Förnuftet segrar om bankerna måste se till att det finns kontanter

Politiker från alla politiska partier är rörande överens – kontanterna måste vara kvar. Och det är bankernas skyldighet att se till att det är så.
I DN Debatt i söndags skriver tunga politiker från den så kallade Riksbankskommittén att de idag föreslår detta i ett betänkande. Det handlar om att storbankerna kan drabbas av dryga böter om de struntar i att tillhandahålla och hantera sedlar och mynt. Detta har vi påtalat tidigare och kravet som nu kommer finns med i våra politiska lösningar inför valet. Riksbankskommittén ska egentligen redovisa sitt uppdrag senast i maj 2019, men det har blivit allt klarare att med dagens utfasning av kontanter så skulle det närmast vara för sent. Dagens delbetänkande med krav på bankerna var ett måste.

Och nu kom det!

hundralappar i högDetta är mycket goda nyheter för oss konsumenter, särskilt alla de som av olika anledningar inte kan använda sig av eller ta till sig ny teknik. Vi har i vår rapport Framtidens betalningsmedel framhållit de möjligheter som nya digitala betaltjänster ger oss men också svagheterna vad gäller tillgänglighet, säkerhet och integritet. Att kunna betala är en förutsättning för att fungera och kunna vara en del av dagens samhälle. Många människor har varken dator eller smartphone. Det finns mycket som behöver förbättras med den nya tekniken – men det måste ske parallellt med att kontanterna finns kvar.

Bankerna bär en mycket stor del av skulden till kontanternas utfasning, men handeln måste också ta sitt ansvar. Här finns mer för politiken att göra, bland annat se till att det inte blir så dyrt för handeln att sköta kontanter genom att bland annat reglera Bankernas Depå (numera del av Bankomat AB och ägt av de största bankerna). Bankernas Depå är i en monopolliknande ställning i att distribuera kontanter till värdetransportföretagen.

Man kan säga att förnuftet segrat idag. Nu måste förslaget snabbt bli verkstad för att inte utfasningen av kontanter ska gå ännu längre.

Parti för konsumenterna

Det finns en klar majoritet för obligatorisk konsumentvägledning, ursprungsmärkning på krogen och reglering av långa avtalsvillkor på nätet.

Det framgick av vår Konsumentduell tidigare i veckan. Duellen finns på SVT Play, 30 maj kl 13.30. Det är en unik debatt – antagligen den enda chansen att få en samlad bild av var partierna står i viktiga frågor som berör allas vår vardag. Och alla – det är tio miljoner invånare i det här landet varav drygt sju miljoner är röstberättigade. Få områden påverkar så brett – banken, maten, hälsan, nätet, resorna…

Jag hade förmånen att få moderera de åtta rutinerade politikerna på scenen och försöka få klara besked. Inte alltid så lätt. Vi ville också att de skulle få ”tala till folket”, duellera två och två och få svara på ja- och nej-frågor (något politiker brukar ogilla starkt).
duellflagga-stor

Det blev mycket intressant, med en hel del besked. Men hade vi haft mer tid hade det funnits tusen följdfrågor att ställa om HUR visioner och besked skulle bli verklighet för konsumenterna.

Låt oss börja med att konstatera att konsumentpolitiken inte är det allra mest laddade i det politiska landskapet. Och den stora skillnaden mellan partierna ligger inte i om konsumenterna ska vara kunniga eller inte, för det tycker alla. Kunskap, information och märkning talas det mycket om och är inget kontroversiellt. Skiljelinjen ligger i om gränsen går där eller om det krävs mer lagstiftning och tuffare kontroll för att skydda utsatta konsumenter. Går det för hårt åt företagens svängrum eller är det berättigat?

Två exempel från den gångna mandatperioden är telefonförsäljning och snabblån. Båda är regleringar som innebär skärpta krav för företagen för att värna konsumenterna. Båda ser ut att gå igenom i riksdagen, och på debatten gav alla sitt helhjärtade stöd åt båda. Sanningen är att det inte låtit så hela tiden. Tvärtom har framför allt allianspartierna varit motståndare, men svängt nu på slutet. Vilket vi är tacksamma för.

