EU behöver bli begripligare

EU har gjort massor för oss som konsumenter – och behöver fortsätta göra det. Utan EU hade 500 miljoner konsumenter haft det betydligt sämre.

Ändå har ett land med en sjundedel av EU bestämt sig för att lämna klubben. Har precis deltagit i en konferens om Storbritanniens Brexit och konsumenterna och konstaterar att det handlade mycket om mytbildning och att man helt enkelt inte förstår vad EU gör och betyder. Det mesta eländet skylls på ”byråkraterna i Bryssel” eller möjligen på Tysklands påstådda dominans. När man går igenom 45 års brittiskt medlemskap ser man hur otroligt inkluderat EU är i allt som sker i landet. Att trassla sig ur detta är en unik situation, sprängfylld av utmaningar. Konsumentrörelsens budskap är: var öppna, inkludera konsumenterna och svik inte de segrar som vunnits i livsmedelssäkerhet, banktjänster, telefoni, passagerarrättigheter etc.

I tisdags var det Europadagen, vilket förmodligen gick de flesta förbi. Då skrev jag och en lång rad konsumentledare från Tyskland, Frankrike, Danmark, Belgien, Holland och andra länder en gemensam debattartikel (publicerad i fem landsortstidningar här i Sverige). Vi skriver där att vi inte ska underskatta de utmaningar som ligger framför oss. ”Politiska kriser, Brexit och en växande misstro mot beslutsfattare slår även mot EU, och slutligen mot konsumenterna i EU:s länder.”

Vi har tänkt så här länge och påpekar gärna att maten, banken, datorn och resorna är utomordentliga exempel att peka på EU:s betydelse i vår vardag. Vi gjorde det bland annat i senaste EU-valet som skäl för att gå och rösta.

Kommissionen, den mäktiga apparat som av många skeptiker utpekas som roten till allt ont, har just gett ut en rapport, en så kallad vitbok om EU:s framtid fram till 2025. Fem möjliga scenarion för EU:s framtid presenteras (varav ingen handlar om att upplösa unionen). Mycket intressant läsning, med en hel del ”sjukdomsinsikt”. Här ett smakprov: ”Att minska klyftan mellan vad som utlovas och vad som levereras är fortfarande en utmaning. Det beror delvis på att EU inte är lätt att förstå eftersom det är en konstruktion på både EU – och medlemslandsnivå. Vem som gör vad förklaras inte tillräckligt väl och EU:s positiva påverkan på det dagliga livet är osynlig om ingen berättar om den på det lokala planet. På lokal nivå vet man inte alltid att lantbruket i närheten, transportnätet eller universiteten delvis finansierats av EU.”

Brexit_9041Lyckligtvis vann inte Marine le Pen franska presidentvalet (den här gången). Men Brexit är en realitet och den allmänna skepticismen mot såväl EU som mot ”etablissemanget” kommer att bestå. Och behöver mötas. Och då funkar bara öppenhet, begriplighet och inkludering. Och där behövs en stark konsumentrörelse mer än någonsin, som Örjan Brinkman avrundade Brexit-konferensen med idag.

Jodå, det lönar sig att klaga!

Kan man få rätt mot en bank som ger ett dåligt råd?

Svaret är ja. I alla fall om man är envis. Som min unga kompis Hanna.

Hanna skulle köpa sin första lägenhet. Hon gick till sin bank och frågade hur hon skulle göra med de fonder hon hade. Hanna fick träffa en så kallad rådgivare som fick full koll på hennes ekonomi och som rådde henne att sälja av innan köpet för att kunna betala kontantinsatsen.

Hanna följde rådet. Detta var i november. Ett drygt år senare kom kallduschen.
Problemet var att Hanna detta år fortfarande pluggade och hade såväl studielån som studiebidrag. När hon sålde av fonderna strax före årsskiftet fick hon en ganska stor reavinst på det året. Det vill säga en inkomst. När Centrala studiestödsnämnden så småningom kom över Skatteverkets uppgifter såg de att hon tjänat betydligt mer – på sina fonder – än vad som var tillåtet för att få studiestöd. De ville ha tillbaka motsvarande 50 000 kronor, en del studielån, annat rena bidrag.

