När ser vi webbkameror i djurstallarna?

Påsken närmar sig, då borde bloggen handla om ägg eller godis. Jag tror jag väljer ägg. I ett lite större perspektiv.

När jag var barn bodde vi om somrarna intill stora djurstallar med sammanlagt 21 000 värphöns. Vi var inne där några gånger och såg hur 4-5 hönor trängdes i en liten bur. Ofta i mörker. Oväsendet och lukten var nästan outhärdlig. Äggen rullade ner i en ränna och fördes till packcentralen. Hönsen var maskiner, inget annat.

Idag går hönsen på samma gård fritt. Ägarfamiljen – samma nu som då – satsar på att bygga ut de ekologiska delarna ytterligare.

Tiderna förändras. Både lagstiftningen – och vad konsumenterna kan acceptera.  Men mycket tror jag handlar om vad man Höna med svart bakgrundfaktiskt VET om hur livsmedel produceras. Om äggkonsumenter då, på 60-talet, hade kunnat se med egna ögon hur värphönsen egentligen hade det tror jag det hade blivit en störtdykning i försäljningen.

 

Regeringen har lagt fram sin nya livsmedelsstrategi, under buller och bång. Själv sitter jag i det nya Nationella rådet, som ska arbeta med genomförandet. I hela processen har vi drivit frågan om FÖRTROENDE. Om inte svensk mat motsvarar vad konsumenterna kräver och förväntar sig så kommer det inte bli någon tillväxt. Det räcker inte med att säga ”svenskt”, den tiden är förbi. Det krävs bevis på att svenskt faktiskt är bättre – för smaken, kvaliteten men också för planeten och djuren.

Förtroende bygger på transparens. Där tror jag konsumenterna kommer att bli mer och mer krävande. Självfallet vill de känna sig säkra på att lagarna följs och att certifieringar inte bara är en tjusig fasad. Men allt fler kommer att vilja veta mer. Särskilt hur djuren har det – hönsen, grisarna, fåren, korna. Att vi är osedvanligt bra på djurvälfärd i landet och använder lite antibiotika kanske inte räcker.

De flesta bor i städer i Sverige. De har aldrig varit i ett höns- eller grisstall. Möjligen i någon uppvisningsanläggning eller i någon liten gård á la Skansen. Men de har inte sett de stora lador där äggen, kycklingen eller kotletterna som de hittar på ICA eller Coop faktiskt kommer från. Det finns hygien- och säkerhetsskäl till att vem som helst inte släpps in i djurstallarna landet runt. Men tekniken har funnits länge. När får vi se de första webbkamerorna som visar hur det egentligen går till. När inser någon producent potentialen. Tänk dig att läsa av en streckkod och bli uppkopplad i realtid till stallet, någonstans i Sverige. Hönsen kacklar, grisarna grymtar, korna råmar. Tänk dig att som kund kunna hoppa mellan olika kameror….

Vilken lantbrukare eller företag blir först med att se konkurrensfördelarna? Kostnaderna för några webbkameror är ju försumbar. Vad finns det att förlora? En riktig win-win!

Eller? Om inget händer – vad beror det på? Rädsla att stadsborna inte ”tål” att se allt? Jag bara frågar.

Tyvärr finns inga genvägar

Nu inför jul säljs det gott om billiga plastprylar. Butikskedjor som Jula, Rusta och Teknikmagasinet frestar med lågpriser på saker som plånboken annars kanske inte räckt till för. Man erbjuder en genväg till en längtan, en dröm, helt enkelt.

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker...

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker…

Tyvärr finns inga genvägar, inte heller här. På billiga plastprylar, liksom på billig mat, är det egentliga priset alltid högre än det streckkoden visar. Någonstans kompromissas det. I veckan  kom Kemikalieinspektionen med en lista om 60 teknikprylar som innehåller farliga halter av förbjudna, gifta ämnen. 30 företag är polisanmälda. De har bidragit till fara för dem som tillverkar prylarna, för miljön och för oss konsumenter, stora och små. Det handlar inte om att EN pryl är farlig. Men sammantaget innebär alla kemikalier vi utsätts för dagligen tydliga risker för vår hälsa på längre sikt. Detta är naturligtvis oacceptabelt eftersom det är onödigt, det finns alternativa material. Men dessa är ofta dyrare. Och arbetsmiljöarbete kostar. Miljöarbete kostar.

Butikerna har det klockrena ansvaret. De ska veta vad de säljer. Att det var så många produkter som fastnat i nätet är alarmerande. Det visar både att det finns en systemfel och tankefel hos butikerna men att de också att det funnits en brist i myndighetskontrollen. Som butikerna varit väl medvetna om. Självklart hade de giftiga prylarna varit färre om de visste att kontrollanten väntar runt hörnet och att böterna varit skyhöga.

