Hög tid syna ICA

ICA har stor påverkan på våra liv. Av de 250 000 miljoner kronor som vi köper mat för i affärerna varje år i det här landet står det för hälften. Lite drygt. Viket är unikt.

marknadsandelarDet här debatteras av och till. Ibland kommer löpsedlar om stenrika ICA-handlare och röster höjs om att kartlägga om inte ICA:s dominans är skadlig för konkurrensen. Alltså att vi konsumenter betalar mer än nödvändigt för maten. Jämfört med de flesta andra EU-länder kostar maten i Sverige mer (även om maten tar betydligt mindre än förr av vår disponibla inkomst).

Det är extremt att en kedja har en sådan dominans på ett område som är så centralt för människors liv som just mat. Jag tycker man definitivt att det – igen – att ifrågasätta om konkurrensen fungerar tillräckligt bra.

Och det ska tydligen göras. Regeringens livsmedelsstrategi innehåller en lång rad åtgärder, många är intressanta och ska bli spännande att följa. En av dem är att ”utreda marknadens funktionssätt”, vilket handlar bland annat om att syna ICA.

Konkurrensverket har gjort det tidigare, men ICA har kommit undan. Det har inte gått att leda i bevis att de missbrukar sin dominerande ställning. Koncernen har hittat en modell där de kombinerar det smartaste i stordriften och det smarta i det privata företagandet. Det är därför de är framgångsrika och det är därför de inte gått att komma åt med nuvarande konkurrenslagstiftning. Det handlar både om de ekonomiska fördelarna men också när det gäller skandaler. I köttfärsskandalen för några år sedan kunde man peka på enskilda handlare och säga att det inte har något att göra med ICA-koncernen i stort att göra.

Men nu är det alltså dags. Efterlängtat. För övrigt kan sägas att kravet finns med i våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik” och lyder där så här: ”Genomför åtgärder för att öka konkurrensen och minska marknadskoncentrationen inom dagligvaruhandeln. Åtgärder bör genomföras för att minska dominerande aktörers påverkan på tillgänglighet och priser.”

Mer och intressant info om den svenska dagligvaruhandeln finns på ”Dagligvarukartan” (avser 2015).

Thrillern fortsätter

När Sven-Erik Bucht efter två år presenterade 129 sidor livsmedelsstrategi satt det inte så många journalister i Rosenbads pressrum. De riktigt tunga politiska reportrarna var frånvarande, liksom radio och TV. Trots att detta faktiskt var historiskt. Trots att besluten ska fungera ända fram till 2030. Trots att den lagda propositionen innehåller en hel del politisk dynamit. Och trots att politiken för en gångs skull handlar om något så centralt som maten vi äter.

Jag tänker inte fördjupa mig i journalistiska bedömningar utan konstatera att det är bra att presskonferensen kunde hållas, det vill säga att ”proppen” kom till sist. I media (DN och ATL) har jag kommenterat ungefär ”Bra men mycket återstår, produktionsstrategi delvis med konsumentperspektiv, tydliga hållbarhetsmål krävs och var tog folkhälsan vägen? Tillsammans med fem andra miljö-, konsument- och djurskyddsorganisationer har vi också gjort ett gemensamt, kraftfullt uttalande om vad vi förväntar oss framöver.IMG_8775

Vi är alla inriktade på dialog och samverkan men utifrån det vi läst och det vi hörde på Rosenbad är det nog ingen dålig gissning att dragkampen blir hård – även framöver. Vi fick vara med som åskådare vid presskonferensen, LRF och Lantmännen fick plats på scenen och passade på att ställa tydliga krav utifrån sina partsintressen. Djävulen bor i detaljerna och här är tre ord där det kan bli strid om innebörden: HÅLLBAR, KONKURRENSKRAFT och REGELFÖRENKLING.

Folkhälsa nämndes inte. I själva proppen tar man visserligen upp de socioekonomiska skillnaderna i hälsa (bra!). Men åtgärderna inskränker sig till nystart för nyckelhålet och den vanliga hänvisningen till skolans roll.

