Det brådskar med kontanterna

Allt oftare möts vi av skyltar i handeln och på kaféer om ”kontantfritt”. Ibland utformat så att det ska låta som en service till kunden. Många upplever det tvärtom som ett hån.

Förra sommaren kom Riksbankskommittén ut med ett delbetänkande som föreslog tvång för bankerna att tillhandahålla kontanter. Det stöder vi och mängder av organisationer som representerar sammanlagt miljontals konsumenter.

Bankerna bråkar förstås, vem hade trott något annat? De vet också att tiden arbetar för dem, kontanterna fasas ut snabbare och snabbare. Och det är nu självklart för alla att lösningen är politisk. Trots bred enighet om tvånget för bankerna har inget hänt. Delvis beror det på den utdragna regeringsbildningen men inte ens nu verkar det vara någon större aktivitet i regering och riksdag.

Trots att det hastar.

Tappar vi kontanterna förlorar vi det enda icke-kommersiella betalningsmedlet vi har. Bankerna styr allt. Vi marginaliserar stora grupper, inte bara äldre utan även funktionshindrade, glesbygdsbor, nyanlända. Vi avhänder oss en möjlighet att handla anonymt, vilket är ovanligt i en värld där de digitala spåren är enorma. Och vi försämrar vår krisberedskap dramatiskt, vilket nu också myndigheterna och försvaret fått upp ögonen för.

Antalet klagomål på digitala bankbedrägerier ökar dessutom dramatiskt hos Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Bankerna har länge försökt mörka hur stora problemen är men nu blir det allt tydligare att det inte är så enkelt som att det bara är kontanterna som är dyra för dem.

Egentligen borde alltihop vara enkelt.

Vi i konsumentrörelsen har ofta logiken på vår sida. Det gäller inte minst denna fråga.

En proposition borde omedelbart komma från regeringen som tar tag i den första frågan – om bankernas ansvar. Vad väntar de på?

Men sedan måste vi också omedelbart ta tag i den andra frågan – att kontanterna ska kunna gå att ANVÄNDAS. I de dagliga inköpen på kaféerna, butikerna, restaurangerna och andra ställen.

I den hearing som hölls i riksdagen den 30 januari och som SVT sände var detta en av de centrala frågorna. Jag påpekade att handeln i Danmark är tvungna att ta emot kontanter (med vissa undantag). Det är en yttersta lösning. Vi har i våra remissvar och i vår rapport ”Framtidens betalningsmedel” föreslagit att man måste se över det kommersiella monopol som gör det dyrt för butikerna att hantera kontanter. Detta avhände Riksbanken sig för nästan 15 år sedan. Kanske dags att samhället tar tillbaka det.

Vår medlemsorganisation PRO har precis genomfört sin årliga prisundersökning. Där framgår också att kontanthanteringen är viktig när äldre väljer butik.

För varje dag som går blir det uppenbart att vi inte bara kan stå och se på. Vad har vi samhället till om inte för att lösa problem som dessa?

Läs också debattartikeln av Kontantupprorets Björn Ericsson.

Vad blir leveransen till konsumenterna?

I en vecka har vi haft en regering, efter all väntan. När jag besökte Riksdagshuset i veckan märktes en ny iver att komma igång på allvar (om än inte bland riktigt alla)

Både regeringsförklaringen och januariöverenskommelsen innehåller en del intressanta delar för konsumenterna: Cirkulär ekonomi, ekologisk mat, punktligare tåg, enklare skaffa solceller, ursprungsmärkning på restaurang, mindre matsvinn, mer bredband på landsbygden. Mycket finns med bland våra 46 lösningar i ”En stark och hållbar konsumentpolitik” – men långtifrån allt.

Konsumenterna nämndes två gånger i regeringsförklaringen. Mycket ovanligt. Det gällde ekologisk mat och att ”svenska konsumenter ska kunna göra hållbara och kemikaliesäkra val”. Vilket förpliktigar!

Ny minister med ansvar för konsumentfrågorna blir Ardalan Shekarabi. Grattis till viktigt jobb! Frågorna blir också kvar på det tunga finansdepartementet, vilket är viktig markering. Shekarabi har tidigare visat stort intresse för konsumentfrågorna och har själv förklarat att ”det har varit en dröm i många år” att få ansvar för dem i regeringen. Dessutom fortsätter han sköta den offentliga upphandlingen, som är kopplad till konsumentfrågorna.

