Vad står det egentligen på förpackningen? Det är troligen en av de allra vanligaste frågor vi konsumenter ställer oss i en livsmedelsaffär. Jag vill påstå att alla i det här landet då och då råkar ut att för att inte kunna läsa vad maten eller drycken innehåller. Själv är jag 53 år och har hyfsat god syn, men titt som tätt tvingas jag ge upp. Bokstäverna är för pyttiga,  kontrasten rena skämtet och typsnittet nästan medvetet valt för att försvåra läsningen. Dålig belysning i butiken gör det inte precis enklare.

Det är en fråga som följt mig och Sveriges Konsumenter genom många år. Som kan göra många i våra medlemsorganisationer fullständigt rasande och förtvivlade. Och egentligen är det helt otroligt. Vi VILL veta vad maten innehåller, vad den har för näringsvärden, hur den tillagas, var den kommer ifrån. Vi VILL göra medvetna val. Är av allergiker MÅSTE vi vara säkra på att slippa nötten, mjöl, mjölk… Ändå möts våra rättigheter av en förbluffande nochalans. Vi FÖRVÄGRAS denna information. Den döljs genom tafflig, pyttig text som bryter mot allt som man lär sig dag 1 på vilken typografiutbildnig som helst. Ofta staplas felen på varandra – liten text i långa rader med usel kontrast. Handel och industri tar inte sitt ansvar. De SVIKER konsumenterna genom att BLUNDA  för problemet. Ofta under förevändningen att ”det får inte plats”. Svar: Skitsnack, det får den visst. Om viljan finns. Ta bort lite bilder, minska antalet språk. Eller minska antalet tillsatser…

Sveriges Konsumenter och Konsumentföreningen Stockholm tar nu tag i problemet genom kampanjen ”Större text, tack!”. Se hemsidan och debattartikeln t ex.hoppas att många konsumenter hänger på och hjälper oss att pressa handel och industri. För det här har pågått alldeles för länge. Det är en SKAM att vi så ofta får klara problem att ta reda på bland det det mest självklara – vad maten egentligen innehåller. Och det här drabbas inte bara dem somär synsvaga, det drabbar oss alla. Och ansvaret delas av flera. Inte minst reklambyåerna och designmakarna tillhör dem som verkar tycka att konsumentinformationen på förpackningen mest är i vägen. Livsmedelsverket skulle också kunna göra mycket mer för att driva frågan. Så skäms ni också!

Många av oss minns kokt höns med ris och currysås. Med välbehag. Men det är en maträtt man inte ser röken av längre. Kyckling som bara föds upp för att bli klubbor och bröst  finns överallt. Men inte de artfränder som värpt ägg ett helt liv. Vart försvinner de? I min barndom tog man vara på dem och gjorde ljuvliga långkok. När jag tog upp frågan på ett kanslimöte idag reagerade en av de yngre medarbetarna mycket frågande på begreppet ”kokhöns”. Uppenbarligen är detta en generationsfråga. Eftersom jag tycker att det måste vara ett miljövidrigt slöseri att vi inte tar vara på alla uttjänta värpare gör jag lite research. Jag ringer upp en god vän som jobbat sitt vuxna liv i fjäderfäbranschen. ”Åh, kokhönsen…”, skrockar han. ”De dog ut med min mormor, ingen vill betala för dem idag.” Efter ytterligare efterforskningar klarnar läget: Värphönsen har blivit mindre med tiden och det finns ingen avsättning för köttet. Förutom på export där köttet från de taniga djuren blir salladsingredienser. Skälen att de inte finns i svenska butiker eller restauranger är att kyckling är så billigt och att långkok inte är dagens melodi. Det finns ingen modern familjefar eller -mor som, när de sladdar in i butiken med vaga idéer på dagens kvällsvard, skulle greppa en kokhöna. Även om det skulle vara synnerligen billig mat.