Är det för bra för att för att vara sant är det ofta det. Så lyder ett gammalt konsumentordspråk. Det betyder inte att vi ska sluta jaga priser, men det betyder att vi bör vara observanta och sunt skeptiska. Det gäller billiga plastleksaker, det gäller kläder, det gäller mat. Jag läser att antibiotikaanvändningen till djur ökar igen inom EU. Tydligt symptom på att genvägar utnyttjas, att djurplågeri och fusk kamoufleras med läkemedel.

När det gäller de frestande plastprylarna hos billighetsbutikerna kan det vara värt att fundera en extra gång. Och kanske dessutom ställa sig frågan: Hur länge kommer det att dröja innan prylen glöms bort i en låda…?

Önskas: Juletid med besinning

När detta skrivs är det snö utanför fönstret. Hur länge till? undrar jag. Inte minst mot bakgrunden av de alarmerande rapporterna om temperaturerna i Antarktis. Vi kan vara på väg mot den ”tipping” point för klimatet som forskarna varnat för.

Mycket handlar om den livsstil vi har och har haft de senaste decennierna. Oljan och kolet gav möjligheten till historiens största brakfest. Baksmällan kommer nu.

Medierna uppmärksammar stort Årets julklapp, prognoser om julhandel och ”Black Friday”. Betydligt mindre En köpfri dag. Nu löser inte en enstaka dag globala problem, men inför julen blir det extra tydligt hur mycket det fortfarande är business att usual och hur trögt förändringarna går.

Jag fick visserligen ifrågasätta jippot årets julklapp hos TT. ”Black Friday” blev kritiserat, (men då mer som ”falska reor” och för att det är ett ”reamonster”). Och idag startar vår medlemsorganisation Medveten Konsumtion sin kampanj ”Inget Nyp i jul. (Nyp=Nyproducerat).

Men på många sätt ångar det på i de vanliga fotspåren. Besinningen blir en vag önskan, inte en verklighet. Slår inte julhandeln rekord så hissar Svensk Handel varningsflagg. Samma Svensk Handel som på sin hemsida skriver ”Att bidra till en hållbar framtid är handelns viktigaste utmaning.” Alltså inte en av de viktigaste, utan DEN viktigaste…

ska%cc%88rmavbild-2016-11-28-kl-10-00-32Paradoxen är att en lite lugnare och mindre prylfixerad livsstil faktiskt är vad många vill ha. Många hem dignar av saker och frågan ”vad önskar du dig i julklapp” utlöser vanligen inte någon smattrande uppräkning. Inte av vuxna och påfallande ofta inte heller av ungdomar. Den som ändå tycker paket ändå är viktiga har en lång rad mer hållbara alternativ – begagnat, hemlagat, upplevelser, välgörenhet. Begagnat blir allt mer tillgängligt och hittar nya former – som till exempel den förträffliga Retuna Återbruksgalleria, som var finalist till årets Blåslampa. Möjligen behöver man jobba bort stämpeln av sämre kvalitet som ligger i begreppen ”second hand” eller ”begagnat”. Nyord, någon?

Men hållbart har också andra innebörder, till exempel att köpa något som håller länge. För dig som söker klappar med kvalitet rekommenderas Råd & Röns ”27 hårdtestade klappar” i julnumret, som kommer ut denna vecka.

Årets julklapp blev ju VR-glasögon – ännu en teknikpryl som man hoppas ska rädda elektronikhandeln. Kan inte låta bli att avsluta med Naturskyddsföreningens underbara respons: Natural Reality-glasögonen.

500 dagar utan skärpt lag mot telefonskojarna

Idag är det exakt 500 dagar sedan utredningen ”Stärkt konsumentskydd vid telefonförsäljning” landade på regeringens bord. Och fortfarande ”bereds den”, som det heter. Trots att där fanns genomtänkta och i grunden självklara förslag för att skydda konsumenterna mot oseriös telefonförsäljning.

Politisk passivitet med andra ord. Efter stenhård lobbying från telefonförsäljningsbolagen, något som verkar vara viktigare än att lösa problemen.

I lördags publicerades en debattartikel i Svenska Dagbladet Näringsliv. Undertecknare var, förutom jag själv, sju förbundsordföranden för organisationer med sammanlagt långt över en miljon medlemmar, bland dem pensionärer, funktionshindrade och invandrare. Kravet var enkelt: Inför utredningens förslag på skriftlig bekräftelse av avtal i telefon. Ge konsumenten en självklar rätt till eftertanke – rimligt när de överraskas av en påträngande säljare mitt i middagsförberedelserna eller i skogen.