Flera andra ministrar har ansvar för valda delar som berör oss som konsumenter – livsmedel, energi, bostad, infrastruktur. Centralt för Jennie Nilsson och de andra statsråden är att inte glömma bort konsumentperspektivet, att inte önsketänka om hur lösningar fungerar i praktiken och att minnas att samhället består av olika grupper med skiftande behov och kunskap.

Trots synbart goda ansatser från dem som nu styr är frågan vad som blir den reella leveransen till konsumenterna. Sveriges Konsumenter kommer att inspirera, kritisera, driva på och ge kunskap om vad som verkligen behövs och vad som fungerar i vardagen. Konsumentrörelsen är beredd att mötas, samtala och visa vägen. Vi står förankrade i vardagen, inte minst hos grupper som på olika sätt och olika lägen kan vara utsatta.

Det finns gott om utmaningar, som vi hoppas att nya riksdagen och nya regeringen tar tag i. Här några av de stora frågorna framöver:

Konsumenter idag möter en komplex vardag och en komplex marknad. Här måste något göras snabbt åt såväl den åsidosatta hem- och konsumentkunskapen som minskningen av antalet konsumentvägledare i landet. Bland annat.

Det digitala utanförskapet blir allt större. Innovationer underlättar livet – men riskerar också att marginalisera stora grupper. Begripligheten och integriteten måste bli mycket bättre när vi är ute på nätet, liksom när vi bär med oss våra mobiltelefoner.

Hållbar konsumtion måste tas på största allvar. Det behövs många medel, varav en stor del är politiska. De berör allt från att vi överbelånar till prylkonsumtion till längre reklamationstider och självfallet också livsmedlen. Väldigt mycket är politik. Särskilt när det behöver bli svårt att välja fel, snarare än ”bara” lätt att välja rätt.

Konsumentskyddet behöver öka på flera områden, skönhetsbehandlingar är ett exempel. Och myndigheter måste få verktyg, instruktioner och medel att verkligen kunna ta tillvara konsumenternas intressen.

Kontanterna. Snabbt behöver något göras för att att kontanterna inte bara ska finnas – utan också ska gå att använda i butiker och på restauranger. Kontanter är idag det enda icke kommersiella betalningsmedlet, de andra ägs idag av bankerna.

Detta är några exempel. Mer kan du läsa i min tidigare blogg om konsumentåret 2019.

2018 – spännande år för konsumenterna

Konsument-året 2018 har varit ett av de mest spännande på länge. Flera viktiga segrar, nytt fokus på viktiga frågor – men också en del besvikelser.

Här en snabb tillbakablick.

TUMMEN UPP gör jag för att:

HÅLLBAR KONSUMTION har kommit mer i fokus. Det orimliga i att vi överkonsumerar och frossar som vanligt blir uppenbart för allt fler. Senast blev det rejäl debatt kring Black Friday och hela julhandeln men genom hela året har priset för lågpriset uppmärksammats allt mer, vare sig det gäller flyg, kläder eller industrikött. Allt mer ekologiskt handlas, begagnatbutikerna blomstrar och Tågsemester på facebook vinner Blåslampan.

Blomstrar!

Blomstrar!

RÄTTIGHETERNA har blivit bättre genom beslut inom EU och av regering och riksdag. De tre tydligaste lyften har gällt skriftliga avtal vid telefonförsäljning, skarpa regler mot snabblånen och GDPR – nya regler för att skydda vår integritet på nätet. Men även passagerarrättigheter har stärkts liksom skyddet mot finansrådgivare som ser mer till sin egen plånbok än kundens (fast där hade vi velat ha ännu mycket starkare skydd).

BANKERNA har stått i skottgluggen för att de pratar hållbarhet men ändå låter stora pengar gå till krig, korruption och miljöförstöring. Detta tack vare vårt arbete i Fair Finance Guide men många andra trycker också på. Finanssektorn har en nyckelposition för en bättre värld och nu kan de inte backa längre.

De blir nu sannolikt också skyldiga att tillhanda kontanter igen, efter att alla partierna i Riksbankskommittén förordat tvång för bankerna.

