Fler utspel i konsumentfrågor!!

24 futtiga dagar kvar till valdagen. Och nu stiger valfebern för varje dag. Skolan och vården och polisen och integrationen dominerar ju men miljö och klimat börjar bli något som alla (nåja, nästan alla) partier vill visa sig duktiga i.

Sommarens hetta – kortsiktigt skön och långsiktigt skrämmande – har gjort att vi nu pratar långsiktiga överlevnadsfrågor. Som i högsta grad handlar om politik, här i Sverige och internationellt. Bra. Vi har en lång rad tuffa, långsiktiga beslut framför oss, som direkt påverkar vår konsumtion och då är det bra att politikerna tvingas visa korten. Det handlar bland annat om hur vi ska kunna få livsmedel i ett hetare och mer extremt klimat. Men gör det också uppenbart att ”business as usual” i våra vardagsliv inte är något alternativ längre. I våra ”46 lösningar för konsumentpolitiken” finns flera förslag på klimatåtgärder kopplade till bland annat livsmedel, finansiella tjänster och resor.

Andra konsumentfrågor flashar till i debatten också, till exempel vänsterns utspel om boräntorna. Verkar utmärkt tycker jag, vem kan vara emot mer transparens (utom bankerna, förstås)? Det finns säkert andra partier som önskar att de varit första med idén. Och det kan säkert inspirera till fler utspel om våra pengar och vår mat och annat som berör oss som konsumenter. För jag är övertygad om att det säljer. Frustrationen bland väljarna är stor och här finns stora möjligheter att kliva fram som konsumentens bästa vän. Varenda väljare är ju faktiskt konsument.

omslag-partienkatFör den som vill ha klara besked redan nu från partierna så har vi gjort det jobbet. Beskeden finns att läsa i ”Partierna & konsumentpolitiken”, vår enkät i 38 brännande frågor som ger en överblick i var politikerna står. Med deras kommentarer. Mycket intressant läsning, vill jag lova. Hjälp oss att sprida den! Använd den när du träffar politikerna, i stugor och på torg. Du kan också titta på SVT-sändningen av vår valdebatt, den enda om de breda konsumentfrågorna.

Ett annat sätt att få besked är att gå in på partiernas webbplatser och skriva in sökord som ”konsument”, ”livsmedel”, ”bank”, ”kemikalier”, ”ekologisk”, ”integritet”, ”reklam”. Och så vidare.

Den gångna mandatperioden har det varit riktigt bra fart i konsumentpolitiken, och många av de lösningar som vi lagt fram har blivit verklighet. Särskilt på slutet har det tagit fart och nu får vi lagar om snabblån och telefonförsäljning. Partierna är överens om allvaret i kontantfrågan och uppenbarligen också i frågan om att den kommunala konsumentvägledningen.

Vi ser fram emot en fortsatt het valrörelse, med nya utspel i konsumentfrågor och efter valet på en regering och riksdag med stort engagemang och beslutsamhet. Och en ambitiös konsumentminister med stark ställning i regeringen.

 

 

Förnuftet segrar om bankerna måste se till att det finns kontanter

Politiker från alla politiska partier är rörande överens – kontanterna måste vara kvar. Och det är bankernas skyldighet att se till att det är så.
I DN Debatt i söndags skriver tunga politiker från den så kallade Riksbankskommittén att de idag föreslår detta i ett betänkande. Det handlar om att storbankerna kan drabbas av dryga böter om de struntar i att tillhandahålla och hantera sedlar och mynt. Detta har vi påtalat tidigare och kravet som nu kommer finns med i våra politiska lösningar inför valet. Riksbankskommittén ska egentligen redovisa sitt uppdrag senast i maj 2019, men det har blivit allt klarare att med dagens utfasning av kontanter så skulle det närmast vara för sent. Dagens delbetänkande med krav på bankerna var ett måste.

Och nu kom det!

hundralappar i högDetta är mycket goda nyheter för oss konsumenter, särskilt alla de som av olika anledningar inte kan använda sig av eller ta till sig ny teknik. Vi har i vår rapport Framtidens betalningsmedel framhållit de möjligheter som nya digitala betaltjänster ger oss men också svagheterna vad gäller tillgänglighet, säkerhet och integritet. Att kunna betala är en förutsättning för att fungera och kunna vara en del av dagens samhälle. Många människor har varken dator eller smartphone. Det finns mycket som behöver förbättras med den nya tekniken – men det måste ske parallellt med att kontanterna finns kvar.