Kan det sägas tydligare? Konsumenterna har fått nog. Plågan fortsätter och det märks bara alltför väl ute i medlemsleden. Sveket mot konsumenterna kan inte fortsätta längre. Det unika uppropet i lördags går inte att vifta bort med att det är gnäll utan det kräver ett svar från vart och ett av de politiska partierna.

Det är en gåta att Sverige kan fortsätta att ha en av Europas slappaste lagstiftningar mot detta gissel. Som vi skriver i artikeln fortsätter problemen – varje dag, varje vecka luras nya konsumenter. Krav på skriftlig bekräftelse finns – i olika varianter – bland annat i Norge, Nederländerna, Belgien, Frankrike och Spanien. Krav på förhandsgodkännande för att över huvud taget få ringa upp (”opt-in”), finns i Tyskland, Danmark, Finland (vissa tjänster) samt Österrike. Varför ska Sverige utmärka sig på detta märkliga och tragiska sätt?

Är konsumentperspektivet verkligen så svagt bland våra folkvalda? Jag har svårt att tro det. När vi kollade före valet 2014 vad partierna ställde sig alla partierna utom moderaterna upp på kravet om skriftlig bekräftelse vid telefonförsäljning. Moderaterna svarade ”vet ej”, sa alltså inte definitivt nej. Fyra av riksdagspartierna (de rödgröna plus KD) ville gå ännu längre – och införa förhandsgodkännande från konsumenterna för att kunna ringa upp som telefonförsäljare. Moderaterna och Liberalerna sa inte nej till detta utan ”vet ej”.
Uppenbarligen har något hänt, svårt att säga exakt vad. Det vi vet är att branschorganisationerna mobiliserat kraftfullt genom att använda lobbyfirmor.

Skrämseltaktiken går ut på att skärpt konsumentskydd leder till arbetslöshet. Det påstås bli priset för genomtänkta avtal, att folk förstår vad de gått med på. Andra länder har alldeles uppenbart klarat av den ekvationen och har fungerande näringsliv.

Det här borde inte vara svårt. Nu förväntar vi oss politisk handling, tydlighet från varje parti att man står upp för konsumenterna. Inför nästa val kommer vi mycket nogsamt att notera vilka partier som gjort det i frågan om telefonförsäljning – och vilka som svek

 

Lång hållbarhet?

Det var inte utan stolthet som konsumentminister Per Bolund igår presenterade sin strategi för en hållbar konsumtion. Den var i och för sig ingen nyhet utan kom redan med budgeten för några veckor sedan. Ett hundratal hade samlats på Rosenbads konferenscenter i Stockholm plus tittare via webben.

Det handlar om två viktiga principer: Konsumtionens roll (inte bara produktionens). Och politikens roll (inte bara konsumentmaktens). Båda har diskuterats för lite. Bara ATT det nu finns en strategi är bra, det skapar diskussioner och sätter tankar och krafter i rörelse. Sedan måste det naturligtvis bli resultat. Strategin har många lovvärda ansatser och bra skarpa åtgärder men det viktiga är vad som händer ”på marken”. Gårdagens ”fanfar” är verkligen bara starten.

ha%cc%8allbartJag hade möjlighet att kommentera strategin på Rosenbad igår. Längre ner finns mina kommentarer (även om jag inte höll mig helt till manus). Alltihop filmades av SVT Forum, som kommer att sända det framöver, men det finns att beskåda på regeringens hemsida.

En publikfråga handlade om hur detta skulle säkras vid ett eventuellt framtida regeringsskifte (till en alliansregering). Bra fråga. En del politiker argumenterar att staten inte ska ”lägga sig i” hur människor lever sina liv. Jo. Men då glömmer man att staten redan lägger sig i mycket genom beskattning och förbud. Och att mycket av dagens regleringar faktiskt styr utvecklingen åt fel håll, mot ohållbara konsumtionsmönster. Ovanpå det kommer all marknadsföring som vill få oss att äta mer kött och köra bensinslukande bilar…

Konsumenterna har sitt ansvar och sina möjlighet att använda sin makt. Men det kräver bättre förutsättningar, att det blir ”lätt att välja rätt”. Vilket kräver att konsumtionsförändringar blir en politisk fråga där det händer saker. Hållbar konsumtion går inte att vifta bort med att det är vars och ens privatsak.

