Det Egentliga Priset…

Skulle köpa tonfisk nyligen och fastnade framför denna hylla. Där fanns Abbas MSC-märkta tonfisk och en billigare variant. Vikt och annat var helt lika. Men den miljömärkta var mer än dubbelt så dyr – 21:50 mot 8:50. Och då undrar man ju lite varför. Och om mekanismerna bakom lågpriserna. Okej att någon krona extra tas ut för det välrenommerade varumärket Abba. Men resten av skillnaden? Är det så att Abba eller butiken tar ut extra mycket avans på den MSC-märkt. ”En köpstark grupp som efterfrågar miljö, de betalar säkert för sitt samvete”.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Det kan säkert finnas en sådant cyniskt resonemang från industri och handel. Men jag tror inte att det är huvudgrejen. Huvudgrejen är att det inte är den dyra maten det är fel på. Utan den billiga. Det finns ett pris på lågpriset. Ett mycket högt sådant. I fallet med tonfisk handlar det kanske om rovfiske på fredade vatten, plågsam död för djuren och bifångster i form av till exempel delfiner. Det framgår naturligtvis inte. Jag vill inte moralisera över dem som inte har råd att köpa den dyrare varianten. Och det är klart att mat inte ska vara dyrare än nödvändigt eller göda butikschefer. Men jag tycker att den kortsiktiga matproduktionens gigantiska avigsidor måste bli tydligare och saker måste hända.

För tyvärr är det så att lågprishetsen gjort att vi inte betalar det egentliga priset, vi skickar så att säga fakturan till fattiga arbetare, till mijön, till djuren och/eller till framtida generationer. Eller som andra uttryckt det: ”Den billiga maten är subventionerad av planeten” (Johan Rockström). ”Det finns egentligen ingen billig mat, det syns bara inte på prislappen i affären” (någon på LRF, har glömt vem).

 

En budget för konsumenterna?

Exakt en månad kvar tills regeringen släpper sin budgetproposition. Det blir den första ”riktiga” budgeten, den förra fick ju hastas fram på några veckor efter regeringsskiftet och ledde till stor politisk turbulens. Men nu blir det en statsbudget för 2016 som kommer att gå igenom. Vad kommer den att innebära för oss som konsumenter? När det gäller maten, bankerna, fulsäljet, hälsan, integriteten, hjälpen när vi råkar illa ut?

Genom alla år har konsumentpolitiken varit ett pyttigt område, med ungefär 220 miljoner i utgifter, varav Konsumentverket har ungefär 140. Detta är 0,2 promille av statens alla utgifter. Eller ungefär en tredjedels Jas-plan, om man är på det humöret. Siffran är väl å andra sidan inte helt rättvis eftersom det som staten gör vad gäller livsmedel – till exempel lönerna till Livsmedelsverket – går på ett annat konto. Plus ytterligare några exempel. Men det är sammantaget lite pengar. Omsorgen om oss som konsumenter mäts med helt andra budgetlinjaler än annat samhällsstöd och annan myndighetskontroll. I en värld där det blir allt mer komplext att vara konsument, klyftorna vidgas, där fällorna är fler och där det läggs ett stort ansvar på konsumenterna att vi ska agera hållbart.

Ansvarig för frågorna är finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund. Han har haft en relativt hög svansföring under året och talat om vikten av att stärka konsumentskyddet på olika sätt. Allt sådant syns ju inte i budgeten, men han har lovat att åtgärder för stärka oss gentemot banker och finansbolag ska presenteras där. Blir spännande. Dessutom finns ambitioner att komma med ett nytt konsumentpolitiskt mål (flaggat i förra budgeten). Blir spännande även det. Liksom hur Bolunds och hans partis hjärtefrågor om hållbar konsumtion och produktion ska synas i budgeten. Dragkampen pågår mellan olika ministrar och mellan regeringspartierna men det är naturligtvis inget man skyltar med utåt.

Snart är det överens. Tummen upp eller ner ur konsumenternas perspektiv?

Snart är de överens. Tummen upp eller ner ur konsumenternas perspektiv?

