Ljus i konsumentmörket

Foto: Roberto Nickson, Unsplash

Lömskare, lurigare och svårare. Så kan man beteckna 2010-talet för landets konsumenter. Listan med problem för konsumenterna toppas som tidigare av bilar, resor och hantverkare. Men telekom – telefoni och internet – har gradvis seglat upp som ett som ett svart moln där många luras in i abonnemang och avtal de inte förstår eller inte kan ta sig ur. Den digitala världen innebär stora möjligheter för många, men också marginalisering av vissa grupper och nya fiffiga former av bedrägerier som inte kräver mer än en dator. Eller en telefonlur – se min förra blogg.

Men allt är inte nattsvart, långt därifrån. Konsumentlagstiftningen under 10-talet har gradvis skärpts, vilket vi till stora delar kan tacka EU för. Men en hel del återstår. Dessutom finns det stora blottor när det gäller myndighetstillsyn och glapp mellan att HA rätt och att FÅ rätt.

Vad som också kännetecknat det senaste decenniet stavas HÅLLBART. Klimathot, utrotning av arter och antibiotikaresistens har fått allt fler att inse vår i grunden destruktiva konsumtion.

Inför skrivandet av denna blogg roade jag mig med att titta på Sveriges Konsumenters verksamhetsberättelse 2010. Vad jobbade vi med då? Ja, till stora delar samma områden som nu. Många problem kvarstår, men har möjligen tagit annan form, inte minst på grund av digitaliseringen.

Vissa saker har konsumentrörelsen lyckats få igenom – till exempel strängare lagstiftning om integritet (GDPR), livsmedelsmärkning, snabblån, telefonförsäljning, passagerarrättigheter och väldigt mycket annat. Men när jag tittar igenom våra 100 krav inför valet 2014 så kan jag konstatera att många återstår att förverkliga. Något som vittnar om behovet av en stark – och starkare – konsumentrörelse som kan agera motvikt mot bankers, IT-jättars, industrins, handelns och böndernas starka lobbymaskiner. Där känner vi i Sveriges Konsumenter att vi har medvind och förståelse från många politiker. Men inte tillräckligt.

Det har nu gått tio år sedan 2010. Och till ödesåret 2030 återstår det bara tio till. Tänkvärt! Med tanke på att så lite som hänt och vilka jätteutmaningar vi har så finns det skäl att vara orolig.

Det finns en ökad medvetenhet om vad våra livsmönster och shoppingturer ställer till med på planeten. Men bara klokskap räcker inte. Inför det kommande decenniet har våra politiker – i Sverige och i EU – ett enormt ansvar att se till att det blir lättare att vara konsument. Att kunna vara miljösmart och göra kloka medvetna val, och att slippa bli lurad av skojare. Här spelar EU en central roll. Den nya Kommissionen har en ambitiös agenda bland annat genom sin ”Green Deal”. Men det kommer att behövas hårt tryck och stort politiskt mod för att det ska bli verkliga, långsiktiga resultat.

Det är komplext att vara konsument i nådens år 2020. Vem har tid och kunskap att läsa oändliga avtal på nätet? Vem har möjlighet att tjata sig till sin rätt mot en digital plattform på andra sidan jordklotet? Vem kan vara oberörd av reklamens normer? Vem kan välja helt rätt i ett svårgenomträngligt utbud av varor och tjänster?

Då behövs en stark konsumentpolitik – för rättvisa, hållbarhet och rimlighet.

Ha en riktigt GOD, RIMLIG, HÅLLBAR, VILSAM JUL med fokus på det viktiga i livet. Och ett riktigt gott nytt 2020.

Dags att skärpa kraven på telefonförsäljningen

Telefonförsäljare fortsätter att plåga utsatta konsumenter trots den lagstiftning om skriftliga avtal och betänketid som kom 2018. Något som SVT Nyheter rapporterade om i helgen.

Lagens grundidé var enkel: Försäljare skulle inte kunna prata omkull människor under ett samtal. Alla skulle få en tid att reflektera, kanske jämföra med sitt gamla eller andra avtal, prata med andra i hushållet. Avtalet skulle vara skriftligt, inte muntligt. Därmed följde Sverige efter många andra EU-länder som hade samma tuffa regler.

