Krogarna är som en info-öken

Tänk att du står i en affär, tittar på en kotlett men undrar vilket land grisen fötts upp i. Detta eftersom du vill vara säker på att inte bidra till djurplågeri eller antibiotikaresistens. Tänk dig då att du skulle behöva jaga rätt på butikspersonal, visa upp kotletten och fråga om ursprunget. Och möjligen få ett svävande svar. Knappast ok. Det ska ju stå på förpackningen. Vi har vant oss vid det. Det är till och med EU-instiftad lag på att det ska stå på förpackningen, så att det blir lätt både att välja och välja bort.omslag-kottrapport-blogg

Men så här är det på de flesta restauranger idag. Trots inkonsekvensen. Av de 61 lunchrestauranger vi har kollat i vår nya undersökning är det bara nio som informerar om köttets ursprung klart och tydligt. Hos resten måste du fråga. Vilket innebär att du kanske uppehåller en stressad kö bakom dig, eller sabbar stämningen i det trevliga sällskapet. Även den kaxigaste konsument blir lätt en mes när hen möter servitörens uppfordrande blick.

Krånglet att få självklar information är det första problemet. Det andra problemet är att svaren när man ändå frågar är så dåliga. Stora kedjor som Pizza Hut, Subway och Rasta har uppenbarligen dålig koll. McDonald’s gav olika besked vid disken och från huvudkontoret. Uselt. Särskilt som de naturligtvis vet. Egentligen, bara de letar lite i sina handlingar. Det tredje problemet är att det bakom de anonyma menyerna ofta gömmer sig importerat kött med stora problem vad gäller djurskydd, antibiotikaanvändning och miljöpåverkan.

Man kan kalla det mörkande, censur, hemlighållande eller vad som helst från företagen. Oacceptabelt är det, särskilt som intresset är så stort från konsumenterna. Med all rätt. Att skyla över dålig djurhållning genom att pumpa djuren fulla med antibiotika är på sikt ett stort hot mot folkhälsan av samma magnitud som klimatförändringarna.

Och då är märkning på krogen en ganska liten uppoffring. Restaurangbranschen har hittills aktivt motarbetat tvingande regler. Men nu finns det en riksdagsmajoritet. Vi förväntar oss att det blir handling när väl en ny regering börjar jobba.

När väl reglerna är på plats är jag övertygad om att de anses som självklara – även för restaurangerna. Så brukar det vara. Det är tanken på omställning – ibland med stridsropet ”regelkrångel” – och därefter omläggningen av rutiner som brukar upplevas som jobbigt. När de väl är plats blir de en del av vardagen. Precis som i butikerna.

Dags för ett slut på inkonsekvensen. Klara besked är en rätt för alla.

Fega inte om konsumtionen, politiker!

Varför är det så svårt att prata om vår konsumtion i politiken? Vi är i valspurten och klimat och miljö blivit en allt viktigare fråga hos väljarna. Men vad vi äter, hur vi klär oss, hur vi reser och handlar verkar fortfarande känsligt. Politiker över en stor del av skalan verkar tro att de kommer att förlora väljare om de yppar något om att vi måste förändra vår livsstil. Därför var det befriande att tio debattörer, bland annat Antje Jackelen, Johan Rockström och politikerveteranen Anders Wijkman i helgen skrev en debattartikel i DN om att klimatkrisen behöver hanteras genom bred politisk samling:

”Vad som krävs är en omläggning av de resurskrävande livs- och produktionsmönster som etablerats under efterkrigstiden.”

Tyvärr har utspelet mötts med tystnad. Istället handlar (alltför) mycket i media om de olika partiernas förhållande till Sverigedemokraterna.

Mycket kan sägas om Anders Wijkman, men han är varken röd eller ung och grön. Han har sett vad marknaden kan göra och vad politiken kan göra – om den vill. I Almedalen satt jag med i en paneldebatt med honom om det galna i att massproducera billiga textilier som vi sedan slänger. Där sa han flera kloka saker, bland annat att ”våra affärsmodeller är anpassade efter en värld med en miljard människor och nu är vi åtta miljarder, det håller bara inte”.

