Nu stärks konsumentrösten

Som konsumentföreträdare får vi ofta höra att vi är ”viktiga”. Vi efterfrågas och vi inbjuds gärna vara med på alla möjliga platser där ”konsumentrösten saknas”. Vi utmanas och vi vill ingripa när utsatta konsumenter hotas. Eller glöms.

Konsumentfrågorna är breda, berör många. Och vi räcker inte alltid till. Vi är en ideell rörelse, vi måste prioritera men vi har ofta tvingats säga nej till möjligheter som gör ont, eftersom det inte finns någon annan som ger röst åt behoven och kraven.

Tror inget annat än att vi påtalat detta. Liksom vi har sagt att vi inte, som idrottsrörelsen och andra delar av civilsamhället inte kan gå ut med stora sponsorhåven. För vi måste ju vara oberoende – från dem som har pengarna, den andra sidan av marknadsekonomin. Det handlar om trovärdighet.

Konsumentrörelsen kan guida människor till att göra mer hållbara val.

Konsumentrörelsen kan guida människor till att göra mer hållbara val.

Därför var dagens budgetproposition glädjande. Av de 24 miljoner som tillförs konsumentpolitiken går 8 miljoner till den ideella sektorn. Det är unikt. Visserligen hade Liberalerna och Moderaterna ett förstärkningsförslag på 2-3 miljoner i sitt budgetmotion inför 2016 men i övrigt har det varit statiskt, oavsett regering.

När marknaden är lurig och lömsk, när konsumenterna behöver stärkas, när konsumtionen måste bli mer hållbar har civilsamhället en av nycklarna. Nu verkar polletten ha trillat ner, i dubbel bemärkelse. Möjligen har det att göra att vi har ett valår i antågande, men välkommet är det i alla händelser.

Ideella organisationer kan, till skillnad från myndigheter, agera snabbt, utmana normer och strukturer och med sin demokratiska förankring och sitt medlemstryck driva på utvecklingen genom bottom-up-initiativ, till skillnad mot myndighetens top-down-agerande. Ideella organisationer har stora möjligheter att vara en motkraft och skapa motbilder mot reklam och konsumtionsmönster som motverkar en hållbar utveckling. På ett målgruppsanpassat sätt kan de guida allmänheten till mer hållbara val. Vi och andra kan också agera vakthund mot myndigheter och politiker samt agera marknadsbevakare genom sina medlemmar och sina nätverk.

Det handlar bland annat om att nå och påverka även de som är svårast att nå och som inte söker den information som finns. Här kan ideella organisationer till exempel främja hållbar konsumtion genom sina kunskaper, nätverk och kontakt med konsumenterna, även de ”icke frälsta”.  Från Sveriges Konsumenters håll framhåller vi gärna projekt som ”Stilmedveten”, ”Fair Finance Guide, ”Med rätt att handla” och ungdomssatsningen ”Ingen blåser mig” som gjort skillnad, var och en på sitt sätt.

Budgetpropositionen innehåller en mängd andra nyheter som på olika sätt påverkar konsumenterna. Vi är i färd att analysera detta. Och även om vi gläds åt satsningen på konsumentpolitiken spelar området fortfarande i den absoluta bottendivisionen, vad gäller ekonomin. Satsningen på försvaret av konsumenterna om 24 miljoner är välkommet och kan göra tydlig skillnad, men är ändock bara 0,008 promille av ökningen av anslagen till försvaret av landet.

Sökes: konsumenthjältar

Blåslampa_683_för-webb

Vem är egentligen konsumentens bästa kompis? Vilka är de hjältar som gör insatser för att stärka alla som känner sig vilse i valfrihetsdjungeln, lurats in i något köp, vill handla hållbart men inte vet hur? Ja, lyssnar man på vad som sägs så skulle det kunna vara alla. Politiker säger sig stå på konsumentens sida – för att i skarpt läge hellre ta hänsyn till den fria företagandet. Det är ”viktigt” med starka konsumenter. Jaha. Och..? Liksom ledare för företag och branschorganisationer. Hur många gånger har jag inte hört floskler som ”kunden i centrum” eller ”alla är vi konsumenter” från det hållet?

Men det finns äkta kompisar. Människor, organisationer och även företag som slåss för att vi ska bli trygga, starka och medvetna i en tid när det är komplext och krävande att vara konsument. Tyvärr uppmärksammas de inte tillräckligt mycket. Särskilt inte om de agerar lokalt, utanför Stockholm, kanske med små medel, kanske för att hjälpa en mindre grupp utsatta konsumenter.

diplom2003 instiftades konsumentpriset ”Blåslampan”. Varje år delar Sveriges Konsumenter och Råd & Rön ut priset till en av dessa konsumenthjältar. Utanför mitt rum hänger en diplomen med alla välförtjänta pristagare genom åren – från TV-programmet REA och Marit Paulsen till Fredrik Gertten, Louise Ungerth och nu senast Fair Trade Center. Vem blir det som i år, den 21 oktober, ska ta emot en äkta blåslampa och 10 000 kronor av prisutdelaren, konsumentminister Per Bolund? Ja, det kan du vara med och avgöra. Fundera på om du sett något, hört något som borde belönas. Kanske något i din närhet, någon förening eller någon eldsjäl som borde uppmärksammas och som kan inspirera andra. Alla kan nominera, inte bara en utan flera kandidater. Vem är din konsumenthjälte?

