Almedalen måste bli mer ”folkemöte”

Åker ni till Almedalen? Det är en vanlig fråga bland opinionsbildare och oss som driver politiska frågor i Sverige. För vissa är det givet, andra tvekar. Allt fler, tycker jag mig märka.

Skälet är att alla skriker i högan sky och vem blir då egentligen hörd? Utom dem med feta resurser. I korten ligger också nazisternas närvaro. Plus det här med boendet. Det är den riktigt ”trånga sektorn” och det som kanske fäller Almedalen. TV-profilen Sverker Olofsson skrev en krönika om hur han försökte boka hotellrum ett år i förväg i Visby. Jodå, det fanns. Problemet var prislappen – 10 000 per natt.

Den danska motsvarigheten på Bornholm har lyckats bättre i sin folklighet. Namnet ”Folkemödet” förpliktigar, allt rivs av på tre dagar (tre partiledartal om dagen) och det satsas medvetet på billigt boende.

Och så har vi Järvaveckan, ett lovvärt initiativ med den mycket goda föresatsen att verkligen låta olika världar mötas, att brygga över de klyftor som finns idag. Det kan bli ett riktigt test på vad som väger tyngst i åsiktsbildningen – fokus på ett samhälle för alla eller medeltidsgränder och bubbel. ”Åker ni till Järva?” blir sannolikt en central fråga för intresseorganisationer valåret 2018. Vi tänker definitivt ställa den själva.

indexI år, liksom tidigare år, åker Sveriges Konsumenter till Almedalsveckan i Visby. Vi är efterfrågade i paneler och rundabordssamtal, vi utnyttjar denna unika mötesplats till att både underhålla och knyta kontakter och till att vara aktiva på sociala medier. Man kan säga att vi börjar arbetet med att få in konsumentfrågorna i tänkandet hos partierna inför valåret 2018. Till den som undrar ska också sägas: vi åker båt och bor till en rimlig kostnad.

Vår grej är konsumentperspektivet – något det sannerligen inte är tillräckligt av i Almedalen, med sin dominans av företagsdrivna seminarier och traditionellt tunga politiska frågor. Under de år jag varit i Almedalen har det inte sällan hänt att någon ringt sista veckorna och med lätt desperation vädjat om medverkan eftersom man ”kommit på” att det behövs en konsumentröst.

Liksom tidigare år har jag gjort fritextsökningar i det – som vanligt rekordstora – programmet. Så här vanliga är följande ord i beskrivningarna av de 4075 evenemangen från idag till nästa söndag:

  • Konsument 110 evenemang = 3 procent (avrundat)
  • Digital 597 = 15 procent
  • Hållbar 1188 = 29 procent (!)
  • Tillgänglig 171 = 4 procent
  • Livsmedel 98 = 2 procent
  • Bank 103 = 2 procent

Ska man göra någon analys av detta är det att digitaliserings- och hållbarhetsfrågorna väger allt tyngre i utbudet. Hållbart hade 941 träffar förra året och 647 året innan. Vem vill inte vara med där – fast med oerhört skilda motiv och ingångar? Konsument hade ökat från 90 till 110. Men det finns plats för många, många fler seminarier om konsumentfrågor. Och med en tydlig utgångspunkt från dem det verkligen gäller.

Ser fram emot årets Almedalsvecka, med sina fördelar och sina baksidor. Men kommer att bära på samma gnagande känsla som de senaste åren där i gränderna: Hur länge kan detta egentligen fortsätta?

Vissa väljer nu att utebli, allt fler klagar på företagsdominansen. Lite som Vattenfestivalen i Stockholm, om någon minns den. Och så finns den intressanta rivalen Järva. Kanske fler under uppsegling, vem vet?

Almedalen håller över valåret 2018. Men sedan? Själv tror jag att om Almedalen ska överleva måste det bli betydligt mer av ett ”folkemöte”. Även om Sverige var först är det inget som säger att vi inte kan lära av danskarna.

 

Välkommen konkurrens till BNP

Går utvecklingen framåt? Får vi det bättre? För att svara på den frågan används ett och i stort sett bara ett mått. Nämligen BNP. BruttoNationalProdukt, summan av allt vi producerar i landet. Problemet är att det inkluderar en hel del fördärv – som sprit, vapen, miljöutsläpp, skräpmat och krockade bilar (som repareras och bidrar till tjänstesektorn).