Bankerna bär en mycket stor del av skulden till kontanternas utfasning, men handeln måste också ta sitt ansvar. Här finns mer för politiken att göra, bland annat se till att det inte blir så dyrt för handeln att sköta kontanter genom att bland annat reglera Bankernas Depå (numera del av Bankomat AB och ägt av de största bankerna). Bankernas Depå är i en monopolliknande ställning i att distribuera kontanter till värdetransportföretagen.

Man kan säga att förnuftet segrat idag. Nu måste förslaget snabbt bli verkstad för att inte utfasningen av kontanter ska gå ännu längre.

Parti för konsumenterna

Det finns en klar majoritet för obligatorisk konsumentvägledning, ursprungsmärkning på krogen och reglering av långa avtalsvillkor på nätet.

Det framgick av vår Konsumentduell tidigare i veckan. Duellen finns på SVT Play, 30 maj kl 13.30. Det är en unik debatt – antagligen den enda chansen att få en samlad bild av var partierna står i viktiga frågor som berör allas vår vardag. Och alla – det är tio miljoner invånare i det här landet varav drygt sju miljoner är röstberättigade. Få områden påverkar så brett – banken, maten, hälsan, nätet, resorna…

Jag hade förmånen att få moderera de åtta rutinerade politikerna på scenen och försöka få klara besked. Inte alltid så lätt. Vi ville också att de skulle få ”tala till folket”, duellera två och två och få svara på ja- och nej-frågor (något politiker brukar ogilla starkt).
duellflagga-stor

Det blev mycket intressant, med en hel del besked. Men hade vi haft mer tid hade det funnits tusen följdfrågor att ställa om HUR visioner och besked skulle bli verklighet för konsumenterna.

Låt oss börja med att konstatera att konsumentpolitiken inte är det allra mest laddade i det politiska landskapet. Och den stora skillnaden mellan partierna ligger inte i om konsumenterna ska vara kunniga eller inte, för det tycker alla. Kunskap, information och märkning talas det mycket om och är inget kontroversiellt. Skiljelinjen ligger i om gränsen går där eller om det krävs mer lagstiftning och tuffare kontroll för att skydda utsatta konsumenter. Går det för hårt åt företagens svängrum eller är det berättigat?

Två exempel från den gångna mandatperioden är telefonförsäljning och snabblån. Båda är regleringar som innebär skärpta krav för företagen för att värna konsumenterna. Båda ser ut att gå igenom i riksdagen, och på debatten gav alla sitt helhjärtade stöd åt båda. Sanningen är att det inte låtit så hela tiden. Tvärtom har framför allt allianspartierna varit motståndare, men svängt nu på slutet. Vilket vi är tacksamma för.

Våra 46 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik ställer just krav på tuffare reglering i mång fall – och även större möjligheter för myndigheterna att straffa syndarna. Dessa lösningar ligger till grund för en enkät vi har gjort med politikerna som vi snart ska publicera. Men den låg också till grund för våra ja- och nej-frågor.

Och där kom alltså flera överraskningar. Och en del som gjorde mig som ärrad konsumentkämpe överraskad och glad. Ett av beskeden var att en klar majoritet vill ha ett tvång för kommunerna att ha konsumentvägledning. Sedan länge en tabu-fråga, bara drivet av vänsterpartiet. Och kommer inte att bli lätt att genomföra det.
Titta på debatten, som sagt.

Vad betyder det då att vifta med en ja-flagga av en riksdagsledamot i valrörelsen? Hur bindande är det? Ja, det är en signal. Och borde kunna ses som ett löfte. Men hur förankrat är det egentligen i partiet? Hur kommer det att gå när detta ska bli detaljregler? Djävulen bor ofta i detaljerna när regler ska utformas. Det kan stupa på att det anses för ”svårt” juridiskt, oförenligt med EU-rätten eller liknande.