Här är mina kommentarer på strategin från igår:

Vi välkomnar ett fokus och en strategi för hållbar konsumtion, inte bara produktion. Det är viktigt att konsumtionens roll tas upp och VÄGS IN på olika sätt, även vad gäller exempelvis klimatmålen.

Vår utgångspunkt är att de hållbara valen av varor och tjänster ska vara enkla och ekonomiskt fördelaktiga. Det ska vara lätt att välja rätt. Ohållbara konsumtionsmönster måste fasas ut. Det finns för mycket som idag styr mot kortsiktigt tänkande och ohållbar konsumtion. Ansvaret är tredelat – politiken, näringslivet, konsumenterna. Politiken måste i hög grad skärpa lagstiftning, undanröja hinder, att höja medvetenheten om behovet av förändrade konsumtionsmönster.

Vi har tidigare getts möjlighet att ge input till strategin och jag tänker utgå från den. Dess fyra hörnstenar är:

  1. Starkare konsumentskydd och produkter som håller
  2. Det verkliga priset – förorenaren betalar
  3. Det civila samhället som vakthund, pådrivare och folkbildare
  4. Behov av mer forskning

En hel del av tankarna återfinns i strategin, viket vi noterar med tillfredställelse.

Det är  positivt att strategin är BRED – att den tar upp de olika delar av konsumtionen som berörs, ”bilen, biffen bostaden – och BANKEN. Vi är positiva till mycket av ansatserna och åtgärderna – men det reellt viktiga är ju vad som händer ”på marken”, alltså på marknaden, hos konsumenterna. Och då talar jag om ALLA konsumenter, inte bara de redan frälsta.

Mycket är angeläget – hållbara transporter och hållbart boende inte minst. Jag vill kommentera några av satsningarna specifikt:

Varor som håller längre, som delas och återanvänds. Vi noterar att regeringen förslår sänkt moms på reparationer – och därmed genomför en av våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik”. Men det räcker inte:

Det måste till en trygg grund. Vi menar att en stark konsumenträtt är en FÖRUTSÄTTNING för hållbar konsumtion och medvetna val. Det gäller exempelvis inom den växande delningsekonomin, som har potential att ge både stor konsument- och miljönytta. Om förtroendet saknas och konsumenten tror sig kunna råka illa ut på en marknad kan det mycket väl bidra till att utvecklingen stannar av.

På samma sätt behöver den 3-åriga reklamationsrätten stärkas genom att utöka den omvända besvisbördan (från idag sex månader). En förstärkt reklamationsrätt ökar företags incitament att tillhandahålla produkter som håller längre. 


Stimulera en mer miljösmart konsumtion och livsstil. Det är bra med en bred beskrivning av de hinder som finns. Viktigt att vara realistisk med konsumenters incitament och möjligheter, till exempel TIDEN man är beredd att lägga ner. Här är ”nudging” en nödvändig del med stora möjligheter till utveckling och utnyttjande.

Ett av problemen, som också tas upp, är kostnaden, priset. Det inkluderar idag inte de långsiktiga kostnaderna för miljö, arbetsmiljö, djurhälsa, inklusive klimateffekter och antibiotikaresistens. Politiken måste i högre utsträckning använda principen om att förorenaren betalar och undanröja systemfel. Det måste också till nya prismodeller med ”pris per gång” eller ”pris per år” så att inte marknaden belönar sällanköpsprodukter som snabbt går sönder. Andra viktiga krav gäller produktdesign.

De finansiella aktörerna – bra att de uppmärksammas. De är nyckelaktörer med enorma resurser och enorm potential, men samtidigt traditionellt mycket trögrörliga. Med vårt hållbarhetsprojekt Fair Finance Guide har vi visat att det GÅR att göra skillnad men det kräver BÅDE konsumenttryck OCH lagstiftning för ökad transparens och hållbarhetsredovisning. Frivillighet är bra om det fungerar, men det gör det inte från bankernas sida.

Hållbar konsumtion av livsmedel – här är livsmedelsstrategin från regeringen central. Föresatserna var goda och nu måste regeringen uppfylla sina löften om en svensk livsmedelsstrategi som bidrar till att uppfylla miljö- och klimatmål, ökad folkhälsa och ett gott djurskydd.

Information på restaurang – bra att det är med, det är en informationsmässig öken. Och de som inte gör något är ofta de som skulle behöva göra mest.  Jag rekommenderar regeringen att vara lagom tålmodiga med självregleringen.

Beakta konsumenters olika förutsättningar – här blev jag riktigt glad. Bra att regeringen betonar den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet. Det måste vara RIMLIGT att vara konsument. För alla. Viktigt med ett ifrågasättande av begrepp som genomsnittskonsument och normalkonsument.