BNP har varit utskällt länge, eftersom det bara visar en del av bilden. BNP visar krass kortsiktig ekonomisk tillväxt men är en usel mätare av lycka, hälsa och hållbar utveckling.

IMG_9292Alternativt har diskuterats länge. Mest omtalat är kanske HDI – Human Development Index. Men BNP:s ställning är ändå orubbligt stark. Nu gör regeringen ett försök att bidra med 15 nya mått på välstånd. Häromdagen var jag på ett seminarium med ministrarna Magdalena Andersson och Per Bolund där måtten diskuterades. Det handlar om ekonomiska men också sociala och miljömässiga indikatorer. Hit hör upplevd hälsa, mellanmänsklig tillit, utbildning, vattenkvalitet…

Tanken är inte att baka ihop de 15 punkterna utan att skaffa sig fler mätpunkter. Som driver utvecklingen åt ett håll som är bättre för människor och för planeten.

Detta är mycket intressant och välkommet. Det skapar förutsättningar för helhetstänk och långsiktighet, inte bara närsynt ekonomisk fixering.

Frågan är hur genomslaget blir. Ska dessa mått konkurrera med Fader BNP behövs acceptans av alla politiska partier liksom av näringsliv, forskare mm. De behöver kort sagt användas i praktisk handling. Civilsamhället, som var väl representerade på seminariet, var med på noterna, men med vissa förbättringsförslag. Ett av dessa var att mäta klimatutsläpp även av vår konsumtion vilket vi i Sveriges Konsumenter också argumenterar för.

Den som har ena handen i frysen och andra handen på en spisplatta har det i genomsnitt ganska skönt. Den paradoxen gäller även här. Min undran är hur väl dessa nya mått kommer att spegla och blotta klyftor och polarisering i samhället. Det är alarmerande tendenser, där det behövs kraftfull politik för att påverka. ”Genomsnittsfällan” kan göra att vi försummar stora sprickor i samhällsbygget. Det har vi sett gott om exempel på i konsumentfrågorna. Barnfetma, konsumentkunskap och skuldsättning kan sammantaget utvecklas åt rätt håll men gapet mellan olika grupper kan ge skäl att trycka på larmknappen. Det blir därför en utmaning för politiken att inte skryta över kurvor som pekar åt rätt håll utan att erkänna och ge sig på problemen som ligger i skillnaderna.

BNP behöver inte konkurreras ut, som mått kan det fylla en funktion även i framtiden. Men bara om det kompletteras med andra, mer mänskliga och hållbara måttstockar.

EU behöver bli begripligare

EU har gjort massor för oss som konsumenter – och behöver fortsätta göra det. Utan EU hade 500 miljoner konsumenter haft det betydligt sämre.

Ändå har ett land med en sjundedel av EU bestämt sig för att lämna klubben. Har precis deltagit i en konferens om Storbritanniens Brexit och konsumenterna och konstaterar att det handlade mycket om mytbildning och att man helt enkelt inte förstår vad EU gör och betyder. Det mesta eländet skylls på ”byråkraterna i Bryssel” eller möjligen på Tysklands påstådda dominans. När man går igenom 45 års brittiskt medlemskap ser man hur otroligt inkluderat EU är i allt som sker i landet. Att trassla sig ur detta är en unik situation, sprängfylld av utmaningar. Konsumentrörelsens budskap är: var öppna, inkludera konsumenterna och svik inte de segrar som vunnits i livsmedelssäkerhet, banktjänster, telefoni, passagerarrättigheter etc.

I tisdags var det Europadagen, vilket förmodligen gick de flesta förbi. Då skrev jag och en lång rad konsumentledare från Tyskland, Frankrike, Danmark, Belgien, Holland och andra länder en gemensam debattartikel (publicerad i fem landsortstidningar här i Sverige). Vi skriver där att vi inte ska underskatta de utmaningar som ligger framför oss. ”Politiska kriser, Brexit och en växande misstro mot beslutsfattare slår även mot EU, och slutligen mot konsumenterna i EU:s länder.”

Vi har tänkt så här länge och påpekar gärna att maten, banken, datorn och resorna är utomordentliga exempel att peka på EU:s betydelse i vår vardag. Vi gjorde det bland annat i senaste EU-valet som skäl för att gå och rösta.

