Bäst på kontantlöshet – tveksam ära

Allt oftare möts jag av skylten ”Vi tar inte kontanter”. I butiker och på restauranger. Samtidigt som bankerna blir alltmer kontantlösa. Den självklarhet att hämta ut, betala och sätta in mynt och sedlar har på några år blivit allt annat än självklar. Det jäser av frustration hos stora grupper av befolkningen men inget händer. Jo, vi fortsätter resan mot kontantlöshet som placerar oss i världstoppen.

Det är sällan jag intervjuas i internationella media. Men i denna fråga har såväl The New Yorker, Le Monde och Die Zeit var här för att häpet skildra den svenska utvecklingen och intervjua mig som ”konsumentröst”.

Det är oftast kul att vara unik och leda utvecklingen, men detta är ingenting att vara stolta över. Eftersom det marginaliserar stora grupper och gör vardagen svårare.

Allt mer en raritet...

Allt mer en raritet…

Utvecklingen drivs av bankerna, som oftast duckar i debatten. Ansvarig minister Per Bolund uttrycker av och till sin ilska offentligt men inget händer, utom att (ännu en) utredning tillsätts. Vi har i våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik” kravet att staten ska tvinga bankerna att tillhandahålla kontanter. När bankerna inte tar sitt ansvar utan, drivna av att man tjänar mer pengar på kort, måste politiken gå in.

Tiden går. Problemet försvinner inte. Och än en gång, det handlar inte om att vara emot teknisk utveckling, det handlar om att alla ska med, att något som är så viktigt som pengar i vardag inte ska kräva inköp av tekniska prylar för tusenlappar och ungdomlig internetvana. Rättvisa, helt enkelt.

P.S. Om det är tillåtet att vägra ta emot kontanter (trots att de enligt lagen är ”lagliga betalningsmedel”)? Ja, tyvärr. Enligt Riksbanken räcker det med att upplysa kunden i förväg om att butiken inte tar emot kontanter så är det – juridiskt – okej. Juridiskt.

Jodå, det lönar sig att klaga!

Kan man få rätt mot en bank som ger ett dåligt råd?

Svaret är ja. I alla fall om man är envis. Som min unga kompis Hanna.

Hanna skulle köpa sin första lägenhet. Hon gick till sin bank och frågade hur hon skulle göra med de fonder hon hade. Hanna fick träffa en så kallad rådgivare som fick full koll på hennes ekonomi och som rådde henne att sälja av innan köpet för att kunna betala kontantinsatsen.

Hanna följde rådet. Detta var i november. Ett drygt år senare kom kallduschen.
Problemet var att Hanna detta år fortfarande pluggade och hade såväl studielån som studiebidrag. När hon sålde av fonderna strax före årsskiftet fick hon en ganska stor reavinst på det året. Det vill säga en inkomst. När Centrala studiestödsnämnden så småningom kom över Skatteverkets uppgifter såg de att hon tjänat betydligt mer – på sina fonder – än vad som var tillåtet för att få studiestöd. De ville ha tillbaka motsvarande 50 000 kronor, en del studielån, annat rena bidrag.

Detta hade inte Hanna klart för sig. Men det borde bankens rådgivare självfallet ha insett. Hade fonderna sålts efter årsskiftet hade inte samma sak inträffat, eftersom inkomsten då hamnat på ett år då Hanna slutade plugga och därför inte hade samma studiestöd.
Hanna blev naturligtvis förbannad, men insåg att hon inte någon rätt strikt juridiskt till kompensation. Däremot moralisk rätt, i hennes och min mening. En rådgivare värd namnet skulle naturligtvis ha insett effekterna av att få en plötslig inkomst av reavinst under ett år när man fick studiestöd för heltidsstudier.

Så hon krävde kompensation från banken.

