Livsmedelskoll i appen – äntligen

I åratal har vi kämpat för större öppenhet kring fusk och snusk på restauranger och i affärer. Varför ska inte kunderna få reda på vilka som fått anmärkningar när livsmedelsinspektörerna synat verksamheten? Så som skett i Danmark. Där har man till och med satt märken med glada och sura gubbar på entrén till krogen eller butiken, beroende på hur senaste inspektionen gick.

Så icke i Sverige. Här har länge rått en anda av att det är bättre att hålla konsumenterna i okunskap än att öppenheten kan ge en orättvis bild som skulle kunna drabba någon krögare negativt. Tänk om anmärkningen berott på en ytterst olycklig omständighet, en vikarie som begick ett enda misstag eller något liknande? Så har resonemanget gått. Överdriven försiktighet, om du frågar mig.

Besiktningsprotokoll är oftast offentliga handlingar. Den flitige, med tid och kunskap har kunnat få fram dem. Men dels är det ofta långa och byråkratiska dokument, dels har det varit för krångligt för de allra allra flesta. Krav på större öppenhet och enklare information har det avvisats. När vi växt förslaget om danska ”gubbar” har de avvisats. Men nu händer den nåt. Malmö har redan infört ”gubbarna”, inspirerade av grannarna på andra sidan Sundet. Skillnaden är att i Malmö får man bara en glad gubbe för godkänt.

Livsmedelkollen visar läget runt Hornstull i Stockholm. Grönt är godkänt, orange mindre brister och rött större brister.

”Livsmedelskollen” visar här läget runt Hornstull i Stockholm. Grönt betyder godkänt, orange mindre brister och rött allvarliga brister.

Nu tar Stockholm ett stort steg och utnyttjar den nya tekniken. Och då handlar det naturligtvis – eftersom det är 2017 – om en app. I ”Livsmedelskollen” kan vem som helst (som har en smartphone eller en surfplatta vill säga)  se vilka krogar, butiker och även skolor och förskolor i närheten som har fått anmärkningar. Olika färgkoder betyder olika grader av allvar ”mindre brister” och ”återbesök krävs”. När jag tittade mig runt i min egen stadsdel på Södermalm fanns mängder, även välrenommerade ställen, som där mindre brister hittats. Och några med allvarliga.

Uppgifterna finns förstås också på Stockholm stads webb, men det nya är att den blivit än mer tillgänglig. Appar och webbfunktioner har en fördel framför ”gubbarna” på dörren – man slipper bege sig dit. Å andra sidan finns problemet med nya tekniken – att alla inte har tillgång till den.

Den här enkla möjligheten finns vad jag vet bara i Stockholm (rätta mig gärna om jag har fel). Men jag hoppas att det sprider sig till alla kommuner. För det har vi konsumenter rätt till. Luddiga hänsyn till krögare och butiksinnehavare för att hålla oss i mörker – det tillhör en förgången tid. Som jag skrev i förra bloggen så kommer kraven på transparens bara att öka och öka och detta är ett självklart sätt att tillmötesgå det kravet.

Thrillern fortsätter

När Sven-Erik Bucht efter två år presenterade 129 sidor livsmedelsstrategi satt det inte så många journalister i Rosenbads pressrum. De riktigt tunga politiska reportrarna var frånvarande, liksom radio och TV. Trots att detta faktiskt var historiskt. Trots att besluten ska fungera ända fram till 2030. Trots att den lagda propositionen innehåller en hel del politisk dynamit. Och trots att politiken för en gångs skull handlar om något så centralt som maten vi äter.