Kommissionen, den mäktiga apparat som av många skeptiker utpekas som roten till allt ont, har just gett ut en rapport, en så kallad vitbok om EU:s framtid fram till 2025. Fem möjliga scenarion för EU:s framtid presenteras (varav ingen handlar om att upplösa unionen). Mycket intressant läsning, med en hel del ”sjukdomsinsikt”. Här ett smakprov: ”Att minska klyftan mellan vad som utlovas och vad som levereras är fortfarande en utmaning. Det beror delvis på att EU inte är lätt att förstå eftersom det är en konstruktion på både EU – och medlemslandsnivå. Vem som gör vad förklaras inte tillräckligt väl och EU:s positiva påverkan på det dagliga livet är osynlig om ingen berättar om den på det lokala planet. På lokal nivå vet man inte alltid att lantbruket i närheten, transportnätet eller universiteten delvis finansierats av EU.”

Brexit_9041Lyckligtvis vann inte Marine le Pen franska presidentvalet (den här gången). Men Brexit är en realitet och den allmänna skepticismen mot såväl EU som mot ”etablissemanget” kommer att bestå. Och behöver mötas. Och då funkar bara öppenhet, begriplighet och inkludering. Och där behövs en stark konsumentrörelse mer än någonsin, som Örjan Brinkman avrundade Brexit-konferensen med idag.

Stoppa PPM-skojarna

När människor luras på sina pensionspengar blir jag riktigt, riktigt upprörd. Senast har det varit bolag som Allra som krängt sina lågpresterande men dyra fonder via aggressiv telefonförsäljning. 130 000 sparare har de hunnit värva innan pensionsmyndigheten slog på köpstoppet. De enda som tjänat är förvaltarna och styrelsen, med namn som Ebba Lindsö och Thomas Bodström.

Aktivt förvaltade fonder – i och utanför PPM-systemet – med höga avgifter som inte ens lyckats slå index har tidigare debatterats och kritiserats flitigt. Konsumenterna är fortfarande alltför utelämnade och alltför få har klart för sig att en halv procent extra i avgift på några decennier gröpt ur det framtida pensionskapitalet chockerande mycket.

ORANGEDet paradoxala är att det alltid är sparare som står risken. Vi betalar en avgift vare sig förvaltaren gör ett bra jobb eller inte och först i efterhand går det att se om vi gått i en fälla. Just detta skapar ju ett starkt incitament att locka in kunder ”till vilket pris som helst” eftersom det kan bli så oerhört lukrativt. Och just för att hålla borta gamar och lycksökare gäller det för samhället att stå upp för sina medborgare. Mycket mer än idag. Inte minst gäller det premiepensionen, som ju faktiskt är ett tvångssparande. Och där vi kanske släpper vi lite på garden, eftersom de orange kuverten ger intryck av att staten har full koll.

Fonder och pensionssparande är svårt för de flesta. Både för att det är svårt att spå om framtiden men också för att det förekommer många luftiga begrepp och fackuttryck. Dessutom tillkommer hållbarhetsperspektivet, där de allt fler intresserade konsumenterna lätt vilseleds av orden ”miljö” och ”etik”.

PPM-systemet innehåller 800 fonder, vilket är mångfalt fler än skaparna av systemet förutsåg. Vilket gör det lätt för skojare att erbjuda ”hjälp” i djungeln.

Problemen sträcker sig från alltför dyra fonder till rent bedrägeri. Politiken och kontrollinstanser har hittills misslyckats med att skapa det förtroende som behövs. I höstas avslöjades att Malta-baserade Falcon Funds faktisk tog människor pengar. KO drev en tvist mot ett annat Malta-baserat bolag, Prognosia, men förlorade. Och nu detta.

Konsumenterna blir i sådana fall alltid de stora förlorarna. De är utelämnade åt gamarna och har små möjligheter att själva genomskåda bluffarna. Skandaler som vi sett får inte upprepas. Regering och riksdag måste se till att myndigheterna har rätt redskap och avskräckande straff. Polis och åklagare måste prioritera upp ingripande det gäller bedrägerimisstankar som omfattar många konsumenter. Det ska heller inte gå att smita undan ansvar genom att bolla mellan olika bolag.

Dessutom: Förbjud telefonförsäljning helt av alla finansiella produkter. Det är politisk släpphänthet och naivitet att tillåta ungdomar utan utbildning att ge ”råd” till folk om hur de ska pensionsspara. Incitamenten och vinsterna i att lura folk är helt enkelt för stora.

