Dags att skärpa kraven på telefonförsäljningen

Telefonförsäljare fortsätter att plåga utsatta konsumenter trots den lagstiftning om skriftliga avtal och betänketid som kom 2018. Något som SVT Nyheter rapporterade om i helgen.

Lagens grundidé var enkel: Försäljare skulle inte kunna prata omkull människor under ett samtal. Alla skulle få en tid att reflektera, kanske jämföra med sitt gamla eller andra avtal, prata med andra i hushållet. Avtalet skulle vara skriftligt, inte muntligt. Därmed följde Sverige efter många andra EU-länder som hade samma tuffa regler.

Tyvärr har telefonförsäljare kringgått detta genom att skicka sms och via telefon pusha kunden att klicka ”Ja”. Ofta direkt efter säljsamtalet eller till och med under säljsamtalet.

Det var definitivt inte tanken med lagen och SVT:s Plusredaktions granskning visar tydligt hur oseriös delar av telefonförsäljningsbranschen fortfarande är.

Det är fortfarande samma grupper som blir pålurade abonnemang och tjänster de inte tänkt sig.  Många företag verkar slarva med att det är efter telefonsamtalet som man ska få möjlighet till skriftlig bekräftelse, inte under samtalet. Konsumenter har vittnat om att förbindelsen plötsligt har brutits under pågående säljsamtal, och när företaget sedan ringer upp igen, ”hjälper” de konsumenten att skriftligen bekräfta via sms.

Att säljarna lurar konsumenterna på den skäliga betänketiden är ett problem. Ett annat är själva tekniken – möjligheten att svara just med sms. Många förstår inte att ett svar på sms är samma sak som en skriftlig bekräftelse som gör konsumenten hårdare bunden än ett muntligt avtal. Ytterligare ett problem är att den lilla text som syns i mobilfönstret inte kan ge all information, bland annat hamnar den obligatoriska texten om ångerrätt ”lämpligt” en bra bit ner och kräver en skrollning för att se.

Till SVT säger civilminister Lena Mickos pressekreterare att utvecklingen är olycklig. Från regeringens sida ska man att följa upp vilka konsekvenser reformen gett och se till så att syftet med lagen uppnås. Det låter bra. Men fulsäljarna kommer tyvärr inte att låta sig skrämmas av ord.

Nu krävs en skärpning av lagen. I första hand måste konsumentens betänketid respekteras och tidsättas. 48 timmar skulle kunna vara en skälig betänketid. Dessutom måste sms som medium ifrågasättas och utvärderas. Ska det över huvud taget vara tillåtet att godkänna avtal skriftligt via sms? Eller ska det krävas e-post eller brev med pappersavtal? Möjligen behöver man också återinföra krav på att spela in alla säljsamtal. Då finns det större möjligheter att i efterhand bevisa fulsälj.

I sista hand – om inget annat hjälper – finns bara en lösning: att införa så kallad opt-in. Det vill säga att konsumenten aktivt måste tacka ja till att bli uppringd av en telefonförsäljare. Så har bland annat Danmark gjort och där är problemen med telefonförsäljningen mycket mindre. För hänsynen till konsumenterna måste komma i första rummet.

Vem älskar Black Friday?

Svensk detaljhandeln fortsätter att agera som om klimathotet inte fanns.

I alla fall när det lackar mot jul.

Det märks genom att man framhärdar med det förlegade köpjippot ”Årets julklapp”. Det märks genom att man framhärdar med nya reatillfällen – Singels’ day och Black Friday (eller ”Black week” som vissa lockar med). Det märks på prognoser som hoppfullt talar om ”rekord” – att vi ska handla för tre procent mer i december än förra året.

Detta i en tid när det blir allt mer övertydligt vad vår livsstil faktiskt kan leda till. Riktigt absurt blir det när nyheterna visar nya klimatprognoser, smältande isar och demonstrerande ungdomar för att nästa sekund växla till julhandel med överflöd, glitter och omsättningsökningar. Black Friday sker dessutom – vilket blir närmast hånfullt – på samma dag som stora klimatmarscher planeras.

Ovanpå det: Alla reabluffar. Senast dundrade Dagens Industri ”Fulspelet en skam för detaljhandeln”. Konsumentverket avdelar fyra personer bara för att hålla koll på att inte reklamen går överstyr och bluffandet får ske helt obehindrat.

Sveriges Konsumenter är kritisk till såväl bluffreor som köphets. Vi stödjer istället ”White Monday” som uppmanar till begagnat och cirkulärt.

