Idag kom två intressanta rapporter: Livsmedelsbranschens undersökning om att konsumenterna mer och mer går på priset. Och Svenska Dagbladets granskning av ICA, som visar att vissa av butiksägarna tjänar multum, i vissa fall mer än Annika Falkengren på SE-banken. Paradoxen är att vi aldrig betalat så lite för maten och de som säljer den inte tjänat så mycket (i alla fall vissa av dem).

Vägen till fortsatt framgång ska tydligen också vara att satsa på lågpris, det är i alla fall vad ICA:s ledande företrädare sagt, bland annat i branschtidningen ICA-Nyheter. Vilket ger anledning till oro. Det är naturligtvis bra att maten inte är onödigt dyr, men det finns ett högt pris för lågpris-racet i form av dålig kvalitet, förstörd miljö, plågade människor i produktionen och plågade djur. Ordet ”prisvärt” är mycket bättre än ”billigt”. Att vi så ensidigt är intresserade av lågpris tror jag heller inte på. Hur ställdes egentligen frågorna i branschens undersökning..? Det vi hör från medlemmar och andra är ett ökat intresse för kvalitet, miljö och etik. Många är naturligtvis tvungna att köpa billigast möjliga mat för att de har ont om pengar, men många vill ta en ansvar genom vad de köper. De är allvarligt oroade av klimatförändringar och djurskandaler och vill inte bidra. Då måste de få en möjlighet att göra det. Och då är det oansvarigt att bara annonsera på priset, att köra ut billiga kotletter som lockvaror, att inte göra det enkelt att hitta hållbara alternativ som gör det lätt att välja rätt. Varför är kött en volymvara? Varför inte en drive för mindre kött men med kvalitet? Här sviker handeln genom att bara kommunicera pris i ändlösa helsidesannonser till konsumenterna. Här sviker ICA, som borde ha råd att göra betydligt mer för en hållbar utveckling och som i kraft av sin dominans borde vara föregångare.

Dagens rapporter reser också frågan om ICAs dominans. Har man över hälften av marknaden och tjänar hutlöst så kan man med fog fråga sig hur konkurrensen egentligen fungerar. Konkurrensverket har tittat på frågan och menar att man inget kan göra. Kanske dags för en nytt titt. Och en rejäl debatt. Det finns mycket att säga om bristande konkurrensen och brist på ansvar hos bankerna men den debatten får för den skulle inte freda den viktiga livsmedelsbranschen från kritik.

Estland är en timme bort med flyg, ändå är det stora skillnader mot här hemma. Igår var jag där över dagen för att föreläsa för konsumentaktivister och myndigheter om hur vi jobbar här i Sverige. Vi brukar säga att vi har brister i resurser (och det har vi!) men allt är ju relativt. Att vara konsumentaktivist på andra sidan Östersjön är tufft. Marknadsekonomin har trots 22 år på banan en hel del vilda västern-tendenser (bland annat grasserar snabblånen), frågorna har monumentalt låg politisk status och det krävs mycket sisu för att jobba med frågorna. Nu ska elmarknaden avreglerar och mina vänner i Estland fasar. Här i Sverige har vi trots 16 år med fria val fortfarande inte kommit tillrätta med alla problem och om konsumenterna är vinnare eller förlorare är fortfarande en bra fråga. Gör inte om våra misstag, var mitt besked. Jag hoppas att de kände inspiration av hur vi jobbar för att konsumenterna ska få det bättre. För inspiration och uppmuntran behöver de så väl.

Gör religiös slakt att kombinera med djurskydd? Det var frågan på KSLA:s seminarium i måndags. Det är naturligtvis en svår fråga och jag var ombedd att ge konsumentperspektivet. Vilket inte är helt enkelt. Naturligtvis har Sveriges Konsumenter inga synpunkter på trosuppfattningar . Däremot har vi det på djurskyddet, som ju allt fler konsumenter bryr sig om. Här handlar det om obedövad slakt, alltså att djuren får förblöda vid medvetande efter att ha fått ett antal snitt i halsen, en process som enligt vetenskapen är mycket plågsam och kan vara i flera minuter. Representanter för islam och judendomen var där för att prata om halal och kosher-slakt. Många muslimer tolererar bedövning vid slakt men den närvarande rabbinen talade för att judarna i Sverige som äter kosher-mat (en relativt liten grupp) skulle få ett undantag från lagen eftersom deras tro inte tillät att djuret var ”skadat” innan det skulle slaktas. För oss – liksom för alla närvarande veterinärer, myndighetsfolk och regeringsrepresentanter var frågan glasklar. Detta är en fråga om djurskydd. Djuren är en skyddsvärd grupp, liksom barn och andra grupper av människor, och de har rättigheter de också. Ett STORT problem i sammanhanget är den stora överproduktion av kött från obedövade djur på kontinenten, som görs av krassa ekonomiska skäl. Det är helt enkelt billigare. Här finns ett stort problem och enligt Åke Rutegård från svenska köttbranschen är de europeiska kollegorna här på en helt annan och mer ”girig” linje än de svenska slakteriintressena.

