Pinsamt om hållbarhet

”Bankerna måste vara en del av del av lösningen på klimathotet”
Starka ord, uttalade igår av Birgitte Bonnesen, Vd och koncernchef Swedbank och ordförande i Svenska Bankföreningen. Återstår att förverkliga det.

spargrisarna-rosaSvenska banker är urstarka ekonomiskt, internationellt sett. Man klarar EU:s stresstester relativt bra, mycket beroende på tuffare regleringar sedan finanskrisen. Urstarka är man däremot långtifrån när det gäller hållbarhet. Där tas små steg men väldigt mycket återstår, som veckans rapport från Fair Finance Guide visar. Och som också Clara Henry, Bianca Kronlöf och Magnus Carlsson vittnar om i den kampanj som startar idag. 

Bonnesen uttalande sig på årets stora Bankmöte i Stockholm. Så himla mycket mer blev inte sagt under mötet om hållbar utveckling, miljö, klimat, mänskliga rättigheter, jämställdhet – och bankernas stora möjligheter att göra reell skillnad. Och stora ansvar.
Tvärtom. Björn Wahlroos, ordförande i Nordea (sämst rankad i Fair Finance Guide) raljerade lite om att ”plantera träd så att det blir vackert” och antydde att hållbarhetskrav blir för kostsamma för bankerna. Det var direkt pinsamt.

Jo, det händer saker inom finansbranschen. Fair Finance Guide har definitivt bidragit till att alla banker rör sig långsamt framåt. Men efter fem år har ingen av storbankerna lyckats komma upp till grönt läge, tvärtom ligger sex av sju kvar på rött. Vilket betyder att de visserligen lovar hållbarhet men inte lever upp till det i verkligheten. De investerar i oljesand, de driver inte på för ökad jämställdhet (trots att det lönar sig med fler kvinnor i ledningen). I genomsnitt uppfyller bankerna bara 30 procent av internationella principer mot skatteflykt.
Det här kallas på vardagsspråk för att svamla. Lova runt och hålla tunt. Det har kunnat fortgå eftersom bankerna alltid varit så hemlighetsfulla. Fair Finance Guide tvingar fram en större transparens och det behövs. Alla kan plötsligt se var bankernas miljarder egentligen hamnar. Och vad de faktiskt ställer till med. Vilket inte är någon vacker läsning.
Det borde exempelvis vara enkelt att ha nolltolerans för stora delar av fossila bränslen. Banker som går före kan till och med båda vinna kundernas kärlek och vara med och rädda världen. Vara en del av lösningen – i verkligheten.

Klimathotet är på riktigt. Finansvärlden har verktygen att göra skillnad. Och kan tjäna en massa pengar på riktigt hållbara investeringar. Ändå är det business as usual, självtillräcklighet, konservatism, skygglappar och – måste jag säga – gubbvälde (typ Wahlroos). Jag tror att fler unga och fler kvinnor i bankernas ledningar skulle kunna sätta bättre fart på utvecklingen.

Det behövs också en massa nytänk. Varningsmärkning kanske? En hållbar bank borde vara normen, då skulle undantagen, det vill säga flertalet idag, märkas ut.
Bankerna är en förtroendebransch, poängterade Bonnesen. Just det. Kunderna kommer att se och fatta allt mer, plus att det blir lättare att lämna bankerna i och med nya tekniska lösningar och nya aktörer.
Vi uppmuntrar till det. Genom Fair Finance Guides mailfuktion. Och genom vår kampanj idag, där exempelvis Clara Henry chockat upptäcker vart hennes pengar faktiskt går till.
Det mullrar. Då är inte tiden att köpa hörselskydd.

Jo, det finns människor utan smartphone

”Mer kan du läsa på webben”, ”Använd vår app”, ”Betala med Swish eller Paypal”.

Jag kan förstå att många människor känner sig allt mer utanför i vår snabbt digitaliserade värld. I min närhet finns allt fler som känner en tilltagande vanmakt och ilska över att det förutsätts att man ska ha både prylarna och kompetensen.yuriy-kleymenov-1052393-unsplash

Jo, det finns mängder av fördelar med digitalisering och användning av nya appar och andra tjänster med internetuppkoppling.