Omställning är alltså ordet och då räcker konsumentmakt och information och märkning en liten bit, men absolut inte hela vägen. Politiken behövs, kanske mer än någonsin. Och den behöver vara bred och långsiktig, precis som med pensions- och försvarsbeslut.

”Vi förnekar fakta därför att vi är rädda för att den fulla insikten om denna kris ska förändra allt. Och det har vi rätt i”, skrev den kanadensiska författaren Naomi Klein. DN:s kulturredaktör Björn Wiman frågar sig vilka de verkliga domedagsprofeterna är. Idag får de som varnar för klimatkrisens följder som får det epitetet, medan det borde vara dem som förespråkar status quo.

burgare-unsplash

Varför fegar så många partier när det gäller köttet? Foto: Sander Dalhuisen, Unsplash

Vi kan ta en laddad fråga som köttet. I vår stora partienkät finns den med som en alla de frågor som de åtta riksdagspartierna har svarat på.

Sveriges Konsumenters lösning är: Minska den sammanlagda konsumtionen av kött genom att gynna omställning till hållbara proteinkällor samt genom undervisning i skolor och kampanjer.

Inte särskilt långtgående eller kontroversiellt kan tyckas, exempelvis inte ett ord om köttskatt. Men det här räcker för att tre partier ska sparka bakut och ta fram det röda kortet. De vill inte ens medge att köttkonsumtionen behöver minska, när det är så uppenbart både ur klimat- och hälsosynpunkt.

Så här låter det från SD (som larmar mest om ”domedagsprofetior”): Vi vill ha öppna landskap och då måste djuren finnas och deras kött gå att sälja.(…)

Anders Wijkmans båda tidigare hemmapartier M och KD är också helt emot lösningarna med följande argumentation:

M: Att äta eller inte äta kött är ett personligt beslut. Människor ska själva ansvara för sin kosthållning. Politikens uppgift är att skapa förutsättningar för människor att göra informerade val, till exempel genom att kräva tydliga innehållsförteckningar. (…)

KD: Politiken ska inte tvinga konsumenten till särskilda val men däremot säkerställa att information finns tillgängligt för dem som är engagerade och underlätta möjligheten att själv välja mat som är bra för hälsa och miljö. (…).

ALLA de andra partierna – från V till C – är alltså med på att köttkonsumtionen behöver minska. Men SD, M och KD vill inte ens medge det, än mindre att politiken behöver agera. Det kallar jag strutsmentalitet och feghet. I en tid när politiskt ansvar behövs mer än någonsin.

Glöm inte att gå och rösta!

Innovation – vårt nya trollspö

Vi ska uppfinna oss ur krisen.

Det är det många som hoppas. Vare sig det är klimatkrisen eller arbetslöshetskrisen så är det mycket tal om INNOVATION i dessa dagar. Nya produkter, nya material, nya tekniska manicker, nya sätt att samla, spara och lagra energi – påstås vara lösningen. En del menar till och med att det är HELA lösningen – att man inte behöver politiska regleringar som förbud och ekonomiska styrmedel.

Jag vill mena att innovation är bra, men lätt kan bli ett halmstrå, en illusion och en ursäkt för att inte ta tuffa politiska beslut i mer hälsosam och hållbar riktning. Helt enkelt att köra på som vanligt.

Dessutom: All innovation är inte av godo. Åtminstone inte för konsumenten.

Kronfågels seminarium om protein under Almedalsveckan.

Seminarium om protein under Almedalsveckan.

Under Almedalsveckan pratade jag på två seminarier som på olika sätt tog upp innovation. Det ena var Kronfågel som hade gjort en kartläggning av nya proteinförstärkta produkter, som yoghurt och snacks. Under förespegling att vi äter för lite protein tar företagen duktigt betalt. Riktigt duktigt, räknat per gram extra protein. Effekten blir att vi kissar ut proteinet, slänger pengar i sjön och blir mer osäkra på hur ”normal” kost ser ut. Och kommer längre bort ifrån synen om att äta lagom mycket och varierat, så klarar sig de allra flesta bra.