Just nu går det en utmärkt reportageserie på TV, som heter ”Världens bästa skitskola”. Där visas på en rad försämringar och märkligheter vad gäller den vardag som möter barnen i de avgörande åldrarna 7-18 år. Efter några avsnitt är det ett ord som lyser klarare än något annat i beskrivningarna – och det är ordet orättvist. Det gick inte att ta miste på professor Martin Ingvars indignation när han uttryckte det i senaste avsnittet, utifrån sin gedigna kunskap om hur barn faktiskt fungerar. Självklart borde skolan se till så att alla barn har så lika förutsättningar som möjligt när de går ut i vuxenlivet. Allt annat är djupt odemokratiskt. TV.-serien finns på www.urplay.se .Nära mitt hjärta ligger ju konsumentkunskaperna – nödvändiga för att att klara sig i en omtumlande och föränderlig marknadsvärld. Utbildningen fungerar riktigt hyfsat på många håll – medan den på andra håll inskränker sig till de få timmar som utgör det undanskuffade ämnet hem- och konsumentkunskap. Och det är djupt orättvist. Här borde beslutsfattare – från utbildningsminister till rektorer göra betydligt mer. Förra veckan var jag moderator på en nordisk konferens om konsumentutbildning. Där presenterades mängder av goda exempel, vägar att få in vardagen in i matten, samhällskunskapen och andra ämnen. Men utmaningarna är fortfarande gigantiskt. Alltför lite görs. Vilket kommer att skicka mängder av barn i skuldfällan och andra fällor som man kan råka ut på en modern marknad som vår. Och det är djupt, djupt orättvist.

Momsen ska sänkas på den mat vi äter på krogen. Med tanke på hur stora skattepengar denna jättesatsning kostar är det förbluffande lite man vill säga om effekterna. När Maud Olofsson vid dagens presskonferens fick frågan vände hon den till att ”Vi måste ju lyssna på branschen!”. Liknande hördes från alliansbröderna, som alla uttalade sig lika vagt om vad detta skulle leda till. Frågan är då: Vad kommer den att leda till för oss konsumenter? Ja, är det någon som på allvar tror att priserna kommer att sänkas? Vid tidigare momssänkningar i andra branscher har företagen raskt trollat fram påstådda kostnadshöjningar och så har effekten ut mot kunden varit plus minus noll. Det är en naturlig reaktion – att alltid spana efter möjligheter till marginalhöjningar. En sänkning av momsen är rena gudagåvan. Den enda slutsats man kan dra av detta: Grattis restaurangbranschen! Att med så vaga argument och i kristider lobba igenom ett så kostsamt politiskt beslut är värt vilken PR-utmärkelse som helst. Här har vi utan tvekan Årets lobbyist!

Det närmar sig slutet för Consumer Internationals världskongress här i Hongkong. Ett av de starkaste minnena kommer att vara gårdagens avslutningstal av Anwar Fazal. Måhända är det inget känt namn utanför konsumentrörelsen idag. Men denne 70-årige malaysier är en gigant på området, och en veteran. Han var ordförande 1974-1990 och lyfte organisationen till en stark och respekterad världsorganisation som tar upp problemen både i fattiga och rika länder (se mer på hans hemsida). Anwar Fazal är inget mindre än den globala konsumentrörelsens fader och en synnerligen karismatisk och fängslande talare. Det han sa i sitt timslånga tal (utan manus, utan bilder) pekade han på vägar att stärka konsumentrörelsen ytterligare och pekade på att det finns MASSOR kvar att göra. Han uppmanade oss 700 i publiken att följa ABC – Angry, Brave, Creative. Att inte bara prata, att få saker att händ (vilket Fazal är känd för). Och han hade elva spännande projekt åtgärder för att öka konsumentmakten. Jag ska inte räkna upp alla här, men bland annat att inrätta en internationell domstol för brott mot konsumenterna, Crime against Conumers, på samma sätt som man i Haag dömer dem som begått brott mot folkrätten. Andra förslag är att ta fram en ”State for Consumers-rapport” varje år, att utnyttja Internet på ett helt annat sätt, att skapa system så att små konsumentorganisationer i olika länder kan lära mer av de stora och mer erfarna organisationerna, att utse årets konsumentaktivist och inte minst placera sig i centrum för den gröna rörelsen. Mycket att göra således. Men han har rätt i att även om mycket har gjorts och uppnåtts så är behovet och potentialen för en global konsumentrörelse enorma. Det är så mycket som är fel, orättvist och olagligt som skulle behöva – ja, fixas helt enkelt.

Just nu pågår för övrigt den formella delen av Consumers International. Den visar att rörelsen stärkts och ökat sin verksamhet de senaste åren. Om en stund kommer resultaten av valet för av ordförande och styrelse att tillkännages.