Men i det tempot tekniken nu wischar fram marginaliseras också många. Det handlar inte om några tusental väldigt gamla människor. Det handlar om miljoner som på ett eller annat sätt känner att de inte hänger med. Eller som inte längre tycker att de kan fungera som fullvärdiga medborgare, som utestängs från såväl information som möjligheter att betala och handla.

Klyftan ökar. Det är farligt både för den enskildes plånbok och hälsa men också för samhället i stort och för demokratin. Det talas allt mer om ett ”digitalt utanförskap”. Senast i undersökningen ”Svenskarna och internet” som just kom från Internetstiftelsen. Bland annat går det att läsa att:

  • 500 000 har inte tillgång till Internet, lika många har det men använder det mer sällan än varje dag.
  • 1,5 miljoner har inte mobilt bank-ID.
  • 90 procent över tolv år har en smartphone, vilket alltså betyder att det finns storleksordningen 800 000 människor, motsvarande nästan alla i Stockholms stad, som inte har det. Det är väl ingen djärv gissning att en hel del av dem som har inte använder alla möjligheter utan kanske mest ringer, messar, kollar mailen, fotograferar och spelar Angry Bird.

I mitt jobb möter jag ofta affärsfolk som frustar över de nya möjligheterna. När jag påtalar att ”alla måste med” och att deras lösningar inte funkar i allas vardag blir det närmast ett trist irritationsmoment, något man inte vill höra talas om. Men de här människorna finns. De måste kunna fungera som samhällsmedborgare, kunna fråga och klaga via besök telefon och inte minst kunna betala.

Därför är det också extra allvarligt att kontanter blir allt svårare att använda i affärer och restauranger. Frågan har nu fått ”hjälp” av krisberedskapen. Hur i hela friden ska man kunna köpa mat och drivmedel om internet är nedstängt? Fundera på det en stund. Frågan var uppe i Riksbankens betalningsråd som jag var på i veckan och svaret gav en del övrigt att önska.

Sveriges Konsumenter kommer att jobba hårt för att minska det digitala utanförskapet. För det är på allvar och det växer. Det går inte att vifta undan och det kommer att inte att dö undan i närtid.

Det är en självklar rättighet att det måste finnas alternativ för den som varken har webb eller app eller Swish.

Det frustande affärsfolket borde för övrigt fundera på vilken enorm marknad som finns för alla dem som behöver de här alternativen och inte är så snabba att ta till sig ny teknik.

Fler utspel i konsumentfrågor!!

24 futtiga dagar kvar till valdagen. Och nu stiger valfebern för varje dag. Skolan och vården och polisen och integrationen dominerar ju men miljö och klimat börjar bli något som alla (nåja, nästan alla) partier vill visa sig duktiga i.

Sommarens hetta – kortsiktigt skön och långsiktigt skrämmande – har gjort att vi nu pratar långsiktiga överlevnadsfrågor. Som i högsta grad handlar om politik, här i Sverige och internationellt. Bra. Vi har en lång rad tuffa, långsiktiga beslut framför oss, som direkt påverkar vår konsumtion och då är det bra att politikerna tvingas visa korten. Det handlar bland annat om hur vi ska kunna få livsmedel i ett hetare och mer extremt klimat. Men gör det också uppenbart att ”business as usual” i våra vardagsliv inte är något alternativ längre. I våra ”46 lösningar för konsumentpolitiken” finns flera förslag på klimatåtgärder kopplade till bland annat livsmedel, finansiella tjänster och resor.

Andra konsumentfrågor flashar till i debatten också, till exempel vänsterns utspel om boräntorna. Verkar utmärkt tycker jag, vem kan vara emot mer transparens (utom bankerna, förstås)? Det finns säkert andra partier som önskar att de varit första med idén. Och det kan säkert inspirera till fler utspel om våra pengar och vår mat och annat som berör oss som konsumenter. För jag är övertygad om att det säljer. Frustrationen bland väljarna är stor och här finns stora möjligheter att kliva fram som konsumentens bästa vän. Varenda väljare är ju faktiskt konsument.

omslag-partienkatFör den som vill ha klara besked redan nu från partierna så har vi gjort det jobbet. Beskeden finns att läsa i ”Partierna & konsumentpolitiken”, vår enkät i 38 brännande frågor som ger en överblick i var politikerna står. Med deras kommentarer. Mycket intressant läsning, vill jag lova. Hjälp oss att sprida den! Använd den när du träffar politikerna, i stugor och på torg. Du kan också titta på SVT-sändningen av vår valdebatt, den enda om de breda konsumentfrågorna.

