Billigt blir dyrt

Foto: Shutterstock

Äntligen börjar media granska vansinnet att prylar håller allt kortare tid – i en tid när cirkulärt och klimatsmart måste bli ledstjärnorna. Cirkulärt betyder återanvändning av råvaror och prylar, klimatsmart betyder mindre konsumtion av prylar och mer av tjänster. Att behålla det vi har, köpa mer begagnat, hyra, dela….

Det är Sveriges Radio som nu djupsatsar genom den utmärkta reportageserien Prylarnas Pris. Daniel Öhman, som var med och gjorde reportageserien Matens pris som står bakom granskningen och Ekot har följt upp med intervjuer.

Till stor glädje verkar det råda politisk enighet i Sverige om att förlänga reklamationstiderna – ett gammalt krav från konsumentrörelsen. Mer reparerbarhet och tvång att hålla reservdelar verkar också ingå i de flesta politikers tankevärld. Återstår att se om det blir verkstad.

På EU-nivå har frågan diskuterats sedan flera år. Att produkternas hållbarhet måste vara inbyggd från början, så kallad ekodesign. Nya toppkommissionären Frans Timmermans säger till Ekot: ”Vi måste se till att saker inte går sönder så lätt, prata om hur stor andel av komponenterna som går att återanvända och om de går att reparera. Och allt det här måste in i designlagstiftningen.”

Dagens sanslösa slöseri har pågått länge nog. Visst finns nyvaket ansvarstagande i vissa branscher – till exempel kläder och möbler. Men inom ”vita och bruna varor” är det struts-taktik och löst svammel som gäller. När hörde du en hemelektronik-kedja prata klimat och resurser senast?

Det finns mycket som kan göras politiskt för att skapa större incitament eller tvinga företag att göra mer hållbara prylar. Och att få dem att tänka i nya affärsmodeller. Krav på information om väntad livslängd, kanske pris per användning och andra åtgärder kan bidra.

Det kan verka konstigt att en konsumentorganisation tycker att prylar är för billiga. Men det är det inte alls. Billigt blir nämligen oftast dyrt. På flera sätt:

Dels gör prispressen, rea-hetsen och fokuset på BILLIGT att kvaliteten sjunker. Vi får oftare köpa nytt och kassera det gamla, vilket  reportageserien Prylarnas pris  också visar. Planerat åldrande är en realitet, frågan är bara hur ofta det faktiskt förekommer. Inte sällan är dessutom det låga priset också ett sätt att låsa fast oss vid en tillverkare – billiga skrivare och dyra bläckpatroner är ett klassiskt exempel.

Dels tär köp och släng-vanan på miljön, på resurserna och på klimatet. 40 procent av växthusgaserna vi svenskar släpper ut kommer från prylarna runt oss. Den verkliga kostnaden tas av någon annan, någon annanstans. Och så småningom av oss själva. Ett varmare klimat blir omänskligt. Och svindyrt.

Om tio år kommer vi sannolikt att titta på dagens köp- och slängsamhälle med förundran och avsmak.

Bravo EU – i de flesta fall

Det har varit en intensiv vecka, inte minst när det handlar om EU-beslut. Till det ska läggas Swedbank-skandalen som än en gång aktualiserar det viktiga ordet FÖRTROENDE – vare sig det gäller banker eller mat eller någon annan del av näringslivet. Att kunderna har tillit till att det går schysst till blir allt viktigare och blir en fråga om reell konsumentmakt. Trycket ökar mot företagen, vare sig det gäller klimat, mänskliga rättigheter eller nolltolerans för penningtvätt.

Förtroende handlar det också om för kycklingbranschen. Jag liksom många andra har upprörts över vidriga TV-bilder på hur fåglarna hanteras innan de blir mat. Billig mat har ett pris och det är inte vi som betalar det. Guldfågeln har gett ganska bleka svar och det är oacceptabelt att det tar så lång tid att få ordning på problemen.

Åter till EU-besluten, där det dessa veckor blivit extremt tydligt hur unionen påverkar konsumenterna.

Beslut har röstats igenom vad gäller upphovsrätt, konsumenträtt vid digitala köp och förbud mot engångsplast. Upphovsrätten är viktig, men i första fallet blev det ändå ett tveksamt beslut, som kan leda till stora begränsningar länkningar och meningsutbyte på nätet. I det andra och tredje fallet utmärkta beslut.

Engångsplasten är ett klockrent exempel på politiskt helt nödvändiga krafttag. Synd att det dröjde så, men bra att EU visar att ”nu räcker det!”. Informationskampanjer i all ära, men här är priset av decenniers politiska passivitet alldeles för högt.

Det senare året har EU över huvud taget sprutat ur sig tunga beslut – varav många tydligt förbättrat konsumentskyddet i unionen. Vi har fått integritetsreglerna i GDPR, konkurrensuppmuntrande bankreglerna i PSD2, ett direktiv om så kallad ”ekodesign” som gör att produkter ska hålla längre med krav på reparerbarhet och tvång att hålla reservdelar i 7-10 år. Bilars avgasutläpp begränsas och bilfabrikanterna har betydligt strängare krav på sig att visa att de inte ljuger (som Volkswagen gjorde). Och idiotin med att vi inte får ta med streamingtjänster över EU:s gränser eller inte handla i andra länders nätbutiker (”geoblocking”) är nu åtgärdad. Här handlar det återigen om förtroende, denna gång för att EU:s inre marknad inte bara är nåt som företagen ska dra nytta av utan även konsumenterna.