Mycket handlar om resurser. Cash. Om myndighetstillsyn, om olika former av stöd och hjälp till brydda och lurade konsumenter. Om uppmuntran och styrning mot en mer hållbar konsumtion. Om möjlighet att ge konsumenterna ett större inflytande och representation där besluten tas – i Sverige och EU. Och att ge större möjlighet till kartläggningar av hur marknaden egentligen fungerar. Här var det med stor förvåning och besvikelse vi såg att stödet till organisationer på konsumentområdet (vi och många andra) minskade med två miljoner 2015 jämfört med tidigare. Detta trots att miljöpartiet i sin skuggbudget innan valsegern föreslog en klar ökning av dessa pengar. Vi och andra organisationer menar att det finns starka argument att göra just så, för att på så vis stärka konsumentmakten och visa i handling och inte bara i ord att konsumentrörelsen är ”viktig”. Potentialen att bygga konsumentmakt underifrån är – enorm.

21 september vet vi. Vilken ny, skön värld som väntar oss som konsumenter. Eller om det mesta blir ungefär vid det gamla…

Hur hållbart är Almedalen?

Efter en maratonvecka i Visby är det med viss tvekan jag drar igång skrivandet. Det är kanonvarmt, vem läser bloggar? Det är helg och semester. Grekland går mot katastrofen. Och – Almedalsveckan är sönderbloggad och söndertwittrad. De som varit här orkar inte mer och frågan är om en överväldigande majoritet av folket inte tröttnade redan i måndags, typ. Så tack för att du läser. Ska hålla mig kort.

Aldrig har så många talat om hållbar utveckling i Almedalsveckan. Aldrig har så många menat så olika saker med detta alltmer slitna uttryck. Men det varit bra seminarier om konsumentmakt, om köttets klimatproblem och alternativ som insekter, om banker som investerar i kol och olja, om mycket annat. Många företag vill förstås berätta hur bra de är när de lyfter frågan, själv deltog jag i en debatt ordnad av Polarbröd. Visst händer det massor bland företagen, men det ser olika ut och som konsument är det lätt att stämma upp den gamla progglåten ”Vem i hela världen ska jag lita på?”. Särskilt bankerna har varit under lupp och Sveriges Konsumenter har här varit med i inte mindre än tre debatter. Man kan också ifrågasätta hela Almedalen ur hållbarhetssynpunkt med massor av extraplan från Blomma, plastglas till rosén och kött och annan catering som aldrig går åt på minglen.

En viktig fråga som lyfts på många håll har varit ”spets eller bredd?”. I framtiden finns ingen eko-mat eller några gröna fonder, har många uttryckt. Därför att allt är hållbart. ”Golvet” har enkelt höjts kraftigt. Det pekas på risken att satsningar på dyrare spetssortiment gör att arbetet på bredden med konventionellt odlad mat eller alla bankens fonder kommer på efterkälken. De gröna nischprodukterna blir ett alibi. Den risken finns uppenbart men det vore en megamiss att inte fortsätta att utveckla spetssortiment för dem som vill gå före. Sedan måste vi och alla andra hålla ett stenhårt tryck på matproducenter, klädkedjor, banker och fondförvaltare snabbar på sitt arbete med hela sitt sortiment. Det exklusiva nischtänket måste bort. Hållbarhet måste vara något för alla, normen och inte undantaget.

IMG_5938Men politiken då? Det är ju ändå en politikervecka? Jo, Sven-Erik Bucht har dykt upp än här, än där, understrukit vikten men inte sagt så mycket annat än att regeringens livsmedelsstrategi ska lösa knutarna och att det behövs mer input från konsumentsidan (där kan vi lugna ministern, det kommer). Vi själva har idag fokuserat på EU:s roll för att lösa hållbarhetsproblemet (bilden). Det blev ett fullsatt seminarium, trots att många lämnat Visby. EU-parlamentarikerna Christoffer Fjellner och Peter Eriksson var på strålande debatthumör och många bra besked och intressanta ståndpunkter kom fram. Fokus: antibiotikaresistensen och lättare att välja rätt var väl ungefär slutsatserna. Se debatten här (klicka på ”Priset för lågpriset”). Och trevlig sommar!! Nu tar bloggen paus.