Här krävs lagstiftning men också ökad kunskap hos företagen. De behöver bli bättre på att utgå från en mångfald av människor vid såväl produkt- och tjänsteutveckling som vid erbjudandet av varor och tjänster. Den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet måste också blir tydligare i företagens hållbarhetsrapportering. Med ett systematiskt tillgänglighetsarbete, redan från start, undviker vi kostsamma särlösningar för samhälle, företag och konsumenter.

Den EKONOMISKA hållbarheten är också central, och den har ju en klar koppling till den sociala. Viktigt att det blir reella och skarpa åtgärder mot överskuldsättningen som verkligen skyddar alla, även utsatta konsumenter. Även här handlar det en tuffare politik som tydligare står på konsumentens sida. Vi ser exempelvis hur telefonförsäljningen fortsätter att vara en plåga för många, det är en skam att det ännu inte införts krav på skriftlig bekräftelse.

Det vi framför allt saknar är konkretisering civilsamhällets roll. Kortfattat – de goda intentionerna bakom strategin kommer inte att kunna förverkligas utan insatser från de ideella krafterna.

Det står t ex ”Det civila samhällets aktörer kan spela en betydande roll i detta sammanhang” – MEN det konkretiseras inte mer än så. Och så är det ganska genomgående. Ett forum för miljösmart konsumtion och livsstil är en god tanke, men även här känns det som om civila samhället inte ens ska sitta i baksätet utan snarare i skuffen.

Fristående organisationer kan, till skillnad från myndigheter, agera snabbt, utmana normer och strukturer, driva på utvecklingen hos företag och även på sitt sätt bidra till att guida till mer hållbara val. Fristående organisationer har också en bas direkt i målgrupperna – av olika slag, även de ”icke frälsta”.

Det finns gott om exempel på vad civilsamhället kan göra, som Sveriges Konsumenter och Naturskyddsföreningen och andra har visat . Stöd till initiativ som Fair Finance Guide har visat sig kunna skapa verklig förändring – SNABBT. Det behövs stöd till dessa typer av initiativ även på andra områden – exempelvis för livsmedel, textilier, möbler, resor, hemelektronik och leksaker.

Många goda exempel finns också i våra grannländer Norge och Danmark.

Men det går inte av sig själv, civila samhällets aktörer kan inte leva på endast goda intentioner, det behövs ”smörjmedel”. Ett förslag vi gav på inputen var ”Eldsjälsfond” för specifika projekt. Eller uppdrag som de facto läggs ut på civilsamhället med tydliga mål för genomslag.

Över huvud taget behövs ökade insatser och medel för folkbildning med särskilt fokus på unga, äldre, funktionshindrade (inklusive kognitiva funktionshinder) och nyanlända.

 

 

 

 

Hösten – ny vår för konsumenterna?

Det drar ihop sig till en het höst i konsumentpolitiken. Tunga frågor som rör allas vår vardag kan komma att klubbas eller i alla fall få ett genombrott. Många återfinns i vår nya lista på 60 lösningar som gör livet för konsumenterna säkrare och enklare. Här är några exempel:

Livsmedelsstrategin – skulle kommit till sommaren men förhandlas nu inom Alliansen och ska förhoppningsvis förlösas september eller oktober. Blir det mat i hyllorna som vi har förtroende för som konsumenter, mat som verkligen producerats hållbart och djuretiskt? Lobbyingen har varit och är intensiv, själv har jag diskuterat den i Almedalen och skrivit under debattartiklar på SVT Opinion och Göteborgs-Posten.

IMG_8236

Två viktiga ståndpunktsdokument på mitt skrivbord.

Hållbar konsumtion – alltså hur det kan bli enklare för dig och mig handla hållbart i det stora och det lilla. Här utlovar ministern Per Bolund en strategi i årets budgetproposition. Mycket spännande. Vi har gett input om ändrade rättsregler, en mer hållbar prissättning på varor och tjänster samt ökad stöd till civilsamhälle och forskning för att kunna göra insatser som verkligen biter.

Delningsekonomi – här växer behovet av transparens och tydligare rättsskydd för att det ska bli en vinst både för konsumenterna och gynna en hållbar utveckling. En utredning om detta har just startat, där vi sitter med.  Stor fråga även i övriga Norden och i EU.

Digitala frågor – hett i Almedalen, vi driver hårt både mot politik och näringsliv. Ny EU-förordning med bättre skydd kommer 2018 men frågan är om det räcker och dessutom  behöver det hända saker nu. Detta är ett ansvar för Konsumentverket och Datainspektionen (som har fått anmälningar från oss). Statliga Integritetskommittén grunnar vidare med förslag, där vi deltar.