Ett annat sätt att få besked är att gå in på partiernas webbplatser och skriva in sökord som ”konsument”, ”livsmedel”, ”bank”, ”kemikalier”, ”ekologisk”, ”integritet”, ”reklam”. Och så vidare.

Den gångna mandatperioden har det varit riktigt bra fart i konsumentpolitiken, och många av de lösningar som vi lagt fram har blivit verklighet. Särskilt på slutet har det tagit fart och nu får vi lagar om snabblån och telefonförsäljning. Partierna är överens om allvaret i kontantfrågan och uppenbarligen också i frågan om att den kommunala konsumentvägledningen.

Vi ser fram emot en fortsatt het valrörelse, med nya utspel i konsumentfrågor och efter valet på en regering och riksdag med stort engagemang och beslutsamhet. Och en ambitiös konsumentminister med stark ställning i regeringen.

 

 

Förnuftet segrar om bankerna måste se till att det finns kontanter

Politiker från alla politiska partier är rörande överens – kontanterna måste vara kvar. Och det är bankernas skyldighet att se till att det är så.
I DN Debatt i söndags skriver tunga politiker från den så kallade Riksbankskommittén att de idag föreslår detta i ett betänkande. Det handlar om att storbankerna kan drabbas av dryga böter om de struntar i att tillhandahålla och hantera sedlar och mynt. Detta har vi påtalat tidigare och kravet som nu kommer finns med i våra politiska lösningar inför valet. Riksbankskommittén ska egentligen redovisa sitt uppdrag senast i maj 2019, men det har blivit allt klarare att med dagens utfasning av kontanter så skulle det närmast vara för sent. Dagens delbetänkande med krav på bankerna var ett måste.

Och nu kom det!

hundralappar i högDetta är mycket goda nyheter för oss konsumenter, särskilt alla de som av olika anledningar inte kan använda sig av eller ta till sig ny teknik. Vi har i vår rapport Framtidens betalningsmedel framhållit de möjligheter som nya digitala betaltjänster ger oss men också svagheterna vad gäller tillgänglighet, säkerhet och integritet. Att kunna betala är en förutsättning för att fungera och kunna vara en del av dagens samhälle. Många människor har varken dator eller smartphone. Det finns mycket som behöver förbättras med den nya tekniken – men det måste ske parallellt med att kontanterna finns kvar.

Bankerna bär en mycket stor del av skulden till kontanternas utfasning, men handeln måste också ta sitt ansvar. Här finns mer för politiken att göra, bland annat se till att det inte blir så dyrt för handeln att sköta kontanter genom att bland annat reglera Bankernas Depå (numera del av Bankomat AB och ägt av de största bankerna). Bankernas Depå är i en monopolliknande ställning i att distribuera kontanter till värdetransportföretagen.

Man kan säga att förnuftet segrat idag. Nu måste förslaget snabbt bli verkstad för att inte utfasningen av kontanter ska gå ännu längre.

Parti för konsumenterna

Det finns en klar majoritet för obligatorisk konsumentvägledning, ursprungsmärkning på krogen och reglering av långa avtalsvillkor på nätet.

Det framgick av vår Konsumentduell tidigare i veckan. Duellen finns på SVT Play, 30 maj kl 13.30. Det är en unik debatt – antagligen den enda chansen att få en samlad bild av var partierna står i viktiga frågor som berör allas vår vardag. Och alla – det är tio miljoner invånare i det här landet varav drygt sju miljoner är röstberättigade. Få områden påverkar så brett – banken, maten, hälsan, nätet, resorna…

Jag hade förmånen att få moderera de åtta rutinerade politikerna på scenen och försöka få klara besked. Inte alltid så lätt. Vi ville också att de skulle få ”tala till folket”, duellera två och två och få svara på ja- och nej-frågor (något politiker brukar ogilla starkt).
duellflagga-stor

Det blev mycket intressant, med en hel del besked. Men hade vi haft mer tid hade det funnits tusen följdfrågor att ställa om HUR visioner och besked skulle bli verklighet för konsumenterna.

