Hög tid syna ICA

ICA har stor påverkan på våra liv. Av de 250 000 miljoner kronor som vi köper mat för i affärerna varje år i det här landet står det för hälften. Lite drygt. Viket är unikt.

marknadsandelarDet här debatteras av och till. Ibland kommer löpsedlar om stenrika ICA-handlare och röster höjs om att kartlägga om inte ICA:s dominans är skadlig för konkurrensen. Alltså att vi konsumenter betalar mer än nödvändigt för maten. Jämfört med de flesta andra EU-länder kostar maten i Sverige mer (även om maten tar betydligt mindre än förr av vår disponibla inkomst).

Det är extremt att en kedja har en sådan dominans på ett område som är så centralt för människors liv som just mat. Jag tycker man definitivt att det – igen – att ifrågasätta om konkurrensen fungerar tillräckligt bra.

Och det ska tydligen göras. Regeringens livsmedelsstrategi innehåller en lång rad åtgärder, många är intressanta och ska bli spännande att följa. En av dem är att ”utreda marknadens funktionssätt”, vilket handlar bland annat om att syna ICA.

Konkurrensverket har gjort det tidigare, men ICA har kommit undan. Det har inte gått att leda i bevis att de missbrukar sin dominerande ställning. Koncernen har hittat en modell där de kombinerar det smartaste i stordriften och det smarta i det privata företagandet. Det är därför de är framgångsrika och det är därför de inte gått att komma åt med nuvarande konkurrenslagstiftning. Det handlar både om de ekonomiska fördelarna men också när det gäller skandaler. I köttfärsskandalen för några år sedan kunde man peka på enskilda handlare och säga att det inte har något att göra med ICA-koncernen i stort att göra.

Men nu är det alltså dags. Efterlängtat. För övrigt kan sägas att kravet finns med i våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik” och lyder där så här: ”Genomför åtgärder för att öka konkurrensen och minska marknadskoncentrationen inom dagligvaruhandeln. Åtgärder bör genomföras för att minska dominerande aktörers påverkan på tillgänglighet och priser.”

Mer och intressant info om den svenska dagligvaruhandeln finns på ”Dagligvarukartan” (avser 2015).

Thrillern fortsätter

När Sven-Erik Bucht efter två år presenterade 129 sidor livsmedelsstrategi satt det inte så många journalister i Rosenbads pressrum. De riktigt tunga politiska reportrarna var frånvarande, liksom radio och TV. Trots att detta faktiskt var historiskt. Trots att besluten ska fungera ända fram till 2030. Trots att den lagda propositionen innehåller en hel del politisk dynamit. Och trots att politiken för en gångs skull handlar om något så centralt som maten vi äter.

Jag tänker inte fördjupa mig i journalistiska bedömningar utan konstatera att det är bra att presskonferensen kunde hållas, det vill säga att ”proppen” kom till sist. I media (DN och ATL) har jag kommenterat ungefär ”Bra men mycket återstår, produktionsstrategi delvis med konsumentperspektiv, tydliga hållbarhetsmål krävs och var tog folkhälsan vägen? Tillsammans med fem andra miljö-, konsument- och djurskyddsorganisationer har vi också gjort ett gemensamt, kraftfullt uttalande om vad vi förväntar oss framöver.IMG_8775

Vi är alla inriktade på dialog och samverkan men utifrån det vi läst och det vi hörde på Rosenbad är det nog ingen dålig gissning att dragkampen blir hård – även framöver. Vi fick vara med som åskådare vid presskonferensen, LRF och Lantmännen fick plats på scenen och passade på att ställa tydliga krav utifrån sina partsintressen. Djävulen bor i detaljerna och här är tre ord där det kan bli strid om innebörden: HÅLLBAR, KONKURRENSKRAFT och REGELFÖRENKLING.

Folkhälsa nämndes inte. I själva proppen tar man visserligen upp de socioekonomiska skillnaderna i hälsa (bra!). Men åtgärderna inskränker sig till nystart för nyckelhålet och den vanliga hänvisningen till skolans roll.