Jag tänker inte fördjupa mig i journalistiska bedömningar utan konstatera att det är bra att presskonferensen kunde hållas, det vill säga att ”proppen” kom till sist. I media (DN och ATL) har jag kommenterat ungefär ”Bra men mycket återstår, produktionsstrategi delvis med konsumentperspektiv, tydliga hållbarhetsmål krävs och var tog folkhälsan vägen? Tillsammans med fem andra miljö-, konsument- och djurskyddsorganisationer har vi också gjort ett gemensamt, kraftfullt uttalande om vad vi förväntar oss framöver.IMG_8775

Vi är alla inriktade på dialog och samverkan men utifrån det vi läst och det vi hörde på Rosenbad är det nog ingen dålig gissning att dragkampen blir hård – även framöver. Vi fick vara med som åskådare vid presskonferensen, LRF och Lantmännen fick plats på scenen och passade på att ställa tydliga krav utifrån sina partsintressen. Djävulen bor i detaljerna och här är tre ord där det kan bli strid om innebörden: HÅLLBAR, KONKURRENSKRAFT och REGELFÖRENKLING.

Folkhälsa nämndes inte. I själva proppen tar man visserligen upp de socioekonomiska skillnaderna i hälsa (bra!). Men åtgärderna inskränker sig till nystart för nyckelhålet och den vanliga hänvisningen till skolans roll.

Folkbildning, någon? ATT vi ska producera verkar viktigare än VAD.

Vi efterlyser också tvingande regler om ursprungsmärkning för sammansatta livsmedel och på restaurang.

Detta blir en thriller med många avsnitt. Propositionen ska under våren beredas i riksdagen där oppositionen har två veckor att skriva så kallade följdmotioner med ändringsförslag (där allianspartierna kommer att ha olika uppfattningar). Men innan vi kommit så långt ska regeringens egen handlingsplan för kommande året/åren lanseras (7 februari, sägs det). Därefter ska ett nationellt råd bildas, där hela livsmedelskedjan (inklusive de som ska köpa och äta maten) ska ingå. Ett stort ansvar kommer att läggas på Jordbruksverket. Dags att påminna dem om att de enligt instruktionens portalparagraf ska arbeta bl a för ” en livsmedelsproduktion till nytta för konsumenterna.”

Som sagt: Det är bra att det finns en proposition och enighet kring övergripande mål och att konsumenternas förtroende ska var bas och att de svenska miljömålen och oförändrat djurskydd är inskrivet. Vi ser fram emot att bidra konstruktivt även fortsättningsvis, även om det inte är någon enkel ekvation.

Den intressantaste på presskonferensen var egentligen handelns representant, Tommy Ohlström som är VD på KF. Han varnade för tillkrånglade märkningar, han lyfte vikten av fungerande konkurrens när det är brist på ekologiskt (en släng åt ICA) och att den hållbara maten ska vara tillgänglig för alla, även dem med ont om pengar.

Titta gärna på presskonferensen HÄR. Och propositionen HÄR. Intressant är att söka på vissa ord och se hur ofta och i vilka sammanhang de förekommer. Tips att söka på: konsument, hälsa, ekologiskt.

Nu ska strategin bli en strategi

Äntligen har vi fått en livsmedelsstrategi. I alla fall lite. Efter nära två år med förseningar så landade igår en överenskommelse från vänster till höger i riksdagen.

Det är positivt. Vi behöver en nationell plan för hur vi ska producera något som livsviktigt som mat i det här landet  (i ett land som är ovanligt väl lämpat för just det). Att det dragit ut har varit olyckligt och pinsamt – för Sven-Erik Bucht och regeringen men också för oppositionen.

Men det är ändå bara ”the beginning of the end”. Att läsa regeringens pressmeddelande är lite som att ägna sig åt gamla tiders kremlologi. Alla är glada och alla partier har fått sola sig lite i glansen och uttala några käpphästar. Men vad betyder alla ord? Det handlar fortfarande om ganska diffusa mål. Det finns gott om snubbeltrådar i fortsättningen, inte minst i begreppsapparaten. Ordet ”hållbar” kan betyda både det ena och andra, det har diskussionerna hittills redan visat. Och så undrar man ju var alla frågor om folkhälsa har tagit vägen.

imagesÄn finns alltså ingen strategi och det finns ingen handlingsplan. Och djävulen bor i detaljerna. En proposition från regeringen är nu snart på gång och då ska det bli spännande att se hur avvägningarna har gjorts, vilka perspektiv som dominerar, vilka politiska åtgärder som föreslås, vilka intressen som varit mest framgångsrika i sin lobbying.