SEB Hannas namn är fingerat här men jag nämner bankens namn – det är SE-Banken. Eftersom de faktiskt gav Hanna rätt – även ekonomiskt. Hon fick tillbaka 15 000 kronor (bidragsdelen av studiestödet).

Jag har rätt mycket att säga om bankernas kundhantering, som ofta är bedrövlig. Men här uppträdde de faktiskt schysst. Jag har fått Hannas tillstånd att berätta hennes historia som ett inspirerande exempel, en uppmuntran till andra att klaga även på sådana som stora starka SE-Banken.

Själv vet jag många som klagat på en dålig matvara eller något annat till en lägre kostnad. Butiken inser ofta att de har mer att förlora på att käfta emot, så de ger ofta kunden rätt. Jag fick häromdagen också höra en konsument  berätta om att han hade fått rätt mot AirBnB, där lägenheten inte kunde utnyttjas som utlovats. Exemplen är många, många, många. Även om fallet Hanna inte tillhör de mest typiska.

Så ge inte upp. Klaga mer och oftare!!

Stoppa PPM-skojarna

När människor luras på sina pensionspengar blir jag riktigt, riktigt upprörd. Senast har det varit bolag som Allra som krängt sina lågpresterande men dyra fonder via aggressiv telefonförsäljning. 130 000 sparare har de hunnit värva innan pensionsmyndigheten slog på köpstoppet. De enda som tjänat är förvaltarna och styrelsen, med namn som Ebba Lindsö och Thomas Bodström.

Aktivt förvaltade fonder – i och utanför PPM-systemet – med höga avgifter som inte ens lyckats slå index har tidigare debatterats och kritiserats flitigt. Konsumenterna är fortfarande alltför utelämnade och alltför få har klart för sig att en halv procent extra i avgift på några decennier gröpt ur det framtida pensionskapitalet chockerande mycket.

ORANGEDet paradoxala är att det alltid är sparare som står risken. Vi betalar en avgift vare sig förvaltaren gör ett bra jobb eller inte och först i efterhand går det att se om vi gått i en fälla. Just detta skapar ju ett starkt incitament att locka in kunder ”till vilket pris som helst” eftersom det kan bli så oerhört lukrativt. Och just för att hålla borta gamar och lycksökare gäller det för samhället att stå upp för sina medborgare. Mycket mer än idag. Inte minst gäller det premiepensionen, som ju faktiskt är ett tvångssparande. Och där vi kanske släpper vi lite på garden, eftersom de orange kuverten ger intryck av att staten har full koll.

Fonder och pensionssparande är svårt för de flesta. Både för att det är svårt att spå om framtiden men också för att det förekommer många luftiga begrepp och fackuttryck. Dessutom tillkommer hållbarhetsperspektivet, där de allt fler intresserade konsumenterna lätt vilseleds av orden ”miljö” och ”etik”.

PPM-systemet innehåller 800 fonder, vilket är mångfalt fler än skaparna av systemet förutsåg. Vilket gör det lätt för skojare att erbjuda ”hjälp” i djungeln.

Problemen sträcker sig från alltför dyra fonder till rent bedrägeri. Politiken och kontrollinstanser har hittills misslyckats med att skapa det förtroende som behövs. I höstas avslöjades att Malta-baserade Falcon Funds faktisk tog människor pengar. KO drev en tvist mot ett annat Malta-baserat bolag, Prognosia, men förlorade. Och nu detta.

Konsumenterna blir i sådana fall alltid de stora förlorarna. De är utelämnade åt gamarna och har små möjligheter att själva genomskåda bluffarna. Skandaler som vi sett får inte upprepas. Regering och riksdag måste se till att myndigheterna har rätt redskap och avskräckande straff. Polis och åklagare måste prioritera upp ingripande det gäller bedrägerimisstankar som omfattar många konsumenter. Det ska heller inte gå att smita undan ansvar genom att bolla mellan olika bolag.