Folkbildning, någon? ATT vi ska producera verkar viktigare än VAD.

Vi efterlyser också tvingande regler om ursprungsmärkning för sammansatta livsmedel och på restaurang.

Detta blir en thriller med många avsnitt. Propositionen ska under våren beredas i riksdagen där oppositionen har två veckor att skriva så kallade följdmotioner med ändringsförslag (där allianspartierna kommer att ha olika uppfattningar). Men innan vi kommit så långt ska regeringens egen handlingsplan för kommande året/åren lanseras (7 februari, sägs det). Därefter ska ett nationellt råd bildas, där hela livsmedelskedjan (inklusive de som ska köpa och äta maten) ska ingå. Ett stort ansvar kommer att läggas på Jordbruksverket. Dags att påminna dem om att de enligt instruktionens portalparagraf ska arbeta bl a för ” en livsmedelsproduktion till nytta för konsumenterna.”

Som sagt: Det är bra att det finns en proposition och enighet kring övergripande mål och att konsumenternas förtroende ska var bas och att de svenska miljömålen och oförändrat djurskydd är inskrivet. Vi ser fram emot att bidra konstruktivt även fortsättningsvis, även om det inte är någon enkel ekvation.

Den intressantaste på presskonferensen var egentligen handelns representant, Tommy Ohlström som är VD på KF. Han varnade för tillkrånglade märkningar, han lyfte vikten av fungerande konkurrens när det är brist på ekologiskt (en släng åt ICA) och att den hållbara maten ska vara tillgänglig för alla, även dem med ont om pengar.

Titta gärna på presskonferensen HÄR. Och propositionen HÄR. Intressant är att söka på vissa ord och se hur ofta och i vilka sammanhang de förekommer. Tips att söka på: konsument, hälsa, ekologiskt.

Nu ska strategin bli en strategi

Äntligen har vi fått en livsmedelsstrategi. I alla fall lite. Efter nära två år med förseningar så landade igår en överenskommelse från vänster till höger i riksdagen.

Det är positivt. Vi behöver en nationell plan för hur vi ska producera något som livsviktigt som mat i det här landet  (i ett land som är ovanligt väl lämpat för just det). Att det dragit ut har varit olyckligt och pinsamt – för Sven-Erik Bucht och regeringen men också för oppositionen.

Men det är ändå bara ”the beginning of the end”. Att läsa regeringens pressmeddelande är lite som att ägna sig åt gamla tiders kremlologi. Alla är glada och alla partier har fått sola sig lite i glansen och uttala några käpphästar. Men vad betyder alla ord? Det handlar fortfarande om ganska diffusa mål. Det finns gott om snubbeltrådar i fortsättningen, inte minst i begreppsapparaten. Ordet ”hållbar” kan betyda både det ena och andra, det har diskussionerna hittills redan visat. Och så undrar man ju var alla frågor om folkhälsa har tagit vägen.

imagesÄn finns alltså ingen strategi och det finns ingen handlingsplan. Och djävulen bor i detaljerna. En proposition från regeringen är nu snart på gång och då ska det bli spännande att se hur avvägningarna har gjorts, vilka perspektiv som dominerar, vilka politiska åtgärder som föreslås, vilka intressen som varit mest framgångsrika i sin lobbying.

Vi har ända från början slagits för ett tydligt konsumentperspektiv och har gjort flera in- och utspel under 2015 och 2016. Traditionellt har livsmedelspolitik utgått från producenterna. Nu ska det bli mer ”pull” än ”push”, enligt Peter Larsson, regeringens speciella utredare för livsmedelskedjan. Alltså att efterfrågan och intresse från konsumenterna får större tyngd. Ett mål är ju glädjande nog att ”konsumenterna ska ha högt förtroende för livsmedlen” och att ekologisk mat nämns frekvent. Sedan får vi se vad det egentligen betyder för oss när vi kommer in i en framtida butik eller sätter oss ner på en restaurang.