Vem älskar Black Friday? kan man fråga sig.

Konsumenterna? Är reorna bluff är det ju bortkastat. Nedsatta priser kommer dessutom alltid tillbaka, även om reklamen vill få oss att tro annorlunda. Och allt mer av prylarna betalas med lånade pengar, vilket kommer surt efter och ökar risken för överskuldsättning.

Butikerna? Kritiken om bluffar måste vara förödande för branschen och spär dessutom på bilden att branschen stoppar huvudet i sanden vad gäller miljön. Dessutom är handeln uppenbarligen kluven, Black Friday tar kunder från andra rea-tillfällen.

Planeten? Knappast. Fler reor spär på prylkonsumtionen och den bidrar ytterst till att vi går mot en allt varmare värld med stigande havsnivåer och utrotade djurarter.

Vi ska inte sluta köpa och konsumera. Men omställningen till ett hållbart samhälle ska ske på tio år och recepten där är färre nya prylar, mer upplevelser, mer begagnat och mer återvunnet, mer delande och mer fokus på umgänge, lugn, rimlighet och annat som vi i grunden alla längtar till.

Årets julklapp då? Vad är det för fel på det? I år blev det mobillådan (prylen vi saknat så länge…). Jag hade en twitterkonversation med Svensk Handel där de tycker jag borde hylla prylar som uppmuntrar det sociala mötet. Gärna mer sociala möten. Frågan är om en låda gör skillnad. En låda som antagligen framställs av underbetalda människor i omänskliga miljöer på andra sidan jordklotet och garanterat snart dyker upp i grovsoprummen och loppisarna.

Årets julklapp är inte huvudproblemet men en yttring av en struts-mentalitet. Jippot har överlevt sig själv 2019, hur mycket man än försöker låtsas att det är en satsning på hållbarhet.

 

 

MER konsumentjournalistik – inte mindre!!

Nu när det blir allt mer komplext att vara konsument – då behövs god konsumentjournalistik. Hela tiden. Överallt.

I det läget väljer SVT att lägga ner långköraren Plus. Visserligen säger ledningen att programmet ska försvinna i ”dess nuvarande form” och att nya vägar ska utforskas. Det låter hoppfullt, men vad betyder det? Plus har tillsammans med SR:s Plånboken och Råd & Rön varit konsumentjournalistikens flaggskepp i Sverige. Göteborgs-Posten var tidigare ett lysande exempel inom dagspressen, tyvärr inte längre.

Plus då, vid starten. Hur många konsumenter har inte programmet utbildat, uppmuntrat, stöttat, räddat?

Public Service har ett extra stort ansvar att stärka konsumenter, att spegla konsument-frågorna. Hur är naturligtvis en fråga för redaktionerna. Statens direktiv kan gälla myndigheter och liknande som ska ge människor trygghet och stöd, men inte media. Ändå borde konsument-frågor vara en självklar del av SVT, SR och UR:s uppdrag.

För 30 år sedan började jag själv med konsumentjournalistik. Först på kvällstidningen GT som reporter. Sedan som chefredaktör för Råd & Rön. In emellan som frilans. Idag kan jag förundras över att inte mer hänt. Att redaktionerna satsar så lite. Att det inte finns mer nyheter, avslöjanden och guider om konsumentfrågor i media. Detta är journalistik som handlar om rättvisa och om att ge människor makt. Den makt som kunskap ger. Där marknaden fungerar dåligt beror det oftast på bristande, otydlig eller vilseledande information. Det går inte att blåsa en kunnig konsument. Artiklarna och inslagen handlar om vardagen och livet, om plånboken, om hemmet, om maten. Om konflikt och rättvisa. Om fusk och snusk och slarv. Om hur mäktiga intressen försöker undanhålla sanningar som vi har rätt till. Och därför ger konsumentjournalistiken människor de redskap, den kunskap, de sammanhang som han eller hon behöver för att göra bra val och att undvika att köpa grisen i säcken.

Nyheter som berör oss som konsumenter dyker naturligtvis upp i nyhetsflödet – prishöjningar, reklambluffar, aggressiv försäljning och lurade konsumenter. Men det behövs också fördjupning, kartläggning, egna bilagor, egna program. Liksom på sport, ekonomi, vetenskap och kriminalsidan. Jag kan till exempel förundras att inte ”Uppdrag granskning” och ”Kalla fakta” lägger mer krut på att avslöja sanningen bakom ljuva reklamlöften, skrupelfria entreprenörer och lövtunna företagspolicier. Bara att kolla hur ”hållbara” handel, industri och jordbruk är i verkligheten eller vad som händer med våra personuppgifter på nätet. Det borde kunna hålla igång ett jättegäng reportrar månader framöver. Att glädja miljoner hungrande läsare, lyssnare, tittare.