Låt oss börja med att konstatera att konsumentpolitiken inte är det allra mest laddade i det politiska landskapet. Och den stora skillnaden mellan partierna ligger inte i om konsumenterna ska vara kunniga eller inte, för det tycker alla. Kunskap, information och märkning talas det mycket om och är inget kontroversiellt. Skiljelinjen ligger i om gränsen går där eller om det krävs mer lagstiftning och tuffare kontroll för att skydda utsatta konsumenter. Går det för hårt åt företagens svängrum eller är det berättigat?

Två exempel från den gångna mandatperioden är telefonförsäljning och snabblån. Båda är regleringar som innebär skärpta krav för företagen för att värna konsumenterna. Båda ser ut att gå igenom i riksdagen, och på debatten gav alla sitt helhjärtade stöd åt båda. Sanningen är att det inte låtit så hela tiden. Tvärtom har framför allt allianspartierna varit motståndare, men svängt nu på slutet. Vilket vi är tacksamma för.

Våra 46 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik ställer just krav på tuffare reglering i mång fall – och även större möjligheter för myndigheterna att straffa syndarna. Dessa lösningar ligger till grund för en enkät vi har gjort med politikerna som vi snart ska publicera. Men den låg också till grund för våra ja- och nej-frågor.

Och där kom alltså flera överraskningar. Och en del som gjorde mig som ärrad konsumentkämpe överraskad och glad. Ett av beskeden var att en klar majoritet vill ha ett tvång för kommunerna att ha konsumentvägledning. Sedan länge en tabu-fråga, bara drivet av vänsterpartiet. Och kommer inte att bli lätt att genomföra det.
Titta på debatten, som sagt.

Vad betyder det då att vifta med en ja-flagga av en riksdagsledamot i valrörelsen? Hur bindande är det? Ja, det är en signal. Och borde kunna ses som ett löfte. Men hur förankrat är det egentligen i partiet? Hur kommer det att gå när detta ska bli detaljregler? Djävulen bor ofta i detaljerna när regler ska utformas. Det kan stupa på att det anses för ”svårt” juridiskt, oförenligt med EU-rätten eller liknande.

Sedan kräver det ju att någon i partiet aktivt driver frågorna. Politiken är en ocean av viktiga frågor. Om ingen driver frågorna – oavsett regering – eller driver dem med lågt engagemang – då händer inte mycket.

Och där måste jag ge en eloge till nuvarande minister, Per Bolund. Han har faktiskt aktivt drivit många viktiga konsumentfrågor som vi haft på Sveriges Konsumenter lista. Och fått igenom en hel del i riksdagen. En del återstår att göra, som vi gärna sett. Men det har hänt en del som vi tror varit bra för konsumenterna. Och det finns en del som utretts eller utreds som vi hoppas kommer att förvaltas väl av kommande regering, oavsett färg.

Jag hoppas en kommande regering kommer att ha en stark drivkraft, oavsett färg. Det handlar trots allt om tio miljoner konsumenter. Varav sju miljoner som sagt är röstberättigade.

Det går fort nu…

”Kontantfritt” har blivit en allt vanligare skylt hos restauranger och butiker. Bankerna har haft den länge. Om de över huvud taget befattar sig med sedlar och mynt – hemsk tanke – så sker det i någon undanskymd del av lokalen några timmar i veckan.Kontantfritt

Ordet ”kontantfritt” låter nästan som en förbättring, en konkurrensfördel – ”till skillnad från dem bredvid oss så befattar vi oss inte med den där smutsiga hanteringen, här gäller bara kort…”

I själva verket så uppfattas det tvärtom av många. Inte minst bland äldre, funktionshindrade, nyanlända. Det är deras röster vi hör på Sveriges Konsumenter och de är förbannade och förtvivlade. Allting går väldigt fort nu, vilket också uppmärksammas internationellt. Själv har jag aldrig blivit intervjuad i tidningar som Le Monde och The New Yorker, men det sker nu. Vad är egentligen ni håller på med i Sverige?

