Avskaffa skiten! Ja, så tycker många om EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Frågan är högaktuell nu när denna gigantiska bidragsapparat ska göras om inför 2013.

Men är lösningen att avskaffa CAP? Nej, så enkelt är det inte. Men politiken behöver förändras – minskas, bli mer hållbar och mer rättvist mot fattigare länder. Och konsumenterna, djuren och miljön måste komma i centrum på ett helt annat sätt än tidigare. Att det inte blivit så beror på att bönderna suttit vid rodret, i form av den mäktiga europeiska bondelobbyn och bönder i utskott och ministerposter.

Jag har precis avslutat den andra av två debatter i Skåne om CAP, med politiker och företrädare för LRF, kommissionen och regeringen (den första av debatterna kan de se på webben och den andra sänds i SVT24 längre fram). De svenska ståndpunkterna är hyfsat samstämda, inte minst vad gäller att det måste in mer av miljö i CAP. Problemet är att nere på kontinenten är det polariserat och aggressivt. Jag har som mötts av oförståelse och aggressivitet när de framställt tämligen självklara konsumentsynpunkter.

Det är lätt att uppröras över CAP. Stödsystemet har i decennier varit sanslöst groteskt – både ur konsument-, samhälls- och miljöperspektiv. Enda skälet till att konsumenterna inte gjorde uppror var att de inte begrep systemet. Priserna hölls konstlat på hög nivå, kvalitet kom i andra hand, redan rika storgodsägare fick extra guld i kassan och fattiga jordbrukare i tredje världen slogs ut. Nu har en hel del av avarterna fasats ut, även om det tyvärr fortfarande ges stora bidrag – i form av gårdsstöd – till tobak, vin och socker. Helt i strid med EU:s folkhälsomål.  Exportstöden har minskats – men finns kvar.

CAP är ett problem – men också en stor möjlighet. Om alla dessa pengar används för att ställa om EU:s jordbruk till något som är ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart kan mirakel uträttas.  Och för att behålla en levande landsbygd, det som ingår CAP:s ”andra pelare”. Men då krävs ett nytänk. kanske kan vi börja med att döpa om CAP till ”gemensamma livsmedelspolitiken”.

Men det måste ske till en lägre kostnad. Vi betalar per svensk 1400 kronor per svensk och det är för mycket. Byråkratin runt stöden kan minskas betydligt och att öka på förmögenheten hos redan välnärda, till exempel huset Windsor och multinationella bolag, är naturligtvis oacceptabelt.

P.S. Med den lätt krystade rubriken menas att vinden blåser åt ett enda håll – mot hållbar utveckling.