Thrillern fortsätter

När Sven-Erik Bucht efter två år presenterade 129 sidor livsmedelsstrategi satt det inte så många journalister i Rosenbads pressrum. De riktigt tunga politiska reportrarna var frånvarande, liksom radio och TV. Trots att detta faktiskt var historiskt. Trots att besluten ska fungera ända fram till 2030. Trots att den lagda propositionen innehåller en hel del politisk dynamit. Och trots att politiken för en gångs skull handlar om något så centralt som maten vi äter.

Jag tänker inte fördjupa mig i journalistiska bedömningar utan konstatera att det är bra att presskonferensen kunde hållas, det vill säga att ”proppen” kom till sist. I media (DN och ATL) har jag kommenterat ungefär ”Bra men mycket återstår, produktionsstrategi delvis med konsumentperspektiv, tydliga hållbarhetsmål krävs och var tog folkhälsan vägen? Tillsammans med fem andra miljö-, konsument- och djurskyddsorganisationer har vi också gjort ett gemensamt, kraftfullt uttalande om vad vi förväntar oss framöver.IMG_8775

Vi är alla inriktade på dialog och samverkan men utifrån det vi läst och det vi hörde på Rosenbad är det nog ingen dålig gissning att dragkampen blir hård – även framöver. Vi fick vara med som åskådare vid presskonferensen, LRF och Lantmännen fick plats på scenen och passade på att ställa tydliga krav utifrån sina partsintressen. Djävulen bor i detaljerna och här är tre ord där det kan bli strid om innebörden: HÅLLBAR, KONKURRENSKRAFT och REGELFÖRENKLING.

Folkhälsa nämndes inte. I själva proppen tar man visserligen upp de socioekonomiska skillnaderna i hälsa (bra!). Men åtgärderna inskränker sig till nystart för nyckelhålet och den vanliga hänvisningen till skolans roll.

Folkbildning, någon? ATT vi ska producera verkar viktigare än VAD.

Vi efterlyser också tvingande regler om ursprungsmärkning för sammansatta livsmedel och på restaurang.

Detta blir en thriller med många avsnitt. Propositionen ska under våren beredas i riksdagen där oppositionen har två veckor att skriva så kallade följdmotioner med ändringsförslag (där allianspartierna kommer att ha olika uppfattningar). Men innan vi kommit så långt ska regeringens egen handlingsplan för kommande året/åren lanseras (7 februari, sägs det). Därefter ska ett nationellt råd bildas, där hela livsmedelskedjan (inklusive de som ska köpa och äta maten) ska ingå. Ett stort ansvar kommer att läggas på Jordbruksverket. Dags att påminna dem om att de enligt instruktionens portalparagraf ska arbeta bl a för ” en livsmedelsproduktion till nytta för konsumenterna.”

Som sagt: Det är bra att det finns en proposition och enighet kring övergripande mål och att konsumenternas förtroende ska var bas och att de svenska miljömålen och oförändrat djurskydd är inskrivet. Vi ser fram emot att bidra konstruktivt även fortsättningsvis, även om det inte är någon enkel ekvation.

Den intressantaste på presskonferensen var egentligen handelns representant, Tommy Ohlström som är VD på KF. Han varnade för tillkrånglade märkningar, han lyfte vikten av fungerande konkurrens när det är brist på ekologiskt (en släng åt ICA) och att den hållbara maten ska vara tillgänglig för alla, även dem med ont om pengar.

Titta gärna på presskonferensen HÄR. Och propositionen HÄR. Intressant är att söka på vissa ord och se hur ofta och i vilka sammanhang de förekommer. Tips att söka på: konsument, hälsa, ekologiskt.

Nu ska strategin bli en strategi

Äntligen har vi fått en livsmedelsstrategi. I alla fall lite. Efter nära två år med förseningar så landade igår en överenskommelse från vänster till höger i riksdagen.

Det är positivt. Vi behöver en nationell plan för hur vi ska producera något som livsviktigt som mat i det här landet  (i ett land som är ovanligt väl lämpat för just det). Att det dragit ut har varit olyckligt och pinsamt – för Sven-Erik Bucht och regeringen men också för oppositionen.

