Strategi på villospår?

Igår gick åtta organisationer ut med ett öppet brev till ministrarna Romson, Bucht och Bolund om den kommande livsmedelsstrategin. Vägen till en sådan har varit gropigare än många förutsett. Och nu måste regeringen visa att de menar vad de sagt, även miljöpartiet (även om de har bråda dagar just nu). Det handlar om konsumenternas förtroende. Om de nationella miljömålen. Om djurskyddet.

Det var tretton månader sedan stod landsbygdsminister Sven-Erik Bucht på Nalen och pratade om den kommande livsmedelsstrategin. Han förkunnade att ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det lät bra. För så är det – utan tilltro att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Efter ett år av dialog och lobbying - vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Efter ett år av dialog och lobbying – vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Sedan dess har vi och flera av våra medlemsorganisationer aktivt drivit konsument- och hållbarhetskraven i dialoger, seminarier, debattartiklar och skriftliga inspel om ”konsumenten i centrum”. Vi har uppvaktat ministern och vi har format en gemensam vision tillsammans med miljö- och djurskyddsrörelsen. Vi, som representerar medborgarna, har lobbat. Det har även lantbrukarna och industrin gjort.

En viktig poäng för konsumentrörelsen är folkhälsan. Ska en strategi handla om vilken mat som helst, bara den är svensk? Ska den tillåtas krocka med en politisk ambition – på ett annat departement – att bekämpa ”fetmabomben” och andra problem till följd av att vi äter för fet, söt och för salt mat.

Om tre månader ska jag debattera livsmedelsstrategin i Almedalen. Förhoppningsvis vet jag vilken. Hela arbetet är försenat, processen är sluten och är just nu en mycket het potatis inom regeringskansliet. Planen är att den ska presenteras före sommaren, efter beredning inom regeringen och förankring hos oppositionen.

Blir det en ren produktionsstrategi? Samma som förr, fast mer? Trots att marknaden – alltså vi konsumenter – skriker efter mat som är schysst mot miljön, schysst mot djuren, schysst mot den egna hälsan. Den säljer allt mer trots att marknadsföringen är massiv för det som är ohälsosamt – läsk, chips, godis. Liksom för kött och chark. Eller som Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, skrev på DN Debatt nyligen: ”Det är oroande att representanter för livsmedelskedjan inte tycks bejaka denna marknadspotential utan i stället driver att Sveriges miljö- och djurskyddsregler ska försvagas”. Hållbar mat kan inte vara något ”extra”, en nischprodukt. Hållbar mat måste finnas för alla. Det måste vara själva normen

Förtroende för svenska mervärden är det som kommer att avgöra om strategin blir flipp eller flopp. ”Konkurrensneutralitet” urholkar bilden att svensk mat generellt har klara fördelar. Svenskt lantbruk har svårt att konkurrera med lågt pris. Dessutom är priset för ett lågt pris ofta högt i långa loppet – för miljön, hälsan och djuren.

I takt med att klimatförändringarna och antibiotikaresistensen blir synliga för oss alla kommer konsumenternas krav att öka. Även på marknadsföringen och informationen. Hur länge tror ni att det räcker med att säga ”svenskt” utan att förklara närmast övertydligt varför det är bättre än säg danskt eller tyskt? Transparens är också viktigt, framför allt vad gäller djurhållningen. Den dagen kommer när konsumenterna faktiskt vill se hur det går till i svin- och kycklingfabrikerna. Inte i mönsteranläggningar utan i vilken som helst. Tål branschen det?

Livsmedelsstrategin kan bli en win-win, som också bidrar till ökad lönsamhet i svensk matproduktion. Men då krävs att konsumentförtroende och hållbar produktion fylls med reellt innehåll.

Utmana läsknormen!!

