ICA i skottgluggen

Idag kom två intressanta rapporter: Livsmedelsbranschens undersökning om att konsumenterna mer och mer går på priset. Och Svenska Dagbladets granskning av ICA, som visar att vissa av butiksägarna tjänar multum, i vissa fall mer än Annika Falkengren på SE-banken. Paradoxen är att vi aldrig betalat så lite för maten och de som säljer den inte tjänat så mycket (i alla fall vissa av dem).

Vägen till fortsatt framgång ska tydligen också vara att satsa på lågpris, det är i alla fall vad ICA:s ledande företrädare sagt, bland annat i branschtidningen ICA-Nyheter. Vilket ger anledning till oro. Det är naturligtvis bra att maten inte är onödigt dyr, men det finns ett högt pris för lågpris-racet i form av dålig kvalitet, förstörd miljö, plågade människor i produktionen och plågade djur. Ordet ”prisvärt” är mycket bättre än ”billigt”. Att vi så ensidigt är intresserade av lågpris tror jag heller inte på. Hur ställdes egentligen frågorna i branschens undersökning..? Det vi hör från medlemmar och andra är ett ökat intresse för kvalitet, miljö och etik. Många är naturligtvis tvungna att köpa billigast möjliga mat för att de har ont om pengar, men många vill ta en ansvar genom vad de köper. De är allvarligt oroade av klimatförändringar och djurskandaler och vill inte bidra. Då måste de få en möjlighet att göra det. Och då är det oansvarigt att bara annonsera på priset, att köra ut billiga kotletter som lockvaror, att inte göra det enkelt att hitta hållbara alternativ som gör det lätt att välja rätt. Varför är kött en volymvara? Varför inte en drive för mindre kött men med kvalitet? Här sviker handeln genom att bara kommunicera pris i ändlösa helsidesannonser till konsumenterna. Här sviker ICA, som borde ha råd att göra betydligt mer för en hållbar utveckling och som i kraft av sin dominans borde vara föregångare.

Dagens rapporter reser också frågan om ICAs dominans. Har man över hälften av marknaden och tjänar hutlöst så kan man med fog fråga sig hur konkurrensen egentligen fungerar. Konkurrensverket har tittat på frågan och menar att man inget kan göra. Kanske dags för en nytt titt. Och en rejäl debatt. Det finns mycket att säga om bristande konkurrensen och brist på ansvar hos bankerna men den debatten får för den skulle inte freda den viktiga livsmedelsbranschen från kritik.

Visst ska företagen rädda världen

Socialt ansvar är temat för många seminarier här i Almedalen. 86 procent av svenska folket anser företagen ska ta samhällsansvar.  Sex av tio har någon gång valt bort en produkt eller tjänst av detta skäl. Allt enligt en undersökning som presenterats på seminariet ”Ska företagen ta socialts ansvar?”. Vilket för övrigt är fel sätt att ställa frågan, mer korrekt är vår egen rubrik på vårt seminarium den 8 november: Hur ska företagen rädda världen? En annan viktig fråga är: Lönar det sig att vara schysst? Allt fler är beredda att svara ja på den frågan. Eller att se ansvar för miljö och socialt ansvar som en ”hygienfaktor”, alltså något som man inte kan strunta i för då kan det gå riktigt illa. Känslan här på Almedalen är att det är mycket stora krafter i rörelse. Allt syns inte för oss som konsumenter, men nätverk, policies, tjänster, produkter, normer utifrån hållbarhetsperspektiv skapas i en rasande takt. Det finns en del kritiker till alltihop, som talar om ”vänsterns trojanska häst” och att hela utgångspunkten med att företagens över huvud taget har ett samhällsansvar har fel. Gudskelov är de få, och de blir allt färre. Företagens är en del av samhället, de tar del av samhällstjänster som utbildad arbetskraft och infrastruktur och ska därför ta ett samhällsansvar. De har också en moralisk skyldighet, utan att därmed på något sätt blir omoraliskt att tjäna pengar.

Världskongress om konsumentmakt igång

Just nu händer det mycket spännande saker här i Hongkong. Jag är här tillsammans med några kollegor – och med över 700 kollegor och konsumentkämpar från ett 70-tal av världens länder. Vi är på Consumers Internationals världskongress, som hålls vart fjärde år. Den har tjuvstartat idag med en inofficiell seminariedag innan det börjar mer officiellt ett globalt konsumentmingel nu klockan arton lokal tid. Temat är: ”Stärka morgondagens konsumenter.” Ämnen som tas upp är Rättvisa finansiella tjänster, Konsumentens rättigheter, Grön ekonomi, Företagens sociala ansvar, Säker och hälsosam mat och Konsumentens i den digitala världen. Kan det bli mer angeläget?