Tyvärr har telefonförsäljare kringgått detta genom att skicka sms och via telefon pusha kunden att klicka ”Ja”. Ofta direkt efter säljsamtalet eller till och med under säljsamtalet.

Det var definitivt inte tanken med lagen och SVT:s Plusredaktions granskning visar tydligt hur oseriös delar av telefonförsäljningsbranschen fortfarande är.

Det är fortfarande samma grupper som blir pålurade abonnemang och tjänster de inte tänkt sig.  Många företag verkar slarva med att det är efter telefonsamtalet som man ska få möjlighet till skriftlig bekräftelse, inte under samtalet. Konsumenter har vittnat om att förbindelsen plötsligt har brutits under pågående säljsamtal, och när företaget sedan ringer upp igen, ”hjälper” de konsumenten att skriftligen bekräfta via sms.

Att säljarna lurar konsumenterna på den skäliga betänketiden är ett problem. Ett annat är själva tekniken – möjligheten att svara just med sms. Många förstår inte att ett svar på sms är samma sak som en skriftlig bekräftelse som gör konsumenten hårdare bunden än ett muntligt avtal. Ytterligare ett problem är att den lilla text som syns i mobilfönstret inte kan ge all information, bland annat hamnar den obligatoriska texten om ångerrätt ”lämpligt” en bra bit ner och kräver en skrollning för att se.

Till SVT säger civilminister Lena Mickos pressekreterare att utvecklingen är olycklig. Från regeringens sida ska man att följa upp vilka konsekvenser reformen gett och se till så att syftet med lagen uppnås. Det låter bra. Men fulsäljarna kommer tyvärr inte att låta sig skrämmas av ord.

Nu krävs en skärpning av lagen. I första hand måste konsumentens betänketid respekteras och tidsättas. 48 timmar skulle kunna vara en skälig betänketid. Dessutom måste sms som medium ifrågasättas och utvärderas. Ska det över huvud taget vara tillåtet att godkänna avtal skriftligt via sms? Eller ska det krävas e-post eller brev med pappersavtal? Möjligen behöver man också återinföra krav på att spela in alla säljsamtal. Då finns det större möjligheter att i efterhand bevisa fulsälj.

I sista hand – om inget annat hjälper – finns bara en lösning: att införa så kallad opt-in. Det vill säga att konsumenten aktivt måste tacka ja till att bli uppringd av en telefonförsäljare. Så har bland annat Danmark gjort och där är problemen med telefonförsäljningen mycket mindre. För hänsynen till konsumenterna måste komma i första rummet.

Vem älskar Black Friday?

Svensk detaljhandeln fortsätter att agera som om klimathotet inte fanns.

I alla fall när det lackar mot jul.

Det märks genom att man framhärdar med det förlegade köpjippot ”Årets julklapp”. Det märks genom att man framhärdar med nya reatillfällen – Singels’ day och Black Friday (eller ”Black week” som vissa lockar med). Det märks på prognoser som hoppfullt talar om ”rekord” – att vi ska handla för tre procent mer i december än förra året.

Detta i en tid när det blir allt mer övertydligt vad vår livsstil faktiskt kan leda till. Riktigt absurt blir det när nyheterna visar nya klimatprognoser, smältande isar och demonstrerande ungdomar för att nästa sekund växla till julhandel med överflöd, glitter och omsättningsökningar. Black Friday sker dessutom – vilket blir närmast hånfullt – på samma dag som stora klimatmarscher planeras.

Ovanpå det: Alla reabluffar. Senast dundrade Dagens Industri ”Fulspelet en skam för detaljhandeln”. Konsumentverket avdelar fyra personer bara för att hålla koll på att inte reklamen går överstyr och bluffandet får ske helt obehindrat.

Sveriges Konsumenter är kritisk till såväl bluffreor som köphets. Vi stödjer istället ”White Monday” som uppmanar till begagnat och cirkulärt.

Vem älskar Black Friday? kan man fråga sig.

