Klimatstrid väntar i Bryssel

Om några veckor tillträder den nya Europeiska Kommissionen – EU:s ”regering”. Dess nye ordförande Ursula von der Leyen kommer då att lansera ett stort miljöpaket, European Green Deal. Och klimatet kommer allra högst på priolistan för den nya Kommissionen.

Det är unikt! Och välkommet, nu när forskarna säger att vi kanske bara har tio år att ställa om samhället.

I dagarna hade europeiska konsumentrörelsen BEUC:s sitt stora höstmöte i Helsingfors. Temat var just klimatet. Jag hade äran att inleda och betonade särskilt att brådskan i skarpa åtgärder men samtidigt vikten att övergången inte skapar stora orättvisor mellan medborgarna.

Konsumentrörelsen har här en viktig men också ny roll – att bejaka omställningen men se den ur ett köksbordsperspektiv. Det kommer att behövas. European Green Deal innebär bland annat att och Europa ska bli världens första klimatneutrala kontinent.

Koldioxidskatter för import till EU, utvidgad handel med utsläppsrättigheter där troligtvis flyget och sjöfarten ska inkluderas, ny strategi för biologisk mångfald och mycket hårdare hållbarhetskrav på en nyckelbransch – bankerna.

OCH – inte minst – utjämningsfonder för att inte omställningen till ett hållbart samhälle ska slå hårdast mot de fattiga när vi lägger på nya avgifter och skatter på skadliga utsläpp. Andra viktiga delar handlar om cirkulär ekonomi, alltså att resurser ska återanvändas och att vi ska konsumera mer genom att dela, låna och hyra.

Detta är avgörande tider. Skrämmande – men samtidigt finns mycket posituvt med en omställning. Hållbarhet går hand i hand med bättre hälsa. Den innebär en mer rimlig nivå på prylkonsumtionen. Liksom tillväxt av nya gröna jobb.

Alla jublar inte över European Green Deal. Självfallet kommer delar av näringslivet att försöka stoppa eller förhala förändringar som de upplever kan försämra affärerna. Låt mig påminna om att det finns 15 000 lobbyister i Bryssel varav bara 300 representerar någon form av allmän- eller medborgarintresse (konsumenter, funktionshindrade, miljön, arbetstagare m m). BEUC har 40 anställda. De har en imponerande kompetens och engagemang och har ofta i kraft av ett legitimt allmänintresse stor access till makthavarna. Men banker, bönder, handel och andra branscher har sanslöst stora resurser att mala på med sin lobbying. Och kommer inte att tveka att använda sitt yttersta vapen – hot om utslagning av företag och därmed arbetslöshet.

Civilsamhället – alltså demokratiskt förankrade ideella organisationer har en stor utmaning framför sig. Dels handlar det om att kampanja och vägleda för en mer hälsosam och hållbar livsstil. Och dels att övertyga politiken att stora förändringar krävs men att det måste vara rätt åtgärder och att de måste fungera i vardagen. Om de skapat större orättvisor och slå mest mot utsatta konsumentgrupper – då är dagens bensinuppror och gula västar bara en försmak av något större och mycket allvarligare.

Sverige det svarta fåret i marschen mot kontantlöshet

Foto: Jan Bertoft

”Kontanter” lockar den här banken med. Tyvärr inte i vårt land, men precis utanför, i Köpenhamn. Här är butikerna tvungna att ta emot kontanter, enligt en lag från 1984. En promenad i den danska huvudstaden förra veckan gav återigen en påminnelse om hur extremt det blivit i Sverige.

Ensamma är vi inte. I våra kontakter med medlemsorganisationer i andra länder i EU ses samma tendenser. Vårt europeiska paraply BEUC håller nu på att utforma en gemensam policy för att stoppa marschen mot det kontantlösa samhället. Sverige framhålls här – som det svarta fåret.

För i Sverige går utvecklingen rasande fort. Trots debatt och kritik blir sedlar och mynt allt mindre användbara för att göra rätt för oss i butiker och på kaféer. Inga tecken på inbromsning syns. Till och med Ikea har fallit (Vad skulle Ingvar ha sagt..?).

Jag ska erkänna att jag själv inte använder kontanter så ofta, snarare kort eller Swish. Men detta handlar om något mycket större än bekvämlighet – nämligen delaktighet, säkerhet och integritet. Och om samhällets roll att skydda de svaga och utsatta och de som inte omedelbart kan och vill anamma tekniska och digitala nymodigheter.