En annan fråga är ju ”stärka konkurrenskraften” betyder. Även om konsumentmakten är viktig kan den inte bli en ursäkt för att dra ner på viktiga regler för miljö och djurskydd. Det behövs ett stabilt ”golv”. Och det är trots allt här som Sverige har sin möjlighet att visa på tydliga ”mervärden”. Potentialen att öka försäljningen av sådan mat är enorm i en värld som, trots Donald Trump, blir mer inriktad och intresserad av på hållbar utveckling.

Strategi på villospår?

Igår gick åtta organisationer ut med ett öppet brev till ministrarna Romson, Bucht och Bolund om den kommande livsmedelsstrategin. Vägen till en sådan har varit gropigare än många förutsett. Och nu måste regeringen visa att de menar vad de sagt, även miljöpartiet (även om de har bråda dagar just nu). Det handlar om konsumenternas förtroende. Om de nationella miljömålen. Om djurskyddet.

Det var tretton månader sedan stod landsbygdsminister Sven-Erik Bucht på Nalen och pratade om den kommande livsmedelsstrategin. Han förkunnade att ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det lät bra. För så är det – utan tilltro att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Efter ett år av dialog och lobbying - vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Efter ett år av dialog och lobbying – vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Sedan dess har vi och flera av våra medlemsorganisationer aktivt drivit konsument- och hållbarhetskraven i dialoger, seminarier, debattartiklar och skriftliga inspel om ”konsumenten i centrum”. Vi har uppvaktat ministern och vi har format en gemensam vision tillsammans med miljö- och djurskyddsrörelsen. Vi, som representerar medborgarna, har lobbat. Det har även lantbrukarna och industrin gjort.

En viktig poäng för konsumentrörelsen är folkhälsan. Ska en strategi handla om vilken mat som helst, bara den är svensk? Ska den tillåtas krocka med en politisk ambition – på ett annat departement – att bekämpa ”fetmabomben” och andra problem till följd av att vi äter för fet, söt och för salt mat.

Om tre månader ska jag debattera livsmedelsstrategin i Almedalen. Förhoppningsvis vet jag vilken. Hela arbetet är försenat, processen är sluten och är just nu en mycket het potatis inom regeringskansliet. Planen är att den ska presenteras före sommaren, efter beredning inom regeringen och förankring hos oppositionen.

Blir det en ren produktionsstrategi? Samma som förr, fast mer? Trots att marknaden – alltså vi konsumenter – skriker efter mat som är schysst mot miljön, schysst mot djuren, schysst mot den egna hälsan. Den säljer allt mer trots att marknadsföringen är massiv för det som är ohälsosamt – läsk, chips, godis. Liksom för kött och chark. Eller som Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, skrev på DN Debatt nyligen: ”Det är oroande att representanter för livsmedelskedjan inte tycks bejaka denna marknadspotential utan i stället driver att Sveriges miljö- och djurskyddsregler ska försvagas”. Hållbar mat kan inte vara något ”extra”, en nischprodukt. Hållbar mat måste finnas för alla. Det måste vara själva normen

Förtroende för svenska mervärden är det som kommer att avgöra om strategin blir flipp eller flopp. ”Konkurrensneutralitet” urholkar bilden att svensk mat generellt har klara fördelar. Svenskt lantbruk har svårt att konkurrera med lågt pris. Dessutom är priset för ett lågt pris ofta högt i långa loppet – för miljön, hälsan och djuren.

I takt med att klimatförändringarna och antibiotikaresistensen blir synliga för oss alla kommer konsumenternas krav att öka. Även på marknadsföringen och informationen. Hur länge tror ni att det räcker med att säga ”svenskt” utan att förklara närmast övertydligt varför det är bättre än säg danskt eller tyskt? Transparens är också viktigt, framför allt vad gäller djurhållningen. Den dagen kommer när konsumenterna faktiskt vill se hur det går till i svin- och kycklingfabrikerna. Inte i mönsteranläggningar utan i vilken som helst. Tål branschen det?