Detta hade inte Hanna klart för sig. Men det borde bankens rådgivare självfallet ha insett. Hade fonderna sålts efter årsskiftet hade inte samma sak inträffat, eftersom inkomsten då hamnat på ett år då Hanna slutade plugga och därför inte hade samma studiestöd.
Hanna blev naturligtvis förbannad, men insåg att hon inte någon rätt strikt juridiskt till kompensation. Däremot moralisk rätt, i hennes och min mening. En rådgivare värd namnet skulle naturligtvis ha insett effekterna av att få en plötslig inkomst av reavinst under ett år när man fick studiestöd för heltidsstudier.

Så hon krävde kompensation från banken.

SEB Hannas namn är fingerat här men jag nämner bankens namn – det är SE-Banken. Eftersom de faktiskt gav Hanna rätt – även ekonomiskt. Hon fick tillbaka 15 000 kronor (bidragsdelen av studiestödet).

Jag har rätt mycket att säga om bankernas kundhantering, som ofta är bedrövlig. Men här uppträdde de faktiskt schysst. Jag har fått Hannas tillstånd att berätta hennes historia som ett inspirerande exempel, en uppmuntran till andra att klaga även på sådana som stora starka SE-Banken.

Själv vet jag många som klagat på en dålig matvara eller något annat till en lägre kostnad. Butiken inser ofta att de har mer att förlora på att käfta emot, så de ger ofta kunden rätt. Jag fick häromdagen också höra en konsument  berätta om att han hade fått rätt mot AirBnB, där lägenheten inte kunde utnyttjas som utlovats. Exemplen är många, många, många. Även om fallet Hanna inte tillhör de mest typiska.

Så ge inte upp. Klaga mer och oftare!!

Brexit berör även oss

londonLondon står i fokus – det tragiska terroristdådet och nästa vecka kommer allt att handla om Brexit. Premiärministern lämnar in ansökan att få lämna EU och därmed rullar en historisk och ödesmättad process igång.

Sedan är det bara att hålla tummarna för att inte fler tänker följa Storbritanniens exempel. Frankrike, till exempel. I så fall kan det bli riktigt ruggigt.

Brexit skakar ändå om allt. Ett annat lands utträde ur EU berör faktiskt också oss konsumenter här i Sverige. Det vill säga – fram tills att Storbritannien faktiskt lämnar unionen händer ingenting. Det handlar om två år. Men sedan, efter det, kan det faktiskt bli större konsekvenser än vi anat. Det finns ett antal mer indirekta följder, som handlar om EU:s minskande intresse för värn om konsumenterna. Annat anses helt enkelt viktigare. Men direkta effekter blir det för alla som åker till England, Skottland, Wales eller Nordirland. 2016 var landet det åttonde populäraste resmålet bland oss svenskar. Och vi är ett resande folk.

Det handlar om passagerarrättigheter, rätt till sjukvård när vi är där, högre taxor för mobiltelefoni, avgifter när vi betalar med kort och i värsta fall även andra regler för kemikalier, livsmedelssäkerhet och produktsäkerhet i övrigt. Genom decennier har EU arbetat sig fram till en mängd gemensamma regler och krav. Utanför EU får länderna ha i stort sett vilket konsumentskydd de vill.

Våra kollegor i de brittiska konsumentorganisationerna kommer att arbeta hårt för att deras medlemmar inte ska bli de stora förlorarna, det vill säga att skyddet ska fortsätta vara högt. Men man vet aldrig. Affärsintressena kommer att slåss hårt för enklare regler och mindre krav – nu när de inte längre kan slåss på den inre marknaden på samma villkor som konkurrenterna i Nederländerna, Tyskland, Sverige…

Varför litar vi så blint på nätet?

Förtroende är hårdvaluta. Men mer och mer förväntas vi ha förtroende för företag vi aldrig sett, inte känner och vars affärsmodeller vi bara har en vag aning om. Jag talar om internet, om den boomande e-handeln, om alla chattar och tjänster och om sakernas internet, uppkopplade prylar som kommunicerar och som snart vet allt om oss.

Idag är internationella konsumentdagen. Inte någon av de mest haussade och uppmärksammade dagarna, diverse bakverks egna dagar är betydligt mer kända. En del har fått för sig att det handlar om konsumtion, om att shoppa lite extra mycket just den här dagen. Det är fel. Det handlar om våra rättigheter. Som alltid behöver stärkas och som alltid behöver uppmärksammas. Kraven är: Tillgång. Rättelse. Enkelt att välja. Säkerhet.  Kring det samverkar 120 organisationer i 80 länder världen över inom Consumers International under hashtaggen #BetterDigitalWorld. Det handlar om att undvika klyftor och orättvisor, ”alla ska med”. Det handlar om att vi inte ska bli lurade, vi ska förstå och vi ska ha kontroll på var våra personliga data tar vägen. Då kan den digitala revolutionen innebära stora möjligheter för oss alla, världen runt.