Delat är bäst

Det kallas delningsekonomi eller kollaborativ ekonomi. Egentligen handlar det om något så enkelt som att dela, vilket vi egentligen gjort sedan vi bodde i grottor. Utnyttja de resurser som vi har istället för att kasta eller låta stå oanvända. Men nu har det blivit modernt och håller på att explodera.

Det handlar om samåkning, klädbibliotek, lånecyklar, lägenhetsbyte, bilpooler, soffsurfning, crowdfunding, shareware, verktygs- och leksakspooler. Airbnb, en webbsida där det går att hyra privatbostäder, har fler uthyrningar de senaste åren än de stora hotellkedjorna, enligt KTH-forskaren Karin Bradley. En sjättedel av USA:s ekonomi lär vara ”sharing economy” och från hela världen kommer ständigt nya idéer.

En del av de här funktionerna har funnits länge, annat är nyare. Det som gjort den nya utvecklingen möjlig är internet och smarta telefoner. Man kopplar ihop dem som har något och dem som behöver – vare sig det gäller prylar, ytor eller tjänster. Och inte minst – man kan sätta betyg och avge omdömen. Tillit och transparens är nämligen bränslena i den nya ekonomin.

IMG_5386Själv har jag i tjugo år bott i kollektivhus, 25 hushåll hjälps åt fyra kvällar i veckan att laga mat i en gemensam lokal i huset (bilden). Det fungerar utmärkt, spar tid och pengar och gör att vi lär känna varandra i grannskapet. Bara fördelar. Dessutom är det miljövänligt. Vi kokar en gryta till 35 personer vid samma tillfälle (och använder allt mindre kött) och tar vara på eventuella rester till lunchlådor och framtida bufféer.

Hela trenden är i grunden sund och välkommen och en mycket viktig del av en hållbar utveckling. Varför måste vi äga så förbannat mycket, när vi kan spara tid, pengar och jordens resurser på ett smart och i grunden självklart sätt? Och vi har bara sett början. Kanske gör den nya ekonomin att vi kan betrakta de senaste femtio årens slit- och slängmentalitet som en historisk parentes.

Utvecklingen är större än man kan tro. Det påverkar hur vi betalar och skapar nya ”valutor” men leder också till problemen med integriteten. Vissa intressen känner sig hotade – hotell, taxibolag, tillverkare av slit- och slängprylar. För oss i konsumentrörelsen håller detta att segla upp som en stor fråga. I det europeiska konsumentparaplyet BEUC, med 40 medlemsorganisationer runt om i Europa, leder jag en strategigrupp om hållbar utveckling. Där är nya – eller nygamla – konsumtionsmönster viktiga delar. Men det finns också stora utmaningar.

Konsumenträtten är en. Lagstiftningen bygger på att vi köper en pryl eller tjänst av ett företag för pengar. I delningssituationer är det inte alltid klart vad som säljs, vem som är konsument och producent. Är t ex den som hyr ut sin soffa via couchsurfing.com köpare av en förmedlingstjänst eller en uthyrare? Här måste till ett helt nytt regelverk och det arbetet måste starta nu.

Försäkringar och ansvar är en annan. När ingen äger är det frågan om vem som ska stå för risken och kostnaderna när något går snett. Gäller hemförsäkringen om man hyr ut eller delar ägodelar och boytor?

Integriteten är en annan. Mycket av de nya tjänsterna bygger på att vi hittar varandra via olika plattformar på internet. Vi söker, delar och tycker till. Vad händer med de uppgifterna? Säljs de vidare, som ”profiler” för att företag ska skicka reklam till oss. Hur ska vi som konsumenter förstå situationen utan att behöva vara kroniskt misstänksamma och ägna timmar åt långa, krångliga avtal?

Inget av det är olösligt. Men lagstiftarna, företagen och vi konsumenter måste tänka i nya banor. Våga tänka i nya banor, för här finns enorma möjligheter.

