Nya tider väntar

Avtackning på Sveriges Konsumenters och Råd & Röns kontor i mars. Minnesvärt och varmt!

Välkommen tillbaka till min egen blogg, bertoft.se!

Under många år skrev jag på Sveriges Konsumenters bloggsida, om frustrationer, segrar, utmaningar på vägen mot skärpta rättigheter och stopp för bluffar och fulsälj. Nu har jag slutat som generalsekreterare. Men inte som aktiv konsument. Eller som ”konsumentveteran”, som jag i brist på annat kallar mig på X. Mina erfarenheter, insikter och tankar av 37 år på GT, Konsumentverket, Cint, Råd & Rön och Sveriges Konsumenter tar jag med mig framöver.

I det som vissa kallar ”den tredje åldern”.

Det börjar bra, våren är här på allvar. Och jag har just kommit ut med en ny så kallad konsumentdeckare, ”Spelets mörka begär”. Den tar upp bankernas enorma makt och nonchalans mot småspararna. En bankanställd hittas död nedanför ett stup. Hon är djupt skuldsatt. Jakten på en mördare drar igång.

Miljön är inspirerad av Tyresö, där jag har mitt eget fritidsparadis, där jag nu kommer att få mer tid att påta, skåda fågel och bara vara. Eller ”fritids…”… Allt är ju fritid nu. Jag har bara inte vant mig. Inte heller vid ordet ”pensio…”.

För jag kommer inte att lägga ner vapnen. Jag kommer inte att byta liv helt och ägna mig åt korsord och att plöja Tolstojs samlade verk. Inget fel i det. Men jag kommer att fortsätta att engagera mig.

Mina fyra sista blogginlägg på Sveriges Konsumenter kan du läsa här:

Fler inlägg hittar du på Sveriges Konsumenters välmatade webb, se under ”Blogg”.

På den här, privata sidan finns över 400 bloggar från 2010 och framåt om alla upptänkliga ämnen. Många av dem tyvärr aktuella. En del hade kunnat skrivas än idag.

Så det behövs starka konsumentröster. Många olika. Framför allt en stark konsumentrörelse. Med grunden i det viktiga arbetet i EU, där nästan alla lagar vi berörs av i vår konsumentvardag beslutas. Regeringens obegripliga indragning av statsstödet för konsumentsidan kommer tyvärr att ge bankerna, livsmedelsproducenterna och IT-företagen än större övervikt när de vill bromsa eller förhindra ett stärkt konsumentskydd.

I den här bloggen tänker jag framöver att blanda viktigt med personligt. Här representerar jag mig själv och ingen annan. Får se hur det blir. Och hur många som vill hänga med på resan.

Bland det jag kan tänka mig att ta upp är följande:

  • EU-valet – hur mycket kommer konsumentfrågorna upp? Och hur ”konsumentvänliga” blir den nya Kommissionen och det nya EU-Parlamentet?
  • Livsmedelsbutikerna – hur mycket kommer de att skylta om och ge plats för att uppmuntra till en mer hållbar och hälsosam mat?
  • Kläderna, elprylarna, plastskräpet ­– vad händer med vår vettlösa fel- och överkonsumtion?
  • Techjättarna och e-handlarna – hur tänker de hantera vår personliga integritet med de otroliga möjligheter de har, trots ny och inkommande lagstiftning?
  • Och hur krångligt ska det behöva vara att vara just konsument? Måste det vara ett heltidsjobb? Hur blir det ”lätt att göra rätt? För alla? I verkligheten?

Hör gärna av dig om ämnen. Var aktiv som konsument. Gå samman. Stötta alla de organisationer som slåss för konsumenternas bästa, inte minst min hemvist (och mitt ”hem”) under 20 otroligt händelserika, givande och frustrerande år.

Vi ses.

Ljus i konsumentmörket

Foto: Roberto Nickson, Unsplash

Lömskare, lurigare och svårare. Så kan man beteckna 2010-talet för landets konsumenter. Listan med problem för konsumenterna toppas som tidigare av bilar, resor och hantverkare. Men telekom – telefoni och internet – har gradvis seglat upp som ett som ett svart moln där många luras in i abonnemang och avtal de inte förstår eller inte kan ta sig ur. Den digitala världen innebär stora möjligheter för många, men också marginalisering av vissa grupper och nya fiffiga former av bedrägerier som inte kräver mer än en dator. Eller en telefonlur – se min förra blogg.

Men allt är inte nattsvart, långt därifrån. Konsumentlagstiftningen under 10-talet har gradvis skärpts, vilket vi till stora delar kan tacka EU för. Men en hel del återstår. Dessutom finns det stora blottor när det gäller myndighetstillsyn och glapp mellan att HA rätt och att FÅ rätt.

