Den senaste veckan har Dagens Nyheter förtjänstfullt bevakat spelar kring våra pensionspengar. Det är enorma belopp vi talar om och här är naturligtvis uppfinningsrikedomen stor på hur man ska kunna mjölka ur oss så mycket som möjligt. De har fått fortsätta ostört länge nog utan annat än ovett från ministrarna men nu verkar det bli hårdare tag. Vi ska få reda på i kronor vad avgifterna kostar oss och det är en helt annan femma än att se några procent. I vissa fall kan det vara så illa som att insparade två miljoner under fyrtio år reduceras till en miljon när pengarna ska tas ut och börja användas. Resten tar säljarna och finansbolagen. Hårresande. Egentligen rena stölden! Dessutom kommer vi – hoppas jag – att få förbud mot provisioner och mot att kränga krångliga och dyra ”produkter” via telefon. Vi hoppas att det blir verklighet och att inte bankerna och fondbolagen genom sin kraftfulla lobbying lyckas stoppa någon del. Pengar att satsa på advokater och PR-konsulter saknar de ju inte… Sedan måste det ju också till en kraftig tillsyn. För, som Gunnar Ohlsson på Konsumenternas försäkringsbyrå påpekade, har vi ingen kontroll blir även bra regler verkningslösa.

Dagens Nyheters bevakning är ett exempel på gammal hederlig kampanjjournalistik. Istället för snuttar biter man sig fast i en fråga och belyser den brett, ur olika vinklar, många dagar i följd och ger sig inte. Sådant kräver resurser men jag tror det är ett vinnande recept för massmedia, att det betalar sig genom ökat förtroende från publiken.

Ett annat bra exempel på kampanjjournalistik är Svenska Dagbladets nya ”skolmatskoll”. Även här behövs ju båda bra regler – och bra kontroll!!!

Om två dagar – torsdag – är det internationella konsumentdagen. Tänk – en hel dag bara för att fokusera på våra rättigheter (eller brist på dem). Tyvärr brukar dagen gå tämligen spårlöst förbi, till skillnad från Kanelbullens dag…Ack ja, men blir lätt luttrad i den här branschen. I år hoppas vi på drag i frågorna, det handlar nämligen om bankerna. Högaktuellt – inte bara här i Sverige utan över hela världen. Det är märkligt vad lika problemen beskrivs av de hundratals organisationer som ingår i Consumers Internernational, om arrogans, brist på transparens, höga avgifter, alla trumf på hand etc. Mer om CI:s kampanj ”Våra pengar, våra rättigheter” kan du läsa på deras hemsida.

15 mars är det också på dagen 50 år sedan president John F Kennedy höll sitt historiska och framsynta tal om konsumenternas rättigheter. Han riktade det till amerikanska folket och kongressen och sa bland annat: ”Gruppen konsumenter omfattar per definition oss alla… De är den största ekonomiska gruppen, påverkar och påverkas av nästan alla offentliga och privata ekonomiska beslut. Men de är den enda viktiga grupp… vars åsikter ofta inte hörs. ” Och så radar han upp den ena kraftfulla åtgärden efter den andra. Det är intressant att se hans tro på politikens roll som skydd för konsumenterna. Där har en del av dagens politiker en hel del att lära. Läs gärna hans tal, mycket intressant. Hans tal blev också upprinnelsen till de åtta grundläggande konsumenträttigheterna, som numera har FN-status. Och som vi ska uppmärksamma under vårt jubileumsår.

Drevet har gått mot bankerna i veckan. Nya undersökningar visar vad vi egentligen alltid vetat – att alltför få byter bank för att det upplevs som krångligt och det är liksom ”skit samma” vilken storbank man har. Ilskan är stor bland konsumenterna. Och vad hur bemöter bankerna det hela. Jo så här: Swedbanks Michael Wolf framträdde i SVT:s Agenda i söndags – klädsamt klädd i tröja för att understryka folkligheten. Han la ut texten om varför ökad räntemarginal i kombination med en vinst om 15 miljarder var bra för kunderna. Jag känner mig inte särskilt övertygad, men han talade övertygande med många krångliga ord och blev aldrig riktigt ställd mot väggen. Symptomatiskt.