Agera mot skräpmatsreklamen

Skärmavbild 2015-03-16 kl. 10.54.17
”Marknadskommunikation får inte undergräva vikten av en hälsosam livsstil”. Så säger Internationella Handelskammarens regler för reklam. Följs den regeln av läsk-, godis- och snacksindustrin? Nej, knappast. Samma sak med en annan regel: ”Marknadskommunikation får inte utnyttja barns och ungdomars naturliga godtrogenhet eller deras bristande erfarenhet.”

Vi har FN-deklarationer med samma inriktning. Ändå skenar utvecklingen åt fel håll, vilket kommer att leda till för tidig död för massor av människor och urholkade statskassor. Fetmaepidemi är inte bara ett problem i den rika världen. I länder som Mexiko och Indien håller övervikt på att bli ett större problem än undernäring. Orsaken: Västerländsk livsstil med snabbmat, snacks, läsk och alkohol. I Mexiko har situationen blivit så akut att en läskskatt  på 10 procent har införts, trots massiv lobbying från läsktillverkarna.

Att det här fortgår beror på att ohälsosam mat är big business. Socker är billigt och skapar sug efter mer. Reklamkassorna är närmast outtömliga och övertrumfar vida det som satsas på frukt- och gröntkampanjer. Skräpmaten finns också överallt. Chips och lösgodis tar ofta mer plats än frukt i affärerna. Och vart du än kommer i världen, även i regnskogar och krigszoner, säljs och skyltas Coca Cola.

Nära hälften av alla svenskar har i dag fetma eller övervikt. Mellan 2004 och 2013 har andelen personer med fetma ökat från 11 procent till 14 procent, enligt Folkhälsomyndigheten. För barn och unga är det inte lika många (var femte tioåring är överviktig eller fet, var fjärde tjugoåring), men de har ju inte ”hunnit” bli överviktiga. Tydligt är också att hälsoklyftan mellan rika och fattiga växer, fetma blir allt mer en klassfråga.Det understryks också i den rapport som Konsumentföreningen Stockholm släpper idag.

I Sverige kom det 2005 en rapport från Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet med 70 förslag på åtgärder för förbättrad folkhälsa. Tyvärr verkar rapporten samlat damm sedan dess, vilket är en skandal. Åren går och allt fler barn får matvanor som kan ge dem diabetes, ledbesvär, hjärt- och kärlsjukdomar längre upp i åren.

Igår på internationella konsumentdagen skrev Sveriges Konsumenter en debattartikel igår i Aftonbladet med krav på förbjud mot att rikta reklam för ”skräpmat” till barn och unga – något som ingår i våra ”100 krav för en starkare konsumentpolitik”. Det gör inte hela jobbet men skulle bidra. Idag motverkar reklamen föräldrars arbete att skapa goda matvanor i unga år.

Nu har politikerna bollen. Vad som krävs är samma sak som när det gäller klimatet och antibiotikaresistensen: Politisk samling och politiskt mod. Finns det något som är viktigare än barns hälsa – idag och i framtiden?

Thunderclap_image_3

Frågetecken kring matstrategin

Sveriges har fantastiska förutsättningar att producera mat. Här vill regeringen få mer fart i en färdplan som kallas Livsmedelsstrategin. Startskottet gick igår inför flera hundra matmänniskor på Nalen i Stockholm. Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht startade entusiastiskt med breda visioner om en ökad produktion, om förädlad svensk mat som skulle bli en exportsuccé, om näringen och om vikten av att det blir hållbart (detta gummibegrepp som alla omfamnar men som alla har egna tolkningar av).
10153830_881123238572544_1810085024218520597_n
Efter sin inledning fick han frågan om konsumenternas roll och svarade då ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det låter bra. Vi tar det som en generös inbjudan att delta och influera. För det är sant – att utan förtroende från de svenska konsumenterna att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Men vad betyder det i praktiken? Luttrad som jag är vill jag se resultatet innan jag tror att det verkligen blir bra både för konsumenterna, företagen, samhället, djuren och naturen. Särskilt oroväckande är det eftersom en plattform för hela strategiarbetet verkar vara Rolf Annebergs stora utredning om svenskt lantbruks konkurrenskraft. Här gavs flera varningssignaler i form av öppenhet för slappare regler för kemikalier. Och inför följande formulering: ”Det behövs en bättre balans mellan djurskydd och konkurrenskraft”. Sånt brukar aldrig betyda fördel djuren.