Konsumenterna? Är reorna bluff är det ju bortkastat. Nedsatta priser kommer dessutom alltid tillbaka, även om reklamen vill få oss att tro annorlunda. Och allt mer av prylarna betalas med lånade pengar, vilket kommer surt efter och ökar risken för överskuldsättning.

Butikerna? Kritiken om bluffar måste vara förödande för branschen och spär dessutom på bilden att branschen stoppar huvudet i sanden vad gäller miljön. Dessutom är handeln uppenbarligen kluven, Black Friday tar kunder från andra rea-tillfällen.

Planeten? Knappast. Fler reor spär på prylkonsumtionen och den bidrar ytterst till att vi går mot en allt varmare värld med stigande havsnivåer och utrotade djurarter.

Vi ska inte sluta köpa och konsumera. Men omställningen till ett hållbart samhälle ska ske på tio år och recepten där är färre nya prylar, mer upplevelser, mer begagnat och mer återvunnet, mer delande och mer fokus på umgänge, lugn, rimlighet och annat som vi i grunden alla längtar till.

Årets julklapp då? Vad är det för fel på det? I år blev det mobillådan (prylen vi saknat så länge…). Jag hade en twitterkonversation med Svensk Handel där de tycker jag borde hylla prylar som uppmuntrar det sociala mötet. Gärna mer sociala möten. Frågan är om en låda gör skillnad. En låda som antagligen framställs av underbetalda människor i omänskliga miljöer på andra sidan jordklotet och garanterat snart dyker upp i grovsoprummen och loppisarna.

Årets julklapp är inte huvudproblemet men en yttring av en struts-mentalitet. Jippot har överlevt sig själv 2019, hur mycket man än försöker låtsas att det är en satsning på hållbarhet.

 

 

Klimatet årets Almedalsraket

Almedalen är en bubbla, ett tak som sänks över en medeltidsstad en vecka för att idéer, kunskap och budskap ska koka och i vissa fall skapa lite förändring. Det finns delar av spektaklet som kan ifrågasättas, men det finns fortfarande mycket som är gott.

Sveriges Konsumenter är på plats för att föra ut våra budskap, diskutera, träffa makthavare och även fortbilda oss. Vi deltog i ett tiotal panelsamtal, mycket om hållbar konsumtion, livsmedel och digitala frågor och lyckades i min mening väl att sätta konsumentfrågorna och våra ståndpunkter på kartan. Vi hade också enskilda möten med olika makthavare, vilket ger möjlighet att påverka.

Själv var jag med för femtonde året, och kan konstatera att intensiteten håller i sig, kanske var det lite, lite mer dämpat än valåret 2018. Roligast i år var att frågas ut av radioparet Nordegren & Epstein om vår klädkonsumtion (bilden, lyssnar du är det 13:30 in i programmet). Och, jag erkänner, några glas rosévin har det också blivit.

Vad betyder Almedalen för den förkrossande majoritet som inte är på ”öjn” denna vecka? Inte mycket. De flesta bryr sig säkert inte, men jag tror faktiskt att politikerveckan bidrar – pyttepyttepyttelitet – till att skapa ett bättre samhälle. De där förändringarna som förståelse, insikter, goda argument, möten faktiskt skapar.

Det blev lite filosofiskt det där. Nu går vi över till hårda fakta. Om Almedalen. Jag tror nämligen att vad som sker där är en spegel av Sverige idag och en utmärkt grund för framtidsspaningar.

Som vanligt har jag roat mig med att kolla vilka ämnen som är mest populära. Jag har helt enkelt gjort fritextsökningar bland de 3723 registrerade seminarierna (vilket är 600 färre än förra året. Så här utfall det (med förra året inom parentes):

  • Digital 674 (1198)
  • Hållbar 1231 (670)
  • Klimat 713 (inga noteringar från förra året)
  • Konsument 101 (113)
  • Livsmedel 93 (92)
  • Bank 171 (146)
  • Tillgänglig 154 (207)

En bubblare är också artificiell intelligens (AI), som knappt fanns tidigare år. Mer lär det bli.

Har även kollat ännu längre tillbaka och vissa ämnen som mat, konsument, bank ganska konstanta. Raketerna ligger på digitala frågor och hållbarhet, inte minst KLIMAT. Två frågor som råkar vara huvudprioriteringar i Sveriges Konsumenters arbete. En rörelse i tiden, med andra ord. Läs gärna våra framtidsplaner i vår nya handlingsplan 2020-2023.