Dessutom: Förbjud telefonförsäljning helt av alla finansiella produkter. Det är politisk släpphänthet och naivitet att tillåta ungdomar utan utbildning att ge ”råd” till folk om hur de ska pensionsspara. Incitamenten och vinsterna i att lura folk är helt enkelt för stora.

2016 – alltför mycket ett ICKE-år

2016 har varit ett dramatiskt år i världspolitiken. Och på många sätt händelserikt för oss som konsumenter. Det finns en del att glädjas åt, bland annat bättre rättigheter inom EU på några områden liksom mer debatt och medvetenhet och faktisk politik kring hållbar konsumtion. Och där har Sveriges Konsumenter varit en stark, ideell kraft, bland annat genom våra projekt Stilmedveten och Fair Finance Guide. En kraft som jag är omåttligt stolt att få tillhöra!!

Samtidigt har det varit ett trist ICKE-år på många sätt. Här några exempel:

Sven-Erik Bucht talar med stolthet om den kommande livsmedelsstrategin i riksdagen i februari. Sedan dess har det blivit allt mer tyst från ministern.

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht talar med stolthet om den kommande livsmedelsstrategin i riksdagen i februari. Sedan dess har det blivit allt mer tyst från ministern.

Vi har INTE sett någon livsmedelsstrategi från regeringen, trots löften att allt skulle vara klart under först våren, sedan sommaren, därefter hösten. Vi som varit inne i dialogprocessen har lagt massor av energi, vi har haft många möten och vi har hört mängder av rykten – men själva strategin dröjer. Något kärvar betänkligt i förhandlingarna mellan regeringen och alliansen. Det är pinsamt och beklagligt.

Vi har inte sett något nytt förslag om telefonförsäljning, trots ett och ett halvt års väntan och en in grunden självklar rätt att i lugn och ro få fundera igenom vad den ivriga säljaren just sagt via luren. Igår medverkade jag i en debatt i P1 Plånboken i denna fråga. Vi förväntar oss att politikerna på båda sidorna blockgränsen nu står upp för konsumenterna.

Vi har inte sett någon åtgärd från vare sig Konsumentverket eller Datainspektionen om orimligt krångliga och oskäliga avtal på internet som vi anser vara brott både mot personuppgiftslagen och avtalsvillkorslagen. Vi har i vid upprepade tillfällen visar på det absurda i dessa avtal – bland annat vad gäller hälsoappar och den talande dockan Cayla. Ändå är det bara tyst och stilla från myndigheterna. Hur länge?

Vi har inte sett någon positiv utveckling vad gäller kommunernas konsumentvägledning. Den fortsätter att sakta minska, tyvärr ofta med hänvisning till den centrala tjänsten Hallå Konsument. Drömmen om att det bli en satsning på förebyggande arbete ute i kommunerna har hittills blivit just en blåögd dröm. Trots de stora behoven.

Vi har inte sett något förbud mot provisioner i finansiell rådgivning, ingen bättring för alla dem som är beroende av kontanter och ännu inte restriktioner för snabblån (fast där finns hopp, efter utredningen som just blev klar).

Vi väntar otåligt på detta. Och kommer att fortsätta att driva dessa frågor och andra som finns i våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik” under 2017. Även om mycket är vunnet befinner sig konsumenterna alldeles för ofta i underläge. Vi kämpar vidare efter nyår.

Till dess: GOD jul och GOTT NYTT ÅR

Motorväg bort från snabblånen

Äntligen kom den – utredningen om krafttag mot de dyra snabblånen. ”Motorvägen in i skuldfällan”, som de kallats. Idag överlämnades förslagen till konsumentminister Per Bolund. Återstår nu att se om det också blir en motorväg till tuffare lagstiftning. Det är regeringen och riksdagen som nu ska visa att de verkligen står på de utsatta konsumenterna sida.

Ett helt batteri med åtgärder föreslås – räntetak, kostnadstak, stopp för förlängning, hårdare krav på kreditprövning och på marknadsföring. Alltihop mycket välkommet. Vi har krävt det länge och jag har själv verkat för det som expert i utredningen.