Garanti- och reklamationsregler när vi köper fysiska varor och när vi köper digitala varor (t ex e-böcker och streamad film) är under översyn i EU. Avgörande för oss konsumenter och kan avgöras i höst.

Snabblån – fortsatt stora problem med denna ”motorväg in i skuldfällan”. I oktober läggs utredningen om högkostnadskrediter fram till regeringen. Vi har krävt bland annat räntetak och kostnadstak.

Telefonförsäljning – ett jätteproblem där provisionshungriga säljare pratar omkull gamla och välvilliga människor. Här finns ett utmärkt utredningsförslag med krav på skriftlig bekräftelse av avtal träffade på telefon. Lobbyingen från säljarna är intensiv och man kan undra varför det dröjer från politikens sida. Ingen proposition är anmäld från regeringen.

Regelförenkling. Stor fråga i näringslivet både i Sverige och i EU. Man vill städa bort onödig byråkrati. Gott och väl, men kontrollfrågan vi i konsumentrörelsen ställer om det går ut över konsumentskydd och krav på information.

TTIP – frihandelsavtalet med USA, som i högsta grad berör oss alla och miljön. Lite av vinna eller försvinna-läge i höst. Vad händer med kemikalieskyddet, livsmedelsreglerna och annat viktigt som vi kämpat oss till under decennier i EU?

Och så en massa andra frågor – hållbara banker, kontanter, bilars avgasutsläpp och Volkswagens bluffar… På Sveriges Konsumenter ser vi fram emot att arbeta med alla dessa – och andra – viktiga frågor för landets tio miljoner konsumenter. Det känns i allra högsta grad meningsfullt att gå till jobbet.

OS är för alla

Sport är inget som vanligen upptar min tid och mitt intresse. Men olympiska spel är annorlunda. En superfest i alla upptänkliga grenar där världen kommer samman. Välbehövligt i dessa orostider, vi behöver manifestationer att samlas kring. Och vad är bättre och sundare än idrott?

Vi som inte har betalkanaler utestängs från allt tittande – från invigningen och nu medaljbragderna i simningen. Sveriges Television och TV4 gör tappra försök att sammanfatta men utan sändningar direkt från arenorna blir det en väldigt tunn soppa. För att kunna hänga med Sarah och de andra hela vägen, innan de når målet, så måste vi utöver TV-licens även köpa tillgång till TV3/Viasat. Liksom jag själv är det väldigt, väldigt många som bara har ”skogs-TV”, alltså de utmärkta kanaler som inte kostar extra utöver licensen. Att köpa tillgång till den pågående sportfesten i Rio kostar sammanlagt många tusenlappar och innebär att du är bunden inte bara till det att OS-elden slocknat utan i ytterligare två år.

Från Viasats hemsida. OS kostar extra.

Från Viasats hemsida. OS kostar extra. Mycket. Bindningstiden är 27 månader.

Detta är faktiskt en konsumentfråga. Sveriges Konsumenter har också i ett remissyttrande 2014 stöttat tanken på en så kallad evenemangslista, alltså stora idrottshändelser som alla ska kunna se. Det handlar om OS, paralympics, friidrotts-VM, fotbolls-VM. Sådana listor finns i Norge, Finland och många andra länder. Varför inte här?

Det är olyckligt om allt fler stängs ute från evenemang och händelser av stort allmänintresse på grund av att de inte kan eller vill betala. Det skapar en klyfta och är en i grunden oacceptabel utveckling om den fortsätter. Det är det ena tunga skälet för krav på allmän tillgång till exempelvis OS.

Det andra är att idrotten har en mycket viktig funktion i samhället för hälsa och spridandet av sunda och demokratiska värderingar. TV har en viktig roll att synliggöra idrotten och väcka ett intresse.

Utvecklingen att penningen så entydigt ska tala när det gäller något som är allas egendom är oroväckande. Det kommer också att utnyttjas av TV-bolag som vill låsa in konsumenter i dyra och långvariga betallösningar.

Att införa krav på att en stor majoritet av befolkningen ska kunna se viktiga och stora evenemang skulle inte göra Sverige udda, vi ska skulle vara i gott sällskap med flertalet länder i EU som liknar oss. Dessa har dessutom ofta fler evenemang på sina listor – allt från Champions League och cykel till nyårskonserten i Wien.

Bollen ligger hos regeringen. Varför tvekar ni?

Läs mer om evenemangslistor från Myndigheten för press radio och TV här.