90 minutes_konsumentdagen2017En paradox är att affärsmodellerna utvecklas så svindlande fort så att vi vanliga människor inte har en chans att förstå dem. Vem tjänar på mina data? Och hur? Två mycket viktiga kontrollfrågor som är en gigantisk utmaning. Avtalsvillkor som tar 90 minuter att läsa och som ändå inte är begripliga eller rimliga är inte svaret. Enda chansen att ge en rimlig värld är att samhället är med och sätter stränga regler – och har myndighetskontroll värd namnet – så att det blir en hög skyddsnivå redan från början, ett ”högt golv”.

Titta gärna på Consumers Internationals film. Det inleds med att påpeka att vi ofta säger ”jag älskar dig” eller ”jag saknar dig” men kanske inte lika ofta ”jag litar på dig”? Till levande människor, som vi känner.

När det gäller nätet är det helt annorlunda. Där gör vi det jämt. Vi skickar iväg allt från kontaktuppgifter till köpmönster till åsikter till beteenden till kreditkortsnummer…Till vilt främmande företag i andra världsdelar.

Att stärka de ”digitala rättigheterna” nu är en mycket stor fråga för oss konsumenter. Nästa år får vi i EU en ny dataskyddslag men den kommer inte att räcka. Utvecklingen skenar fruktansvärt fort och erfarenheten från bland annat den talande dockan Cayla visar att företag (ofta amerikanska) bara kör på tills någon stoppar dem. Vilket inte sker idag. Det sluttande planet vi befinner oss på kommer att leda till en ”övervakningsekonomi” där företagen friskt handlar med uppgifter om oss kan veta mer om oss än vår partner…

Läs vår policy ”Digital vardag” här.

Stoppa PPM-skojarna

När människor luras på sina pensionspengar blir jag riktigt, riktigt upprörd. Senast har det varit bolag som Allra som krängt sina lågpresterande men dyra fonder via aggressiv telefonförsäljning. 130 000 sparare har de hunnit värva innan pensionsmyndigheten slog på köpstoppet. De enda som tjänat är förvaltarna och styrelsen, med namn som Ebba Lindsö och Thomas Bodström.

Aktivt förvaltade fonder – i och utanför PPM-systemet – med höga avgifter som inte ens lyckats slå index har tidigare debatterats och kritiserats flitigt. Konsumenterna är fortfarande alltför utelämnade och alltför få har klart för sig att en halv procent extra i avgift på några decennier gröpt ur det framtida pensionskapitalet chockerande mycket.

ORANGEDet paradoxala är att det alltid är sparare som står risken. Vi betalar en avgift vare sig förvaltaren gör ett bra jobb eller inte och först i efterhand går det att se om vi gått i en fälla. Just detta skapar ju ett starkt incitament att locka in kunder ”till vilket pris som helst” eftersom det kan bli så oerhört lukrativt. Och just för att hålla borta gamar och lycksökare gäller det för samhället att stå upp för sina medborgare. Mycket mer än idag. Inte minst gäller det premiepensionen, som ju faktiskt är ett tvångssparande. Och där vi kanske släpper vi lite på garden, eftersom de orange kuverten ger intryck av att staten har full koll.

Fonder och pensionssparande är svårt för de flesta. Både för att det är svårt att spå om framtiden men också för att det förekommer många luftiga begrepp och fackuttryck. Dessutom tillkommer hållbarhetsperspektivet, där de allt fler intresserade konsumenterna lätt vilseleds av orden ”miljö” och ”etik”.

PPM-systemet innehåller 800 fonder, vilket är mångfalt fler än skaparna av systemet förutsåg. Vilket gör det lätt för skojare att erbjuda ”hjälp” i djungeln.

Problemen sträcker sig från alltför dyra fonder till rent bedrägeri. Politiken och kontrollinstanser har hittills misslyckats med att skapa det förtroende som behövs. I höstas avslöjades att Malta-baserade Falcon Funds faktisk tog människor pengar. KO drev en tvist mot ett annat Malta-baserat bolag, Prognosia, men förlorade. Och nu detta.