Vad som också kännetecknat det senaste decenniet stavas HÅLLBART. Klimathot, utrotning av arter och antibiotikaresistens har fått allt fler att inse vår i grunden destruktiva konsumtion.

Inför skrivandet av denna blogg roade jag mig med att titta på Sveriges Konsumenters verksamhetsberättelse 2010. Vad jobbade vi med då? Ja, till stora delar samma områden som nu. Många problem kvarstår, men har möjligen tagit annan form, inte minst på grund av digitaliseringen.

Vissa saker har konsumentrörelsen lyckats få igenom – till exempel strängare lagstiftning om integritet (GDPR), livsmedelsmärkning, snabblån, telefonförsäljning, passagerarrättigheter och väldigt mycket annat. Men när jag tittar igenom våra 100 krav inför valet 2014 så kan jag konstatera att många återstår att förverkliga. Något som vittnar om behovet av en stark – och starkare – konsumentrörelse som kan agera motvikt mot bankers, IT-jättars, industrins, handelns och böndernas starka lobbymaskiner. Där känner vi i Sveriges Konsumenter att vi har medvind och förståelse från många politiker. Men inte tillräckligt.

Det har nu gått tio år sedan 2010. Och till ödesåret 2030 återstår det bara tio till. Tänkvärt! Med tanke på att så lite som hänt och vilka jätteutmaningar vi har så finns det skäl att vara orolig.

Det finns en ökad medvetenhet om vad våra livsmönster och shoppingturer ställer till med på planeten. Men bara klokskap räcker inte. Inför det kommande decenniet har våra politiker – i Sverige och i EU – ett enormt ansvar att se till att det blir lättare att vara konsument. Att kunna vara miljösmart och göra kloka medvetna val, och att slippa bli lurad av skojare. Här spelar EU en central roll. Den nya Kommissionen har en ambitiös agenda bland annat genom sin ”Green Deal”. Men det kommer att behövas hårt tryck och stort politiskt mod för att det ska bli verkliga, långsiktiga resultat.

Det är komplext att vara konsument i nådens år 2020. Vem har tid och kunskap att läsa oändliga avtal på nätet? Vem har möjlighet att tjata sig till sin rätt mot en digital plattform på andra sidan jordklotet? Vem kan vara oberörd av reklamens normer? Vem kan välja helt rätt i ett svårgenomträngligt utbud av varor och tjänster?

Då behövs en stark konsumentpolitik – för rättvisa, hållbarhet och rimlighet.

Ha en riktigt GOD, RIMLIG, HÅLLBAR, VILSAM JUL med fokus på det viktiga i livet. Och ett riktigt gott nytt 2020.

EU berör din vardag – så RÖSTA!

Mindre än två veckor kvar till valet och äntligen börjar det märkas. Opinionsmätningar har visat alarmerande tecken på att många inte vet varför de ska rösta – eller inte alls har koll på att det är val (!). Hoppas nu att debatten tar sådan fart att väljarna förstår vad EU är och vad unionen betyder – så att de faktiskt röstar.

Vi i Sveriges Konsumenter har dragit vårt strå till stacken. I fredags hade vi vår debatt med alla partier (nästan) om konsumentfrågorna. Den finns att se på SVT Play. Jag modererade och försökte få deltagarna att berätta vad de vill göra åt maten, reklamationsrätten, integriteten på internet, tågresorna och annat.

 

För många är EU en koloss, en svårbegriplig apparat som hanterar bångstyriga medlemmar som Ungern, flyktingkriser, bråk med Donald Trump, jordbruksstöd och klimatet. Fundamentala frågor – men för många känns det nog långt från vardagen här och nu.

Gör EU-debatten begriplig! Löd rubriken på SvD:s ledarsida den 8 maj. Det är precis vad det handlar om. Det är därför vi rubricerat vårt valdokument Från Bryssel till köksbordet. Det är därför vi genom att prata konsumentfrågor i valet försöker göra EU begripligt och relevant för varenda en av oss. Så att flera går och röstar.

Skillnaderna mellan partierna vad gäller konsumentfrågorna är inte alltid synliga. Alla partierna vill ”slå vakt om konsumentintresset”, frågorna är ”viktiga”, det ska vara ”balans” mellan olika intressen etc. Men skärskådar man vad de faktiskt gör och vill göra så blir det mera tydligt. I den enkät vi gjort med alla partier så utmärker sig framför allt ett parti att inte dela Sveriges Konsumenters förslag till EU-lösningar – Kristdemokraterna. De instämmer bara i 9 procent av alla förslag, att jämföra med Centerpartiet och Feministiskt Initiativ som instämmer i 82 procent. Den fallande skalan där emellan ser ut så här: Miljöpartiet – Vänsterpartiet – Socialdemokraterna – Liberalerna – Sverigedemokraterna – Moderaterna.