GENERELLT SETT anser jag att politikerna i de flesta läger blir mer uppmärksamma på konsumenternas rättigheter. Regeringen har varit aktiv och i riksdagen har flera surdegar lösts under 2018, som till exempel telefonförsäljningen. Men även i Bryssel har tempot det senaste året ökat, med ”New Deal for Consumers” och andra förslag som är riktigt bra för de 500 miljoner som bor och handlar i EU. Vi på Sveriges Konsumenter märker ett ökande intresse för och kunskap i konsumentfrågorna, vilket bland anat avspeglas i partienkäten inför riksdagsvalet.

Men allt är ju inte frid och fröjd. TUMMEN NER gör jag för att:

KLYFTAN fortfarande är stor mellan olika grupper av konsumenter och den blir inte precis mindre av digitaliseringen. Ny teknik och nya tjänster på nätet kan vara fiffiga och tidsbesparande men är sällan någon dröm för äldre och funktionshindrade, ofta istället en mardröm. Det blir allt mer ett heltidsjobb att vara konsument och så kan vi inte ha det.

VILLKOREN PÅ NÄTET är fortfarande under all kritik. Fler, långa och svårbegripliga avtal gör det omöjligt att full koll på vad man faktiskt godkänt för alla konsumenter. Frivillig bättring från företagen verkar långt borta och myndigheterna har ännu inte kommit till skott.

KONSUMENTVÄGLEDNINGEN ute i kommunerna minskar. Snabbt. Det är mycket oroväckande, med tanke på att de mest utsatta konsumenterna inte är särskilt hjälpta av telefonråd eller en chatt. Här står politiken handfallen, verkar det.

KONTANTERNA – igen. De blir allt svårare att använda i affärer och på restauranger. Vi håller på att förlora det enda icke kommersiella betalningsmedel vi har, som också är enda alternativet för stora grupper.

Fega inte om konsumtionen, politiker!

Varför är det så svårt att prata om vår konsumtion i politiken? Vi är i valspurten och klimat och miljö blivit en allt viktigare fråga hos väljarna. Men vad vi äter, hur vi klär oss, hur vi reser och handlar verkar fortfarande känsligt. Politiker över en stor del av skalan verkar tro att de kommer att förlora väljare om de yppar något om att vi måste förändra vår livsstil. Därför var det befriande att tio debattörer, bland annat Antje Jackelen, Johan Rockström och politikerveteranen Anders Wijkman i helgen skrev en debattartikel i DN om att klimatkrisen behöver hanteras genom bred politisk samling:

”Vad som krävs är en omläggning av de resurskrävande livs- och produktionsmönster som etablerats under efterkrigstiden.”

Tyvärr har utspelet mötts med tystnad. Istället handlar (alltför) mycket i media om de olika partiernas förhållande till Sverigedemokraterna.

Mycket kan sägas om Anders Wijkman, men han är varken röd eller ung och grön. Han har sett vad marknaden kan göra och vad politiken kan göra – om den vill. I Almedalen satt jag med i en paneldebatt med honom om det galna i att massproducera billiga textilier som vi sedan slänger. Där sa han flera kloka saker, bland annat att ”våra affärsmodeller är anpassade efter en värld med en miljard människor och nu är vi åtta miljarder, det håller bara inte”.

Omställning är alltså ordet och då räcker konsumentmakt och information och märkning en liten bit, men absolut inte hela vägen. Politiken behövs, kanske mer än någonsin. Och den behöver vara bred och långsiktig, precis som med pensions- och försvarsbeslut.

”Vi förnekar fakta därför att vi är rädda för att den fulla insikten om denna kris ska förändra allt. Och det har vi rätt i”, skrev den kanadensiska författaren Naomi Klein. DN:s kulturredaktör Björn Wiman frågar sig vilka de verkliga domedagsprofeterna är. Idag får de som varnar för klimatkrisens följder som får det epitetet, medan det borde vara dem som förespråkar status quo.

burgare-unsplash

Varför fegar så många partier när det gäller köttet? Foto: Sander Dalhuisen, Unsplash

Vi kan ta en laddad fråga som köttet. I vår stora partienkät finns den med som en alla de frågor som de åtta riksdagspartierna har svarat på.

Sveriges Konsumenters lösning är: Minska den sammanlagda konsumtionen av kött genom att gynna omställning till hållbara proteinkällor samt genom undervisning i skolor och kampanjer.

Inte särskilt långtgående eller kontroversiellt kan tyckas, exempelvis inte ett ord om köttskatt. Men det här räcker för att tre partier ska sparka bakut och ta fram det röda kortet. De vill inte ens medge att köttkonsumtionen behöver minska, när det är så uppenbart både ur klimat- och hälsosynpunkt.