Det är ett exempel på Dålig innovation.

Andra exempel är många varor som är ”fria från” allt möjligt – fett, socker, laktos, mjölkprotein, gluten, till exempel. Och som därmed betingar ett högre pris. Och triggar till att köpa i tron att vi behöver det.

Det andra seminariet under Almedalsveckan ordnades av SLU – Statens Lantbruksuniversitet – och hade titeln ”Ny mat på bordet”.  Det har sin bakgrund av regeringens livsmedelsstrategi, där en av hörnstenarna är just innovation. Nya rätter ska utvecklas från Ystad till Haparanda, exporteras och skapa lycka hos både sändare och mottagare.

Vad jag underströk att det är gott och väl – men att mödan ska läggas på God innovation. Alltså sånt som är bra för konsumenten. Liksom för djuren och planeten.

Vi äter väldigt fel idag. Fetma och övervikt kostar samhället 70 miljarder årligen, förkortar människors liv och skapar enormt lidande. Frossandet på kött bidrar till klimatförändringarna. Här borde satsningarna ske. Vi är ett land som alltid varit duktigt på innovation. Det finns jättemöjligheter. Växtprotein, till exempel. Ska vi fasa ut dåligt kött så finns här en enorm potential och kan bli en riktig win-win.

Viktiga kontrollfrågor för långsiktig vinst för alla blir: Vad är nyttan för konsumenten? Och för miljön?

När jag fick mina femton minuter i Almedalen riktade jag några råd till de församlade livsmedelsproducenterna:

  • Vi går med nödvändighet mot en mer hållbar produktion och konsumtion. Bli loket i det tåget, inte sista vagnen.
  • Ta vara på konsumentens kreativitet. Bjud in dem i grupper, och se till att de representerar alla typer av konsumenter. Då kan ni få bra svar, bra idéer. Kreativiteten, under rätt förutsättningar, är mycket större än ni tror, visar aktuell forskning från Karlstad universitet.
  • Tänk på hur Sverige ser ut. Vi är ett mångkulturellt samhälle. Vi har mängder av enpersonshushåll.
  • Tänk på förpackningarna också. Hållbara, innovativa, lättlästa.
  • Tänk preventivt för att minska svinnet.

Parti för konsumenterna

Det finns en klar majoritet för obligatorisk konsumentvägledning, ursprungsmärkning på krogen och reglering av långa avtalsvillkor på nätet.

Det framgick av vår Konsumentduell tidigare i veckan. Duellen finns på SVT Play, 30 maj kl 13.30. Det är en unik debatt – antagligen den enda chansen att få en samlad bild av var partierna står i viktiga frågor som berör allas vår vardag. Och alla – det är tio miljoner invånare i det här landet varav drygt sju miljoner är röstberättigade. Få områden påverkar så brett – banken, maten, hälsan, nätet, resorna…

Jag hade förmånen att få moderera de åtta rutinerade politikerna på scenen och försöka få klara besked. Inte alltid så lätt. Vi ville också att de skulle få ”tala till folket”, duellera två och två och få svara på ja- och nej-frågor (något politiker brukar ogilla starkt).
duellflagga-stor

Det blev mycket intressant, med en hel del besked. Men hade vi haft mer tid hade det funnits tusen följdfrågor att ställa om HUR visioner och besked skulle bli verklighet för konsumenterna.

Låt oss börja med att konstatera att konsumentpolitiken inte är det allra mest laddade i det politiska landskapet. Och den stora skillnaden mellan partierna ligger inte i om konsumenterna ska vara kunniga eller inte, för det tycker alla. Kunskap, information och märkning talas det mycket om och är inget kontroversiellt. Skiljelinjen ligger i om gränsen går där eller om det krävs mer lagstiftning och tuffare kontroll för att skydda utsatta konsumenter. Går det för hårt åt företagens svängrum eller är det berättigat?

