Avskaffa skiten! Ja, så tycker många om EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Frågan är högaktuell nu när denna gigantiska bidragsapparat ska göras om inför 2013.
Men är lösningen att avskaffa CAP? Nej, så enkelt är det inte. Men politiken behöver förändras – minskas, bli mer hållbar och mer rättvist mot fattigare länder. Och konsumenterna, djuren och miljön måste komma i centrum på ett helt annat sätt än tidigare. Att det inte blivit så beror på att bönderna suttit vid rodret, i form av den mäktiga europeiska bondelobbyn och bönder i utskott och ministerposter.
Jag har precis avslutat den andra av två debatter i Skåne om CAP, med politiker och företrädare för LRF, kommissionen och regeringen (den första av debatterna kan de se på webben och den andra sänds i SVT24 längre fram). De svenska ståndpunkterna är hyfsat samstämda, inte minst vad gäller att det måste in mer av miljö i CAP. Problemet är att nere på kontinenten är det polariserat och aggressivt. Jag har som mötts av oförståelse och aggressivitet när de framställt tämligen självklara konsumentsynpunkter.
Det är lätt att uppröras över CAP. Stödsystemet har i decennier varit sanslöst groteskt – både ur konsument-, samhälls- och miljöperspektiv. Enda skälet till att konsumenterna inte gjorde uppror var att de inte begrep systemet. Priserna hölls konstlat på hög nivå, kvalitet kom i andra hand, redan rika storgodsägare fick extra guld i kassan och fattiga jordbrukare i tredje världen slogs ut. Nu har en hel del av avarterna fasats ut, även om det tyvärr fortfarande ges stora bidrag – i form av gårdsstöd – till tobak, vin och socker. Helt i strid med EU:s folkhälsomål. Exportstöden har minskats – men finns kvar.
CAP är ett problem – men också en stor möjlighet. Om alla dessa pengar används för att ställa om EU:s jordbruk till något som är ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart kan mirakel uträttas. Och för att behålla en levande landsbygd, det som ingår CAP:s ”andra pelare”. Men då krävs ett nytänk. kanske kan vi börja med att döpa om CAP till ”gemensamma livsmedelspolitiken”.
Men det måste ske till en lägre kostnad. Vi betalar per svensk 1400 kronor per svensk och det är för mycket. Byråkratin runt stöden kan minskas betydligt och att öka på förmögenheten hos redan välnärda, till exempel huset Windsor och multinationella bolag, är naturligtvis oacceptabelt.
P.S. Med den lätt krystade rubriken menas att vinden blåser åt ett enda håll – mot hållbar utveckling.
Jordbruket levererar mycket mer än livsmedel till konsumenterna. Det levererar öpnna landskap och en levande landsbygd, något som värdesätts av 93 % av EU;s medborgare. Jordbruket måste också kunna bidra till att leverera förnyelsebar energi. Därför är det mycket tveksamt om vi ska döpa om CAP till en livsmedelspolitik. Det är en alldeles för snäv definition, som begränsar tanken. CAP måste också bidra till att finansiera kollektiva nyttigheter som biologisk mångfald och stimlera till åtgärder som förbättrar vår miljö. Den ska också bidra till att djuren inom EU får ett värdigt liv. Därigenom kan CAP också bidra till ökad hållbarhet genom att friska djur inte behöver behandlas med antibiotika. Sveriges konsumenter talar om engagemanget för djurskydd, men eftersom det är svårt med konsumenternas betalningsvilja, så är det rimligt att CAP också kan bidra till en bättre djurvälfärd. Man talar gärna om hänsyn till fattiga länder och det är självklart att EU inte ska dumpa överskott av sin livsmedelsproduktion i dessa länder med exportstöd. Men det viktigaste är väl att dessa länder bygger upp sitt jordbruk och i första hand förser sin egen kontinent med livsmedel. Det kan inte vara ett självändamål att flyga livsmedel till Europa. Fattiga länder kan också ha rätten att skydda sitt eget jordbruk med någon form av gränsskydd.
Och så till slut. Varför ska vi inte kunna göra sylt med socker producerat av betor odlade inom EU. Jag förstår inte varför vi till varje pris ska importera socker från tredje land. För det kan väl inte vara meningen att vi ska använda artificiella sötningsmedel