Så här låter det från SD (som larmar mest om ”domedagsprofetior”): Vi vill ha öppna landskap och då måste djuren finnas och deras kött gå att sälja.(…)

Anders Wijkmans båda tidigare hemmapartier M och KD är också helt emot lösningarna med följande argumentation:

M: Att äta eller inte äta kött är ett personligt beslut. Människor ska själva ansvara för sin kosthållning. Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för människor att göra informerade val, till exempel genom att kräva tydliga innehållsförteckningar. (…)

KD: Politiken ska inte tvinga konsumenten till särskilda val men däremot säkerställa att information finns tillgängligt för dem som är engagerade och underlätta möjligheten att själv välja mat som är bra för hälsa och miljö. (…).

ALLA de andra partierna – från V till C – är alltså med på att köttkonsumtionen behöver minska. Men SD, M och KD vill inte ens medge det, än mindre att politiken behöver agera. Det kallar jag strutsmentalitet och feghet. I en tid när politiskt ansvar behövs mer än någonsin.

Glöm inte att gå och rösta!

Parti för konsumenterna

Det finns en klar majoritet för obligatorisk konsumentvägledning, ursprungsmärkning på krogen och reglering av långa avtalsvillkor på nätet.

Det framgick av vår Konsumentduell tidigare i veckan. Duellen finns på SVT Play, 30 maj kl 13.30. Det är en unik debatt – antagligen den enda chansen att få en samlad bild av var partierna står i viktiga frågor som berör allas vår vardag. Och alla – det är tio miljoner invånare i det här landet varav drygt sju miljoner är röstberättigade. Få områden påverkar så brett – banken, maten, hälsan, nätet, resorna…

Jag hade förmånen att få moderera de åtta rutinerade politikerna på scenen och försöka få klara besked. Inte alltid så lätt. Vi ville också att de skulle få ”tala till folket”, duellera två och två och få svara på ja- och nej-frågor (något politiker brukar ogilla starkt).
duellflagga-stor

Det blev mycket intressant, med en hel del besked. Men hade vi haft mer tid hade det funnits tusen följdfrågor att ställa om HUR visioner och besked skulle bli verklighet för konsumenterna.

Låt oss börja med att konstatera att konsumentpolitiken inte är det allra mest laddade i det politiska landskapet. Och den stora skillnaden mellan partierna ligger inte i om konsumenterna ska vara kunniga eller inte, för det tycker alla. Kunskap, information och märkning talas det mycket om och är inget kontroversiellt. Skiljelinjen ligger i om gränsen går där eller om det krävs mer lagstiftning och tuffare kontroll för att skydda utsatta konsumenter. Går det för hårt åt företagens svängrum eller är det berättigat?

Två exempel från den gångna mandatperioden är telefonförsäljning och snabblån. Båda är regleringar som innebär skärpta krav för företagen för att värna konsumenterna. Båda ser ut att gå igenom i riksdagen, och på debatten gav alla sitt helhjärtade stöd åt båda. Sanningen är att det inte låtit så hela tiden. Tvärtom har framför allt allianspartierna varit motståndare, men svängt nu på slutet. Vilket vi är tacksamma för.

Våra 46 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik ställer just krav på tuffare reglering i mång fall – och även större möjligheter för myndigheterna att straffa syndarna. Dessa lösningar ligger till grund för en enkät vi har gjort med politikerna som vi snart ska publicera. Men den låg också till grund för våra ja- och nej-frågor.

Och där kom alltså flera överraskningar. Och en del som gjorde mig som ärrad konsumentkämpe överraskad och glad. Ett av beskeden var att en klar majoritet vill ha ett tvång för kommunerna att ha konsumentvägledning. Sedan länge en tabu-fråga, bara drivet av vänsterpartiet. Och kommer inte att bli lätt att genomföra det.
Titta på debatten, som sagt.

Vad betyder det då att vifta med en ja-flagga av en riksdagsledamot i valrörelsen? Hur bindande är det? Ja, det är en signal. Och borde kunna ses som ett löfte. Men hur förankrat är det egentligen i partiet? Hur kommer det att gå när detta ska bli detaljregler? Djävulen bor ofta i detaljerna när regler ska utformas. Det kan stupa på att det anses för ”svårt” juridiskt, oförenligt med EU-rätten eller liknande.