Två exempel från den gångna mandatperioden är telefonförsäljning och snabblån. Båda är regleringar som innebär skärpta krav för företagen för att värna konsumenterna. Båda ser ut att gå igenom i riksdagen, och på debatten gav alla sitt helhjärtade stöd åt båda. Sanningen är att det inte låtit så hela tiden. Tvärtom har framför allt allianspartierna varit motståndare, men svängt nu på slutet. Vilket vi är tacksamma för.

Våra 46 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik ställer just krav på tuffare reglering i mång fall – och även större möjligheter för myndigheterna att straffa syndarna. Dessa lösningar ligger till grund för en enkät vi har gjort med politikerna som vi snart ska publicera. Men den låg också till grund för våra ja- och nej-frågor.

Och där kom alltså flera överraskningar. Och en del som gjorde mig som ärrad konsumentkämpe överraskad och glad. Ett av beskeden var att en klar majoritet vill ha ett tvång för kommunerna att ha konsumentvägledning. Sedan länge en tabu-fråga, bara drivet av vänsterpartiet. Och kommer inte att bli lätt att genomföra det.
Titta på debatten, som sagt.

Vad betyder det då att vifta med en ja-flagga av en riksdagsledamot i valrörelsen? Hur bindande är det? Ja, det är en signal. Och borde kunna ses som ett löfte. Men hur förankrat är det egentligen i partiet? Hur kommer det att gå när detta ska bli detaljregler? Djävulen bor ofta i detaljerna när regler ska utformas. Det kan stupa på att det anses för ”svårt” juridiskt, oförenligt med EU-rätten eller liknande.

Sedan kräver det ju att någon i partiet aktivt driver frågorna. Politiken är en ocean av viktiga frågor. Om ingen driver frågorna – oavsett regering – eller driver dem med lågt engagemang – då händer inte mycket.

Och där måste jag ge en eloge till nuvarande minister, Per Bolund. Han har faktiskt aktivt drivit många viktiga konsumentfrågor som vi haft på Sveriges Konsumenter lista. Och fått igenom en hel del i riksdagen. En del återstår att göra, som vi gärna sett. Men det har hänt en del som vi tror varit bra för konsumenterna. Och det finns en del som utretts eller utreds som vi hoppas kommer att förvaltas väl av kommande regering, oavsett färg.

Jag hoppas en kommande regering kommer att ha en stark drivkraft, oavsett färg. Det handlar trots allt om tio miljoner konsumenter. Varav sju miljoner som sagt är röstberättigade.

Välkommen konkurrens till BNP

Går utvecklingen framåt? Får vi det bättre? För att svara på den frågan används ett och i stort sett bara ett mått. Nämligen BNP. BruttoNationalProdukt, summan av allt vi producerar i landet. Problemet är att det inkluderar en hel del fördärv – som sprit, vapen, miljöutsläpp, skräpmat och krockade bilar (som repareras och bidrar till tjänstesektorn).

BNP har varit utskällt länge, eftersom det bara visar en del av bilden. BNP visar krass kortsiktig ekonomisk tillväxt men är en usel mätare av lycka, hälsa och hållbar utveckling.

IMG_9292Alternativt har diskuterats länge. Mest omtalat är kanske HDI – Human Development Index. Men BNP:s ställning är ändå orubbligt stark. Nu gör regeringen ett försök att bidra med 15 nya mått på välstånd. Häromdagen var jag på ett seminarium med ministrarna Magdalena Andersson och Per Bolund där måtten diskuterades. Det handlar om ekonomiska men också sociala och miljömässiga indikatorer. Hit hör upplevd hälsa, mellanmänsklig tillit, utbildning, vattenkvalitet…

Tanken är inte att baka ihop de 15 punkterna utan att skaffa sig fler mätpunkter. Som driver utvecklingen åt ett håll som är bättre för människor och för planeten.

Detta är mycket intressant och välkommet. Det skapar förutsättningar för helhetstänk och långsiktighet, inte bara närsynt ekonomisk fixering.