Tyvärr har vägen fram hit har varit allt annat än en motorväg. 2006 kom snabblånen till Sverige och sedan dess har det varit huggsexa om kunderna, skamlösa erbjudanden och en affärsmässig råhet som slår mot de mest utsatta. Även myndigheterna fått skarpare vapen på slutet florerar fortfarande effektiva räntor på 100-tals, ibland 1000-tals procent, liksom snabblånebolag som har som affärsmodell att pressa utsatta kunder som inte kan betala på så mycket som det någonsin går – år efter år.

Räntetak föreslås nu bli 40 procent över referensräntan (strax under Finlands nivå). Kostnadstaket läggs på 100 procent – innebärande att om jag lånat 2000 kronor blir jag aldrig skyldig mer än 4000 kronor inklusive räntor, avgifter och inkasso. Vettigt. Och kommer knappast att få folk att låna mer av lättja, 100 procent påslag på ett lån är väldigt mycket. Dessutom skärps kraven på prövning innan lånen ges. Både kostnads- och räntetak behövs, annars uppstår smitvägar för bolagen.

snabblanBara grafen från Kronofogden här intill borde räcka som argument för att göra något drastiskt. Människor motsvarade en mindre svensk stad hamnar hos kronofogden på grund av snabblånen. Varje år. 2015 var det dessutom ungefär lika illa som åren innan.

Argumentationen mot krafttag har följt den vanliga mallen – ”detta är ett litet problem relativt sett” (i förhållande till kreditköp, bolån etc), ”det rör sig om bara några oseriösa företag”. Och ”vi vet inte säkert om skärpningen får avsedd effekt”. Och att mer information till konsumenterna och mer utbildning är den enda och rätta vägen. Branschorganisationen SKEF (som organiserar ett 10-tal av ungefär 30 snabblåneföretag) tycker att vi ska vänta och se om det inte blir bättre…

Vi har tappat tio år. Nu är status quo inget alternativ, lika lite som menlösa myrsteg. Att inte göra något mycket snart kommer att skada konsumenter och samhället. Det blir fler förlorade år. Räntetak är för övrigt inget unikt, det finns i en rad europeiska länder.

Frågan jag brukar få när jag argumenterar för hårdare tag är: Men har inte konsumenterna ansvaret? Låt mig därför bara avsluta (med en suck): Absolut, de har ett stort ansvar, men det har även de som tillhandahåller lånen. Och de har kunnat agera alldeles för fritt hittills, och har dessutom samhällets hela indrivningsapparat till sitt förfogande. Detta är på flera sätt en sjuk bransch – som bara förstår kallt stål. Nu är tärningen kastad. Time for action.

”Ladda ner vår app…”

Okej, detta kanske du tycker är ett lyxproblem, men det är det inte. Inte på sikt och inte i stort. Allt oftare möts vi av kravet slash uppmaningen att ladda ner en app för att komma åt någon tjänst. Det kan handla om en bussresa eller det kan – som här – handla om parkering.

Appar är utmärkta. Problemet är att en fjärdedel av befolkningen inte har en ”smartphone” (vilket krävs) eller ens en mobiltelefon. Dessutom sker uppmaningen att ladda ner ofta när vi är på språng och långt ifrån bekväma wifi-nätverk. Vilket innebär att vi kör slut på surfpotten eller får betala extra.

appbildSom här. I helgen skulle familjen skogspromenera och enda tillgängliga p-platsen krävde antingen att jag hade en app eller att jag sms-ade. Inga alternativ i form av kort eller – hemska tanke – kontanter.

Någon lust att ägna surfpott åt att ladda ner en app för engångsanvändning förelåg inte. Heller inte att sms:a. Jag har jobbabonnemang, vilket innebär att jag i efterhand får justera detta privata utlägg mot lön. Många andra har jobbmobiler som inte tillåter den här typen av avgifter.