Problemet är inte att de nya tekniska lösningarna är värdelösa, eller att betalkorten är det. Tvärtom, de har stora fördelar. Problemet är att utvecklingen – påeldad av bankerna, som tjänar mer på korten – går så rasande fort nu så att stora grupper marginaliseras. Det finns liksom inga alternativ till plasten och den smarta mobilen, trots att kontanter (fortfarande) enligt lagen är ett lagligt betalningsmedel.

En del tycker att vi är mossiga som bryr oss om kontanter. Men det handlar faktiskt om rättvisa. Och att det är praktiskt – till exempel när man ska åka buss eller tåg, vilket många konsumenter vittnar om.

Allt mer har det dessutom kommit att handla om vår nations säkerhet. Med tanke på den upptrappade krigföringen och angreppen via datorerna så frågar man sig vad som händer den dagen korthanteringen eller Swish blir utslagna. Vad ska vi då ta till? Det är också ämnet för en intressant debatt i riksdagen den 15 mars – missa inte den.

Kontanter kommer att behövas för lång tid framöver – av mängder av skäl. Vi måste kunna ta ut, sätta in och betala med kontanter. Striden är INTE över.

Vi ska bejaka den tekniska utvecklingen, vi ska påverka den så att den blir tillgänglig och användarvänlig. Men vi ska också värna om alternativen, för alla dem som i ökad omfattning känner ett ”digitalt utanförskap”. Här har vi också en viktig VALFRÅGA!

 

Min spaning: 2018 blir konsumentmaktens år

Konsumentmakt har ju alltid funnits, så länge det funnits nån form av handel. Den osynliga handen – alltså alla våra gemensamma köpbeslut – ska premiera goda företag och straffa dåliga. Nå, så funkar det nu inte överallt. Fusk och snusk och skojeri förekommer alldeles för ofta. Dessutom drunknar vi i information och kan uppleva att tiden inte riktigt räcker till att fatta de där kloka, väl övervägda köpbesluten (eller besluten att avstå). Särskilt inte som vi vill handla allt mer hållbart för planeten och medmänniskorna, inte bara för den egna plånboken och välmåendet.

Internet har inneburit en rejäl uppryckning för konsumentmakten (samtidigt som det också är en tummelplats för bedragare och falska påståenden). Nu finns det mycket som pekar på att vi är på väg att ta ytterligare ett steg. I enlighet med reglerna i mitt favoritprogram Spanarna i P1 kommer här tre belägg:

metoopytteliten1. #meetoo. Denna våg av fruktansvärda berättelser handlar om övergrepp och tystnadskulturer – men också om ekonomi. Och skräcken för att kunderna, publiken tappar förtroendet. När TV-kanaler, företag och politiska partier städar undan mansgrisar och ändrar policier (eller lever upp till dem man har) så är det ett bevis på att förtroende blir allt viktigare i vår värld. Inte minst de unga, millenials,ställer krav på att företag ska göra något annat än tjäna pengar. Och att de ska skippa luftigt skitsnack och visa handling. Att rasera det förtroendet kan gå på ett ögonblick via sociala medier.

2. Trump. Det går att säga mycket om USA:s president, men pengar förstår han. Trump har upplöst båda sina näringslivspolitiska råd, där det suttit toppdirektörer. Dessa har hoppat av under våren och sommaren, helt enkelt beroende på att det blev farligt för affärerna att stödja Trump. Kunderna skulle helt enkelt svika. Amazon och Trump har under hela året legat i regelrätt krig. Det finns olika initiativ till bojkotter av produkter med koppling till presidenten, bland annat ”Grab your wallet”. Sedan har bojkotten riktats även åt andra hållet; Trumps anhängare uppmanas att sluta handla av dem som inte stöder honom.

3. Nordea och andra banker. Länge har bankerna kunnat göra lite som de har velat med oss kunder. Vi har ändå tyckt att det varit för jobbigt att byta bank. Men nu håller någonting på att hända. Nordeas flytt till Finland av skatteskäl har på något sätt blivit droppen. De ligger sämst i förtroendemätningarna och flera fackförbund har eller tänker byta bank. Och då handlar det om riktigt stora pengar. Frågan avgörs på Nordeas bolagstämma den 15 mars, för övrigt den internationella konsumentdagen, vilket är ett sorts ödets ironi. Våra mätningar genom Fair Finance Guide visar också att bankerna blir allt mer lyhörda för hur deras hållbarhetsarbete uppfattas.