Sedan kräver det ju att någon i partiet aktivt driver frågorna. Politiken är en ocean av viktiga frågor. Om ingen driver frågorna – oavsett regering – eller driver dem med lågt engagemang – då händer inte mycket.

Och där måste jag ge en eloge till nuvarande minister, Per Bolund. Han har faktiskt aktivt drivit många viktiga konsumentfrågor som vi haft på Sveriges Konsumenter lista. Och fått igenom en hel del i riksdagen. En del återstår att göra, som vi gärna sett. Men det har hänt en del som vi tror varit bra för konsumenterna. Och det finns en del som utretts eller utreds som vi hoppas kommer att förvaltas väl av kommande regering, oavsett färg.

Jag hoppas en kommande regering kommer att ha en stark drivkraft, oavsett färg. Det handlar trots allt om tio miljoner konsumenter. Varav sju miljoner som sagt är röstberättigade.

Det går fort nu…

”Kontantfritt” har blivit en allt vanligare skylt hos restauranger och butiker. Bankerna har haft den länge. Om de över huvud taget befattar sig med sedlar och mynt – hemsk tanke – så sker det i någon undanskymd del av lokalen några timmar i veckan.Kontantfritt

Ordet ”kontantfritt” låter nästan som en förbättring, en konkurrensfördel – ”till skillnad från dem bredvid oss så befattar vi oss inte med den där smutsiga hanteringen, här gäller bara kort…”

I själva verket så uppfattas det tvärtom av många. Inte minst bland äldre, funktionshindrade, nyanlända. Det är deras röster vi hör på Sveriges Konsumenter och de är förbannade och förtvivlade. Allting går väldigt fort nu, vilket också uppmärksammas internationellt. Själv har jag aldrig blivit intervjuad i tidningar som Le Monde och The New Yorker, men det sker nu. Vad är egentligen ni håller på med i Sverige?

Problemet är inte att de nya tekniska lösningarna är värdelösa, eller att betalkorten är det. Tvärtom, de har stora fördelar. Problemet är att utvecklingen – påeldad av bankerna, som tjänar mer på korten – går så rasande fort nu så att stora grupper marginaliseras. Det finns liksom inga alternativ till plasten och den smarta mobilen, trots att kontanter (fortfarande) enligt lagen är ett lagligt betalningsmedel.

En del tycker att vi är mossiga som bryr oss om kontanter. Men det handlar faktiskt om rättvisa. Och att det är praktiskt – till exempel när man ska åka buss eller tåg, vilket många konsumenter vittnar om.

Allt mer har det dessutom kommit att handla om vår nations säkerhet. Med tanke på den upptrappade krigföringen och angreppen via datorerna så frågar man sig vad som händer den dagen korthanteringen eller Swish blir utslagna. Vad ska vi då ta till? Det är också ämnet för en intressant debatt i riksdagen den 15 mars – missa inte den.

Kontanter kommer att behövas för lång tid framöver – av mängder av skäl. Vi måste kunna ta ut, sätta in och betala med kontanter. Striden är INTE över.

Vi ska bejaka den tekniska utvecklingen, vi ska påverka den så att den blir tillgänglig och användarvänlig. Men vi ska också värna om alternativen, för alla dem som i ökad omfattning känner ett ”digitalt utanförskap”. Här har vi också en viktig VALFRÅGA!

 

Orent spel

Spelreklam ska vara måttfull, enligt lagen. Är denna reklam det?Spel

Nej, knappast. Jag tycker rent av att den är stötande och vidrig. Samma kväljande känsla får jag när jag ser den aggressiva reklam som pumpas ut i de långa pauserna i TV, inte minst i sportsändningarna. Kändisar lockar oss att satsa stort och snabbt, inklusive hedersknyffeln Måns Zelmerlöv. Varningstexter – som i alkoholreklam – ser man inte röken av.

Spelreklamen har brett ut sig med raketfart och det finns knappt ett hörn av samhället idag dit den inte når. 5,5 miljarder kronor lades på spelreklam 2017 – en ökning med 1,7 miljarder från året innan. Den största delen av reklamen kommer från spelbolag utan tillstånd, år 2015 var deras andel cirka 70 procent.

Detta leder till ökat spelberoende, enligt Folkhälsoinspektionen. Och att fler hamnar i skuldfällan. Kort sagt förstör spelen fler människors liv.

Hur har det gått till? Varför stoppas inte sådan reklam?