Men det är ändå bara ”the beginning of the end”. Att läsa regeringens pressmeddelande är lite som att ägna sig åt gamla tiders kremlologi. Alla är glada och alla partier har fått sola sig lite i glansen och uttala några käpphästar. Men vad betyder alla ord? Det handlar fortfarande om ganska diffusa mål. Det finns gott om snubbeltrådar i fortsättningen, inte minst i begreppsapparaten. Ordet ”hållbar” kan betyda både det ena och andra, det har diskussionerna hittills redan visat. Och så undrar man ju var alla frågor om folkhälsa har tagit vägen.

imagesÄn finns alltså ingen strategi och det finns ingen handlingsplan. Och djävulen bor i detaljerna. En proposition från regeringen är nu snart på gång och då ska det bli spännande att se hur avvägningarna har gjorts, vilka perspektiv som dominerar, vilka politiska åtgärder som föreslås, vilka intressen som varit mest framgångsrika i sin lobbying.

Vi har ända från början slagits för ett tydligt konsumentperspektiv och har gjort flera in- och utspel under 2015 och 2016. Traditionellt har livsmedelspolitik utgått från producenterna. Nu ska det bli mer ”pull” än ”push”, enligt Peter Larsson, regeringens speciella utredare för livsmedelskedjan. Alltså att efterfrågan och intresse från konsumenterna får större tyngd. Ett mål är ju glädjande nog att ”konsumenterna ska ha högt förtroende för livsmedlen” och att ekologisk mat nämns frekvent. Sedan får vi se vad det egentligen betyder för oss när vi kommer in i en framtida butik eller sätter oss ner på en restaurang.

En annan fråga är ju ”stärka konkurrenskraften” betyder. Även om konsumentmakten är viktig kan den inte bli en ursäkt för att dra ner på viktiga regler för miljö och djurskydd. Det behövs ett stabilt ”golv”. Och det är trots allt här som Sverige har sin möjlighet att visa på tydliga ”mervärden”. Potentialen att öka försäljningen av sådan mat är enorm i en värld som, trots Donald Trump, blir mer inriktad och intresserad av på hållbar utveckling.

2016 – alltför mycket ett ICKE-år

2016 har varit ett dramatiskt år i världspolitiken. Och på många sätt händelserikt för oss som konsumenter. Det finns en del att glädjas åt, bland annat bättre rättigheter inom EU på några områden liksom mer debatt och medvetenhet och faktisk politik kring hållbar konsumtion. Och där har Sveriges Konsumenter varit en stark, ideell kraft, bland annat genom våra projekt Stilmedveten och Fair Finance Guide. En kraft som jag är omåttligt stolt att få tillhöra!!

Samtidigt har det varit ett trist ICKE-år på många sätt. Här några exempel:

Sven-Erik Bucht talar med stolthet om den kommande livsmedelsstrategin i riksdagen i februari. Sedan dess har det blivit allt mer tyst från ministern.

Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht talar med stolthet om den kommande livsmedelsstrategin i riksdagen i februari. Sedan dess har det blivit allt mer tyst från ministern.

Vi har INTE sett någon livsmedelsstrategi från regeringen, trots löften att allt skulle vara klart under först våren, sedan sommaren, därefter hösten. Vi som varit inne i dialogprocessen har lagt massor av energi, vi har haft många möten och vi har hört mängder av rykten – men själva strategin dröjer. Något kärvar betänkligt i förhandlingarna mellan regeringen och alliansen. Det är pinsamt och beklagligt.

Vi har inte sett något nytt förslag om telefonförsäljning, trots ett och ett halvt års väntan och en in grunden självklar rätt att i lugn och ro få fundera igenom vad den ivriga säljaren just sagt via luren. Igår medverkade jag i en debatt i P1 Plånboken i denna fråga. Vi förväntar oss att politikerna på båda sidorna blockgränsen nu står upp för konsumenterna.

Vi har inte sett någon åtgärd från vare sig Konsumentverket eller Datainspektionen om orimligt krångliga och oskäliga avtal på internet som vi anser vara brott både mot personuppgiftslagen och avtalsvillkorslagen. Vi har i vid upprepade tillfällen visar på det absurda i dessa avtal – bland annat vad gäller hälsoappar och den talande dockan Cayla. Ändå är det bara tyst och stilla från myndigheterna. Hur länge?

Vi har inte sett någon positiv utveckling vad gäller kommunernas konsumentvägledning. Den fortsätter att sakta minska, tyvärr ofta med hänvisning till den centrala tjänsten Hallå Konsument. Drömmen om att det bli en satsning på förebyggande arbete ute i kommunerna har hittills blivit just en blåögd dröm. Trots de stora behoven.