Våra 46 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik ställer just krav på tuffare reglering i mång fall – och även större möjligheter för myndigheterna att straffa syndarna. Dessa lösningar ligger till grund för en enkät vi har gjort med politikerna som vi snart ska publicera. Men den låg också till grund för våra ja- och nej-frågor.

Och där kom alltså flera överraskningar. Och en del som gjorde mig som ärrad konsumentkämpe överraskad och glad. Ett av beskeden var att en klar majoritet vill ha ett tvång för kommunerna att ha konsumentvägledning. Sedan länge en tabu-fråga, bara drivet av vänsterpartiet. Och kommer inte att bli lätt att genomföra det.
Titta på debatten, som sagt.

Vad betyder det då att vifta med en ja-flagga av en riksdagsledamot i valrörelsen? Hur bindande är det? Ja, det är en signal. Och borde kunna ses som ett löfte. Men hur förankrat är det egentligen i partiet? Hur kommer det att gå när detta ska bli detaljregler? Djävulen bor ofta i detaljerna när regler ska utformas. Det kan stupa på att det anses för ”svårt” juridiskt, oförenligt med EU-rätten eller liknande.

Sedan kräver det ju att någon i partiet aktivt driver frågorna. Politiken är en ocean av viktiga frågor. Om ingen driver frågorna – oavsett regering – eller driver dem med lågt engagemang – då händer inte mycket.

Och där måste jag ge en eloge till nuvarande minister, Per Bolund. Han har faktiskt aktivt drivit många viktiga konsumentfrågor som vi haft på Sveriges Konsumenter lista. Och fått igenom en hel del i riksdagen. En del återstår att göra, som vi gärna sett. Men det har hänt en del som vi tror varit bra för konsumenterna. Och det finns en del som utretts eller utreds som vi hoppas kommer att förvaltas väl av kommande regering, oavsett färg.

Jag hoppas en kommande regering kommer att ha en stark drivkraft, oavsett färg. Det handlar trots allt om tio miljoner konsumenter. Varav sju miljoner som sagt är röstberättigade.

Det går fort nu…

”Kontantfritt” har blivit en allt vanligare skylt hos restauranger och butiker. Bankerna har haft den länge. Om de över huvud taget befattar sig med sedlar och mynt – hemsk tanke – så sker det i någon undanskymd del av lokalen några timmar i veckan.Kontantfritt

Ordet ”kontantfritt” låter nästan som en förbättring, en konkurrensfördel – ”till skillnad från dem bredvid oss så befattar vi oss inte med den där smutsiga hanteringen, här gäller bara kort…”

I själva verket så uppfattas det tvärtom av många. Inte minst bland äldre, funktionshindrade, nyanlända. Det är deras röster vi hör på Sveriges Konsumenter och de är förbannade och förtvivlade. Allting går väldigt fort nu, vilket också uppmärksammas internationellt. Själv har jag aldrig blivit intervjuad i tidningar som Le Monde och The New Yorker, men det sker nu. Vad är egentligen ni håller på med i Sverige?

Problemet är inte att de nya tekniska lösningarna är värdelösa, eller att betalkorten är det. Tvärtom, de har stora fördelar. Problemet är att utvecklingen – påeldad av bankerna, som tjänar mer på korten – går så rasande fort nu så att stora grupper marginaliseras. Det finns liksom inga alternativ till plasten och den smarta mobilen, trots att kontanter (fortfarande) enligt lagen är ett lagligt betalningsmedel.

En del tycker att vi är mossiga som bryr oss om kontanter. Men det handlar faktiskt om rättvisa. Och att det är praktiskt – till exempel när man ska åka buss eller tåg, vilket många konsumenter vittnar om.

Allt mer har det dessutom kommit att handla om vår nations säkerhet. Med tanke på den upptrappade krigföringen och angreppen via datorerna så frågar man sig vad som händer den dagen korthanteringen eller Swish blir utslagna. Vad ska vi då ta till? Det är också ämnet för en intressant debatt i riksdagen den 15 mars – missa inte den.