Sedan kräver det ju att någon i partiet aktivt driver frågorna. Politiken är en ocean av viktiga frågor. Om ingen driver frågorna – oavsett regering – eller driver dem med lågt engagemang – då händer inte mycket.

Och där måste jag ge en eloge till nuvarande minister, Per Bolund. Han har faktiskt aktivt drivit många viktiga konsumentfrågor som vi haft på Sveriges Konsumenter lista. Och fått igenom en hel del i riksdagen. En del återstår att göra, som vi gärna sett. Men det har hänt en del som vi tror varit bra för konsumenterna. Och det finns en del som utretts eller utreds som vi hoppas kommer att förvaltas väl av kommande regering, oavsett färg.

Jag hoppas en kommande regering kommer att ha en stark drivkraft, oavsett färg. Det handlar trots allt om tio miljoner konsumenter. Varav sju miljoner som sagt är röstberättigade.

Det går fort nu…

”Kontantfritt” har blivit en allt vanligare skylt hos restauranger och butiker. Bankerna har haft den länge. Om de över huvud taget befattar sig med sedlar och mynt – hemsk tanke – så sker det i någon undanskymd del av lokalen några timmar i veckan.Kontantfritt

Ordet ”kontantfritt” låter nästan som en förbättring, en konkurrensfördel – ”till skillnad från dem bredvid oss så befattar vi oss inte med den där smutsiga hanteringen, här gäller bara kort…”

I själva verket så uppfattas det tvärtom av många. Inte minst bland äldre, funktionshindrade, nyanlända. Det är deras röster vi hör på Sveriges Konsumenter och de är förbannade och förtvivlade. Allting går väldigt fort nu, vilket också uppmärksammas internationellt. Själv har jag aldrig blivit intervjuad i tidningar som Le Monde och The New Yorker, men det sker nu. Vad är egentligen ni håller på med i Sverige?

Problemet är inte att de nya tekniska lösningarna är värdelösa, eller att betalkorten är det. Tvärtom, de har stora fördelar. Problemet är att utvecklingen – påeldad av bankerna, som tjänar mer på korten – går så rasande fort nu så att stora grupper marginaliseras. Det finns liksom inga alternativ till plasten och den smarta mobilen, trots att kontanter (fortfarande) enligt lagen är ett lagligt betalningsmedel.

En del tycker att vi är mossiga som bryr oss om kontanter. Men det handlar faktiskt om rättvisa. Och att det är praktiskt – till exempel när man ska åka buss eller tåg, vilket många konsumenter vittnar om.

Allt mer har det dessutom kommit att handla om vår nations säkerhet. Med tanke på den upptrappade krigföringen och angreppen via datorerna så frågar man sig vad som händer den dagen korthanteringen eller Swish blir utslagna. Vad ska vi då ta till? Det är också ämnet för en intressant debatt i riksdagen den 15 mars – missa inte den.

Kontanter kommer att behövas för lång tid framöver – av mängder av skäl. Vi måste kunna ta ut, sätta in och betala med kontanter. Striden är INTE över.

Vi ska bejaka den tekniska utvecklingen, vi ska påverka den så att den blir tillgänglig och användarvänlig. Men vi ska också värna om alternativen, för alla dem som i ökad omfattning känner ett ”digitalt utanförskap”. Här har vi också en viktig VALFRÅGA!

 

Min spaning: 2018 blir konsumentmaktens år

Konsumentmakt har ju alltid funnits, så länge det funnits nån form av handel. Den osynliga handen – alltså alla våra gemensamma köpbeslut – ska premiera goda företag och straffa dåliga. Nå, så funkar det nu inte överallt. Fusk och snusk och skojeri förekommer alldeles för ofta. Dessutom drunknar vi i information och kan uppleva att tiden inte riktigt räcker till att fatta de där kloka, väl övervägda köpbesluten (eller besluten att avstå). Särskilt inte som vi vill handla allt mer hållbart för planeten och medmänniskorna, inte bara för den egna plånboken och välmåendet.