EU berör din vardag – så RÖSTA!

Mindre än två veckor kvar till valet och äntligen börjar det märkas. Opinionsmätningar har visat alarmerande tecken på att många inte vet varför de ska rösta – eller inte alls har koll på att det är val (!). Hoppas nu att debatten tar sådan fart att väljarna förstår vad EU är och vad unionen betyder – så att de faktiskt röstar.

Vi i Sveriges Konsumenter har dragit vårt strå till stacken. I fredags hade vi vår debatt med alla partier (nästan) om konsumentfrågorna. Den finns att se på SVT Play. Jag modererade och försökte få deltagarna att berätta vad de vill göra åt maten, reklamationsrätten, integriteten på internet, tågresorna och annat.

 

För många är EU en koloss, en svårbegriplig apparat som hanterar bångstyriga medlemmar som Ungern, flyktingkriser, bråk med Donald Trump, jordbruksstöd och klimatet. Fundamentala frågor – men för många känns det nog långt från vardagen här och nu.

Gör EU-debatten begriplig! Löd rubriken på SvD:s ledarsida den 8 maj. Det är precis vad det handlar om. Det är därför vi rubricerat vårt valdokument Från Bryssel till köksbordet. Det är därför vi genom att prata konsumentfrågor i valet försöker göra EU begripligt och relevant för varenda en av oss. Så att flera går och röstar.

Skillnaderna mellan partierna vad gäller konsumentfrågorna är inte alltid synliga. Alla partierna vill ”slå vakt om konsumentintresset”, frågorna är ”viktiga”, det ska vara ”balans” mellan olika intressen etc. Men skärskådar man vad de faktiskt gör och vill göra så blir det mera tydligt. I den enkät vi gjort med alla partier så utmärker sig framför allt ett parti att inte dela Sveriges Konsumenters förslag till EU-lösningar – Kristdemokraterna. De instämmer bara i 9 procent av alla förslag, att jämföra med Centerpartiet och Feministiskt Initiativ som instämmer i 82 procent. Den fallande skalan där emellan ser ut så här: Miljöpartiet – Vänsterpartiet – Socialdemokraterna – Liberalerna – Sverigedemokraterna – Moderaterna.

Så vilka förslag handlar det om? Jo, några av EU-regleringar vi föreslår är:

  • krav på information om produkters livslängd – så att det blir svårare för företag att programmera produkter att hålla kortare tid.
  • krav på reservdelar – så att du ska kunna reparera en pryl istället för att nödvändigtvis behöva köpa nytt.
  • EU-gemensam hälsomärkning av mat – så att konsumenter som behöver hjälp med att välja hälsosam mat kan göra det i hela EU med hjälp av en märkning som genom grundliga undersökningar fungerar bäst ur många olika perspektiv.

I det stora hela visar dock enkäten – och debatten i fredags – att intresset för konsumentfrågorna har ökat och är stort inom de flesta partier. Jag som varit med ett tag tycker också att de svenska partierna – båda i nationella och europeiska frågor – blir allt mer intresserade av konsumentperspektivet. Där kan man säga i att vi inom Sveriges Konsumenter har lyckats.

Debatten i fredags kom också väldigt mycket att handla om hållbar konsumtion, vilket inte alls var fallet vid förra valet för fem år sedan.

Går man tillbaka till enkäten så visar det sig att störst support – 86 procent av partierna –  fick våra förslag kring skadliga kemikalier. Näst mest stöd fick krav om konsumentprodukter med längre livslängd, där 57 procent av svaren var positiva. Samtidigt hittar vi där flest invändningar, 11 procent. Lägst stöd fick kraven kring förenklad hälsomärkning för mat, där knappt 30 procent fick stöd. Mest tveksamma svar (”håller med delvis”) fick kraven gällande artificiell intelligens, en riktigt stor framtidsfråga. I en av minidebatterna i fredags blev det också klart att skillnaderna här är stor mellan socialdemokaternas Jytte Guteland, som talade för lagreglerat skydd för konsumenterna, medan moderaternas Arba Kokalari först ville se vart tekniken tog vägen för att sedan se vad politiken behöver göra.

