Almedalen måste bli mer ”folkemöte”

Åker ni till Almedalen? Det är en vanlig fråga bland opinionsbildare och oss som driver politiska frågor i Sverige. För vissa är det givet, andra tvekar. Allt fler, tycker jag mig märka.

Skälet är att alla skriker i högan sky och vem blir då egentligen hörd? Utom dem med feta resurser. I korten ligger också nazisternas närvaro. Plus det här med boendet. Det är den riktigt ”trånga sektorn” och det som kanske fäller Almedalen. TV-profilen Sverker Olofsson skrev en krönika om hur han försökte boka hotellrum ett år i förväg i Visby. Jodå, det fanns. Problemet var prislappen – 10 000 per natt.

Den danska motsvarigheten på Bornholm har lyckats bättre i sin folklighet. Namnet ”Folkemödet” förpliktigar, allt rivs av på tre dagar (tre partiledartal om dagen) och det satsas medvetet på billigt boende.

Och så har vi Järvaveckan, ett lovvärt initiativ med den mycket goda föresatsen att verkligen låta olika världar mötas, att brygga över de klyftor som finns idag. Det kan bli ett riktigt test på vad som väger tyngst i åsiktsbildningen – fokus på ett samhälle för alla eller medeltidsgränder och bubbel. ”Åker ni till Järva?” blir sannolikt en central fråga för intresseorganisationer valåret 2018. Vi tänker definitivt ställa den själva.

indexI år, liksom tidigare år, åker Sveriges Konsumenter till Almedalsveckan i Visby. Vi är efterfrågade i paneler och rundabordssamtal, vi utnyttjar denna unika mötesplats till att både underhålla och knyta kontakter och till att vara aktiva på sociala medier. Man kan säga att vi börjar arbetet med att få in konsumentfrågorna i tänkandet hos partierna inför valåret 2018. Till den som undrar ska också sägas: vi åker båt och bor till en rimlig kostnad.

Vår grej är konsumentperspektivet – något det sannerligen inte är tillräckligt av i Almedalen, med sin dominans av företagsdrivna seminarier och traditionellt tunga politiska frågor. Under de år jag varit i Almedalen har det inte sällan hänt att någon ringt sista veckorna och med lätt desperation vädjat om medverkan eftersom man ”kommit på” att det behövs en konsumentröst.

Liksom tidigare år har jag gjort fritextsökningar i det – som vanligt rekordstora – programmet. Så här vanliga är följande ord i beskrivningarna av de 4075 evenemangen från idag till nästa söndag:

  • Konsument 110 evenemang = 3 procent (avrundat)
  • Digital 597 = 15 procent
  • Hållbar 1188 = 29 procent (!)
  • Tillgänglig 171 = 4 procent
  • Livsmedel 98 = 2 procent
  • Bank 103 = 2 procent

Ska man göra någon analys av detta är det att digitaliserings- och hållbarhetsfrågorna väger allt tyngre i utbudet. Hållbart hade 941 träffar förra året och 647 året innan. Vem vill inte vara med där – fast med oerhört skilda motiv och ingångar? Konsument hade ökat från 90 till 110. Men det finns plats för många, många fler seminarier om konsumentfrågor. Och med en tydlig utgångspunkt från dem det verkligen gäller.

Ser fram emot årets Almedalsvecka, med sina fördelar och sina baksidor. Men kommer att bära på samma gnagande känsla som de senaste åren där i gränderna: Hur länge kan detta egentligen fortsätta?

Vissa väljer nu att utebli, allt fler klagar på företagsdominansen. Lite som Vattenfestivalen i Stockholm, om någon minns den. Och så finns den intressanta rivalen Järva. Kanske fler under uppsegling, vem vet?

Almedalen håller över valåret 2018. Men sedan? Själv tror jag att om Almedalen ska överleva måste det bli betydligt mer av ett ”folkemöte”. Även om Sverige var först är det inget som säger att vi inte kan lära av danskarna.

 

Ranking till förbannelse

För nästan 20 år sedan jobbade jag med ranking – betygssättning – på internet. Företaget hette Cint och meningen var att skapa konsumentmakt genom att vi alla satte betyg på prylar och tjänster så att andra kunde få vägledning och slippa göra om våra dyrköpta misstag. Av olika skäl gick det sådär. Varken tiden eller tekniken var mogen då.

