Elbilen funkar – även i Norrlands inland

Elbilen ”boomar”. Försäljningssiffrorna skjuter i höjden, både för laddhybrider och för ”rena” elbilar. Alla biltillverkare kommer med nya modeller och prognoserna pekar allt brantare uppåt.

Elbilen har sina anhängare och sina kritiker. De senare brukar skjuta in sig på batteritillverkningen. Men om bilen körs på förnyelsebar el under sin livstid skåpar den totalt ändå ut bensin- och dieselbilarna med hästlängder.

Laddning i Junsele, under mitt elbilsäventyr i det inre av Norrland.

Att köra elbil känns bra. Och är roligt.

Jag vet. För jag har en.

På semestern tog jag mig för att testa om det går att köra i Norrlands inland utan en förbrännings-motor som reserv. Det kan framstå som rena självmords-uppdraget. Men det gick. Dock behövs mycket förbättringar, inte minst fler ställen där det går att snabbladda, alltså fylla på batteriet under 30-60 minuter.

Bilens mätare visade på 100 procent och 278 kilometer till ”tom tank” när jag rullade ur garaget i Stockholm. Längs E4:an norrut finns det gott om ställen att snabbladda med 10-15 mils mellanrum. Det kräver lite planering, en lätt fot på gaspedalen och ibland is i magen.

Runt skidparadisen i Jämtland och Härjedalen har utbyggnaden av snabbladdare gått fort. Riktigt så bra är det inte norr om Östersund. Det var med ett lätt pirr i magen jag svängde  av E4:an efter Härnösand och körde upp längs Ångermanälven. I Sollefteå fanns ingen snabbladdning men väl ett ställe med mer långsam mode 3-laddning. Där blev det lite ”tröstladdning”. Sedan tog jag språnget upp i det fagra Ådalen mot Junsele, åtta mil norrut. Där var jag tvunget att hitta plats att sova och plats att ladda. Campingplatsen blev lösningen. De hade aldrig fått frågan men tillhandahöll vänligt ett vanligt uttag för husvagnar och det räckte för att komma upp i 100 procent.

Elbil på dessa breddgrader väcker intresse. Och skepsis. En räckvidd på 25 mil är ett skämt. Finns det dessutom ingen dragkrok är saken avgjord.

Efter Junsele blir det glesare. Men enligt den förträffliga appen Uppladdning.nu finns det både snabbladdning i Lycksele och Storuman dryga 15 mil bort och sedan möjligheter längre inåt och uppåt med samma längd på ”skutten” ända upp till Arjeplog (den som kör in i Norge kommer att dock att hitta betydligt mer snabbladdning, de ligger långt före oss).

Min slutsats är alltså att det går utmärkt att köra med dagens elbilar även utanför storstäder och kuster. Men jag upptäckte också annat:

  • Att köra elbil innebär att omvärdera sin bilkörning. Köra snabbt på motorvägar bränner massor av batterikraft, så det blir inte en jätteförlust i tid att köra 70-90-vägar parallellt. Man behöver ladda färre gånger och dessutom är det betydligt trevligare att slingra sig fram mellan byar, sjöar och skyltar om loppisar och bygdekaféer. Så gjorde jag genom Hälsingland och jag ångrar mig inte. Hamnade av en slump på en gårdsauktion (där jag sånär ropade in ett monterat älghorn från en 14-taggare – ibland förvånas man över sin nycker).
  • Mycket behöver bli bättre. Förutom fler snabbladdare behövs fler kontakter på varje stolpe. Nu finns vanligen bara en. Är den upptagen kan man alltså i värsta fall få vänta i en timme.
  • Förbättras behöver också betalsystemen. Jag var tvungen att ladda ner inte mindre än fyra olika appar ute på blåsiga parkeringsplatser och ansluta dem till mitt kreditkort. Varför går det inte oftare att betala via Swish eller vilket kreditkort som helst? Skärpning.

Men det finns skäl att vara optimist. Utvecklingen går fort nu. Och jag kan rekommendera elbilskörning – av flera skäl. En elbilsmotor är idiotenkel och reagerar direkt. Accelerationen blir som en sportbil. Men en totalt tyst sådan. Man får passa sig för att hålla hastighetsgränserna!

 

EU berör din vardag – så RÖSTA!

Mindre än två veckor kvar till valet och äntligen börjar det märkas. Opinionsmätningar har visat alarmerande tecken på att många inte vet varför de ska rösta – eller inte alls har koll på att det är val (!). Hoppas nu att debatten tar sådan fart att väljarna förstår vad EU är och vad unionen betyder – så att de faktiskt röstar.