De senaste decennierna har EU inneburit en stark kraft för förbättring för konsumenterna i Unionen. Vi har fått skarpare lagstiftning kring säkrare produkter, livsmedel och kemikalier, utökade möjligheter att reklamera varor, och mer energisnåla och mindre miljöbelastande produkter och bilar.

Men mycket återstår att göra. Marknaden förändras, den tekniska utvecklingen går svindlande fort, och vi har enorma hållbarhetsutmaningar som berör oss som konsumenter.

EU berör dig som konsument. Och i övrigt också, på många olika sätt som andra får förklara. Därför är det viktigt vad du röstar på om två veckor. Men framför allt är det viktigt ATT du röstar.

Bravo EU – i de flesta fall

Det har varit en intensiv vecka, inte minst när det handlar om EU-beslut. Till det ska läggas Swedbank-skandalen som än en gång aktualiserar det viktiga ordet FÖRTROENDE – vare sig det gäller banker eller mat eller någon annan del av näringslivet. Att kunderna har tillit till att det går schysst till blir allt viktigare och blir en fråga om reell konsumentmakt. Trycket ökar mot företagen, vare sig det gäller klimat, mänskliga rättigheter eller nolltolerans för penningtvätt.

Förtroende handlar det också om för kycklingbranschen. Jag liksom många andra har upprörts över vidriga TV-bilder på hur fåglarna hanteras innan de blir mat. Billig mat har ett pris och det är inte vi som betalar det. Guldfågeln har gett ganska bleka svar och det är oacceptabelt att det tar så lång tid att få ordning på problemen.

Åter till EU-besluten, där det dessa veckor blivit extremt tydligt hur unionen påverkar konsumenterna.

Beslut har röstats igenom vad gäller upphovsrätt, konsumenträtt vid digitala köp och förbud mot engångsplast. Upphovsrätten är viktig, men i första fallet blev det ändå ett tveksamt beslut, som kan leda till stora begränsningar länkningar och meningsutbyte på nätet. I det andra och tredje fallet utmärkta beslut.

Engångsplasten är ett klockrent exempel på politiskt helt nödvändiga krafttag. Synd att det dröjde så, men bra att EU visar att ”nu räcker det!”. Informationskampanjer i all ära, men här är priset av decenniers politiska passivitet alldeles för högt.

Det senare året har EU över huvud taget sprutat ur sig tunga beslut – varav många tydligt förbättrat konsumentskyddet i unionen. Vi har fått integritetsreglerna i GDPR, konkurrensuppmuntrande bankreglerna i PSD2, ett direktiv om så kallad ”ekodesign” som gör att produkter ska hålla längre med krav på reparerbarhet och tvång att hålla reservdelar i 7-10 år. Bilars avgasutläpp begränsas och bilfabrikanterna har betydligt strängare krav på sig att visa att de inte ljuger (som Volkswagen gjorde). Och idiotin med att vi inte får ta med streamingtjänster över EU:s gränser eller inte handla i andra länders nätbutiker (”geoblocking”) är nu åtgärdad. Här handlar det återigen om förtroende, denna gång för att EU:s inre marknad inte bara är nåt som företagen ska dra nytta av utan även konsumenterna.

Uppkopplade hemmet – smart för vem?

Idag är det internationella konsumentdagen. Det uppmärksammas i hundra länder och temat i år är Sakernas internet, det som på engelska heter Internet of things.

Det kan ju tyckas vara ett rikemanstema. Men persondata är den nya valutan, den nya oljan. Och mer än hälften av jordens befolkning är uppkopplade. Och fler blir det. Det uppkopplade hemmet väller in över oss alla, vare sig vi bor i Bålsta eller Bombay.

Idealbilden är det bekväma hemmet där man slipper tänka på och utföra tråkiga praktiska sysslor. Och spara energi. Men det finns stora risker. Och det där med att det ska vara hållbart – det kan vara en praktbluff.

Sakernas internet och den tillhörande frågan om automatiserat beslutsfattande (artificiell intelligens) är en av de riktigt stora konsumentfrågorna i framtiden. Eller rättare sagt – redan nu.