Transparens, förtroende, delaktighet. Tre ord som blir allt mer centrala. Höga hästar funkar allt sämre. För oss som konsumenter blir året spännande. Inte minst kommer valet i år också att handla om konsumentmakt. Att göra det ”lätt att välja rätt”, kanske i vissa fall till och med svårt att göra fel.

Bäst på kontantlöshet – tveksam ära

Allt oftare möts jag av skylten ”Vi tar inte kontanter”. I butiker och på restauranger. Samtidigt som bankerna blir alltmer kontantlösa. Den självklarhet att hämta ut, betala och sätta in mynt och sedlar har på några år blivit allt annat än självklar. Det jäser av frustration hos stora grupper av befolkningen men inget händer. Jo, vi fortsätter resan mot kontantlöshet som placerar oss i världstoppen.

Det är sällan jag intervjuas i internationella media. Men i denna fråga har såväl The New Yorker, Le Monde och Die Zeit var här för att häpet skildra den svenska utvecklingen och intervjua mig som ”konsumentröst”.

Det är oftast kul att vara unik och leda utvecklingen, men detta är ingenting att vara stolta över. Eftersom det marginaliserar stora grupper och gör vardagen svårare.

Allt mer en raritet...

Allt mer en raritet…

Utvecklingen drivs av bankerna, som oftast duckar i debatten. Ansvarig minister Per Bolund uttrycker av och till sin ilska offentligt men inget händer, utom att (ännu en) utredning tillsätts. Vi har i våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik” kravet att staten ska tvinga bankerna att tillhandahålla kontanter. När bankerna inte tar sitt ansvar utan, drivna av att man tjänar mer pengar på kort, måste politiken gå in.

Tiden går. Problemet försvinner inte. Och än en gång, det handlar inte om att vara emot teknisk utveckling, det handlar om att alla ska med, att något som är så viktigt som pengar i vardag inte ska kräva inköp av tekniska prylar för tusenlappar och ungdomlig internetvana. Rättvisa, helt enkelt.

P.S. Om det är tillåtet att vägra ta emot kontanter (trots att de enligt lagen är ”lagliga betalningsmedel”)? Ja, tyvärr. Enligt Riksbanken räcker det med att upplysa kunden i förväg om att butiken inte tar emot kontanter så är det – juridiskt – okej. Juridiskt.

Jodå, det lönar sig att klaga!

Kan man få rätt mot en bank som ger ett dåligt råd?

Svaret är ja. I alla fall om man är envis. Som min unga kompis Hanna.

Hanna skulle köpa sin första lägenhet. Hon gick till sin bank och frågade hur hon skulle göra med de fonder hon hade. Hanna fick träffa en så kallad rådgivare som fick full koll på hennes ekonomi och som rådde henne att sälja av innan köpet för att kunna betala kontantinsatsen.

Hanna följde rådet. Detta var i november. Ett drygt år senare kom kallduschen.
Problemet var att Hanna detta år fortfarande pluggade och hade såväl studielån som studiebidrag. När hon sålde av fonderna strax före årsskiftet fick hon en ganska stor reavinst på det året. Det vill säga en inkomst. När Centrala studiestödsnämnden så småningom kom över Skatteverkets uppgifter såg de att hon tjänat betydligt mer – på sina fonder – än vad som var tillåtet för att få studiestöd. De ville ha tillbaka motsvarande 50 000 kronor, en del studielån, annat rena bidrag.

Detta hade inte Hanna klart för sig. Men det borde bankens rådgivare självfallet ha insett. Hade fonderna sålts efter årsskiftet hade inte samma sak inträffat, eftersom inkomsten då hamnat på ett år då Hanna slutade plugga och därför inte hade samma studiestöd.
Hanna blev naturligtvis förbannad, men insåg att hon inte någon rätt strikt juridiskt till kompensation. Däremot moralisk rätt, i hennes och min mening. En rådgivare värd namnet skulle naturligtvis ha insett effekterna av att få en plötslig inkomst av reavinst under ett år när man fick studiestöd för heltidsstudier.

Så hon krävde kompensation från banken.