Fler journalister och redaktionsledare borde få upp ögonen för möjligheterna. Men som f d programledaren och hedersmannen Sverker Olofsson uttrycker det: ”Det är ju så med konsumentjournalistik, som reporter vill man kanske bli utrikeskorrespondent eller grävreporter. Det är ingen som sedan barnsben har drömt om att bli konsumentreporter. Så det är ingen högstatusjournalistik. Men publiken ser det näst intill som högstatusjournalistik.”

Med min erfarenhet kan jag bara instämma. När jag började talade man lite nedsättande om ”kastrulljournalistik”. Det kanske fortfarande gäller, på något sätt…

Särskilt viktigt är det med oberoende konsumentjournalistik nu när det finns allt fler där ute som utger sig för att hjälpa oss konsumenter. Ibland bra men långtifrån alltid pålitliga. Vi har de senaste åren sett flera luriga sidor på internet som uppger sig hjälpa oss att göra bra val eller att få vår bil, vår hälsa eller våra hem värderade. Eller att hjälpa oss få rättelse när vi råkat ut för flygförseningar och p-böter mm.

Vem i hela världen kan man lita på? sjöng Hoola Bandoola Band för länge sedan. Den frågan kommer att eka allt högre i vår komplexa värld. Och då behövs media som satsar på en journalistik som ställer sig på människornas, konsumenternas, sida i deras trixiga vardag.

MÄNGDEN är också ett problem

I dagarna diskuteras mängden spelreklam som ett stort problem. Nye konsumentministern vill ta till ”tvingande åtgärder” om inte spelbranschen ser till att båda ton och omfattning blir en annan. Den flodvåg av lockelser som sköljer över oss alla via internet, press, TV och radio är exempellös. Dagens Nyheter visar också att den ÖKAT sedan årsskiftet. Man frågar sig hur många fler spelberoende vi har fått. Och förstörda liv.

För ett år sedan skrev jag en blogg med rubriken ”Orent spel” om fenomenet. Sällan har jag fått så många reaktioner, där läsare håller med och är heligt förbannade. Och sedan dess har alltså reklamen ökat…

Nu ställer sig höga jurister frågande till om just MÄNGDEN går att komma åt med lagstiftning – åtminstone kortsiktigt.

Men om mängden är ett problem så är det en samhällsfråga. Även om gränsen till yttrandefrihet finns där, så är det viktigt att politikerna inte backar. För det handlar om utsatta konsumenter. Precis som det hade gjort om vi haft en lika massiv reklam i alla kanaler för alkohol, snabblån, läkemedel eller för den delen godis till barn.

Så backa inte för att det är svårt. OM man inte kan få ner mängden så måste kraven skärpas betydligt på innehållet. Då måste kravet på måttfullhet bli mycket skarpare, liksom kraven på tydligare varningsinformation och liknande.

En parallell: Avtalsvillkoren på Internet. Sveriges Konsumenter har länge påpekat att det blir orimligt för en vanlig människa att hålla ordning på alla de långa och krångliga avtal som vi dagligen ingår på Internet. Men till problembilden hör också just MÄNGDEN. Det går knappt att göra något på nätet eller i mobilen utan att godkänna något som ingen varken hinner eller förstår att läsa, som är krångligare än avtal för att köpa ett hus. Så det handlar om obegripligheten, längden på avtalet – och mängden.

Vi står idag inför ett läge där ingen av oss – inte heller vi som är vana att läsa juridisk text – har skuggan av en chans att upptäcka lurigheter i det finstilta. Det är inte rimligt. Det är ovärdigt ett samhälle. Och inte något göras åt mängden så måste kraven på det andra – innehållet, begripligheten – skärpas dramatiskt. Liksom sanktionerna för den som trampar över.

För så här kan vi inte ha det. Det ska inte vara ett heltidsjobb att vara konsument. Man ska inte behöva vara utbildad jurist, tekniker, ekonom eller vara arbetsbefriad för att ha en chans att värja sig och begripa.

Handeln – en del av lösningen?