Vi har ända från början slagits för ett tydligt konsumentperspektiv och har gjort flera in- och utspel under 2015 och 2016. Traditionellt har livsmedelspolitik utgått från producenterna. Nu ska det bli mer ”pull” än ”push”, enligt Peter Larsson, regeringens speciella utredare för livsmedelskedjan. Alltså att efterfrågan och intresse från konsumenterna får större tyngd. Ett mål är ju glädjande nog att ”konsumenterna ska ha högt förtroende för livsmedlen” och att ekologisk mat nämns frekvent. Sedan får vi se vad det egentligen betyder för oss när vi kommer in i en framtida butik eller sätter oss ner på en restaurang.

En annan fråga är ju ”stärka konkurrenskraften” betyder. Även om konsumentmakten är viktig kan den inte bli en ursäkt för att dra ner på viktiga regler för miljö och djurskydd. Det behövs ett stabilt ”golv”. Och det är trots allt här som Sverige har sin möjlighet att visa på tydliga ”mervärden”. Potentialen att öka försäljningen av sådan mat är enorm i en värld som, trots Donald Trump, blir mer inriktad och intresserad av på hållbar utveckling.

Tyvärr finns inga genvägar

Nu inför jul säljs det gott om billiga plastprylar. Butikskedjor som Jula, Rusta och Teknikmagasinet frestar med lågpriser på saker som plånboken annars kanske inte räckt till för. Man erbjuder en genväg till en längtan, en dröm, helt enkelt.

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker...

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker…

Tyvärr finns inga genvägar, inte heller här. På billiga plastprylar, liksom på billig mat, är det egentliga priset alltid högre än det streckkoden visar. Någonstans kompromissas det. I veckan  kom Kemikalieinspektionen med en lista om 60 teknikprylar som innehåller farliga halter av förbjudna, gifta ämnen. 30 företag är polisanmälda. De har bidragit till fara för dem som tillverkar prylarna, för miljön och för oss konsumenter, stora och små. Det handlar inte om att EN pryl är farlig. Men sammantaget innebär alla kemikalier vi utsätts för dagligen tydliga risker för vår hälsa på längre sikt. Detta är naturligtvis oacceptabelt eftersom det är onödigt, det finns alternativa material. Men dessa är ofta dyrare. Och arbetsmiljöarbete kostar. Miljöarbete kostar.

Butikerna har det klockrena ansvaret. De ska veta vad de säljer. Att det var så många produkter som fastnat i nätet är alarmerande. Det visar både att det finns en systemfel och tankefel hos butikerna men att de också att det funnits en brist i myndighetskontrollen. Som butikerna varit väl medvetna om. Självklart hade de giftiga prylarna varit färre om de visste att kontrollanten väntar runt hörnet och att böterna varit skyhöga.

Är det för bra för att för att vara sant är det ofta det. Så lyder ett gammalt konsumentordspråk. Det betyder inte att vi ska sluta jaga priser, men det betyder att vi bör vara observanta och sunt skeptiska. Det gäller billiga plastleksaker, det gäller kläder, det gäller mat. Jag läser att antibiotikaanvändningen till djur ökar igen inom EU. Tydligt symptom på att genvägar utnyttjas, att djurplågeri och fusk kamoufleras med läkemedel.

När det gäller de frestande plastprylarna hos billighetsbutikerna kan det vara värt att fundera en extra gång. Och kanske dessutom ställa sig frågan: Hur länge kommer det att dröja innan prylen glöms bort i en låda…?

Sockrade skatter

Sockerskatt är en het fråga just nu. Många debattörer och forskare tycker att det är självklart. Regeringen är mer avvaktande.