Så vilka förslag handlar det om? Jo, några av EU-regleringar vi föreslår är:

  • krav på information om produkters livslängd – så att det blir svårare för företag att programmera produkter att hålla kortare tid.
  • krav på reservdelar – så att du ska kunna reparera en pryl istället för att nödvändigtvis behöva köpa nytt.
  • EU-gemensam hälsomärkning av mat – så att konsumenter som behöver hjälp med att välja hälsosam mat kan göra det i hela EU med hjälp av en märkning som genom grundliga undersökningar fungerar bäst ur många olika perspektiv.

I det stora hela visar dock enkäten – och debatten i fredags – att intresset för konsumentfrågorna har ökat och är stort inom de flesta partier. Jag som varit med ett tag tycker också att de svenska partierna – båda i nationella och europeiska frågor – blir allt mer intresserade av konsumentperspektivet. Där kan man säga i att vi inom Sveriges Konsumenter har lyckats.

Debatten i fredags kom också väldigt mycket att handla om hållbar konsumtion, vilket inte alls var fallet vid förra valet för fem år sedan.

Går man tillbaka till enkäten så visar det sig att störst support – 86 procent av partierna –  fick våra förslag kring skadliga kemikalier. Näst mest stöd fick krav om konsumentprodukter med längre livslängd, där 57 procent av svaren var positiva. Samtidigt hittar vi där flest invändningar, 11 procent. Lägst stöd fick kraven kring förenklad hälsomärkning för mat, där knappt 30 procent fick stöd. Mest tveksamma svar (”håller med delvis”) fick kraven gällande artificiell intelligens, en riktigt stor framtidsfråga. I en av minidebatterna i fredags blev det också klart att skillnaderna här är stor mellan socialdemokaternas Jytte Guteland, som talade för lagreglerat skydd för konsumenterna, medan moderaternas Arba Kokalari först ville se vart tekniken tog vägen för att sedan se vad politiken behöver göra.

De senaste decennierna har EU inneburit en stark kraft för förbättring för konsumenterna i Unionen. Vi har fått skarpare lagstiftning kring säkrare produkter, livsmedel och kemikalier, utökade möjligheter att reklamera varor, och mer energisnåla och mindre miljöbelastande produkter och bilar.

Men mycket återstår att göra. Marknaden förändras, den tekniska utvecklingen går svindlande fort, och vi har enorma hållbarhetsutmaningar som berör oss som konsumenter.

EU berör dig som konsument. Och i övrigt också, på många olika sätt som andra får förklara. Därför är det viktigt vad du röstar på om två veckor. Men framför allt är det viktigt ATT du röstar.

Ödesfrågor när ”konsumenternas FN” möts

Digital innovation på konsumentens villkor, är temat när Consumers International – ”konsumenternas FN” – träffas några dagar i portugisiska Estoril. Människor från precis hela världen samlas vart fjärde år för att välja styrelse och liknande men också att diskutera ett aktuellt ämne.

Globala konsument-utmaningar är det ingen brist på, men denna är viktig. Jag hade gärna sett mer fokus på hållbar konsumtion och det kommer det att bli framöver. Men digitaliseringen är också en ödesfråga. Vi är bara i början av det digitala samhället, inte mitt i. Nyttiga tjänster utvecklas, javisst. Men roffandet på våra personliga data är bara i startfasen och kommer att bli än mer raffinerad och systematisk. Och vi blir utsatta och sårbara när sakerna börjar bli uppkopplade på allvar och dessutom börjar tänka själva (artificiell intelligens).

En vanlig iPhone har blivit något av varenda skvallerjournalists eller spions våta dröm. Kinas makthavare har fattat galoppen och visar vad som går att göra. Ansiktsigenkänning, spårning, inköp, uppkopplade prylar och likes på sociala medier är utmärkta redskap även att kontrollera och tysta människor. Särskilt i kombination.

Vi har anmält Google för deras otroligt detaljerade dataspårning till Datainspektionen, och nu måste jätten förklara vad de håller på med. Dagens Nyheter har just haft en artikelserie om spårning som ger en skrämmande bild.

Halva jorden är uppkopplade, smarta telefoner finns i varenda avkrok vilket ger stora möjligheter. Utvecklingen måste fortsätta, liksom kampen att minska klyftor där internet redan finns i form av ”digitalt utanförskap”. Men det får inte ta fokus från vad som händer med våra personliga data, vår profil, den digitala beskrivningen över vilka vi ”är”. För oron växer. Det märks i den allmänna debatten, det märks här i Estoril. Utvecklingen är ”creepy”, läskig.