Vi i Sveriges Konsumenter har dragit vårt strå till stacken. I fredags hade vi vår debatt med alla partier (nästan) om konsumentfrågorna. Den finns att se på SVT Play. Jag modererade och försökte få deltagarna att berätta vad de vill göra åt maten, reklamationsrätten, integriteten på internet, tågresorna och annat.

 

För många är EU en koloss, en svårbegriplig apparat som hanterar bångstyriga medlemmar som Ungern, flyktingkriser, bråk med Donald Trump, jordbruksstöd och klimatet. Fundamentala frågor – men för många känns det nog långt från vardagen här och nu.

Gör EU-debatten begriplig! Löd rubriken på SvD:s ledarsida den 8 maj. Det är precis vad det handlar om. Det är därför vi rubricerat vårt valdokument Från Bryssel till köksbordet. Det är därför vi genom att prata konsumentfrågor i valet försöker göra EU begripligt och relevant för varenda en av oss. Så att flera går och röstar.

Skillnaderna mellan partierna vad gäller konsumentfrågorna är inte alltid synliga. Alla partierna vill ”slå vakt om konsumentintresset”, frågorna är ”viktiga”, det ska vara ”balans” mellan olika intressen etc. Men skärskådar man vad de faktiskt gör och vill göra så blir det mera tydligt. I den enkät vi gjort med alla partier så utmärker sig framför allt ett parti att inte dela Sveriges Konsumenters förslag till EU-lösningar – Kristdemokraterna. De instämmer bara i 9 procent av alla förslag, att jämföra med Centerpartiet och Feministiskt Initiativ som instämmer i 82 procent. Den fallande skalan där emellan ser ut så här: Miljöpartiet – Vänsterpartiet – Socialdemokraterna – Liberalerna – Sverigedemokraterna – Moderaterna.

Så vilka förslag handlar det om? Jo, några av EU-regleringar vi föreslår är:

  • krav på information om produkters livslängd – så att det blir svårare för företag att programmera produkter att hålla kortare tid.
  • krav på reservdelar – så att du ska kunna reparera en pryl istället för att nödvändigtvis behöva köpa nytt.
  • EU-gemensam hälsomärkning av mat – så att konsumenter som behöver hjälp med att välja hälsosam mat kan göra det i hela EU med hjälp av en märkning som genom grundliga undersökningar fungerar bäst ur många olika perspektiv.

I det stora hela visar dock enkäten – och debatten i fredags – att intresset för konsumentfrågorna har ökat och är stort inom de flesta partier. Jag som varit med ett tag tycker också att de svenska partierna – båda i nationella och europeiska frågor – blir allt mer intresserade av konsumentperspektivet. Där kan man säga i att vi inom Sveriges Konsumenter har lyckats.

Debatten i fredags kom också väldigt mycket att handla om hållbar konsumtion, vilket inte alls var fallet vid förra valet för fem år sedan.

Går man tillbaka till enkäten så visar det sig att störst support – 86 procent av partierna –  fick våra förslag kring skadliga kemikalier. Näst mest stöd fick krav om konsumentprodukter med längre livslängd, där 57 procent av svaren var positiva. Samtidigt hittar vi där flest invändningar, 11 procent. Lägst stöd fick kraven kring förenklad hälsomärkning för mat, där knappt 30 procent fick stöd. Mest tveksamma svar (”håller med delvis”) fick kraven gällande artificiell intelligens, en riktigt stor framtidsfråga. I en av minidebatterna i fredags blev det också klart att skillnaderna här är stor mellan socialdemokaternas Jytte Guteland, som talade för lagreglerat skydd för konsumenterna, medan moderaternas Arba Kokalari först ville se vart tekniken tog vägen för att sedan se vad politiken behöver göra.

De senaste decennierna har EU inneburit en stark kraft för förbättring för konsumenterna i Unionen. Vi har fått skarpare lagstiftning kring säkrare produkter, livsmedel och kemikalier, utökade möjligheter att reklamera varor, och mer energisnåla och mindre miljöbelastande produkter och bilar.

Men mycket återstår att göra. Marknaden förändras, den tekniska utvecklingen går svindlande fort, och vi har enorma hållbarhetsutmaningar som berör oss som konsumenter.

EU berör dig som konsument. Och i övrigt också, på många olika sätt som andra får förklara. Därför är det viktigt vad du röstar på om två veckor. Men framför allt är det viktigt ATT du röstar.