Konsumenterna blir i sådana fall alltid de stora förlorarna. De är utelämnade åt gamarna och har små möjligheter att själva genomskåda bluffarna. Skandaler som vi sett får inte upprepas. Regering och riksdag måste se till att myndigheterna har rätt redskap och avskräckande straff. Polis och åklagare måste prioritera upp ingripande det gäller bedrägerimisstankar som omfattar många konsumenter. Det ska heller inte gå att smita undan ansvar genom att bolla mellan olika bolag.

Dessutom: Förbjud telefonförsäljning helt av alla finansiella produkter. Det är politisk släpphänthet och naivitet att tillåta ungdomar utan utbildning att ge ”råd” till folk om hur de ska pensionsspara. Incitamenten och vinsterna i att lura folk är helt enkelt för stora.

Avlyssning av barnkammaren

En gullig docka som går att prata med. Som är intresserad av dina intressen och önskemål och berättar om favoritmat, leksaker, spel och filmer.

cayla_i-que-683Oemotståndligt för många barn. Men också en rejäl integritetfälla, har det visat sig. Det är våra duktiga kollegor på norska Forbrukerrådet som undersökt dockorna My Friend Cayla, i-Que och Hej Barbrie. Alla tre är nyheter med inbyggd högtalare, mikrofon och dessutom uppkoppling mot internet. En liten kompis i barnkammaren, helt enkelt.

Problemen: Säkerhetsbrister, orimliga användningsvillkor, möjlighet till hackning och avlyssning och dold reklam. De villkor som köparen (föräldern i de flesta fall) godkänner och krångliga, ger rätt att sälja personliga data hur som helst och kan dessutom ändras när som helst. Med andra ord som vanligt för internettjänster, vilket i sig är helt absurt.

Bristerna hos  uppkopplade leksaker är alarmerande och öppnar skrämmande perspektiv. Barnens hemligheter flyttas över en server i USA, någon illvillig person kan via blåtandsystemet få båda öron och röst inne i barnkammaren. Även om detta kan tyckas vara skräckscenarion räcker det långt att möjligheten finns.Vi har därför anmält företaget bakom leksakerna till både Konsumentverket och Datainspektionen.

Det här ger en försmak till det samhälle vi är på väg in i – där prylarna snackar med varandra. Sakernas Internet, kallas det (internet of things). Bilen berättar för värmesystemet att ägaren är på väg hem. Kylskåpet sätter ihop handlingslistan som skickas till en app i mobilen. Aktivitetsbandet runt handleden håller koll på sin hälsa. Pillerdosan rapporterar till läkaren och apotek när det är dags för påfyllning. Och så vidare. Massor av möjligheter, bekvämare. Vi slipper tänka och planera. Men alla de här prylarna kommer att sammantaget att veta ruskigt mycket om oss – som de kommunicerar via internet. Och som kan plockas ihop till profiler över våra liv och säljas över hela världen. Via långa och krångliga avtalsvillkor som går att ändra när som helst går vi med på sådant vi aldrig hade gjort om vi skulle berätta för en levande människa eller fylla i en blankett. Det sker redan nu, via appar och webbtjänster. Det kommer bara att bli värre med kollen över våra personliga uppgifter.

Två av dockorna – My Friend Cayla, i-Que – finns i Sverige och vi har anmält dem till Konsumentverket och Datainspektionen. Exemplet med dockorna visar att vi är i början av en teknisk utveckling med många fördelar för konsumenterna men där företag åsidosätter grundläggande konsumentskydd. Tekniken ska inte introduceras förrän tillverkare och återförsäljare kan visa att säkerhet och trygghet kan uppnås och att villkoren är begripliga och acceptabla. Särskilt viktigt är det för barn och deras leksaker.

Det övervakade, ibland avlyssnade hemmet håller på att bli verklighet. Inte av staten, som i George Orwells gamla bok ”1984” med en kamera i varje hörn. Men av företagen, på ett allt mer raffinerat sätt. Dags att reagera och sätta mycket tydliga gränser och kräva höga grundnivåer i skyddet både tekniskt och juridiskt innan de hamnar i den mest fredade av våra zoner – hemmet.

Motorväg bort från snabblånen

Äntligen kom den – utredningen om krafttag mot de dyra snabblånen. ”Motorvägen in i skuldfällan”, som de kallats. Idag överlämnades förslagen till konsumentminister Per Bolund. Återstår nu att se om det också blir en motorväg till tuffare lagstiftning. Det är regeringen och riksdagen som nu ska visa att de verkligen står på de utsatta konsumenterna sida.