Bankföreningen uttalade sig i Dagens Nyheter om ministrarnas raseri. Reaktionen var även den symptomatisk: ”Vi önskar att Anders Borg istället förde en seriös dialog. Hans kritik slår mot branschens 40 000 anställda som varje dag anstränger sig och gör ett bra jobb.” Invändning 1: Dialog med bankerna brukar inte leda till någon större konsumentnytta, det brukar bara vara ett sätt att vinna tid. Invändning 2: Personalen gör ett bra jobb, men om kritiken drabbar dem borde ledningen tänkt på det tidigare.

Bankmarknaden är ett skämt, konstaterar DN idag på sin förstasida. Bara sju procent har bytt bank de senaste tre åren. Bra nyhet, men vem är förvånad? Resultaten har varit de samma i alla liknande undersökningar. När jag jobbade på Råd & Rön på 90-talet skickade vi med en enkät till läsarna om bankerna. Svarsmängden slog alla rekord, vi fick betala betydligt mer än planerat i svarsporto. Även vreden slog rekord. Folk var helt enkelt skitförbannade på bankerna. Men bytte – det gjorde de inte. För krångligt och för liten skillnad mellan jättarna, var orsakerna. Nu hör man ministrarna Anders Borg och Peter Norman muttra var och varannan dag i media över bankerna. De tycker folk ska byta. Jo, det är väl bra. Men det räcker inte. För att få bankerna att ändra sig behövs politiska åtgärder. Det får vara slutsnacka. Ett krav som Sveriges Konsumenter haft i många år – och bland annat finns i vår valplattform från 2010 – är att göra det möjligt att flytta med sig kontonumret. Nummerportabilitet, kalas det. Funkade utmärkt på mobilnumren och ledde till mycket större konkurrens mellan mobilbolagen. Nu säger ju bankerna att det blir för dyrt. Men det ska man ta med en stor nypa salt. Det är en ryggmärgsreflex partsinlaga från bankerna för att de helt enkelt inte vill. Pengarna kunde lämpligen skalas av från bankernas goda vinster, efter tvång från regeringen. Det skulle ju dessutom bli billigare för kunderna i längden p g a bättre konkurrens. Så även om en del av omställningskostnaden knuffades över på kunderna så – vilket alltid är risken – borde det bli bättre i längden. För så här kan vi inte ha det längre.

”Köp nu – betala nästa år” är en återkommande devis bland glada tomtar och glittrande julgranspynt. Den här massiva marknadsföringen för uppskjutna betalningar pågår ju hela året men får lite extra fart just runt jul. Undrar varför… Ofta har den summa man delbetalar under lång tid framöver större utrymme än totalpriset, ”Enast 149 kronor i månaden”. Jag har sagt det förr och säger det ingen – oftast är detta inget olagligt men det finns ändå en stor fara. Den att företag i princip säger ”Du kan få precis  vad du vill ha – NU. Det där med betalningen, det tar vi sen, det ordnar sig säkert.” Man utnyttjar människors önskningar och bristande grepp om sin ekonomi, man utnyttjar föräldrars dåliga samvete för att barnen ska få ”sämre” julklappar än kompisarna. Reklamen och lockelserna innebär en långsam nedslitning av förnuftigt ekonomiskt tänkande, av resonemang som säger ”Du måste ha råd för att kunna köpa” och ”Du kan önska dig – men kanske inte borde köpa just nu”. Det är inte schysst. Det slår hårt mot de svagaste. Motinformationen är obefintlig, lite skolundervisning, lite råd här och där. Vad man kan göra åt detta vet jag inte riktigt. Men de som erbjuder sån här kredit borde vara betydligt mer medveten om sitt ansvar. Och ta det. Lagen säger att marknadsföring för krediter ska ske med ”återhållsamhet” och ”måttfullhet”. Kreditgivare: Tycker ni att den gör det?