Luriga Klarna värda ett citronpris – inte bragdmedalj

Är betaltjänsten Klarna värd ”Årets affärsbragd”?

Knappast. När jag läste att de är kandidat till Svenska Dagbladets pris till ”framgångsrika entreprenörer som brutit ny mark” trodde jag nästan att det var ett skämt.

Klarna tillhör de mest anmälda företagen till Konsumentverket. Och när vi har granskat dem visar det sig att de systematiskt försöker få oss att köpa på kredit – även om vi vill betala hela summan direkt. Vilket kan bli dyrare än vi tänkt oss och ökar risken för överskuldsättning.

Som nystartade verkade de leva mycket efter devisen ”den bästa kunden är den som inte betalar” eftersom det gav feta intäkter i form av räntor, förseningsavgifter etc. Sedan dess har de putsat rejält på sin image. Och vuxit rekordsnabbt. När vi handlar via nätet och kommer fram till betalningen dyker nästan alltid loggan upp, och deras olika alternativ.

Jag har själv flera gånger försökt betala direkt eller på annat sätt än genom Klarna – bara för att sedan upptäcka att jag ändå hamnat där och åker på någon oväntad avgift. Många delar min erfarenhet. Ingen verkar komma undan Klarna. Många är förbannade.

Klarna må vara en praktisk tjänst för många. Men de är luriga.

  1. De försöker systematiskt få oss att betala på kredit, genom att tona ner direktbetalningen.
  2. De vill lura till sig våra persondata för att kunna sälja dem vidare. Företag som använder Klarna som betalningstjänst tvingar sina kunder att dela med sig av sina personuppgifter till Klarnas marknadsföringssyften.
  3. De är otydliga och förvirrande. Skillnaden mellan alternativen är inte klara för en alldeles vanlig kund och oklara ord som ”konto” används. Konto betyder här kredit, hur man nu ska veta det?
  4. Räkningarna har ofta kort betalningstid, dröjsmålsräntan är hög och den slår till direkt efter sista betalningsdag utan marginal och pardon.

Förr gick man in till butiken, betalade där, fick varan med sig hem och gick tillbaka till samma butik om man hade några synpunkter. Nu går man i på Adlibris sajt, ska betala via Klarna, får paketet utkört av en speditionsfirma och får i värsta fall ett inkasso. Köpet blir en allt mer förvirrande process vartefter nya loggor och begrepp dyker upp. Hur ska en alldeles vanliga människa kunna ha full koll?

På tio år har antalet konsumtionslån tredubblats. Klarna jobbar hårt för att det ska bli ännu mer. Men det är inte hållbart att vi köper så ohyggligt mycket prylar, resor och annat på kredit. Hela handeln går på konstgjord andning och situationen är både osund och i grunden ohållbar.

Klarna har vad man brukar kalla en ”dominerande marknadsställning”. Bamse sa alltid att om man är stor måste man vara snäll. Med storleken följer ett stort samhällsansvar, men det tar inte Klarna. Nu krävs förändringar när det gäller information, tydlighet och integritet.

Tills dess det sker är Klarna definitivt inte värda någon bragdmedalj. Snarare ett citronpris.

Uppkopplade hemmet – smart för vem?

Idag är det internationella konsumentdagen. Det uppmärksammas i hundra länder och temat i år är Sakernas internet, det som på engelska heter Internet of things.

Det kan ju tyckas vara ett rikemanstema. Men persondata är den nya valutan, den nya oljan. Och mer än hälften av jordens befolkning är uppkopplade. Och fler blir det. Det uppkopplade hemmet väller in över oss alla, vare sig vi bor i Bålsta eller Bombay.

Idealbilden är det bekväma hemmet där man slipper tänka på och utföra tråkiga praktiska sysslor. Och spara energi. Men det finns stora risker. Och det där med att det ska vara hållbart – det kan vara en praktbluff.

Sakernas internet och den tillhörande frågan om automatiserat beslutsfattande (artificiell intelligens) är en av de riktigt stora konsumentfrågorna i framtiden. Eller rättare sagt – redan nu.

I morse höll Sveriges Konsumenter seminariet ”Smart – men säkert?”. Det blev ett mycket intressant samtal om konsumentperspektivet, vad företagen gör och tycker och om forskningsläget. För många var det säkert en ögonöppnare.