Folkbildning, någon? ATT vi ska producera verkar viktigare än VAD.

Vi efterlyser också tvingande regler om ursprungsmärkning för sammansatta livsmedel och på restaurang.

Detta blir en thriller med många avsnitt. Propositionen ska under våren beredas i riksdagen där oppositionen har två veckor att skriva så kallade följdmotioner med ändringsförslag (där allianspartierna kommer att ha olika uppfattningar). Men innan vi kommit så långt ska regeringens egen handlingsplan för kommande året/åren lanseras (7 februari, sägs det). Därefter ska ett nationellt råd bildas, där hela livsmedelskedjan (inklusive de som ska köpa och äta maten) ska ingå. Ett stort ansvar kommer att läggas på Jordbruksverket. Dags att påminna dem om att de enligt instruktionens portalparagraf ska arbeta bl a för ” en livsmedelsproduktion till nytta för konsumenterna.”

Som sagt: Det är bra att det finns en proposition och enighet kring övergripande mål och att konsumenternas förtroende ska var bas och att de svenska miljömålen och oförändrat djurskydd är inskrivet. Vi ser fram emot att bidra konstruktivt även fortsättningsvis, även om det inte är någon enkel ekvation.

Den intressantaste på presskonferensen var egentligen handelns representant, Tommy Ohlström som är VD på KF. Han varnade för tillkrånglade märkningar, han lyfte vikten av fungerande konkurrens när det är brist på ekologiskt (en släng åt ICA) och att den hållbara maten ska vara tillgänglig för alla, även dem med ont om pengar.

Titta gärna på presskonferensen HÄR. Och propositionen HÄR. Intressant är att söka på vissa ord och se hur ofta och i vilka sammanhang de förekommer. Tips att söka på: konsument, hälsa, ekologiskt.

Släpp loss solidariteten

En liter mjölk kostar dryga tian idag. Så länge tillbaka jag kan minnas har det varit ungefär detsamma. Eller åtminstone några decennier. Samtidigt läser vi om mjölkkris och om gårdar som får slå igen. SVT:s Uppdrag Granskning sände i våras ett sorgligt reportage om mjölkbönder i konkurs där ilskan i första hand riktades mot Arla.

Arla är idag en internationell koncern där svenska bönder är i klar minoritet och som har en mängd varumärken av bland annat matfett och ostar där svensk mjölk inte ingår. Men problemet är mycket större än ett enskilt företag. Inom EU minskar efterfrågan, vi får inte exportera till Ryssland och de nationella begränsningarna (mjölkkvoterna) avskaffades i april. Summa summarum lägre pris till bonden, ända ner mot 2:50 per kilo mjölk.

KOimageTill bilden av massiv nedläggning ska också tilläggas att gårdarna blivit större. Antalet kor minskar alltså inte lika snabbt som antalet gårdar. EU:s gigantiska stödmaskineri håller näringen igång och det har nu bestämts om ytterligare hundratals miljoner i stöd.

Och att mjölkproduktion är så mycket mer än själva drickmjölken – ost, yoghurt, kvarg, grädde, smör, glass, soppor, såser…

Många konsumenter är bekymrade och beredda att betala mer för att stödja svenskt lantbruk. Tre av fyra konsumenter vill veta ursprung på mejeriprodukter. Vi märker också att det finns en klar vilja bland konsumenterna att hjälpa till, många inser att ”priset för lågpriset” är högt för dem som bor och jobbar på landsbygden. Kampanjer om ”mjölkkrona” och ”mjölklöfte” har startats för att ta mer betalt. ICA och andra kedjor samarbetar nu med LRF för att ”runda” Arla. Det är en unik situation. Och mycket intressant. Handeln som tidigare nästan bara intresserat sig för pris lyfter allt mer upp andra värden. Man blir glad. Ungefär som när man ser stora demonstrationer för en mer human flyktingpolitik. Ett nytt tidevarv, känns det som…

Det tröttsamma mantra att ”konsumenten säger en sak och gör en annan” stämmer inte längre. Om det någonsin gjort det. Många går på priset, många måste gå på priset, men alla konsumenter är inte likadana och miljön, klimatet, antibiotikaresistens och andra ödesfrågor får fler och fler att förstå hur allt hänger ihop. Eko-boomen, fairtrade-boomen, haussen av köttersättningsprodukter och nu senast mjölkkrisen – alla är det tecken på ett uppvaknande. Det gör skillnad genom att flytta handen en liten bit i butiken. Och den tröga handeln börjar vakna, även om väldigt mycket går i gamla hjulspår och väldigt mycket fortfarande handlar om att vara BILLIGAST.