Vi ska ha rätt att ta ut, sätta in och inte minst betala med sedlar och mynt. De har åtskilliga fördelar och är det enda (och sista) icke kommersiellt ägda betalningsmedlet. Allt annat är drivet av storföretag, oftast banker. Dessutom är kort och Swish sårbart. Vad händer när internet går ner eller sajter hackas? Vad händer vid tekniskt strul? Vi är häpnadsväckande dåligt förberedda. Läs DN:s intressanta artikel och krönika om brist på påföljder när Swish krånglar – något som skett i sommar.

Naivitet och senfärdighet har tyvärr präglat politiken i åratal. Bankerna lobbar hårt för att få fortsätta sin medvetna färd mot mindre kontanter och de har varit framgångsrika – tills nu. I somras kom glädjande nog lagförslaget om att storbankerna ska vara tvungna att tillhandahålla kontanter.

Men det behöver ske mer.

Något måste göras åt svårigheterna att betala med kontanter i vardagen. Ett sätt är att göra det billigare för butikerna att hantera sedlar och mynt. Sveriges Konsumenter vill antingen att kontantdistribueringen återigen blir Riksbankens ansvar eller att Bankernas Depå och Bankomat AB öppet redovisar sina kostnader och inte tillåts ta ut högre avgifter än vad som är motiverat. Den yttersta åtgärden är att tvinga butiker och kaféer att ta emot kontanter, något som gäller just i Danmark enligt Betalningskortloven från 1984. Läs gärna i denna rapport om hur det fungerar i vårt grannland.

I användandet av kontanter står den stora kampen framöver. Men sedan behövs också samhälleliga krav på driftsäkerhet för en så utnyttjad tjänst som Swish. Och mycket annat.

En bank utan kontanter är som en livsmedelsaffär utan mat, sa jag en gång i en TV-intervju. Vi får inte hamna i ett samhälle där inte ens livsmedelsaffären hanterar kontanter. Ett sådant samhälle vore rått, exkluderande, kontrollerande och mycket mer sårbart. Sedlar ska finnas parallellt med kort och fiffiga digitala tjänster. Den som inte kan betala blir inte en del av samhället.

Luriga Klarna värda ett citronpris – inte bragdmedalj

Är betaltjänsten Klarna värd ”Årets affärsbragd”?

Knappast. När jag läste att de är kandidat till Svenska Dagbladets pris till ”framgångsrika entreprenörer som brutit ny mark” trodde jag nästan att det var ett skämt.

Klarna tillhör de mest anmälda företagen till Konsumentverket. Och när vi har granskat dem visar det sig att de systematiskt försöker få oss att köpa på kredit – även om vi vill betala hela summan direkt. Vilket kan bli dyrare än vi tänkt oss och ökar risken för överskuldsättning.

Som nystartade verkade de leva mycket efter devisen ”den bästa kunden är den som inte betalar” eftersom det gav feta intäkter i form av räntor, förseningsavgifter etc. Sedan dess har de putsat rejält på sin image. Och vuxit rekordsnabbt. När vi handlar via nätet och kommer fram till betalningen dyker nästan alltid loggan upp, och deras olika alternativ.

Jag har själv flera gånger försökt betala direkt eller på annat sätt än genom Klarna – bara för att sedan upptäcka att jag ändå hamnat där och åker på någon oväntad avgift. Många delar min erfarenhet. Ingen verkar komma undan Klarna. Många är förbannade.

Klarna må vara en praktisk tjänst för många. Men de är luriga.

  1. De försöker systematiskt få oss att betala på kredit, genom att tona ner direktbetalningen.
  2. De vill lura till sig våra persondata för att kunna sälja dem vidare. Företag som använder Klarna som betalningstjänst tvingar sina kunder att dela med sig av sina personuppgifter till Klarnas marknadsföringssyften.
  3. De är otydliga och förvirrande. Skillnaden mellan alternativen är inte klara för en alldeles vanlig kund och oklara ord som ”konto” används. Konto betyder här kredit, hur man nu ska veta det?
  4. Räkningarna har ofta kort betalningstid, dröjsmålsräntan är hög och den slår till direkt efter sista betalningsdag utan marginal och pardon.

Förr gick man in till butiken, betalade där, fick varan med sig hem och gick tillbaka till samma butik om man hade några synpunkter. Nu går man i på Adlibris sajt, ska betala via Klarna, får paketet utkört av en speditionsfirma och får i värsta fall ett inkasso. Köpet blir en allt mer förvirrande process vartefter nya loggor och begrepp dyker upp. Hur ska en alldeles vanliga människa kunna ha full koll?