Det handlar om fördelning av ansvar konsument-företag-politik. Någonstans kokar också allt ner till en viktig fråga: Vem ska äga våra data? Och grundsvaret måste till slut bli: Vi själva.

Det sägs mycket klokt här om hur vi ska få kontroll, men tyske konsumentbasen Claus Müller sammanfattade det fint:

Vi behöver fungerande information till konsumenterna. Inte dagens groteskt oöverskådliga avtal utan snarare symboler eller liknande.

Starka ”vakthundar” både i form av myndigheter med (hugg)tänder och konsumentorganisationer med kraft och resurser. Alla människor, inte minst de som är ovana vid internet, måste också få möjlighet att få vägledning och att rapportera övertramp.

Pålitlighet måste bli ett ledord i näringslivet. Det pratas mycket om förtroende (”trust”) men det räcker inte. Incitament måste skapas för att bli transparenta och att köra med öppna och schyssta villkor.

Några veckor tidigare var jag på en hearing med utrikeshandelsminister Ann Linde och då var det trist att höra näringslivsföreträdare sucka över ”fokus på konsumentskydd” och kräva ”fria dataflöden”. Medvetna konsumenter som har kontroll över sina uppgifter kan knappast bara dåligt för marknaden och innovativa företag. EU:s dataskyddsförordning GDPR kan ses som en startpunkt.

 

Bravo EU – i de flesta fall

Det har varit en intensiv vecka, inte minst när det handlar om EU-beslut. Till det ska läggas Swedbank-skandalen som än en gång aktualiserar det viktiga ordet FÖRTROENDE – vare sig det gäller banker eller mat eller någon annan del av näringslivet. Att kunderna har tillit till att det går schysst till blir allt viktigare och blir en fråga om reell konsumentmakt. Trycket ökar mot företagen, vare sig det gäller klimat, mänskliga rättigheter eller nolltolerans för penningtvätt.

Förtroende handlar det också om för kycklingbranschen. Jag liksom många andra har upprörts över vidriga TV-bilder på hur fåglarna hanteras innan de blir mat. Billig mat har ett pris och det är inte vi som betalar det. Guldfågeln har gett ganska bleka svar och det är oacceptabelt att det tar så lång tid att få ordning på problemen.

Åter till EU-besluten, där det dessa veckor blivit extremt tydligt hur unionen påverkar konsumenterna.

Beslut har röstats igenom vad gäller upphovsrätt, konsumenträtt vid digitala köp och förbud mot engångsplast. Upphovsrätten är viktig, men i första fallet blev det ändå ett tveksamt beslut, som kan leda till stora begränsningar länkningar och meningsutbyte på nätet. I det andra och tredje fallet utmärkta beslut.

Engångsplasten är ett klockrent exempel på politiskt helt nödvändiga krafttag. Synd att det dröjde så, men bra att EU visar att ”nu räcker det!”. Informationskampanjer i all ära, men här är priset av decenniers politiska passivitet alldeles för högt.

Det senare året har EU över huvud taget sprutat ur sig tunga beslut – varav många tydligt förbättrat konsumentskyddet i unionen. Vi har fått integritetsreglerna i GDPR, konkurrensuppmuntrande bankreglerna i PSD2, ett direktiv om så kallad ”ekodesign” som gör att produkter ska hålla längre med krav på reparerbarhet och tvång att hålla reservdelar i 7-10 år. Bilars avgasutläpp begränsas och bilfabrikanterna har betydligt strängare krav på sig att visa att de inte ljuger (som Volkswagen gjorde). Och idiotin med att vi inte får ta med streamingtjänster över EU:s gränser eller inte handla i andra länders nätbutiker (”geoblocking”) är nu åtgärdad. Här handlar det återigen om förtroende, denna gång för att EU:s inre marknad inte bara är nåt som företagen ska dra nytta av utan även konsumenterna.

Uppkopplade hemmet – smart för vem?

Idag är det internationella konsumentdagen. Det uppmärksammas i hundra länder och temat i år är Sakernas internet, det som på engelska heter Internet of things.

Det kan ju tyckas vara ett rikemanstema. Men persondata är den nya valutan, den nya oljan. Och mer än hälften av jordens befolkning är uppkopplade. Och fler blir det. Det uppkopplade hemmet väller in över oss alla, vare sig vi bor i Bålsta eller Bombay.

Idealbilden är det bekväma hemmet där man slipper tänka på och utföra tråkiga praktiska sysslor. Och spara energi. Men det finns stora risker. Och det där med att det ska vara hållbart – det kan vara en praktbluff.