Skälen är brist på såväl tid som kunskap. Jag kan tycka att det är lite synd. Möjligen skulle någon av alla de TV-kockar som befolkar tablåerna kunna göra en insats. De håller ju på att återinföra kalops och fläsklägg, så varför inte klassikern höns med ris och curry? Finns det månne någon butikskedja som skulle våga språnget? Jag hoppas att denna påskblogg inspirerat många av er att ta den gamla maträtten till heders igen. Kanske någon av er blir initiativtagare till Facebook-gruppen ”Kokhönsens vänner”.

”Det är ingen som frågar efter det.” Det är standardinvändningen från handel och industri mot förändringar. Speciellt om det handlar om social rättvisa och miljö. Det gäller mat. Det gäller hemelektronik. Det gäller leksaker, som härom dagen när jag föreläste på Leksaksbranschens dag. Mitt svar är: Att man inte frågar efter det där, i köpsituationen, är inte detsamma som att man inte skulle köpa om det fanns möjlighet. Tänk er detta: Du vet att nallen eller bilen där i hyllan kanske framställs under omänskliga förhållanden. Du skulle egentligen vilja vara säker på att just den är människo- och miljövänligt tillverkad, där borta i Kina. Men steget därifrån till att fråga – det är långt. Med en tonårig expedit i kassan, som troligen inte har en susning. Med ungarna hängarna i hasorna. Med en växande kö bakom. Och ont om tid…

Det finns ett rejält publiktryck för miljö och etik, det märker vi på Sveriges Konsumenter och det visar sig tydligt på att till exempel KRAV-märkt mat inte räcker för att motsvara efterfrågan. Men brist på klar information och klara kriterier tillsammans med exponering och annonsering som inte visar på alternativen är höga barriärer mot en förändring. Vad det handlar om är att göra det lätt att göra rätt. Det blir det exempelvis om det finns etiska alternativ väl synliga. Det blir det om butiken i sig går i god för att de inte säljer nåt annat än schyssta grejer. Att man sätter sitt varumärke i pant på att man tar ansvar hela vägen till plantagen eller fabriken. Det ni – ICA, Toys R’Us, Elgiganten och alla andra – där har ni en utmaning. Göm er inte bakom den tunna ursäkten att ingen uttryckligen frågar. Skyll inte heller på att kunderna bara bryr sig om priset. I en debatt med ICA-chefen Anders Svensson härom veckan hänvisade han till att ”alla våra undersökningar” visar att priset kommer först. Jo, det gör det ju säkert. Men vad kommer tvåa och trea på listan för kunderna? Det är också viktigt, och värt att ta fasta på. Får man dessutom en uppmuntran att tänka på nåt annat än priset så finns det hopp om en mer hållbar utveckling…

Ska man säga något positivt om all mat som kastas och all okunskap kring datummärkningar så är det möjligen: Det kan i alla fall inte bli sämre. Idag kommer nya siffror från Konsumentföreningen Stockholm, som borde ha medalj för att man fört upp svinnet på dagordningen. Och för att man kampanjar. Förutom att var fjärde matkasse blir sopor klarar majoriteten inte av att skilja på bäst före och sista förbrukningsdag. Hur har det kunnat gå så illa? Det finns såklart många förklaringar. Stora förpackningar är en men mycket handlar det om kunskap och om mentalitet. Här får vi betala priset för att Hem- och konsumentkunskapen är skolans minsta ämne. Här får vi betala priset för att begreppet hushållning nästan ramlat ur Svenska Akademins ordlista. Här får vi betala priset för att gamla hederliga informationskampanjer a la anslagstavlan är ett minne blott. Det behövs kunskapslyft som kan skapa en sorts mat-självförtroende som gör att man vet att köttresterna med lite komplettering blir en utmärkt pytt, gryta, soppa eller omelett. Det kan ge det mat-självförtroende som gör att man inte slänger utan att titta och lukta först. I brist på Anslagstavlan och som komplettering till ”Släng inte maten-kampanjen” – kanske kan livsmedelsindustrin och handeln klämma in lite folkbildning i sina  jätteannonser, precis som Eon gjorde nyligen om standby-problemet. Sedan behövs ett nytänk när det gäller datummärkningen, kanske ”minst hållbar till”. Då kanske man kan få oss alla att förstå att mjölken kan vara utmärkt drickbar i flera veckor efter ”bäst före”.