I veckan möttes Sveriges Konsumenters medlemsorganisationer för att besluta om nästa års rambudget och inriktning. OCH för att diskutera skatter som styrmedel. Alltså för att styra våra inköp och vårt handlande mot att bli mer hälsosamma och mer miljöanpassade än de annars hade varit.

Detta är inget nytt, vi har skatt på bilbränsle, alkohol, tobak, vi har trängselskatt och vägavgifter. Just nu argumenteras högljutt för och emot en flygskatt. Och på många håll i världen är redan socker- och läskskatter en realitet. Finland, Norge, Ungern och Mexiko har alla skatt på söta produkter. Storbritannien ska införa läskskatt. Danmark har haft en skatt, men har avvecklat den. Trots att det i efterhand visat sig att den ändå haft en viss effekt.

Och det är det trätan står om idag: Motverkar en skatt fetma och annan ohälsa? Forskare som professor Claude Marcus och samhällsdebattörer som Göran Greider hävdar det. Livsmedelsindustrin är av en annan uppfattning.

Självfallet har skatter en styrande effekt, i alla fall om den blir hög. Där ligger kruxet, att avgöra priskänsligheten. Och att väga in andra faktorer. Drar man till med en massiv skatt kommer det att slå hårdast mot dem med lägst inkomster

Dräm till en fet sockerskatt, tycker ändå Louise Ungerth i sin blogg. Louise är chef för louisekonsument- och miljöfrågor på Konsumentföreningen Stockholm, mottagare av Blåslampan och var gästföreläsare på vårt möte (bilden).

Louise pekar på att det finns en del oklarheter om effekten av sockerskatt, som bland annat infördes i staden Berkley i Kalifornien. En del av effekten kan bero på att det blir mycket debatt och då blir människor mer uppmärksamma på vad de äter.

Ohälsan blir mer ojämlik. Louise visade flera diagram som visade på skriande skillnader mellan rikare stadsdelar och så kallade utanförskapsområden. Salem har 2,5 gånger så många feta och överviktiga fyraåringar som stadsdelen Norrmalm i Stockholm. Lika sorglig är statistiken för hur många som har karies.

Sådant gör mig rasande. Det är i högsta grad en politisk fråga och ett uppenbart misslyckande. Är sockerskatt svaret? Louise lösning är att införa en sockeravgift – där pengarna som kommer in riktas till hälsosatsningar i de utsatta områdena.

Personligen kan jag finna en sådan lösning sympatisk. Allt behöver göras för att minska det orättvisa i att barn får ohälsosamma liv för att de föds i ” fel” områden.

Sveriges Konsumenter förespråkar skattejusteringar för att förbättra hälsa och miljö. Likadan syn har våra systerorganisationer i Norge och Danmark. Det är inga enkla frågor, och vad gäller sockerskatt – liksom köttskatt – finns ingenting beslutat hos Sveriges Konsumenter. Diskussion pågår – hos oss och hos andra, vilket ju har ett värde i sig självt.

Digitalt årets trend i Visby

Almedalsveckan startar. När jag står där på soldäck känner jag både förtjusning och bävan när Visby dyker upp ur havet. Som avslutning på arbetshalvåret spinner den årliga politikkarusellen igång. Intensivt är bara förnamnet. Fem gånger ska jag upp på scenen i olika ämnen, dessutom blir det mängder av möten, kunskap, insikter från morgon till sen kväll. Efteråt behöver man ligga platt på marken, stirra upp på himlen och bara andas. IMG_7958

Intensivt – men fantastiskt. Unikt på många sätt, folkbildande, vitaliserande. Varje år jag kommer hit förundras jag över att något sådant här över huvud taget är möjligt. En veckas folkuniversitet och åsiktstorg om aktuella frågor, nerknött bland medeltida gränder, murar och ruiner. Med makthavarna på plats, i kortärmade skjortor.

Rekord är det – som vanligt – med 3821 seminarier. Det verkar aldrig sluta öka. Tisdag mellan klockan 13 och 14 hålls exempelvis över 100 seminarier. Egentligen helt sjukt.