I morse höll Sveriges Konsumenter seminariet ”Smart – men säkert?”. Det blev ett mycket intressant samtal om konsumentperspektivet, vad företagen gör och tycker och om forskningsläget. För många var det säkert en ögonöppnare.

Det kan tyckas oskyldigt att samla in data från brödrosten eller kaffebryggaren. Men dels kan de ”berätta” mer om oss än du tror. Och dels gäller det även centrala delar som dörrlåset, belysningen, värmeanläggningen och bilen. Var för sig oskyldiga data kan sammanlagd ge en mycket tydlig bild av hur vi lever och vad vi har för smak för mat, musik, film – men också hälsa, religion, sexuell läggning, politiska åsikter. Jo, faktiskt. Kolla norska Forbrukerrådets Google-rapport som fick oss att anmäla företaget.

Det handlar inte om att vi kan ha en mer eller mindre polerad personlighet på instagram och facebook. Det här handlar om vad vi rent fysiskt ÄR och GÖR.

Och det handlar inte bara om mig. Utan om våra barn. Och våra gäster. De registreras även de. Och våra data kan bli godis både för försäkringsbolag, sjukvårdskoncerner och mörka politiska krafter.

Men det här handlar också mycket om säkerhet. Det finns direkta RISKER. Vad händer när Internet går ner på grund av en hackerattack. Eller vi får virus i en av prylarna. Tänk dig ett ”smittat” dörrlås eller bilen. Eller kylen. Eller den internetstyrda dosetten för mediciner.

Och så har vi miljön – ofta framhålls som en stor fördel med sakernas internet. Systemen sparar energi i hemmen. Men dels kommer det att innebära att prylar anses uttjänta mycket snabbare. Dels drar själva trafiken på internet omåttliga mängder energi i serverhallar etc.

Utan att vara teknikfientlig finns det all anledning att vara skeptisk och misstänksam. Inte gå på de ljusblå idealbilderna av en ny fantastisk värld. Och fråga oss vad vi egentligen BEHÖVER där hemma. Vad är NYTTAN?

Sedan måste företagen vara transparenta med vad de gör. Vilket faktiskt kan bli en konkurrensfördel.

Politiken måste också göra sitt och göra det nu. ”Vilda västern” funkar inte. Säkerhet och integritet måste vara inbyggt genom EU-lag och standarder. ”Privacy by default” måste bli en realitet. Delning av personuppgifter och andra ingrepp måste vara ett tillval. Eller som vår expert Sinan Akdag uttryckte det: ”Vem äger våra data? Ska inte data som vi genererar stanna i hemmet?”

Frågan som måste ställas är vem tekniken egentligen är smart för. Det kan bli väldigt obalanserat till företagens fördel och släpper loss hackers och fri handel med extremt privata data. Allt kan inte läggas på att vi ska läsa många och långa och obegripliga avtalsvillkor, allt kan inte lösas med ”information”.

I Sveriges Konsumenters ståndpunkt om Sakernas internet presenteras våra 21 lösningar på problematiken.

MÄNGDEN är också ett problem

I dagarna diskuteras mängden spelreklam som ett stort problem. Nye konsumentministern vill ta till ”tvingande åtgärder” om inte spelbranschen ser till att båda ton och omfattning blir en annan. Den flodvåg av lockelser som sköljer över oss alla via internet, press, TV och radio är exempellös. Dagens Nyheter visar också att den ÖKAT sedan årsskiftet. Man frågar sig hur många fler spelberoende vi har fått. Och förstörda liv.

För ett år sedan skrev jag en blogg med rubriken ”Orent spel” om fenomenet. Sällan har jag fått så många reaktioner, där läsare håller med och är heligt förbannade. Och sedan dess har alltså reklamen ökat…

Nu ställer sig höga jurister frågande till om just MÄNGDEN går att komma åt med lagstiftning – åtminstone kortsiktigt.

Men om mängden är ett problem så är det en samhällsfråga. Även om gränsen till yttrandefrihet finns där, så är det viktigt att politikerna inte backar. För det handlar om utsatta konsumenter. Precis som det hade gjort om vi haft en lika massiv reklam i alla kanaler för alkohol, snabblån, läkemedel eller för den delen godis till barn.