Idag är läget annorlunda. Som konsumenter förväntas vi betygssätta allt. Många är redan irriterade och gör allt för att slippa ge feedback till dem som ”vill utveckla vår service till dig blablabla…” Vi ska trycka på glada eller ledsna gubbar vid utgången, vi blir uppringda av en robot efter samtalet till kundtjänst men framför allt ska vi betygssätta på nätet. Yelp och Reco är exempel på vartåt Cint strävade, då när millenniet var ungt. Pricerunner och Prisjakt har rankingfunktioner. Många sajter är gratis men bygger bland annat på att användarna sätter betyg i efterhand, till exempel Booking. Tradera och Airbnb är exempel, där både köpare och säljare betygssätts. Även vi konsumenter betygssätts alltså…

Internet är det största revolutionen någonsin för konsumentmakten. Information och jämförelser är plötsligt lättillgängliga och vi har helt andra möjlighet att dela med oss av erfarenheter, ilska och beröm. Men det finns fällor. I massor. Är betygen som visas från ”äkta” konsumenter eller har de manipulerats? Vilka betyg visas och vilka döljs?  Vilka affärsmodeller döljer sig bakom sajterna? Hur säljs betygssättningarna vidare, vilka system används för att skapa digitala profiler av oss utifrån hur vi betygssätter, som snurrar runt som en handelsvara utan vår kontroll?

Plantskola för ryktesflora - om dig.

Plantskola för ryktesflora – om dig.

Och så detta med att även vi som köpare, som konsumenter, betygssätts eller får en profil på nätet som kan vara en fördel men också ställa till problem. Det blir som ett rykte. I det digitala samhället är användarens rykte minst lika viktigt som det är i det fysiska samhället. Skillnaden är att du inte kan flytta, ”skvallret” ligger kvar och förföljer dig, kanske genom oönskad reklam – eller stopp för vissa tjänster, dyrare försäkringar eller lägre kreditvärdighet.

Ranking-samhället är här. Det finns klara fördelar men vi måste vara medvetna om riskerna. Och förebygga och agera därefter. För alla konsumenter, inte bara de som vuxit upp med en mobil i näven. De nya möjligheterna ställer andra krav på konsumentskydd, ansvar och säkerhet. Det är en fråga om medvetenhet och sund skepsis – men inte minst är det en politisk fråga med ett tungt ansvar. Vi har lite idéer om detta i våra dokument ”Digital vardag” och ”60 lösningar…”.

Bäst på kontantlöshet – tveksam ära

Allt oftare möts jag av skylten ”Vi tar inte kontanter”. I butiker och på restauranger. Samtidigt som bankerna blir alltmer kontantlösa. Den självklarhet att hämta ut, betala och sätta in mynt och sedlar har på några år blivit allt annat än självklar. Det jäser av frustration hos stora grupper av befolkningen men inget händer. Jo, vi fortsätter resan mot kontantlöshet som placerar oss i världstoppen.

Det är sällan jag intervjuas i internationella media. Men i denna fråga har såväl The New Yorker, Le Monde och Die Zeit var här för att häpet skildra den svenska utvecklingen och intervjua mig som ”konsumentröst”.

Det är oftast kul att vara unik och leda utvecklingen, men detta är ingenting att vara stolta över. Eftersom det marginaliserar stora grupper och gör vardagen svårare.

Allt mer en raritet...

Allt mer en raritet…

Utvecklingen drivs av bankerna, som oftast duckar i debatten. Ansvarig minister Per Bolund uttrycker av och till sin ilska offentligt men inget händer, utom att (ännu en) utredning tillsätts. Vi har i våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik” kravet att staten ska tvinga bankerna att tillhandahålla kontanter. När bankerna inte tar sitt ansvar utan, drivna av att man tjänar mer pengar på kort, måste politiken gå in.

Tiden går. Problemet försvinner inte. Och än en gång, det handlar inte om att vara emot teknisk utveckling, det handlar om att alla ska med, att något som är så viktigt som pengar i vardag inte ska kräva inköp av tekniska prylar för tusenlappar och ungdomlig internetvana. Rättvisa, helt enkelt.