Centralt är att konsumenterna kan känna sig säkra på att ett prispåslag i handeln verkligen når bonden. Hittills har pålitliga system saknats för detta. Vi måste också bli klara med att det inte räcker med att betala mer för drickmjölken. Det krävs tio liter mjölk till ett kilo ost men ursprung är inte helt enkelt att se på ostpaketet. Vi har ett bättre djurskydd än andra länder, vi använder mycket mindre antibiotika i djuruppfödningen. Det ska vi vara stolta över, det ska vi använda. Vi kan ändå inte konkurrera med låglöneländer. Trots detta finns det krafter som vill dra ner på svenska särkrav om bland annat bete.

Sedan finns det en dimension till. En risk som lurar, någonstans där framme. I svenskmärkningens tidevarv måste vi hålla kolla på att stämningen inte glider över i någon sorts otäck protektionism, att ”bara svenskt duger”. Någon sorts matens främlingsfientlighet. Skälen till att köpa svenskt ska bygga på fakta.

Tandläkare i förtroendekris

Tandläkare har avslöjats med omfattande överdebiteringar i TV4:s Kalla Fakta. Förlorare är som vanligt konsumenterna, men också samhället genom att Försäkringskassan betalar ut för mycket i bidrag för behandlingar som inte blivit utförda eller påståtts vara mer komplicerade än vad de varit. Själv har jag fått kommentera avslöjandena och det finns ju bara en sak att säga – alarmerande och fullständigt oacceptabelt. Det blir inte bättre av att tandläkare ibland får bonus för att de drar in mycket pengar. Även i omhuldade Folktandvården. Tandläkare, liksom annan vårdpersonal, är en grupp som inte ens får misstänkas att sätta något annat än patientens bästa i första rummet – och så detta.

nyTandvård är en förtroendebransch, där vi som patienter och konsumenter är i underläge redan från start. Vi är ofta nervösa, vi vet inte vad som väntar, vi vet inte hur debiteringssystemet fungerar och vi vet ofta inte vad slutnotan kommer att gå på förrän i efterhand. Och vi går ogärna tillbaka och klagar. Vem vill hamna i bråk med sin tandläkare? Osökt kommer man att tänka på den gamla Fleksnes-sketchen när ordväxling uppstår i undersökningsrummet om en bilmodell och tandläkaren hotar den gapande men påstridiga patienten med borren.

Överdebiteringar är inget nytt, jag har tandläkare i min närhet och vet att det snackats om ”konsten att debitera” i decennier. Det som är nytt nu är framför allt skalan. Även om merparten av tandläkare och tandhygienister försöker göra rätt finns det alldeles för många som frestas att tänja på gränserna eller i vissa fall uppträder rent bedrägligt. För att det är enkelt och relativt riskfritt att fuska. Att skylla på att det är administrativt krångligt och tidsödande är bara löjligt – att de flesta gör rätt visar ju att de går.

Det måste bli lättare att få en överblick. Det går idag via vårdsajten 1177.se, men är krångligt och ofullständigt. Ska jag flyga till Barcelona kan jag gå in och jämföra flygpriser. Varför är det inte lika enkelt om jag ska gå till en tandläkare? Nu ska myndigheten TLV få i uppdrag att utreda en ny sådan jämförelsesajt. I Norge finns en sådan sajt, Hvakostertannlegen.no. Dit är tandläkare tvungna att rapportera. Bra idé! Sajten drivs för övrigt av Norges motsvarighet till Sveriges Konsumenter.