Hur tänker man? I detta fall handlar det om Nacka kommun, som upphandlare av parkeringsbolag.

Ett annat problem med apparna är villkoren och bristen på integritet. Vi har påtalat detta tidigare och tyvärr verkar det vara snarare regel än undantag att godkännandet innebär att personuppgifter sprids bortom vår kontroll.

Frågan om apparna har många dimensioner. Kritik handlar inte om teknikfientlighet utan om rimlighet för alla. Frågan rör mycket mer än oss som har jobbmobiler. Den rör exkludering av många personer inte minst genom nonchalansen för alla som inte är med på tekniktåget och den snabba utfasningen av kontanter. Det får inte vara så att företag, eller som i det här fallet kommunen, utgår från att alla har tillgång till det senaste i teknikväg. Det måste finnas alternativ.

Varför duckar Bankföreningen?

I tider när det blåser mer än kanske någonsin kring bankerna finns det en aktör som valt att ducka – Bankföreningen. Ändå läser jag på hemsidan sådant som ”Bankföreningens vd och berörda medarbetare deltar aktivt i den offentliga debatten” och ”Bankföreningen verkar för en sund utveckling av det svenska bankväsendet.”

Jaha. Tre exempel på motsatsen:

  • Igår kväll diskuterades Panama-affären i SVT:s Agenda. Finansmarknadsminister Per Bolund och Sveriges Konsumenters Jakob König fanns i studion men Bankföreningen hade nobbat inbjudan.
  • I ett seminarium om fondsparande nyligen där jag deltog hade arrangörerna – Konsumentverket och Konkurrensverket – bönat och bett att Bankföreningen skulle deltaga. De vägrade.
  • Den infekterade frågan om kontanthanteringen har inneburit ett massivt bombardemang från pensionärsorganisationer, butiksägare, oss och Kontantupprorets Björn Eriksson. De nobbar konsekvent radiodueller och TV-soffor i frågan.

Så där ser det ut. Vad gäller ansvar för miljö och mänskliga rättigheter (se Fair Finance Guide) är det också tyst. På hemsidan klagas det över bankskatt och amorteringskrav. VD:n Hans Lindberg jobbar i det tysta och av ordförande Annika Falkengren märks inte heller särskilt mycket. Feghet? Knappast. Självtillräcklighet? Säkert, till viss del. Men mest handlar det nog om taktik. Att tiga ihjäl besvärliga och generande frågor.

Bankföreningens VD i talarstolen på ett branschmöte. Mer sällan syns han i media.

Bankföreningens VD i talarstolen på ett branschmöte. Mer sällan syns han i media.

Man kan undra om det är så smart. Vad sänder det för signaler när den ena programledaren efter den andra säger ”Vi har bett Bankföreningen komma hit, men…”? Andra branschorganisationer som Svensk Handel och LRF agerar inte så. En branschorganisation är ansiktet utåt. Det är inte alltid en enkel roll – den ska företräda både goda och dåliga företag men har ingen exekutiv makt över samma företag. I förtroendekriser är detta extra viktigt.

Bankföreningen är mycket flitiga lobbyister. Jag möter dem och ser dem. Det är duktigt och trevligt folk, mestadels. Ledningen och staben av jurister träffar regelbundet riksbankens chefer, riksdagsledamöter, ministrar och sitter i statliga utredningar. I EU är det samma sak, fullt tryck mot kommande lagförslag som äventyrar bankers maktställning. Exempelvis alla idéer om kontonummerportabilitet, som skulle kunna öka konkurrensen. Men detta sker i det tysta, inte i något offentligt meningsutbyte.

Bankföreningen hävdar själva att de aktivt ska ta debatten, verka för en sund utveckling och dessutom ”sprida kunskap om bankerna och deras viktiga roll för tillväxt och välfärd i samhället.” När tänker de börja?