 

”Vi följer lagar och regler”

Idag är det internationella konsumentdagen. Hurra! En viktig dag, men tyvärr brukar den inte precis tillhöra de mest uppmärksammade temadagarna under året (kanelbullens dag brukar vinna – men har å andra sidan helt andra resurser för PR).

Skärmavbild 2016-03-15 kl. 07.52.07Sällan har konsumentdagen haft ett viktigare tema – antibiotikaresistens. En ödesfråga för mänskligheten, men väl också en konsumentfråga eftersom det handlar om köttet vi väljer i butik och på restaurang. Consumers International – ”Konsumenternas FN” med 220 medlemmar världen runt – uppmärksammar i år snabbmatskedjornas ansvar. Vad gör McDonald’s, Subway och andra multisar för att förhindra att antibiotika används vid köttproduktion för att skyla över dåliga djurhållning? Bara McDonald’s har 36 000 restauranger i världen och basen är ett stycke pressad nötfärs. Tänk vilken påverkansfaktor för djurens och mot antibiotikaresistens! Läs mer och stöd kampanjen här.

Vi på Sveriges Konsumenter har skickat enkäten till fyra kedjor som är stora här i landet. Max har gjort relativt långtgående åtaganden. ”Donken” och smörgåsjätten Subway har uppenbarligen vaknat och i alla fall svingat benen över sängkanten.

Annat är det med Burger King. Den som går in på deras hemsida hittar några rader om miljö men inget om djurskydd och än mindre om antibiotikaresistens. Trots är kött är basen i hela affärsidén. På vår fråga till deras svenska kontor så svarar de mycket kortfattat – att man följer ”lokala myndighetskrav och normer”.

Väldigt intetsägande. Och knappast i linje med det som skrivs på hemsidan, nämligen att ”Alla företag har ett ansvar för miljö, hållbarhet och samhälle. Som en global aktör tar vi detta på särskilt stort allvar.” Att bara följande lokala krav är lägsta tänkbara ambitionsnivå. Nationella regler varierar stort och tillåter i många länder antibiotika i förebyggande syfte, vilket kan bli ett sätt att skyla över dålig djurhållning och riskerar att öka problemen med resistenta bakterier.

Just svaret ”att man följer lagar och regler” har jag fått många gånger när företag pressats om sitt ansvar för hälsa, miljö eller djurskydd. Jomen såklart. Tänk om de sagt att de inte skulle följa lagen…Att ta ansvar för mänsklighetens långsiktiga överlevnad kräver mer än så. Allt fler företag inser det, i olika branschen. Uppenbarligen inte Burger King i denna fråga. Inte än, i alla fall. Shame on you.

Snabba cash med höga risker

I tider när reporäntan ligger på minus finns det en bransch som utan att rodna tar över tusen procent i ränta. Snabblåneföretagen. Hur är det möjligt, rent principiellt? Och när antalet ansökningar hos Kronofogden för obetalda snabblån överstiger 50 000 varje år och vi har dubbelt så många så kallade evighetsgäldenärer med livstid i ”ekonomiskt fängelse”? Ett mysterium. Ett politiskt misslyckande. I alla fall än så länge.

Snabblån har vi haft i snart tio år. Trots gradvis strängare regler florerar ett hundratal företag som på nätet glatt erbjuder välkomna cash till svindlande räntor. I många fall är betalningsanmärkningar inget hinder och det inga besvärliga frågor ställs om vad pengarna ska användas till. Kreditreklam ska vara ”måttfull och återhållsam” men här är budskapet glasklart – låna till vad du vill och skjut bekymren på framtiden. Den som tvivlar rekommenderas googla på ordet ”snabblån”. Verksamheten göder också en växande inkassobransch liksom en affärskultur som paradoxalt innebär att den bästa kunden är den som inte betalar i tid.

De som försvarar verksamheten brukar argumentera att snabblånen är en ytterst liten del av den totala utlåningen (bostadslånen är såklart helt dominerande) och lånen är mycket uppskattade och att de flesta sköter sig. Ändå är det helt uppenbart att de ställer till mycket elände och i många fall är ”en motorväg in i skuldfällan”. Och även om ansvaret till sist vilar på individen så finns det också ett stort ansvar på både samhället och på långivarna. Som de senare definitivt inte tagit.

Regeringen förbereder uppenbarligen ny lagstiftning för att stävja problemen. Jag ser fram emot det konkreta utfallet och effekten för konsumenterna. I dagarna startar också en ny statlig utredning om en ”mer ansvarsfull marknad för konsumentkrediter”. Jag är en av nio experter som under det kommande året ska diskutera vad som går att göra åt överskuldsättning till följd av framför allt snabblånen. Man kan tycka att frågan är tillräckligt utredd och att det är synd att det ska behöva ta ytterligare flera år innan strängare lagstiftning är på plats. Men det är ändå bra att de riktigt skarpa förslagen nu lyfts upp på allvar. Som räntetak, en fråga vi i Sveriges Konsumenter drivit ända sedan vi skrev rapporten ”Att kränga krediter till utsatta” 2009.