Kontanter kommer att behövas för lång tid framöver – av mängder av skäl. Vi måste kunna ta ut, sätta in och betala med kontanter. Striden är INTE över.

Vi ska bejaka den tekniska utvecklingen, vi ska påverka den så att den blir tillgänglig och användarvänlig. Men vi ska också värna om alternativen, för alla dem som i ökad omfattning känner ett ”digitalt utanförskap”. Här har vi också en viktig VALFRÅGA!

 

Almedalen måste bli mer ”folkemöte”

Åker ni till Almedalen? Det är en vanlig fråga bland opinionsbildare och oss som driver politiska frågor i Sverige. För vissa är det givet, andra tvekar. Allt fler, tycker jag mig märka.

Skälet är att alla skriker i högan sky och vem blir då egentligen hörd? Utom dem med feta resurser. I korten ligger också nazisternas närvaro. Plus det här med boendet. Det är den riktigt ”trånga sektorn” och det som kanske fäller Almedalen. TV-profilen Sverker Olofsson skrev en krönika om hur han försökte boka hotellrum ett år i förväg i Visby. Jodå, det fanns. Problemet var prislappen – 10 000 per natt.

Den danska motsvarigheten på Bornholm har lyckats bättre i sin folklighet. Namnet ”Folkemödet” förpliktigar, allt rivs av på tre dagar (tre partiledartal om dagen) och det satsas medvetet på billigt boende.

Och så har vi Järvaveckan, ett lovvärt initiativ med den mycket goda föresatsen att verkligen låta olika världar mötas, att brygga över de klyftor som finns idag. Det kan bli ett riktigt test på vad som väger tyngst i åsiktsbildningen – fokus på ett samhälle för alla eller medeltidsgränder och bubbel. ”Åker ni till Järva?” blir sannolikt en central fråga för intresseorganisationer valåret 2018. Vi tänker definitivt ställa den själva.

indexI år, liksom tidigare år, åker Sveriges Konsumenter till Almedalsveckan i Visby. Vi är efterfrågade i paneler och rundabordssamtal, vi utnyttjar denna unika mötesplats till att både underhålla och knyta kontakter och till att vara aktiva på sociala medier. Man kan säga att vi börjar arbetet med att få in konsumentfrågorna i tänkandet hos partierna inför valåret 2018. Till den som undrar ska också sägas: vi åker båt och bor till en rimlig kostnad.

Vår grej är konsumentperspektivet – något det sannerligen inte är tillräckligt av i Almedalen, med sin dominans av företagsdrivna seminarier och traditionellt tunga politiska frågor. Under de år jag varit i Almedalen har det inte sällan hänt att någon ringt sista veckorna och med lätt desperation vädjat om medverkan eftersom man ”kommit på” att det behövs en konsumentröst.

Liksom tidigare år har jag gjort fritextsökningar i det – som vanligt rekordstora – programmet. Så här vanliga är följande ord i beskrivningarna av de 4075 evenemangen från idag till nästa söndag:

  • Konsument 110 evenemang = 3 procent (avrundat)
  • Digital 597 = 15 procent
  • Hållbar 1188 = 29 procent (!)
  • Tillgänglig 171 = 4 procent
  • Livsmedel 98 = 2 procent
  • Bank 103 = 2 procent

Ska man göra någon analys av detta är det att digitaliserings- och hållbarhetsfrågorna väger allt tyngre i utbudet. Hållbart hade 941 träffar förra året och 647 året innan. Vem vill inte vara med där – fast med oerhört skilda motiv och ingångar? Konsument hade ökat från 90 till 110. Men det finns plats för många, många fler seminarier om konsumentfrågor. Och med en tydlig utgångspunkt från dem det verkligen gäller.

Ser fram emot årets Almedalsvecka, med sina fördelar och sina baksidor. Men kommer att bära på samma gnagande känsla som de senaste åren där i gränderna: Hur länge kan detta egentligen fortsätta?