Bankskandalerna borde leda till ett reningsbad

Swedbank dalar i förtroende efter den senaste tidens turbulens, enligt senaste mätningen från Svenskt Kvalitetsindex. Dessutom kommer nu uppgifter om att Swedbank figurerar i skandalen med Panamadokumenten om skatteflykt. Nordea är redan hårt trängd av kritiken och kunder hotar att lämna banken. Skandalen kommer att rulla på hela veckan, bland annat i Uppdrag Granskning på onsdag kväll. Och i morgon har Swedbank sin årsstämma…

Detta är ingen finansiell kris utan en förtroendekris av gigantiska mått. Som kommer ovanpå ett sedan länge uppbyggt folkligt missnöje. Få saker gör de konsumenter jag möter så arga som banker (skulle väl vara telefonförsäljare, då…). Ofta tycker de att bankerna är ”skit samma” med bonusar, försämrad service, höga fondavgifter och i Swedbanks fall chefer som misstänkts för insiderbrott. Plus att de är tämligen usla på att ta ansvar för hållbar utveckling, som vi visat på Fair Finance Guides rankningar (nedan). Plus nu skatteflyktsskandalen. FFG

Svarta dagar för storbankernas ledningar. Den goda nyheten är att det skulle kunna leda till ett reningsbad och uppvaknande bland lomhörda och arroganta bankledningar. I så fall är det efterlängtat. Vi kunder kan hjälpa till genom att höra av oss och säga vår mening. Eller byta bank.

Swedbanks fall kan bli stort. De har haft ett bra utgångsläge som en del av den gamla sparbanksrörelsen, en sorts folkliga lokal banker som uppstod på tidigt 1800-tal för att uppmuntra till sparande. Efter Swedbank-stämman i morgon har ledningen en tuff uppgift att försöka återskapa förtroendet, inte minst hos de alldeles vanliga kunderna. Notabelt är att en av de nya styrelseledamöterna är förre finansmarknadsministern Peter Norman. Honom hade jag en del att göra med under hans tid på regeringskansliet. Det var en stark kritiker av bankerna som ofta talade om ”kundernas underläge” och visade powerpoints på ett antal missförhållanden. Ska bli spännande att se om han kan hålla samma linje som en del av den sargade Swedbanks nya styrelse. Det skulle behövas.

Business as usual – trots klimatmötet

Julhandeln och klimatmötet i Paris drar igång samtidigt. De hänger samman, fast det verkar idag som två parallella världar. Julhandeln förväntas ”slå rekord” och årets julklapp är ännu en pryl för dem som redan har allt. In genom brevlådan dråsar grälla broschyrer som manar oss att köpa, gärna på kredit. Svensk Handel nya motto ”Hållbar handel” är svårt att spåra i praktiken dessa dagar, möjligen lite i livsmedelshandeln, där eko-boomen fortsätter. Till största delen är det business as usual. Eller än mer uppsktruvat – två nya köphysteridagar har sett dagens ljus: Black Friday och Cyber Monday…

Klimathotet är på allvar. Det finns positiva tecken att vi är på väg att minska fossilberoendet och det är viktigt att inte tappa modet. Världens ledare uttrycker vilja och allvar. Men det är väldigt långt kvar. Nationellt valda politiker måste våga ta internationella, långsiktiga men idag obekväma beslut. Men även andra delar av samhället har ett tungt ansvar. Finansbranschen har jag tidigare skrivit om här på bloggen, även jordbruket och industrin och handeln måste göra mer.