På tio år har antalet konsumtionslån tredubblats. Klarna jobbar hårt för att det ska bli ännu mer. Men det är inte hållbart att vi köper så ohyggligt mycket prylar, resor och annat på kredit. Hela handeln går på konstgjord andning och situationen är både osund och i grunden ohållbar.

Klarna har vad man brukar kalla en ”dominerande marknadsställning”. Bamse sa alltid att om man är stor måste man vara snäll. Med storleken följer ett stort samhällsansvar, men det tar inte Klarna. Nu krävs förändringar när det gäller information, tydlighet och integritet.

Tills dess det sker är Klarna definitivt inte värda någon bragdmedalj. Snarare ett citronpris.

Det brådskar med kontanterna

Allt oftare möts vi av skyltar i handeln och på kaféer om ”kontantfritt”. Ibland utformat så att det ska låta som en service till kunden. Många upplever det tvärtom som ett hån.

Förra sommaren kom Riksbankskommittén ut med ett delbetänkande som föreslog tvång för bankerna att tillhandahålla kontanter. Det stöder vi och mängder av organisationer som representerar sammanlagt miljontals konsumenter.

Bankerna bråkar förstås, vem hade trott något annat? De vet också att tiden arbetar för dem, kontanterna fasas ut snabbare och snabbare. Och det är nu självklart för alla att lösningen är politisk. Trots bred enighet om tvånget för bankerna har inget hänt. Delvis beror det på den utdragna regeringsbildningen men inte ens nu verkar det vara någon större aktivitet i regering och riksdag.

Trots att det hastar.

Tappar vi kontanterna förlorar vi det enda icke-kommersiella betalningsmedlet vi har. Bankerna styr allt. Vi marginaliserar stora grupper, inte bara äldre utan även funktionshindrade, glesbygdsbor, nyanlända. Vi avhänder oss en möjlighet att handla anonymt, vilket är ovanligt i en värld där de digitala spåren är enorma. Och vi försämrar vår krisberedskap dramatiskt, vilket nu också myndigheterna och försvaret fått upp ögonen för.

Antalet klagomål på digitala bankbedrägerier ökar dessutom dramatiskt hos Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Bankerna har länge försökt mörka hur stora problemen är men nu blir det allt tydligare att det inte är så enkelt som att det bara är kontanterna som är dyra för dem.

Egentligen borde alltihop vara enkelt.

Vi i konsumentrörelsen har ofta logiken på vår sida. Det gäller inte minst denna fråga.

En proposition borde omedelbart komma från regeringen som tar tag i den första frågan – om bankernas ansvar. Vad väntar de på?

Men sedan måste vi också omedelbart ta tag i den andra frågan – att kontanterna ska kunna gå att ANVÄNDAS. I de dagliga inköpen på kaféerna, butikerna, restaurangerna och andra ställen.

I den hearing som hölls i riksdagen den 30 januari och som SVT sände var detta en av de centrala frågorna. Jag påpekade att handeln i Danmark är tvungna att ta emot kontanter (med vissa undantag). Det är en yttersta lösning. Vi har i våra remissvar och i vår rapport ”Framtidens betalningsmedel” föreslagit att man måste se över det kommersiella monopol som gör det dyrt för butikerna att hantera kontanter. Detta avhände Riksbanken sig för nästan 15 år sedan. Kanske dags att samhället tar tillbaka det.

Vår medlemsorganisation PRO har precis genomfört sin årliga prisundersökning. Där framgår också att kontanthanteringen är viktig när äldre väljer butik.

För varje dag som går blir det uppenbart att vi inte bara kan stå och se på. Vad har vi samhället till om inte för att lösa problem som dessa?

Läs också debattartikeln av Kontantupprorets Björn Ericsson.

Så blir konsumentåret 2019

Att det ”redan” är 2019 är en lite kuslig illustration till att framtiden är närmare än man tror. Det avlägsna året 2020 är precis runt hörnet. Och 2030 är heller inte alls långt borta.

Det finns en hel del att känna oro för i världen. Men det finns också positiva tecken. Inte minst ser jag dem i en allt mer engagerad ungdom, som klär av svammel, inkonsekvens och passivitet med frågor precisa som svetslågor. Typ: ”Om ni säger att ni älskar era barn, varför gör ni då inget åt klimathotet?” (Greta Thunberg). Det gäller även i andra länder, som Storbritannien och USA. Jag tror att vi oftare kommer att höra kraftigt ifrågasättande av tingens ordning från det hållet.