Sakernas internet och den tillhörande frågan om automatiserat beslutsfattande (artificiell intelligens) är en av de riktigt stora konsumentfrågorna i framtiden. Eller rättare sagt – redan nu.

I morse höll Sveriges Konsumenter seminariet ”Smart – men säkert?”. Det blev ett mycket intressant samtal om konsumentperspektivet, vad företagen gör och tycker och om forskningsläget. För många var det säkert en ögonöppnare.

Det kan tyckas oskyldigt att samla in data från brödrosten eller kaffebryggaren. Men dels kan de ”berätta” mer om oss än du tror. Och dels gäller det även centrala delar som dörrlåset, belysningen, värmeanläggningen och bilen. Var för sig oskyldiga data kan sammanlagd ge en mycket tydlig bild av hur vi lever och vad vi har för smak för mat, musik, film – men också hälsa, religion, sexuell läggning, politiska åsikter. Jo, faktiskt. Kolla norska Forbrukerrådets Google-rapport som fick oss att anmäla företaget.

Det handlar inte om att vi kan ha en mer eller mindre polerad personlighet på instagram och facebook. Det här handlar om vad vi rent fysiskt ÄR och GÖR.

Och det handlar inte bara om mig. Utan om våra barn. Och våra gäster. De registreras även de. Och våra data kan bli godis både för försäkringsbolag, sjukvårdskoncerner och mörka politiska krafter.

Men det här handlar också mycket om säkerhet. Det finns direkta RISKER. Vad händer när Internet går ner på grund av en hackerattack. Eller vi får virus i en av prylarna. Tänk dig ett ”smittat” dörrlås eller bilen. Eller kylen. Eller den internetstyrda dosetten för mediciner.

Och så har vi miljön – ofta framhålls som en stor fördel med sakernas internet. Systemen sparar energi i hemmen. Men dels kommer det att innebära att prylar anses uttjänta mycket snabbare. Dels drar själva trafiken på internet omåttliga mängder energi i serverhallar etc.

Utan att vara teknikfientlig finns det all anledning att vara skeptisk och misstänksam. Inte gå på de ljusblå idealbilderna av en ny fantastisk värld. Och fråga oss vad vi egentligen BEHÖVER där hemma. Vad är NYTTAN?

Sedan måste företagen vara transparenta med vad de gör. Vilket faktiskt kan bli en konkurrensfördel.

Politiken måste också göra sitt och göra det nu. ”Vilda västern” funkar inte. Säkerhet och integritet måste vara inbyggt genom EU-lag och standarder. ”Privacy by default” måste bli en realitet. Delning av personuppgifter och andra ingrepp måste vara ett tillval. Eller som vår expert Sinan Akdag uttryckte det: ”Vem äger våra data? Ska inte data som vi genererar stanna i hemmet?”

Frågan som måste ställas är vem tekniken egentligen är smart för. Det kan bli väldigt obalanserat till företagens fördel och släpper loss hackers och fri handel med extremt privata data. Allt kan inte läggas på att vi ska läsa många och långa och obegripliga avtalsvillkor, allt kan inte lösas med ”information”.

I Sveriges Konsumenters ståndpunkt om Sakernas internet presenteras våra 21 lösningar på problematiken.

Det brådskar med kontanterna

Allt oftare möts vi av skyltar i handeln och på kaféer om ”kontantfritt”. Ibland utformat så att det ska låta som en service till kunden. Många upplever det tvärtom som ett hån.

Förra sommaren kom Riksbankskommittén ut med ett delbetänkande som föreslog tvång för bankerna att tillhandahålla kontanter. Det stöder vi och mängder av organisationer som representerar sammanlagt miljontals konsumenter.

Bankerna bråkar förstås, vem hade trott något annat? De vet också att tiden arbetar för dem, kontanterna fasas ut snabbare och snabbare. Och det är nu självklart för alla att lösningen är politisk. Trots bred enighet om tvånget för bankerna har inget hänt. Delvis beror det på den utdragna regeringsbildningen men inte ens nu verkar det vara någon större aktivitet i regering och riksdag.

Trots att det hastar.

Tappar vi kontanterna förlorar vi det enda icke-kommersiella betalningsmedlet vi har. Bankerna styr allt. Vi marginaliserar stora grupper, inte bara äldre utan även funktionshindrade, glesbygdsbor, nyanlända. Vi avhänder oss en möjlighet att handla anonymt, vilket är ovanligt i en värld där de digitala spåren är enorma. Och vi försämrar vår krisberedskap dramatiskt, vilket nu också myndigheterna och försvaret fått upp ögonen för.