I morse debatterade jag med Svensk Handel om julhandel. Äntligen. P1 Morgon i gryningen av Black Friday blev ännu ett i raden av inslag om hejdlös julhandel vs resursslöseri och miljöförstöring. Det har varit en välkommen debatt. Det har behövts mer sans och balans i media, där det tidigare år mest varit fokus på rekordhandel över jul och vilken som ska bli årets julklapp. Tillsammans med all rea-reklam i brevlådan, på TV och ute på gator och torg har miljöargumenten inte hörts och synts så mycket.Blackweek

I år är det annorlunda. Det har varit debattartiklar, reportage och inslag som tar upp oron som faktiskt finns hos alldeles vanliga människor om att det som pågår nu kring jul, är både ohållbart och galet. Vi har varit aktiva i media, liksom vår medlemsorganisation Medveten Konsumtion och många andra.

Branschorganisationen Svensk Handel har hittills duckat, men i morse kom den näringspolitiske chefen till studion. Det var bra. Debatten behövs och handeln har en nyckelroll för att tackla de utmaningar som finns. De har sagts sig vilja vara en del av lösningen genom fokus på vad de kallar ”hållbar handel”

Debatten kom delvis att handla om handelns ansvar kontra individens. Jag menar att handeln å ena sidan talar om hållbarhet men å andra tiden satsar stora pengar på att vi ska köpa mer. Det skorrar falskt. Handelns har ett stort ansvar (men inte hela). De kan och måste göra betydligt mer. Frågan är vad de lär sig nu och hur det förändrar nästa år.

Jag förstår att denna diskussion är besvärlig för handeln. Särskilt sällanköpshandeln – vitvaror, hemelektronik, möbler, sport, leksaker etc. Den slår mot själva kärnan – att sälja. Helst mer än tidigare. Helst nya prylar. Och ju snabbare kunderna kommer tillbaka, desto bättre.

Handeln i Sverige brottas också med en ökande utländsk e-handel, bland annat billigt och ibland vådligt skräp från Kina och andra länder utanför EU. Men det får inte överskugga den roll och det ansvar svenska butiker, små och stora, ändå har.

Så hur blir de en del av lösningen och inte – som idag – en del av problemet? Inte lätt. Men det här är en början:

  • Dra ner på rea-hysterin. Och stoppa fejkade reor (alltså att priserna höjs innan de sänks). Idag blir det närmast självdestruktivt, även om riktiga reor av varor som konsumenterna verkligen behöver alltid har sin plats.
  • Bli mer cirkulära. Satsa återanvändning, återvinning, begagnat. Gör grejorna reparerbara.
  • Sälj schyssta grejor – där resurserna tas ut och använts hållbart, eko-märkta, prylar där arbetarna fått levnadslöner, där djur inte plågas etc etc.
  • Bli mycket bättre på att pröva nya affärsmodeller – hyr ut, dela, ta betalt per användning och liknande.
  • Dämpa reklamen för köp på avbetalning. Konsumtionslånen har tredubblats på tio år och det bidrar till ökad överskuldsättning och miljöproblem.

Det här är inget revolutionerande. Delar av det finns till och med i Svensk Handels egen skrift ”16 smarta vägval för hållbar handel”. Problemet är att det syns alldeles för lite i verkligheten. Särskilt nu inför julen.

Dags att gå från ord till handling.

Julhysterin ökar – inte minskar

Hur många ser med glädje fram emot att gå ut och handla julklappar? Hur många gör det när de egentligen vet att vi konsumerar fyra jordklot och klimathotet är på allvar? Och när de vet att mottagaren redan har för mycket prylar hemma?

Julshoppingen ökar, när den borde minska. Foto: Kevin Dowling, Unsplash

Julshoppingen ökar, när den borde minska. Foto: Kevin Dowling, Unsplash

Framför oss ligger nu nya påfundet Black Friday, jippot Årets Julklapp, den ”vanliga” julhandeln och sedan mellandags- och januarireor. Som om inte mängden prylar och köphetsen är illa nog är dessutom många av reorna fejkade. Priset har höjts innan det sänks. Utvecklingen går mot en mer utdragen så kallad köpfest med fler dagar då vi uppmanas att överkonsumera.

Varje år vid den här tiden skriver jag en blogg om julen där jag förvånas över att så lite händer. Tyvärr även 2018.

Visst, de kritiska rösterna blir allt fler, vilket märks i debattartiklar och TV-inslag. White Monday är ett alternativ som lyfter fram begagnat och upplevelseklappar.