Livsmedelsstrategin kan bli en win-win, som också bidrar till ökad lönsamhet i svensk matproduktion. Men då krävs att konsumentförtroende och hållbar produktion fylls med reellt innehåll.

Utmana läsknormen!!

En av årets sockerhögtider står för dörren. Vi svenskar äter mest godis i världen och nu i helgen peakar det. Jag vill inte fördystra den annalkande påskstämningen (och jag kommer själv att trycka i mig ett och annat chokladägg). Men vår myckna sockerkonsumtion är ett stort folkhälsoproblem. Och det är inte bara skumbananerna och geléråttor som är problemet. Söt läsk bidrar också starkt till att var fjärde tioåring idag är överviktig i Sverige. De marknadsförs och exponeras hårt i matbutiker och de stora flaskorna dominerar. Vilket naturligtvis är en medveten taktik för att öka konsumtionen. En öppnad flaska dricks upp, det vet både jag, du och tillverkarna. Och läsk är billigt, priset på socker och läsk har gått ner de senaste decennierna.

Den som rest över världen vet att Coca Cola-skyltarna och reklamen finns överallt, även i de fattigaste områden. Problemet är så stort att flera länder infört en särskild läskskatt – senast Storbritannien. Detta av en konservativ regering, som inte precis varit några varma anhängare av regleringar och skattehöjningar. Finansminister Osborne motiverar skatten så här: ”När jag ser tillbaka på min tid här i parlamentet så är jag inte beredd att säga till nästa generation: ”Jag är ledsen. Vi visste att det fanns problem med söta drycker. Vi visste att det orsakade sjukdomar. Men vi duckade för besluten och gjorde inget åt det”.

IMG_6992Läskindustrin hatar sådana här tankar och är paniskt rädda att de ska sprida sig. I Mexiko infördes sockerskatt och fick påtagliga folkhälsoeffekter. Industrin lobbar intensivt för att den ska avskaffas. Norge, Finland och Frankrike är andra länder med sockerskatt. Sverige då? Fetmaforskaren Claude Marcus är en av dem som förordar det, bland annat med argumentet att socker är för billigt i förhållande till nyttigheter som frukt och att vi redan har skatt på skadliga produkter som tobak och alkohol. Den svenska regeringen var emellertid snabba med att deklarera att man inte tänker följa det brittiska exemplet. Även om Gabriel Wikström inte höll dörren helt stängd i sitt inlägg. Och oavsett skatt så krävs nu politiska krafttag för folkhälsan och för minskad sockerkonsumtion i regeringens livsmedelsstrategi. Detta har Sveriges Konsumenter propagerat för i ett års tid nu.

För att återgå till läsken – ett problem är att det blivit en slags ”norm” som barndryck. En norm som sällan utmanas. Svensk Dagligvaruhandel har i olika inlägg förklarat att man vill ta ett större ansvar för folkhälsan. Varför gör man i så fall inget åt läsken? Samma sak på krogen, där läskindustrin metodiskt och medvetet stakat ut sitt revir. Gå till vilken pizzeria, hambugerrestaurang eller kebabhak som helst och se vilka drycker som lyfts fram. Inte är det mineralvattnet. När min familj går ut och äter är dryckesalternativen för barn ofta enbart Coke, Sprite och Fanta (alla från samma tillverkare, för övrigt). Möjligen finns mjölk. Ja, och så vatten. Servitören brukar titta konstigt på dottern när hon frågar efter must eller något annat som inte sött. I Tyskland, där vi nyligen semestrade, var det helt naturligt med alkoholfria, osötade alternativ som passade såväl barn som de vuxna. Det fanns bland annat ”Apfelschorle”, en uppskattad dryck med hälften äppelmust, hälften bubbelvatten. Hallå, krogvärlden. Det är inte bara på tallriken det behövs förnyelse utan även i glaset!

