Trött men nöjd. Så känner jag mig en av höjdpunkterna på ”konsumentåret” – gårdagens utdelning av årets konsumentpris Blåslampan. Som ju gick till Katarina Johansson, författare till boken med den fyndiga titeln ”Badskumt”. Lättläst och viktig larmklocka, en av allt fler om de kemikalier som vi omges av och smetar in oss i. Och som vi vet alldeles för lite om. Och betalar massor för. Här behövs debatt och mer granskningar, hygien- och kosmetikabranschen har länge klarat sig för alltför lätt undan. Så grattis till dig, Katarina. Grattis också till de tre andra finalisterna, alla mycket välmeriterade även de. Juryn hade inget lätt arbete, kan jag avslöja. Vem ska få priset nästa år? Välkommen med nomineringar redan nu.

Nöjd är jag också med eftermiddagens seminarium ”Hur ska företagen rädda världen?”. Hur, inte om de ska rädda världen. Ni som inte var med missade något. Sverker Sörlin, professor i miljöhistoria, inledde med intressanta tankar om varför vi konsumerar så mycket och så miljömässigt och etiskt fel. Han talade om det ”konsumentionsindustriella komplexet”, där flera faktorer samverkar, bland annat reklam och gammaldags sätt att mäta ekonomisk framgång. En intressant bakgrund till diskussionen om den ohållbara konsumtionshetsen var statsministerns tal på moderatstämman (läs ledaren i nyhetsbrevet om det). Därefter fick ICA, klädföretaget Houdini och hemelektronikbranschen svara på hur de jobbar. Hoidini imponerar, men det gör tyvärr varken ICA och de vilt TV- och datorsäljande hemelektronikföretagen. Jobbet har bara börjat och ansatserna syns knappt i butikerna. I den efterföljande debatten fick Åsa Romson svara på varför inte politikerna gör mer, Svensk Handels Yvonne Ingman svara på varför inte handeln gör mer och jag svara på frågan om konsumenternas roll mitt i allt detta. Eftersom detta är min blogg tänker jag upprepa mina egna poänger: Att alla tre parter har ett jobb att göra, att hänvisning till konsumentmakt inte får bli ett svepskäl att inte göra mer, att det måste bli lättare att välja rätt, att företagen inte kan vänta på superstarka köpsignaler utan måste gå före och faktiskt folkbilda även de. Handeln måste bli lok och inte bakvagn. Debatten kom också att handla en del om köttet, vilket jag kommer att återkomma till inom kort.

Vilken dag och kväll! Helt matt efter en eftermiddag med trendseminariet ”Konsument 2020″. Och sedan en kväll med galamiddag och utdelning av konsumentpriset Blåslampan. Sveriges Konsumenter och Råd & Rön har växlat upp rejält och idag bjudit in till ett späckat seminarium om kvalitetsfrågor, glömda konsumentgrupper och ”gratisgenerationen” och sedan en middag med trevligt folk från organisationer, företag, myndigheter och media.

Och vem blev det då som, för åttonde gången, fick ta emot blåslampan (jo, det är en äkta, graverad blåslampa)? Dessutom ur handen av vår nya konsumentminister Birgitta Ohlsson. Jo, det syns ju på bilden, det blev Mats-Eric Nilsso – journalisten och författaren som verkligen satt en blåslampa på livsmedelsindustrin genom bland annat boken ”Den hemlige kocken”. Jätteroligt, med tanke på det medvetande hos konsumenter som boken skapat och de genomgripande förändringar som den åstadkommit i livsmedelsindustrin. Och som de faktiskt tackar honom för idag (vilket de inte gjorde när boken kom). Det behövs mer av omskakande, avslöjande, klargörande böcker, filmer, reportage. Mycket återstår att upptäcka om det som händer bakom kulisserna. Hoppas priset inspirerar flera att gräva – och därmed öka konsumentmakten.

