Stoppa PPM-skojarna

När människor luras på sina pensionspengar blir jag riktigt, riktigt upprörd. Senast har det varit bolag som Allra som krängt sina lågpresterande men dyra fonder via aggressiv telefonförsäljning. 130 000 sparare har de hunnit värva innan pensionsmyndigheten slog på köpstoppet. De enda som tjänat är förvaltarna och styrelsen, med namn som Ebba Lindsö och Thomas Bodström.

Aktivt förvaltade fonder – i och utanför PPM-systemet – med höga avgifter som inte ens lyckats slå index har tidigare debatterats och kritiserats flitigt. Konsumenterna är fortfarande alltför utelämnade och alltför få har klart för sig att en halv procent extra i avgift på några decennier gröpt ur det framtida pensionskapitalet chockerande mycket.

ORANGEDet paradoxala är att det alltid är sparare som står risken. Vi betalar en avgift vare sig förvaltaren gör ett bra jobb eller inte och först i efterhand går det att se om vi gått i en fälla. Just detta skapar ju ett starkt incitament att locka in kunder ”till vilket pris som helst” eftersom det kan bli så oerhört lukrativt. Och just för att hålla borta gamar och lycksökare gäller det för samhället att stå upp för sina medborgare. Mycket mer än idag. Inte minst gäller det premiepensionen, som ju faktiskt är ett tvångssparande. Och där vi kanske släpper vi lite på garden, eftersom de orange kuverten ger intryck av att staten har full koll.

Fonder och pensionssparande är svårt för de flesta. Både för att det är svårt att spå om framtiden men också för att det förekommer många luftiga begrepp och fackuttryck. Dessutom tillkommer hållbarhetsperspektivet, där de allt fler intresserade konsumenterna lätt vilseleds av orden ”miljö” och ”etik”.

PPM-systemet innehåller 800 fonder, vilket är mångfalt fler än skaparna av systemet förutsåg. Vilket gör det lätt för skojare att erbjuda ”hjälp” i djungeln.

Problemen sträcker sig från alltför dyra fonder till rent bedrägeri. Politiken och kontrollinstanser har hittills misslyckats med att skapa det förtroende som behövs. I höstas avslöjades att Malta-baserade Falcon Funds faktisk tog människor pengar. KO drev en tvist mot ett annat Malta-baserat bolag, Prognosia, men förlorade. Och nu detta.

Konsumenterna blir i sådana fall alltid de stora förlorarna. De är utelämnade åt gamarna och har små möjligheter att själva genomskåda bluffarna. Skandaler som vi sett får inte upprepas. Regering och riksdag måste se till att myndigheterna har rätt redskap och avskräckande straff. Polis och åklagare måste prioritera upp ingripande det gäller bedrägerimisstankar som omfattar många konsumenter. Det ska heller inte gå att smita undan ansvar genom att bolla mellan olika bolag.

Dessutom: Förbjud telefonförsäljning helt av alla finansiella produkter. Det är politisk släpphänthet och naivitet att tillåta ungdomar utan utbildning att ge ”råd” till folk om hur de ska pensionsspara. Incitamenten och vinsterna i att lura folk är helt enkelt för stora.

Önskas: Juletid med besinning

När detta skrivs är det snö utanför fönstret. Hur länge till? undrar jag. Inte minst mot bakgrunden av de alarmerande rapporterna om temperaturerna i Antarktis. Vi kan vara på väg mot den ”tipping” point för klimatet som forskarna varnat för.

Mycket handlar om den livsstil vi har och har haft de senaste decennierna. Oljan och kolet gav möjligheten till historiens största brakfest. Baksmällan kommer nu.

Medierna uppmärksammar stort Årets julklapp, prognoser om julhandel och ”Black Friday”. Betydligt mindre En köpfri dag. Nu löser inte en enstaka dag globala problem, men inför julen blir det extra tydligt hur mycket det fortfarande är business att usual och hur trögt förändringarna går.