Vi ska äta mer fisk, tycker kostexperterna. Problemet är att den håller på att ta slut. I galenskap överträffar EU:s fiskeripolitik med råge den hårt kritiserade jordbrukspolitiken. 90 procent av EU:s fiskbestånd är utsatta för överfiskning – och ändå fortsätter det. Med stora skattefinansierade stöd upprustas stora fiskefartyg och dammsuger bottnarna i våra hav. Helt i strid med både vetenskapen och allmän logik. Politik när den är som sämst. Härom veckan hamnade jag bredvid Isabella Lövin, författare till den viktiga boken ”Tyst hav” och idag EU-parlamentariker, på ett flyg från Bryssel. Hon beskrev lobbyisterna som avlöste varandra vid utskottsmötena. Först en representant från fiskeribranschen, sedan för handeln som krävde ”garanterad tillgång till fisk”. Parlamentarikerna nickade förstående, berättade Isabella och sa också att någon konsumentrepresentant aldrig synts till. Vi och BEUC skulle gärna engagera oss, men vi räcker tyvärr inte till för allt. Här krävs en helt annan inriktning, inte minst nu när EU:s fiskeripolitik revideras.

Detta är ett av de tydligaste exempel på att politiker gärna talar om ”hållbar utveckling” men samtidigt kraftigt subventionerar det motsatta. Under rubriken ”Du betalar miljöförstöringen” i senaste numret av tidningen Neo uppmärksammar både Maria Wetterstrand och ultraliberalens Mattias Svensson denna dystra sanning. Läsvärt (tyvärr inte utlagt på nätet)! Läs även Svenska Dagbladets ledare idag söndag, på samma tema.

Låt mig så här i inledningen av 2011 få vara lite positiv. Möjligen överraskar det någon, men vi tycker också att det finns mycket som är bra och som går åt rätt håll för oss konsumenter. Konsumentrörelsens roll är mycket att vara en nagel i ögat, en vakthund, en motkraft mot kommersiella krafter. Vi har våra medlemmars uppdrag att kritisera och ifrågasätta handel, industri, jordbruk, politiker, myndigheter. När de glömmer eller struntar i konsumenterna. För vem ska göra det annars? När media vänder sig till oss för kommentarer gör det naturligtvis för att vi har en ståndpunkt som står i motsatsställning till en annan part på marknaden, vi är en del i en intressekonflikt. För så fungerar journalistiken. Men det innebär naturligtvis inte att vi tycker att allt är becksvart och att alla är skurkar. Tvärtom, de flesta företagare är seriösa, de sliter och de gör rätt för sig. Dialog är viktig – också. Det viktiga är målet: Förbättringar för konsumenterna. En stor del av handeln tillämpar också regler som är långt generösare än vad lagen säger, till exempel vad gäller garantier och öppet köp. Och när det gäller ansvar för miljö och social rättvisa händer det  en hel del, vilket jag poängterat i tidigare blogginlägg. Så nu vill jag ge lite mer konkret ros till två företag som gjort något riktigt bra. De är inte fläckfria, det finns kritik att rikta mot annat de gör men just nu låter vi riset ligga. Jag talar om Eon och Ica. Kraftbolaget Eon har i stora annonser i dagspress och affischer i lokaltrafiken uppmanat oss att inte låta elgrunkorna hemma stå i standby-läge över natten. Bravo! Fler gjorde göra som ni, sprida viktiga budskap som bidrar till en hållbar utveckling på betald annonsplats. Det görs naturligtvis också för att skapa goodwill åt Eon, men strunt i det. De gör en insats. Samma sak gäller Ica, som anställt 400 funktionshindrade, gett dem meningsfulla arbetsuppgifter ute i butikerna och därmed visa att alla kan bidra, att alla har ett värde och visat vägen för andra. Visst har de skickligt gjort en PR-grej av det, men det ändrar inte på det faktum, att det är en synnerligen god gärning. Och som gör att jag med lätt hjärta kan säga: Lär av Eon och Ica! Eller kanske snarare: Häng på trenden. Den som hoppar på tåget sent kommer att få konsumenternas hårda dom över sig.