Sockret är en folkhälsobov, som till och med får jordbruksstöd av EU men ändå kostar statskassan miljarder i sjukvård, förlorade arbetsinkomster etc. Lyssna gärna till hur sockerlobbyn jobbar på P1:s ”Matens pris”. Socker tillsätts i godis, läsk, energidrycker, kakor, glass men också bröd, flingor, fruktyoughurt, senap, ketchup – you name it. Men ska man minska sockerintaget är det en god idé är att börja med en kraftfull insats mot läsken. Har vi egentligen råd att låta bli..?

Välkommet kött-skryt

”Vi sänker kötthalten i korven”, skryter Preem med på sina reklamtavlor. Jag stannar till och konstaterar att det faktiskt håller på att hända saker. En sådan reklam hade varit omöjligt för bara några år sedan. Traditionellt har man klagat på att korv innehåller för lite kött, att det är en produkt som är enkel att fuska med genom att dryga ut innehållet med mjöl, vatten och andra billigare råvaror. Även om man kan fråga sig hur avgörande förändringen av korven är (del av nötköttet har ersatts med fläskkött, se från webben nedan) så är det värt en liten applåd för att man i alla fall hakat på trenden och gör en grej av det.Skärmavbild 2016-02-27 kl. 15.06.10

Även köttjätten Scan har hakat på trenden med korvar och järpar där köttet delvis ersatts av grönsaker. Så visst händer det grejer. Köttkonsumtionen planar ut i Sverige eller till och med minskar något, visar en uppgifter från Jordbruksverket och Centrum för Konsumtionsvetenskap i Göteborg. Allt annat än en fortsatt sänkning av konsumtionen under kommande åren vore en sensation. Medvetenheten stiger snabbt, i skolor och på sjukhus talas det om köttfria dagar, hamburgerkedjorna hårdlanserar veggburgare. Fast det är en bit kvar till Livsmedelsverkets rekommendation om högst 500 gram kött och chark i veckan. Särskilt gäller det många av oss män.

Även landsbygdsminister Sven-Erik Bucht  säger sig nu vara för en minskning av köttkonsumtionen, efter sitt första, famösa uttalande i Ekot nyligen (se tidigare blogg). Så här sa Bucht i riksdagen i veckan: ”En lägre köttkonsumtion, både i Sverige och i andra länder, skulle vara bra för klimatet och i många fall även av hänsyn till andra miljöaspekter”. Viktigt är nu att vegetabilier som alternativ till köttet kommer med i en framsynt livsmedelsstrategi från regeringen. Här är det definitivt läge för innovation.

Och som vanligt är det på plats att påpeka att det inte handlar om att sluta äta kött. Utan att äta mindre men bättre kött. Bra för miljön, hälsan, plånboken och även svenska bönder om vi som konsumenter väljer utifrån produktionsmetoder och antibiotikaförbrukning. Och antibiotikaresistens är ett riktigt, riktigt läskigt hot, där vi som konsumenter kan göra en insats genom att ”rösta med fötterna”.  Sveriges Konsumenter återkommer i denna fråga.

Köttet – ett känsligt kapitel

Veckan har gått i köttets tecken. Måndagen blev allt annat än köttfri, när en landsbygdsminister och en liberal debattör utlöste stora känslosvall i den alltid lika politiskt känsliga köttfrågan. Sven-Erik Bucht yttrade i Ekot att kött varken var dåligt för miljön eller hälsan. För det fick han skäll – även av sina egna. Även jag blev alldeles paff och undrade vad regeringskollegorna från miljöpartiet egentligen tyckte. I senare uttalanden backade Bucht och ansåg också att intervjun var för hårt klippt.

Fakta är att köttkonsumtionen har skenat de senaste decennierna. Vi behöver äta mindre men bättre kött av både miljö- och hälsoskäl. Dagens köttfrossa är en parentes. Det av EU subventionerade lågprisköttet för oss i fördärvet.

