Flygbolaget Ryanair har som affärsidé att flyga folk dit de ska (oftast) för en billig penning (om man inte gör några tillval…) men att sedan nonchalera klagomål, hur juridiskt välgrundade de än är. Bolaget är mer eller mindre stammis hos Allmänna reklamationsnämnden och dessvärre också på Råd & Röns svarta lista. SVT:s Rapport har har nu gjort ett längre reportage om detta och det är bara att konstatera att bolaget tyvärr verkar oförbätterligt. De gör ingenting de är absolut tvungna till. De har krånglat mot kravet att visa totalpris (inklusive skatter etc) i annonseringen, de har krävt avgifter för att betala med kort, de har krånglat med ersättning för nekad ombordstigning och nu krånglar de när en svenska myndighet säger åt dem att ersätta svenska konsumenter. Det är svek och skandal. Det ska inte vara ett lotteri att anlita ett flygbolag. Att man är lågprisbolag innebar ingen rätt att strunta i konsumenterna sedan de betalat, där gäller reglerna lika för alla. Seriösa bolag följer ARN:s beslut vad de än tycker. Svaret från Ryanair att de i praktiken skiter i ARN och tycker SAS – som följer besluten – får skylla sig själva är häpnadsväckande nonchalant. Även andra flygbolag struntar i ARN:s beslut, där gamla Lufthansa intar en föga smickrande andraplats på listan. Det här beteendet gör det nödvändigt att titta på hur man kan skärpa tyngden i ARN:s beslut. Systemet med ”utomrättsligt prövning” av tvister är bra men inte perfekt. Om besluten bara följs till viss del, som är fallet i flera branscher som till exempel bland hantverkare och flygresor behövs krafttag. Man ska få rätt om man har rätt.

Bland unga idag finns en oerhörd ilska och frustration över att man blir illa behandlad som konsument. Tyvärr kombinerad med en brist på kunskap om vad som faktiskt gäller, vilka rättigheter alla konsumenter har att ångra köp, gå tillbaka med en trasig vara etc. Och då kan det låta precis som i rubriken när de inser att de hade rätt i alla fall, den där gången när de blev avsnästa, avvisade, bortkollrade av butiksbiträdet eller säljaren. Tyvärr också ett duktigt underkännande av dagens futtiga hem- och konsumentkunskap i skolan. Idag kör vi gång vår stora satsning ”Ingen blåser mig”. Vi har fått ett rejält bidrag av Arvsfonden för att i tre år göra ungdomar kunnigare och kaxigare som konsumenter. Vi har ”värmt upp” ordentligt inför vår treårsresa genom två andra projekt – varav det ena lanseras idag. Det är webbplatsen Ingen blåser mig, som ska vara ett nav i våra ungdomssatsningar. Här ska ungdomar mötas, inspirera varandra, få tips om hur man blir en konsumentaktivist. För det är det som vi satsar på, att få fler att bli  aktiva genom att reklamera köp av dåliga grejer, genom att blogga och twittra i konsumentfrågor, genom att kampanj, bojkotta, flashmobba, carrotmobba och på alla möjliga andra sätt kämpa för ökad konsumentmakt – för både sig själv och för alla konsumenter (undrar du vad en carrotmobb är – gå in på sajten, jag har haft dimmiga begrepp tills jag själv deltog i en i sommar). Vi har redan nu en ”panel” av ungdomar som har utbildats och engagerats, som är grunden för något riktigt riktigt stort. Och det är härligt att se vilket engagemang det finns bland ungdomarna när de väl förstår att bakom det urtrista ordet ”konsumentfrågor” döljer sig deras vardag, deras plånbok, deras hälsa. Och en faktisk möjlighet att påverka. Att ungdomar skulle vara ointresserade är bara skitsnack. Repliken ”Varför har ingen berättat det här för mig?” säger en hel del. Liksom rubriken på hela projektet ”Ingen blåser mig”. Som gammal (relativt sett) konsumentaktivist  tycker jag att detta ska bli jättekul. Och stort. Och långvarigt. Here we come!