Internet har inneburit en rejäl uppryckning för konsumentmakten (samtidigt som det också är en tummelplats för bedragare och falska påståenden). Nu finns det mycket som pekar på att vi är på väg att ta ytterligare ett steg. I enlighet med reglerna i mitt favoritprogram Spanarna i P1 kommer här tre belägg:

metoopytteliten1. #meetoo. Denna våg av fruktansvärda berättelser handlar om övergrepp och tystnadskulturer – men också om ekonomi. Och skräcken för att kunderna, publiken tappar förtroendet. När TV-kanaler, företag och politiska partier städar undan mansgrisar och ändrar policier (eller lever upp till dem man har) så är det ett bevis på att förtroende blir allt viktigare i vår värld. Inte minst de unga, millenials,ställer krav på att företag ska göra något annat än tjäna pengar. Och att de ska skippa luftigt skitsnack och visa handling. Att rasera det förtroendet kan gå på ett ögonblick via sociala medier.

2. Trump. Det går att säga mycket om USA:s president, men pengar förstår han. Trump har upplöst båda sina näringslivspolitiska råd, där det suttit toppdirektörer. Dessa har hoppat av under våren och sommaren, helt enkelt beroende på att det blev farligt för affärerna att stödja Trump. Kunderna skulle helt enkelt svika. Amazon och Trump har under hela året legat i regelrätt krig. Det finns olika initiativ till bojkotter av produkter med koppling till presidenten, bland annat ”Grab your wallet”. Sedan har bojkotten riktats även åt andra hållet; Trumps anhängare uppmanas att sluta handla av dem som inte stöder honom.

3. Nordea och andra banker. Länge har bankerna kunnat göra lite som de har velat med oss kunder. Vi har ändå tyckt att det varit för jobbigt att byta bank. Men nu håller någonting på att hända. Nordeas flytt till Finland av skatteskäl har på något sätt blivit droppen. De ligger sämst i förtroendemätningarna och flera fackförbund har eller tänker byta bank. Och då handlar det om riktigt stora pengar. Frågan avgörs på Nordeas bolagstämma den 15 mars, för övrigt den internationella konsumentdagen, vilket är ett sorts ödets ironi. Våra mätningar genom Fair Finance Guide visar också att bankerna blir allt mer lyhörda för hur deras hållbarhetsarbete uppfattas.

Transparens, förtroende, delaktighet. Tre ord som blir allt mer centrala. Höga hästar funkar allt sämre. För oss som konsumenter blir året spännande. Inte minst kommer valet i år också att handla om konsumentmakt. Att göra det ”lätt att välja rätt”, kanske i vissa fall till och med svårt att göra fel.

Bäst på kontantlöshet – tveksam ära

Allt oftare möts jag av skylten ”Vi tar inte kontanter”. I butiker och på restauranger. Samtidigt som bankerna blir alltmer kontantlösa. Den självklarhet att hämta ut, betala och sätta in mynt och sedlar har på några år blivit allt annat än självklar. Det jäser av frustration hos stora grupper av befolkningen men inget händer. Jo, vi fortsätter resan mot kontantlöshet som placerar oss i världstoppen.

Det är sällan jag intervjuas i internationella media. Men i denna fråga har såväl The New Yorker, Le Monde och Die Zeit var här för att häpet skildra den svenska utvecklingen och intervjua mig som ”konsumentröst”.

Det är oftast kul att vara unik och leda utvecklingen, men detta är ingenting att vara stolta över. Eftersom det marginaliserar stora grupper och gör vardagen svårare.

Allt mer en raritet...

Allt mer en raritet…

Utvecklingen drivs av bankerna, som oftast duckar i debatten. Ansvarig minister Per Bolund uttrycker av och till sin ilska offentligt men inget händer, utom att (ännu en) utredning tillsätts. Vi har i våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik” kravet att staten ska tvinga bankerna att tillhandahålla kontanter. När bankerna inte tar sitt ansvar utan, drivna av att man tjänar mer pengar på kort, måste politiken gå in.

Tiden går. Problemet försvinner inte. Och än en gång, det handlar inte om att vara emot teknisk utveckling, det handlar om att alla ska med, att något som är så viktigt som pengar i vardag inte ska kräva inköp av tekniska prylar för tusenlappar och ungdomlig internetvana. Rättvisa, helt enkelt.