Mats-Eric var en av de fyra finalisterna, de andra var Stefan Jarl, Zarah Öberg och Pricerunner. Läs mer om seminariet och priset här och här.

I USA är man biggest in the world – även i kroppshyddan. Har varit i Florida en vecka på semester och slagits av hur många som är väldigt feta. Fetmaepidemin startade i USA och den håller fortsatt nationen i ett stadigt grepp, trots enorma informationskampanjer. Antalet feta är 34 procent, antalet överviktiga nästan lika många. Helt otroliga siffror. Epidemin kostar amerikanerna 550 miljarder kronor per år och drar ner tillväxten, förutom allt lidande det orsakar. Problemet är hela matkulturen, inte minst det enorma intaget av söt mat och dryck. Den massiva reklamen har en stor skuld, mot den har hälsokampanjer inte en chans. Och så rör sig medelamerikanen alldeles för lite. Inte bara kör de bil överallt, på nöjesparkerna sågs mängder av permobiler med feta människor, som alltså inte kunde gå mellan attraktionerna. Det är tragiskt att se och tioåriga dottern trodde knappt sina ögon. I det sammanhanget är det rena hånet när hamburgerställena sätter upp reklam med “fritt från transfetter”. Visst, transfetter är ett problem men ett löjligt litet sådant i USA vid sidan av allt “vanligt” fett och socker man vräker i sig. Reklam som den på bilden är bedrägligt, den tar bort fokus från de verkliga problemen och skapar en illusion av att man med en liten justering (transfetterna) kan fortsätta som vanligt.

Så var det dags igen – för ett giftlarm i vår hemmamiljö. Denna gång är det forskare i Karlstad som varnar för att väggfärg ökar risken för astma och allergi hos barn. Antalet syntetiska kemikalier ökar hela tiden och har aldrig varit större än nu. Det finns mer än 100 000 kemikalier på den europeiska marknaaden. Kemikalieindustrin är enorm, innovativ och satsar mycket på att lobba fram ”rätt” beslut. Vi har fått en ny lagstiftning i EU, REACH, men den går bara halva vägen. För sanningen är att vi vet skrämmande lite om riskerna. Om vad jag och min familj får i oss när vi andas där hemma, tar i saker eller stoppar något i munnen. Vi deltar alla i någon mening i ett fullskaleexpriment med fördelar i ena vågskålen och vår hälsa i den andra. Försiktighetsprincipen ska gälla, men i realiteten väger den lätt.

Speciellt lite vet vi om långtidseffekten och kombinationseffekten av den kemikaliecocktail av av kemikalier som vi får i oss. Stefan Jarls film ”Underkastelsen” – finalist till konsumentpriset Blåslampan i år – lyfter problemet på ett naket och begripligt sätt. Se den!

Larmet om väggfärger är bara ett i raden. Det kommer fler. Hur ska man förhålla sig till alla rapporter utan att gå under av ångest? Hur ska man som småbarnsförälder klara av att öppna en tidning ens. Ja,idag är man ganska utelämnad och det är lätt att känna vanmakt, ”det spelar visst ingen roll, ämnena finns ju överallt och är många”. Här behövs det folkbildning i riskvärdering. Så att man bättre vet när man ska bli orolig. Dessutom vore det bra med någon opartisk ”barometer” för larmen. Sveriges Konsumenter har tidigare lanserat idén om en ”Richterskala” för matlarm. Det borde kunna fungera även för kemikalier i färger, leksaker, kläder och andra produkter. Någon opartisk myndighet skulle kunna gradera de olika rapporterna som kommer från forskare – både till hjälp för allmänheten och för massmedia. Det kräver en del jobb att bestämma kriterier – men skulle göra vardagen enklare och oron mindre.