Det är frapperande hur mycket gemensamt vi har i så många länder vad gäller problemen. Och hur mycket det finns att lära av erfarenheter och lösningar av våra kollegor som kämpar i olika delar av världen. Det är samtidigt nyttigt att inse att det finns många andra perspektiv än dem vi har i EU. Vi är trots allt ”bara” 500 miljoner konsumenter – att jämföra med två av Asien tillväxtjättar Kina och Indian med båda mer än dubbelt så många konsumenter. Vi är inte världens mitt, det blir man mer än medveten här i det som faktiskt kallas ”Mittens rike”.

Följ världskongressen via Sveriges Konsumenters hemsida, via Consumers Internationals kongressblogg, via denna blogg och min twittersida. Några exempel på vad jag twittrat denna första dag: ”Vittnesmål från hela världen på konsumentkongressen: Bankerna gör INGET konsumentvänligt om de inte tvingas. Frivillighet funkar inte.”,”Öppnare världshandel – bra för konsumenterna? NGO:s på Hongkong-kongressen svarar ja – men problem med slavarbete o dumpning måste lösas”.

Blåögt om marknadskrafter

Blev det som vi tänkt oss? Det är en av de retoriska frågorna som hänger sig kvar från Håkan Juholts linjetal i förmiddags. Det handlade om marknader som konkurrensutsatts, där vi gått från att vara medborgare till att vara kunder. Juholt ägnade mycket kraft åt marknadskrafterna, åt de avregleringar som vi upplevt de senaste decennierna. Han poängterade att han inte var emot privata alternativ, men det var följderna han ifrågasatte. Apoteken till exempel. ”Höga överpriser på apoteken förvandlas till miljonvinster i skatteparadis”. Eller elmarknaden, som fortfarande efter femton år levererar ytterst lite konsumentnytta. Just där fylldes för övrigt Juholts röst av vrede: Han ville ha mycket tuffare kontroll av elbolagen. ”Och där tänker vi agera”. Ska bli spännande att se hur.

Det är ett faktum att vi gått från att vara medborgare till att vara kunder på allt fler områden. Men om vi ställer Juholts fråga ”Blev det som vi tänkt oss?”, så tror jag att många svarar NEEEEJ. På båda sidorna blockgränsen. I alla fall om man menar FÖR KONSUMENTERNA. Och det är ju ändå för vår skull som man avreglerar marknader. Vad lära vi oss av detta? Jo, just det som Sveriges Konsumenter tjatat om ända sedan organisationen föddes: Ska man avreglera och konkurrensutsätta så kan man inte bara köra igång fullskaleexperimentet. Man måste göra en ordentlig konsekvensanalys först. Här har det brustit och brister fortfarande. Det är häpnadsväckande att de faktiska konsekvenserna på ekonomi, tillgänglighet, utbud och annat centralt för dig och mig och alla andra konsumenter blir så mycket av gissningslek och så lite av professionell, vetenskaplig analys. Blåögt, det är vad det är.

Centern på konsumentoffensiv?

Såg vi ett nytt konsumentparti födas idag? Maud Olofsson gick ut hårt mot elbolagen på Dagens Nyheters debattsida. Det handlade bland annat om den fjärdedel av elabonnenterna som inte valt aktivt och därför får mycket dyrare tillsvidarepris. Ett ständigt påtalat problem ända sedan elmarknaden avreglerades för 15 år sedan. Som ingen gjort någonting åt. Nu skriver den borgerliga regeringens näringsminister: ”Därför vill jag och Centerpartiet reglera elhandelsbolagens prissättning. Syftet är att garantera ett skäligt elpris också för kunder som inte gjort ett aktivt val. Det är ett första steg i att stärka konsumenternas ställning.” Vi väntar spänt på de fortsatta stegen. De behövs. Man kan med fog fråga sig vad vanliga småkunder egentligen vunnit på denna avreglering. Och vad dagens usla konkurrens egentligen kostar oss.