En av årets sockerhögtider står för dörren. Vi svenskar äter mest godis i världen och nu i helgen peakar det. Jag vill inte fördystra den annalkande påskstämningen (och jag kommer själv att trycka i mig ett och annat chokladägg). Men vår myckna sockerkonsumtion är ett stort folkhälsoproblem. Och det är inte bara skumbananerna och geléråttor som är problemet. Söt läsk bidrar också starkt till att var fjärde tioåring idag är överviktig i Sverige. De marknadsförs och exponeras hårt i matbutiker och de stora flaskorna dominerar. Vilket naturligtvis är en medveten taktik för att öka konsumtionen. En öppnad flaska dricks upp, det vet både jag, du och tillverkarna. Och läsk är billigt, priset på socker och läsk har gått ner de senaste decennierna.

Den som rest över världen vet att Coca Cola-skyltarna och reklamen finns överallt, även i de fattigaste områden. Problemet är så stort att flera länder infört en särskild läskskatt – senast Storbritannien. Detta av en konservativ regering, som inte precis varit några varma anhängare av regleringar och skattehöjningar. Finansminister Osborne motiverar skatten så här: ”När jag ser tillbaka på min tid här i parlamentet så är jag inte beredd att säga till nästa generation: ”Jag är ledsen. Vi visste att det fanns problem med söta drycker. Vi visste att det orsakade sjukdomar. Men vi duckade för besluten och gjorde inget åt det”.

IMG_6992Läskindustrin hatar sådana här tankar och är paniskt rädda att de ska sprida sig. I Mexiko infördes sockerskatt och fick påtagliga folkhälsoeffekter. Industrin lobbar intensivt för att den ska avskaffas. Norge, Finland och Frankrike är andra länder med sockerskatt. Sverige då? Fetmaforskaren Claude Marcus är en av dem som förordar det, bland annat med argumentet att socker är för billigt i förhållande till nyttigheter som frukt och att vi redan har skatt på skadliga produkter som tobak och alkohol. Den svenska regeringen var emellertid snabba med att deklarera att man inte tänker följa det brittiska exemplet. Även om Gabriel Wikström inte höll dörren helt stängd i sitt inlägg. Och oavsett skatt så krävs nu politiska krafttag för folkhälsan och för minskad sockerkonsumtion i regeringens livsmedelsstrategi. Detta har Sveriges Konsumenter propagerat för i ett års tid nu.

För att återgå till läsken – ett problem är att det blivit en slags ”norm” som barndryck. En norm som sällan utmanas. Svensk Dagligvaruhandel har i olika inlägg förklarat att man vill ta ett större ansvar för folkhälsan. Varför gör man i så fall inget åt läsken? Samma sak på krogen, där läskindustrin metodiskt och medvetet stakat ut sitt revir. Gå till vilken pizzeria, hambugerrestaurang eller kebabhak som helst och se vilka drycker som lyfts fram. Inte är det mineralvattnet. När min familj går ut och äter är dryckesalternativen för barn ofta enbart Coke, Sprite och Fanta (alla från samma tillverkare, för övrigt). Möjligen finns mjölk. Ja, och så vatten. Servitören brukar titta konstigt på dottern när hon frågar efter must eller något annat som inte sött. I Tyskland, där vi nyligen semestrade, var det helt naturligt med alkoholfria, osötade alternativ som passade såväl barn som de vuxna. Det fanns bland annat ”Apfelschorle”, en uppskattad dryck med hälften äppelmust, hälften bubbelvatten. Hallå, krogvärlden. Det är inte bara på tallriken det behövs förnyelse utan även i glaset!

Sockret är en folkhälsobov, som till och med får jordbruksstöd av EU men ändå kostar statskassan miljarder i sjukvård, förlorade arbetsinkomster etc. Lyssna gärna till hur sockerlobbyn jobbar på P1:s ”Matens pris”. Socker tillsätts i godis, läsk, energidrycker, kakor, glass men också bröd, flingor, fruktyoughurt, senap, ketchup – you name it. Men ska man minska sockerintaget är det en god idé är att börja med en kraftfull insats mot läsken. Har vi egentligen råd att låta bli..?