Så backa inte för att det är svårt. OM man inte kan få ner mängden så måste kraven skärpas betydligt på innehållet. Då måste kravet på måttfullhet bli mycket skarpare, liksom kraven på tydligare varningsinformation och liknande.

En parallell: Avtalsvillkoren på Internet. Sveriges Konsumenter har länge påpekat att det blir orimligt för en vanlig människa att hålla ordning på alla de långa och krångliga avtal som vi dagligen ingår på Internet. Men till problembilden hör också just MÄNGDEN. Det går knappt att göra något på nätet eller i mobilen utan att godkänna något som ingen varken hinner eller förstår att läsa, som är krångligare än avtal för att köpa ett hus. Så det handlar om obegripligheten, längden på avtalet – och mängden.

Vi står idag inför ett läge där ingen av oss – inte heller vi som är vana att läsa juridisk text – har skuggan av en chans att upptäcka lurigheter i det finstilta. Det är inte rimligt. Det är ovärdigt ett samhälle. Och inte något göras åt mängden så måste kraven på det andra – innehållet, begripligheten – skärpas dramatiskt. Liksom sanktionerna för den som trampar över.

För så här kan vi inte ha det. Det ska inte vara ett heltidsjobb att vara konsument. Man ska inte behöva vara utbildad jurist, tekniker, ekonom eller vara arbetsbefriad för att ha en chans att värja sig och begripa.

Det brådskar med kontanterna

Allt oftare möts vi av skyltar i handeln och på kaféer om ”kontantfritt”. Ibland utformat så att det ska låta som en service till kunden. Många upplever det tvärtom som ett hån.

Förra sommaren kom Riksbankskommittén ut med ett delbetänkande som föreslog tvång för bankerna att tillhandahålla kontanter. Det stöder vi och mängder av organisationer som representerar sammanlagt miljontals konsumenter.

Bankerna bråkar förstås, vem hade trott något annat? De vet också att tiden arbetar för dem, kontanterna fasas ut snabbare och snabbare. Och det är nu självklart för alla att lösningen är politisk. Trots bred enighet om tvånget för bankerna har inget hänt. Delvis beror det på den utdragna regeringsbildningen men inte ens nu verkar det vara någon större aktivitet i regering och riksdag.

Trots att det hastar.

Tappar vi kontanterna förlorar vi det enda icke-kommersiella betalningsmedlet vi har. Bankerna styr allt. Vi marginaliserar stora grupper, inte bara äldre utan även funktionshindrade, glesbygdsbor, nyanlända. Vi avhänder oss en möjlighet att handla anonymt, vilket är ovanligt i en värld där de digitala spåren är enorma. Och vi försämrar vår krisberedskap dramatiskt, vilket nu också myndigheterna och försvaret fått upp ögonen för.

Antalet klagomål på digitala bankbedrägerier ökar dessutom dramatiskt hos Allmänna reklamationsnämnden (ARN). Bankerna har länge försökt mörka hur stora problemen är men nu blir det allt tydligare att det inte är så enkelt som att det bara är kontanterna som är dyra för dem.

Egentligen borde alltihop vara enkelt.

Vi i konsumentrörelsen har ofta logiken på vår sida. Det gäller inte minst denna fråga.

En proposition borde omedelbart komma från regeringen som tar tag i den första frågan – om bankernas ansvar. Vad väntar de på?

Men sedan måste vi också omedelbart ta tag i den andra frågan – att kontanterna ska kunna gå att ANVÄNDAS. I de dagliga inköpen på kaféerna, butikerna, restaurangerna och andra ställen.

I den hearing som hölls i riksdagen den 30 januari och som SVT sände var detta en av de centrala frågorna. Jag påpekade att handeln i Danmark är tvungna att ta emot kontanter (med vissa undantag). Det är en yttersta lösning. Vi har i våra remissvar och i vår rapport ”Framtidens betalningsmedel” föreslagit att man måste se över det kommersiella monopol som gör det dyrt för butikerna att hantera kontanter. Detta avhände Riksbanken sig för nästan 15 år sedan. Kanske dags att samhället tar tillbaka det.