Frågan är hur genomslaget blir. Ska dessa mått konkurrera med Fader BNP behövs acceptans av alla politiska partier liksom av näringsliv, forskare mm. De behöver kort sagt användas i praktisk handling. Civilsamhället, som var väl representerade på seminariet, var med på noterna, men med vissa förbättringsförslag. Ett av dessa var att mäta klimatutsläpp även av vår konsumtion vilket vi i Sveriges Konsumenter också argumenterar för.

Den som har ena handen i frysen och andra handen på en spisplatta har det i genomsnitt ganska skönt. Den paradoxen gäller även här. Min undran är hur väl dessa nya mått kommer att spegla och blotta klyftor och polarisering i samhället. Det är alarmerande tendenser, där det behövs kraftfull politik för att påverka. ”Genomsnittsfällan” kan göra att vi försummar stora sprickor i samhällsbygget. Det har vi sett gott om exempel på i konsumentfrågorna. Barnfetma, konsumentkunskap och skuldsättning kan sammantaget utvecklas åt rätt håll men gapet mellan olika grupper kan ge skäl att trycka på larmknappen. Det blir därför en utmaning för politiken att inte skryta över kurvor som pekar åt rätt håll utan att erkänna och ge sig på problemen som ligger i skillnaderna.

BNP behöver inte konkurreras ut, som mått kan det fylla en funktion även i framtiden. Men bara om det kompletteras med andra, mer mänskliga och hållbara måttstockar.

Livsmedelskoll i appen – äntligen

I åratal har vi kämpat för större öppenhet kring fusk och snusk på restauranger och i affärer. Varför ska inte kunderna få reda på vilka som fått anmärkningar när livsmedelsinspektörerna synat verksamheten? Så som skett i Danmark. Där har man till och med satt märken med glada och sura gubbar på entrén till krogen eller butiken, beroende på hur senaste inspektionen gick.

Så icke i Sverige. Här har länge rått en anda av att det är bättre att hålla konsumenterna i okunskap än att öppenheten kan ge en orättvis bild som skulle kunna drabba någon krögare negativt. Tänk om anmärkningen berott på en ytterst olycklig omständighet, en vikarie som begick ett enda misstag eller något liknande? Så har resonemanget gått. Överdriven försiktighet, om du frågar mig.

Besiktningsprotokoll är oftast offentliga handlingar. Den flitige, med tid och kunskap har kunnat få fram dem. Men dels är det ofta långa och byråkratiska dokument, dels har det varit för krångligt för de allra allra flesta. Krav på större öppenhet och enklare information har det avvisats. När vi växt förslaget om danska ”gubbar” har de avvisats. Men nu händer den nåt. Malmö har redan infört ”gubbarna”, inspirerade av grannarna på andra sidan Sundet. Skillnaden är att i Malmö får man bara en glad gubbe för godkänt.

Livsmedelkollen visar läget runt Hornstull i Stockholm. Grönt är godkänt, orange mindre brister och rött större brister.

”Livsmedelskollen” visar här läget runt Hornstull i Stockholm. Grönt betyder godkänt, orange mindre brister och rött allvarliga brister.

Nu tar Stockholm ett stort steg och utnyttjar den nya tekniken. Och då handlar det naturligtvis – eftersom det är 2017 – om en app. I ”Livsmedelskollen” kan vem som helst (som har en smartphone eller en surfplatta vill säga)  se vilka krogar, butiker och även skolor och förskolor i närheten som har fått anmärkningar. Olika färgkoder betyder olika grader av allvar ”mindre brister” och ”återbesök krävs”. När jag tittade mig runt i min egen stadsdel på Södermalm fanns mängder, även välrenommerade ställen, som där mindre brister hittats. Och några med allvarliga.

Uppgifterna finns förstås också på Stockholm stads webb, men det nya är att den blivit än mer tillgänglig. Appar och webbfunktioner har en fördel framför ”gubbarna” på dörren – man slipper bege sig dit. Å andra sidan finns problemet med nya tekniken – att alla inte har tillgång till den.