Ett helt batteri med åtgärder föreslås – räntetak, kostnadstak, stopp för förlängning, hårdare krav på kreditprövning och på marknadsföring. Alltihop mycket välkommet. Vi har krävt det länge och jag har själv verkat för det som expert i utredningen.

Tyvärr har vägen fram hit har varit allt annat än en motorväg. 2006 kom snabblånen till Sverige och sedan dess har det varit huggsexa om kunderna, skamlösa erbjudanden och en affärsmässig råhet som slår mot de mest utsatta. Även myndigheterna fått skarpare vapen på slutet florerar fortfarande effektiva räntor på 100-tals, ibland 1000-tals procent, liksom snabblånebolag som har som affärsmodell att pressa utsatta kunder som inte kan betala på så mycket som det någonsin går – år efter år.

Räntetak föreslås nu bli 40 procent över referensräntan (strax under Finlands nivå). Kostnadstaket läggs på 100 procent – innebärande att om jag lånat 2000 kronor blir jag aldrig skyldig mer än 4000 kronor inklusive räntor, avgifter och inkasso. Vettigt. Och kommer knappast att få folk att låna mer av lättja, 100 procent påslag på ett lån är väldigt mycket. Dessutom skärps kraven på prövning innan lånen ges. Både kostnads- och räntetak behövs, annars uppstår smitvägar för bolagen.

snabblanBara grafen från Kronofogden här intill borde räcka som argument för att göra något drastiskt. Människor motsvarade en mindre svensk stad hamnar hos kronofogden på grund av snabblånen. Varje år. 2015 var det dessutom ungefär lika illa som åren innan.

Argumentationen mot krafttag har följt den vanliga mallen – ”detta är ett litet problem relativt sett” (i förhållande till kreditköp, bolån etc), ”det rör sig om bara några oseriösa företag”. Och ”vi vet inte säkert om skärpningen får avsedd effekt”. Och att mer information till konsumenterna och mer utbildning är den enda och rätta vägen. Branschorganisationen SKEF (som organiserar ett 10-tal av ungefär 30 snabblåneföretag) tycker att vi ska vänta och se om det inte blir bättre…

Vi har tappat tio år. Nu är status quo inget alternativ, lika lite som menlösa myrsteg. Att inte göra något mycket snart kommer att skada konsumenter och samhället. Det blir fler förlorade år. Räntetak är för övrigt inget unikt, det finns i en rad europeiska länder.

Frågan jag brukar få när jag argumenterar för hårdare tag är: Men har inte konsumenterna ansvaret? Låt mig därför bara avsluta (med en suck): Absolut, de har ett stort ansvar, men det har även de som tillhandahåller lånen. Och de har kunnat agera alldeles för fritt hittills, och har dessutom samhällets hela indrivningsapparat till sitt förfogande. Detta är på flera sätt en sjuk bransch – som bara förstår kallt stål. Nu är tärningen kastad. Time for action.

Lång hållbarhet?

Det var inte utan stolthet som konsumentminister Per Bolund igår presenterade sin strategi för en hållbar konsumtion. Den var i och för sig ingen nyhet utan kom redan med budgeten för några veckor sedan. Ett hundratal hade samlats på Rosenbads konferenscenter i Stockholm plus tittare via webben.

Det handlar om två viktiga principer: Konsumtionens roll (inte bara produktionens). Och politikens roll (inte bara konsumentmaktens). Båda har diskuterats för lite. Bara ATT det nu finns en strategi är bra, det skapar diskussioner och sätter tankar och krafter i rörelse. Sedan måste det naturligtvis bli resultat. Strategin har många lovvärda ansatser och bra skarpa åtgärder men det viktiga är vad som händer ”på marken”. Gårdagens ”fanfar” är verkligen bara starten.

ha%cc%8allbartJag hade möjlighet att kommentera strategin på Rosenbad igår. Längre ner finns mina kommentarer (även om jag inte höll mig helt till manus). Alltihop filmades av SVT Forum, som kommer att sända det framöver, men det finns att beskåda på regeringens hemsida.

En publikfråga handlade om hur detta skulle säkras vid ett eventuellt framtida regeringsskifte (till en alliansregering). Bra fråga. En del politiker argumenterar att staten inte ska ”lägga sig i” hur människor lever sina liv. Jo. Men då glömmer man att staten redan lägger sig i mycket genom beskattning och förbud. Och att mycket av dagens regleringar faktiskt styr utvecklingen åt fel håll, mot ohållbara konsumtionsmönster. Ovanpå det kommer all marknadsföring som vill få oss att äta mer kött och köra bensinslukande bilar…

Konsumenterna har sitt ansvar och sina möjlighet att använda sin makt. Men det kräver bättre förutsättningar, att det blir ”lätt att välja rätt”. Vilket kräver att konsumtionsförändringar blir en politisk fråga där det händer saker. Hållbar konsumtion går inte att vifta bort med att det är vars och ens privatsak.