Antalet klagomål på digitala bankbedrägerier ökar dessutom dramatiskt hos Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Bankerna har länge försökt mörka hur stora problemen är men nu blir det allt tydligare att det inte är så enkelt som att det bara är kontanterna som är dyra för dem.

Egentligen borde alltihop vara enkelt.

Vi i konsumentrörelsen har ofta logiken på vår sida. Det gäller inte minst denna fråga.

En proposition borde omedelbart komma från regeringen som tar tag i den första frågan – om bankernas ansvar. Vad väntar de på?

Men sedan måste vi också omedelbart ta tag i den andra frågan – att kontanterna ska kunna gå att ANVÄNDAS. I de dagliga inköpen på kaféerna, butikerna, restaurangerna och andra ställen.

I den hearing som hölls i riksdagen den 30 januari och som SVT sände var detta en av de centrala frågorna. Jag påpekade att handeln i Danmark är tvungna att ta emot kontanter (med vissa undantag). Det är en yttersta lösning. Vi har i våra remissvar och i vår rapport ”Framtidens betalningsmedel” föreslagit att man måste se över det kommersiella monopol som gör det dyrt för butikerna att hantera kontanter. Detta avhände Riksbanken sig för nästan 15 år sedan. Kanske dags att samhället tar tillbaka det.

Vår medlemsorganisation PRO har precis genomfört sin årliga prisundersökning. Där framgår också att kontanthanteringen är viktig när äldre väljer butik.

För varje dag som går blir det uppenbart att vi inte bara kan stå och se på. Vad har vi samhället till om inte för att lösa problem som dessa?

Läs också debattartikeln av Kontantupprorets Björn Ericsson.

Så blir konsumentåret 2019

Att det ”redan” är 2019 är en lite kuslig illustration till att framtiden är närmare än man tror. Det avlägsna året 2020 är precis runt hörnet. Och 2030 är heller inte alls långt borta.

Det finns en hel del att känna oro för i världen. Men det finns också positiva tecken. Inte minst ser jag dem i en allt mer engagerad ungdom, som klär av svammel, inkonsekvens och passivitet med frågor precisa som svetslågor. Typ: ”Om ni säger att ni älskar era barn, varför gör ni då inget åt klimathotet?” (Greta Thunberg). Det gäller även i andra länder, som Storbritannien och USA. Jag tror att vi oftare kommer att höra kraftigt ifrågasättande av tingens ordning från det hållet.

Logiken är ofta på det godas sida. Eller på konsumenternas, för att komma över till mitt spännande och intressanta arbetsområde.

Foto: Mathilda Khoo

Nyligen skrev jag att 2018 var ett av de mest spännande konsumentåren, något som du kan läsa mer i min och experter på Sveriges Konsumenters årskrönikor för 2018. 2019 kan bli ett ännu mer händelserikt år, med många avgöranden. Även om vi i skrivande stund inte har någon regering i Sverige än så går det ändå att förutse en hel del trender och händelser.

EUROPEISKA UNIONEN står inför stora förändringar. Under de sista månaderna med nuvarande parlament och kommission kan vi förvänta oss en hel del beslut, varav många är fördelaktiga för konsumenterna. Den ambitionen har präglat ”New Consumer Deal” och dataskyddsförordningen GDPR och det är att bara att hoppas på det som förhandlas just nu landar i bra lösningar. EU har gradvis tuffat till sin konsumentlagstiftning men det finns fortfarande hål att täta, särskilt för de allt fler digitala tjänsterna. Brexit träder i kraft i mars, ett fullskaleexperiment i juridiskt kaos om ingen uppgörelse nås. Följderna kommer att märkas även hos oss. I maj är det sedan val till nytt Europaparlament och vad som händer därefter – det står skrivet i stjärnorna. Det finns skäl att vara orolig för att nationalistiska krafter, för splittring, för minskade klimatambitioner. Mer än många tror i vår vardag styrs av EU-lagstiftning och det finns mycket starka skäl att gå och rösta.

POLITISKT ANSVAR kontra den enskildes ansvar kommer att bli en allt hetare fråga. För att klara de stora utmaningarna för båda hälsan och miljön är det uppenbart att marknaden och konsumentmakten inte räcker till. Den måste kompletteras med ett politiskt ledarskap som vågar ta långsiktiga beslut som gör en hållbar och hälsosam livsstil lättare. Standardsvaret ”mer information till konsumenterna” räcker inte, vi drunknar redan och mycket av hälso- och miljöbudskapen motverkas av en massiv marknadsföring som spinner på mer onödiga och energislukande prylar och mer skräpmat. Klimathotet är på riktigt nu.