Tandläkare är inte vana att utsättas för granskningar, det märks tydligt i reaktionerna. Både i Kalla Fakta och i det faktum att ingen tandläkare ställde upp för att debattera med mig och en drabbad patient i Nyhetsmorgon i morse. Nu är det upp till dem att göra bot och bättring. Varför belöna tandläkare som drar in pengar? Kanske bättre att straffa dem som fuskar… Dessutom krävs politik, hårdare styrning och mer kännbara straff. Det går inte att överlämna städjobbet på konsumenterna.

Valenkäten – vilken läsning!

Skärpta konsumentlagar – och strängare myndighetskontroll. Så vill partierna stötta och skydda konsumenterna. Nio partier har gett besked i 100 frågor om konsumentlagar, mat, banker, hälsa, el, telefoni och annat som berör allas vår vardag. En slutsats är: Vi kan förvänta oss politisk action efter valet där marknaden misslyckats. 

Idag publiceras Sveriges Konsumenters stora valenkät och där finns massor av intressant läsning. För alla. Är du till exempel arg på apotekens service – läs! Är du arg på telefonförsäljare eller taxi – läs! Jag har grottat runt i materialet– här kan du läsa om mina fynd och kommentarer. I sammanfattning, vad som är uppseendeväckande. I vilka frågor det finns bred enighet. Och så lite undringar om de två partier som är minst positiva till en stark konsumentpolitik. Hela resultatet kan du förstås läsa på vår hemsida.

Sammanfattningsvis

…är jag glad över att stödet för våra frågor är så stort. Det är betydligt fler av våra krav som får stöd än de som inte får det. Inget parti säger Ja till mindre än hälften av frågorna, flera är uppe på 80-90 procents instämmande. Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet har flest Ja på oppositionssidan. Inom Alliansen är det Folkpartiet som får utmärkelsen Konsumentvänligast parti, något fler Ja fler än Miljöpartiet. Bu för Centerpartiet som har minst antal Ja och är tveksamma till många krav som borde vara självklarheter. Intressant att C och FP som traditionellt ansett står nära varandra här skiljer sig i avgörande frågor. Kristdemokraterna leder klart Nej-listan och avstår helt från att svara på en av deras egna hjärtefrågor (se sist i bloggen)

Ändå ser jag en skärpning inom i stort sett alla partier, jämfört med vad de sagt och gjort de senaste åren. Vi följer detta och ser tydligt vad som är snack och vad som är verkstad. Med tanke på en del svar från Allianspartierna är det förvånande att inte mer har hänt under de senaste två mandatperioderna. Men jag tolkar ändå svaren som en ökad insikt om att marknaden inte ”reparerar sig själv”. Det gäller fulsälj på telefon, taxi, snabblån, apotek och andra frågor. Marknadskrafterna gör mycket men inte allt, konsumenterna har många gånger blivit utsatta och lurade över anständighetens gräns. Nu har politikerna fått nog, det behövs krafttag. Ett välkommet uppvaknande. I flera fall finns det också ett brett stöd för skärpt myndighetskontroll, vilket är välkommet men naturligtvis krävs pengar för att det inte bara ska stanna i ord.

Socialdemokraterna, med valsegern inom räckhåll, klarar sig hyfsat. Inte konsumenternas bästa vän och ungefär lika många ”poäng” som Folkpartiet och Miljöpartiet. Moderaterna ligger något bättre till än Centerpartiet på Ja-sidan men har några fler Nej. Ändå finns de i klustret strax över 50 procent. Vilket jag betraktar som en uppryckning, för ett parti där konsumentpolitiken tidigare varit närmast en vit fläck.