”Köp nu – betala nästa år” är en återkommande devis bland glada tomtar och glittrande julgranspynt. Den här massiva marknadsföringen för uppskjutna betalningar pågår ju hela året men får lite extra fart just runt jul. Undrar varför… Ofta har den summa man delbetalar under lång tid framöver större utrymme än totalpriset, ”Enast 149 kronor i månaden”. Jag har sagt det förr och säger det ingen – oftast är detta inget olagligt men det finns ändå en stor fara. Den att företag i princip säger ”Du kan få precis  vad du vill ha – NU. Det där med betalningen, det tar vi sen, det ordnar sig säkert.” Man utnyttjar människors önskningar och bristande grepp om sin ekonomi, man utnyttjar föräldrars dåliga samvete för att barnen ska få ”sämre” julklappar än kompisarna. Reklamen och lockelserna innebär en långsam nedslitning av förnuftigt ekonomiskt tänkande, av resonemang som säger ”Du måste ha råd för att kunna köpa” och ”Du kan önska dig – men kanske inte borde köpa just nu”. Det är inte schysst. Det slår hårt mot de svagaste. Motinformationen är obefintlig, lite skolundervisning, lite råd här och där. Vad man kan göra åt detta vet jag inte riktigt. Men de som erbjuder sån här kredit borde vara betydligt mer medveten om sitt ansvar. Och ta det. Lagen säger att marknadsföring för krediter ska ske med ”återhållsamhet” och ”måttfullhet”. Kreditgivare: Tycker ni att den gör det?

Många konsumenter blir lurade av företag och HAR rätt enligt lagar och praxis. Ändå FÅR de inte rätt. Allmänna reklamationsnämnden i Sverige hjälper många att slippa gå till domstol för att få tillbaka pengar för trasiga prylar och dåligt utförda tjänster. Jag har följt ARN i 25 år och tycker att det i det stora hela ett bra system. Konsumenten får gratis hjälp att lösa en tvist med en hantverkare, en resebyrå eller en bilverkstad. Visst, det finns baksidor – ett helt halvårs handläggning, beloppsgränser och enbart skriftliga underlag för beslut. Men det är MYCKET bättre än domstolsvägen.
Dock är ju ARN:s beslut endast rekommendationer. Som följs av knappt tre av fyra företag i de fall konsumenten får rätt. I snitt. Inom vissa branscher är det klart bättre, i vissa andra klart sämre, typ sex av tio följde förra året rekommendationerna. Det gäller inte minst hantverkstjänster. Det märks också på alla förtvivlade samtal som vår konsumentvägledning får.
Nu kan man ju fråga sig: Är sex av tio okej? Ska vi vara nöjda? Är glaset halvfullt eller halvtomt? Igår stod konsumentminister Birgitta Ohlsson i SVT:s Aktuellt och var nöjd. Inslaget handlade också om den norska modellen, där ett utslag i deras Forbrukertvistutvalg kan gälla som dom i domstol, alltså vara en ”exekutiv handling” som en konsument kan gå till kronofogden med för att få rätt mot en trilskande företagare. Mycket intressant. Jag uttalade mig positiv till detta. Inte att vi ska kopiera den norska modellen, men väl att inspireras av den. För något behöver definitivt göras. Följsamheten av ARN:s beslut pekar – tyvärr – nedåt. Det är mycket oroväckande.
Birgitta Ohlsson höjde Råd & Röns svarta lista till skyarna – tack för det. Och listan göra att följsamheten förbättras ytterligare något, utöver ARN:s statistik. Men det räcker inte. Även om vi aldrig kommer att få 100 procent följsamhet, på grund av konkurser och annat, så behöver siffrorna bli bättre. För många konsumenter blir blåsta av oseriösa och nonchalanta företag. Det får inte bli större skillnad mellan att ha rätt och att få rätt. Det måste bli MINDRE skillnad.