Med eller utan en ny het sommar och nya bränder kommer det att bli svårare för partier och politiker som tror man kan köra på som vanligt. Dessutom ifrågasätter fler och fler vårt sätt att leva, att stressa och överkonsumera samtidigt som vi stjäl av våra barns resurser och möjligheter.

KONSUMENTMAKTEN behövs. 2019 tror jag att vi kommer att se nya former och uttryck. Större och snabbare protester på sociala medier. Men också fler bojkotter. Kanske mot kött från Brasilien. Kanske mot amerikanska företag som stödjer Trump. Kanske mot svenska företag som bidrar till diskriminering och orättvisor.

MYNDIGHETSTILLSYN kommer att bli allt viktigare. Reglerna visar sig i många fall tillräckliga, men de efterlevs för dåligt. Därför behövs krafttag för att stävja fusk och bedrägeri, för att möta ”greenwash” och reklamlögner, för att skapa mycket rimligare villkor, större begriplighet och integritet på nätet. Här fallet tunga bördor på Konsumentverket, livsmedelstillsynen, Finansinspektionen och Datainspektionen. De måste göra mer, vilket dels handlar om deras egna prioriteringar och arbetsmetoder men också politikerna som måste se till att resurser, verktyg och sanktioner verkligen gör nytta. För konsumenterna. Det måste bli slut på dalt och oändligt tålamod med företagens ”egenåtgärder”.

DIGITALISERINGEN av samhället går rasande fort och här riskerar stora grupper att marginaliseras. Alla nyttjar inte möjligheterna med appar och smarta telefoner och det måste vara okej. ALLA konsumenter måste sättas i centrum på ett helt annat sätt. Det handlar om delaktighet och ytterst demokrati. Bättre ordning behövs för delningsplattformar, på de långa avtalsvillkoren som är snudd på standard, på sakernas internet där vi lätt kan förlora kontrollen. För att inte tala om artificiell intelligens. När prylarna inte bara pratar med varandra via internet utan även tänker själva kommer svåra ansvars- och försäkringsfrågor att prövas. Här behövs reglering innan katastroferna inträffar.

2019 kommer vi att höra mera talas om default och inbyggd design. Vad det ytterst handlar om är exempelvis höga skyddsregler på internet som standard med möjlighet att själv luckra upp och till exempel slå på platstjänster och annat som kan hota integriteten. Inbyggd design är att redan på ritningsbordet göra prylarna enkla att använda, begripa, reparera, återvinna och så vidare.

BETALNINGSMEDLEN blir också hett. Nya tekniska lösningar kommer att se dagens ljus. Mycket är bra men betalningar måste funka för alla. Precis alla. Vi kan inte låta bankerna och handeln vrida det enda icke-kommersiella betalningsmedlet – kontanterna – ur händerna på oss. Även detta är en fråga om delaktighet och demokrati. E-kronan ska nu testas, vilket är bra, men beslutet är framför allt politiskt betalningsmedlen. Vid sidan om en statlig e-krona behöver kontanterna vara kvar under överskådlig tid. Och de måste gå att ANVÄNDA, i butiker och på kaféer. De har trots allt många fördelar, dels för utsatta grupper som inte kommer åt ny teknikers fördelar, dels ur beredskapsperspektiv.

DETTA är bara några viktiga trender och förutsägelser. Mycket hänger ihop. Mycket av de som diskuteras och görs kommer att handla om vägen en mer HÅLLBAR LIVSSTIL och till att MINSKA KLYFTORNA mellan olika grupper av konsumenter. Här finns stora utmaningar som  vi som konsumentorganisation kommer att ta tag i och driva. Lösningen är inte en, utan innehåller komponenter som exempelvis stärkt kommunal konsumentvägledning och utökad hem- och konsumentkunskap. Plus mycket annat, inklusive fungerande och rättvisa ekonomiska styrmedel.

Att vara konsument håller på att bli ett heltidsjobb, för dem som verkligen vill ha kontroll och vill välja rätt. Så ska det inte vara. Det ska inte kräva högskoleutbildning i kemi, juridisk, teknik. Individen har det yttersta ansvaret för sitt liv och sina val. Men det ska vara lätt att välja rätt – både för sitt eget bästa och för planetens. Lättare än idag. Och med tilltagande komplexitet – på internet, med nya tjänster, ökat utbud och nya typer av marknadsföring – räcker inte det. Jag tror att vi måste forma samhället så att det blir allt mer svårt att göra fel.

Jo, det finns människor utan smartphone

”Mer kan du läsa på webben”, ”Använd vår app”, ”Betala med Swish eller Paypal”.

Jag kan förstå att många människor känner sig allt mer utanför i vår snabbt digitaliserade värld. I min närhet finns allt fler som känner en tilltagande vanmakt och ilska över att det förutsätts att man ska ha både prylarna och kompetensen.yuriy-kleymenov-1052393-unsplash

Jo, det finns mängder av fördelar med digitalisering och användning av nya appar och andra tjänster med internetuppkoppling.