Så har det hänt igen: Rovdrift på människor har avslöjats som en följd av att vi kan frossa i billig mat. Denna gång gäller det ananas. När du och jag betalar en tia så går 40 öre till dem som gjort det stora jobbet – skött odlingarna, skördat, bearbetat. Ofta till priset av sin egen hälsa. Och miljön. Se filmen och annat material som tagits fram av Consumers International. Hoppas att du blir lika upprörd som jag. På DelMonte och Dole som är orsaken. På ICA och andra aktörer här hemma i goa, trygga Sverige som inte är bättre på att ställa reella krav.  Det behövs för att få en förändring. Detta behöver vi påminnas om igen och igen – att det låga priset har ett högt pris. Om människor bara visste – så skulle de aldrig acceptera detta. Det är min fulla övertygelse. Därför behövs såna här avslöjanden, så att vi kan få till det kunskapslyft som gör att konsumentmakten kan slå till med full kraft. Och tvinga utsugarna att ge vettigt betalt och sluta förstöra hälsan och miljön för dem som finns långt därborta där ananasen gror och växer.

Ta ansvar – för naturen, klimatet, människorna och djuren. Det brukar jag kräva av handel och producenter. Det är tidens lösen, ett krav allt oftare riktat till företag som skitar ner och beter sig svinaktigt mot dem inte kan försvara sig. Men vad betyder det att ta ansvar? Otydligheten har möjliggjort både bluewash och greenwash, alltså luddiga utfästelser och svammel på hemsidor och vid TV-intervjuer. Dimridåer, business as usual bakom vackra fasader. Men nu blir det ändring på det. Bakom den knastertorra benämningen Standard ISO 26000 döljer sig en värld av möjligheter. Här finns för första gången en så gott som heltäckande katalog på allt som har med hållbar utveckling att göra. Och som faktiskt innehåller ett långt avsnitt om grundläggande konsumentskydd.Med en klausul om den urviktiga försiktighetsprincipen.  I flera år har världens länder förhandlat, Sveriges Konsumenter har – jo, faktiskt – haft en aktiv del i att det nu gått att ro i hamn. Vid omröstningen häromdagen var det bara fem av världens länder som höll emot – en brokig skara bestående av både USA och Kuba (!) liksom Indien, Turkiet och Luxemburg. Trist. Men en bragd att få resten, med så skilda kulturer, att samsas om krav som gäller känsliga saker som barnarbete, könsdiskriminering, föroreningar m m.

Det räcker långt. Och det här är helt enkelt förbaskat bra för konsumenterna, för konsumentmakten. Ett genombrott. Samtidigt – nu börjat det riktigt stora arbetet: att få denna standard, denna regelsamling att faktiskt börja användas. Att få små och stora företag, organisationer, politiska institutioner att ta till sig reglerna och förändra sig i grunden så att de kan skryta med attde ingår i ISO 26000-gänget. Det finns säkert en mängd direktioner och beslutsfattare som ogillar att ribban nu är lagd, att det finns globala normer som inte går att vifta bort. Och det är just som är det fiffiga. Så låt oss hjälpas åt att göra ISO 26000 känt, spritt och använt. Då får konsumentmakten helt andra och nya möjligheter!

Apoteken växer upp som svampar, bara vid mitt köpcentrum på Södermalm finns det numera tre där det förr fanns ett. Plus alla affärer som saluför receptfria piller bredvid godiset. Idag avslöjar Svenska Dagbladet att kontrollen av hur mycket som säljs är urdålig. Många ska samordna sig och systemet verkar genuint ogenomtänkt. Om det kan mycket sägas, framför allt vad gäller brådskan med att avreglera. Detta ska alltså inte handla om det är bra eller dåligt att släppa monopolet utan om vådan av att stressa igenom såna här förändringar. Var fanns konsekvensanalysen? Var fanns grundarbetet med en fungerande tillsyn? Ingenstans. Det påminner om avregleringen av elmarknaden som gick fort och där elbolagen lobbade igenom detta utan att det var klarlagt om det verkligen innebar förbättringar för konsumenterna. Och även om de värsta barnsjukdomarna nu 15 år efteråt är åtgärdade (vilket är på tok för lång tid) så återstår fortfarande frågan: Vem vann egentligen på avregleringen? Bolagen gjorde det i alla fall definitivt.