P.S. Om det är tillåtet att vägra ta emot kontanter (trots att de enligt lagen är ”lagliga betalningsmedel”)? Ja, tyvärr. Enligt Riksbanken räcker det med att upplysa kunden i förväg om att butiken inte tar emot kontanter så är det – juridiskt – okej. Juridiskt.

Jodå, det lönar sig att klaga!

Kan man få rätt mot en bank som ger ett dåligt råd?

Svaret är ja. I alla fall om man är envis. Som min unga kompis Hanna.

Hanna skulle köpa sin första lägenhet. Hon gick till sin bank och frågade hur hon skulle göra med de fonder hon hade. Hanna fick träffa en så kallad rådgivare som fick full koll på hennes ekonomi och som rådde henne att sälja av innan köpet för att kunna betala kontantinsatsen.

Hanna följde rådet. Detta var i november. Ett drygt år senare kom kallduschen.
Problemet var att Hanna detta år fortfarande pluggade och hade såväl studielån som studiebidrag. När hon sålde av fonderna strax före årsskiftet fick hon en ganska stor reavinst på det året. Det vill säga en inkomst. När Centrala studiestödsnämnden så småningom kom över Skatteverkets uppgifter såg de att hon tjänat betydligt mer – på sina fonder – än vad som var tillåtet för att få studiestöd. De ville ha tillbaka motsvarande 50 000 kronor, en del studielån, annat rena bidrag.

Detta hade inte Hanna klart för sig. Men det borde bankens rådgivare självfallet ha insett. Hade fonderna sålts efter årsskiftet hade inte samma sak inträffat, eftersom inkomsten då hamnat på ett år då Hanna slutade plugga och därför inte hade samma studiestöd.
Hanna blev naturligtvis förbannad, men insåg att hon inte någon rätt strikt juridiskt till kompensation. Däremot moralisk rätt, i hennes och min mening. En rådgivare värd namnet skulle naturligtvis ha insett effekterna av att få en plötslig inkomst av reavinst under ett år när man fick studiestöd för heltidsstudier.

Så hon krävde kompensation från banken.

SEB Hannas namn är fingerat här men jag nämner bankens namn – det är SE-Banken. Eftersom de faktiskt gav Hanna rätt – även ekonomiskt. Hon fick tillbaka 15 000 kronor (bidragsdelen av studiestödet).

Jag har rätt mycket att säga om bankernas kundhantering, som ofta är bedrövlig. Men här uppträdde de faktiskt schysst. Jag har fått Hannas tillstånd att berätta hennes historia som ett inspirerande exempel, en uppmuntran till andra att klaga även på sådana som stora starka SE-Banken.

Själv vet jag många som klagat på en dålig matvara eller något annat till en lägre kostnad. Butiken inser ofta att de har mer att förlora på att käfta emot, så de ger ofta kunden rätt. Jag fick häromdagen också höra en konsument  berätta om att han hade fått rätt mot AirBnB, där lägenheten inte kunde utnyttjas som utlovats. Exemplen är många, många, många. Även om fallet Hanna inte tillhör de mest typiska.

Så ge inte upp. Klaga mer och oftare!!

Stoppa PPM-skojarna

När människor luras på sina pensionspengar blir jag riktigt, riktigt upprörd. Senast har det varit bolag som Allra som krängt sina lågpresterande men dyra fonder via aggressiv telefonförsäljning. 130 000 sparare har de hunnit värva innan pensionsmyndigheten slog på köpstoppet. De enda som tjänat är förvaltarna och styrelsen, med namn som Ebba Lindsö och Thomas Bodström.

Aktivt förvaltade fonder – i och utanför PPM-systemet – med höga avgifter som inte ens lyckats slå index har tidigare debatterats och kritiserats flitigt. Konsumenterna är fortfarande alltför utelämnade och alltför få har klart för sig att en halv procent extra i avgift på några decennier gröpt ur det framtida pensionskapitalet chockerande mycket.

ORANGEDet paradoxala är att det alltid är sparare som står risken. Vi betalar en avgift vare sig förvaltaren gör ett bra jobb eller inte och först i efterhand går det att se om vi gått i en fälla. Just detta skapar ju ett starkt incitament att locka in kunder ”till vilket pris som helst” eftersom det kan bli så oerhört lukrativt. Och just för att hålla borta gamar och lycksökare gäller det för samhället att stå upp för sina medborgare. Mycket mer än idag. Inte minst gäller det premiepensionen, som ju faktiskt är ett tvångssparande. Och där vi kanske släpper vi lite på garden, eftersom de orange kuverten ger intryck av att staten har full koll.