Jag fick visserligen ifrågasätta jippot årets julklapp hos TT. ”Black Friday” blev kritiserat, (men då mer som ”falska reor” och för att det är ett ”reamonster”). Och idag startar vår medlemsorganisation Medveten Konsumtion sin kampanj ”Inget Nyp i jul. (Nyp=Nyproducerat).

Men på många sätt ångar det på i de vanliga fotspåren. Besinningen blir en vag önskan, inte en verklighet. Slår inte julhandeln rekord så hissar Svensk Handel varningsflagg. Samma Svensk Handel som på sin hemsida skriver ”Att bidra till en hållbar framtid är handelns viktigaste utmaning.” Alltså inte en av de viktigaste, utan DEN viktigaste…

ska%cc%88rmavbild-2016-11-28-kl-10-00-32Paradoxen är att en lite lugnare och mindre prylfixerad livsstil faktiskt är vad många vill ha. Många hem dignar av saker och frågan ”vad önskar du dig i julklapp” utlöser vanligen inte någon smattrande uppräkning. Inte av vuxna och påfallande ofta inte heller av ungdomar. Den som ändå tycker paket ändå är viktiga har en lång rad mer hållbara alternativ – begagnat, hemlagat, upplevelser, välgörenhet. Begagnat blir allt mer tillgängligt och hittar nya former – som till exempel den förträffliga Retuna Återbruksgalleria, som var finalist till årets Blåslampa. Möjligen behöver man jobba bort stämpeln av sämre kvalitet som ligger i begreppen ”second hand” eller ”begagnat”. Nyord, någon?

Men hållbart har också andra innebörder, till exempel att köpa något som håller länge. För dig som söker klappar med kvalitet rekommenderas Råd & Röns ”27 hårdtestade klappar” i julnumret, som kommer ut denna vecka.

Årets julklapp blev ju VR-glasögon – ännu en teknikpryl som man hoppas ska rädda elektronikhandeln. Kan inte låta bli att avsluta med Naturskyddsföreningens underbara respons: Natural Reality-glasögonen.

Sent ska syndaren vakna

Sociala medier kan försätta berg. Åsa är ett bevis på det, genom att reagera på sportkedjan Stadiums grabbiga skyltning. Ett inlägg på Facebook satte igång en lavin som visade vad riktig konsumentakt är år 2016. Och som visade att det inte längre duger att försöka dölja sig bakom klyschor.

ska%cc%88rmavbild-2016-10-22-kl-21-22-02

Alltihop började med att Åsa gick med sin nioåriga dotter för att köpa fotbollsskor. Inte en bild på en kvinnlig förebild på väggarna, bara gubbs. Som om damfotboll inte fanns. Och inte heller haft sådana fantastiska framgångar (långt bättre än de svenska herrarna). Hade det ändå inte kommit längre 2016..?

Åsa knöt inte bara näven i fickan utan tog en bild och publicerade inlägget ovan. Som raskt delades och kommenterades. Ett dygn senare kom svaret från Stadium: ”Först och främst vill vi säga att vi har full förståelse för din fråga. Den har högt fokus hos både inköpschef samt ledningsgrupp och vi hoppas att vi inom en snar framtid ska kunna visa upp en positiv utveckling. Vi är dock väldigt styrda av de varumärken vi säljer både vad gäller våra skyltmaterial, dockor och utbud.
Vi vill inspirera alla till ett aktivt liv och använder bilder på både män och kvinnor inom olika sporter. Vår ambition är att ha en bra balans. Vi tackar därför för att du har uppmärksammat oss på bilderna för våra fotbollsskor.”

Även det analyserades. Vissa visade förståelse för att butikskedjan satt fast i (sunkiga) avtal men på det stora hela var kritiken hård. Stadium disponerar väl sina egna lokaler. Undanflykter, tyckte många (inklusive jag själv). Klyschigt och intetsägande, vad betydde floskler som ”fokus” och ”ambition” – egentligen?? Ett typiskt artigt svarsbrev för sopa undan problemet och slippa besväras mer…

Trodde de. Men 2016 är konsumentmakt på nätet en realitet. Klyschor och bullshit duger inte längre. Varumärket Stadium var i fara. En vecka efter första inlägget ringde Stadium. Så här skrev Åsa: ”Har just pratat med Sverigechefen på Stadium i tjugo minuter. Om jag uppfattat rätt kommer de första nya bilderna upp på väggarna i nästa vecka och de har inlett diskussioner med de stora varumärkena. Hoppas att det verkligen kommer hända något.”