För samhället och konsumenterna är det katastrofalt om man har för bråttom. Det blir fullskaleexperiment och man får lappa och laga i efterhand. Vi är bra på utredningar i det här landet, men i vissa fall brister det. Bättre att vänta något år. Men det är klart, då kan man ju förlora regeringsmakten och då kan ju alltihop gå i stöpet.

Stordriften i de enorma djurfabrikerna runt EU skapar nya smitthärdar. Vår jakt på billigt kött kan leda till ökad antibiotikarestens – och i allra värsta fall hota vår egen överlevnad. Om detta har rapporterats både i den nya boken ”Döden i grytan” och i mängder av stora reportage.  Senast gäller det sjukhussjukan MRSA, som sprider sig bland Europas svin och nu även nått Sverige. Alltihop är just – sjukt! Instängning, långa frakter och andra delar av dagens industriella djurhållning strider inte bara mot förnuftet utan även mot naturen. Massanvändning av antibiotika för att skyla över djurplågeri slår nu tillbaka. Det har skett tidigare – galna ko-sjukan är ett annat exempel på en slags naturens hämnd.

Frågan är inte ny, men den är stor och jätteviktig. Och komplex. Det handlar ju inte om att fläskkött är farligt – men att dagens konsumtion och produktion kan få ödesdigra konsekvenser. Här delas ansvaret av uppfödarna, industrin, handeln, politikerna – och oss konsumenter. Vi måste ifrågasätta om vi måste äta stora mängder billigt kött – eller om vi kan äta mindre kött från djur som haft det bra. För det behövs stopp för handelns enögda lockpristänk (fläskkarré för 25 kronor kilot…hmmm), mer info och etiskt tänk från industrin och politiker som vågar utmana mäktiga lobbyintressen. Vad vi inte vill ha är politiker som bara pekar på konsumentmakten för att slippa ta sitt ansvar. Om inte ökad antibiotikaresistens är en väckarklocka för svinerier i djurhållningen – vad krävs då för att få en ändring?

Det lönar sig att protestera! Det visar dagens regeringsbeslut att man förbereder ett förbud mot bisfenol-A i nappflaskor och andra platsprodukter. Ett självklart och nödvändigt förbud, som borde kommit lång tidigare. Vi hoppas (och tror) att vår grupp på Facebook har bidragit till denna omsvängning i frågan. Nu satsar man nämligen på ett nationellt förbud, inte att gå den långa och sega EU-vägen. Även om en bred europeisk lösning oftast är att föredra får man inte dra sig för att slå med nationella förbud när det behövs. Det går nämligen ofta, inte minst om det handlar om risker för människors hälsa. Och här kontrasterar andra länders handlingskraft – till exempel Danmarks – bjärt mot Sveriges.

Idag röstar Europaparlamentet om hur vad vi ska få veta om livsmedlen framöver. Det är den så  kallade livsmedelsmärkningsförordningen som ska upp till beslut efter flera års manglande. Den handlar om sådant som ursprungsmärkning, hälsomärkning och vad som ska stå i innehållsförteckningen. Och hur stor texten ska vara. Alltihop jätteviktigt för hur vi alla ska göra våra dagliga inköp. Livsmedelsindustrin har lobbat stenhårt för liten stil på förpackningarna och obegriplig hälsomärkning (den så kallade GDA-märkningen). Så lite tvång som möjligt, med andra ord. Gudskelov har den europeiska konsumentrörelsen tryckt på och parlamentarikerna i alla fall delvis lyssnat. Förslagen är nu hyfsat bra. Förhoppningsvis blir det nu vettiga, långtgående, tvingande regler. Att tro att att industrin själva klarar biffen är fel – titta bara på hur de hanterar textstorlekarna. Man behöver inte vara gammal eller funktionshindrad för att ha svårt att läsa pyttetexten i butikernas halvskumma ljus.