Den här enkla möjligheten finns vad jag vet bara i Stockholm (rätta mig gärna om jag har fel). Men jag hoppas att det sprider sig till alla kommuner. För det har vi konsumenter rätt till. Luddiga hänsyn till krögare och butiksinnehavare för att hålla oss i mörker – det tillhör en förgången tid. Som jag skrev i förra bloggen så kommer kraven på transparens bara att öka och öka och detta är ett självklart sätt att tillmötesgå det kravet.

Thrillern fortsätter

När Sven-Erik Bucht efter två år presenterade 129 sidor livsmedelsstrategi satt det inte så många journalister i Rosenbads pressrum. De riktigt tunga politiska reportrarna var frånvarande, liksom radio och TV. Trots att detta faktiskt var historiskt. Trots att besluten ska fungera ända fram till 2030. Trots att den lagda propositionen innehåller en hel del politisk dynamit. Och trots att politiken för en gångs skull handlar om något så centralt som maten vi äter.

Jag tänker inte fördjupa mig i journalistiska bedömningar utan konstatera att det är bra att presskonferensen kunde hållas, det vill säga att ”proppen” kom till sist. I media (DN och ATL) har jag kommenterat ungefär ”Bra men mycket återstår, produktionsstrategi delvis med konsumentperspektiv, tydliga hållbarhetsmål krävs och var tog folkhälsan vägen? Tillsammans med fem andra miljö-, konsument- och djurskyddsorganisationer har vi också gjort ett gemensamt, kraftfullt uttalande om vad vi förväntar oss framöver.IMG_8775

Vi är alla inriktade på dialog och samverkan men utifrån det vi läst och det vi hörde på Rosenbad är det nog ingen dålig gissning att dragkampen blir hård – även framöver. Vi fick vara med som åskådare vid presskonferensen, LRF och Lantmännen fick plats på scenen och passade på att ställa tydliga krav utifrån sina partsintressen. Djävulen bor i detaljerna och här är tre ord där det kan bli strid om innebörden: HÅLLBAR, KONKURRENSKRAFT och REGELFÖRENKLING.

Folkhälsa nämndes inte. I själva proppen tar man visserligen upp de socioekonomiska skillnaderna i hälsa (bra!). Men åtgärderna inskränker sig till nystart för nyckelhålet och den vanliga hänvisningen till skolans roll.

Folkbildning, någon? ATT vi ska producera verkar viktigare än VAD.

Vi efterlyser också tvingande regler om ursprungsmärkning för sammansatta livsmedel och på restaurang.

Detta blir en thriller med många avsnitt. Propositionen ska under våren beredas i riksdagen där oppositionen har två veckor att skriva så kallade följdmotioner med ändringsförslag (där allianspartierna kommer att ha olika uppfattningar). Men innan vi kommit så långt ska regeringens egen handlingsplan för kommande året/åren lanseras (7 februari, sägs det). Därefter ska ett nationellt råd bildas, där hela livsmedelskedjan (inklusive de som ska köpa och äta maten) ska ingå. Ett stort ansvar kommer att läggas på Jordbruksverket. Dags att påminna dem om att de enligt instruktionens portalparagraf ska arbeta bl a för ” en livsmedelsproduktion till nytta för konsumenterna.”

Som sagt: Det är bra att det finns en proposition och enighet kring övergripande mål och att konsumenternas förtroende ska var bas och att de svenska miljömålen och oförändrat djurskydd är inskrivet. Vi ser fram emot att bidra konstruktivt även fortsättningsvis, även om det inte är någon enkel ekvation.

Den intressantaste på presskonferensen var egentligen handelns representant, Tommy Ohlström som är VD på KF. Han varnade för tillkrånglade märkningar, han lyfte vikten av fungerande konkurrens när det är brist på ekologiskt (en släng åt ICA) och att den hållbara maten ska vara tillgänglig för alla, även dem med ont om pengar.

Titta gärna på presskonferensen HÄR. Och propositionen HÄR. Intressant är att söka på vissa ord och se hur ofta och i vilka sammanhang de förekommer. Tips att söka på: konsument, hälsa, ekologiskt.