Tåget är i rörelse. Finansbranschen är som alltid tröga men det är tydligt att vägen mot mer hållbara investeringar har börjat. Och förhoppningsvis var vårt etikseminarium idag ett litet myrsteg i rätt riktning. Det var i alla fall ett välfyllt och uppskattat seminarium på Europahuset i Stockholm. Debatten var livlig och det blev klart var de största hindren finns: ovana, vilsna och motsträviga företag i finansbranschen, konsumenter som tycker att det är svårt att välja hållbart sparande och inte presenteras för sådana alternativ, politiker som inte vill skynda p processen och media som skriver om näringslivet som de alltid gjort. Finansmarknadsminister Peter Norman inledde med att beskriva problemen som vi i konsumentrörelsen brukar göra: Konsumenterna är i kraftigt underläge, informationen dålig och branschen arrgogant och motsträvig. Dock ville han inte reglera för att underlätta för konsumenterna. Bankrepresentanten skyllde på att ”inga kunder frågar efter etiska fonder”, IF Metalls representant om att det ‰r mycket snack och lite verkstad – hos alla banker. Och konsumentrepresentanterna påpekade att det visst fanns regler och normer för etik och miljö- t ex ISO 26000. Och så fick journalisterna en släng, även av moderatorn Anders Andersson och paneldeltagaren Annika Creutzer.

Min egen konklusion är att ansvar måste tas på alla kanter och att branschen inte kan sitta still och vänta. De måste röra sig mot en framtid där etiska fonder och etiska investeringar är regel och inte undantag. För dit måste vi komma. Och potentialen för förändringar vad gäller miljö, mänskliga rättigheter, jämställdhet och hälsa är enorm om även banker och fondbolag bestämmer sig för att alla de miljarder de slussar runt inte ska användas för att första.

Vad är de stora problemen och utmaningarna för Europas konsumenter framöver? Den frågan diskuteras nu på konsumentrörelsen BEUC:s generalförsamling i ett sommarvarmt Warszawa. Skälet till inventeringen är planeringen av firandet av att BEUC:s 50 årsfirande – vilket sammanfaller med Sveriges Konsumenters 20-årsfirande. Alla ska bidra till en bild av vägen framåt och därför görs i denna luftkonditionerade samlingssal en visionsrunda bland de 27 närvarande medlemsorganisationerna. Och svaren? Ja, det är mycket som stämmer överens tvärsigenom unionen. Konsumentproblemen till följd av den finansiella krisen, och då talar vi inte bara om länder som Grekland, Portugal, Irland och Island utan även andra. Och här varnar BEUC:s ledning att bankerna är på offensiven igen, att vi måste slåss för konsumentskydd, oberoende information och rådgivning m m. Andra problem som är vanliga gäller fusk med livsmedel, liksom information och marknadsföring av mat och dryck. Telekommunikationer och energi nämns också av flera, inte minst i öst och syd. Vår exponering för kemikalier tas också upp av flera, med Bisphenol A och parabener som tydliga, färska exempel på hur utsatta vi är och hur lite vi vet om riskerna.

Hållbar konsumtion och produktion, att denna jättefråga handlar om vår livsstil och kommer att bli en allt större fråga för konsumentorganisationer – det tas också upp (bland annat av mig). Liksom klyftorna mellan olika grupper av konsumenter, inte minst i möjligheterna att agera på en allt mer komplex marknad som omfattar områden som vård, skola och omsorg. Många ger också en bild av att konsumentinflytandet på politiken minskar i deras länder. Så det finns MYCKET att ta tag i – både för de nationella organisationerna och för en samordnad europeisk. Som någon sa: Om det hade funnits en stark konsumentrörelse med reeellt inflytande och en sträng reglering så hade den finansiella krisen aldrig inträffat.

Hemma är det morgon, men här på konsumenternas världskongress i Hongkong går det mot seneftermiddag. Vi har hunnit igenom nästan hela andra dagen, som fokuserats på två viktiga områden: Finansiella tjänster och den digitala världen. Om vi börjar med det senaste så handlar det om integritet, tillgång och aktivism. Detta är en klart växande fråga för konsumentorganisationer i hela världen och har alltså flera sidor – möjligheter och hot. Hoten är allt från begränsande copyright-regler som drivs av de stora film- och musikbolagen och som skadar konsumenters tillgång till kultur och möjligheter att ta vara på det man köpt. Det skadar inte piraterna, som naturligtvis är värt allt fördömande. Här måste mycket göras. Och vi deltar i ett av Consumers Internationals projekt om nya, konsumentvänliga och lagliga sätt att dela musik. Möjligheterna är enorma – sociala medier används nu av konsumentrörelsen världen över för allt från nätverkande till svartlistning och bojkotter. Och utvecklingen har bara börjat. Sveriges Konsumenter är igång sedan ett år. Och vi har bara börjat.