Särskilt intressant

…och i vissa fall förvånande är bland annat följande:

  • Utökad hem- och konsumentkunskap i skolan får nej enbart av KD. FP, MP, V och SD säger tydligt Ja, de övriga tveksamma. Det finns hopp, äntligen..? Mer privatekonomi i skolan får stöd av alla utom M. Alla (utom tveksamma C) är för mer folkbildning i frågan.
  • Finansiell rådgivning för alla – brett stöd över blockgränserna. Bara KD klart emot. Detta var också resultatet av vår enkät till riksdagskandidaterna som publicerades på DN Debatt den 17 juli.
  • Telefonförsäljning behöver regleras betydligt hårdare, tycker en klar majoritet. Skriftlig bekräftelse av avtal som ingåtts på telefon är det bara M som är tveksamma till. De rödgröna plus KD vill gå längre och ha ett ”Jox-register”, förhandsgodkännade för att få ringa upp.
  • Tvång på skriftliga avtal för hantverkstjänster har relativt brett stöd, bara SD säger nej medan C och M är tveksamma.
  • Räntetak för snabblån – stöds av de rödgröna, KD och SD. Bara M emot. Dags för action!
  • Kortare avtalstider för telefon och bredband – bara M är emot.
  • Enklare bankbyte genom möjligheten att ta med sig sitt kontonummer. Alliansen + S säger Ja, de andra tveksamma.
  • Förbud mot reklam till barn på internet stöds av en klar majoritet, bara SD är klart emot. Förbud mot reklam för ”skräpmat” till samma grupp har däremot inte lika brett stöd.
  • Fullständig innehållsdeklaration på restaurangmat – ingen emot. S, V, MP, FP och FI säger Ja.
  • Mindre kött, mer vegetarisk kost genom samhällsinsatser skiljer blocken åt. Alliansen mot, de rödgröna för, SD tveksamma.
  • Internet för funktionshindrade – borde vara självklart men MP, C, FP, M och SD är tveksamma.

Bred enighet i många viktiga frågor

Samtidigt kan man med glädje konstatera att det finns en stor enighet i många frågor från alla eller nästan alla partier. Här några exempel:

  • Hållbar produktion av hälsosam och miljövänlig mat genom skatter, stöd och reglering.
  • Politiska styrmedel för att underlätta konsumenternas hållbara val (men inte genom skattedifferentiering för att gynna ekologisk produktion).
  • Tillgång till konsumentvägledning för alla.
  • Effektivare kemikalielagstiftning, inklusive mer forskning om ”cocktaileffekter”.
  • Enklare att välja el, tele, vård, skola, omsorg etc. Bra grundalternativ för de som inte vill välja.
  • Återerövra det förebyggande arbetet i hälsovården.
  • Strängare krav för skönhetsoperationer.
  • Frihandelsavtalet EU-USA (TTIP) får inte försvaga konsumentskyddet.
  • Skärpta regler för antibiotika i djurhållning.
  • Ny skuldsaneringslag och kortare köer till budget- och skuldrådgivning.
  • Energieffektiviseringar utifrån konsumentkrav.
  • Nätneutralitet – emot begränsningar och ”inlåsning” på internet.
  • Bättre konsumenträtt för digitala tjänster som nedladdade böcker och film.
  • Förstärkta möjligheter att ställa miljö- och etikkrav vid offentliga upphandlingar.
  • Bättre stöd vid konsumenttvister.
  • Skärpta regler för integriteten på internet.
  • Kraftigt sänkta priser på roaming (mobiltelefoni över gränserna).
  • Enhetliga täckningskartor för mobiltelefoni.
  • Se över apoteksreformen, särskild vad gäller receptbelagda mediciner.

De minst konsumentvänliga…

Två partier utmärks av relativt få Ja och många Nej och Tveksamma. Här finns en del som kan göra en lite förstummad. Centerpartiet utmärker sig genom att flera gånger vara enda Alliansparti som går emot en del regelskärpningar. De är enda parti att vara tveksamma till detta krav: ”Alla konsumenter måste kunna tillgodose sina konsumtionsbehov utifrån sina förutsättningar”, samt säger Nej till automatisk förlängning av avtal. C och KD – varför??? Kristdemokraterna AVSTÅR ensamt från att svara på frågan om hårdare krav på apoteken (med kommentaren att frågan är felformulerad). Trots att det är ”deras” fråga i regeringen. De säger Nej till en nationell handlingsplan för folkhälsa. (ihop med M). De är också ensamma om att säga Nej till mångsidig kost genom samhällsinsatser och ett effektivt stopp för hälsobluffar i reklamen.