Men den stora bilden är att väldigt lite händer. Helsidesannonser och rea-affischeringen tar betydligt större plats än de samlade motkrafternas utrymme. Och vi lockas ut i rushen, trots att vi inte behöver det, inte har råd kanske och naturen tar rejält med stryk.

Organisationen Svensk Handel verkar befinna sig allt mer i någon form av spagat. Å ena sidan vill de vara i tiden rent imagemässigt och har lanserat ”Hållbar handel” som ett fokusområde. Bland annat ska de ”öka kunskapen om hållbarhetsfrågor i handeln samt inspirera till hållbarhetsarbete.” Visst, det sker en del inom främst livsmedels- och klädhandeln. Men julhandeln, med alla nya prylar vi ofta inte behöver, rimmar väldigt illa med det som Svensk Handel säger sig vilja göra. VD:n Karin Johansson säger: ”Med Black Friday och julhandeln runt hörnet ökar framtidsoptimismen. Förväntningarna på antalet anställda stiger, det är glädjande eftersom vi vet att det innebär att fler unga kan få chansen på arbetsmarknaden.”

Det sista är intressant. En bransch under kritik använder gärna sysselsättningen, särskilt bland ungdomar, som ett starkt skäl för att köra på som vanligt. Det gjorde även telefonförsäljarna för att hindra strängare lagstiftning.

Innovation – vårt nya trollspö

Vi ska uppfinna oss ur krisen.

Det är det många som hoppas. Vare sig det är klimatkrisen eller arbetslöshetskrisen så är det mycket tal om INNOVATION i dessa dagar. Nya produkter, nya material, nya tekniska manicker, nya sätt att samla, spara och lagra energi – påstås vara lösningen. En del menar till och med att det är HELA lösningen – att man inte behöver politiska regleringar som förbud och ekonomiska styrmedel.

Jag vill mena att innovation är bra, men lätt kan bli ett halmstrå, en illusion och en ursäkt för att inte ta tuffa politiska beslut i mer hälsosam och hållbar riktning. Helt enkelt att köra på som vanligt.

Dessutom: All innovation är inte av godo. Åtminstone inte för konsumenten.

Kronfågels seminarium om protein under Almedalsveckan.

Seminarium om protein under Almedalsveckan.

Under Almedalsveckan pratade jag på två seminarier som på olika sätt tog upp innovation. Det ena var Kronfågel som hade gjort en kartläggning av nya proteinförstärkta produkter, som yoghurt och snacks. Under förespegling att vi äter för lite protein tar företagen duktigt betalt. Riktigt duktigt, räknat per gram extra protein. Effekten blir att vi kissar ut proteinet, slänger pengar i sjön och blir mer osäkra på hur ”normal” kost ser ut. Och kommer längre bort ifrån synen om att äta lagom mycket och varierat, så klarar sig de allra flesta bra.

Det är ett exempel på Dålig innovation.

Andra exempel är många varor som är ”fria från” allt möjligt – fett, socker, laktos, mjölkprotein, gluten, till exempel. Och som därmed betingar ett högre pris. Och triggar till att köpa i tron att vi behöver det.

Det andra seminariet under Almedalsveckan ordnades av SLU – Statens Lantbruksuniversitet – och hade titeln ”Ny mat på bordet”.  Det har sin bakgrund av regeringens livsmedelsstrategi, där en av hörnstenarna är just innovation. Nya rätter ska utvecklas från Ystad till Haparanda, exporteras och skapa lycka hos både sändare och mottagare.

Vad jag underströk att det är gott och väl – men att mödan ska läggas på God innovation. Alltså sånt som är bra för konsumenten. Liksom för djuren och planeten.

Vi äter väldigt fel idag. Fetma och övervikt kostar samhället 70 miljarder årligen, förkortar människors liv och skapar enormt lidande. Frossandet på kött bidrar till klimatförändringarna. Här borde satsningarna ske. Vi är ett land som alltid varit duktigt på innovation. Det finns jättemöjligheter. Växtprotein, till exempel. Ska vi fasa ut dåligt kött så finns här en enorm potential och kan bli en riktig win-win.

Viktiga kontrollfrågor för långsiktig vinst för alla blir: Vad är nyttan för konsumenten? Och för miljön?