Reklamen blir allt lurigare. Fiffig teknik blir allt bättre på att träffa rätt, att veta att just JAG, just NU, sitter och längtar efter ett bantningsmedel, en Xbox 360 eller en måltid för två på en fiskrestaurang. Allt vi gör på internet öppnar svindlande möjligheter för dem som vill sälja någonting till oss. Men denna omfattande kommersiella kartläggning debatteras knappt. Jämför med de uppror som skakat Sverige när FRA och Ipred varit på tapeten. Då har det handlat om signalspaning och upphovsrättsskydd och inneburit möjligheter att titta in i våra datorer. Men det görs ju redan, i stor skala av två gigantiska och amerikanska bolag. Hur mycket kan vi lita på dem? Hur vet vi vad de tänker göra med våra uppgifter i framtiden.
Facebooks 800 miljoner användare står inför stora förändringar. De kommer säkert att lanseras som förbättringar för oss användare men de som är vinnare är företagen. Det som utmärker bland annat Facebook är att vi förutsätts gilla läget. Grundläget är att vi accepterar öppenhet och kartläggning, vill vi inte det måste vi säga ifrån, agera aktivt. I Facebook är detta VÄLDIGT krångligt för stora grupper av användare (vilket naturligtvis är avsiktligt).
Just nu är det faktiskt en del upprördhet om förändringarna på sociala medier och i pressen. Men pengarna är för stora, de tekniska möjligheterna för enkla att utnyttja för att de stora spelarna ska stanna upp eller radikalt tänka om. Så utvecklingen lär fortsätta. Vi gillar trots allt Facebook och Google som tjänster. Och uppskattar okritiskt att tjänsterna är gratis i kronor utan betalas med data kring din användning. Annars hade de aldrig varit så populära. Och vi vänjer oss. Gradvis.
Det behövs en grundlig och stor debatt om vart vi är på väg. Konsumenterna måste få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Dessutom måste vi ha rätt att få veta vad andra vet. Likaväl som vi kan få ut våra sjukjournaler eller myndighetsuppgifter så borde det vara en självklar rätt att få ut sina datauppgifter. Och den bild de har av oss. Integriteten är en stor framtida konsumentfråga. Här behövs ansvarstagande från företagen, här behövs kunskap hos konsumenterna om hur marknadsföringen fungerar så att vi kan välja och välja bort hur vi vill bli kartlagda. Och det behövs insikt från politikerna, som måste vara beredda att lagstifta för att värna konsumenterna.

Tre miljoner frukostar, luncher och middagar serveras varje dag i det offentliga. Här på skolor, sjukhus och äldreomsorg finns ingen valmöjlighet, här lyser ofta miljö- och djurskydd med sin frånvaro. Mycket smakar inte och serveras på ett sätt som mest skapar avsmak och är långtifrån så hälsosam som den borde. Detta var utgångspunkten för Sveriges Konsumenters seminarium i frågan i Almedalen.  Och trots stenhård konkurrens blev det överfullt i salen när experter från olika gång redde ut problemen och möjliga lösningar. Några slutsatser: Detta är ingen fråga om pengar, det är en system- och kunskapsfråga. Samtidigt är det djupt oroväckande att domstolar nu börjat tolka lagen som att man inte kan ställa djurskyddskrav i offentlig upphandling, bland annat i Sigtuna. Vilket är helt befängt och måste lösas på politisk väg snarast. Ett stort problem är också att ett fåtal stora företag, bland annat Cervera, konsekvent överklagar upphandlingsbeslut och därmed bidrar till att bromsa en hållbar utveckling. Några av dem som också behöver göra läxan är regeringen, Konkurrensverket med flera. Det finns hopp och goda exempel, bland annat Region Skåne, som ligger långt framme och som var med på seminariet.

Vi på Sveriges Konsumenter har ju traditionellt tala mycket om maten på butikshyllorna, men nu har vi gått ett steg längre. Och här behövs en aktör med ett renodlat konsumentperspektiv – och det är vi!