Här är mina kommentarer på strategin från igår:

Vi välkomnar ett fokus och en strategi för hållbar konsumtion, inte bara produktion. Det är viktigt att konsumtionens roll tas upp och VÄGS IN på olika sätt, även vad gäller exempelvis klimatmålen.

Vår utgångspunkt är att de hållbara valen av varor och tjänster ska vara enkla och ekonomiskt fördelaktiga. Det ska vara lätt att välja rätt. Ohållbara konsumtionsmönster måste fasas ut. Det finns för mycket som idag styr mot kortsiktigt tänkande och ohållbar konsumtion. Ansvaret är tredelat – politiken, näringslivet, konsumenterna. Politiken måste i hög grad skärpa lagstiftning, undanröja hinder, att höja medvetenheten om behovet av förändrade konsumtionsmönster.

Vi har tidigare getts möjlighet att ge input till strategin och jag tänker utgå från den. Dess fyra hörnstenar är:

  1. Starkare konsumentskydd och produkter som håller
  2. Det verkliga priset – förorenaren betalar
  3. Det civila samhället som vakthund, pådrivare och folkbildare
  4. Behov av mer forskning

En hel del av tankarna återfinns i strategin, viket vi noterar med tillfredställelse.

Det är  positivt att strategin är BRED – att den tar upp de olika delar av konsumtionen som berörs, ”bilen, biffen bostaden – och BANKEN. Vi är positiva till mycket av ansatserna och åtgärderna – men det reellt viktiga är ju vad som händer ”på marken”, alltså på marknaden, hos konsumenterna. Och då talar jag om ALLA konsumenter, inte bara de redan frälsta.

Mycket är angeläget – hållbara transporter och hållbart boende inte minst. Jag vill kommentera några av satsningarna specifikt:

Varor som håller längre, som delas och återanvänds. Vi noterar att regeringen förslår sänkt moms på reparationer – och därmed genomför en av våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik”. Men det räcker inte:

Det måste till en trygg grund. Vi menar att en stark konsumenträtt är en FÖRUTSÄTTNING för hållbar konsumtion och medvetna val. Det gäller exempelvis inom den växande delningsekonomin, som har potential att ge både stor konsument- och miljönytta. Om förtroendet saknas och konsumenten tror sig kunna råka illa ut på en marknad kan det mycket väl bidra till att utvecklingen stannar av.

På samma sätt behöver den 3-åriga reklamationsrätten stärkas genom att utöka den omvända besvisbördan (från idag sex månader). En förstärkt reklamationsrätt ökar företags incitament att tillhandahålla produkter som håller längre. 


Stimulera en mer miljösmart konsumtion och livsstil. Det är bra med en bred beskrivning av de hinder som finns. Viktigt att vara realistisk med konsumenters incitament och möjligheter, till exempel TIDEN man är beredd att lägga ner. Här är ”nudging” en nödvändig del med stora möjligheter till utveckling och utnyttjande.

Ett av problemen, som också tas upp, är kostnaden, priset. Det inkluderar idag inte de långsiktiga kostnaderna för miljö, arbetsmiljö, djurhälsa, inklusive klimateffekter och antibiotikaresistens. Politiken måste i högre utsträckning använda principen om att förorenaren betalar och undanröja systemfel. Det måste också till nya prismodeller med ”pris per gång” eller ”pris per år” så att inte marknaden belönar sällanköpsprodukter som snabbt går sönder. Andra viktiga krav gäller produktdesign.

De finansiella aktörerna – bra att de uppmärksammas. De är nyckelaktörer med enorma resurser och enorm potential, men samtidigt traditionellt mycket trögrörliga. Med vårt hållbarhetsprojekt Fair Finance Guide har vi visat att det GÅR att göra skillnad men det kräver BÅDE konsumenttryck OCH lagstiftning för ökad transparens och hållbarhetsredovisning. Frivillighet är bra om det fungerar, men det gör det inte från bankernas sida.