P.S. Om det är tillåtet att vägra ta emot kontanter (trots att de enligt lagen är ”lagliga betalningsmedel”)? Ja, tyvärr. Enligt Riksbanken räcker det med att upplysa kunden i förväg om att butiken inte tar emot kontanter så är det – juridiskt – okej. Juridiskt.

Varför litar vi så blint på nätet?

Förtroende är hårdvaluta. Men mer och mer förväntas vi ha förtroende för företag vi aldrig sett, inte känner och vars affärsmodeller vi bara har en vag aning om. Jag talar om internet, om den boomande e-handeln, om alla chattar och tjänster och om sakernas internet, uppkopplade prylar som kommunicerar och som snart vet allt om oss.

Idag är internationella konsumentdagen. Inte någon av de mest haussade och uppmärksammade dagarna, diverse bakverks egna dagar är betydligt mer kända. En del har fått för sig att det handlar om konsumtion, om att shoppa lite extra mycket just den här dagen. Det är fel. Det handlar om våra rättigheter. Som alltid behöver stärkas och som alltid behöver uppmärksammas. Kraven är: Tillgång. Rättelse. Enkelt att välja. Säkerhet.  Kring det samverkar 120 organisationer i 80 länder världen över inom Consumers International under hashtaggen #BetterDigitalWorld. Det handlar om att undvika klyftor och orättvisor, ”alla ska med”. Det handlar om att vi inte ska bli lurade, vi ska förstå och vi ska ha kontroll på var våra personliga data tar vägen. Då kan den digitala revolutionen innebära stora möjligheter för oss alla, världen runt.

90 minutes_konsumentdagen2017En paradox är att affärsmodellerna utvecklas så svindlande fort så att vi vanliga människor inte har en chans att förstå dem. Vem tjänar på mina data? Och hur? Två mycket viktiga kontrollfrågor som är en gigantisk utmaning. Avtalsvillkor som tar 90 minuter att läsa och som ändå inte är begripliga eller rimliga är inte svaret. Enda chansen att ge en rimlig värld är att samhället är med och sätter stränga regler – och har myndighetskontroll värd namnet – så att det blir en hög skyddsnivå redan från början, ett ”högt golv”.

Titta gärna på Consumers Internationals film. Det inleds med att påpeka att vi ofta säger ”jag älskar dig” eller ”jag saknar dig” men kanske inte lika ofta ”jag litar på dig”? Till levande människor, som vi känner.

När det gäller nätet är det helt annorlunda. Där gör vi det jämt. Vi skickar iväg allt från kontaktuppgifter till köpmönster till åsikter till beteenden till kreditkortsnummer…Till vilt främmande företag i andra världsdelar.

Att stärka de ”digitala rättigheterna” nu är en mycket stor fråga för oss konsumenter. Nästa år får vi i EU en ny dataskyddslag men den kommer inte att räcka. Utvecklingen skenar fruktansvärt fort och erfarenheten från bland annat den talande dockan Cayla visar att företag (ofta amerikanska) bara kör på tills någon stoppar dem. Vilket inte sker idag. Det sluttande planet vi befinner oss på kommer att leda till en ”övervakningsekonomi” där företagen friskt handlar med uppgifter om oss kan veta mer om oss än vår partner…

Läs vår policy ”Digital vardag” här.

Avlyssning av barnkammaren

En gullig docka som går att prata med. Som är intresserad av dina intressen och önskemål och berättar om favoritmat, leksaker, spel och filmer.

cayla_i-que-683Oemotståndligt för många barn. Men också en rejäl integritetfälla, har det visat sig. Det är våra duktiga kollegor på norska Forbrukerrådet som undersökt dockorna My Friend Cayla, i-Que och Hej Barbrie. Alla tre är nyheter med inbyggd högtalare, mikrofon och dessutom uppkoppling mot internet. En liten kompis i barnkammaren, helt enkelt.

Problemen: Säkerhetsbrister, orimliga användningsvillkor, möjlighet till hackning och avlyssning och dold reklam. De villkor som köparen (föräldern i de flesta fall) godkänner och krångliga, ger rätt att sälja personliga data hur som helst och kan dessutom ändras när som helst. Med andra ord som vanligt för internettjänster, vilket i sig är helt absurt.