Sitter just nu på tåget, på väg mot årets Konsumentdagar i värmländska Sunne. Det är alltid lika roligt att träffa alla engagerade, kunniga människor som dagligen jobbar för att lösa konsumenters problem. I eftermiddag är det ”höjdarna” som ska prata – konsumentminister Birgitta Ohlsson (som först skulle komma, därefter kallades till ett EU-möte men sedan ändrade sig igen och kom ändå) samt cheferna för Konsumentverket och Allmänna reklamationsnämnden. Även om återseendet på dessa årliga sammankomster brukar präglas av glädje så lär det bli en tydlig mollklang i år. Antalet vägledare fortsätter minska, och fortfarande har 66 kommuner knappt någon vägledning alls (se vårt utspel idag). Det ska bli intressant att se vad höjdarna, framför allt ministern, tänker säga om det – förutom att det är olyckligt och att verksamheten är viktig…

När vi kan njuta av all världens musik och film var och när som helst uppstår nya bekymmer för dem som bevakar upphovsmännens- och -kvinnornas rättigheter. Teknikens raketfart gör att gamla betalningsmodeller snabbt blir föråldrade. En gång införde man en ”kassettskatt”, som idag tas ut på DVD- och CD-skivor samt mp3-spelare. Däremot tas den inte ut på mobiltelefoner, USB-minnen och hårddiskar, där mycket av allt nedladdat finns idag. Så vad göra? Jo, organisationen Copyswede försöker skugga utvecklingen genom avgifter just på dessa ”nya” lagringsmedier. De avser att köra igång redan 1 april och menar sig ha stöd i lagen. Det har lett till ett ramaskri – dels från elektronikbranschen, dels från många konsumenter. Särskilt som en extern hårddisk skulle kunna bli flera hundra kronor dyrare genom tilltaget. Så vad tycka om detta? Jo till att börja med: Självfallet ska upphovsrättshavarna ha betalt. Frågan är om detta är det smartaste sättet. Det nya tilltaget slår ganska vilt omkring sig – externa men inte interna hårddiskar, mp3-spelare men inte mobiltelefoner. Dessutom infinner sig frågan om det moraliskt riktiga i att ”dubbelbeskatta” alla dem som lagligen laddat ner betald musik på sin externa hårddisk, vars pris höjts med kanske 40 procent på grund av den nya avgiften. Ovanpå detta är det ju en högst temporär åtgärd. Streaming och molntjänster får allt större genomslag och avgifter på fysiska lagringsmedier kan snart bli ett slag i luften. Så de nya avgifterna känns – hur ska jag säga – en smula desperata.

Lästips: Sveriges Konsumenter har tillsammans med BEUC tagit fram digitala rättigheter.

Svar: Ja, det kan de. Banker, fondförvaltare, försäkringsbolag och andra skulle kunna bromsa miljöförstöring, krig, slavarbete, diskriminering, smittsamma sjukdomar och mycket annat elände – om de bara brydde sig på allvar. Eller rättare sagt: Om de investerade ansvarsfullt. Tänk tanken att alla som placerade pengar ställde bestämda krav på att pengar inte ska gå till sånt som förstör. Och om bankerna ställde miljö- och sociala krav när de beviljade lån. Det skulle bli en tsunami som i ett slag överträffade decenniers politiskt och diplomatiskt arbete. Ikväll ska jag leda ett samtal som Fair Trade Center ordnat på Hotel Anglais i Stockholm. Temat är: Vad gör dina pengar ikväll? En bra fråga. Har du tänkt på det? Jag försöker, men anar att jag inte alltid lyckas så bra. Dock handlar det långtifrån bara om konsumentmakt, om olika ”etiska fonder”. Det handlar om hela systemet för finansiella analyser och finansiellt agerande. Hur ändrar men kurs på denna supertanker? Jag tror det kan bli ett mycket spännande samtal med ägare, förvaltare, forskare och frivilligorganisationer. Välkommen!

Priserna på receptfria läkemedel sjunker inte och är påfallande lika varandra. Så ser det ut i apoteken, enligt den kartläggning som gjorts av Göteborgs-Posten. 400 priser har mätts i tio olika apotekskedjor. Utfästelser om konkurrensens välgörande verkan verkar inte ha infriats. Visserligen har vi betydligt fler apotek att gå till (om vi bor i en storstad) men konsumentnyttan kan ändå ifrågasättas. Okej, nu säger Göran Hägglund att det är för tidigt att dra slutsatser, men det har ändå gått snart två år. Det borde sett bättre ut. Och det är märkligt att de olika apoteken ligger så nära varandra, om inte exakt som varandra, i pris. Samarbetar de? Tills motsatsen har bevisats får vi utgå från att de håller örnkoll på varandra, ungefär som bensinbolagen. Om en höjer så följer de andra med. Men i kombination med bristande prispress är det märkligt, något för myndigheterna aatt titta närmare på.

Man kan fråga sig vad konsumentnyttan har varit – så här långt. Konsumenterna ska tjäna i tillgänglighet och pris -  men det ska också finnas ett brett utbud och det ska finnas kompetent personal. Utbudet lämnar en hel del övrigt att önska, här tenderar många att satsa på storsäljare snarare än bredd i sortimentet. En del kedjor pratar om att börja sälja kosemitika och annat lättgods. Vill vi verkligen ha en utveckling mot typ amerikanska drugstores..?

Dessutom finns det ett ansvar att hindra missbruk. Läkemedel är inte vilken vara som helst. Ska den här reformen övertyga så är det hög tid för leverans – snart.