Det kan tyckas oskyldigt att samla in data från brödrosten eller kaffebryggaren. Men dels kan de ”berätta” mer om oss än du tror. Och dels gäller det även centrala delar som dörrlåset, belysningen, värmeanläggningen och bilen. Var för sig oskyldiga data kan sammanlagd ge en mycket tydlig bild av hur vi lever och vad vi har för smak för mat, musik, film – men också hälsa, religion, sexuell läggning, politiska åsikter. Jo, faktiskt. Kolla norska Forbrukerrådets Google-rapport som fick oss att anmäla företaget.

Det handlar inte om att vi kan ha en mer eller mindre polerad personlighet på instagram och facebook. Det här handlar om vad vi rent fysiskt ÄR och GÖR.

Och det handlar inte bara om mig. Utan om våra barn. Och våra gäster. De registreras även de. Och våra data kan bli godis både för försäkringsbolag, sjukvårdskoncerner och mörka politiska krafter.

Men det här handlar också mycket om säkerhet. Det finns direkta RISKER. Vad händer när Internet går ner på grund av en hackerattack. Eller vi får virus i en av prylarna. Tänk dig ett ”smittat” dörrlås eller bilen. Eller kylen. Eller den internetstyrda dosetten för mediciner.

Och så har vi miljön – ofta framhålls som en stor fördel med sakernas internet. Systemen sparar energi i hemmen. Men dels kommer det att innebära att prylar anses uttjänta mycket snabbare. Dels drar själva trafiken på internet omåttliga mängder energi i serverhallar etc.

Utan att vara teknikfientlig finns det all anledning att vara skeptisk och misstänksam. Inte gå på de ljusblå idealbilderna av en ny fantastisk värld. Och fråga oss vad vi egentligen BEHÖVER där hemma. Vad är NYTTAN?

Sedan måste företagen vara transparenta med vad de gör. Vilket faktiskt kan bli en konkurrensfördel.

Politiken måste också göra sitt och göra det nu. ”Vilda västern” funkar inte. Säkerhet och integritet måste vara inbyggt genom EU-lag och standarder. ”Privacy by default” måste bli en realitet. Delning av personuppgifter och andra ingrepp måste vara ett tillval. Eller som vår expert Sinan Akdag uttryckte det: ”Vem äger våra data? Ska inte data som vi genererar stanna i hemmet?”

Frågan som måste ställas är vem tekniken egentligen är smart för. Det kan bli väldigt obalanserat till företagens fördel och släpper loss hackers och fri handel med extremt privata data. Allt kan inte läggas på att vi ska läsa många och långa och obegripliga avtalsvillkor, allt kan inte lösas med ”information”.

I Sveriges Konsumenters ståndpunkt om Sakernas internet presenteras våra 21 lösningar på problematiken.

Det brådskar med kontanterna

Allt oftare möts vi av skyltar i handeln och på kaféer om ”kontantfritt”. Ibland utformat så att det ska låta som en service till kunden. Många upplever det tvärtom som ett hån.

Förra sommaren kom Riksbankskommittén ut med ett delbetänkande som föreslog tvång för bankerna att tillhandahålla kontanter. Det stöder vi och mängder av organisationer som representerar sammanlagt miljontals konsumenter.

Bankerna bråkar förstås, vem hade trott något annat? De vet också att tiden arbetar för dem, kontanterna fasas ut snabbare och snabbare. Och det är nu självklart för alla att lösningen är politisk. Trots bred enighet om tvånget för bankerna har inget hänt. Delvis beror det på den utdragna regeringsbildningen men inte ens nu verkar det vara någon större aktivitet i regering och riksdag.

Trots att det hastar.

Tappar vi kontanterna förlorar vi det enda icke-kommersiella betalningsmedlet vi har. Bankerna styr allt. Vi marginaliserar stora grupper, inte bara äldre utan även funktionshindrade, glesbygdsbor, nyanlända. Vi avhänder oss en möjlighet att handla anonymt, vilket är ovanligt i en värld där de digitala spåren är enorma. Och vi försämrar vår krisberedskap dramatiskt, vilket nu också myndigheterna och försvaret fått upp ögonen för.

Antalet klagomål på digitala bankbedrägerier ökar dessutom dramatiskt hos Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Bankerna har länge försökt mörka hur stora problemen är men nu blir det allt tydligare att det inte är så enkelt som att det bara är kontanterna som är dyra för dem.

Egentligen borde alltihop vara enkelt.

Vi i konsumentrörelsen har ofta logiken på vår sida. Det gäller inte minst denna fråga.

En proposition borde omedelbart komma från regeringen som tar tag i den första frågan – om bankernas ansvar. Vad väntar de på?

Men sedan måste vi också omedelbart ta tag i den andra frågan – att kontanterna ska kunna gå att ANVÄNDAS. I de dagliga inköpen på kaféerna, butikerna, restaurangerna och andra ställen.