Välkommet kött-skryt

”Vi sänker kötthalten i korven”, skryter Preem med på sina reklamtavlor. Jag stannar till och konstaterar att det faktiskt håller på att hända saker. En sådan reklam hade varit omöjligt för bara några år sedan. Traditionellt har man klagat på att korv innehåller för lite kött, att det är en produkt som är enkel att fuska med genom att dryga ut innehållet med mjöl, vatten och andra billigare råvaror. Även om man kan fråga sig hur avgörande förändringen av korven är (del av nötköttet har ersatts med fläskkött, se från webben nedan) så är det värt en liten applåd för att man i alla fall hakat på trenden och gör en grej av det.Skärmavbild 2016-02-27 kl. 15.06.10

Även köttjätten Scan har hakat på trenden med korvar och järpar där köttet delvis ersatts av grönsaker. Så visst händer det grejer. Köttkonsumtionen planar ut i Sverige eller till och med minskar något, visar en uppgifter från Jordbruksverket och Centrum för Konsumtionsvetenskap i Göteborg. Allt annat än en fortsatt sänkning av konsumtionen under kommande åren vore en sensation. Medvetenheten stiger snabbt, i skolor och på sjukhus talas det om köttfria dagar, hamburgerkedjorna hårdlanserar veggburgare. Fast det är en bit kvar till Livsmedelsverkets rekommendation om högst 500 gram kött och chark i veckan. Särskilt gäller det många av oss män.

Även landsbygdsminister Sven-Erik Bucht  säger sig nu vara för en minskning av köttkonsumtionen, efter sitt första, famösa uttalande i Ekot nyligen (se tidigare blogg). Så här sa Bucht i riksdagen i veckan: ”En lägre köttkonsumtion, både i Sverige och i andra länder, skulle vara bra för klimatet och i många fall även av hänsyn till andra miljöaspekter”. Viktigt är nu att vegetabilier som alternativ till köttet kommer med i en framsynt livsmedelsstrategi från regeringen. Här är det definitivt läge för innovation.

Och som vanligt är det på plats att påpeka att det inte handlar om att sluta äta kött. Utan att äta mindre men bättre kött. Bra för miljön, hälsan, plånboken och även svenska bönder om vi som konsumenter väljer utifrån produktionsmetoder och antibiotikaförbrukning. Och antibiotikaresistens är ett riktigt, riktigt läskigt hot, där vi som konsumenter kan göra en insats genom att ”rösta med fötterna”.  Sveriges Konsumenter återkommer i denna fråga.

Köttet – ett känsligt kapitel

Veckan har gått i köttets tecken. Måndagen blev allt annat än köttfri, när en landsbygdsminister och en liberal debattör utlöste stora känslosvall i den alltid lika politiskt känsliga köttfrågan. Sven-Erik Bucht yttrade i Ekot att kött varken var dåligt för miljön eller hälsan. För det fick han skäll – även av sina egna. Även jag blev alldeles paff och undrade vad regeringskollegorna från miljöpartiet egentligen tyckte. I senare uttalanden backade Bucht och ansåg också att intervjun var för hårt klippt.

Fakta är att köttkonsumtionen har skenat de senaste decennierna. Vi behöver äta mindre men bättre kött av både miljö- och hälsoskäl. Dagens köttfrossa är en parentes. Det av EU subventionerade lågprisköttet för oss i fördärvet.

IMG_6901Buchts uttalande ökar på oron inför den kommande livsmedelsstrategin, som skulle speglas av ”bred samsyn” och med hållbar utveckling som ledstjärna. I nästa vecka är det nytt möte i den så kallade dialoggruppen och hoppas vi på raka svar på frågor om varför processen försenats och varthän det egentligen barkar. Bucht talar mycket om ett konsumentperspektiv (senast på ett riksdagsseminarium igår – bilden). Men vad betyder det egentligen i praktiken? Och var tar folkhälsan vägen i strategin?