När jag fick mina femton minuter i Almedalen riktade jag några råd till de församlade livsmedelsproducenterna:

  • Vi går med nödvändighet mot en mer hållbar produktion och konsumtion. Bli loket i det tåget, inte sista vagnen.
  • Ta vara på konsumentens kreativitet. Bjud in dem i grupper, och se till att de representerar alla typer av konsumenter. Då kan ni få bra svar, bra idéer. Kreativiteten, under rätt förutsättningar, är mycket större än ni tror, visar aktuell forskning från Karlstad universitet.
  • Tänk på hur Sverige ser ut. Vi är ett mångkulturellt samhälle. Vi har mängder av enpersonshushåll.
  • Tänk på förpackningarna också. Hållbara, innovativa, lättlästa.
  • Tänk preventivt för att minska svinnet.

Parti för konsumenterna

Det finns en klar majoritet för obligatorisk konsumentvägledning, ursprungsmärkning på krogen och reglering av långa avtalsvillkor på nätet.

Det framgick av vår Konsumentduell tidigare i veckan. Duellen finns på SVT Play, 30 maj kl 13.30. Det är en unik debatt – antagligen den enda chansen att få en samlad bild av var partierna står i viktiga frågor som berör allas vår vardag. Och alla – det är tio miljoner invånare i det här landet varav drygt sju miljoner är röstberättigade. Få områden påverkar så brett – banken, maten, hälsan, nätet, resorna…

Jag hade förmånen att få moderera de åtta rutinerade politikerna på scenen och försöka få klara besked. Inte alltid så lätt. Vi ville också att de skulle få ”tala till folket”, duellera två och två och få svara på ja- och nej-frågor (något politiker brukar ogilla starkt).
duellflagga-stor

Det blev mycket intressant, med en hel del besked. Men hade vi haft mer tid hade det funnits tusen följdfrågor att ställa om HUR visioner och besked skulle bli verklighet för konsumenterna.

Låt oss börja med att konstatera att konsumentpolitiken inte är det allra mest laddade i det politiska landskapet. Och den stora skillnaden mellan partierna ligger inte i om konsumenterna ska vara kunniga eller inte, för det tycker alla. Kunskap, information och märkning talas det mycket om och är inget kontroversiellt. Skiljelinjen ligger i om gränsen går där eller om det krävs mer lagstiftning och tuffare kontroll för att skydda utsatta konsumenter. Går det för hårt åt företagens svängrum eller är det berättigat?

Två exempel från den gångna mandatperioden är telefonförsäljning och snabblån. Båda är regleringar som innebär skärpta krav för företagen för att värna konsumenterna. Båda ser ut att gå igenom i riksdagen, och på debatten gav alla sitt helhjärtade stöd åt båda. Sanningen är att det inte låtit så hela tiden. Tvärtom har framför allt allianspartierna varit motståndare, men svängt nu på slutet. Vilket vi är tacksamma för.

Våra 46 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik ställer just krav på tuffare reglering i mång fall – och även större möjligheter för myndigheterna att straffa syndarna. Dessa lösningar ligger till grund för en enkät vi har gjort med politikerna som vi snart ska publicera. Men den låg också till grund för våra ja- och nej-frågor.

Och där kom alltså flera överraskningar. Och en del som gjorde mig som ärrad konsumentkämpe överraskad och glad. Ett av beskeden var att en klar majoritet vill ha ett tvång för kommunerna att ha konsumentvägledning. Sedan länge en tabu-fråga, bara drivet av vänsterpartiet. Och kommer inte att bli lätt att genomföra det.
Titta på debatten, som sagt.

Vad betyder det då att vifta med en ja-flagga av en riksdagsledamot i valrörelsen? Hur bindande är det? Ja, det är en signal. Och borde kunna ses som ett löfte. Men hur förankrat är det egentligen i partiet? Hur kommer det att gå när detta ska bli detaljregler? Djävulen bor ofta i detaljerna när regler ska utformas. Det kan stupa på att det anses för ”svårt” juridiskt, oförenligt med EU-rätten eller liknande.

Sedan kräver det ju att någon i partiet aktivt driver frågorna. Politiken är en ocean av viktiga frågor. Om ingen driver frågorna – oavsett regering – eller driver dem med lågt engagemang – då händer inte mycket.

Och där måste jag ge en eloge till nuvarande minister, Per Bolund. Han har faktiskt aktivt drivit många viktiga konsumentfrågor som vi haft på Sveriges Konsumenter lista. Och fått igenom en hel del i riksdagen. En del återstår att göra, som vi gärna sett. Men det har hänt en del som vi tror varit bra för konsumenterna. Och det finns en del som utretts eller utreds som vi hoppas kommer att förvaltas väl av kommande regering, oavsett färg.