Vissa väljer nu att utebli, allt fler klagar på företagsdominansen. Lite som Vattenfestivalen i Stockholm, om någon minns den. Och så finns den intressanta rivalen Järva. Kanske fler under uppsegling, vem vet?

Almedalen håller över valåret 2018. Men sedan? Själv tror jag att om Almedalen ska överleva måste det bli betydligt mer av ett ”folkemöte”. Även om Sverige var först är det inget som säger att vi inte kan lära av danskarna.

 

Ranking till förbannelse

För nästan 20 år sedan jobbade jag med ranking – betygssättning – på internet. Företaget hette Cint och meningen var att skapa konsumentmakt genom att vi alla satte betyg på prylar och tjänster så att andra kunde få vägledning och slippa göra om våra dyrköpta misstag. Av olika skäl gick det sådär. Varken tiden eller tekniken var mogen då.

Idag är läget annorlunda. Som konsumenter förväntas vi betygssätta allt. Många är redan irriterade och gör allt för att slippa ge feedback till dem som ”vill utveckla vår service till dig blablabla…” Vi ska trycka på glada eller ledsna gubbar vid utgången, vi blir uppringda av en robot efter samtalet till kundtjänst men framför allt ska vi betygssätta på nätet. Yelp och Reco är exempel på vartåt Cint strävade, då när millenniet var ungt. Pricerunner och Prisjakt har rankingfunktioner. Många sajter är gratis men bygger bland annat på att användarna sätter betyg i efterhand, till exempel Booking. Tradera och Airbnb är exempel, där både köpare och säljare betygssätts. Även vi konsumenter betygssätts alltså…

Internet är det största revolutionen någonsin för konsumentmakten. Information och jämförelser är plötsligt lättillgängliga och vi har helt andra möjlighet att dela med oss av erfarenheter, ilska och beröm. Men det finns fällor. I massor. Är betygen som visas från ”äkta” konsumenter eller har de manipulerats? Vilka betyg visas och vilka döljs?  Vilka affärsmodeller döljer sig bakom sajterna? Hur säljs betygssättningarna vidare, vilka system används för att skapa digitala profiler av oss utifrån hur vi betygssätter, som snurrar runt som en handelsvara utan vår kontroll?

Plantskola för ryktesflora - om dig.

Plantskola för ryktesflora – om dig.

Och så detta med att även vi som köpare, som konsumenter, betygssätts eller får en profil på nätet som kan vara en fördel men också ställa till problem. Det blir som ett rykte. I det digitala samhället är användarens rykte minst lika viktigt som det är i det fysiska samhället. Skillnaden är att du inte kan flytta, ”skvallret” ligger kvar och förföljer dig, kanske genom oönskad reklam – eller stopp för vissa tjänster, dyrare försäkringar eller lägre kreditvärdighet.

Ranking-samhället är här. Det finns klara fördelar men vi måste vara medvetna om riskerna. Och förebygga och agera därefter. För alla konsumenter, inte bara de som vuxit upp med en mobil i näven. De nya möjligheterna ställer andra krav på konsumentskydd, ansvar och säkerhet. Det är en fråga om medvetenhet och sund skepsis – men inte minst är det en politisk fråga med ett tungt ansvar. Vi har lite idéer om detta i våra dokument ”Digital vardag” och ”60 lösningar…”.

Bäst på kontantlöshet – tveksam ära

Allt oftare möts jag av skylten ”Vi tar inte kontanter”. I butiker och på restauranger. Samtidigt som bankerna blir alltmer kontantlösa. Den självklarhet att hämta ut, betala och sätta in mynt och sedlar har på några år blivit allt annat än självklar. Det jäser av frustration hos stora grupper av befolkningen men inget händer. Jo, vi fortsätter resan mot kontantlöshet som placerar oss i världstoppen.

Det är sällan jag intervjuas i internationella media. Men i denna fråga har såväl The New Yorker, Le Monde och Die Zeit var här för att häpet skildra den svenska utvecklingen och intervjua mig som ”konsumentröst”.

Det är oftast kul att vara unik och leda utvecklingen, men detta är ingenting att vara stolta över. Eftersom det marginaliserar stora grupper och gör vardagen svårare.