Liberalen Carl B Hamiltons inlägg på DN Debatt kom lite i skuggan av Bucht-intervjun. Men Hamilton svor rejält i kyrkan genom att tala om ”köttprotektionism”. Hamilton har en poäng i att svenskt kött per definition inte nödvändigtvis är bäst ur smak- och kvalitetsynpunkt. Men han verkar ha missat att antibiotikaresistens är ett extremt allvarligt hot och där är svensk djuruppfödning bättre än i andra länder. Och ursprungsmärkning är något konsumenterna vill ha för att kunna göra välinformerade val. Hur kan en inbiten liberal ha någonting emot det? Hamilton fick också duktigt med repliker.

I den förträffliga P1-reportageserien Matens pris sändes i veckan ett avsnitt om ”Köttet och politiken” som resonerade kring varför det här med kött är så känsligt. Bucht medverkar och menar att köttskatt är uteslutet, Anders Wijkman vittnar om hur det blir helt tyst bland politikerna när styrmedel kring köttet förs på tal. Detta trots att insikterna växer om vikten av att äta vegetariskt och om nackdelarna med dagens köttproduktion och –konsumtion. Men köttet är en central del av vår kultur och det finns en utbredd inställning – inte minst bland män – att politikerna inte ska påverka det jag lägger på grillen. När det tydligen är helt okej när det gäller bensin, tobak, alkohol och parfym. Och när kött faktiskt är subventionerat genom EU:s jordbrukspolitik. Här vågar väldigt få politiker utmana väljarna. Eller mäktiga lobbyintressen hos jordbruket och industrin.

Trenden är tydlig – ökat medvetande om köttets baksidor. Men det går alldeles för långsamt. Information kommer inte att räcka, det krävs även modiga politiker som tänker långsiktigt och inför styrmedel. Det verkliga priset måste synas på prislappen. Handeln måste också göra mer för att bidra till att vi köper mindre men bättre kött, om vi nu ska ha kött. Att det är omöjligt är bara snack. Varför ska just köttet vara en volymprodukt? Kunderna lägger gärna pengar på knäckebröd, olivolja, youghurt, potatis och andra varor där det finns ”premiumprodukter” så varför skulle det inte funka på köttet? Där det faktiskt är nödvändigt både av folkhälso-, djurskydds-, miljö- och klimatskäl. Vilket också föranleder mig att slå ett slag för den förträffliga Köttguiden!

Släpp loss solidariteten

En liter mjölk kostar dryga tian idag. Så länge tillbaka jag kan minnas har det varit ungefär detsamma. Eller åtminstone några decennier. Samtidigt läser vi om mjölkkris och om gårdar som får slå igen. SVT:s Uppdrag Granskning sände i våras ett sorgligt reportage om mjölkbönder i konkurs där ilskan i första hand riktades mot Arla.

Arla är idag en internationell koncern där svenska bönder är i klar minoritet och som har en mängd varumärken av bland annat matfett och ostar där svensk mjölk inte ingår. Men problemet är mycket större än ett enskilt företag. Inom EU minskar efterfrågan, vi får inte exportera till Ryssland och de nationella begränsningarna (mjölkkvoterna) avskaffades i april. Summa summarum lägre pris till bonden, ända ner mot 2:50 per kilo mjölk.

KOimageTill bilden av massiv nedläggning ska också tilläggas att gårdarna blivit större. Antalet kor minskar alltså inte lika snabbt som antalet gårdar. EU:s gigantiska stödmaskineri håller näringen igång och det har nu bestämts om ytterligare hundratals miljoner i stöd.

Och att mjölkproduktion är så mycket mer än själva drickmjölken – ost, yoghurt, kvarg, grädde, smör, glass, soppor, såser…

Många konsumenter är bekymrade och beredda att betala mer för att stödja svenskt lantbruk. Tre av fyra konsumenter vill veta ursprung på mejeriprodukter. Vi märker också att det finns en klar vilja bland konsumenterna att hjälpa till, många inser att ”priset för lågpriset” är högt för dem som bor och jobbar på landsbygden. Kampanjer om ”mjölkkrona” och ”mjölklöfte” har startats för att ta mer betalt. ICA och andra kedjor samarbetar nu med LRF för att ”runda” Arla. Det är en unik situation. Och mycket intressant. Handeln som tidigare nästan bara intresserat sig för pris lyfter allt mer upp andra värden. Man blir glad. Ungefär som när man ser stora demonstrationer för en mer human flyktingpolitik. Ett nytt tidevarv, känns det som…