Skicka din nominering till konsumentpriset@sverigeskonsumenter.se senast den 31 augusti.

Ordförande Örjan Brinkman samt prisutdelare Per Bolund tillsammans med vinnare Blåslampan 2014 - Fair trade center.

Ordförande Örjan Brinkman samt prisutdelare Per Bolund tillsammans med vinnare av Blåslampan 2014 – Fair trade center.

Snabba cash med höga risker

I tider när reporäntan ligger på minus finns det en bransch som utan att rodna tar över tusen procent i ränta. Snabblåneföretagen. Hur är det möjligt, rent principiellt? Och när antalet ansökningar hos Kronofogden för obetalda snabblån överstiger 50 000 varje år och vi har dubbelt så många så kallade evighetsgäldenärer med livstid i ”ekonomiskt fängelse”? Ett mysterium. Ett politiskt misslyckande. I alla fall än så länge.

Snabblån har vi haft i snart tio år. Trots gradvis strängare regler florerar ett hundratal företag som på nätet glatt erbjuder välkomna cash till svindlande räntor. I många fall är betalningsanmärkningar inget hinder och det inga besvärliga frågor ställs om vad pengarna ska användas till. Kreditreklam ska vara ”måttfull och återhållsam” men här är budskapet glasklart – låna till vad du vill och skjut bekymren på framtiden. Den som tvivlar rekommenderas googla på ordet ”snabblån”. Verksamheten göder också en växande inkassobransch liksom en affärskultur som paradoxalt innebär att den bästa kunden är den som inte betalar i tid.

De som försvarar verksamheten brukar argumentera att snabblånen är en ytterst liten del av den totala utlåningen (bostadslånen är såklart helt dominerande) och lånen är mycket uppskattade och att de flesta sköter sig. Ändå är det helt uppenbart att de ställer till mycket elände och i många fall är ”en motorväg in i skuldfällan”. Och även om ansvaret till sist vilar på individen så finns det också ett stort ansvar på både samhället och på långivarna. Som de senare definitivt inte tagit.

Regeringen förbereder uppenbarligen ny lagstiftning för att stävja problemen. Jag ser fram emot det konkreta utfallet och effekten för konsumenterna. I dagarna startar också en ny statlig utredning om en ”mer ansvarsfull marknad för konsumentkrediter”. Jag är en av nio experter som under det kommande året ska diskutera vad som går att göra åt överskuldsättning till följd av framför allt snabblånen. Man kan tycka att frågan är tillräckligt utredd och att det är synd att det ska behöva ta ytterligare flera år innan strängare lagstiftning är på plats. Men det är ändå bra att de riktigt skarpa förslagen nu lyfts upp på allvar. Som räntetak, en fråga vi i Sveriges Konsumenter drivit ända sedan vi skrev rapporten ”Att kränga krediter till utsatta” 2009.

Det är ovärdigt ett modernt, civiliserat samhälle att år efter år acceptera effektiva räntor på 1000-tals procent. Samhället har markerat genom bestämmelser om ocker i lagen att oskäligt höga räntor inte är okej. Tyvärr fungerar inte lagen i praktiken. Skärpt myndighetskontroll och strängare straff har haft alldeles för liten effekt och Kronofogdens statistik visar fortsatt alarmerande siffror. Jag har svårt att förstå tveksamheten med detta. Vem vill man skydda?

Får långivaren ta vilka räntor som helst minskar incitamenten att ta ordentlig kreditprövning och faktiskt säga nej till utlåning. Någon form av räntetak finns idag i mer än hälften av EU:s medlemsländer och har bevisat, snabb effekt. Enligt en EU-rapport finns det i 15 EU-länder åtminstone vissa bestämmelser om maximibeloppet för räntan under avtalsperioden. I tre länder (Irland, Grekland, Malta) finns en fast övre ränta, medan det i tolv länder (Finland, Belgien, Spanien, Nederländerna, Italien, Portugal, Polen, Frankrike, Tyskland, Slovakien, Slovenien och Estland) används ett relativt tak, som oftast binds till den genomsnittliga marknadsräntan.

Räntetak är naturligtvis inte det enda som behövs, vilket utredningen också ska ta itu med. Det ser jag fram emot. Men bakom frågan om snabblån ligger också en mycket större fråga – den om konsumtionskrediter i stort. Är det vettigt att vi konsumerar så mycket på lån. Är det så vi ska skapa tillväxt? Vad gör ”lån som lösning” med sunt ekonomiskt tänkande i längden? De som vuxit upp med reklam ”köp nu – betala sedan” – hur ska de uppmuntras till återhållsamhet och sparande?