Ja, det får vi hoppas. Synd att det ska behövas en folkstorm på nätet för att ”fokuset” ska bli synlig realitet. Nu undrar man om Stadiums konkurrenter också vaknat. Eller om det behövs folkstormar där också. I så fall hoppas jag att Åsa ska vara ett riktigt inspirerande exempel.

 

Lag mot lur-luret behövs NU

Sture, 84, tackade ja till att köpa en komplett samlarservis i tolv delar för 14 000 kronor.

Märta, 75, tackade ja till ett mobilabonnemang inklusive själva telefonen med bindningstid på 24 månader. Hon har redan två abonnemang.

Bengt, 82, tackade ja till att prenumerera på exklusiva kalsonger med leopardmönster.

I alla tre fallen efter att ha talat med en telefonsäljare. I alla tre fallen utan att riktigt ha insett vad de tackat ja till. I fallet Sture ringde en redig dotter upp försäljningschefen för bolaget och ställde den högst relevanta frågan. ”Han är gammal och lever ensam  – hur tänkte ni egentligen?

Ja, det kan man fråga sig. Tyvärr tänkte de väl inte alls, i alla fall inte ansvarig avdelningschef och den unga säljare som i sin iver att få provisionen var forcerade fram ett ”ja” från en snäll och välvillig människa. Fallen är för övrigt äkta men namnen fingerade. Och de är relativt färska.

LU-15602158För 14 månader sedan kom utredningen om telefonförsäljning med ett förslag på motmedel mot de beskrivna övergreppen. Det innebär krav på skriftligt avtal efter samtalets slut för att hindra frampressade medgivanden och ge människor möjlighet till insikt, eftertanke och för att kunna jämföra med andra erbjudanden. Jag satt med i utredningen och stred hårt för detta, med ett brett stöd bland våra medlemsorganisationer.

I flera blogginlägg genom åren har jag ondgjort mig över hur säljare systematiskt pratar omkull överraskade konsumenter, inte minst pensionärer, funktionshindrade och nya svenskar. Problemen är mycket incitamenten för säljarna (provisionen) men också bristen på återhållande faktorer, som till exempel att de får rejäla avdrag eller sparken om de faktiskt lurat en konsument.

Jag börjar bli duktigt trött på att ta upp ämnet och hoppas detta är sista gången.

Konsumentminister Per Bolund stöder skriftlighetskravet, men han har ännu inte lagt fram någon proposition till riksdagen. Jag vet att branschorganisationerna hyrt olika PR-byråer för att förmå riksdagsledamöter att inte stödja förslaget.

Att inget hänt är helt galet och upprörande. Varje månad som går är förlorad tid då konsumenterna sviks. Och Sverige fortsätter att ha en av Europas mesigaste lagstiftningar mot lur-plågan.

Huvudargumentet från säljbolagen och deras uppdragsgivare – ofta stora ansedd bolag – är att de kommer att gå miste om försäljning om ett skriftlighet införs (med påstådd arbetslöshet som följd).

Att hota med färre jobb (mer eller mindre välgrundat) är ett beprövat knep för att försöka stoppa regleringar. I det här fallet tillkommer följande tankevurpa: Om de förlorar så mycket på att kunderna får tänka är det bara sunt. Avtal ska tåla eftertanke och ”dagsljus”. Någon däremot?

Strategi på villospår?

Igår gick åtta organisationer ut med ett öppet brev till ministrarna Romson, Bucht och Bolund om den kommande livsmedelsstrategin. Vägen till en sådan har varit gropigare än många förutsett. Och nu måste regeringen visa att de menar vad de sagt, även miljöpartiet (även om de har bråda dagar just nu). Det handlar om konsumenternas förtroende. Om de nationella miljömålen. Om djurskyddet.