Det tröttsamma mantra att ”konsumenten säger en sak och gör en annan” stämmer inte längre. Om det någonsin gjort det. Många går på priset, många måste gå på priset, men alla konsumenter är inte likadana och miljön, klimatet, antibiotikaresistens och andra ödesfrågor får fler och fler att förstå hur allt hänger ihop. Eko-boomen, fairtrade-boomen, haussen av köttersättningsprodukter och nu senast mjölkkrisen – alla är det tecken på ett uppvaknande. Det gör skillnad genom att flytta handen en liten bit i butiken. Och den tröga handeln börjar vakna, även om väldigt mycket går i gamla hjulspår och väldigt mycket fortfarande handlar om att vara BILLIGAST.

Centralt är att konsumenterna kan känna sig säkra på att ett prispåslag i handeln verkligen når bonden. Hittills har pålitliga system saknats för detta. Vi måste också bli klara med att det inte räcker med att betala mer för drickmjölken. Det krävs tio liter mjölk till ett kilo ost men ursprung är inte helt enkelt att se på ostpaketet. Vi har ett bättre djurskydd än andra länder, vi använder mycket mindre antibiotika i djuruppfödningen. Det ska vi vara stolta över, det ska vi använda. Vi kan ändå inte konkurrera med låglöneländer. Trots detta finns det krafter som vill dra ner på svenska särkrav om bland annat bete.

Sedan finns det en dimension till. En risk som lurar, någonstans där framme. I svenskmärkningens tidevarv måste vi hålla kolla på att stämningen inte glider över i någon sorts otäck protektionism, att ”bara svenskt duger”. Någon sorts matens främlingsfientlighet. Skälen till att köpa svenskt ska bygga på fakta.

Det Egentliga Priset…

Skulle köpa tonfisk nyligen och fastnade framför denna hylla. Där fanns Abbas MSC-märkta tonfisk och en billigare variant. Vikt och annat var helt lika. Men den miljömärkta var mer än dubbelt så dyr – 21:50 mot 8:50. Och då undrar man ju lite varför. Och om mekanismerna bakom lågpriserna. Okej att någon krona extra tas ut för det välrenommerade varumärket Abba. Men resten av skillnaden? Är det så att Abba eller butiken tar ut extra mycket avans på den MSC-märkt. ”En köpstark grupp som efterfrågar miljö, de betalar säkert för sitt samvete”.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Mer än dubbelt så dyrt för tonfisk som fångats på ett miljömässigt och etiskt schysst sätt.

Det kan säkert finnas en sådant cyniskt resonemang från industri och handel. Men jag tror inte att det är huvudgrejen. Huvudgrejen är att det inte är den dyra maten det är fel på. Utan den billiga. Det finns ett pris på lågpriset. Ett mycket högt sådant. I fallet med tonfisk handlar det kanske om rovfiske på fredade vatten, plågsam död för djuren och bifångster i form av till exempel delfiner. Det framgår naturligtvis inte. Jag vill inte moralisera över dem som inte har råd att köpa den dyrare varianten. Och det är klart att mat inte ska vara dyrare än nödvändigt eller göda butikschefer. Men jag tycker att den kortsiktiga matproduktionens gigantiska avigsidor måste bli tydligare och saker måste hända.

För tyvärr är det så att lågprishetsen gjort att vi inte betalar det egentliga priset, vi skickar så att säga fakturan till fattiga arbetare, till mijön, till djuren och/eller till framtida generationer. Eller som andra uttryckt det: ”Den billiga maten är subventionerad av planeten” (Johan Rockström). ”Det finns egentligen ingen billig mat, det syns bara inte på prislappen i affären” (någon på LRF, har glömt vem).