Jag hoppas en kommande regering kommer att ha en stark drivkraft, oavsett färg. Det handlar trots allt om tio miljoner konsumenter. Varav sju miljoner som sagt är röstberättigade.

Eldig debatt om reklam behövs

Fattar vi hur påverkade vi är av reklam genom hela vårt liv? Antagligen inte.

Reklamen finns överallt och påverkar hur vi tänker, klär oss, lever. Hur vi ser på saker. Hur vi prioriterar. Morgon, middag, kväll. Överallt. Den följer oss in i våra begär och våra drömmar.

Inte så att vi är viljelösa rön för vinden men reklamens sammanlagda massiva kraft spelar en mycket större roll än vi dagligen reflekterar över. Problemen med det är flera.

Den styr in våra liv på vägar vi inte tänkt, den får oss att lägga ut pengar i onödan, den kan i värsta fall svindla på oss värdelöst men dyrt skräp, t ex verkningslösa bantningspiller eller grunkor som går sönder tämligen omgående.

Det är mycket reklamens fel att vi köper prylar vi inte behöver för pengar vi inte har. Och, för att citera någon lustigkurre, för att imponera på människor vi inte tycker om. Även om allt inte går att dra över en kam säger den att lyckan bor i konsumtion. Ska vi bli sedda och lyckliga ska vi köpa nåt – ett plagg, en parfym, en platt-TV eller en resa.

Att reklamen är så effektiv beror bland annat på bristen på balans. Det finns få motkrafter, väldigt lite som motsäger reklam och de normer som förmedlas. Eller som den gamle amerikanske konsumentkämpen Ralph Nader formulerade det i en föreläsning häromåret: ”När någon gör reklam för en korv, kommer ingen annons en timme senare som säger – tro dem inte, det är en dödlig rosa projektil full av fett, salt och tillsatser.”

”När någon gör reklam för en korv, kommer ingen annons en timme senare säger - tro dem inte, det är en dödlig rosa projektil, full av fett, salt och tillsatser.”

– När någon gör reklam för en korv, kommer ingen annons en timme senare som säger ”Tro dem inte, det är en dödlig rosa projektil, full av fett, salt och tillsatser”, säger Ralph Nader.

Ja, han är drastisk. Men det behövs för att utmana det tänkesätt vi hamnat i. Nader igen:

”Från två års ålder tittar vi på världen genom kommersiella annonser, kommersiella budskap, logos. Vi ser på bilar exakt på det sätt annonsörerna vill – alltså bara design och hästkrafter – inte bräsleeffektivitet, utsläpp, säkerhet, reparerbarhet. Jag såg hur folk blev hjärntvättade och fick därför inte klart för sig hur mycket bättre det SKULLE kunna vara och att de därför inte krävde alternativ.”

Vilken ljuvlig formuleringskonst. Det finns för få som talar om alternativ. Mera hållbara. Eller att avstå. Så att vi kan uppleva mer av det som är gratis – frisk luft, god sömn och kärlek, till exempel.

En motkraft har varit veteranen i svensk konsumentjournalistik, Charlotte Reimerson. Redan 1958 gjorde hon ett TV-program som heter ”Vi läser annonser” där man ifrågasatte vad den undergörande substansen ”Blue Magic” i ett tvättmedel bestod av. Inget svar. Stor uppståndelse.

Ungefär samtidigt skrev Sven Lindqvist stridsskriften ”Reklamen är livsfarlig”. Rabalder var bara förnamnet. Titeln kan ju tyckes lite överdriven, men ansatsen var välgörande – att skapa debatt, att få oss att ifrågasätta de övergripande budskap reklamen sänder oss. I en intervju i tidningen Vi nyligen tycker han att boken håller bra, ”framför allt som uttryck för en människa och en situation”.

Jag tycker att de här brandfacklorna saknas idag. Vi är mer liknöjda. Visst blossar det upp på Facebook eller i Plus någon gång men på det stora rullar reklamen fram helt opåverkad och utan ifrågasättande som en stor ångvält.

Ungefär här brukar det vara någon som tror att jag vill ha det som i Nordkorea. Suck (tilläggas kan att Nordkorea är fullt av reklam, men mest för en viss person och ett visst parti…). Så jag tar det – igen: Reklam behövs. Vi konsumenter måste få reda vad som finns på marknaden och kunna väga pris mot kvalitet liksom även dess påverkan på miljö och människor. Det är en finansieringsform som är nödvändig i många branscher. Men det ska vara sans och mått.