Det var tretton månader sedan stod landsbygdsminister Sven-Erik Bucht på Nalen och pratade om den kommande livsmedelsstrategin. Han förkunnade att ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det lät bra. För så är det – utan tilltro att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Efter ett år av dialog och lobbying - vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Efter ett år av dialog och lobbying – vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Sedan dess har vi och flera av våra medlemsorganisationer aktivt drivit konsument- och hållbarhetskraven i dialoger, seminarier, debattartiklar och skriftliga inspel om ”konsumenten i centrum”. Vi har uppvaktat ministern och vi har format en gemensam vision tillsammans med miljö- och djurskyddsrörelsen. Vi, som representerar medborgarna, har lobbat. Det har även lantbrukarna och industrin gjort.

En viktig poäng för konsumentrörelsen är folkhälsan. Ska en strategi handla om vilken mat som helst, bara den är svensk? Ska den tillåtas krocka med en politisk ambition – på ett annat departement – att bekämpa ”fetmabomben” och andra problem till följd av att vi äter för fet, söt och för salt mat.

Om tre månader ska jag debattera livsmedelsstrategin i Almedalen. Förhoppningsvis vet jag vilken. Hela arbetet är försenat, processen är sluten och är just nu en mycket het potatis inom regeringskansliet. Planen är att den ska presenteras före sommaren, efter beredning inom regeringen och förankring hos oppositionen.

Blir det en ren produktionsstrategi? Samma som förr, fast mer? Trots att marknaden – alltså vi konsumenter – skriker efter mat som är schysst mot miljön, schysst mot djuren, schysst mot den egna hälsan. Den säljer allt mer trots att marknadsföringen är massiv för det som är ohälsosamt – läsk, chips, godis. Liksom för kött och chark. Eller som Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, skrev på DN Debatt nyligen: ”Det är oroande att representanter för livsmedelskedjan inte tycks bejaka denna marknadspotential utan i stället driver att Sveriges miljö- och djurskyddsregler ska försvagas”. Hållbar mat kan inte vara något ”extra”, en nischprodukt. Hållbar mat måste finnas för alla. Det måste vara själva normen

Förtroende för svenska mervärden är det som kommer att avgöra om strategin blir flipp eller flopp. ”Konkurrensneutralitet” urholkar bilden att svensk mat generellt har klara fördelar. Svenskt lantbruk har svårt att konkurrera med lågt pris. Dessutom är priset för ett lågt pris ofta högt i långa loppet – för miljön, hälsan och djuren.

I takt med att klimatförändringarna och antibiotikaresistensen blir synliga för oss alla kommer konsumenternas krav att öka. Även på marknadsföringen och informationen. Hur länge tror ni att det räcker med att säga ”svenskt” utan att förklara närmast övertydligt varför det är bättre än säg danskt eller tyskt? Transparens är också viktigt, framför allt vad gäller djurhållningen. Den dagen kommer när konsumenterna faktiskt vill se hur det går till i svin- och kycklingfabrikerna. Inte i mönsteranläggningar utan i vilken som helst. Tål branschen det?

Livsmedelsstrategin kan bli en win-win, som också bidrar till ökad lönsamhet i svensk matproduktion. Men då krävs att konsumentförtroende och hållbar produktion fylls med reellt innehåll.

Utmana läsknormen!!

En av årets sockerhögtider står för dörren. Vi svenskar äter mest godis i världen och nu i helgen peakar det. Jag vill inte fördystra den annalkande påskstämningen (och jag kommer själv att trycka i mig ett och annat chokladägg). Men vår myckna sockerkonsumtion är ett stort folkhälsoproblem. Och det är inte bara skumbananerna och geléråttor som är problemet. Söt läsk bidrar också starkt till att var fjärde tioåring idag är överviktig i Sverige. De marknadsförs och exponeras hårt i matbutiker och de stora flaskorna dominerar. Vilket naturligtvis är en medveten taktik för att öka konsumtionen. En öppnad flaska dricks upp, det vet både jag, du och tillverkarna. Och läsk är billigt, priset på socker och läsk har gått ner de senaste decennierna.