KlimatOch vi konsumenter, vi har vårt ansvar. Vi i den rika världen kommer inte att kunna leva som vi har gjort tidigare. Även vi måste bidra, det kommer inte gratis och oförmärkt. Olje- och köttfrossan är en parantes. Vi gör idag gång på 3,7 jordklot i resurser. I grunden handlar det om en annan livsstil där vi byter, sparar, anpassar oss, konsumerar det resurskrävande mer till fest än till vardag. I vår uppskruvade statusvärld kan det också innebära fördelar – mer tid, mer social kontakt, mer naturupplevelser, mer plats istället för saker. För vad är det vi ofta upplever som problem i vardagen – jo, just det: Tidsbrist, ensamhet, hem som dignar av prylar vi aldrig använder och som gör att det känns ”ostädat”.

Själv är jag också sån – tidsbrist och för mycket prylar hemma. Men jag håller på att vänja mig vid att äta mindre kött, jag kan gott tänka mig att sänka temperaturen i lägenheten, jag cyklar mycket, familjen har skaffat elhybrid-bil och håller på att avveckla julklapparna. Inte så svårt, egentligen, men inte heller tillräckligt. Jag har alltid älskat att besöka spännande platser långt bort. Men måste jag välja, så är det ändå enkelt. Priset för lågprisflyget är för högt för planeten. Förorenaren betalar i det fallet inte, inte på låga vägar. Flyget är ett tydligt exempel på att miljöförstörande konsumtion uppmuntras medan miljöanpassad – jag talar om tåget – kostar mycket pengar och skrämmer bort konsumenterna med förseningar, annat strul och omständliga bokningssystem.

Konsumentrörelsen är en viktig drivkraft i arbetet för en hållbar planet. Vi har tillsammans inom europeiska organisationen BEUC formulerat många krav både på politiker och näringsliv, de senaste tillsammans med miljörörelsen om landets livsmedelsproduktion och med europeiska BEUC inför klimatmötet. På den senaste världskongressen med Consumers International nyligen fanns mycket fokus på klimathotet, ändrade konsumtionsmönster – och på konsumentrörelsens roll. BEUC:s direktör Monique Goyens ville inspirera fler inom konsumentrörelsen att arbeta med hållbar utveckling genom fem handfasta råd:

•”Name and shame” – publicera värstingarna, de som lovar en sak och gör en annan.
•Informera konsumenter om hur produkter påverkar miljö och rättvisa, inte minst genom testerna.
•Påverka politiker till mer ekodesign, alltså att hållbarhet byggs in i produkter från början.
•Lär konsumenter om alternativ till dagens konsumtionsmönster.
•Samarbeta med lokala initiativ på miljö- och sociala områden.

”Moderna banker” – knappast

Bankerna brister i klimatansvar genom att investerar mycket mer i fossil energi än i förnyelsebar. Det blev uppenbart genom den rapport som vi släppte från Fair Finance Guide i morse. Som jag skrev i förra bloggen så har ”giganten” – finansbranschen – vaknat. Men detta visar att giganten ännu inte svingat benen över sängkanten, än mindre börjat gå på riktigt. Det blev ännu tydligare igår, så jag bevistade Bankföreningens årliga Bankmöte, tjusigt arrangerat på Grand Hotel för hundratals bankmänniskor.

Annika Falkengren på gårdagens Bankmöte.

Annika Falkengren på gårdagens Bankmöte.

Ordförande Annika Falkengren talade mycket om finansiell stabilitet, om att ”utan nöjda kunder kan vi inte verka” och att vi är ”världens modernaste banksystem” men tog inte upp hållbarhetsfrågorna med ett ord. Ingen av de andra bankdirektörerna som paraderade gjorde heller det. Det gjorde däremot finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund. Han nämnde påfallande artigt och kortfattat konsumenternas underläge, men använde mer av krutet till att förklara att ”utan finansiella sektorn kan vi inte rädda klimatet” och ställde höga förväntningar på att bankerna skulle vara en del av lösningen och inte en del av problemet. Falkengren och hennes kollegor borde nu på allvar inkludera även ansvar för miljö, klimat och mänskliga rättigheter i att vara ”modern”. Vi kommer inte att släppa vår bevakning av hur det går med den saken.