Sveriges Konsumenters egen livsmedelsstrategi är för övrigt en utmärkt input och start i arbetet. Varsågod – bara att kopiera!

Äntligen ursprungsmärkning!!

Allt fler vill inte bara veta VAD de köper utan även HUR maten kommit till butiken, alltså matens historia, produktionsmetoder, miljöeffekter etc. Eko-boomen är ett exempel på det. Det stora intresset för matens ursprung är ett annat. Undersökning efter undersökning visar att folk verkligen vill veta var maten kommer ifrån. Inte minst har skandalerna med antibiotikaresistens till följd av dålig djurhållning i till exempel Danmark bidragit till detta.
bratwurst-10427_640
Just ursprungsmärkning av kött är mycket en EU-fråga och vår europeiska organisation BEUC samordnade i våras en kampanj med krav på konsumenternas rätt att få veta var köttdjuren är födda, uppfödda och slaktade. Och det gäller allt kött, även den mängd som ingår i korven, lasagnen och alla de andra färdigrätterna. Egentligen ganska självklart, varför ska det bara gälla biffen och inte korven? Varför ska inte konsumenterna kunna göra ett medvetet val av patén eller den färdiga gulaschen?

Men motståndet har varit intensivt, inte minst från livsmedelsföretagen som menar att det skulle bli mycket ”krångligare” och dyrare för konsumenterna. Den reaktionen kommer i och för sig alltid med ryggmärgsreflexen när nya konsumentskyddande regler föreslås men det är ändå ett självklart krav som skulle göra det lätt att välja rätt. Dyr-argumentet har vi hört förr och i en fungerande konkurrens brukar det visa sig vara ganska lite värt. Man anpassar sig och hittar metoder även för detta. Det ställs ju trots allt allt högre krav på att köttpartierna som skickas runt i och utanför Europa ska vara spårbara, inte minst efter hästköttsskandalen.

Nu har parlamentet skickat ett mycket tydligt krav till EU-kommissionen att de ska ta fram regler just för ursprungsmärkning av sammansatta produkter. Verkligen inte en dag för tidigt. En seger för konsumentrörelsen – så långt. Räkna med fortsatt intensiv kanonad från industrin som vill slippa krav på tydlighet på förpackningarna. Så segern är långt från vunnen helt.

Det försåtliga när-ordet

I takt med att vi köper mer ekologiskt blir ”nära” ett allt mer attraktivt säljargument. Närodlat och närproducerat används om mängder av matvaror där det mycket väl kan vara röra sig om en bluff. Till och med Livsmedelsverket använder det i sina nya kostråd och en annan myndighet – Jordbruksverket – kritiserar dem i sitt remissvar för detta. Svenska Dagbladet ägnar detta ett helt uppslag, där jag också uttalar mig om begreppet närproducerat.

Självklart stämmer ”närproducerat” om jag köper morötter eller kött på en gård med grönsakslandet och kohagen inom synhåll. Men sedan blir det med ens svårare. För vad är egentligen ”nära”? I kilometer, alltså.
Nara
Jag tillbringarna somrarna i östra Skåne. Där finns ett av landets större slakterier med ett enormt upptagningsområde. Köttet därifrån kan knappast kallas närproducerat även om jag bor nära själva anläggningen.

Det är glädjande att allt fler människor inte bara bryr sig om VAD som produceras utan även HUR. Men ”nära” är emotionellt laddat och odefinierat, det rymmer för många människor en aura av miljö och småskalighet, förutom att produkten inte färdats tvärs över landet eller jordklotet. Det är helt enkelt lite för bra. Och därmed lockande att använda. Till och med Centerpartiet försöker rida på dess goda feeling genom att tala om ”närodlad politik”. Det paradoxala är också att avståndet inte på något sätt är någon garanti för att det är mer miljövänligt. Dessutom är transporten vanligen en mycket liten del av den totala miljöbelastningen.