IMG_6901Buchts uttalande ökar på oron inför den kommande livsmedelsstrategin, som skulle speglas av ”bred samsyn” och med hållbar utveckling som ledstjärna. I nästa vecka är det nytt möte i den så kallade dialoggruppen och hoppas vi på raka svar på frågor om varför processen försenats och varthän det egentligen barkar. Bucht talar mycket om ett konsumentperspektiv (senast på ett riksdagsseminarium igår – bilden). Men vad betyder det egentligen i praktiken? Och var tar folkhälsan vägen i strategin?

Liberalen Carl B Hamiltons inlägg på DN Debatt kom lite i skuggan av Bucht-intervjun. Men Hamilton svor rejält i kyrkan genom att tala om ”köttprotektionism”. Hamilton har en poäng i att svenskt kött per definition inte nödvändigtvis är bäst ur smak- och kvalitetsynpunkt. Men han verkar ha missat att antibiotikaresistens är ett extremt allvarligt hot och där är svensk djuruppfödning bättre än i andra länder. Och ursprungsmärkning är något konsumenterna vill ha för att kunna göra välinformerade val. Hur kan en inbiten liberal ha någonting emot det? Hamilton fick också duktigt med repliker.

I den förträffliga P1-reportageserien Matens pris sändes i veckan ett avsnitt om ”Köttet och politiken” som resonerade kring varför det här med kött är så känsligt. Bucht medverkar och menar att köttskatt är uteslutet, Anders Wijkman vittnar om hur det blir helt tyst bland politikerna när styrmedel kring köttet förs på tal. Detta trots att insikterna växer om vikten av att äta vegetariskt och om nackdelarna med dagens köttproduktion och –konsumtion. Men köttet är en central del av vår kultur och det finns en utbredd inställning – inte minst bland män – att politikerna inte ska påverka det jag lägger på grillen. När det tydligen är helt okej när det gäller bensin, tobak, alkohol och parfym. Och när kött faktiskt är subventionerat genom EU:s jordbrukspolitik. Här vågar väldigt få politiker utmana väljarna. Eller mäktiga lobbyintressen hos jordbruket och industrin.

Trenden är tydlig – ökat medvetande om köttets baksidor. Men det går alldeles för långsamt. Information kommer inte att räcka, det krävs även modiga politiker som tänker långsiktigt och inför styrmedel. Det verkliga priset måste synas på prislappen. Handeln måste också göra mer för att bidra till att vi köper mindre men bättre kött, om vi nu ska ha kött. Att det är omöjligt är bara snack. Varför ska just köttet vara en volymprodukt? Kunderna lägger gärna pengar på knäckebröd, olivolja, youghurt, potatis och andra varor där det finns ”premiumprodukter” så varför skulle det inte funka på köttet? Där det faktiskt är nödvändigt både av folkhälso-, djurskydds-, miljö- och klimatskäl. Vilket också föranleder mig att slå ett slag för den förträffliga Köttguiden!

Släpp loss solidariteten

En liter mjölk kostar dryga tian idag. Så länge tillbaka jag kan minnas har det varit ungefär detsamma. Eller åtminstone några decennier. Samtidigt läser vi om mjölkkris och om gårdar som får slå igen. SVT:s Uppdrag Granskning sände i våras ett sorgligt reportage om mjölkbönder i konkurs där ilskan i första hand riktades mot Arla.

Arla är idag en internationell koncern där svenska bönder är i klar minoritet och som har en mängd varumärken av bland annat matfett och ostar där svensk mjölk inte ingår. Men problemet är mycket större än ett enskilt företag. Inom EU minskar efterfrågan, vi får inte exportera till Ryssland och de nationella begränsningarna (mjölkkvoterna) avskaffades i april. Summa summarum lägre pris till bonden, ända ner mot 2:50 per kilo mjölk.

KOimageTill bilden av massiv nedläggning ska också tilläggas att gårdarna blivit större. Antalet kor minskar alltså inte lika snabbt som antalet gårdar. EU:s gigantiska stödmaskineri håller näringen igång och det har nu bestämts om ytterligare hundratals miljoner i stöd.