Allt mer en raritet...

Allt mer en raritet…

Utvecklingen drivs av bankerna, som oftast duckar i debatten. Ansvarig minister Per Bolund uttrycker av och till sin ilska offentligt men inget händer, utom att (ännu en) utredning tillsätts. Vi har i våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik” kravet att staten ska tvinga bankerna att tillhandahålla kontanter. När bankerna inte tar sitt ansvar utan, drivna av att man tjänar mer pengar på kort, måste politiken gå in.

Tiden går. Problemet försvinner inte. Och än en gång, det handlar inte om att vara emot teknisk utveckling, det handlar om att alla ska med, att något som är så viktigt som pengar i vardag inte ska kräva inköp av tekniska prylar för tusenlappar och ungdomlig internetvana. Rättvisa, helt enkelt.

P.S. Om det är tillåtet att vägra ta emot kontanter (trots att de enligt lagen är ”lagliga betalningsmedel”)? Ja, tyvärr. Enligt Riksbanken räcker det med att upplysa kunden i förväg om att butiken inte tar emot kontanter så är det – juridiskt – okej. Juridiskt.

Varför litar vi så blint på nätet?

Förtroende är hårdvaluta. Men mer och mer förväntas vi ha förtroende för företag vi aldrig sett, inte känner och vars affärsmodeller vi bara har en vag aning om. Jag talar om internet, om den boomande e-handeln, om alla chattar och tjänster och om sakernas internet, uppkopplade prylar som kommunicerar och som snart vet allt om oss.

Idag är internationella konsumentdagen. Inte någon av de mest haussade och uppmärksammade dagarna, diverse bakverks egna dagar är betydligt mer kända. En del har fått för sig att det handlar om konsumtion, om att shoppa lite extra mycket just den här dagen. Det är fel. Det handlar om våra rättigheter. Som alltid behöver stärkas och som alltid behöver uppmärksammas. Kraven är: Tillgång. Rättelse. Enkelt att välja. Säkerhet.  Kring det samverkar 120 organisationer i 80 länder världen över inom Consumers International under hashtaggen #BetterDigitalWorld. Det handlar om att undvika klyftor och orättvisor, ”alla ska med”. Det handlar om att vi inte ska bli lurade, vi ska förstå och vi ska ha kontroll på var våra personliga data tar vägen. Då kan den digitala revolutionen innebära stora möjligheter för oss alla, världen runt.

90 minutes_konsumentdagen2017En paradox är att affärsmodellerna utvecklas så svindlande fort så att vi vanliga människor inte har en chans att förstå dem. Vem tjänar på mina data? Och hur? Två mycket viktiga kontrollfrågor som är en gigantisk utmaning. Avtalsvillkor som tar 90 minuter att läsa och som ändå inte är begripliga eller rimliga är inte svaret. Enda chansen att ge en rimlig värld är att samhället är med och sätter stränga regler – och har myndighetskontroll värd namnet – så att det blir en hög skyddsnivå redan från början, ett ”högt golv”.

Titta gärna på Consumers Internationals film. Det inleds med att påpeka att vi ofta säger ”jag älskar dig” eller ”jag saknar dig” men kanske inte lika ofta ”jag litar på dig”? Till levande människor, som vi känner.

När det gäller nätet är det helt annorlunda. Där gör vi det jämt. Vi skickar iväg allt från kontaktuppgifter till köpmönster till åsikter till beteenden till kreditkortsnummer…Till vilt främmande företag i andra världsdelar.

Att stärka de ”digitala rättigheterna” nu är en mycket stor fråga för oss konsumenter. Nästa år får vi i EU en ny dataskyddslag men den kommer inte att räcka. Utvecklingen skenar fruktansvärt fort och erfarenheten från bland annat den talande dockan Cayla visar att företag (ofta amerikanska) bara kör på tills någon stoppar dem. Vilket inte sker idag. Det sluttande planet vi befinner oss på kommer att leda till en ”övervakningsekonomi” där företagen friskt handlar med uppgifter om oss kan veta mer om oss än vår partner…

Läs vår policy ”Digital vardag” här.