Vår medlemsorganisation PRO har precis genomfört sin årliga prisundersökning. Där framgår också att kontanthanteringen är viktig när äldre väljer butik.

För varje dag som går blir det uppenbart att vi inte bara kan stå och se på. Vad har vi samhället till om inte för att lösa problem som dessa?

Läs också debattartikeln av Kontantupprorets Björn Ericsson.

Vad blir leveransen till konsumenterna?

I en vecka har vi haft en regering, efter all väntan. När jag besökte Riksdagshuset i veckan märktes en ny iver att komma igång på allvar (om än inte bland riktigt alla)

Både regeringsförklaringen och januariöverenskommelsen innehåller en del intressanta delar för konsumenterna: Cirkulär ekonomi, ekologisk mat, punktligare tåg, enklare skaffa solceller, ursprungsmärkning på restaurang, mindre matsvinn, mer bredband på landsbygden. Mycket finns med bland våra 46 lösningar i ”En stark och hållbar konsumentpolitik” – men långtifrån allt.

Konsumenterna nämndes två gånger i regeringsförklaringen. Mycket ovanligt. Det gällde ekologisk mat och att ”svenska konsumenter ska kunna göra hållbara och kemikaliesäkra val”. Vilket förpliktigar!

Ny minister med ansvar för konsumentfrågorna blir Ardalan Shekarabi. Grattis till viktigt jobb! Frågorna blir också kvar på det tunga finansdepartementet, vilket är viktig markering. Shekarabi har tidigare visat stort intresse för konsumentfrågorna och har själv förklarat att ”det har varit en dröm i många år” att få ansvar för dem i regeringen. Dessutom fortsätter han sköta den offentliga upphandlingen, som är kopplad till konsumentfrågorna.

Flera andra ministrar har ansvar för valda delar som berör oss som konsumenter – livsmedel, energi, bostad, infrastruktur. Centralt för Jennie Nilsson och de andra statsråden är att inte glömma bort konsumentperspektivet, att inte önsketänka om hur lösningar fungerar i praktiken och att minnas att samhället består av olika grupper med skiftande behov och kunskap.

Trots synbart goda ansatser från dem som nu styr är frågan vad som blir den reella leveransen till konsumenterna. Sveriges Konsumenter kommer att inspirera, kritisera, driva på och ge kunskap om vad som verkligen behövs och vad som fungerar i vardagen. Konsumentrörelsen är beredd att mötas, samtala och visa vägen. Vi står förankrade i vardagen, inte minst hos grupper som på olika sätt och olika lägen kan vara utsatta.

Det finns gott om utmaningar, som vi hoppas att nya riksdagen och nya regeringen tar tag i. Här några av de stora frågorna framöver:

Konsumenter idag möter en komplex vardag och en komplex marknad. Här måste något göras snabbt åt såväl den åsidosatta hem- och konsumentkunskapen som minskningen av antalet konsumentvägledare i landet. Bland annat.

Det digitala utanförskapet blir allt större. Innovationer underlättar livet – men riskerar också att marginalisera stora grupper. Begripligheten och integriteten måste bli mycket bättre när vi är ute på nätet, liksom när vi bär med oss våra mobiltelefoner.

Hållbar konsumtion måste tas på största allvar. Det behövs många medel, varav en stor del är politiska. De berör allt från att vi överbelånar till prylkonsumtion till längre reklamationstider och självfallet också livsmedlen. Väldigt mycket är politik. Särskilt när det behöver bli svårt att välja fel, snarare än ”bara” lätt att välja rätt.

Konsumentskyddet behöver öka på flera områden, skönhetsbehandlingar är ett exempel. Och myndigheter måste få verktyg, instruktioner och medel att verkligen kunna ta tillvara konsumenternas intressen.

Kontanterna. Snabbt behöver något göras för att att kontanterna inte bara ska finnas – utan också ska gå att använda i butiker och på restauranger. Kontanter är idag det enda icke kommersiella betalningsmedlet, de andra ägs idag av bankerna.

Detta är några exempel. Mer kan du läsa i min tidigare blogg om konsumentåret 2019.