Hållbar konsumtion av livsmedel – här är livsmedelsstrategin från regeringen central. Föresatserna var goda och nu måste regeringen uppfylla sina löften om en svensk livsmedelsstrategi som bidrar till att uppfylla miljö- och klimatmål, ökad folkhälsa och ett gott djurskydd.

Information på restaurang – bra att det är med, det är en informationsmässig öken. Och de som inte gör något är ofta de som skulle behöva göra mest.  Jag rekommenderar regeringen att vara lagom tålmodiga med självregleringen.

Beakta konsumenters olika förutsättningar – här blev jag riktigt glad. Bra att regeringen betonar den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet. Det måste vara RIMLIGT att vara konsument. För alla. Viktigt med ett ifrågasättande av begrepp som genomsnittskonsument och normalkonsument.

Här krävs lagstiftning men också ökad kunskap hos företagen. De behöver bli bättre på att utgå från en mångfald av människor vid såväl produkt- och tjänsteutveckling som vid erbjudandet av varor och tjänster. Den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet måste också blir tydligare i företagens hållbarhetsrapportering. Med ett systematiskt tillgänglighetsarbete, redan från start, undviker vi kostsamma särlösningar för samhälle, företag och konsumenter.

Den EKONOMISKA hållbarheten är också central, och den har ju en klar koppling till den sociala. Viktigt att det blir reella och skarpa åtgärder mot överskuldsättningen som verkligen skyddar alla, även utsatta konsumenter. Även här handlar det en tuffare politik som tydligare står på konsumentens sida. Vi ser exempelvis hur telefonförsäljningen fortsätter att vara en plåga för många, det är en skam att det ännu inte införts krav på skriftlig bekräftelse.

Det vi framför allt saknar är konkretisering civilsamhällets roll. Kortfattat – de goda intentionerna bakom strategin kommer inte att kunna förverkligas utan insatser från de ideella krafterna.

Det står t ex ”Det civila samhällets aktörer kan spela en betydande roll i detta sammanhang” – MEN det konkretiseras inte mer än så. Och så är det ganska genomgående. Ett forum för miljösmart konsumtion och livsstil är en god tanke, men även här känns det som om civila samhället inte ens ska sitta i baksätet utan snarare i skuffen.

Fristående organisationer kan, till skillnad från myndigheter, agera snabbt, utmana normer och strukturer, driva på utvecklingen hos företag och även på sitt sätt bidra till att guida till mer hållbara val. Fristående organisationer har också en bas direkt i målgrupperna – av olika slag, även de ”icke frälsta”.

Det finns gott om exempel på vad civilsamhället kan göra, som Sveriges Konsumenter och Naturskyddsföreningen och andra har visat . Stöd till initiativ som Fair Finance Guide har visat sig kunna skapa verklig förändring – SNABBT. Det behövs stöd till dessa typer av initiativ även på andra områden – exempelvis för livsmedel, textilier, möbler, resor, hemelektronik och leksaker.

Många goda exempel finns också i våra grannländer Norge och Danmark.

Men det går inte av sig själv, civila samhällets aktörer kan inte leva på endast goda intentioner, det behövs ”smörjmedel”. Ett förslag vi gav på inputen var ”Eldsjälsfond” för specifika projekt. Eller uppdrag som de facto läggs ut på civilsamhället med tydliga mål för genomslag.

Över huvud taget behövs ökade insatser och medel för folkbildning med särskilt fokus på unga, äldre, funktionshindrade (inklusive kognitiva funktionshinder) och nyanlända.

 

 

 

 

För lite händer i ”Dieselgate”

Tänk dig en globalt storföretag som bluffat om dyra produkter som sålts till hundratusentals svenska konsumenter. Som brutit mot konsumentlagarna i 20 EU-länder. Där avslöjandet kom för ett helt år sedan. Och som sluppit kompensera konsumenterna.

Där har du ”Dieselgate” – skandalen med Volkswagens fejkade utsläppssiffror.jourova

Tiden går och förbluffande lite händer. Idag har jag deltagit i en konferens i Bryssel med konsumentkommissionär Jourova (i mitten av bilden ovan). Konsumentorganisationer från EU:a alla medlemsstater vittnade om hur lite som händer i deras länder, hur dålig informationen från Volkswagen är, hur de vägrar ens andas om kompensation och hur lite nationella myndigheter gör. Från vissa länder kom till och med berättelser om hur Volkswagen ”påmint” om hur mycket företaget investerat i landet. Alltså hotat med arbetslöshet – en vanlig metod när näringslivet pressas.