I den hearing som hölls i riksdagen den 30 januari och som SVT sände var detta en av de centrala frågorna. Jag påpekade att handeln i Danmark är tvungna att ta emot kontanter (med vissa undantag). Det är en yttersta lösning. Vi har i våra remissvar och i vår rapport ”Framtidens betalningsmedel” föreslagit att man måste se över det kommersiella monopol som gör det dyrt för butikerna att hantera kontanter. Detta avhände Riksbanken sig för nästan 15 år sedan. Kanske dags att samhället tar tillbaka det.

Vår medlemsorganisation PRO har precis genomfört sin årliga prisundersökning. Där framgår också att kontanthanteringen är viktig när äldre väljer butik.

För varje dag som går blir det uppenbart att vi inte bara kan stå och se på. Vad har vi samhället till om inte för att lösa problem som dessa?

Läs också debattartikeln av Kontantupprorets Björn Ericsson.

Fega inte om konsumtionen, politiker!

Varför är det så svårt att prata om vår konsumtion i politiken? Vi är i valspurten och klimat och miljö blivit en allt viktigare fråga hos väljarna. Men vad vi äter, hur vi klär oss, hur vi reser och handlar verkar fortfarande känsligt. Politiker över en stor del av skalan verkar tro att de kommer att förlora väljare om de yppar något om att vi måste förändra vår livsstil. Därför var det befriande att tio debattörer, bland annat Antje Jackelen, Johan Rockström och politikerveteranen Anders Wijkman i helgen skrev en debattartikel i DN om att klimatkrisen behöver hanteras genom bred politisk samling:

”Vad som krävs är en omläggning av de resurskrävande livs- och produktionsmönster som etablerats under efterkrigstiden.”

Tyvärr har utspelet mötts med tystnad. Istället handlar (alltför) mycket i media om de olika partiernas förhållande till Sverigedemokraterna.

Mycket kan sägas om Anders Wijkman, men han är varken röd eller ung och grön. Han har sett vad marknaden kan göra och vad politiken kan göra – om den vill. I Almedalen satt jag med i en paneldebatt med honom om det galna i att massproducera billiga textilier som vi sedan slänger. Där sa han flera kloka saker, bland annat att ”våra affärsmodeller är anpassade efter en värld med en miljard människor och nu är vi åtta miljarder, det håller bara inte”.

Omställning är alltså ordet och då räcker konsumentmakt och information och märkning en liten bit, men absolut inte hela vägen. Politiken behövs, kanske mer än någonsin. Och den behöver vara bred och långsiktig, precis som med pensions- och försvarsbeslut.

”Vi förnekar fakta därför att vi är rädda för att den fulla insikten om denna kris ska förändra allt. Och det har vi rätt i”, skrev den kanadensiska författaren Naomi Klein. DN:s kulturredaktör Björn Wiman frågar sig vilka de verkliga domedagsprofeterna är. Idag får de som varnar för klimatkrisens följder som får det epitetet, medan det borde vara dem som förespråkar status quo.

burgare-unsplash

Varför fegar så många partier när det gäller köttet? Foto: Sander Dalhuisen, Unsplash

Vi kan ta en laddad fråga som köttet. I vår stora partienkät finns den med som en alla de frågor som de åtta riksdagspartierna har svarat på.

Sveriges Konsumenters lösning är: Minska den sammanlagda konsumtionen av kött genom att gynna omställning till hållbara proteinkällor samt genom undervisning i skolor och kampanjer.

Inte särskilt långtgående eller kontroversiellt kan tyckas, exempelvis inte ett ord om köttskatt. Men det här räcker för att tre partier ska sparka bakut och ta fram det röda kortet. De vill inte ens medge att köttkonsumtionen behöver minska, när det är så uppenbart både ur klimat- och hälsosynpunkt.

Så här låter det från SD (som larmar mest om ”domedagsprofetior”): Vi vill ha öppna landskap och då måste djuren finnas och deras kött gå att sälja.(…)

Anders Wijkmans båda tidigare hemmapartier M och KD är också helt emot lösningarna med följande argumentation:

M: Att äta eller inte äta kött är ett personligt beslut. Människor ska själva ansvara för sin kosthållning. Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för människor att göra informerade val, till exempel genom att kräva tydliga innehållsförteckningar. (…)

KD: Politiken ska inte tvinga konsumenten till särskilda val men däremot säkerställa att information finns tillgängligt för dem som är engagerade och underlätta möjligheten att själv välja mat som är bra för hälsa och miljö. (…).