Fonder och pensionssparande är svårt för de flesta. Både för att det är svårt att spå om framtiden men också för att det förekommer många luftiga begrepp och fackuttryck. Dessutom tillkommer hållbarhetsperspektivet, där de allt fler intresserade konsumenterna lätt vilseleds av orden ”miljö” och ”etik”.

PPM-systemet innehåller 800 fonder, vilket är mångfalt fler än skaparna av systemet förutsåg. Vilket gör det lätt för skojare att erbjuda ”hjälp” i djungeln.

Problemen sträcker sig från alltför dyra fonder till rent bedrägeri. Politiken och kontrollinstanser har hittills misslyckats med att skapa det förtroende som behövs. I höstas avslöjades att Malta-baserade Falcon Funds faktisk tog människor pengar. KO drev en tvist mot ett annat Malta-baserat bolag, Prognosia, men förlorade. Och nu detta.

Konsumenterna blir i sådana fall alltid de stora förlorarna. De är utelämnade åt gamarna och har små möjligheter att själva genomskåda bluffarna. Skandaler som vi sett får inte upprepas. Regering och riksdag måste se till att myndigheterna har rätt redskap och avskräckande straff. Polis och åklagare måste prioritera upp ingripande det gäller bedrägerimisstankar som omfattar många konsumenter. Det ska heller inte gå att smita undan ansvar genom att bolla mellan olika bolag.

Dessutom: Förbjud telefonförsäljning helt av alla finansiella produkter. Det är politisk släpphänthet och naivitet att tillåta ungdomar utan utbildning att ge ”råd” till folk om hur de ska pensionsspara. Incitamenten och vinsterna i att lura folk är helt enkelt för stora.

2016 – alltför mycket ett ICKE-år

2016 har varit ett dramatiskt år i världspolitiken. Och på många sätt händelserikt för oss som konsumenter. Det finns en del att glädjas åt, bland annat bättre rättigheter inom EU på några områden liksom mer debatt och medvetenhet och faktisk politik kring hållbar konsumtion. Och där har Sveriges Konsumenter varit en stark, ideell kraft, bland annat genom våra projekt Stilmedveten och Fair Finance Guide. En kraft som jag är omåttligt stolt att få tillhöra!!

Samtidigt har det varit ett trist ICKE-år på många sätt. Här några exempel:

Sven-Erik Bucht talar med stolthet om den kommande livsmedelsstrategin i riksdagen i februari. Sedan dess har det blivit allt mer tyst från ministern.

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht talar med stolthet om den kommande livsmedelsstrategin i riksdagen i februari. Sedan dess har det blivit allt mer tyst från ministern.

Vi har INTE sett någon livsmedelsstrategi från regeringen, trots löften att allt skulle vara klart under först våren, sedan sommaren, därefter hösten. Vi som varit inne i dialogprocessen har lagt massor av energi, vi har haft många möten och vi har hört mängder av rykten – men själva strategin dröjer. Något kärvar betänkligt i förhandlingarna mellan regeringen och alliansen. Det är pinsamt och beklagligt.

Vi har inte sett något nytt förslag om telefonförsäljning, trots ett och ett halvt års väntan och en in grunden självklar rätt att i lugn och ro få fundera igenom vad den ivriga säljaren just sagt via luren. Igår medverkade jag i en debatt i P1 Plånboken i denna fråga. Vi förväntar oss att politikerna på båda sidorna blockgränsen nu står upp för konsumenterna.

Vi har inte sett någon åtgärd från vare sig Konsumentverket eller Datainspektionen om orimligt krångliga och oskäliga avtal på internet som vi anser vara brott både mot personuppgiftslagen och avtalsvillkorslagen. Vi har i vid upprepade tillfällen visar på det absurda i dessa avtal – bland annat vad gäller hälsoappar och den talande dockan Cayla. Ändå är det bara tyst och stilla från myndigheterna. Hur länge?