Och att mjölkproduktion är så mycket mer än själva drickmjölken – ost, yoghurt, kvarg, grädde, smör, glass, soppor, såser…

Många konsumenter är bekymrade och beredda att betala mer för att stödja svenskt lantbruk. Tre av fyra konsumenter vill veta ursprung på mejeriprodukter. Vi märker också att det finns en klar vilja bland konsumenterna att hjälpa till, många inser att ”priset för lågpriset” är högt för dem som bor och jobbar på landsbygden. Kampanjer om ”mjölkkrona” och ”mjölklöfte” har startats för att ta mer betalt. ICA och andra kedjor samarbetar nu med LRF för att ”runda” Arla. Det är en unik situation. Och mycket intressant. Handeln som tidigare nästan bara intresserat sig för pris lyfter allt mer upp andra värden. Man blir glad. Ungefär som när man ser stora demonstrationer för en mer human flyktingpolitik. Ett nytt tidevarv, känns det som…

Det tröttsamma mantra att ”konsumenten säger en sak och gör en annan” stämmer inte längre. Om det någonsin gjort det. Många går på priset, många måste gå på priset, men alla konsumenter är inte likadana och miljön, klimatet, antibiotikaresistens och andra ödesfrågor får fler och fler att förstå hur allt hänger ihop. Eko-boomen, fairtrade-boomen, haussen av köttersättningsprodukter och nu senast mjölkkrisen – alla är det tecken på ett uppvaknande. Det gör skillnad genom att flytta handen en liten bit i butiken. Och den tröga handeln börjar vakna, även om väldigt mycket går i gamla hjulspår och väldigt mycket fortfarande handlar om att vara BILLIGAST.

Centralt är att konsumenterna kan känna sig säkra på att ett prispåslag i handeln verkligen når bonden. Hittills har pålitliga system saknats för detta. Vi måste också bli klara med att det inte räcker med att betala mer för drickmjölken. Det krävs tio liter mjölk till ett kilo ost men ursprung är inte helt enkelt att se på ostpaketet. Vi har ett bättre djurskydd än andra länder, vi använder mycket mindre antibiotika i djuruppfödningen. Det ska vi vara stolta över, det ska vi använda. Vi kan ändå inte konkurrera med låglöneländer. Trots detta finns det krafter som vill dra ner på svenska särkrav om bland annat bete.

Sedan finns det en dimension till. En risk som lurar, någonstans där framme. I svenskmärkningens tidevarv måste vi hålla kolla på att stämningen inte glider över i någon sorts otäck protektionism, att ”bara svenskt duger”. Någon sorts matens främlingsfientlighet. Skälen till att köpa svenskt ska bygga på fakta.

Det Egentliga Priset…

Skulle köpa tonfisk nyligen och fastnade framför denna hylla. Där fanns Abbas MSC-märkta tonfisk och en billigare variant. Vikt och annat var helt lika. Men den miljömärkta var mer än dubbelt så dyr – 21:50 mot 8:50. Och då undrar man ju lite varför. Och om mekanismerna bakom lågpriserna. Okej att någon krona extra tas ut för det välrenommerade varumärket Abba. Men resten av skillnaden? Är det så att Abba eller butiken tar ut extra mycket avans på den MSC-märkt. ”En köpstark grupp som efterfrågar miljö, de betalar säkert för sitt samvete”.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Det kan säkert finnas en sådant cyniskt resonemang från industri och handel. Men jag tror inte att det är huvudgrejen. Huvudgrejen är att det inte är den dyra maten det är fel på. Utan den billiga. Det finns ett pris på lågpriset. Ett mycket högt sådant. I fallet med tonfisk handlar det kanske om rovfiske på fredade vatten, plågsam död för djuren och bifångster i form av till exempel delfiner. Det framgår naturligtvis inte. Jag vill inte moralisera över dem som inte har råd att köpa den dyrare varianten. Och det är klart att mat inte ska vara dyrare än nödvändigt eller göda butikschefer. Men jag tycker att den kortsiktiga matproduktionens gigantiska avigsidor måste bli tydligare och saker måste hända.