Den som rest över världen vet att Coca Cola-skyltarna och reklamen finns överallt, även i de fattigaste områden. Problemet är så stort att flera länder infört en särskild läskskatt – senast Storbritannien. Detta av en konservativ regering, som inte precis varit några varma anhängare av regleringar och skattehöjningar. Finansminister Osborne motiverar skatten så här: ”När jag ser tillbaka på min tid här i parlamentet så är jag inte beredd att säga till nästa generation: ”Jag är ledsen. Vi visste att det fanns problem med söta drycker. Vi visste att det orsakade sjukdomar. Men vi duckade för besluten och gjorde inget åt det”.

IMG_6992Läskindustrin hatar sådana här tankar och är paniskt rädda att de ska sprida sig. I Mexiko infördes sockerskatt och fick påtagliga folkhälsoeffekter. Industrin lobbar intensivt för att den ska avskaffas. Norge, Finland och Frankrike är andra länder med sockerskatt. Sverige då? Fetmaforskaren Claude Marcus är en av dem som förordar det, bland annat med argumentet att socker är för billigt i förhållande till nyttigheter som frukt och att vi redan har skatt på skadliga produkter som tobak och alkohol. Den svenska regeringen var emellertid snabba med att deklarera att man inte tänker följa det brittiska exemplet. Även om Gabriel Wikström inte höll dörren helt stängd i sitt inlägg. Och oavsett skatt så krävs nu politiska krafttag för folkhälsan och för minskad sockerkonsumtion i regeringens livsmedelsstrategi. Detta har Sveriges Konsumenter propagerat för i ett års tid nu.

För att återgå till läsken – ett problem är att det blivit en slags ”norm” som barndryck. En norm som sällan utmanas. Svensk Dagligvaruhandel har i olika inlägg förklarat att man vill ta ett större ansvar för folkhälsan. Varför gör man i så fall inget åt läsken? Samma sak på krogen, där läskindustrin metodiskt och medvetet stakat ut sitt revir. Gå till vilken pizzeria, hambugerrestaurang eller kebabhak som helst och se vilka drycker som lyfts fram. Inte är det mineralvattnet. När min familj går ut och äter är dryckesalternativen för barn ofta enbart Coke, Sprite och Fanta (alla från samma tillverkare, för övrigt). Möjligen finns mjölk. Ja, och så vatten. Servitören brukar titta konstigt på dottern när hon frågar efter must eller något annat som inte sött. I Tyskland, där vi nyligen semestrade, var det helt naturligt med alkoholfria, osötade alternativ som passade såväl barn som de vuxna. Det fanns bland annat ”Apfelschorle”, en uppskattad dryck med hälften äppelmust, hälften bubbelvatten. Hallå, krogvärlden. Det är inte bara på tallriken det behövs förnyelse utan även i glaset!

Sockret är en folkhälsobov, som till och med får jordbruksstöd av EU men ändå kostar statskassan miljarder i sjukvård, förlorade arbetsinkomster etc. Lyssna gärna till hur sockerlobbyn jobbar på P1:s ”Matens pris”. Socker tillsätts i godis, läsk, energidrycker, kakor, glass men också bröd, flingor, fruktyoughurt, senap, ketchup – you name it. Men ska man minska sockerintaget är det en god idé är att börja med en kraftfull insats mot läsken. Har vi egentligen råd att låta bli..?

Välkommet kött-skryt

”Vi sänker kötthalten i korven”, skryter Preem med på sina reklamtavlor. Jag stannar till och konstaterar att det faktiskt håller på att hända saker. En sådan reklam hade varit omöjligt för bara några år sedan. Traditionellt har man klagat på att korv innehåller för lite kött, att det är en produkt som är enkel att fuska med genom att dryga ut innehållet med mjöl, vatten och andra billigare råvaror. Även om man kan fråga sig hur avgörande förändringen av korven är (del av nötköttet har ersatts med fläskkött, se från webben nedan) så är det värt en liten applåd för att man i alla fall hakat på trenden och gör en grej av det.Skärmavbild 2016-02-27 kl. 15.06.10