Bristerna hos  uppkopplade leksaker är alarmerande och öppnar skrämmande perspektiv. Barnens hemligheter flyttas över en server i USA, någon illvillig person kan via blåtandsystemet få båda öron och röst inne i barnkammaren. Även om detta kan tyckas vara skräckscenarion räcker det långt att möjligheten finns.Vi har därför anmält företaget bakom leksakerna till både Konsumentverket och Datainspektionen.

Det här ger en försmak till det samhälle vi är på väg in i – där prylarna snackar med varandra. Sakernas Internet, kallas det (internet of things). Bilen berättar för värmesystemet att ägaren är på väg hem. Kylskåpet sätter ihop handlingslistan som skickas till en app i mobilen. Aktivitetsbandet runt handleden håller koll på sin hälsa. Pillerdosan rapporterar till läkaren och apotek när det är dags för påfyllning. Och så vidare. Massor av möjligheter, bekvämare. Vi slipper tänka och planera. Men alla de här prylarna kommer att sammantaget att veta ruskigt mycket om oss – som de kommunicerar via internet. Och som kan plockas ihop till profiler över våra liv och säljas över hela världen. Via långa och krångliga avtalsvillkor som går att ändra när som helst går vi med på sådant vi aldrig hade gjort om vi skulle berätta för en levande människa eller fylla i en blankett. Det sker redan nu, via appar och webbtjänster. Det kommer bara att bli värre med kollen över våra personliga uppgifter.

Två av dockorna – My Friend Cayla, i-Que – finns i Sverige och vi har anmält dem till Konsumentverket och Datainspektionen. Exemplet med dockorna visar att vi är i början av en teknisk utveckling med många fördelar för konsumenterna men där företag åsidosätter grundläggande konsumentskydd. Tekniken ska inte introduceras förrän tillverkare och återförsäljare kan visa att säkerhet och trygghet kan uppnås och att villkoren är begripliga och acceptabla. Särskilt viktigt är det för barn och deras leksaker.

Det övervakade, ibland avlyssnade hemmet håller på att bli verklighet. Inte av staten, som i George Orwells gamla bok ”1984” med en kamera i varje hörn. Men av företagen, på ett allt mer raffinerat sätt. Dags att reagera och sätta mycket tydliga gränser och kräva höga grundnivåer i skyddet både tekniskt och juridiskt innan de hamnar i den mest fredade av våra zoner – hemmet.

”Ladda ner vår app…”

Okej, detta kanske du tycker är ett lyxproblem, men det är det inte. Inte på sikt och inte i stort. Allt oftare möts vi av kravet slash uppmaningen att ladda ner en app för att komma åt någon tjänst. Det kan handla om en bussresa eller det kan – som här – handla om parkering.

Appar är utmärkta. Problemet är att en fjärdedel av befolkningen inte har en ”smartphone” (vilket krävs) eller ens en mobiltelefon. Dessutom sker uppmaningen att ladda ner ofta när vi är på språng och långt ifrån bekväma wifi-nätverk. Vilket innebär att vi kör slut på surfpotten eller får betala extra.

appbildSom här. I helgen skulle familjen skogspromenera och enda tillgängliga p-platsen krävde antingen att jag hade en app eller att jag sms-ade. Inga alternativ i form av kort eller – hemska tanke – kontanter.

Någon lust att ägna surfpott åt att ladda ner en app för engångsanvändning förelåg inte. Heller inte att sms:a. Jag har jobbabonnemang, vilket innebär att jag i efterhand får justera detta privata utlägg mot lön. Många andra har jobbmobiler som inte tillåter den här typen av avgifter.

Hur tänker man? I detta fall handlar det om Nacka kommun, som upphandlare av parkeringsbolag.

Ett annat problem med apparna är villkoren och bristen på integritet. Vi har påtalat detta tidigare och tyvärr verkar det vara snarare regel än undantag att godkännandet innebär att personuppgifter sprids bortom vår kontroll.

Frågan om apparna har många dimensioner. Kritik handlar inte om teknikfientlighet utan om rimlighet för alla. Frågan rör mycket mer än oss som har jobbmobiler. Den rör exkludering av många personer inte minst genom nonchalansen för alla som inte är med på tekniktåget och den snabba utfasningen av kontanter. Det får inte vara så att företag, eller som i det här fallet kommunen, utgår från att alla har tillgång till det senaste i teknikväg. Det måste finnas alternativ.