Logiken är ofta på det godas sida. Eller på konsumenternas, för att komma över till mitt spännande och intressanta arbetsområde.

Foto: Mathilda Khoo

Nyligen skrev jag att 2018 var ett av de mest spännande konsumentåren, något som du kan läsa mer i min och experter på Sveriges Konsumenters årskrönikor för 2018. 2019 kan bli ett ännu mer händelserikt år, med många avgöranden. Även om vi i skrivande stund inte har någon regering i Sverige än så går det ändå att förutse en hel del trender och händelser.

EUROPEISKA UNIONEN står inför stora förändringar. Under de sista månaderna med nuvarande parlament och kommission kan vi förvänta oss en hel del beslut, varav många är fördelaktiga för konsumenterna. Den ambitionen har präglat ”New Consumer Deal” och dataskyddsförordningen GDPR och det är att bara att hoppas på det som förhandlas just nu landar i bra lösningar. EU har gradvis tuffat till sin konsumentlagstiftning men det finns fortfarande hål att täta, särskilt för de allt fler digitala tjänsterna. Brexit träder i kraft i mars, ett fullskaleexperiment i juridiskt kaos om ingen uppgörelse nås. Följderna kommer att märkas även hos oss. I maj är det sedan val till nytt Europaparlament och vad som händer därefter – det står skrivet i stjärnorna. Det finns skäl att vara orolig för att nationalistiska krafter, för splittring, för minskade klimatambitioner. Mer än många tror i vår vardag styrs av EU-lagstiftning och det finns mycket starka skäl att gå och rösta.

POLITISKT ANSVAR kontra den enskildes ansvar kommer att bli en allt hetare fråga. För att klara de stora utmaningarna för båda hälsan och miljön är det uppenbart att marknaden och konsumentmakten inte räcker till. Den måste kompletteras med ett politiskt ledarskap som vågar ta långsiktiga beslut som gör en hållbar och hälsosam livsstil lättare. Standardsvaret ”mer information till konsumenterna” räcker inte, vi drunknar redan och mycket av hälso- och miljöbudskapen motverkas av en massiv marknadsföring som spinner på mer onödiga och energislukande prylar och mer skräpmat. Klimathotet är på riktigt nu.

Med eller utan en ny het sommar och nya bränder kommer det att bli svårare för partier och politiker som tror man kan köra på som vanligt. Dessutom ifrågasätter fler och fler vårt sätt att leva, att stressa och överkonsumera samtidigt som vi stjäl av våra barns resurser och möjligheter.

KONSUMENTMAKTEN behövs. 2019 tror jag att vi kommer att se nya former och uttryck. Större och snabbare protester på sociala medier. Men också fler bojkotter. Kanske mot kött från Brasilien. Kanske mot amerikanska företag som stödjer Trump. Kanske mot svenska företag som bidrar till diskriminering och orättvisor.

MYNDIGHETSTILLSYN kommer att bli allt viktigare. Reglerna visar sig i många fall tillräckliga, men de efterlevs för dåligt. Därför behövs krafttag för att stävja fusk och bedrägeri, för att möta ”greenwash” och reklamlögner, för att skapa mycket rimligare villkor, större begriplighet och integritet på nätet. Här fallet tunga bördor på Konsumentverket, livsmedelstillsynen, Finansinspektionen och Datainspektionen. De måste göra mer, vilket dels handlar om deras egna prioriteringar och arbetsmetoder men också politikerna som måste se till att resurser, verktyg och sanktioner verkligen gör nytta. För konsumenterna. Det måste bli slut på dalt och oändligt tålamod med företagens ”egenåtgärder”.

DIGITALISERINGEN av samhället går rasande fort och här riskerar stora grupper att marginaliseras. Alla nyttjar inte möjligheterna med appar och smarta telefoner och det måste vara okej. ALLA konsumenter måste sättas i centrum på ett helt annat sätt. Det handlar om delaktighet och ytterst demokrati. Bättre ordning behövs för delningsplattformar, på de långa avtalsvillkoren som är snudd på standard, på sakernas internet där vi lätt kan förlora kontrollen. För att inte tala om artificiell intelligens. När prylarna inte bara pratar med varandra via internet utan även tänker själva kommer svåra ansvars- och försäkringsfrågor att prövas. Här behövs reglering innan katastroferna inträffar.