Nu ska strategin bli en strategi

Äntligen har vi fått en livsmedelsstrategi. I alla fall lite. Efter nära två år med förseningar så landade igår en överenskommelse från vänster till höger i riksdagen.

Det är positivt. Vi behöver en nationell plan för hur vi ska producera något som livsviktigt som mat i det här landet  (i ett land som är ovanligt väl lämpat för just det). Att det dragit ut har varit olyckligt och pinsamt – för Sven-Erik Bucht och regeringen men också för oppositionen.

Men det är ändå bara ”the beginning of the end”. Att läsa regeringens pressmeddelande är lite som att ägna sig åt gamla tiders kremlologi. Alla är glada och alla partier har fått sola sig lite i glansen och uttala några käpphästar. Men vad betyder alla ord? Det handlar fortfarande om ganska diffusa mål. Det finns gott om snubbeltrådar i fortsättningen, inte minst i begreppsapparaten. Ordet ”hållbar” kan betyda både det ena och andra, det har diskussionerna hittills redan visat. Och så undrar man ju var alla frågor om folkhälsa har tagit vägen.

imagesÄn finns alltså ingen strategi och det finns ingen handlingsplan. Och djävulen bor i detaljerna. En proposition från regeringen är nu snart på gång och då ska det bli spännande att se hur avvägningarna har gjorts, vilka perspektiv som dominerar, vilka politiska åtgärder som föreslås, vilka intressen som varit mest framgångsrika i sin lobbying.

Vi har ända från början slagits för ett tydligt konsumentperspektiv och har gjort flera in- och utspel under 2015 och 2016. Traditionellt har livsmedelspolitik utgått från producenterna. Nu ska det bli mer ”pull” än ”push”, enligt Peter Larsson, regeringens speciella utredare för livsmedelskedjan. Alltså att efterfrågan och intresse från konsumenterna får större tyngd. Ett mål är ju glädjande nog att ”konsumenterna ska ha högt förtroende för livsmedlen” och att ekologisk mat nämns frekvent. Sedan får vi se vad det egentligen betyder för oss när vi kommer in i en framtida butik eller sätter oss ner på en restaurang.

En annan fråga är ju ”stärka konkurrenskraften” betyder. Även om konsumentmakten är viktig kan den inte bli en ursäkt för att dra ner på viktiga regler för miljö och djurskydd. Det behövs ett stabilt ”golv”. Och det är trots allt här som Sverige har sin möjlighet att visa på tydliga ”mervärden”. Potentialen att öka försäljningen av sådan mat är enorm i en värld som, trots Donald Trump, blir mer inriktad och intresserad av på hållbar utveckling.

Tyvärr finns inga genvägar

Nu inför jul säljs det gott om billiga plastprylar. Butikskedjor som Jula, Rusta och Teknikmagasinet frestar med lågpriser på saker som plånboken annars kanske inte räckt till för. Man erbjuder en genväg till en längtan, en dröm, helt enkelt.

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker...

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker…

Tyvärr finns inga genvägar, inte heller här. På billiga plastprylar, liksom på billig mat, är det egentliga priset alltid högre än det streckkoden visar. Någonstans kompromissas det. I veckan  kom Kemikalieinspektionen med en lista om 60 teknikprylar som innehåller farliga halter av förbjudna, gifta ämnen. 30 företag är polisanmälda. De har bidragit till fara för dem som tillverkar prylarna, för miljön och för oss konsumenter, stora och små. Det handlar inte om att EN pryl är farlig. Men sammantaget innebär alla kemikalier vi utsätts för dagligen tydliga risker för vår hälsa på längre sikt. Detta är naturligtvis oacceptabelt eftersom det är onödigt, det finns alternativa material. Men dessa är ofta dyrare. Och arbetsmiljöarbete kostar. Miljöarbete kostar.

Butikerna har det klockrena ansvaret. De ska veta vad de säljer. Att det var så många produkter som fastnat i nätet är alarmerande. Det visar både att det finns en systemfel och tankefel hos butikerna men att de också att det funnits en brist i myndighetskontrollen. Som butikerna varit väl medvetna om. Självklart hade de giftiga prylarna varit färre om de visste att kontrollanten väntar runt hörnet och att böterna varit skyhöga.