I åratal har två maffiga regelpaket manglats inom EU:s beslutsmaskineri. Båda kommer att få daglig effekt på unionens alla 500 miljoner invånare, från Pajala till Palermo. Det ena är konsumenträttsdirektivet och det andra livsmedelsmärkningsförordningen. Bakom dessa krångliga benämningar döljer sig grundläggande rättigheter som den att få reklamera en trasig vara, ångra ett köp och att få grundläggande och ibland livsviktig information om vad maten innehåller. Sveriges Konsumenter har varit involverade i båda på på nära håll sett hur läget har pendlat mellan att bli ett jättepaket med faktiska försämringar för konsumenterna till mera tummetottar. I vår har det varit extraintensivt i båda parlemnet och ministerråd – som måste vara överens i båda fallen. Starka lobbykrafter har agerat för exempelvis änna slapapare krav för läsbarheten på livsmedelsförpackningarna.

Alltnog. Nu är det klart, eller i alla fall nästan. Läs mer på vår hemsida. Man kan konstatera att tack vare konsumentrörelsen blev det faktiskt riktigt bra. Det har varit ett hårt och slitsamt arbete, inte minst från europeiska BEUC. Men det har gett resultat. Man har lyssnat på oss. Så nu blir det ångerrätt för köp av gatuförsäljare, vilket vi inte hade tidigare. Det blir samma ångerrätt för alla EU-länder, 14 dagar. Det blir klara och tydliga regler för information på livsmedelsförpackningar. Minimikravet på bokstäver kunde vara bättre (idag 1,2 millimeter) men det vill till att det nu också blir tydliga krav på kontrast och annat som ska göra det lättare att se vad maten innehåller. Det känns skönt att lagstiftningspaketen har kommit hamn och snart kan börja förbättra vardagen för oss konsumenter. Vad vi lär oss av de gångna årens arbete är att konsumentrörelsen behövs. Och att den måste ha muskler att hålla sträckan ut.

En krigsförbrytare har äntligen fångats in och ska föras till Haag för att stå till svars för omänskliga brott mot mänskligheten. Systemet med en internationell domstol har visat sig fungera och leder nog till att tyranner lite varstans har anledning att darra. Det leder min tanke till den internationella konsumentkongressen i Hongkong nyligen, som jag bloggat och twittrat en hel del om. I ett fantastiskt tal stakade konsumentlegenden Anwar Fazal ut vägen framåt. Han hade elva idéer till ”projekt” till nytta för konsumenterna. Ett av dem var en internationell domstol för brott mot konsumenterna. Sådana begås nämligen ständigt, fast inte av enskilda utan av företag runt världen. Även om det inte handlar om slakt av hela folkgrupper som i Bosnien och Rwanda, så kan de bidra till att förstöra miljoner människors liv. Vi talar om läkemedelsförfalskningar, fusk med mat som leder till förgiftningar, ockerräntor, stopp för läroböcker till fattiga barn på grund av rika länders upphovsrättslagar, massreklam till barn som grundlägger hälsofarliga kostvanor, miljöförstöring och mycket annat. När man hör konsumentkämpar från Afrika, Asien och andra delar av världen tala om vad mäktiga företag kan orsaka blir man bestört – och förbannad. Ofta kommer de nämligen undan. Eller har möjlighet att förhala rättsliga processer. Så jag tycker absolut att man skulle kunna diskutera ytterligare en internationell domstol, för att markera att världssamfundet tar konsumenternas parti när de råkar illa ut. Även om jag inser att vägen till ett förverkligande är lång – kanske till och med längre än till en domstol för brott mot folkrätten…

Se för övrigt en intervju med Anwar Fazal här.