Digitalt årets trend i Visby

Almedalsveckan startar. När jag står där på soldäck känner jag både förtjusning och bävan när Visby dyker upp ur havet. Som avslutning på arbetshalvåret spinner den årliga politikkarusellen igång. Intensivt är bara förnamnet. Fem gånger ska jag upp på scenen i olika ämnen, dessutom blir det mängder av möten, kunskap, insikter från morgon till sen kväll. Efteråt behöver man ligga platt på marken, stirra upp på himlen och bara andas. IMG_7958

Intensivt – men fantastiskt. Unikt på många sätt, folkbildande, vitaliserande. Varje år jag kommer hit förundras jag över att något sådant här över huvud taget är möjligt. En veckas folkuniversitet och åsiktstorg om aktuella frågor, nerknött bland medeltida gränder, murar och ruiner. Med makthavarna på plats, i kortärmade skjortor.

Rekord är det – som vanligt – med 3821 seminarier. Det verkar aldrig sluta öka. Tisdag mellan klockan 13 och 14 hålls exempelvis över 100 seminarier. Egentligen helt sjukt.

Trendordet i år är ”digital”. Närmare 500 seminarier handlar på något sätt om digitaliseringen och dess konsekvenser. Jag pratar om bankernas digitalisering och om kundattityder om integritet. Min roll där är, som så ofta annars, att bidra med konsumenternas behov, förutsättningar och rättigheter (de som finns och de som borde finnas).

Hållbar utveckling är också allt mer populärt. 941 seminarier när man säker på nätet mot 667 förra året. Hälsa: 358 mot 202 förra året. Siffrorna säger ju inte allt, det handlar ju om på vilket sätt mantra som ”hållbart” kommer in. Men de ger i alla fall en indikation.

Livsmedelsstrategin var en väntad het potatis till årets Almedalsvecka (12 seminarier tar upp detta, varav vi är med på ett i morgon klockan 16 i E35 på Campus Gotland). Landsbygdsministern hade hoppats kunna stoltsera med en helt färdig proposition, men förhandlingar pågår fortfarande med alliansen. Vi från konsument-, miljö- och djurskyddsrörelsen får fortsätta tala krav och förväntningar, hur det kan bli en win-win för producenter och konsumenter.

Sammanlagt är Sveriges Konsumenter med på ett tiotal seminarier, som ”konsumentröst”. Behovet är naturligtvis mycket större. En stor del av de seminarier som hålls har ett behov av ett konsumentperspektiv. Ofta talas det över huvudet på de som berörs – kunder, konsumenter, människor. Ordet ”konsument” ger bara 90 sökträffar på Almedalswebben, alltså dryga 2 procent av seminarierna. Det kunde självfallet vara bättre.

Disk-utabel avgift

Kassettavgift – eller privatkopieringsersättning – är ett påfund från för att se till att författare, kompositörer och artister ska kunna få anständigt betalt. Eftersom det idag är så lätt att kopiera musik och film via datorer, plattor och mobiler har man valt att lägga en avgift på just prylarna där verkan lagras – idag på hårddiskar, USB-minnen, CD-.skivor etc. Tanken är detsamma som när vi spelade in musik på så kallad ”kassetter” (se bilden).

I Sverige är det upphovsrättshavarnas organisation Copyswede som tar ut avgiften. Det kan handla om uppemot 500 kronor för en dator.

Ljudkassett - museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Ljudkassett – museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Varför gör man så idag? Det andas inte så lite nödlösning och panik.

Systemet slår blint, alla de som inte lagrar musik och film på sina hårddiskar får också betala. Dessutom är det föråldrat. Efter några år av vakuum efter CD- och DVD-eran har nya affärsmodeller sett dagens ljud och ljus. Netflix och Spotify är de mest kända exemplen. Vanligt folk betalar för att strömma, se och höra musik och film, antingen via avgifter eller via annonsering. Pengarna strömmar sedan ner i plånboken hos skapare och artister. Alltmedan konsumenterna i många fall betalar dubbelt. Både för sin hårddisk och genom månadsavgifter till Spotify. Film och musik som köps lagligt kan dessutom vara kopieringsskyddad trots vår rätt att kopiera för privat bruk. Detta innebär att man betalar privatkopieringsersättning på alla tomma DVD-skivor trots att det inte finns några filmer att kopiera.