Trendordet i år är ”digital”. Närmare 500 seminarier handlar på något sätt om digitaliseringen och dess konsekvenser. Jag pratar om bankernas digitalisering och om kundattityder om integritet. Min roll där är, som så ofta annars, att bidra med konsumenternas behov, förutsättningar och rättigheter (de som finns och de som borde finnas).

Hållbar utveckling är också allt mer populärt. 941 seminarier när man säker på nätet mot 667 förra året. Hälsa: 358 mot 202 förra året. Siffrorna säger ju inte allt, det handlar ju om på vilket sätt mantra som ”hållbart” kommer in. Men de ger i alla fall en indikation.

Livsmedelsstrategin var en väntad het potatis till årets Almedalsvecka (12 seminarier tar upp detta, varav vi är med på ett i morgon klockan 16 i E35 på Campus Gotland). Landsbygdsministern hade hoppats kunna stoltsera med en helt färdig proposition, men förhandlingar pågår fortfarande med alliansen. Vi från konsument-, miljö- och djurskyddsrörelsen får fortsätta tala krav och förväntningar, hur det kan bli en win-win för producenter och konsumenter.

Sammanlagt är Sveriges Konsumenter med på ett tiotal seminarier, som ”konsumentröst”. Behovet är naturligtvis mycket större. En stor del av de seminarier som hålls har ett behov av ett konsumentperspektiv. Ofta talas det över huvudet på de som berörs – kunder, konsumenter, människor. Ordet ”konsument” ger bara 90 sökträffar på Almedalswebben, alltså dryga 2 procent av seminarierna. Det kunde självfallet vara bättre.

Strategi på villospår?

Igår gick åtta organisationer ut med ett öppet brev till ministrarna Romson, Bucht och Bolund om den kommande livsmedelsstrategin. Vägen till en sådan har varit gropigare än många förutsett. Och nu måste regeringen visa att de menar vad de sagt, även miljöpartiet (även om de har bråda dagar just nu). Det handlar om konsumenternas förtroende. Om de nationella miljömålen. Om djurskyddet.

Det var tretton månader sedan stod landsbygdsminister Sven-Erik Bucht på Nalen och pratade om den kommande livsmedelsstrategin. Han förkunnade att ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det lät bra. För så är det – utan tilltro att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Efter ett år av dialog och lobbying - vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Efter ett år av dialog och lobbying – vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Sedan dess har vi och flera av våra medlemsorganisationer aktivt drivit konsument- och hållbarhetskraven i dialoger, seminarier, debattartiklar och skriftliga inspel om ”konsumenten i centrum”. Vi har uppvaktat ministern och vi har format en gemensam vision tillsammans med miljö- och djurskyddsrörelsen. Vi, som representerar medborgarna, har lobbat. Det har även lantbrukarna och industrin gjort.

En viktig poäng för konsumentrörelsen är folkhälsan. Ska en strategi handla om vilken mat som helst, bara den är svensk? Ska den tillåtas krocka med en politisk ambition – på ett annat departement – att bekämpa ”fetmabomben” och andra problem till följd av att vi äter för fet, söt och för salt mat.

Om tre månader ska jag debattera livsmedelsstrategin i Almedalen. Förhoppningsvis vet jag vilken. Hela arbetet är försenat, processen är sluten och är just nu en mycket het potatis inom regeringskansliet. Planen är att den ska presenteras före sommaren, efter beredning inom regeringen och förankring hos oppositionen.