Italien är ett land som går mot strömmen. Organisationen Altroconsumo har testat bilarna i laboratorier och kunnat beslå Volkswagen med lögner, man har stämt biljätten med 24 000 konsumenters stöd i en så kallad grupptalan för att få kompensation.

Liksom i de flesta andra länder händer förbluffande lite i Sverige. Reaktionen från början har varit tystnad, sedan kom brev till kunderna men utöver en modifiering av bilen inte någon kompensation. Att hitta någon information på Volkswagens hemsida är rena detektivarbetet. Modifiering, förresten, även den finns det gott om frågetecken kring. Avhjälper den problemet, ger den kunderna den bil de trodde de köpt..?

Skandalen är ett klockrent fall för grupptalan, vilket skulle vara möjligt även i vårt land. Men än så länge har inte myndigheten – Konsumentverket/KO – ens antytt att det skulle vara aktuellt. Synd.

Skandalen visar på värdet av oberoende kontroll och bättre möjligheter för konsumenterna att få rätt. Och behovet av hel-europeiska lösningar på problem av det här slaget. Kommissionären Jourova menade att kommissionen inte kan sitta still utan det måste hända något. Hon har säkert god vilja, men kämpar i motvind. Dessutom utesluter hon lagändringar utan lanserar nya testmetoder och mer oberoende kontroll. Frågan är hur långt det räcker. Risken finns att vi – när ”greenwash” blir mer och mer lockande – snart sitter där igen med en ny megaskandal.

Lag mot lur-luret behövs NU

Sture, 84, tackade ja till att köpa en komplett samlarservis i tolv delar för 14 000 kronor.

Märta, 75, tackade ja till ett mobilabonnemang inklusive själva telefonen med bindningstid på 24 månader. Hon har redan två abonnemang.

Bengt, 82, tackade ja till att prenumerera på exklusiva kalsonger med leopardmönster.

I alla tre fallen efter att ha talat med en telefonsäljare. I alla tre fallen utan att riktigt ha insett vad de tackat ja till. I fallet Sture ringde en redig dotter upp försäljningschefen för bolaget och ställde den högst relevanta frågan. ”Han är gammal och lever ensam  – hur tänkte ni egentligen?

Ja, det kan man fråga sig. Tyvärr tänkte de väl inte alls, i alla fall inte ansvarig avdelningschef och den unga säljare som i sin iver att få provisionen var forcerade fram ett ”ja” från en snäll och välvillig människa. Fallen är för övrigt äkta men namnen fingerade. Och de är relativt färska.

LU-15602158För 14 månader sedan kom utredningen om telefonförsäljning med ett förslag på motmedel mot de beskrivna övergreppen. Det innebär krav på skriftligt avtal efter samtalets slut för att hindra frampressade medgivanden och ge människor möjlighet till insikt, eftertanke och för att kunna jämföra med andra erbjudanden. Jag satt med i utredningen och stred hårt för detta, med ett brett stöd bland våra medlemsorganisationer.

I flera blogginlägg genom åren har jag ondgjort mig över hur säljare systematiskt pratar omkull överraskade konsumenter, inte minst pensionärer, funktionshindrade och nya svenskar. Problemen är mycket incitamenten för säljarna (provisionen) men också bristen på återhållande faktorer, som till exempel att de får rejäla avdrag eller sparken om de faktiskt lurat en konsument.

Jag börjar bli duktigt trött på att ta upp ämnet och hoppas detta är sista gången.

Konsumentminister Per Bolund stöder skriftlighetskravet, men han har ännu inte lagt fram någon proposition till riksdagen. Jag vet att branschorganisationerna hyrt olika PR-byråer för att förmå riksdagsledamöter att inte stödja förslaget.

Att inget hänt är helt galet och upprörande. Varje månad som går är förlorad tid då konsumenterna sviks. Och Sverige fortsätter att ha en av Europas mesigaste lagstiftningar mot lur-plågan.

Huvudargumentet från säljbolagen och deras uppdragsgivare – ofta stora ansedd bolag – är att de kommer att gå miste om försäljning om ett skriftlighet införs (med påstådd arbetslöshet som följd).

Att hota med färre jobb (mer eller mindre välgrundat) är ett beprövat knep för att försöka stoppa regleringar. I det här fallet tillkommer följande tankevurpa: Om de förlorar så mycket på att kunderna får tänka är det bara sunt. Avtal ska tåla eftertanke och ”dagsljus”. Någon däremot?