Miljön var ett konferensrum på ICA:s huvudkontor i Solna. Vi var ett 20-tal som arbetar med konsument-, miljö- och människorättsfrågor, plus ICA:s eget folk. Och så två män från Chiquita. Alla var vi inbjudna att diskutera hur ICA kan bli bättre på socialt ansvar. Utgångspunkten var Consumers Internationals rapport om slavliknande förhållande bakom billig ananas i butiken. Heder åt ICA som tog initiativet till diskussionen. De fick många förslag, som flitigt antecknades. De lovade återkomma, rapportera. Bra, seriöst. Varför gör inte Coop detta? Nu är frågan hur ICA faktiskt tar hand om förslagen. Och med vilken entusiasm nya tankar tas emot av allt från högsta ledningen ner till alla tusentals enskilda ICA-handlare. Frågan är också varför inte mer gjorts tidigare. ICA och andra livsmedelskedjor har i alla år kommunicerat en enda sak till oss kunder – priset. De borde kunnat använda allt detta dyrt inköpta annonsutrymme bättre, nämligen att berätta om andra värden i produkten som kvalitet, miljö, etik och djurskydd. Men bättre sent än aldrig. Kanske kan vi till och med se figuren ICA-Stig tala om annat än finfina priser. Tänk om han kunde missionera i hållbarhet. Vilken folkbildningsinsats! Och vilken möjlighet för ICA att bräda konkurrenterna.  Så fortsättningen blir spännande.

Härom veckan slängde jag ett antal värdekuponger från ICA och Coop. Orsak: De hade gått ut. Nu inför Coop den gamla hederliga återbäringen – en företeelse som kanske vissa tycker är gammaldags men som definitivt har en fördel: Den förvandlas inte till en papperslapp som riskerar att glömmas i en hög av andra papperslappar. De representerar ett verkligt värde (som dessutom är tilltalande stort i Coops fall). Jag förstår inte varför ICA och Coop redan tidigare har satt pengarna direkt på kontot, så att de dras av vid nästa köp istället för att skicka på oss papperskuponger. Eller jo, det förstår jag. De kalkylerar naturligtvis med att en stor del aldrig löses in. Och simsalabim, så har de både fått oss att känna oss gynnade som kunder och dessutom sluppit kostnaden. Konspiratoriskt? Knappast.  Så varför inte göra som Coop? Ni behöver ju inte kalla det återbäring, kalla det ”bonus” eller nåt annat trevligt. Alternativt – sänk priserna!

Vilken dag och kväll! Helt matt efter en eftermiddag med trendseminariet ”Konsument 2020″. Och sedan en kväll med galamiddag och utdelning av konsumentpriset Blåslampan. Sveriges Konsumenter och Råd & Rön har växlat upp rejält och idag bjudit in till ett späckat seminarium om kvalitetsfrågor, glömda konsumentgrupper och ”gratisgenerationen” och sedan en middag med trevligt folk från organisationer, företag, myndigheter och media.

Och vem blev det då som, för åttonde gången, fick ta emot blåslampan (jo, det är en äkta, graverad blåslampa)? Dessutom ur handen av vår nya konsumentminister Birgitta Ohlsson. Jo, det syns ju på bilden, det blev Mats-Eric Nilsso – journalisten och författaren som verkligen satt en blåslampa på livsmedelsindustrin genom bland annat boken ”Den hemlige kocken”. Jätteroligt, med tanke på det medvetande hos konsumenter som boken skapat och de genomgripande förändringar som den åstadkommit i livsmedelsindustrin. Och som de faktiskt tackar honom för idag (vilket de inte gjorde när boken kom). Det behövs mer av omskakande, avslöjande, klargörande böcker, filmer, reportage. Mycket återstår att upptäcka om det som händer bakom kulisserna. Hoppas priset inspirerar flera att gräva – och därmed öka konsumentmakten.

Mats-Eric var en av de fyra finalisterna, de andra var Stefan Jarl, Zarah Öberg och Pricerunner. Läs mer om seminariet och priset här och här.