Vad står det egentligen på förpackningen? Det är troligen en av de allra vanligaste frågor vi konsumenter ställer oss i en livsmedelsaffär. Jag vill påstå att alla i det här landet då och då råkar ut att för att inte kunna läsa vad maten eller drycken innehåller. Själv är jag 53 år och har hyfsat god syn, men titt som tätt tvingas jag ge upp. Bokstäverna är för pyttiga,  kontrasten rena skämtet och typsnittet nästan medvetet valt för att försvåra läsningen. Dålig belysning i butiken gör det inte precis enklare.

Det är en fråga som följt mig och Sveriges Konsumenter genom många år. Som kan göra många i våra medlemsorganisationer fullständigt rasande och förtvivlade. Och egentligen är det helt otroligt. Vi VILL veta vad maten innehåller, vad den har för näringsvärden, hur den tillagas, var den kommer ifrån. Vi VILL göra medvetna val. Är av allergiker MÅSTE vi vara säkra på att slippa nötten, mjöl, mjölk… Ändå möts våra rättigheter av en förbluffande nochalans. Vi FÖRVÄGRAS denna information. Den döljs genom tafflig, pyttig text som bryter mot allt som man lär sig dag 1 på vilken typografiutbildnig som helst. Ofta staplas felen på varandra – liten text i långa rader med usel kontrast. Handel och industri tar inte sitt ansvar. De SVIKER konsumenterna genom att BLUNDA  för problemet. Ofta under förevändningen att ”det får inte plats”. Svar: Skitsnack, det får den visst. Om viljan finns. Ta bort lite bilder, minska antalet språk. Eller minska antalet tillsatser…

Sveriges Konsumenter och Konsumentföreningen Stockholm tar nu tag i problemet genom kampanjen ”Större text, tack!”. Se hemsidan och debattartikeln t ex.hoppas att många konsumenter hänger på och hjälper oss att pressa handel och industri. För det här har pågått alldeles för länge. Det är en SKAM att vi så ofta får klara problem att ta reda på bland det det mest självklara – vad maten egentligen innehåller. Och det här drabbas inte bara dem somär synsvaga, det drabbar oss alla. Och ansvaret delas av flera. Inte minst reklambyåerna och designmakarna tillhör dem som verkar tycka att konsumentinformationen på förpackningen mest är i vägen. Livsmedelsverket skulle också kunna göra mycket mer för att driva frågan. Så skäms ni också!

Just nu händer det mycket spännande saker här i Hongkong. Jag är här tillsammans med några kollegor – och med över 700 kollegor och konsumentkämpar från ett 70-tal av världens länder. Vi är på Consumers Internationals världskongress, som hålls vart fjärde år. Den har tjuvstartat idag med en inofficiell seminariedag innan det börjar mer officiellt ett globalt konsumentmingel nu klockan arton lokal tid. Temat är: ”Stärka morgondagens konsumenter.” Ämnen som tas upp är Rättvisa finansiella tjänster, Konsumentens rättigheter, Grön ekonomi, Företagens sociala ansvar, Säker och hälsosam mat och Konsumentens i den digitala världen. Kan det bli mer angeläget?

Det är frapperande hur mycket gemensamt vi har i så många länder vad gäller problemen. Och hur mycket det finns att lära av erfarenheter och lösningar av våra kollegor som kämpar i olika delar av världen. Det är samtidigt nyttigt att inse att det finns många andra perspektiv än dem vi har i EU. Vi är trots allt ”bara” 500 miljoner konsumenter – att jämföra med två av Asien tillväxtjättar Kina och Indian med båda mer än dubbelt så många konsumenter. Vi är inte världens mitt, det blir man mer än medveten här i det som faktiskt kallas ”Mittens rike”.

Följ världskongressen via Sveriges Konsumenters hemsida, via Consumers Internationals kongressblogg, via denna blogg och min twittersida. Några exempel på vad jag twittrat denna första dag: ”Vittnesmål från hela världen på konsumentkongressen: Bankerna gör INGET konsumentvänligt om de inte tvingas. Frivillighet funkar inte.”,”Öppnare världshandel – bra för konsumenterna? NGO:s på Hongkong-kongressen svarar ja – men problem med slavarbete o dumpning måste lösas”.