Är det för bra för att för att vara sant är det ofta det. Så lyder ett gammalt konsumentordspråk. Det betyder inte att vi ska sluta jaga priser, men det betyder att vi bör vara observanta och sunt skeptiska. Det gäller billiga plastleksaker, det gäller kläder, det gäller mat. Jag läser att antibiotikaanvändningen till djur ökar igen inom EU. Tydligt symptom på att genvägar utnyttjas, att djurplågeri och fusk kamoufleras med läkemedel.

När det gäller de frestande plastprylarna hos billighetsbutikerna kan det vara värt att fundera en extra gång. Och kanske dessutom ställa sig frågan: Hur länge kommer det att dröja innan prylen glöms bort i en låda…?

Sockrade skatter

Sockerskatt är en het fråga just nu. Många debattörer och forskare tycker att det är självklart. Regeringen är mer avvaktande.

I veckan möttes Sveriges Konsumenters medlemsorganisationer för att besluta om nästa års rambudget och inriktning. OCH för att diskutera skatter som styrmedel. Alltså för att styra våra inköp och vårt handlande mot att bli mer hälsosamma och mer miljöanpassade än de annars hade varit.

Detta är inget nytt, vi har skatt på bilbränsle, alkohol, tobak, vi har trängselskatt och vägavgifter. Just nu argumenteras högljutt för och emot en flygskatt. Och på många håll i världen är redan socker- och läskskatter en realitet. Finland, Norge, Ungern och Mexiko har alla skatt på söta produkter. Storbritannien ska införa läskskatt. Danmark har haft en skatt, men har avvecklat den. Trots att det i efterhand visat sig att den ändå haft en viss effekt.

Och det är det trätan står om idag: Motverkar en skatt fetma och annan ohälsa? Forskare som professor Claude Marcus och samhällsdebattörer som Göran Greider hävdar det. Livsmedelsindustrin är av en annan uppfattning.

Självfallet har skatter en styrande effekt, i alla fall om den blir hög. Där ligger kruxet, att avgöra priskänsligheten. Och att väga in andra faktorer. Drar man till med en massiv skatt kommer det att slå hårdast mot dem med lägst inkomster

Dräm till en fet sockerskatt, tycker ändå Louise Ungerth i sin blogg. Louise är chef för louisekonsument- och miljöfrågor på Konsumentföreningen Stockholm, mottagare av Blåslampan och var gästföreläsare på vårt möte (bilden).

Louise pekar på att det finns en del oklarheter om effekten av sockerskatt, som bland annat infördes i staden Berkley i Kalifornien. En del av effekten kan bero på att det blir mycket debatt och då blir människor mer uppmärksamma på vad de äter.

Ohälsan blir mer ojämlik. Louise visade flera diagram som visade på skriande skillnader mellan rikare stadsdelar och så kallade utanförskapsområden. Salem har 2,5 gånger så många feta och överviktiga fyraåringar som stadsdelen Norrmalm i Stockholm. Lika sorglig är statistiken för hur många som har karies.

Sådant gör mig rasande. Det är i högsta grad en politisk fråga och ett uppenbart misslyckande. Är sockerskatt svaret? Louise lösning är att införa en sockeravgift – där pengarna som kommer in riktas till hälsosatsningar i de utsatta områdena.

Personligen kan jag finna en sådan lösning sympatisk. Allt behöver göras för att minska det orättvisa i att barn får ohälsosamma liv för att de föds i ” fel” områden.

Sveriges Konsumenter förespråkar skattejusteringar för att förbättra hälsa och miljö. Likadan syn har våra systerorganisationer i Norge och Danmark. Det är inga enkla frågor, och vad gäller sockerskatt – liksom köttskatt – finns ingenting beslutat hos Sveriges Konsumenter. Diskussion pågår – hos oss och hos andra, vilket ju har ett värde i sig självt.