 

En budget för konsumenterna?

Exakt en månad kvar tills regeringen släpper sin budgetproposition. Det blir den första ”riktiga” budgeten, den förra fick ju hastas fram på några veckor efter regeringsskiftet och ledde till stor politisk turbulens. Men nu blir det en statsbudget för 2016 som kommer att gå igenom. Vad kommer den att innebära för oss som konsumenter? När det gäller maten, bankerna, fulsäljet, hälsan, integriteten, hjälpen när vi råkar illa ut?

Genom alla år har konsumentpolitiken varit ett pyttigt område, med ungefär 220 miljoner i utgifter, varav Konsumentverket har ungefär 140. Detta är 0,2 promille av statens alla utgifter. Eller ungefär en tredjedels Jas-plan, om man är på det humöret. Siffran är väl å andra sidan inte helt rättvis eftersom det som staten gör vad gäller livsmedel – till exempel lönerna till Livsmedelsverket – går på ett annat konto. Plus ytterligare några exempel. Men det är sammantaget lite pengar. Omsorgen om oss som konsumenter mäts med helt andra budgetlinjaler än annat samhällsstöd och annan myndighetskontroll. I en värld där det blir allt mer komplext att vara konsument, klyftorna vidgas, där fällorna är fler och där det läggs ett stort ansvar på konsumenterna att vi ska agera hållbart.

Ansvarig för frågorna är finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund. Han har haft en relativt hög svansföring under året och talat om vikten av att stärka konsumentskyddet på olika sätt. Allt sådant syns ju inte i budgeten, men han har lovat att åtgärder för stärka oss gentemot banker och finansbolag ska presenteras där. Blir spännande. Dessutom finns ambitioner att komma med ett nytt konsumentpolitiskt mål (flaggat i förra budgeten). Blir spännande även det. Liksom hur Bolunds och hans partis hjärtefrågor om hållbar konsumtion och produktion ska synas i budgeten. Dragkampen pågår mellan olika ministrar och mellan regeringspartierna men det är naturligtvis inget man skyltar med utåt.

Snart är det överens. Tummen upp eller ner ur konsumenternas perspektiv?

Snart är de överens. Tummen upp eller ner ur konsumenternas perspektiv?

Mycket handlar om resurser. Cash. Om myndighetstillsyn, om olika former av stöd och hjälp till brydda och lurade konsumenter. Om uppmuntran och styrning mot en mer hållbar konsumtion. Om möjlighet att ge konsumenterna ett större inflytande och representation där besluten tas – i Sverige och EU. Och att ge större möjlighet till kartläggningar av hur marknaden egentligen fungerar. Här var det med stor förvåning och besvikelse vi såg att stödet till organisationer på konsumentområdet (vi och många andra) minskade med två miljoner 2015 jämfört med tidigare. Detta trots att miljöpartiet i sin skuggbudget innan valsegern föreslog en klar ökning av dessa pengar. Vi och andra organisationer menar att det finns starka argument att göra just så, för att på så vis stärka konsumentmakten och visa i handling och inte bara i ord att konsumentrörelsen är ”viktig”. Potentialen att bygga konsumentmakt underifrån är – enorm.

21 september vet vi. Vilken ny, skön värld som väntar oss som konsumenter. Eller om det mesta blir ungefär vid det gamla…

Hur hållbart är Almedalen?

Efter en maratonvecka i Visby är det med viss tvekan jag drar igång skrivandet. Det är kanonvarmt, vem läser bloggar? Det är helg och semester. Grekland går mot katastrofen. Och – Almedalsveckan är sönderbloggad och söndertwittrad. De som varit här orkar inte mer och frågan är om en överväldigande majoritet av folket inte tröttnade redan i måndags, typ. Så tack för att du läser. Ska hålla mig kort.