Även köttjätten Scan har hakat på trenden med korvar och järpar där köttet delvis ersatts av grönsaker. Så visst händer det grejer. Köttkonsumtionen planar ut i Sverige eller till och med minskar något, visar en uppgifter från Jordbruksverket och Centrum för Konsumtionsvetenskap i Göteborg. Allt annat än en fortsatt sänkning av konsumtionen under kommande åren vore en sensation. Medvetenheten stiger snabbt, i skolor och på sjukhus talas det om köttfria dagar, hamburgerkedjorna hårdlanserar veggburgare. Fast det är en bit kvar till Livsmedelsverkets rekommendation om högst 500 gram kött och chark i veckan. Särskilt gäller det många av oss män.

Även landsbygdsminister Sven-Erik Bucht  säger sig nu vara för en minskning av köttkonsumtionen, efter sitt första, famösa uttalande i Ekot nyligen (se tidigare blogg). Så här sa Bucht i riksdagen i veckan: ”En lägre köttkonsumtion, både i Sverige och i andra länder, skulle vara bra för klimatet och i många fall även av hänsyn till andra miljöaspekter”. Viktigt är nu att vegetabilier som alternativ till köttet kommer med i en framsynt livsmedelsstrategi från regeringen. Här är det definitivt läge för innovation.

Och som vanligt är det på plats att påpeka att det inte handlar om att sluta äta kött. Utan att äta mindre men bättre kött. Bra för miljön, hälsan, plånboken och även svenska bönder om vi som konsumenter väljer utifrån produktionsmetoder och antibiotikaförbrukning. Och antibiotikaresistens är ett riktigt, riktigt läskigt hot, där vi som konsumenter kan göra en insats genom att ”rösta med fötterna”.  Sveriges Konsumenter återkommer i denna fråga.

Spela och dela – julens melodi

Många familjer försöker skära ner på julklapparna. I år känns det extra angeläget – med så många människor som flyr för sina liv och med ett klimathot som mycket är kopplat till vår överkonsumtion.

Traditionens tyngd är dock hårdare än man kan tro. Trots stress och press ränner vi runt för få ihop klappar till dem som i princip redan har allt. Eller köper det själva om de saknar något. Vi minns att vi tänkte ”aldrig mer” förra gången vi tryckte oss igenom ett knökfyllt köpcentrum. Och så blir det ändå så igen. Och igen. Om det nu är rädslan för besvikna blickar eller dålig självkänsla eller bara för dålig motståndskraft mot släkt- och kommerstrycket…

Vi följer en pragmatisk linje i vår familj. Mödrar och andra äldre släktingar vill vi inte ta ifrån delandets glädje, det blir för brutalt. Själva förser vi egna barn med klappar, i övrigt är samvaron och maten det centrala (med minskat köttintag).

Tidningen Market frossar visserligen i segervissa rubriker som ”Köpfest” och ”Drömstart” som om ingenting hänt, men förutspår att hållbarhetsdebatten kommer att slå igenom på allvar nästa jul. Måtte de få rätt. Man får ändå känslan av att stora delar av handeln blåser på så länge det går. Och det är klart – en riktigt hållbar handel kräver ju en rätt stor del av systemskifte. IMG_6761

En ökande trend är julklappsspel. Småttingarna river upp sina paket, tindrar lite – men alla vi andra gör nåt kul och mer genomtänkt av hela paketritualen. Här några tips för dig som vill pröva:

Hemliga tomten. På förhand drar alla lott om vem som man ska ge julklapp till. Det hålls hemligt vilket namn som står. På julafton blir det en överraskning för alla vem som är din ”hemlige tomte” och den som köper julklappen vet vem mottagaren är och kan därmed hitta något som passar den personen bra.

Femkamp för en bättre värld. Alla lägger en en viss summa i en pott. På julafton anordnas en femkamp med valfria delmoment. Vinnaren av hela femkampen får därefter välja vilken organisation eller annat välgörande ändamål som hela potten ska ska gå till.