Allting går att sälja med mördande reklam, som det heter, men allt FÅR inte säljas hur som helst. Det finns tydliga lagregler och vissa produkter är något helt annat än skor, schampo eller livsmedel. Dit hör sånt som alkohol, mediciner, snabba lån – och spel. Där gäller särskilda regler om måttfullhet.

Hade Leo Vegas’ tilltal funkat i alkoholreklam? ”Vi är redo att supa till ordentligt. Är du”? KO och Reklamombudsmannen hade ryckt ut snabbare än brandkåren.

I januari 2017 skärptes lotterilagen på ett sätt som skärpte kraven för hur spelbolag får marknadsföra spel. Det infördes krav på måttfullhet vid marknadsföring av lotterier och att sådan marknadsföring inte särskilt får riktas till barn och ungdomar under 18 år. I en ny statliga utredning ”Ett reklamlandskap i förändring” (SOU 2018:1) – där jag själv satt med som expert – föreslås en ny bestämmelse i marknadsföringslagen om särskild hänsyn till sårbara konsumenter. Sådana grupper kan vara dem med spelberoende eller till exempel människor med kognitiva funktionshinder.

En ny spellag föreslås nu till 1 januari 2019. Lagen ska ge ett ”högt konsumentskydd” och ska leda till att de negativa konsekvenserna av spelande ska begränsas. Det ska ske genom att alla som bedriver spel måste ha licens och att deras verksamhet ska kontrolleras av en spelmyndighet.

Det är mycket välkommet och på tiden. Förhoppningsvis kan den få stopp på dagens aggressiva reklam (även om det borde ha skett redan med dagens lagstiftning). Men det kräver en kraftsamling från kontrollmyndigheterna. För spelbolagen kommer att göra allt för att testa och tänja på gränserna. Det enda språk de förstår är saftiga böter.

Bryssel kokar – medan svenska EU-debatten slumrar

Om ett drygt år är det val till Europaparlamentet. Inget som märks så överdrivet mycket här i Sverige. Herregud, vi har ju ett nationellt val. I den ansats till valrörelse som nu dragit igång märks inte heller EU-frågorna särskilt mycket, trots att riksdagsvalet faktiskt också handlar om vilken regering vi får och vilka frågor denna regering ska driva i Ministerrådet – EU:s tyngsta beslutsinstans.

Har just återkommit efter årets första styrelsemöte i europeiska konsumentrörelsen BEUC i Bryssel. Ett Bryssel som kokar av aktivitet nu – där mycket berör oss som konsumenter.

Juncker-kommissionen är på hugget - och spurtar inför parlamentsvalet 2019.

Juncker-kommissionen är på hugget – och spurtar inför parlamentsvalet 2019.

Kommission och parlament försöker på alla sätt hinna med så mycket som möjligt innan andra tar över. Här är lite av dagordningen:

  • Revidering av konsumentlagarna – däribland en stor översyn av en av våra käraste frågor – maten.
  • Cirkulär ekonomi – att avfall ska återanvändas.
  • Förnyelsebara energikällor.
  • Konkurrenskraftig digital ekonomi, som också är bra för oss konsumenter.
  • Nya teknikutmaningar – Sakernas Internet (när alla prylar pratar med varandra och sprider våra personuppgifter) och Artificiell intelligens (AI).
  • Bättre myndighetstillsyn i hela Europa. Ofta är det inget fel på reglerna – däremot är det ingen eller liten kontroll att de efterlevs. BEUC arbetar också allt mer för att ge myndigheterna resurser och verktyg för sin tillsyn så att företagen faktiskt gör vad de ska mot oss konsumenter.
  • Jordbrukspolitiken – uppe till förhandling, i allra högsta grad en konsumentfråga eftersom den gäller vår mat och vår miljö.
  • Brexit – påverkar oss också som konsumenter, inte minst för att det blir mindre pengar till EU-kassan.

Detta – och mycket annat – blir heta frågor de kommande åren. Ambitionerna och insatserna är höga. Konsumentrörelsen kommer att behövas!

Flera viktiga EU-beslut få effekter för oss redan i år, det handlar om dataskyddsförordningen – vad företagen får göra med våra personuppgifter – och ett nytt bankdirektiv med förkortningen PSD2 – som ska underlätta för andra finansiella aktörer och ge storbankerna en match i kampen om oss kunder.