Både KD och C är också de enda som inte tycker att konsumenterna har rätt att veta om köttet kommer från djur som fötts upp på GMO-foder. Och båda är tveksamma till följande krav: ”Utgå från konsumentnyttan vid omreglering och konkurrensutsättning av marknader och utred konsekvenserna för konsumenterna mer grundligt än vad tidigare gjorts.” Hur kan man INTE säga Ja till det..? C har tidigare haft en tydlig konsumentpolitisk profil, och var i ett tidigare val ett av de få som hade ett särskilt konsumentpolitiskt program (”Hej Konsument”). Vår enkät visar att denna stolta hållning verkar till stor del eroderats till förmån till en stor tvekan att göra något som kan reta företagarna.

Sverigedemokraterna har hittills inte på något sätt profilerat sig i konsumentfrågor tidigare, och gjorde en tämligen blek insats på vår utfrågning i Almedalen. I vår enkät hamnar de poängmässigt i samma liga som C, KD och M.

På Sveriges Konsumenters hemsida finns sammanställningarna, liksom också ett antal listor. Tilläggas kan att det är den ungefärliga läget på ”poängskalan” som är intressant, inte det exakta antalet poäng. Frågor har olika tyngd och betydelse för konsumenterna där vissa är avgörande för alla konsumenter medan vissa har en mindre betydelse och kanske bara för vissa grupper. Det är alltså väl så intressant VILKA frågor partierna stöder. Tre av partierna har också valt att skriva kommentarer till vissa av frågorna, den ligan leder Folkpartiet klart.

Almedalsutfrågningen finns refererad och filmad – finns även den på vår hemsida.

Dagens bankkontor – en deprimerande upplevelse

Idag var jag tvungen att besöka ett bankkontor. Det var en deprimerande upplevelse. Här är signalen tydlig: Vi vill inte dig här. På nätet går det smidigt och är hjälpligt pedagogiskt och det var flera år sedan jag sist gjorde vanliga ”ärenden” vid en bankdisk. Och vi vill inte hantera nåt så smutsigt, opraktiskt och gammaldags som PENGAR. Tisdag klockan tio, på behörigt avstånd från löneutbetalningar och månadsskifte. Borde vara enkelt och snabbt fixat. Trodde jag. Detta var ett större kontor i centrala Stockholm. Först en ilsken skylt: ”Kontoret har inga kontanter”. Ett varmt välkomnande. Sedan kölapp, fem nummer före. Två små diskar, trots en stor lokal. Väl synligt satt ytterligare tio medarbetare och plockade med sina papper, skämtande med kaffekoppar i högsta hugg. Hade det varit en butik i en bransch med fungerande konkurrens hade fler lösgjort sig från kontorsgnetet för att korta köerna. Men nu är bankerna ingen vanlig bransch. Väntan blev ungefär 40 minuter. Man kan tycka att det är ett lyxproblem – men det jag vill beskriva är den gradvis försämring som bankernas service uppvisar, inklusive vägran att befatta sig med kontanter. Vad blir nästa steg? Bankföreningen pratar om att de tar bort kontanter för att ”anpassa sig till kundernas behov” men det är kvalificerat skitsnack. Man vill slippa vanligt folk med vanliga ärenden, helst bara ta emot dem som ska skriva på lånehandlingar eller tala med deras ”rådgivare” (försäljare). Då gör man det svårt, obekvämt och gärna dyrt. Som sagt, i en bransch med fungerande konkurrens hade detta straffat sig. Bankerna kan obehindrat fortsätta…