Vi har inte sett någon positiv utveckling vad gäller kommunernas konsumentvägledning. Den fortsätter att sakta minska, tyvärr ofta med hänvisning till den centrala tjänsten Hallå Konsument. Drömmen om att det bli en satsning på förebyggande arbete ute i kommunerna har hittills blivit just en blåögd dröm. Trots de stora behoven.

Vi har inte sett något förbud mot provisioner i finansiell rådgivning, ingen bättring för alla dem som är beroende av kontanter och ännu inte restriktioner för snabblån (fast där finns hopp, efter utredningen som just blev klar).

Vi väntar otåligt på detta. Och kommer att fortsätta att driva dessa frågor och andra som finns i våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik” under 2017. Även om mycket är vunnet befinner sig konsumenterna alldeles för ofta i underläge. Vi kämpar vidare efter nyår.

Till dess: GOD jul och GOTT NYTT ÅR

Motorväg bort från snabblånen

Äntligen kom den – utredningen om krafttag mot de dyra snabblånen. ”Motorvägen in i skuldfällan”, som de kallats. Idag överlämnades förslagen till konsumentminister Per Bolund. Återstår nu att se om det också blir en motorväg till tuffare lagstiftning. Det är regeringen och riksdagen som nu ska visa att de verkligen står på de utsatta konsumenterna sida.

Ett helt batteri med åtgärder föreslås – räntetak, kostnadstak, stopp för förlängning, hårdare krav på kreditprövning och på marknadsföring. Alltihop mycket välkommet. Vi har krävt det länge och jag har själv verkat för det som expert i utredningen.

Tyvärr har vägen fram hit har varit allt annat än en motorväg. 2006 kom snabblånen till Sverige och sedan dess har det varit huggsexa om kunderna, skamlösa erbjudanden och en affärsmässig råhet som slår mot de mest utsatta. Även myndigheterna fått skarpare vapen på slutet florerar fortfarande effektiva räntor på 100-tals, ibland 1000-tals procent, liksom snabblånebolag som har som affärsmodell att pressa utsatta kunder som inte kan betala på så mycket som det någonsin går – år efter år.

Räntetak föreslås nu bli 40 procent över referensräntan (strax under Finlands nivå). Kostnadstaket läggs på 100 procent – innebärande att om jag lånat 2000 kronor blir jag aldrig skyldig mer än 4000 kronor inklusive räntor, avgifter och inkasso. Vettigt. Och kommer knappast att få folk att låna mer av lättja, 100 procent påslag på ett lån är väldigt mycket. Dessutom skärps kraven på prövning innan lånen ges. Både kostnads- och räntetak behövs, annars uppstår smitvägar för bolagen.

snabblanBara grafen från Kronofogden här intill borde räcka som argument för att göra något drastiskt. Människor motsvarade en mindre svensk stad hamnar hos kronofogden på grund av snabblånen. Varje år. 2015 var det dessutom ungefär lika illa som åren innan.

Argumentationen mot krafttag har följt den vanliga mallen – ”detta är ett litet problem relativt sett” (i förhållande till kreditköp, bolån etc), ”det rör sig om bara några oseriösa företag”. Och ”vi vet inte säkert om skärpningen får avsedd effekt”. Och att mer information till konsumenterna och mer utbildning är den enda och rätta vägen. Branschorganisationen SKEF (som organiserar ett 10-tal av ungefär 30 snabblåneföretag) tycker att vi ska vänta och se om det inte blir bättre…

Vi har tappat tio år. Nu är status quo inget alternativ, lika lite som menlösa myrsteg. Att inte göra något mycket snart kommer att skada konsumenter och samhället. Det blir fler förlorade år. Räntetak är för övrigt inget unikt, det finns i en rad europeiska länder.

Frågan jag brukar få när jag argumenterar för hårdare tag är: Men har inte konsumenterna ansvaret? Låt mig därför bara avsluta (med en suck): Absolut, de har ett stort ansvar, men det har även de som tillhandahåller lånen. Och de har kunnat agera alldeles för fritt hittills, och har dessutom samhällets hela indrivningsapparat till sitt förfogande. Detta är på flera sätt en sjuk bransch – som bara förstår kallt stål. Nu är tärningen kastad. Time for action.