Och det behövs mycket mer eldig debatt, där vi inte tar så mycket som så himla självklart. Där det ställs frågor som: Vad gör reklamen med oss? Med våra barn? Med miljön? Med våra värderingar?

Problemen snarare ökar än minskar. Förutom att reklamen blir mer allomfattande och finns på fler ställen, via fler kanaler, så är den ofta dold. När alla är hjärtligt trötta på skrikig TV- och radioreklam skickas den in via sociala medier. Inte minst mot barn. Och tro inte att det är äpplen som de fostras att äta, utan det är de stora varumärkena inom läsk,  energidrycker, snacks och söta flingor. På sätt och vis kan man alltså säga att på sikt är reklamen livsfarlig.

En statlig utredning har belyst detta, ”Ett reklamlandskap i förändring” (SOU 2018:1). Vi satt med och filar just nu på vårt remissvar. Skicka gärna in du också, det har alla rätt att göra. Utredningen fokuserar att skapa ett bättre skydd för utsatta grupper men också att ge myndigheter som ska slå ner på förklädd reklam mycket bättre vapen, som att kunna gå ut på nätet i sken av att vara en 13-årig flicka och hitta oseriös reklam.

Stoppa PPM-skojarna

När människor luras på sina pensionspengar blir jag riktigt, riktigt upprörd. Senast har det varit bolag som Allra som krängt sina lågpresterande men dyra fonder via aggressiv telefonförsäljning. 130 000 sparare har de hunnit värva innan pensionsmyndigheten slog på köpstoppet. De enda som tjänat är förvaltarna och styrelsen, med namn som Ebba Lindsö och Thomas Bodström.

Aktivt förvaltade fonder – i och utanför PPM-systemet – med höga avgifter som inte ens lyckats slå index har tidigare debatterats och kritiserats flitigt. Konsumenterna är fortfarande alltför utelämnade och alltför få har klart för sig att en halv procent extra i avgift på några decennier gröpt ur det framtida pensionskapitalet chockerande mycket.

ORANGEDet paradoxala är att det alltid är sparare som står risken. Vi betalar en avgift vare sig förvaltaren gör ett bra jobb eller inte och först i efterhand går det att se om vi gått i en fälla. Just detta skapar ju ett starkt incitament att locka in kunder ”till vilket pris som helst” eftersom det kan bli så oerhört lukrativt. Och just för att hålla borta gamar och lycksökare gäller det för samhället att stå upp för sina medborgare. Mycket mer än idag. Inte minst gäller det premiepensionen, som ju faktiskt är ett tvångssparande. Och där vi kanske släpper vi lite på garden, eftersom de orange kuverten ger intryck av att staten har full koll.

Fonder och pensionssparande är svårt för de flesta. Både för att det är svårt att spå om framtiden men också för att det förekommer många luftiga begrepp och fackuttryck. Dessutom tillkommer hållbarhetsperspektivet, där de allt fler intresserade konsumenterna lätt vilseleds av orden ”miljö” och ”etik”.

PPM-systemet innehåller 800 fonder, vilket är mångfalt fler än skaparna av systemet förutsåg. Vilket gör det lätt för skojare att erbjuda ”hjälp” i djungeln.

Problemen sträcker sig från alltför dyra fonder till rent bedrägeri. Politiken och kontrollinstanser har hittills misslyckats med att skapa det förtroende som behövs. I höstas avslöjades att Malta-baserade Falcon Funds faktisk tog människor pengar. KO drev en tvist mot ett annat Malta-baserat bolag, Prognosia, men förlorade. Och nu detta.

Konsumenterna blir i sådana fall alltid de stora förlorarna. De är utelämnade åt gamarna och har små möjligheter att själva genomskåda bluffarna. Skandaler som vi sett får inte upprepas. Regering och riksdag måste se till att myndigheterna har rätt redskap och avskräckande straff. Polis och åklagare måste prioritera upp ingripande det gäller bedrägerimisstankar som omfattar många konsumenter. Det ska heller inte gå att smita undan ansvar genom att bolla mellan olika bolag.

Dessutom: Förbjud telefonförsäljning helt av alla finansiella produkter. Det är politisk släpphänthet och naivitet att tillåta ungdomar utan utbildning att ge ”råd” till folk om hur de ska pensionsspara. Incitamenten och vinsterna i att lura folk är helt enkelt för stora.