Slaget om frihandeln är igång

I två dagar har konsumentkämpar från USA och EU diskuterat i Bryssel. Ämnet kommer att gälla dig, mig och alla andra konsumenter – ett kommande frihandelsavtal mellan just USA och EU. Förkortat TTIP. Det är sega, omfattande och svårbegripliga förhandlingar under ståtliga deklarationer om att alla kommer att vinna på detta. Så enkelt är det tyvärr inte. Frihandel är bra och kan innebära stora vinster för konsumenterna. MEN det finns alldeles för mycket som pekar på att detta drivs stenhårt att företag och näringsliv som vill urvattna konsumentskyddet i EU – och att de har åtminstone de amerikanska förhandlarna med sig. Det är en extremt sluten process med en skriande obalans mellan intressena. 700 företrädare för företag får tillgång till utkasten till avtalstexter men som känt bara en (1) konsumentföreträdare och hon har fått munkavle. Någon ändring på detta lovades inte. Över huvud taget misslyckades de amerikanska regeringsföreträdarna att ingjuta något förtroende eller hopp om ökat inflytande för konsumentorganisationer – vare sig det gäller finansiella tjänster, livsmedel, nanoteknik, GMO, dataintegritet, upphovsskydd eller något annat av alla de områden detta handlar om. Lite bättre lät det från EU-sidan. Konsumentkommissionären Mimica lovade transparens, involvering av konsumentorganisationer, att inte sänka konsumentskyddet etc. ”Konsumentskyddet är inte russinen i kakan, det ÄR kakan” var ett av hans citat och det låter ju hoppfullt. En annan företrädare lovade att inte kompromissa om försiktighetsprincipen – central i allt konsument- och miljöskydd. Återstår att se hur långt det där håller när det kommer till kritan. Konsumentorganisationerna i rummet var inte övertygade, eftersom det alla vet att i slutet handlar om hård press från företagssidan och svårbegripliga men viktiga detaljer i avtalstexterna. Så vi får se. Men ett stort steg vore att öppna upp hela upp processen och på allvar låta konsumenternas företrädare få reellt inflytande. Kör med öppna kort! Det skulle skapa förtroende.

Roaming är dumt

När vi åker utomlands vet vi att det blir dyrt att ringa, att ta emot samtal, att sms:a – och inte minst att ta emot datatrafik. Detta kallas på engelska roaming och har länge varit ett rött skynke både för konsumenterna och för EU-Kommissionen. Att det är så dyrt att många avstår från att kolla mail via telenätet, de väntar tills de kommer till en wifi-zon på ett kafé, konferenslokal eller hotell. Igår gästades Stockholms av Kommissionens näst högsta ledare – vice ordföranden och kommissionären Neelie Krous. Denna politiske veteran hade bett om inspel på det stora telekom-paketet som hon släppt och som hon hoppas ska vara genomförts innan nästa sommar. Jag var där för Sveriges Konsumenter, liksom operatörer, Google, Facebook och många andra. Sedan tidigare finns det tak för avgifter för telefoni men nu är planen att de ska bort helt. Varför ska vi ha en gränslös marknad för allt utom telekom-tjänster? argumenterar Krous. Och hon har ju helt rätt. Själv var hon riktigt ilsk på roamingen vid mötet igår ”Om jag laddar ner Financial Times kostar det tio pund, betydligt mer än att köpa den i kiosken?”. Roaming är ett omodernt och slentrianmässigt sätt att enkelt tjäna pengar, menade hon, det förhindrar nya affärsmodeller. De operatörer som var där muttrade självfallet missnöjt och hade olika tekniska förklaringar till att det skulle bli dyrare för konsumenterna. Vilket jag inte tror på, det är naturligtvis en betingad reflex om EU vill minska en så enkel intäktskälla, låt vara att sydeuropeiska operatörer tjänar mer på grund av mer turistande där (även i DN idag). Men för svenska konsumenter har jag svårt att se några nackdelar. Dessutom finns ju ett betongargument: Försvinner roamingavgifterna skulle ju konsumenterna börja använda telenätet för datatrafik mycket mer, så de tjänar nog sina pengar ändå.

Jag har bytt bank

Idag har jag bytt bank. Helt och hållet. Efter ett schysst förhållande på nästan 20 år åkte den gamla banken ut. Jag som brukar propagera för att byta bank och visa storbankerna att de inte bara slentrianmässigt ska räkna med sina gamla kunder har nu även privat gjort slag i saken. Skälet var boräntan.