Men i det tempot tekniken nu wischar fram marginaliseras också många. Det handlar inte om några tusental väldigt gamla människor. Det handlar om miljoner som på ett eller annat sätt känner att de inte hänger med. Eller som inte längre tycker att de kan fungera som fullvärdiga medborgare, som utestängs från såväl information som möjligheter att betala och handla.

Klyftan ökar. Det är farligt både för den enskildes plånbok och hälsa men också för samhället i stort och för demokratin. Det talas allt mer om ett ”digitalt utanförskap”. Senast i undersökningen ”Svenskarna och internet” som just kom från Internetstiftelsen. Bland annat går det att läsa att:

  • 500 000 har inte tillgång till Internet, lika många har det men använder det mer sällan än varje dag.
  • 1,5 miljoner har inte mobilt bank-ID.
  • 90 procent över tolv år har en smartphone, vilket alltså betyder att det finns storleksordningen 800 000 människor, motsvarande nästan alla i Stockholms stad, som inte har det. Det är väl ingen djärv gissning att en hel del av dem som har inte använder alla möjligheter utan kanske mest ringer, messar, kollar mailen, fotograferar och spelar Angry Bird.

I mitt jobb möter jag ofta affärsfolk som frustar över de nya möjligheterna. När jag påtalar att ”alla måste med” och att deras lösningar inte funkar i allas vardag blir det närmast ett trist irritationsmoment, något man inte vill höra talas om. Men de här människorna finns. De måste kunna fungera som samhällsmedborgare, kunna fråga och klaga via besök telefon och inte minst kunna betala.

Därför är det också extra allvarligt att kontanter blir allt svårare att använda i affärer och restauranger. Frågan har nu fått ”hjälp” av krisberedskapen. Hur i hela friden ska man kunna köpa mat och drivmedel om internet är nedstängt? Fundera på det en stund. Frågan var uppe i Riksbankens betalningsråd som jag var på i veckan och svaret gav en del övrigt att önska.

Sveriges Konsumenter kommer att jobba hårt för att minska det digitala utanförskapet. För det är på allvar och det växer. Det går inte att vifta undan och det kommer att inte att dö undan i närtid.

Det är en självklar rättighet att det måste finnas alternativ för den som varken har webb eller app eller Swish.

Det frustande affärsfolket borde för övrigt fundera på vilken enorm marknad som finns för alla dem som behöver de här alternativen och inte är så snabba att ta till sig ny teknik.

Förnuftet segrar om bankerna måste se till att det finns kontanter

Politiker från alla politiska partier är rörande överens – kontanterna måste vara kvar. Och det är bankernas skyldighet att se till att det är så.
I DN Debatt i söndags skriver tunga politiker från den så kallade Riksbankskommittén att de idag föreslår detta i ett betänkande. Det handlar om att storbankerna kan drabbas av dryga böter om de struntar i att tillhandahålla och hantera sedlar och mynt. Detta har vi påtalat tidigare och kravet som nu kommer finns med i våra politiska lösningar inför valet. Riksbankskommittén ska egentligen redovisa sitt uppdrag senast i maj 2019, men det har blivit allt klarare att med dagens utfasning av kontanter så skulle det närmast vara för sent. Dagens delbetänkande med krav på bankerna var ett måste.

Och nu kom det!

hundralappar i högDetta är mycket goda nyheter för oss konsumenter, särskilt alla de som av olika anledningar inte kan använda sig av eller ta till sig ny teknik. Vi har i vår rapport Framtidens betalningsmedel framhållit de möjligheter som nya digitala betaltjänster ger oss men också svagheterna vad gäller tillgänglighet, säkerhet och integritet. Att kunna betala är en förutsättning för att fungera och kunna vara en del av dagens samhälle. Många människor har varken dator eller smartphone. Det finns mycket som behöver förbättras med den nya tekniken – men det måste ske parallellt med att kontanterna finns kvar.

Bankerna bär en mycket stor del av skulden till kontanternas utfasning, men handeln måste också ta sitt ansvar. Här finns mer för politiken att göra, bland annat se till att det inte blir så dyrt för handeln att sköta kontanter genom att bland annat reglera Bankernas Depå (numera del av Bankomat AB och ägt av de största bankerna). Bankernas Depå är i en monopolliknande ställning i att distribuera kontanter till värdetransportföretagen.

Man kan säga att förnuftet segrat idag. Nu måste förslaget snabbt bli verkstad för att inte utfasningen av kontanter ska gå ännu längre.