Så vad som sker i Bryssel påverkar definitivt oss som konsumenter, varje dag, vid köksbordet, på banken, när vi handlar, när vi reser. EU kan bli en starkt drivande kraft för mer hållbar konsumtion, vilket vi kämpar hårt för i konsumentrörelsen.

Därför är det livsviktigt att debatten hålls levande – inför både riksdagsvalet och EU-valet. Att politikerna profilerar sig. Och så småningom att vi går och röstar, inte minst i EU-valet där valdeltagandet brukar vara lågt.

Att göra-lista inför valet 2018

Bara nio månader kvar till valet.  Precis varenda väljare är konsument, men kommer det att märkas – i partiprogram, i debatter, i valstugorna? Vi på Sveriges Konsumenter kommer att jobba hårt för att konsumenternas rättigheter ska få uppmärksamhet vid sidan om andra viktiga frågor för väljarna.

Men vi kommer också att granska vad som gjorts – och inte gjorts. Hur mycket sittande regering kan skryta med förbättringar för konsumenterna. Och hur mycket oppositionen kan säga att ”det där hade vi gjort bättre”.

En stark konsumentpolitik är en fråga om rättvisa. För alla konsumenter, även dem som har svårt att navigera bland alla val och blindskär. Företagande är viktigt men funkar inte efterfrågesidan – alltså vi konsumenter – så funkar inte marknadsekonomin.

4-valstugorValrörelsen kommer att handla om visioner och vad man ska göra för oss konsumenter. Nuvarande regering har gjort en hel del och det ska de ha beröm för. Ett exempel är lagrådsremissen om krafttag mot dyra snabblån, som kom nyligen. Strategin för hållbar konsumtion innehåller också många bra delar.

Men vissa frågor verkar ha fallit i glömska eller har nedprioriterats hos politikerna, trots att behovet av politisk handlingskraft är oerhört. Jag vill ge fem exempel där misslyckandena fått fortgå och konsumenten fått betala. Dyrt. Fem problemområden som behöver politiska lösningar omedelbart:

Kontanthanteringen. Sedlar och mynt fasas ut med raketfart. Äldre, funktionsnedsatta, nyanlända, glesbygdsbor drabbas hårt. Alla har inte en smart telefon eller kunskap att hantera nya lösningar. För ett drygt år sedan sa konsumentminister Per Bolund: ”Övergången till ett samhälle med allt mindre kontanter måste ske på ett sätt så att ingen lämnas efter. Jag förutsätter att bankerna tar sitt ansvar i frågan och säkerställer att deras kunder kan fortsätta att använda kontanter även i framtiden.” Jag förutsätter att han idag är besviken. Vi vill ha lagkrav på att bankerna ska hantera kontanter. En tidigare utredning tyckte inte kontantutfasningen var något problem och nu sitter en ny utredning. Problemet är att den ska vara klar först maj 2019. Lag tidigast 2020. Möjligen – förhoppningsvis – kan vi se ett delbetänkande i sommar med förslag på skarpa åtgärder, typ att tvinga banker att hantera kontanter.

Kommunala konsumentvägledningen. Nedläggningstakten ökar dessvärre, inte sällan sker det med den centrala telefon- och chatttjänsten Hallå Konsument som förevändning. Men lokal hjälp har sina tydliga förtjänster och tanken var ju också att de skulle arbeta mer förebyggande. Dessutom är rådgivarna i kommunerna betydligt fler än de centrala. Än så länge. Summan av all hjälp kan alltså snart innebära en försämring för konsumenterna, rent numerärt. Regeringen har inte direkt makt över kommunerna, men borde kunna göra mer än bannor och debattartiklar. Återigen – det handlar om rättvisa. Om allas förutsättningar att välja rätt och slippa bli lurade.

Skönhetsoperationerna. Varför har man bättre konsumentskydd när bilen repareras än för ingrepp i kroppen? Nu ska detta utredas IGEN! Två utredningar räcker inte, fast de tydligt pekat på metoder att få dagens ”vilda västern” att upphöra. Såklart måste det krävas tillstånd för att skära i människor, bättre information, chans till rättelse plus andra tydliga kontrollmekanismer från samhället. SVT har gjort förtjänstfulla reportage om eländet så ingen behöver ju tvivla att det behövs action. Inte lätt juridiskt sett, jag vet, men dagens situation och regeringens långbänkar är oacceptabla, människor skadas och lider och glada entreprenörer tjänar storkovan.