2019 kommer vi att höra mera talas om default och inbyggd design. Vad det ytterst handlar om är exempelvis höga skyddsregler på internet som standard med möjlighet att själv luckra upp och till exempel slå på platstjänster och annat som kan hota integriteten. Inbyggd design är att redan på ritningsbordet göra prylarna enkla att använda, begripa, reparera, återvinna och så vidare.

BETALNINGSMEDLEN blir också hett. Nya tekniska lösningar kommer att se dagens ljus. Mycket är bra men betalningar måste funka för alla. Precis alla. Vi kan inte låta bankerna och handeln vrida det enda icke-kommersiella betalningsmedlet – kontanterna – ur händerna på oss. Även detta är en fråga om delaktighet och demokrati. E-kronan ska nu testas, vilket är bra, men beslutet är framför allt politiskt betalningsmedlen. Vid sidan om en statlig e-krona behöver kontanterna vara kvar under överskådlig tid. Och de måste gå att ANVÄNDA, i butiker och på kaféer. De har trots allt många fördelar, dels för utsatta grupper som inte kommer åt ny teknikers fördelar, dels ur beredskapsperspektiv.

DETTA är bara några viktiga trender och förutsägelser. Mycket hänger ihop. Mycket av de som diskuteras och görs kommer att handla om vägen en mer HÅLLBAR LIVSSTIL och till att MINSKA KLYFTORNA mellan olika grupper av konsumenter. Här finns stora utmaningar som  vi som konsumentorganisation kommer att ta tag i och driva. Lösningen är inte en, utan innehåller komponenter som exempelvis stärkt kommunal konsumentvägledning och utökad hem- och konsumentkunskap. Plus mycket annat, inklusive fungerande och rättvisa ekonomiska styrmedel.

Att vara konsument håller på att bli ett heltidsjobb, för dem som verkligen vill ha kontroll och vill välja rätt. Så ska det inte vara. Det ska inte kräva högskoleutbildning i kemi, juridisk, teknik. Individen har det yttersta ansvaret för sitt liv och sina val. Men det ska vara lätt att välja rätt – både för sitt eget bästa och för planetens. Lättare än idag. Och med tilltagande komplexitet – på internet, med nya tjänster, ökat utbud och nya typer av marknadsföring – räcker inte det. Jag tror att vi måste forma samhället så att det blir allt mer svårt att göra fel.

Pinsamt om hållbarhet

”Bankerna måste vara en del av del av lösningen på klimathotet”
Starka ord, uttalade igår av Birgitte Bonnesen, Vd och koncernchef Swedbank och ordförande i Svenska Bankföreningen. Återstår att förverkliga det.

spargrisarna-rosaSvenska banker är urstarka ekonomiskt, internationellt sett. Man klarar EU:s stresstester relativt bra, mycket beroende på tuffare regleringar sedan finanskrisen. Urstarka är man däremot långtifrån när det gäller hållbarhet. Där tas små steg men väldigt mycket återstår, som veckans rapport från Fair Finance Guide visar. Och som också Clara Henry, Bianca Kronlöf och Magnus Carlsson vittnar om i den kampanj som startar idag. 

Bonnesen uttalande sig på årets stora Bankmöte i Stockholm. Så himla mycket mer blev inte sagt under mötet om hållbar utveckling, miljö, klimat, mänskliga rättigheter, jämställdhet – och bankernas stora möjligheter att göra reell skillnad. Och stora ansvar.
Tvärtom. Björn Wahlroos, ordförande i Nordea (sämst rankad i Fair Finance Guide) raljerade lite om att ”plantera träd så att det blir vackert” och antydde att hållbarhetskrav blir för kostsamma för bankerna. Det var direkt pinsamt.

Jo, det händer saker inom finansbranschen. Fair Finance Guide har definitivt bidragit till att alla banker rör sig långsamt framåt. Men efter fem år har ingen av storbankerna lyckats komma upp till grönt läge, tvärtom ligger sex av sju kvar på rött. Vilket betyder att de visserligen lovar hållbarhet men inte lever upp till det i verkligheten. De investerar i oljesand, de driver inte på för ökad jämställdhet (trots att det lönar sig med fler kvinnor i ledningen). I genomsnitt uppfyller bankerna bara 30 procent av internationella principer mot skatteflykt.
Det här kallas på vardagsspråk för att svamla. Lova runt och hålla tunt. Det har kunnat fortgå eftersom bankerna alltid varit så hemlighetsfulla. Fair Finance Guide tvingar fram en större transparens och det behövs. Alla kan plötsligt se var bankernas miljarder egentligen hamnar. Och vad de faktiskt ställer till med. Vilket inte är någon vacker läsning.
Det borde exempelvis vara enkelt att ha nolltolerans för stora delar av fossila bränslen. Banker som går före kan till och med båda vinna kundernas kärlek och vara med och rädda världen. Vara en del av lösningen – i verkligheten.