Seminarierna om finansiella tjänster inleddes av Sue Rutledge från Världsbanken som förklarade att det absolut vanligaste klagomålet från kunder till banker och finansbolag är: Jag förstår inte. Över hela världen är villkoren så krångliga att inte ens högskoleutbildade konsumenter förstår dem. Det är en skandal att detta bara kan fortsätta. Men det förklaras av att kollegor från hela världen har samma bild av finanssektorn: Totalt lomhörda för konsumentsynpunkter och där bara tvingande lagstiftning fungerar som drivkraft. Under finanskrisen var konsumenterna de som kom i sista hand och Consumers International har fokuserat mycket på att påverka G20. Och lyckats, trots motstånd. Kampanjerna fortsätter, bland annat med flera aktiviteter i oktober-november. Möjligen deltar vi, detta ska diskuteras. Bland mycket som görs runt världen kan nämnas den amerikanske kampanjsajten Defend Your Dollars.

Följ utvecklingen på CI-kongressens egen hemsida , den uppdateras inte blixtsnabbt men där finns massor av material från kongressen.

Varje kommun måste ha  budget- och skuldrådgivare, det står i lagen. Dessa tjänstemän är vardagshjältar som gör ett hästjobb för att få människor på rätt köl, vilket sparar en massa pengar åt samhället. Men märkligt nog är det flera kommuner som struntar i detta. Jo, du läste rätt, de struntar i en obligatorisk verksamhet. Det gäller Emmaboda, Karlsborg, Ljusnarsberg, Ragunda, Örkelljunga och Örnsköldsvik. Och vad bli straffet? Förutom uthungring i media har det ännu inte blivit så mycket mer än ett argt brev från Konsumentverket. Det skulle behövas betydligt hårdare tag.
Förutom att det saknas på flera håll är väntetiderna för drabbade invånare fortfarande orimligt långa. Både Sveriges Konsumenter och Konsumentverket har krävt en maximal väntetid till första mötet på max fyra veckor. Vi har krävs det i vår valplattform, som vi fortsätter att banka i skallen på politiker som förtjänar det.
Konsumentverkets nya rapport från nu i veckan visar att längsta väntetiden är 40 veckor. 113 kommuner kan inte erbjuda hjälp inom en månad. Det går 43 000 invånare på en heltidsanställd budget- och skuldrådgivare. Det är mycket, mycket dystert.

I veckan klubbades nya skuldsaneringslagen igenom i riksdagen. Äntligen. Det skedde trots moderaternas envisa – och obegripliga – motstånd. Nu blir det enklare att få skuldsanering och därmed kan man säga att en av Sveriges Konsumenters krav i 2010 års valplattform i alla fall delvis är uppfyllt. Jag har följt skuldsaneringslagens vandring ända sedan 90-talet. Då som nu finns det någon sorts uppfattning hos vissa att det skulle uppmuntra till lättjefullt leverne att man någon gång kunde bli kvitt sina skulder utan att betala igen precis varenda krona. Fråga vilken budget- och skuldrådgivare eller kronofogde som heelst: Så är det inte. Att sanera sina skulder - för dem som faktiskt passerar nålsögat att få sin ansökan beviljad – är en plågsam ökenvandring. Inte nåt quick fix eller easy way out, utan ett flerårigt helvete.

Återstår gör nu ett av de viktigaste kraven – förkortning av ökenvandringen från fem till tre år.

Det är riktigt att man som individ har ett oerhört stort personligt ansvar, det är rätt att det ska vara svårt att faktiskt  få skuldsanering. Men det ska vara möjligt att slippa ur det livslånga ”ekonomiska fängelse” som överskuldsättning annars skulle innebära. Särskilt som en ekononisk krasch ofta utlöses av en skilsmässa, arbetslöshet eller liknande. Har man begått ett kriminellt brott så har man ju sonat sina brott efter böter eller några år i fängelse. Då måste det vara möjligt även för överskuldsatta. Så nu väntar vi bara på uppfyllnad av ytterligare ett av Sveriges Konsumenters valkrav: Högst en månads väntetid på ett första möte hos kommunernas budget- och skuldrådgivare.