Upphovsrätt är livsviktigt. Utan den dör kreativitet och innovation. Vare sig det är en möbeldesigner, en låtmakare, en författare eller en målare så behöver de kunna få tillräckligt bra betalt för att försörja sig. Men det finns flera krux. Ett är mellanhänderna, som ofta skär guld med täljkniv. Skivbolagen, till exempel. Ett annat är längden på upphovsrätten. Jag har aldrig förstått varför den måste räcka långt efter upphovsrättshavarens död. Varför ska barn och barnbarn eller olika bolag och stiftelser kunna fortsätta tjäna pengar utan att lyfta ett finger? Bättre att geniala kreatörer får bra betalt medan de lever.

När jag var ung kopierade vi singel- och LP-skivor till kassetter (jo, så gammal är jag). Då förfasade sig skivbolagen – och emellanåt artisterna – över att inte precis alla köpte skivorna. På radio topplistprogram pratade Kaj Kindvall och Ulf Elfving sig igenom hela introt på favoritlåtarna så att det blev svårare att spela in. På order av skivbolagen, sas det.

Det var på 70-talet. Nu har vi 2016. Dags att bryta med kassett-tänket och hitta en system som gynnar konsumenterna och upphovsrättshavarna på ett rättvist och framtidssäkert sätt.

Hälsoappar – en integritetsfälla med avtal om 9000 ord

Hälsoappar har blivit allt mer populära. De är ofta utmärkta hjälpmedel för den som vill hålla sig i trim, äta rätt eller gå ner i vikt. Myntets baksida är att de är en kvalificerad intergritetsfälla. Apparna blir som en journal på ett sjukhus. Fast mycket mer detaljerad. Och spridd vind för våg utan att du har en aning om det.

De flesta skulle nog vara rätt försiktiga med att dela med sig av sitt personuppgifter i kombination med kost- och motionsvanor till vem som helst ute på stan. Ändå är det precis vad som sker, genom appar som vi laddar ner högst frivilligt. Fällan ligger i de avtal som vi godkänner med ett enkelt knapptryck, men som kan vara över 9000 ord långa och innebära rent absurda rättigheter. För appföretagen. Vet du inte det så är du inte ensam. Ingen orkar eller klarar nämligen att läsa de långa, krångliga, ofta engelska texterna. Vår norska systerorganisation Forbrukerrådet har nu gjort det åt oss. Idag går vi gemensamt ut med en granskning som borde vara en väckarklocka både för konsumenter, myndigheter och politiker.Tabell_hälsoappar

Myndigheterna har hittills förhållit sig förvånansvärt passiva inför intergritetskränkningarna och obegripligheterna i avtalen. Det gäller främst Datainspektionen som Konsumentverket. Vi har slagit larm om detta 2014, genom en anmälningarna mot bland annat Ticnet. Vad väntar de på?

Hälsoapparnas integritetshot är en del av det sluttande plan som jag varnat för flera gånger här på bloggen. Sakta förskjuts positionerna och villkoren så att vi konsumenter har mindre och mindre kontroll. Här gäller det inte bara vad du heter och var du bor – utan även hur du mår. Storebror ser dig – och kan sälja dina uppgifter vidare till i stort sett vem som helst, från tillverkare av kosttillskott till försäkringsbolag. Bakom två av apparna i undersökningen – träningsappen Endomondo och en kaloriräknaren MyFitnessPal ligger samma amerikanska bolag. George Orwells fantasi räckte inte ända dit när han skrev sin epokgörande roman ”1984”.

Se upp för Blocket

Integritet håller på att bli en av våra stora konsumentfrågor. Men än har att de flesta inte märkt av problemen eller förstått vartåt det barkar. Varken de som säljer något via Blocket, bokar restaurang via Bookatable eller de som köper biljett via Ticnet. När vi klickar, söker, skriver och anmäler oss på internet kommer det tillbaka som en bumerang genom e-post, telefonsälj, riktade annonser på nätet – och i framtiden allt ”fiffigare” sätt. Just nu står slaget om våra rättigheter genom ett intensivt lobbande om EU:s nya dataskyddsförordning.