SEB Hannas namn är fingerat här men jag nämner bankens namn – det är SE-Banken. Eftersom de faktiskt gav Hanna rätt – även ekonomiskt. Hon fick tillbaka 15 000 kronor (bidragsdelen av studiestödet).

Jag har rätt mycket att säga om bankernas kundhantering, som ofta är bedrövlig. Men här uppträdde de faktiskt schysst. Jag har fått Hannas tillstånd att berätta hennes historia som ett inspirerande exempel, en uppmuntran till andra att klaga även på sådana som stora starka SE-Banken.

Själv vet jag många som klagat på en dålig matvara eller något annat till en lägre kostnad. Butiken inser ofta att de har mer att förlora på att käfta emot, så de ger ofta kunden rätt. Jag fick häromdagen också höra en konsument  berätta om att han hade fått rätt mot AirBnB, där lägenheten inte kunde utnyttjas som utlovats. Exemplen är många, många, många. Även om fallet Hanna inte tillhör de mest typiska.

Så ge inte upp. Klaga mer och oftare!!

Stoppa PPM-skojarna

När människor luras på sina pensionspengar blir jag riktigt, riktigt upprörd. Senast har det varit bolag som Allra som krängt sina lågpresterande men dyra fonder via aggressiv telefonförsäljning. 130 000 sparare har de hunnit värva innan pensionsmyndigheten slog på köpstoppet. De enda som tjänat är förvaltarna och styrelsen, med namn som Ebba Lindsö och Thomas Bodström.

Aktivt förvaltade fonder – i och utanför PPM-systemet – med höga avgifter som inte ens lyckats slå index har tidigare debatterats och kritiserats flitigt. Konsumenterna är fortfarande alltför utelämnade och alltför få har klart för sig att en halv procent extra i avgift på några decennier gröpt ur det framtida pensionskapitalet chockerande mycket.

ORANGEDet paradoxala är att det alltid är sparare som står risken. Vi betalar en avgift vare sig förvaltaren gör ett bra jobb eller inte och först i efterhand går det att se om vi gått i en fälla. Just detta skapar ju ett starkt incitament att locka in kunder ”till vilket pris som helst” eftersom det kan bli så oerhört lukrativt. Och just för att hålla borta gamar och lycksökare gäller det för samhället att stå upp för sina medborgare. Mycket mer än idag. Inte minst gäller det premiepensionen, som ju faktiskt är ett tvångssparande. Och där vi kanske släpper vi lite på garden, eftersom de orange kuverten ger intryck av att staten har full koll.

Fonder och pensionssparande är svårt för de flesta. Både för att det är svårt att spå om framtiden men också för att det förekommer många luftiga begrepp och fackuttryck. Dessutom tillkommer hållbarhetsperspektivet, där de allt fler intresserade konsumenterna lätt vilseleds av orden ”miljö” och ”etik”.

PPM-systemet innehåller 800 fonder, vilket är mångfalt fler än skaparna av systemet förutsåg. Vilket gör det lätt för skojare att erbjuda ”hjälp” i djungeln.

Problemen sträcker sig från alltför dyra fonder till rent bedrägeri. Politiken och kontrollinstanser har hittills misslyckats med att skapa det förtroende som behövs. I höstas avslöjades att Malta-baserade Falcon Funds faktisk tog människor pengar. KO drev en tvist mot ett annat Malta-baserat bolag, Prognosia, men förlorade. Och nu detta.

Konsumenterna blir i sådana fall alltid de stora förlorarna. De är utelämnade åt gamarna och har små möjligheter att själva genomskåda bluffarna. Skandaler som vi sett får inte upprepas. Regering och riksdag måste se till att myndigheterna har rätt redskap och avskräckande straff. Polis och åklagare måste prioritera upp ingripande det gäller bedrägerimisstankar som omfattar många konsumenter. Det ska heller inte gå att smita undan ansvar genom att bolla mellan olika bolag.

Dessutom: Förbjud telefonförsäljning helt av alla finansiella produkter. Det är politisk släpphänthet och naivitet att tillåta ungdomar utan utbildning att ge ”råd” till folk om hur de ska pensionsspara. Incitamenten och vinsterna i att lura folk är helt enkelt för stora.