Många vill stödja sin bygd eller sin regions bönder och då ska de ha möjlighet till det, men det ska vara ärliga tag. Möjligen är begreppen lokal och regional ett bättre alternativ, de talar entydigt om geografin, men har även dessa begrepp har problemet med exakt var gränsen ska dras och dessutom var insatsvarorna till slutprodukten egentligen kommer från.

Vad gäller ”Nära” så ser jag bara två vägar – antingen en strikt definition eller kraftig begränsning och kontroll av att det följs. Eller att det inte används längre.

Ekologiskt är bra!

Ekologisk mat har varit en eldfängd fråga de senaste veckorna, efter att fyra forskare på Statens Lantbruksuniversitet (SLU) fördömt denna form av odling. Och fått mothugg av andra forskare på SLU, liksom av LRF och miljörörelsen med flera.

För Sveriges Konsumenter är ekologiska livsmedel fundamentala på vägen mot enLivsmedelsstrategi_hel_430hållbar produktion – om än inte allenarådande. Så här säger vi i vår nya livsmedelsstrategi: ”Ekologiska livsmedel visar på många sätt vägen för en hållbar produktion, men all produktion måste uppfylla höga krav på hållbar utveckling. Det innebär ett absolut minimum av kemiska bekämpningsmedel och antibiotika till djur. Det innebär kraftfulla åtgärder för att minska klimatbelastningen, gynna den biologiska mångfalden, minimera läckaget av kväve och fosfor till naturen och ersätta fossil energi med förnybar. Vidare måste arbetsmiljöförhållanden och djurens egenvärde respekteras.”

Rusningen efter ekomat har ökat, även om försäljningen fortfarande tyvärr ligger på nivåer långt under tio procent. Därför är det viktigt att det sker en uppryckning även när det gäller den ”konventionella” maten. Dagens livsmedelsproduktion är i grunden vettlös och ohållbar, den bygger på konstgödsel och kemiska bekämpningsmedel. Hälften av åkerarealen globalt används till djurfoder. Förutom att köpa KRAV-märkt för att göra en insats för miljön behöver vi väljamat i säsong, slänga mindre mat och äta mindre kött, liksom tänka på hur vi färdas till och från mataffären.

Vår ledstjärna när det gäller livsmedel är att alla konsumenter ska ha tillgång till bra mat. Det innebär mat som är SÄKER, PRISVÄRD och HÅLLBART PRODUCERAD. ”Prisvärd”, inte ”billig” – det är en viktig distinktion. Billig mat innebär ofta att vi skickar ”fakturan” någon annanstans – till miljön, djuren eller framtida generationer. Det gäller inte minst antibiotikaresistens, som jag skrev om i förra bloggen.

Vad gäller hållbar produktion måste politikerna göra mer. Det är dags att leva upp till utfästelserna i vår valenkät där en bred majoritet av riksdagspartierna lovade att uppmuntra produktionen av hälsosam och hållbar mat. Det måste bli mycket enklare att ställa miljö- och djurskyddskrav i offentlig upphandling för att få så sätt få en större volym på den hållbara produktionen. Beslut om detta ska i görligaste mån fattas på EU-nivå eller ännu hellre global nivå för att inte hota svensk, schysst produktion. Skärpta regler måste också överallt kombineras med effektiv kontroll och tuffa sanktioner för att avskräcka från fusk.

Och så måste handeln skärpa sig. I vår handlingsplanfram till 2020 fokuserar vi särskilt på handelns roll att påverka våra konsumtionsmönster. Den kan göra mycket mer åt pris, utbud, exponering och marknadsföring så att hindren mot en mer hållbart producerad mat undanröjs. Håll utkik efter reklamen av julmat. Blir det samma gamla vanliga med billigt kött i massor eller finns det ett mer hållbart ansvarstagande? Snart vet vi. Kom ihåg att väldigt många människor VILL göra en insats genom sina val i butiken. Men hindren är för stora och starka kommersiella krafter drar åt andra håll.