Aldrig har så många talat om hållbar utveckling i Almedalsveckan. Aldrig har så många menat så olika saker med detta alltmer slitna uttryck. Men det varit bra seminarier om konsumentmakt, om köttets klimatproblem och alternativ som insekter, om banker som investerar i kol och olja, om mycket annat. Många företag vill förstås berätta hur bra de är när de lyfter frågan, själv deltog jag i en debatt ordnad av Polarbröd. Visst händer det massor bland företagen, men det ser olika ut och som konsument är det lätt att stämma upp den gamla progglåten ”Vem i hela världen ska jag lita på?”. Särskilt bankerna har varit under lupp och Sveriges Konsumenter har här varit med i inte mindre än tre debatter. Man kan också ifrågasätta hela Almedalen ur hållbarhetssynpunkt med massor av extraplan från Blomma, plastglas till rosén och kött och annan catering som aldrig går åt på minglen.

En viktig fråga som lyfts på många håll har varit ”spets eller bredd?”. I framtiden finns ingen eko-mat eller några gröna fonder, har många uttryckt. Därför att allt är hållbart. ”Golvet” har enkelt höjts kraftigt. Det pekas på risken att satsningar på dyrare spetssortiment gör att arbetet på bredden med konventionellt odlad mat eller alla bankens fonder kommer på efterkälken. De gröna nischprodukterna blir ett alibi. Den risken finns uppenbart men det vore en megamiss att inte fortsätta att utveckla spetssortiment för dem som vill gå före. Sedan måste vi och alla andra hålla ett stenhårt tryck på matproducenter, klädkedjor, banker och fondförvaltare snabbar på sitt arbete med hela sitt sortiment. Det exklusiva nischtänket måste bort. Hållbarhet måste vara något för alla, normen och inte undantaget.

IMG_5938Men politiken då? Det är ju ändå en politikervecka? Jo, Sven-Erik Bucht har dykt upp än här, än där, understrukit vikten men inte sagt så mycket annat än att regeringens livsmedelsstrategi ska lösa knutarna och att det behövs mer input från konsumentsidan (där kan vi lugna ministern, det kommer). Vi själva har idag fokuserat på EU:s roll för att lösa hållbarhetsproblemet (bilden). Det blev ett fullsatt seminarium, trots att många lämnat Visby. EU-parlamentarikerna Christoffer Fjellner och Peter Eriksson var på strålande debatthumör och många bra besked och intressanta ståndpunkter kom fram. Fokus: antibiotikaresistensen och lättare att välja rätt var väl ungefär slutsatserna. Se debatten här (klicka på ”Priset för lågpriset”). Och trevlig sommar!! Nu tar bloggen paus.

Delat är bäst

Det kallas delningsekonomi eller kollaborativ ekonomi. Egentligen handlar det om något så enkelt som att dela, vilket vi egentligen gjort sedan vi bodde i grottor. Utnyttja de resurser som vi har istället för att kasta eller låta stå oanvända. Men nu har det blivit modernt och håller på att explodera.

Det handlar om samåkning, klädbibliotek, lånecyklar, lägenhetsbyte, bilpooler, soffsurfning, crowdfunding, shareware, verktygs- och leksakspooler. Airbnb, en webbsida där det går att hyra privatbostäder, har fler uthyrningar de senaste åren än de stora hotellkedjorna, enligt KTH-forskaren Karin Bradley. En sjättedel av USA:s ekonomi lär vara ”sharing economy” och från hela världen kommer ständigt nya idéer.

En del av de här funktionerna har funnits länge, annat är nyare. Det som gjort den nya utvecklingen möjlig är internet och smarta telefoner. Man kopplar ihop dem som har något och dem som behöver – vare sig det gäller prylar, ytor eller tjänster. Och inte minst – man kan sätta betyg och avge omdömen. Tillit och transparens är nämligen bränslena i den nya ekonomin.

IMG_5386Själv har jag i tjugo år bott i kollektivhus, 25 hushåll hjälps åt fyra kvällar i veckan att laga mat i en gemensam lokal i huset (bilden). Det fungerar utmärkt, spar tid och pengar och gör att vi lär känna varandra i grannskapet. Bara fördelar. Dessutom är det miljövänligt. Vi kokar en gryta till 35 personer vid samma tillfälle (och använder allt mindre kött) och tar vara på eventuella rester till lunchlådor och framtida bufféer.