Avlyssning av barnkammaren

En gullig docka som går att prata med. Som är intresserad av dina intressen och önskemål och berättar om favoritmat, leksaker, spel och filmer.

cayla_i-que-683Oemotståndligt för många barn. Men också en rejäl integritetfälla, har det visat sig. Det är våra duktiga kollegor på norska Forbrukerrådet som undersökt dockorna My Friend Cayla, i-Que och Hej Barbrie. Alla tre är nyheter med inbyggd högtalare, mikrofon och dessutom uppkoppling mot internet. En liten kompis i barnkammaren, helt enkelt.

Problemen: Säkerhetsbrister, orimliga användningsvillkor, möjlighet till hackning och avlyssning och dold reklam. De villkor som köparen (föräldern i de flesta fall) godkänner och krångliga, ger rätt att sälja personliga data hur som helst och kan dessutom ändras när som helst. Med andra ord som vanligt för internettjänster, vilket i sig är helt absurt.

Bristerna hos  uppkopplade leksaker är alarmerande och öppnar skrämmande perspektiv. Barnens hemligheter flyttas över en server i USA, någon illvillig person kan via blåtandsystemet få båda öron och röst inne i barnkammaren. Även om detta kan tyckas vara skräckscenarion räcker det långt att möjligheten finns.Vi har därför anmält företaget bakom leksakerna till både Konsumentverket och Datainspektionen.

Det här ger en försmak till det samhälle vi är på väg in i – där prylarna snackar med varandra. Sakernas Internet, kallas det (internet of things). Bilen berättar för värmesystemet att ägaren är på väg hem. Kylskåpet sätter ihop handlingslistan som skickas till en app i mobilen. Aktivitetsbandet runt handleden håller koll på sin hälsa. Pillerdosan rapporterar till läkaren och apotek när det är dags för påfyllning. Och så vidare. Massor av möjligheter, bekvämare. Vi slipper tänka och planera. Men alla de här prylarna kommer att sammantaget att veta ruskigt mycket om oss – som de kommunicerar via internet. Och som kan plockas ihop till profiler över våra liv och säljas över hela världen. Via långa och krångliga avtalsvillkor som går att ändra när som helst går vi med på sådant vi aldrig hade gjort om vi skulle berätta för en levande människa eller fylla i en blankett. Det sker redan nu, via appar och webbtjänster. Det kommer bara att bli värre med kollen över våra personliga uppgifter.

Två av dockorna – My Friend Cayla, i-Que – finns i Sverige och vi har anmält dem till Konsumentverket och Datainspektionen. Exemplet med dockorna visar att vi är i början av en teknisk utveckling med många fördelar för konsumenterna men där företag åsidosätter grundläggande konsumentskydd. Tekniken ska inte introduceras förrän tillverkare och återförsäljare kan visa att säkerhet och trygghet kan uppnås och att villkoren är begripliga och acceptabla. Särskilt viktigt är det för barn och deras leksaker.

Det övervakade, ibland avlyssnade hemmet håller på att bli verklighet. Inte av staten, som i George Orwells gamla bok ”1984” med en kamera i varje hörn. Men av företagen, på ett allt mer raffinerat sätt. Dags att reagera och sätta mycket tydliga gränser och kräva höga grundnivåer i skyddet både tekniskt och juridiskt innan de hamnar i den mest fredade av våra zoner – hemmet.

”Ladda ner vår app…”

Okej, detta kanske du tycker är ett lyxproblem, men det är det inte. Inte på sikt och inte i stort. Allt oftare möts vi av kravet slash uppmaningen att ladda ner en app för att komma åt någon tjänst. Det kan handla om en bussresa eller det kan – som här – handla om parkering.

Appar är utmärkta. Problemet är att en fjärdedel av befolkningen inte har en ”smartphone” (vilket krävs) eller ens en mobiltelefon. Dessutom sker uppmaningen att ladda ner ofta när vi är på språng och långt ifrån bekväma wifi-nätverk. Vilket innebär att vi kör slut på surfpotten eller får betala extra.

appbildSom här. I helgen skulle familjen skogspromenera och enda tillgängliga p-platsen krävde antingen att jag hade en app eller att jag sms-ade. Inga alternativ i form av kort eller – hemska tanke – kontanter.