Klimathotet är på riktigt. Finansvärlden har verktygen att göra skillnad. Och kan tjäna en massa pengar på riktigt hållbara investeringar. Ändå är det business as usual, självtillräcklighet, konservatism, skygglappar och – måste jag säga – gubbvälde (typ Wahlroos). Jag tror att fler unga och fler kvinnor i bankernas ledningar skulle kunna sätta bättre fart på utvecklingen.

Det behövs också en massa nytänk. Varningsmärkning kanske? En hållbar bank borde vara normen, då skulle undantagen, det vill säga flertalet idag, märkas ut.
Bankerna är en förtroendebransch, poängterade Bonnesen. Just det. Kunderna kommer att se och fatta allt mer, plus att det blir lättare att lämna bankerna i och med nya tekniska lösningar och nya aktörer.
Vi uppmuntrar till det. Genom Fair Finance Guides mailfuktion. Och genom vår kampanj idag, där exempelvis Clara Henry chockat upptäcker vart hennes pengar faktiskt går till.
Det mullrar. Då är inte tiden att köpa hörselskydd.

Jo, det finns människor utan smartphone

”Mer kan du läsa på webben”, ”Använd vår app”, ”Betala med Swish eller Paypal”.

Jag kan förstå att många människor känner sig allt mer utanför i vår snabbt digitaliserade värld. I min närhet finns allt fler som känner en tilltagande vanmakt och ilska över att det förutsätts att man ska ha både prylarna och kompetensen.yuriy-kleymenov-1052393-unsplash

Jo, det finns mängder av fördelar med digitalisering och användning av nya appar och andra tjänster med internetuppkoppling.

Men i det tempot tekniken nu wischar fram marginaliseras också många. Det handlar inte om några tusental väldigt gamla människor. Det handlar om miljoner som på ett eller annat sätt känner att de inte hänger med. Eller som inte längre tycker att de kan fungera som fullvärdiga medborgare, som utestängs från såväl information som möjligheter att betala och handla.

Klyftan ökar. Det är farligt både för den enskildes plånbok och hälsa men också för samhället i stort och för demokratin. Det talas allt mer om ett ”digitalt utanförskap”. Senast i undersökningen ”Svenskarna och internet” som just kom från Internetstiftelsen. Bland annat går det att läsa att:

  • 500 000 har inte tillgång till Internet, lika många har det men använder det mer sällan än varje dag.
  • 1,5 miljoner har inte mobilt bank-ID.
  • 90 procent över tolv år har en smartphone, vilket alltså betyder att det finns storleksordningen 800 000 människor, motsvarande nästan alla i Stockholms stad, som inte har det. Det är väl ingen djärv gissning att en hel del av dem som har inte använder alla möjligheter utan kanske mest ringer, messar, kollar mailen, fotograferar och spelar Angry Bird.

I mitt jobb möter jag ofta affärsfolk som frustar över de nya möjligheterna. När jag påtalar att ”alla måste med” och att deras lösningar inte funkar i allas vardag blir det närmast ett trist irritationsmoment, något man inte vill höra talas om. Men de här människorna finns. De måste kunna fungera som samhällsmedborgare, kunna fråga och klaga via besök telefon och inte minst kunna betala.

Därför är det också extra allvarligt att kontanter blir allt svårare att använda i affärer och restauranger. Frågan har nu fått ”hjälp” av krisberedskapen. Hur i hela friden ska man kunna köpa mat och drivmedel om internet är nedstängt? Fundera på det en stund. Frågan var uppe i Riksbankens betalningsråd som jag var på i veckan och svaret gav en del övrigt att önska.

Sveriges Konsumenter kommer att jobba hårt för att minska det digitala utanförskapet. För det är på allvar och det växer. Det går inte att vifta undan och det kommer att inte att dö undan i närtid.

Det är en självklar rättighet att det måste finnas alternativ för den som varken har webb eller app eller Swish.

Det frustande affärsfolket borde för övrigt fundera på vilken enorm marknad som finns för alla dem som behöver de här alternativen och inte är så snabba att ta till sig ny teknik.

Fler utspel i konsumentfrågor!!

24 futtiga dagar kvar till valdagen. Och nu stiger valfebern för varje dag. Skolan och vården och polisen och integrationen dominerar ju men miljö och klimat börjar bli något som alla (nåja, nästan alla) partier vill visa sig duktiga i.