ALLA de andra partierna – från V till C – är alltså med på att köttkonsumtionen behöver minska. Men SD, M och KD vill inte ens medge det, än mindre att politiken behöver agera. Det kallar jag strutsmentalitet och feghet. I en tid när politiskt ansvar behövs mer än någonsin.

Glöm inte att gå och rösta!

Trendspaning i Almedalen

Årets Almedalsvecka har kört igång. Visby vimlar av politiker, påtryckare, kändisar och alldeles vanliga vetgiriga människor. Själva körde vi igång med ett seminarium om regeringens livsmedelsstrategi (bilden).

Packat med folk och många intressanta svar från de samlade makthavarna – generaldirektörer, utredare och LRF:s ordförande. Strategin är på väg att förverkligas men vad gäller folkhälsa haltar det betänkligt och vad gäller djurskydd krävs bevakning även framgent.IMG_1324

Det är ju valår och som vanligt rekord i antalet seminarier här i Visby – 4363 registrerade evenemang. Det verkar aldrig sluta öka. Fast man kan undra hur det går nästa år, när det inte är valår.

Å andra sidan – trots kritik om att företag och PR-folk styr så finns en påtaglig närvaro av små och stora ideella organisationer. Almedalen är fortfarande en stor möjlighet för den intressegrupp som agerar smart. Det stora kruxet är att det blivit så ohemult dyrt att bo i Visby under just denna vecka.

Som vanligt har jag tagit tempen på årets Almedalen. Vad handlar alla seminarier om?

Fritextsökning i den förträffliga appen visar vilka nyckelord som vinner: Årets vinnare är ”Digital” och ”Hållbar”, 1198 respektive 670 träffar (av 4363, alltså). Digitalt har ökat med närmare 20 procent sedan förra året medan hållbarhetsfrågorna ligger stabilt på en relativt hög nivå – mer än en fjärdedel av alla seminarier. Ordet ”Konsument” finns i 113 seminarier (i nivå med förra året), ”Livsmedel” i 92 och ”Bank” i 146 seminarier (en klar ökning från förra året). ”Tillgänglig” – ett annat viktigt nyckelord – finns i 207 seminarier. En ökning med ungefär 15 procent. Glädjande att flera får upp ögonen för denna viktiga rättviseaspekt.

Sveriges Konsumenter deltar med flera experter olika arrangemang – om livsmedel, banker, textilier, framtidens betalningslösningar, djurskydd m m. Här kan du läsa om var vi finns. Själv ska jag in i hetluften tre gånger i morgon. Det ska bli roligt och spännande. Säkrast att följa dem är via Sveriges Konsumenters twitterkonto.

Det är ju valår – och i morgon onsdag publicerar vi vår stora valenkät. Håll koll på webben!

Någon partiduell har vi inte i Almedalen. Den ordnade vi för en månad sedan i Stockholm och den kan du fortfarande skåda på SVTplay här (spola fram till 4:30).

 

Vad gör ditt parti för konsumenterna?

I helgen drabbade partiledarna samman i SVT:s valdebatt. Det blev mycket fokus på de tunga politiska frågorna, inte minst vård, skola och integration

Totalt frånvarande var hur partierna vill värna och stärka oss som konsumenter.

KONSUMENTDUELLENVi tänker reparera det genom Konsumentduellen på Kulturhuset den 29 maj.

För konsumenternas väl och ve är i allra högsta grad en politisk fråga. Hur säker maten ska vara, hur bankerna kan bete sig, hur länge vi ska få reklamera en vara, hur vår personliga integritet skyddas på internet, hur det ska bli lätt att välja rätt, det vill säga bra för såväl oss själva som planeten. Hur ska vi känna oss trygga i delningsekonomins spännande tjänster? Eller för att tala om skolan – hur ska dagens barn få stöd att bli kaxiga och kunniga konsumenter så att alla kan ta för sig och inte bli lurade och vilseledda? Hem- och konsumentkunskap.

Konsumentpolitiken griper in överallt. Det visar vi också med våra 46 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik. Intresset för denna skrift har varit stort under våra träffar med centrala riksdagspolitiker under våren. Vissa av våra lösningar håller på att bli reell politik, som till exempel ränte- och kostnadstak för snabblån, som riksdagen klubbade förra veckan (äntligen!). Och snart blir det striktare för telefonförsäljarna (äntligen – igen!).

Men mycket återstår. Och här skiljer det en hel del mellan partierna.

Hur – det tänker vi visa.