Blir det en ren produktionsstrategi? Samma som förr, fast mer? Trots att marknaden – alltså vi konsumenter – skriker efter mat som är schysst mot miljön, schysst mot djuren, schysst mot den egna hälsan. Den säljer allt mer trots att marknadsföringen är massiv för det som är ohälsosamt – läsk, chips, godis. Liksom för kött och chark. Eller som Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, skrev på DN Debatt nyligen: ”Det är oroande att representanter för livsmedelskedjan inte tycks bejaka denna marknadspotential utan i stället driver att Sveriges miljö- och djurskyddsregler ska försvagas”. Hållbar mat kan inte vara något ”extra”, en nischprodukt. Hållbar mat måste finnas för alla. Det måste vara själva normen

Förtroende för svenska mervärden är det som kommer att avgöra om strategin blir flipp eller flopp. ”Konkurrensneutralitet” urholkar bilden att svensk mat generellt har klara fördelar. Svenskt lantbruk har svårt att konkurrera med lågt pris. Dessutom är priset för ett lågt pris ofta högt i långa loppet – för miljön, hälsan och djuren.

I takt med att klimatförändringarna och antibiotikaresistensen blir synliga för oss alla kommer konsumenternas krav att öka. Även på marknadsföringen och informationen. Hur länge tror ni att det räcker med att säga ”svenskt” utan att förklara närmast övertydligt varför det är bättre än säg danskt eller tyskt? Transparens är också viktigt, framför allt vad gäller djurhållningen. Den dagen kommer när konsumenterna faktiskt vill se hur det går till i svin- och kycklingfabrikerna. Inte i mönsteranläggningar utan i vilken som helst. Tål branschen det?

Livsmedelsstrategin kan bli en win-win, som också bidrar till ökad lönsamhet i svensk matproduktion. Men då krävs att konsumentförtroende och hållbar produktion fylls med reellt innehåll.

Utmana läsknormen!!

En av årets sockerhögtider står för dörren. Vi svenskar äter mest godis i världen och nu i helgen peakar det. Jag vill inte fördystra den annalkande påskstämningen (och jag kommer själv att trycka i mig ett och annat chokladägg). Men vår myckna sockerkonsumtion är ett stort folkhälsoproblem. Och det är inte bara skumbananerna och geléråttor som är problemet. Söt läsk bidrar också starkt till att var fjärde tioåring idag är överviktig i Sverige. De marknadsförs och exponeras hårt i matbutiker och de stora flaskorna dominerar. Vilket naturligtvis är en medveten taktik för att öka konsumtionen. En öppnad flaska dricks upp, det vet både jag, du och tillverkarna. Och läsk är billigt, priset på socker och läsk har gått ner de senaste decennierna.

Den som rest över världen vet att Coca Cola-skyltarna och reklamen finns överallt, även i de fattigaste områden. Problemet är så stort att flera länder infört en särskild läskskatt – senast Storbritannien. Detta av en konservativ regering, som inte precis varit några varma anhängare av regleringar och skattehöjningar. Finansminister Osborne motiverar skatten så här: ”När jag ser tillbaka på min tid här i parlamentet så är jag inte beredd att säga till nästa generation: ”Jag är ledsen. Vi visste att det fanns problem med söta drycker. Vi visste att det orsakade sjukdomar. Men vi duckade för besluten och gjorde inget åt det”.

IMG_6992Läskindustrin hatar sådana här tankar och är paniskt rädda att de ska sprida sig. I Mexiko infördes sockerskatt och fick påtagliga folkhälsoeffekter. Industrin lobbar intensivt för att den ska avskaffas. Norge, Finland och Frankrike är andra länder med sockerskatt. Sverige då? Fetmaforskaren Claude Marcus är en av dem som förordar det, bland annat med argumentet att socker är för billigt i förhållande till nyttigheter som frukt och att vi redan har skatt på skadliga produkter som tobak och alkohol. Den svenska regeringen var emellertid snabba med att deklarera att man inte tänker följa det brittiska exemplet. Även om Gabriel Wikström inte höll dörren helt stängd i sitt inlägg. Och oavsett skatt så krävs nu politiska krafttag för folkhälsan och för minskad sockerkonsumtion i regeringens livsmedelsstrategi. Detta har Sveriges Konsumenter propagerat för i ett års tid nu.