Sommarens hetta – kortsiktigt skön och långsiktigt skrämmande – har gjort att vi nu pratar långsiktiga överlevnadsfrågor. Som i högsta grad handlar om politik, här i Sverige och internationellt. Bra. Vi har en lång rad tuffa, långsiktiga beslut framför oss, som direkt påverkar vår konsumtion och då är det bra att politikerna tvingas visa korten. Det handlar bland annat om hur vi ska kunna få livsmedel i ett hetare och mer extremt klimat. Men gör det också uppenbart att ”business as usual” i våra vardagsliv inte är något alternativ längre. I våra ”46 lösningar för konsumentpolitiken” finns flera förslag på klimatåtgärder kopplade till bland annat livsmedel, finansiella tjänster och resor.

Andra konsumentfrågor flashar till i debatten också, till exempel vänsterns utspel om boräntorna. Verkar utmärkt tycker jag, vem kan vara emot mer transparens (utom bankerna, förstås)? Det finns säkert andra partier som önskar att de varit första med idén. Och det kan säkert inspirera till fler utspel om våra pengar och vår mat och annat som berör oss som konsumenter. För jag är övertygad om att det säljer. Frustrationen bland väljarna är stor och här finns stora möjligheter att kliva fram som konsumentens bästa vän. Varenda väljare är ju faktiskt konsument.

omslag-partienkatFör den som vill ha klara besked redan nu från partierna så har vi gjort det jobbet. Beskeden finns att läsa i ”Partierna & konsumentpolitiken”, vår enkät i 38 brännande frågor som ger en överblick i var politikerna står. Med deras kommentarer. Mycket intressant läsning, vill jag lova. Hjälp oss att sprida den! Använd den när du träffar politikerna, i stugor och på torg. Du kan också titta på SVT-sändningen av vår valdebatt, den enda om de breda konsumentfrågorna.

Ett annat sätt att få besked är att gå in på partiernas webbplatser och skriva in sökord som ”konsument”, ”livsmedel”, ”bank”, ”kemikalier”, ”ekologisk”, ”integritet”, ”reklam”. Och så vidare.

Den gångna mandatperioden har det varit riktigt bra fart i konsumentpolitiken, och många av de lösningar som vi lagt fram har blivit verklighet. Särskilt på slutet har det tagit fart och nu får vi lagar om snabblån och telefonförsäljning. Partierna är överens om allvaret i kontantfrågan och uppenbarligen också i frågan om att den kommunala konsumentvägledningen.

Vi ser fram emot en fortsatt het valrörelse, med nya utspel i konsumentfrågor och efter valet på en regering och riksdag med stort engagemang och beslutsamhet. Och en ambitiös konsumentminister med stark ställning i regeringen.

 

 

Förnuftet segrar om bankerna måste se till att det finns kontanter

Politiker från alla politiska partier är rörande överens – kontanterna måste vara kvar. Och det är bankernas skyldighet att se till att det är så.
I DN Debatt i söndags skriver tunga politiker från den så kallade Riksbankskommittén att de idag föreslår detta i ett betänkande. Det handlar om att storbankerna kan drabbas av dryga böter om de struntar i att tillhandahålla och hantera sedlar och mynt. Detta har vi påtalat tidigare och kravet som nu kommer finns med i våra politiska lösningar inför valet. Riksbankskommittén ska egentligen redovisa sitt uppdrag senast i maj 2019, men det har blivit allt klarare att med dagens utfasning av kontanter så skulle det närmast vara för sent. Dagens delbetänkande med krav på bankerna var ett måste.

Och nu kom det!

hundralappar i högDetta är mycket goda nyheter för oss konsumenter, särskilt alla de som av olika anledningar inte kan använda sig av eller ta till sig ny teknik. Vi har i vår rapport Framtidens betalningsmedel framhållit de möjligheter som nya digitala betaltjänster ger oss men också svagheterna vad gäller tillgänglighet, säkerhet och integritet. Att kunna betala är en förutsättning för att fungera och kunna vara en del av dagens samhälle. Många människor har varken dator eller smartphone. Det finns mycket som behöver förbättras med den nya tekniken – men det måste ske parallellt med att kontanterna finns kvar.

Bankerna bär en mycket stor del av skulden till kontanternas utfasning, men handeln måste också ta sitt ansvar. Här finns mer för politiken att göra, bland annat se till att det inte blir så dyrt för handeln att sköta kontanter genom att bland annat reglera Bankernas Depå (numera del av Bankomat AB och ägt av de största bankerna). Bankernas Depå är i en monopolliknande ställning i att distribuera kontanter till värdetransportföretagen.