Dels genom en enkät som partierna håller på att fylla i just nu och som snart ska publiceras.

Dels genom Konsumentduellen, en debatt på Kulturhuset i Stockholm den 29 maj klockan 14.00-15.20. Mycket välkommen dit, du som har möjlighet. Det är kostnadsfritt och en möjlighet att vara med i den enda publika debatt som sker just med konsumentfrågorna i fokus. Alltså sådant som berör allas vår vardag – maten, plånboken, miljön, hälsan, prylarna, reklamen, e-handeln…

Här behövs besked, så att vi kan väga in politikernas ställningstagande när vi lägger vår röst i september. Väljarna har en lång rad intressen och roller. Men konsumenter – det är vi allihop.

Eldig debatt om reklam behövs

Fattar vi hur påverkade vi är av reklam genom hela vårt liv? Antagligen inte.

Reklamen finns överallt och påverkar hur vi tänker, klär oss, lever. Hur vi ser på saker. Hur vi prioriterar. Morgon, middag, kväll. Överallt. Den följer oss in i våra begär och våra drömmar.

Inte så att vi är viljelösa rön för vinden men reklamens sammanlagda massiva kraft spelar en mycket större roll än vi dagligen reflekterar över. Problemen med det är flera.

Den styr in våra liv på vägar vi inte tänkt, den får oss att lägga ut pengar i onödan, den kan i värsta fall svindla på oss värdelöst men dyrt skräp, t ex verkningslösa bantningspiller eller grunkor som går sönder tämligen omgående.

Det är mycket reklamens fel att vi köper prylar vi inte behöver för pengar vi inte har. Och, för att citera någon lustigkurre, för att imponera på människor vi inte tycker om. Även om allt inte går att dra över en kam säger den att lyckan bor i konsumtion. Ska vi bli sedda och lyckliga ska vi köpa nåt – ett plagg, en parfym, en platt-TV eller en resa.

Att reklamen är så effektiv beror bland annat på bristen på balans. Det finns få motkrafter, väldigt lite som motsäger reklam och de normer som förmedlas. Eller som den gamle amerikanske konsumentkämpen Ralph Nader formulerade det i en föreläsning häromåret: ”När någon gör reklam för en korv, kommer ingen annons en timme senare som säger – tro dem inte, det är en dödlig rosa projektil full av fett, salt och tillsatser.”

”När någon gör reklam för en korv, kommer ingen annons en timme senare säger - tro dem inte, det är en dödlig rosa projektil, full av fett, salt och tillsatser.”

– När någon gör reklam för en korv, kommer ingen annons en timme senare som säger ”Tro dem inte, det är en dödlig rosa projektil, full av fett, salt och tillsatser”, säger Ralph Nader.

Ja, han är drastisk. Men det behövs för att utmana det tänkesätt vi hamnat i. Nader igen:

”Från två års ålder tittar vi på världen genom kommersiella annonser, kommersiella budskap, logos. Vi ser på bilar exakt på det sätt annonsörerna vill – alltså bara design och hästkrafter – inte bräsleeffektivitet, utsläpp, säkerhet, reparerbarhet. Jag såg hur folk blev hjärntvättade och fick därför inte klart för sig hur mycket bättre det SKULLE kunna vara och att de därför inte krävde alternativ.”

Vilken ljuvlig formuleringskonst. Det finns för få som talar om alternativ. Mera hållbara. Eller att avstå. Så att vi kan uppleva mer av det som är gratis – frisk luft, god sömn och kärlek, till exempel.

En motkraft har varit veteranen i svensk konsumentjournalistik, Charlotte Reimerson. Redan 1958 gjorde hon ett TV-program som heter ”Vi läser annonser” där man ifrågasatte vad den undergörande substansen ”Blue Magic” i ett tvättmedel bestod av. Inget svar. Stor uppståndelse.

Ungefär samtidigt skrev Sven Lindqvist stridsskriften ”Reklamen är livsfarlig”. Rabalder var bara förnamnet. Titeln kan ju tyckes lite överdriven, men ansatsen var välgörande – att skapa debatt, att få oss att ifrågasätta de övergripande budskap reklamen sänder oss. I en intervju i tidningen Vi nyligen tycker han att boken håller bra, ”framför allt som uttryck för en människa och en situation”.

Jag tycker att de här brandfacklorna saknas idag. Vi är mer liknöjda. Visst blossar det upp på Facebook eller i Plus någon gång men på det stora rullar reklamen fram helt opåverkad och utan ifrågasättande som en stor ångvält.