Intressant är att utspelet kommer från ett av de små partier som nu omprövar sin egen politik, eftersom den gamla lett till vikande stöd och ett lätt offer för den moderata ångvälten. Och så väljer Olofsson en konsumentfråga. Klokt, tror jag. Konsumentfrågorna är ett oexploaterat politiskt fält, där det finns stora möjligheter för den som tar för sig först. Månne något att plocka upp för andra partier i kris? Vem hinner först?

Beredskap KOSTAR

Träffsäker reklam på Stockholms central

”Trött på att vänta?” undrar Telenor i sin kampanj, som av en händelse finns på stora skyltar i Central-stationens avgångshall i Stockholm. Sällan har jag sett en bättre målgruppsanpassning av reklam. Snabbare internetuppkoppling i Telenors fall blir en bitande, men troligen fungerande, ironi för alla de som väntar på att tåget ska komma eller gå. Igår var jag där för att vänta in en kollega för mötet med finansmarknadsministern och blev vittne till vad som händer vid tvärstopp på stambanan p g a signalfel, timslånga förseningar. Vad kostar inte kaoset samhälle, företag och enskilda i inställda, försenade och icke beslutsmässiga möten..?
I förmiddags var tågkaoset temat i riksdagens trafikutskott. Ingen vill riktigt kännas vid ansvaret, men det finns många som borde ta det. Det handlar om effektivare organisation, det handlar om samordning mellan dem som har hand om tåg, spår och stationer. Nu har samordningen blivit ett sorts fullskaleexperiment. Nyckelordet är också beredskap. Beredskap kostar (titta bara på försvaret..). Bilden som växer fram är att alla milda vintrar gjort att man sett möjligheter att spara. För att sedan tas på sängen. Av snön. Regeringen, nuvarande och tidigare, har stor skuld i det som sker. Utredaren Per Unckel, som knappast kan beskyllas för att tillhöra oppositionen, sa idag följande: ”Man behöver inte vara Einsten för att räkna ut att järnvägskapaciteten måste byggas ut för att slippa störningar”. Vidare, om snöplogslok och annan vinterutrustning: ”Resurserna finns inte i tillräcklig utsträckning, de måste fram så fort som möjligt”. Så fram med friska pengar för en hållbar satsning på det mest miljövänliga (och dessutom trevligaste) färdsättet vi har.
Hur det gick för kollegan på väg med tåg? Hon hann. Eftersom hon inte vågat chansa på att hinna fram utan åkt upp kvällen innan. Andra jag vet har gjort likadant. Och med ett sånt förtroende ligger tåget som färdsätt riktigt, riktigt illa till.

Lok eller bakvagn?

”Det finns ingen efterfrågan”. Har ni hört den förut? Ursäkten från handlare att de inte säljer en viss vara. Eller vägrar satsa seriöst på sånt som är skonsamt mot miljön eller mot människor i produktionen. Veckans tema har varit handelns ansvar för hållbar utveckling. Det råkade bli så att tre möten med ”tunga” företrädare för handeln denna vecka till stor del handlade om miljö och socialt ansvar. Frågan är om handeln ska vara loket i en hållbar utveckling. Eller en passiv bakvagn, som bara hänger med, en part som försiktigt inväntar ett tryck från konsumenterna. Hittills har de passat, sällan haft modet att utmana traditionella uppfattningar om vad som säljer. Inte vågat gå före, själva driva utvecklingen. Men i resonemangen denna vecka har jag hört mer än tidigare att man faktiskt inser sitt ansvar. Att man faktiskt kan använda sin förmåga att sälja till att sälja in etik – också. Ansvarsfull konsumtion. Att slit och släng och prisfokus faktiskt delvis är deras eget fel, eftersom det är vad deras egen reklam basunerar ut. Att ansvar till och med kan vara en konkurrensfördel, oavsett bransch.
Det är långt till en verklig förändring. Det har hänt för lite hittills. Det går långsamt, detta är en supertanker. Och det finns alltid stora risker för ”greenwash”, alltså bedrägliga fasader hos företagen. Julhandeln inger inte precis någon större förhoppningsvis, med sin traditionella, sanslösa prylhysteri (läs nyhetsbrevets ledare denna vecka). Men det finns en rörelse där ute. Nån sorts långsamt uppvaknande. Nu ska bara fler ruskas om, fatta galoppen. Och farten måste öka. För än så länge bidrar handeln knappt alls till hållbar utveckling.