Kött togs också upp när Livsmedelsverket igår presenterade sina nya kostråd. De går allt mer mot att mat ska vara bra både för människan och planeten, vilket är glädjande. 500 gram kött och chark i veckan – mer bör vi inte äta. Här finns en megautmaning – inte minst för att få män att byta livsstil.

Magnitud som klimathotet

Antibiotikaresistens dödar människor runt om i världen – cirka 25 000 personer om året enbart i Europa. Och då har vi antagligen bara sett början. Förra veckan kom en ny larmrapport om antibiotikaresistenta bakterier i svenska kyldiskar i Dagens Nyheter. I fyra av tjugo paket med danskt griskött fanns smittan och i ett av tjugo tyska paket. Att ett ”skott i mörkret” på tjugo paket får så många träffar tyder på att det är vanligt förekommande. Vilket är en väckarklocka. Som skräller allt högre.

Det är ju inte första gången smittat kött hittas i Sverige, larmen kommer oroväckande tätt nu. I andra länder ser det ännu värre ut. Av den kyckling som sålts i Tyskland, Nederländerna, Spanien, Italien och Portugal är 72-98 procent smittad av bakterier som är resistenta mot antibiotika. Alltså NÄSTAN ALL kyckling. DN har idag en förskräckande tabell, där Cypern och Italien är värstingar. Av det skälet har frågan kommit upp även på europeiska konsumentrörelsens agenda. Sveriges Konsumenter deltar nu i den EU-inriktade kampanj för att minska antibiotikaanvändningen inom djurhållningen som startar idag.

Alla måste hjälpas åt. Detta är en global fråga. Det är också i högsta grad en politisk fråga. Att nöja sig med frivilliga åtgärder från produktionen räcker inte, nu krävs krafttag – och det snabbt. Att som i vissa EU-länder fortfarande tillåta att veterinärer får provision på att skriva ut antibiotika är exempelvis hål i huvudet, för att tala klartext. De hot som just nu glimtar till i svenska kyldiskar har megaproportioner. Klimathotet kan göra delar av planeten obeboeliga. Men detta har en liknande magnitud. En ny WHO-rapport formulerar det så här: ”En post-antibiotika-era, då enkla infektioner kan innebära döden, är inte någon apokalyptisk fantasi utan en högst reell möjlighet under detta århundrade.”

Risken för att friska människor ska bli sjuka av smittat kött är än så länge liten, men hög förekomst av resistenta bakterier beror på att djuren har behandlats med mycket antibiotika antingen för att de är sjuka eller i förebyggande syfte; båda är tecken på dålig djurhållning. Antibiotikan hamnar sedan i miljön – den veterinärmedicinska antibiotikaanvändningen räknas i ton och de flesta reningsverk har inte system för att skilja ut antibiotika ur avloppen. Det bidrar till ett ökat antibiotikatryck generellt. Något som i många europeiska länder redan har påverkat möjligheten att använda våra vanligaste antibiotika i sjukvården och sannolikt kommer att göra det i Sverige också.

Samtidigt läser vi i en ny studie från Konsumentföreningen Stockholm att priset på kött i princip stått still sedan 1993. Kyckling har till och med blivit billigare! Det bär emot för en konsumentföreträdare att klaga på låga priser men att kött är så billigt har ett skäl – dagens produktion är totalt ohållbar och måste ställas om. Den går ut över djuren och över naturen. Och snart över vår hälsa.

Sverige, Norge och Island är de länder i Europa som använder minst antibiotika i djuruppfödningen. I Sverige får man enbart behandla djur som är sjuka, inte i förebyggande eller tillväxtbefrämjande syfte. Ursprungsmärkning är en viktig del för att i alla fall ge konsumenterna en chans att välja och välja bort i affären. Och märkningen ska självfallet även finnas på korv, köttbullar och färdigrätter. Köp ekologiskt eller svenskt griskött.  Köp mindre men bättre kött. Följ råden när du hanterar allt kött. Och tala både med dina svenska politiker och med parlamentarikerna i Bryssel om att du är oroad. Påminn dem om att makten ligger i deras händer!

LU-12121043