För att återgå till läsken – ett problem är att det blivit en slags ”norm” som barndryck. En norm som sällan utmanas. Svensk Dagligvaruhandel har i olika inlägg förklarat att man vill ta ett större ansvar för folkhälsan. Varför gör man i så fall inget åt läsken? Samma sak på krogen, där läskindustrin metodiskt och medvetet stakat ut sitt revir. Gå till vilken pizzeria, hambugerrestaurang eller kebabhak som helst och se vilka drycker som lyfts fram. Inte är det mineralvattnet. När min familj går ut och äter är dryckesalternativen för barn ofta enbart Coke, Sprite och Fanta (alla från samma tillverkare, för övrigt). Möjligen finns mjölk. Ja, och så vatten. Servitören brukar titta konstigt på dottern när hon frågar efter must eller något annat som inte sött. I Tyskland, där vi nyligen semestrade, var det helt naturligt med alkoholfria, osötade alternativ som passade såväl barn som de vuxna. Det fanns bland annat ”Apfelschorle”, en uppskattad dryck med hälften äppelmust, hälften bubbelvatten. Hallå, krogvärlden. Det är inte bara på tallriken det behövs förnyelse utan även i glaset!

Sockret är en folkhälsobov, som till och med får jordbruksstöd av EU men ändå kostar statskassan miljarder i sjukvård, förlorade arbetsinkomster etc. Lyssna gärna till hur sockerlobbyn jobbar på P1:s ”Matens pris”. Socker tillsätts i godis, läsk, energidrycker, kakor, glass men också bröd, flingor, fruktyoughurt, senap, ketchup – you name it. Men ska man minska sockerintaget är det en god idé är att börja med en kraftfull insats mot läsken. Har vi egentligen råd att låta bli..?

Välkommet kött-skryt

”Vi sänker kötthalten i korven”, skryter Preem med på sina reklamtavlor. Jag stannar till och konstaterar att det faktiskt håller på att hända saker. En sådan reklam hade varit omöjligt för bara några år sedan. Traditionellt har man klagat på att korv innehåller för lite kött, att det är en produkt som är enkel att fuska med genom att dryga ut innehållet med mjöl, vatten och andra billigare råvaror. Även om man kan fråga sig hur avgörande förändringen av korven är (del av nötköttet har ersatts med fläskkött, se från webben nedan) så är det värt en liten applåd för att man i alla fall hakat på trenden och gör en grej av det.Skärmavbild 2016-02-27 kl. 15.06.10

Även köttjätten Scan har hakat på trenden med korvar och järpar där köttet delvis ersatts av grönsaker. Så visst händer det grejer. Köttkonsumtionen planar ut i Sverige eller till och med minskar något, visar en uppgifter från Jordbruksverket och Centrum för Konsumtionsvetenskap i Göteborg. Allt annat än en fortsatt sänkning av konsumtionen under kommande åren vore en sensation. Medvetenheten stiger snabbt, i skolor och på sjukhus talas det om köttfria dagar, hamburgerkedjorna hårdlanserar veggburgare. Fast det är en bit kvar till Livsmedelsverkets rekommendation om högst 500 gram kött och chark i veckan. Särskilt gäller det många av oss män.

Även landsbygdsminister Sven-Erik Bucht  säger sig nu vara för en minskning av köttkonsumtionen, efter sitt första, famösa uttalande i Ekot nyligen (se tidigare blogg). Så här sa Bucht i riksdagen i veckan: ”En lägre köttkonsumtion, både i Sverige och i andra länder, skulle vara bra för klimatet och i många fall även av hänsyn till andra miljöaspekter”. Viktigt är nu att vegetabilier som alternativ till köttet kommer med i en framsynt livsmedelsstrategi från regeringen. Här är det definitivt läge för innovation.

Och som vanligt är det på plats att påpeka att det inte handlar om att sluta äta kött. Utan att äta mindre men bättre kött. Bra för miljön, hälsan, plånboken och även svenska bönder om vi som konsumenter väljer utifrån produktionsmetoder och antibiotikaförbrukning. Och antibiotikaresistens är ett riktigt, riktigt läskigt hot, där vi som konsumenter kan göra en insats genom att ”rösta med fötterna”.  Sveriges Konsumenter återkommer i denna fråga.