För tyvärr är det så att lågprishetsen gjort att vi inte betalar det egentliga priset, vi skickar så att säga fakturan till fattiga arbetare, till mijön, till djuren och/eller till framtida generationer. Eller som andra uttryckt det: ”Den billiga maten är subventionerad av planeten” (Johan Rockström). ”Det finns egentligen ingen billig mat, det syns bara inte på prislappen i affären” (någon på LRF, har glömt vem).

 

En budget för konsumenterna?

Exakt en månad kvar tills regeringen släpper sin budgetproposition. Det blir den första ”riktiga” budgeten, den förra fick ju hastas fram på några veckor efter regeringsskiftet och ledde till stor politisk turbulens. Men nu blir det en statsbudget för 2016 som kommer att gå igenom. Vad kommer den att innebära för oss som konsumenter? När det gäller maten, bankerna, fulsäljet, hälsan, integriteten, hjälpen när vi råkar illa ut?

Genom alla år har konsumentpolitiken varit ett pyttigt område, med ungefär 220 miljoner i utgifter, varav Konsumentverket har ungefär 140. Detta är 0,2 promille av statens alla utgifter. Eller ungefär en tredjedels Jas-plan, om man är på det humöret. Siffran är väl å andra sidan inte helt rättvis eftersom det som staten gör vad gäller livsmedel – till exempel lönerna till Livsmedelsverket – går på ett annat konto. Plus ytterligare några exempel. Men det är sammantaget lite pengar. Omsorgen om oss som konsumenter mäts med helt andra budgetlinjaler än annat samhällsstöd och annan myndighetskontroll. I en värld där det blir allt mer komplext att vara konsument, klyftorna vidgas, där fällorna är fler och där det läggs ett stort ansvar på konsumenterna att vi ska agera hållbart.

Ansvarig för frågorna är finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund. Han har haft en relativt hög svansföring under året och talat om vikten av att stärka konsumentskyddet på olika sätt. Allt sådant syns ju inte i budgeten, men han har lovat att åtgärder för stärka oss gentemot banker och finansbolag ska presenteras där. Blir spännande. Dessutom finns ambitioner att komma med ett nytt konsumentpolitiskt mål (flaggat i förra budgeten). Blir spännande även det. Liksom hur Bolunds och hans partis hjärtefrågor om hållbar konsumtion och produktion ska synas i budgeten. Dragkampen pågår mellan olika ministrar och mellan regeringspartierna men det är naturligtvis inget man skyltar med utåt.

Snart är det överens. Tummen upp eller ner ur konsumenternas perspektiv?

Snart är de överens. Tummen upp eller ner ur konsumenternas perspektiv?

Mycket handlar om resurser. Cash. Om myndighetstillsyn, om olika former av stöd och hjälp till brydda och lurade konsumenter. Om uppmuntran och styrning mot en mer hållbar konsumtion. Om möjlighet att ge konsumenterna ett större inflytande och representation där besluten tas – i Sverige och EU. Och att ge större möjlighet till kartläggningar av hur marknaden egentligen fungerar. Här var det med stor förvåning och besvikelse vi såg att stödet till organisationer på konsumentområdet (vi och många andra) minskade med två miljoner 2015 jämfört med tidigare. Detta trots att miljöpartiet i sin skuggbudget innan valsegern föreslog en klar ökning av dessa pengar. Vi och andra organisationer menar att det finns starka argument att göra just så, för att på så vis stärka konsumentmakten och visa i handling och inte bara i ord att konsumentrörelsen är ”viktig”. Potentialen att bygga konsumentmakt underifrån är – enorm.

21 september vet vi. Vilken ny, skön värld som väntar oss som konsumenter. Eller om det mesta blir ungefär vid det gamla…