det med att köttet kommer från ett djur som är fött, uppfött och slaktat i Sverige (vilket redan framgår av förpackningen). Och vad är en “glad” gris? Det är jätteviktigt med en tydlig märkning som hjälper konsumenten att göra medvetna köp, men konsumenterna är INTE betjänta av den här typen av luddiga och idylliserande märken och beteckningar som egentligen inte betyder någonting. Trams!

Grymt viktigt med svinkoll

Djurens väl och ve har återigen blivit en megafråga, nu orsakad av den synnerligen läsvärda boken ”Döden i grytan” och nya larm om sjukhussjuka bland grisar. Pressen ökar ytterligare mot industri, uppfödare och politiker, vilket är välkommet. Vi drar vårt strå till stacken genom att starta Facebook-gruppen ”Svinkoll”. Välkommen att gå med där du också! Från livsmedelsindustrin är det däremot just nu mycket tyst. De ägnar sig istället åt diverse befängda konspirationsteorier på sin blogg. Suck. Ägna er åt att bemöta och arbeta med själva sakfrågan istället, säger jag. Ni skulle kunna göra mycket mer för att trycka på så att överanvändningen av antibiotika minskade och utvecklingen vändes rätt.

Naturens hämnd – igen

Stordriften i de enorma djurfabrikerna runt EU skapar nya smitthärdar. Vår jakt på billigt kött kan leda till ökad antibiotikarestens – och i allra värsta fall hota vår egen överlevnad. Om detta har rapporterats både i den nya boken ”Döden i grytan” och i mängder av stora reportage.  Senast gäller det sjukhussjukan MRSA, som sprider sig bland Europas svin och nu även nått Sverige. Alltihop är just – sjukt! Instängning, långa frakter och andra delar av dagens industriella djurhållning strider inte bara mot förnuftet utan även mot naturen. Massanvändning av antibiotika för att skyla över djurplågeri slår nu tillbaka. Det har skett tidigare – galna ko-sjukan är ett annat exempel på en slags naturens hämnd.

Frågan är inte ny, men den är stor och jätteviktig. Och komplex. Det handlar ju inte om att fläskkött är farligt – men att dagens konsumtion och produktion kan få ödesdigra konsekvenser. Här delas ansvaret av uppfödarna, industrin, handeln, politikerna – och oss konsumenter. Vi måste ifrågasätta om vi måste äta stora mängder billigt kött – eller om vi kan äta mindre kött från djur som haft det bra. För det behövs stopp för handelns enögda lockpristänk (fläskkarré för 25 kronor kilot…hmmm), mer info och etiskt tänk från industrin och politiker som vågar utmana mäktiga lobbyintressen. Vad vi inte vill ha är politiker som bara pekar på konsumentmakten för att slippa ta sitt ansvar. Om inte ökad antibiotikaresistens är en väckarklocka för svinerier i djurhållningen – vad krävs då för att få en ändring?