Nummerleken. Alla köper var sitt paket som läggs i en hög varefter man drar en lapp med en siffra ur en skål. Det finns lika många nummer som det finns deltagare. Den som fick nr 1 får välja ett paket. Paketet öppnas så att alla ser vad det är. Den som fick nr 2 får därefter välja att antingen ta ett nytt paket ur högen eller välja det paket som nr 1 nyss har öppnat. Om han väljer att ta nr 1:s paket får nr 1 ta ett nytt paket, öppna, och ställa framför sig. Det innebär att nr 3 får välja bland de två öppnade paketen eller ta ett nytt och öppna det.

Paketöppnarleken. Utrustning: Mössa, tumvantar och tärning. Alla köper var sitt paket och slår in det extremt väl i flera lager papper, massor av tejp etc. Tärningen går runt och när någon slår en sexa tar den personen på sig mössan, vantarna och tar ett paket och börjar öppna det. Medan personen sliter med att få upp paketet går tärningen runt i en faslig fart och nästa person som får en sexa drar av den andra personen mössan och vantarna och får nu fortsätta försöka öppna paketet med vantarna och mössan på. Detta fortsätter tills att paketet är HELT öppnat då det tillfaller den som slutligen öppnat det. Därefter tar man av sig vantarna och mössan och julklappsleken börjar om tills att någon får en sexa och tar ett nytt paket från högen och försöker öppna med vantarna och mössan på osv.

GOD, VILSAM OCH HÅLLBAR JUL!!

Reklamens sluttande plan

Reklam är köpta budskap och ska gå att känna igen. Reklam har sitt existensberättigande men ska inte gå att blanda ihop med redaktionella budskap, vare sig det handlar om en tidningsartikel eller en blogg. Det här kan tyckas självklart  – och borde vara det – men det finns ändå en del som tycker att en sådan inställning tillhör en förgången tidsålder. Stora tidningshus, som man trodde var mer rädda om sin trovärdighet, flyttar nu bit för bit fram sina positioner. Aftonbladet har startat en särskild redaktion för ”branded content”, Partnersstudion, där Telia bland annat ska betala en USA-korrespondent som ska skriva om – just det – digitalisering. Ärevördiga Svenska Dagbladets webbsida (nedan) är också ett bevis på den tilltagande uppluckringen. Visst, det står annons men allt annat är exakt likadant som redaktionell text. Och det finns ett skäl till att Svenska Dagbladet går med på det. Skälet börjSkärmavbild 2015-10-15 kl. 18.04.49ar på P (undrar du vad jag menar – skicka ett mail).

Jag är själv utbildad journalist och kan väl säga om något liknande hade skett under min tid i dagspress hade det blivit ramaskri och skandal. Skillnaden mellan redaktionell text (framtagen av oberoende journalister) och reklam var glasklar och inga luriga försök att tumma på det godkändes. En korrespondent som betalats av Telia skulle aldrig få kallas journalist. En vän som utbildar journalister finns det numera de som gör skillnad på journalister och oberoende journalister. En närmast Orwelsk fälla och ett försök att ändra hela mentaliteten. För mig är en journalist oberoende. Punkt.

Visst är det så att tidningar idag har ekonomiska problem, men man undrar om de inte gräver sin egen grav. Vad blir nästa steg? För det kommer naturligtvis. Blir SVT-Aktuellt och SR-Ekot de sista (och enda) bastionerna? Internet är ett särskilt kapitel, där populära unga bloggare kan få pengar i 100 000-kronorsklassen för att visa upp en viss vara eller där det finns särskilda reklambyråer som infiltrerar chattar med sina kommersiella budskap eller får folk att berätta om prylarna för sina vänner via så kallad buzz-marketing. Vem i hela världen kan man lita på? blir en allt mer berättigad fråga.

Ändå sedan jag började jobba med konsumentfrågor har gränsen gradvis flyttats och suddats ut. Men regeln är glasklar och global (ICC-reglerna) och i grunden tidlös: Alla ska kunna se direkt om det är reklam eller redaktionell text. Det är en grundläggande mänskligt rättighet.