Vi har inte sett något förbud mot provisioner i finansiell rådgivning, ingen bättring för alla dem som är beroende av kontanter och ännu inte restriktioner för snabblån (fast där finns hopp, efter utredningen som just blev klar).

Vi väntar otåligt på detta. Och kommer att fortsätta att driva dessa frågor och andra som finns i våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik” under 2017. Även om mycket är vunnet befinner sig konsumenterna alldeles för ofta i underläge. Vi kämpar vidare efter nyår.

Till dess: GOD jul och GOTT NYTT ÅR

Tyvärr finns inga genvägar

Nu inför jul säljs det gott om billiga plastprylar. Butikskedjor som Jula, Rusta och Teknikmagasinet frestar med lågpriser på saker som plånboken annars kanske inte räckt till för. Man erbjuder en genväg till en längtan, en dröm, helt enkelt.

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker...

Frestande att ta genvägar. Men det innebär tydliga risker…

Tyvärr finns inga genvägar, inte heller här. På billiga plastprylar, liksom på billig mat, är det egentliga priset alltid högre än det streckkoden visar. Någonstans kompromissas det. I veckan  kom Kemikalieinspektionen med en lista om 60 teknikprylar som innehåller farliga halter av förbjudna, gifta ämnen. 30 företag är polisanmälda. De har bidragit till fara för dem som tillverkar prylarna, för miljön och för oss konsumenter, stora och små. Det handlar inte om att EN pryl är farlig. Men sammantaget innebär alla kemikalier vi utsätts för dagligen tydliga risker för vår hälsa på längre sikt. Detta är naturligtvis oacceptabelt eftersom det är onödigt, det finns alternativa material. Men dessa är ofta dyrare. Och arbetsmiljöarbete kostar. Miljöarbete kostar.

Butikerna har det klockrena ansvaret. De ska veta vad de säljer. Att det var så många produkter som fastnat i nätet är alarmerande. Det visar både att det finns en systemfel och tankefel hos butikerna men att de också att det funnits en brist i myndighetskontrollen. Som butikerna varit väl medvetna om. Självklart hade de giftiga prylarna varit färre om de visste att kontrollanten väntar runt hörnet och att böterna varit skyhöga.

Är det för bra för att för att vara sant är det ofta det. Så lyder ett gammalt konsumentordspråk. Det betyder inte att vi ska sluta jaga priser, men det betyder att vi bör vara observanta och sunt skeptiska. Det gäller billiga plastleksaker, det gäller kläder, det gäller mat. Jag läser att antibiotikaanvändningen till djur ökar igen inom EU. Tydligt symptom på att genvägar utnyttjas, att djurplågeri och fusk kamoufleras med läkemedel.

När det gäller de frestande plastprylarna hos billighetsbutikerna kan det vara värt att fundera en extra gång. Och kanske dessutom ställa sig frågan: Hur länge kommer det att dröja innan prylen glöms bort i en låda…?

Sockrade skatter

Sockerskatt är en het fråga just nu. Många debattörer och forskare tycker att det är självklart. Regeringen är mer avvaktande.

I veckan möttes Sveriges Konsumenters medlemsorganisationer för att besluta om nästa års rambudget och inriktning. OCH för att diskutera skatter som styrmedel. Alltså för att styra våra inköp och vårt handlande mot att bli mer hälsosamma och mer miljöanpassade än de annars hade varit.

Detta är inget nytt, vi har skatt på bilbränsle, alkohol, tobak, vi har trängselskatt och vägavgifter. Just nu argumenteras högljutt för och emot en flygskatt. Och på många håll i världen är redan socker- och läskskatter en realitet. Finland, Norge, Ungern och Mexiko har alla skatt på söta produkter. Storbritannien ska införa läskskatt. Danmark har haft en skatt, men har avvecklat den. Trots att det i efterhand visat sig att den ändå haft en viss effekt.

Och det är det trätan står om idag: Motverkar en skatt fetma och annan ohälsa? Forskare som professor Claude Marcus och samhällsdebattörer som Göran Greider hävdar det. Livsmedelsindustrin är av en annan uppfattning.

Självfallet har skatter en styrande effekt, i alla fall om den blir hög. Där ligger kruxet, att avgöra priskänsligheten. Och att väga in andra faktorer. Drar man till med en massiv skatt kommer det att slå hårdast mot dem med lägst inkomster

Dräm till en fet sockerskatt, tycker ändå Louise Ungerth i sin blogg. Louise är chef för louisekonsument- och miljöfrågor på Konsumentföreningen Stockholm, mottagare av Blåslampan och var gästföreläsare på vårt möte (bilden).