Hoppsan, som det blev…

Apoteken växer upp som svampar, bara vid mitt köpcentrum på Södermalm finns det numera tre där det förr fanns ett. Plus alla affärer som saluför receptfria piller bredvid godiset. Idag avslöjar Svenska Dagbladet att kontrollen av hur mycket som säljs är urdålig. Många ska samordna sig och systemet verkar genuint ogenomtänkt. Om det kan mycket sägas, framför allt vad gäller brådskan med att avreglera. Detta ska alltså inte handla om det är bra eller dåligt att släppa monopolet utan om vådan av att stressa igenom såna här förändringar. Var fanns konsekvensanalysen? Var fanns grundarbetet med en fungerande tillsyn? Ingenstans. Det påminner om avregleringen av elmarknaden som gick fort och där elbolagen lobbade igenom detta utan att det var klarlagt om det verkligen innebar förbättringar för konsumenterna. Och även om de värsta barnsjukdomarna nu 15 år efteråt är åtgärdade (vilket är på tok för lång tid) så återstår fortfarande frågan: Vem vann egentligen på avregleringen? Bolagen gjorde det i alla fall definitivt.

För samhället och konsumenterna är det katastrofalt om man har för bråttom. Det blir fullskaleexperiment och man får lappa och laga i efterhand. Vi är bra på utredningar i det här landet, men i vissa fall brister det. Bättre att vänta något år. Men det är klart, då kan man ju förlora regeringsmakten och då kan ju alltihop gå i stöpet.

Kristet budskap till konsumenterna

Göran Hägglund var den enda partiledare som själv svarade på vårt upprop till partierna i början av året om konsumentpolitiska program. Han lovade där att ”ta vara på” konsumentpolitiska frågor och att komma med utspel. Så många sådana har vi nu inte sett. Kristdemokraterna har liknande syn som alliansbröderna på detta område, frihet och eget ansvar, vilket också betonades på debatten i onsdags i Almedalen. Det vill säga tron på att det mesta går av sig själv om man bara informerar konsumenterna och har bra märkningar. Konkurrens är också ett honnörsord och de vill ha mer avskräckande straff för kartellbildning. Men på vissa ställen sticker Hägglunds parti ut: Etiken i konsumentpolitiken. Det innebär skarpa krav på djurskydd och en mer restriktiv hållning mot GMO-grödor. Inte dumt alls. Vi får se vad de kan och vill genomdriva i verkligheten om de får chansen.

Sossarna håller oss på halster

Nej, inte ännu. Det är svaret från socialdemokraterna på frågan om konsumentpolitiskt program. Vi väntar med spänning på vad ”inte ännu” innebär. Statsministerkandidaten Mona Sahlin har just pratat klart i Almedalen, men svaret kom inte just där. Vi får tolka den framtida inriktningen genom svaren på gårdagens utfrågning här i Visby, svaren på hemsidan – och genom att blicka bakåt. Socialdemokraterna har haft ministerposten åtskilliga varv, oftast i rollen som civil- eller jordbruksminister . Senast var det Ann-Christine Nykvist som det sista året av sin ministerperiod kallade sig ”matminister”, en titel som är klart mer tilltalande än jordbruksminister. Satsningen i pengar har dock varit ungefär lika stor – eller liten – vare sig det varit röda eller blå regeringar. Inget har sagts om någon jättesatsning framöver. Deklarationerna på hemsidan är ganska allmänna, ”ett starkt konsumentverk” och ”en stark konsumentrörelse” torde de flesta kunna ställa sig bakom. Men betyder det en förstärkning..? Vi kan bara hoppas.

Det finns en ideologisk skillnad mellan blocken – mer samhällsansvar för de rödgröna och mer egenansvar hos alliansens partier. Debatten igår mellan de sju partierna visade också att det finns en hel del samsyn – till exempel gäller vad som behöver göras mot överskuldsättning (möjligen med undantag av moderaterna). Man vill öka konkurrensen mellan bankerna, satsa mer på ekologisk produktion, de kommer med ett helt eget förslag är en priskommission för ”belysa tillsyns-, konkurrens- och prissättningsfrågor”. Intressant. Men vad betyder det, mer än vad som redan idag görs av myndigheter.

Alltså: Många intressanta förslag men också många frågetecken. En hyfsat kvalificerad gissning är att i en regering kommer socialdemokraterna att överlåta konsumentfrågorna åt miljöpartiet. Eller möjligen vänsterpartiet.