Någon lust att ägna surfpott åt att ladda ner en app för engångsanvändning förelåg inte. Heller inte att sms:a. Jag har jobbabonnemang, vilket innebär att jag i efterhand får justera detta privata utlägg mot lön. Många andra har jobbmobiler som inte tillåter den här typen av avgifter.

Hur tänker man? I detta fall handlar det om Nacka kommun, som upphandlare av parkeringsbolag.

Ett annat problem med apparna är villkoren och bristen på integritet. Vi har påtalat detta tidigare och tyvärr verkar det vara snarare regel än undantag att godkännandet innebär att personuppgifter sprids bortom vår kontroll.

Frågan om apparna har många dimensioner. Kritik handlar inte om teknikfientlighet utan om rimlighet för alla. Frågan rör mycket mer än oss som har jobbmobiler. Den rör exkludering av många personer inte minst genom nonchalansen för alla som inte är med på tekniktåget och den snabba utfasningen av kontanter. Det får inte vara så att företag, eller som i det här fallet kommunen, utgår från att alla har tillgång till det senaste i teknikväg. Det måste finnas alternativ.

Digitalt årets trend i Visby

Almedalsveckan startar. När jag står där på soldäck känner jag både förtjusning och bävan när Visby dyker upp ur havet. Som avslutning på arbetshalvåret spinner den årliga politikkarusellen igång. Intensivt är bara förnamnet. Fem gånger ska jag upp på scenen i olika ämnen, dessutom blir det mängder av möten, kunskap, insikter från morgon till sen kväll. Efteråt behöver man ligga platt på marken, stirra upp på himlen och bara andas. IMG_7958

Intensivt – men fantastiskt. Unikt på många sätt, folkbildande, vitaliserande. Varje år jag kommer hit förundras jag över att något sådant här över huvud taget är möjligt. En veckas folkuniversitet och åsiktstorg om aktuella frågor, nerknött bland medeltida gränder, murar och ruiner. Med makthavarna på plats, i kortärmade skjortor.

Rekord är det – som vanligt – med 3821 seminarier. Det verkar aldrig sluta öka. Tisdag mellan klockan 13 och 14 hålls exempelvis över 100 seminarier. Egentligen helt sjukt.

Trendordet i år är ”digital”. Närmare 500 seminarier handlar på något sätt om digitaliseringen och dess konsekvenser. Jag pratar om bankernas digitalisering och om kundattityder om integritet. Min roll där är, som så ofta annars, att bidra med konsumenternas behov, förutsättningar och rättigheter (de som finns och de som borde finnas).

Hållbar utveckling är också allt mer populärt. 941 seminarier när man säker på nätet mot 667 förra året. Hälsa: 358 mot 202 förra året. Siffrorna säger ju inte allt, det handlar ju om på vilket sätt mantra som ”hållbart” kommer in. Men de ger i alla fall en indikation.

Livsmedelsstrategin var en väntad het potatis till årets Almedalsvecka (12 seminarier tar upp detta, varav vi är med på ett i morgon klockan 16 i E35 på Campus Gotland). Landsbygdsministern hade hoppats kunna stoltsera med en helt färdig proposition, men förhandlingar pågår fortfarande med alliansen. Vi från konsument-, miljö- och djurskyddsrörelsen får fortsätta tala krav och förväntningar, hur det kan bli en win-win för producenter och konsumenter.

Sammanlagt är Sveriges Konsumenter med på ett tiotal seminarier, som ”konsumentröst”. Behovet är naturligtvis mycket större. En stor del av de seminarier som hålls har ett behov av ett konsumentperspektiv. Ofta talas det över huvudet på de som berörs – kunder, konsumenter, människor. Ordet ”konsument” ger bara 90 sökträffar på Almedalswebben, alltså dryga 2 procent av seminarierna. Det kunde självfallet vara bättre.