Det här är svårt för oss vuxna, men blir såklart extra svårt vad för barn, som inte har en chans att se avgöra vad som är inlindade köpbudskap. Och dessutom: Hur ska granskande myndigheter och granskningsråd som Reklamombudsmannen ha en chans att hänga med och bevaka reklam i alla medier, kanaler, forum (varav en del bakom lösenordsskydd) och med nya typer av ”branded content”?

 

Slut på lur-plågan

Äntligen krafttag mot telefonförsäljning. Efter åratal med ökande problem och misslyckad självsanering släpps idag ett utredningsförslag om att alla avtal på telefon ska bekräftas skriftligt i efterhand. Annars gäller de inte. Bekräftelse via e-post räcker, däremot inte via sms.

Vi i Sveriges Konsumenter hade gärna gått längre än så, med krav på att ingen får ringa utan uttryckliga tillstånd (”opt-in”). Men en skriftlig bekräftelse är en mycket god början eftersom det kommer åt ett av grundproblemen – överrumplingen och svårigheten att värja sig mot provisionsdrivna pratkvarnar. Vad det handlar om är den självklara rätten att få tänka efter när man blir överraskad i sitt hem (eller utanför, på mobilen). Går du in i en affär är du förberedd, du kanske har läst på, du är där i ett syfte – att kolla upp eller möjligen köpa. Så är inte fallet när du är hemma och steker köttbullar eller nattar barn. Utan press att ge besked direkt i telefon kan du i lugn och ro jämföra priser, kolla upp befintligt abonnemang, sova på saken och fundera på om ”erbjudandet” över huvud taget är något du behöver.
LU-15602158

Jag har suttit med som expert i utredningen tillsammans med tillsynsmyndigheter, handeln och ”branschen” (som inte vill kalla sig så). Det har varit engagerade diskussioner mellan de olika intressena, som nu landat i en sorts kompromiss. Att inte göra någonting eller lita på någon sort skärpning av Nix hade varit helt otillräckligt. Det har branschen haft över ett årtionde på sig att lösa problemen. Sverige har en av de slappaste lagstiftningarna i EU när det gäller telefonförsäljning och nu finns en stor förväntan om politisk handlingskraft. Själv förstår jag inte den här rädslan för reglera, inte minst för att värna de många konsumenter som kan värja sig mot professionellt råsälj och inte förstår att de ingår avtal eller blir lurade.

Det här är ett utbrett problem, inte någon udda isolerad företeelse. Det lär inte bli bättre. Nix-registret har också allt fler läckor, i och med att vi ger medgivande till uppringning genom luddiga och krångliga avtal på nätet när vi klickar i ”Jag accepterar”.

Företagen som säljer på telefon är snabba att måla upp skräckscenarion. Kontentan är ungefär: Om konsumenterna får tänka efter kommer vi att tappa ett stort antal affärer.
Just det.  Om det faller bort ett antal samtal för att kunden tänker efter och jämför – så är väl det i själva verket BRA för marknaden? Det ger stabila avtal, ökat förtroende för en skadad försäljningskanal och mer trofasta kunder.

När ni hör företagens klagolåt – tänk då på andra larm, exempelvis på förbudet mot rökning på krogen. Samma argument nu som då – arbetslöshet, kraftigt minskad omsättning, ökade kostnader. Se hur det blev…

Tänk på att det är en partsinlaga, företagen har allt intresse av att måla allt i så mörka färger som möjligen. Klart att det blir konsekvenser, men icke-handling har också konsekvenser. Dessutom måste man räkna med dynamiska effekter, alltså nya vägar för försäljning och marknadsföring där det behövs folk. Det blir också minskade kostnader för klagomålshantering för företagen. Och andra länders näringsliv har överlevt den här typen av begränsningar.

Att vi konsumenter får rätt att tänka efter när vi överraskas kan inte ses som något särskilt revolutionerande ingrepp. Återstår nu bara att se till att det verkligen blir lag också. Lobbykrafterna kommer att vara massiva. Så svik inte konsumenterna nu, lagstiftare!