Jag kan konstatera två saker: 1. Det går defintivt att pruta på boräntan. 2. Det är inte så enkelt som man tror att byta bank. Att spela ut bankerna vad gäller räntan gick, men villkoret för att få rabatt är alltid att man är helkund. Det skiljde flera tiondels procent mellan högsta och lägsta anbudet (nej, jag tänker inte berätta vilken bank det blev till slut). Idag skulle alla avtal skrivas under. Det blir en del och i det mesta fungerar principen att den nya banken håller i alla kontakter och fixar allt. Man slipper ”göra slut” med gamla banken. Det hela tog sammanlagt tre timmar och då var allt inte helt klart. Det beror framför allt på två saker: De stående överföringarna som finns från gamla kontot måste man ändra själv (däremot går det bra att ändra autogiro från nya banken). Och när fonder skulle föras över från gamla banken fanns det flera som inte den nya banken förvaltade. Och då måste de ligga kvar i gamla banken, med avgifter och allt. Eller flyttas någon annanstans. Inte bra. En varning också för att det kan bli ränteskillnadsersättning om man inte för över exakt den dagen lånet förfaller (vi hade någon vecka kvar). Lite sura pengar.

Så systemet kan definitivt förbättras. Bäst vore om man kan införa nummerkontoportabilitet, alltså att man får ta sig gamla kontonumret med alla överföringar till och från. Men dessutom behövs en del annat jobb hops bankerna också.

ICA i skottgluggen

Idag kom två intressanta rapporter: Livsmedelsbranschens undersökning om att konsumenterna mer och mer går på priset. Och Svenska Dagbladets granskning av ICA, som visar att vissa av butiksägarna tjänar multum, i vissa fall mer än Annika Falkengren på SE-banken. Paradoxen är att vi aldrig betalat så lite för maten och de som säljer den inte tjänat så mycket (i alla fall vissa av dem).

Vägen till fortsatt framgång ska tydligen också vara att satsa på lågpris, det är i alla fall vad ICA:s ledande företrädare sagt, bland annat i branschtidningen ICA-Nyheter. Vilket ger anledning till oro. Det är naturligtvis bra att maten inte är onödigt dyr, men det finns ett högt pris för lågpris-racet i form av dålig kvalitet, förstörd miljö, plågade människor i produktionen och plågade djur. Ordet ”prisvärt” är mycket bättre än ”billigt”. Att vi så ensidigt är intresserade av lågpris tror jag heller inte på. Hur ställdes egentligen frågorna i branschens undersökning..? Det vi hör från medlemmar och andra är ett ökat intresse för kvalitet, miljö och etik. Många är naturligtvis tvungna att köpa billigast möjliga mat för att de har ont om pengar, men många vill ta en ansvar genom vad de köper. De är allvarligt oroade av klimatförändringar och djurskandaler och vill inte bidra. Då måste de få en möjlighet att göra det. Och då är det oansvarigt att bara annonsera på priset, att köra ut billiga kotletter som lockvaror, att inte göra det enkelt att hitta hållbara alternativ som gör det lätt att välja rätt. Varför är kött en volymvara? Varför inte en drive för mindre kött men med kvalitet? Här sviker handeln genom att bara kommunicera pris i ändlösa helsidesannonser till konsumenterna. Här sviker ICA, som borde ha råd att göra betydligt mer för en hållbar utveckling och som i kraft av sin dominans borde vara föregångare.

Dagens rapporter reser också frågan om ICAs dominans. Har man över hälften av marknaden och tjänar hutlöst så kan man med fog fråga sig hur konkurrensen egentligen fungerar. Konkurrensverket har tittat på frågan och menar att man inget kan göra. Kanske dags för en nytt titt. Och en rejäl debatt. Det finns mycket att säga om bristande konkurrensen och brist på ansvar hos bankerna men den debatten får för den skulle inte freda den viktiga livsmedelsbranschen från kritik.