Det är ovärdigt ett modernt, civiliserat samhälle att år efter år acceptera effektiva räntor på 1000-tals procent. Samhället har markerat genom bestämmelser om ocker i lagen att oskäligt höga räntor inte är okej. Tyvärr fungerar inte lagen i praktiken. Skärpt myndighetskontroll och strängare straff har haft alldeles för liten effekt och Kronofogdens statistik visar fortsatt alarmerande siffror. Jag har svårt att förstå tveksamheten med detta. Vem vill man skydda?

Får långivaren ta vilka räntor som helst minskar incitamenten att ta ordentlig kreditprövning och faktiskt säga nej till utlåning. Någon form av räntetak finns idag i mer än hälften av EU:s medlemsländer och har bevisat, snabb effekt. Enligt en EU-rapport finns det i 15 EU-länder åtminstone vissa bestämmelser om maximibeloppet för räntan under avtalsperioden. I tre länder (Irland, Grekland, Malta) finns en fast övre ränta, medan det i tolv länder (Finland, Belgien, Spanien, Nederländerna, Italien, Portugal, Polen, Frankrike, Tyskland, Slovakien, Slovenien och Estland) används ett relativt tak, som oftast binds till den genomsnittliga marknadsräntan.

Räntetak är naturligtvis inte det enda som behövs, vilket utredningen också ska ta itu med. Det ser jag fram emot. Men bakom frågan om snabblån ligger också en mycket större fråga – den om konsumtionskrediter i stort. Är det vettigt att vi konsumerar så mycket på lån. Är det så vi ska skapa tillväxt? Vad gör ”lån som lösning” med sunt ekonomiskt tänkande i längden? De som vuxit upp med reklam ”köp nu – betala sedan” – hur ska de uppmuntras till återhållsamhet och sparande?

Krafttag mot skuldfällor snart

Igår var jag på civilutskottets hearing om konsumentlånen, alltså att vi lånar allt mer för att köpa prylar, mat och resor. Och uppmanas därtill av en allt aggressivare marknadsföring och nya fiffiga fakturatjänster som Klarna. Hearingens första del sändes i SVT Forum. Olika myndigheter och rådgivare gav en deprimerande bild av alla som hamnat i skuldfällan, varav nästan 100 000 är ”evighetsgäldenärer”, alltså människor som betalar och betalar i decennier utan att därmed börja avbetala på själva grunden – lånekapitalet.

Vi har ett ansvar som låntagare, men långivare har också ett ansvar. Dessutom kan alla råka ut för skilsmässa, arbetslöshet och annat som radikalt ändrar den privata ekonomin. Exempel på helt förkastliga inslag är att inför jul betala av en julklapp på 60 månader, alltså fem år. Det innebär fem jular då man betalar av på sin skuld för en gammal pryl. Eller reklam för snabblån som öppet lockar med ”betalningsanmärkningar inget problem”. Reklamen för krediter ska vara ”återhållsam och måttfull”, så varför kan man inte ha liknande strama krav som för alkoholreklam? tyckte Konsumentverkets Gunnar Larsson.

Är det lagliga konsumentskyddet tillräckligt? var hearingens grundfråga och alla – utom bankerna, snabblåneföretagen och handeln – tyckte att svaret definitivt var NEJ. Även Per Bolund, som ansvarar för dessa frågor i regeringen, höll med. Överskuldsättning står väldigt högt på regeringens priolista, menade han och kom sedan med en katalog över skärpta regler (se 1:08 in i sändningen). Flera av dem var liknade delar av våra ”100 krav för en starkare konsumentpolitik”. Bravo.

Bland annat ska man äntligen på allvar överväga alternativet räntetak. Själv har jag slagits för detta i åratal och argumenterade också för det i hearingen igår. 14 EU-länder har det och det är obegripligt att ett värdigt samhälle tillåter effektiva räntor på hundratals procent.

Nu är det upp till måste regeringen att leverera. Intentionen är att det ska gå snabbt så att de första resultaten ska märkas 2016. Det blir ingen lätt match att lotsa lagskärpningarna genom riksdagen, men å andra sidan är det svårt att efter så många år av marknadsmisslyckanden och tama självregleringar sätta sig emot krafttag för att hindra fler från att hamna i skuldfällan.

case-96184_1280