Mer hälsosamma livsmedel. Regeringens livsmedelsstrategi klubbades i vintras och flera åtgärdsplaner har ramlat in sedan dess. Men problemen är flera – ett är att Jordbruksverket tycks gå köttindustrin mer till mötes än konsumenterna och därmed riskerar att urholka mervärden som finns i det svenska djurskyddet. Ett annat är att folkhälsa nästan glömts bort i strategin. ATT vi ska producera mer är viktigare än VAD. Vad vi riskerar är att få en produktionsplan för jordbruk och industri som krockar med ambitioner om en god folkhälsa – det vill säga ännu fler med livsstilssjukdomar som blir extremt kostsamt samhället och skapar mycket lidande hos människor.

Telefonförsäljningen. Nu är det snart 1000 dagar sedan utredningen om krafttag mot ”lur-plågan” kom. Över ett år sedan åtta organisationer krävde politisk handling i Svenska Dagbladet. Problemen fortsätter. Rätten till eftertanke – skriftligt godkännande av avtal på telefon – borde varit lag för länge sedan. Jag vet att regeringen vill ha lagen och att de ”bereder” en proposition. Fram med den! Och så utgår vi från att alla politiska partier i riksdagen klart visar att de står på konsumenternas sida och röstar ja till en lag som ger svenska konsumenter liknande skydd som i de flesta andra EU-länder.

Frågan är alltså – står regeringen fortsatt på konsumentens sida? Då hoppas vi på leverans i den här fallen.

Sedan kommer vi att jaga ALLA partier om konsumentperspektiv och konsumentkrav i valrörelsen. Men det återkommer jag till.

Ranking till förbannelse

För nästan 20 år sedan jobbade jag med ranking – betygssättning – på internet. Företaget hette Cint och meningen var att skapa konsumentmakt genom att vi alla satte betyg på prylar och tjänster så att andra kunde få vägledning och slippa göra om våra dyrköpta misstag. Av olika skäl gick det sådär. Varken tiden eller tekniken var mogen då.

Idag är läget annorlunda. Som konsumenter förväntas vi betygssätta allt. Många är redan irriterade och gör allt för att slippa ge feedback till dem som ”vill utveckla vår service till dig blablabla…” Vi ska trycka på glada eller ledsna gubbar vid utgången, vi blir uppringda av en robot efter samtalet till kundtjänst men framför allt ska vi betygssätta på nätet. Yelp och Reco är exempel på vartåt Cint strävade, då när millenniet var ungt. Pricerunner och Prisjakt har rankingfunktioner. Många sajter är gratis men bygger bland annat på att användarna sätter betyg i efterhand, till exempel Booking. Tradera och Airbnb är exempel, där både köpare och säljare betygssätts. Även vi konsumenter betygssätts alltså…

Internet är det största revolutionen någonsin för konsumentmakten. Information och jämförelser är plötsligt lättillgängliga och vi har helt andra möjlighet att dela med oss av erfarenheter, ilska och beröm. Men det finns fällor. I massor. Är betygen som visas från ”äkta” konsumenter eller har de manipulerats? Vilka betyg visas och vilka döljs?  Vilka affärsmodeller döljer sig bakom sajterna? Hur säljs betygssättningarna vidare, vilka system används för att skapa digitala profiler av oss utifrån hur vi betygssätter, som snurrar runt som en handelsvara utan vår kontroll?

Plantskola för ryktesflora - om dig.

Plantskola för ryktesflora – om dig.

Och så detta med att även vi som köpare, som konsumenter, betygssätts eller får en profil på nätet som kan vara en fördel men också ställa till problem. Det blir som ett rykte. I det digitala samhället är användarens rykte minst lika viktigt som det är i det fysiska samhället. Skillnaden är att du inte kan flytta, ”skvallret” ligger kvar och förföljer dig, kanske genom oönskad reklam – eller stopp för vissa tjänster, dyrare försäkringar eller lägre kreditvärdighet.

Ranking-samhället är här. Det finns klara fördelar men vi måste vara medvetna om riskerna. Och förebygga och agera därefter. För alla konsumenter, inte bara de som vuxit upp med en mobil i näven. De nya möjligheterna ställer andra krav på konsumentskydd, ansvar och säkerhet. Det är en fråga om medvetenhet och sund skepsis – men inte minst är det en politisk fråga med ett tungt ansvar. Vi har lite idéer om detta i våra dokument ”Digital vardag” och ”60 lösningar…”.