Louise pekar på att det finns en del oklarheter om effekten av sockerskatt, som bland annat infördes i staden Berkley i Kalifornien. En del av effekten kan bero på att det blir mycket debatt och då blir människor mer uppmärksamma på vad de äter.

Ohälsan blir mer ojämlik. Louise visade flera diagram som visade på skriande skillnader mellan rikare stadsdelar och så kallade utanförskapsområden. Salem har 2,5 gånger så många feta och överviktiga fyraåringar som stadsdelen Norrmalm i Stockholm. Lika sorglig är statistiken för hur många som har karies.

Sådant gör mig rasande. Det är i högsta grad en politisk fråga och ett uppenbart misslyckande. Är sockerskatt svaret? Louise lösning är att införa en sockeravgift – där pengarna som kommer in riktas till hälsosatsningar i de utsatta områdena.

Personligen kan jag finna en sådan lösning sympatisk. Allt behöver göras för att minska det orättvisa i att barn får ohälsosamma liv för att de föds i ” fel” områden.

Sveriges Konsumenter förespråkar skattejusteringar för att förbättra hälsa och miljö. Likadan syn har våra systerorganisationer i Norge och Danmark. Det är inga enkla frågor, och vad gäller sockerskatt – liksom köttskatt – finns ingenting beslutat hos Sveriges Konsumenter. Diskussion pågår – hos oss och hos andra, vilket ju har ett värde i sig självt.

Önskas: Juletid med besinning

När detta skrivs är det snö utanför fönstret. Hur länge till? undrar jag. Inte minst mot bakgrunden av de alarmerande rapporterna om temperaturerna i Antarktis. Vi kan vara på väg mot den ”tipping” point för klimatet som forskarna varnat för.

Mycket handlar om den livsstil vi har och har haft de senaste decennierna. Oljan och kolet gav möjligheten till historiens största brakfest. Baksmällan kommer nu.

Medierna uppmärksammar stort Årets julklapp, prognoser om julhandel och ”Black Friday”. Betydligt mindre En köpfri dag. Nu löser inte en enstaka dag globala problem, men inför julen blir det extra tydligt hur mycket det fortfarande är business att usual och hur trögt förändringarna går.

Jag fick visserligen ifrågasätta jippot årets julklapp hos TT. ”Black Friday” blev kritiserat, (men då mer som ”falska reor” och för att det är ett ”reamonster”). Och idag startar vår medlemsorganisation Medveten Konsumtion sin kampanj ”Inget Nyp i jul. (Nyp=Nyproducerat).

Men på många sätt ångar det på i de vanliga fotspåren. Besinningen blir en vag önskan, inte en verklighet. Slår inte julhandeln rekord så hissar Svensk Handel varningsflagg. Samma Svensk Handel som på sin hemsida skriver ”Att bidra till en hållbar framtid är handelns viktigaste utmaning.” Alltså inte en av de viktigaste, utan DEN viktigaste…

ska%cc%88rmavbild-2016-11-28-kl-10-00-32Paradoxen är att en lite lugnare och mindre prylfixerad livsstil faktiskt är vad många vill ha. Många hem dignar av saker och frågan ”vad önskar du dig i julklapp” utlöser vanligen inte någon smattrande uppräkning. Inte av vuxna och påfallande ofta inte heller av ungdomar. Den som ändå tycker paket ändå är viktiga har en lång rad mer hållbara alternativ – begagnat, hemlagat, upplevelser, välgörenhet. Begagnat blir allt mer tillgängligt och hittar nya former – som till exempel den förträffliga Retuna Återbruksgalleria, som var finalist till årets Blåslampa. Möjligen behöver man jobba bort stämpeln av sämre kvalitet som ligger i begreppen ”second hand” eller ”begagnat”. Nyord, någon?

Men hållbart har också andra innebörder, till exempel att köpa något som håller länge. För dig som söker klappar med kvalitet rekommenderas Råd & Röns ”27 hårdtestade klappar” i julnumret, som kommer ut denna vecka.

Årets julklapp blev ju VR-glasögon – ännu en teknikpryl som man hoppas ska rädda elektronikhandeln. Kan inte låta bli att avsluta med Naturskyddsföreningens underbara respons: Natural Reality-glasögonen.