Skärmavbild 2015-04-29 kl. 13.01.50Ta Blocket till exempel. Grunden – att sälja begagnade prylar är självklar och fantastisk, jag använder sidan regelbundet. Men tittar man på deras villkor finns det skäl att bli bekymrad. Blocket ägs av Schibsted-koncernen. De kan enligt villkoren sprida vidare dina personuppgifter och information som automatiskt samlas in genom användning av Blocket, även sådant som geografisk position, typ av dator och internetanslutning. Detta kan Blocket, enligt sin personuppgiftspolicy lämna ut till andra företag i Schibsted-koncernen och bolag som Schibsted har ett direkt eller indirekt ägande i. Med det menas åtminstone sjutton företag i Norge, tjugotre i Sverige och närmare femtio i övriga världen, alltifrån Vitryssland till Guatemala. Och detta bara för att jag lägger ut en annons, utan att Blocket blir ansvariga för den vara eller tjänst jag vill sälja.

Det här är ett av många exempel. Vi är fler och fler som handlar varor och tjänster, utför en massa andra uppgifter, upprätthåller vårt sociala liv och snart sagt mer eller mindre lever en stor del av våra liv på nätet. Samtidigt finns det i princip ingenting vi kan göra på nätet utan att lämna ut eller tillåta en fullständig kartläggning av vår person och vårt beteende. Ibland även våra vänners. Det sker genom att vi måste godkänna långa och krångliga avtal, vars egentliga innebörd torde vara okänd för de allra flesta av oss, bara för att kunna använda tjänsterna.

Vi konsumenter vet sällan vilken information som samlas in och finns lagrad om oss. Många ”onödiga” uppgifter samlas också in. T ex måste du ibland ge företag tillgång till privat information för att kunna använda tjänsten ( Facebooks messenger) eller ge dem rätten att sälja din information vidare för att kunna handla hos dem (Ticnet) eller använda dig av förlustgarantier (SL).

Förra året anmälde vi Ticnet till Datainspektionen och sedan till Konsumentverket. Där ligger vår anmälan fortfarande, trots att det gått mer än sex månader. Enligt generaldirektören och KO Gunnar Larsson är personlig integritet på internet ”kanske inte omedelbart en konsumentfråga”, men samtidigt ”bör vi vara lyhörda för vilken handelsvara våra nätvanor är för många företag i den digitala åldern.” Uttalandena tyder på en klar underskattning av de ökande problemen.

Alla dessa sammanställningar av data skapar en allt mer ojämn maktbalans mellan konsument och säljare. Det blir en fråga om rimlighet och proportionalitet utifrån vad konsumenten förstår och kan förväntas ta till sig när det gäller avtalstexter. Egentligen är det helt oacceptabelt att behöva läsa ett sex sidor långt avtal för att kunna köpa en biljett. I Paypals nya regler måste du inte bara frånsäga dig alla immaterialrättsliga rättigheter utan också dina ”moraliska rättigheter” vad som nu menas med det…

Just nu står slaget om våra framtida rättigheter, fast vi inte ser så mycket om det i media. Det är den så kallade dataskyddsförordningen som nu behandlas av EU:s ministerråd och parlament. Ordförandelandet Lettland ville egentligen ha allt klart till juni. Nu blir det knappast så, men det finns anledning att känna oro när det gäller viktiga frågor som samtycke och regler för företagens ”profilering” av oss. Begreppet ”legitimt intresse” – alltså vems rätt som är viktigast, är också en stor stridsfråga där lobbyister lägger mycket stora resurser på att annonsörer och företag ska få stora friheter att samla in data och skicka reklam.

Sveriges Konsumenter har ett antal grundläggande krav. Problemet finns här och nu, inte i en avlägsen framtid. Därför kräver vi:

  • Ett slut på obegripliga och långa avtalsvillkor.
  • Större transparens kring hur personuppgifter används och säljs vidare.
  • Obligatorisk möjlighet för privatpersoner att kunna radera sina personuppgifter.
  • Möjlighet att vara anonym på nätet när man handlar och surfar.