Ungefär här brukar det vara någon som tror att jag vill ha det som i Nordkorea. Suck (tilläggas kan att Nordkorea är fullt av reklam, men mest för en viss person och ett visst parti…). Så jag tar det – igen: Reklam behövs. Vi konsumenter måste få reda vad som finns på marknaden och kunna väga pris mot kvalitet liksom även dess påverkan på miljö och människor. Det är en finansieringsform som är nödvändig i många branscher. Men det ska vara sans och mått.

Och det behövs mycket mer eldig debatt, där vi inte tar så mycket som så himla självklart. Där det ställs frågor som: Vad gör reklamen med oss? Med våra barn? Med miljön? Med våra värderingar?

Problemen snarare ökar än minskar. Förutom att reklamen blir mer allomfattande och finns på fler ställen, via fler kanaler, så är den ofta dold. När alla är hjärtligt trötta på skrikig TV- och radioreklam skickas den in via sociala medier. Inte minst mot barn. Och tro inte att det är äpplen som de fostras att äta, utan det är de stora varumärkena inom läsk,  energidrycker, snacks och söta flingor. På sätt och vis kan man alltså säga att på sikt är reklamen livsfarlig.

En statlig utredning har belyst detta, ”Ett reklamlandskap i förändring” (SOU 2018:1). Vi satt med och filar just nu på vårt remissvar. Skicka gärna in du också, det har alla rätt att göra. Utredningen fokuserar att skapa ett bättre skydd för utsatta grupper men också att ge myndigheter som ska slå ner på förklädd reklam mycket bättre vapen, som att kunna gå ut på nätet i sken av att vara en 13-årig flicka och hitta oseriös reklam.

Bättre kan ni, näthandlare!

Det publika Internet har nu funnits i över tjugo år. Då kan man tycka att handeln över nätet borde fungera bättre än den gör. Men fortfarande är lurendrejeri och krångel vanliga problem världen över. 70 procent litar inte på att betalningen fungerar, enligt den globala konsumentorganisationen Consumers International. Samtidigt som hälften av jordens befolkning ännu inte är uppkopplade.

näthandel-mobilDet är skälet till att internationella konsumentdagen i år ägnas säker och rättvis e-handel. Idag kampanjas det runt globen på detta tema för att det verkligen ska hända något. För läget är eländigt. Oftast helt i onödan. På den här kartan kan du se vad som sker var – inklusive i våra grannländer.

Vi i Sverige deltar också. I en debattartikel och på sociala medier uppmärksammar vi hur märkligt otillgänglig näthandeln är, fortfarande, en bra bit in på 2000-talet. I en enkät vi gjorde i somras uppgav hälften att de avbrutit ett köp, dels för att webbsidan varit för krånglig, dels för att produktinformationen brister.

Avbrutit ett köp… Smaka på den, näthandlare. Och det stannar inte där.

Nästan hälften har avbrutit ett köp för att det tillkommit kostnader och mer än var tredje har avbrutit köp på grund av obegriplig information och för att det inte gick att jämföra produkter på ett bra sätt. En ny undersökning, gjord åt två myndigheter, visar på liknande, deprimerande resultat.

Det borde ju vara win-win. Nu är det loose-loose. Näthandlarna skulle kunna få betydligt fler kunder om de gjorde tillgänliga sidor så att kunderna kan hitta rätt, jämföra och begripa vad som händer. Det är en gåta att näthandlare inte kan prestera bättre och i grunden en skam. Tekniken går inte att skylla på. Heller inte ekonomin. En begriplig, tillgänglig, säker webbplats borde betala sig både på kort och lång sikt, med tanke på vad de båda enkäterna säger. Här finns en enorm potential. Svenska företag skulle kunna bli världsledande i socialt ansvarstagande, öka sina intäkter och få nöjdare kunder.

Så vad väntar ni på? Vi är gärna bollplank. Vårt projekt ”Med Rätt att Handla” har gett ovärderliga kunskaper om hur näthandel ska vara och inte ska vara för att inkludera dem med kognitiva funktionshinder. Riktlinjer saknas inte, ISO 26 000 ger vägledning för det som kallas ”universell utformning”, alltså att webbplatsen funkar för alla grupper redan när den byggs.

Det här handlar om att skapa ett hållbart samhälle, ett samhälle för alla. Hållbarhetens sociala dimension uppmärksammas för lite, men här är det miljoner, eller globalt miljarder människor som missar chansen till ett enklare liv, mer prisvärda produkter och utestängs från en stor del av marknaden. Samtidigt som företagen missar världens chans.