Köttet – ett känsligt kapitel

Veckan har gått i köttets tecken. Måndagen blev allt annat än köttfri, när en landsbygdsminister och en liberal debattör utlöste stora känslosvall i den alltid lika politiskt känsliga köttfrågan. Sven-Erik Bucht yttrade i Ekot att kött varken var dåligt för miljön eller hälsan. För det fick han skäll – även av sina egna. Även jag blev alldeles paff och undrade vad regeringskollegorna från miljöpartiet egentligen tyckte. I senare uttalanden backade Bucht och ansåg också att intervjun var för hårt klippt.

Fakta är att köttkonsumtionen har skenat de senaste decennierna. Vi behöver äta mindre men bättre kött av både miljö- och hälsoskäl. Dagens köttfrossa är en parentes. Det av EU subventionerade lågprisköttet för oss i fördärvet.

IMG_6901Buchts uttalande ökar på oron inför den kommande livsmedelsstrategin, som skulle speglas av ”bred samsyn” och med hållbar utveckling som ledstjärna. I nästa vecka är det nytt möte i den så kallade dialoggruppen och hoppas vi på raka svar på frågor om varför processen försenats och varthän det egentligen barkar. Bucht talar mycket om ett konsumentperspektiv (senast på ett riksdagsseminarium igår – bilden). Men vad betyder det egentligen i praktiken? Och var tar folkhälsan vägen i strategin?

Liberalen Carl B Hamiltons inlägg på DN Debatt kom lite i skuggan av Bucht-intervjun. Men Hamilton svor rejält i kyrkan genom att tala om ”köttprotektionism”. Hamilton har en poäng i att svenskt kött per definition inte nödvändigtvis är bäst ur smak- och kvalitetsynpunkt. Men han verkar ha missat att antibiotikaresistens är ett extremt allvarligt hot och där är svensk djuruppfödning bättre än i andra länder. Och ursprungsmärkning är något konsumenterna vill ha för att kunna göra välinformerade val. Hur kan en inbiten liberal ha någonting emot det? Hamilton fick också duktigt med repliker.

I den förträffliga P1-reportageserien Matens pris sändes i veckan ett avsnitt om ”Köttet och politiken” som resonerade kring varför det här med kött är så känsligt. Bucht medverkar och menar att köttskatt är uteslutet, Anders Wijkman vittnar om hur det blir helt tyst bland politikerna när styrmedel kring köttet förs på tal. Detta trots att insikterna växer om vikten av att äta vegetariskt och om nackdelarna med dagens köttproduktion och –konsumtion. Men köttet är en central del av vår kultur och det finns en utbredd inställning – inte minst bland män – att politikerna inte ska påverka det jag lägger på grillen. När det tydligen är helt okej när det gäller bensin, tobak, alkohol och parfym. Och när kött faktiskt är subventionerat genom EU:s jordbrukspolitik. Här vågar väldigt få politiker utmana väljarna. Eller mäktiga lobbyintressen hos jordbruket och industrin.

Trenden är tydlig – ökat medvetande om köttets baksidor. Men det går alldeles för långsamt. Information kommer inte att räcka, det krävs även modiga politiker som tänker långsiktigt och inför styrmedel. Det verkliga priset måste synas på prislappen. Handeln måste också göra mer för att bidra till att vi köper mindre men bättre kött, om vi nu ska ha kött. Att det är omöjligt är bara snack. Varför ska just köttet vara en volymprodukt? Kunderna lägger gärna pengar på knäckebröd, olivolja, youghurt, potatis och andra varor där det finns ”premiumprodukter” så varför skulle det inte funka på köttet? Där det faktiskt är nödvändigt både av folkhälso-, djurskydds-, miljö- och klimatskäl. Vilket också föranleder mig att slå ett slag för den förträffliga Köttguiden!