Man kan säga att förnuftet segrat idag. Nu måste förslaget snabbt bli verkstad för att inte utfasningen av kontanter ska gå ännu längre.

Parti för konsumenterna

Det finns en klar majoritet för obligatorisk konsumentvägledning, ursprungsmärkning på krogen och reglering av långa avtalsvillkor på nätet.

Det framgick av vår Konsumentduell tidigare i veckan. Duellen finns på SVT Play, 30 maj kl 13.30. Det är en unik debatt – antagligen den enda chansen att få en samlad bild av var partierna står i viktiga frågor som berör allas vår vardag. Och alla – det är tio miljoner invånare i det här landet varav drygt sju miljoner är röstberättigade. Få områden påverkar så brett – banken, maten, hälsan, nätet, resorna…

Jag hade förmånen att få moderera de åtta rutinerade politikerna på scenen och försöka få klara besked. Inte alltid så lätt. Vi ville också att de skulle få ”tala till folket”, duellera två och två och få svara på ja- och nej-frågor (något politiker brukar ogilla starkt).
duellflagga-stor

Det blev mycket intressant, med en hel del besked. Men hade vi haft mer tid hade det funnits tusen följdfrågor att ställa om HUR visioner och besked skulle bli verklighet för konsumenterna.

Låt oss börja med att konstatera att konsumentpolitiken inte är det allra mest laddade i det politiska landskapet. Och den stora skillnaden mellan partierna ligger inte i om konsumenterna ska vara kunniga eller inte, för det tycker alla. Kunskap, information och märkning talas det mycket om och är inget kontroversiellt. Skiljelinjen ligger i om gränsen går där eller om det krävs mer lagstiftning och tuffare kontroll för att skydda utsatta konsumenter. Går det för hårt åt företagens svängrum eller är det berättigat?

Två exempel från den gångna mandatperioden är telefonförsäljning och snabblån. Båda är regleringar som innebär skärpta krav för företagen för att värna konsumenterna. Båda ser ut att gå igenom i riksdagen, och på debatten gav alla sitt helhjärtade stöd åt båda. Sanningen är att det inte låtit så hela tiden. Tvärtom har framför allt allianspartierna varit motståndare, men svängt nu på slutet. Vilket vi är tacksamma för.

Våra 46 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik ställer just krav på tuffare reglering i mång fall – och även större möjligheter för myndigheterna att straffa syndarna. Dessa lösningar ligger till grund för en enkät vi har gjort med politikerna som vi snart ska publicera. Men den låg också till grund för våra ja- och nej-frågor.

Och där kom alltså flera överraskningar. Och en del som gjorde mig som ärrad konsumentkämpe överraskad och glad. Ett av beskeden var att en klar majoritet vill ha ett tvång för kommunerna att ha konsumentvägledning. Sedan länge en tabu-fråga, bara drivet av vänsterpartiet. Och kommer inte att bli lätt att genomföra det.
Titta på debatten, som sagt.

Vad betyder det då att vifta med en ja-flagga av en riksdagsledamot i valrörelsen? Hur bindande är det? Ja, det är en signal. Och borde kunna ses som ett löfte. Men hur förankrat är det egentligen i partiet? Hur kommer det att gå när detta ska bli detaljregler? Djävulen bor ofta i detaljerna när regler ska utformas. Det kan stupa på att det anses för ”svårt” juridiskt, oförenligt med EU-rätten eller liknande.

Sedan kräver det ju att någon i partiet aktivt driver frågorna. Politiken är en ocean av viktiga frågor. Om ingen driver frågorna – oavsett regering – eller driver dem med lågt engagemang – då händer inte mycket.

Och där måste jag ge en eloge till nuvarande minister, Per Bolund. Han har faktiskt aktivt drivit många viktiga konsumentfrågor som vi haft på Sveriges Konsumenter lista. Och fått igenom en hel del i riksdagen. En del återstår att göra, som vi gärna sett. Men det har hänt en del som vi tror varit bra för konsumenterna. Och det finns en del som utretts eller utreds som vi hoppas kommer att förvaltas väl av kommande regering, oavsett färg.

Jag hoppas en kommande regering kommer att ha en stark drivkraft, oavsett färg. Det handlar trots allt om tio miljoner konsumenter. Varav sju miljoner som sagt är röstberättigade.