Hela trenden är i grunden sund och välkommen och en mycket viktig del av en hållbar utveckling. Varför måste vi äga så förbannat mycket, när vi kan spara tid, pengar och jordens resurser på ett smart och i grunden självklart sätt? Och vi har bara sett början. Kanske gör den nya ekonomin att vi kan betrakta de senaste femtio årens slit- och slängmentalitet som en historisk parentes.

Utvecklingen är större än man kan tro. Det påverkar hur vi betalar och skapar nya ”valutor” men leder också till problemen med integriteten. Vissa intressen känner sig hotade – hotell, taxibolag, tillverkare av slit- och slängprylar. För oss i konsumentrörelsen håller detta att segla upp som en stor fråga. I det europeiska konsumentparaplyet BEUC, med 40 medlemsorganisationer runt om i Europa, leder jag en strategigrupp om hållbar utveckling. Där är nya – eller nygamla – konsumtionsmönster viktiga delar. Men det finns också stora utmaningar.

Konsumenträtten är en. Lagstiftningen bygger på att vi köper en pryl eller tjänst av ett företag för pengar. I delningssituationer är det inte alltid klart vad som säljs, vem som är konsument och producent. Är t ex den som hyr ut sin soffa via couchsurfing.com köpare av en förmedlingstjänst eller en uthyrare? Här måste till ett helt nytt regelverk och det arbetet måste starta nu.

Försäkringar och ansvar är en annan. När ingen äger är det frågan om vem som ska stå för risken och kostnaderna när något går snett. Gäller hemförsäkringen om man hyr ut eller delar ägodelar och boytor?

Integriteten är en annan. Mycket av de nya tjänsterna bygger på att vi hittar varandra via olika plattformar på internet. Vi söker, delar och tycker till. Vad händer med de uppgifterna? Säljs de vidare, som ”profiler” för att företag ska skicka reklam till oss. Hur ska vi som konsumenter förstå situationen utan att behöva vara kroniskt misstänksamma och ägna timmar åt långa, krångliga avtal?

Inget av det är olösligt. Men lagstiftarna, företagen och vi konsumenter måste tänka i nya banor. Våga tänka i nya banor, för här finns enorma möjligheter.

Agera mot skräpmatsreklamen

Skärmavbild 2015-03-16 kl. 10.54.17
”Marknadskommunikation får inte undergräva vikten av en hälsosam livsstil”. Så säger Internationella Handelskammarens regler för reklam. Följs den regeln av läsk-, godis- och snacksindustrin? Nej, knappast. Samma sak med en annan regel: ”Marknadskommunikation får inte utnyttja barns och ungdomars naturliga godtrogenhet eller deras bristande erfarenhet.”

Vi har FN-deklarationer med samma inriktning. Ändå skenar utvecklingen åt fel håll, vilket kommer att leda till för tidig död för massor av människor och urholkade statskassor. Fetmaepidemi är inte bara ett problem i den rika världen. I länder som Mexiko och Indien håller övervikt på att bli ett större problem än undernäring. Orsaken: Västerländsk livsstil med snabbmat, snacks, läsk och alkohol. I Mexiko har situationen blivit så akut att en läskskatt  på 10 procent har införts, trots massiv lobbying från läsktillverkarna.

Att det här fortgår beror på att ohälsosam mat är big business. Socker är billigt och skapar sug efter mer. Reklamkassorna är närmast outtömliga och övertrumfar vida det som satsas på frukt- och gröntkampanjer. Skräpmaten finns också överallt. Chips och lösgodis tar ofta mer plats än frukt i affärerna. Och vart du än kommer i världen, även i regnskogar och krigszoner, säljs och skyltas Coca Cola.

Nära hälften av alla svenskar har i dag fetma eller övervikt. Mellan 2004 och 2013 har andelen personer med fetma ökat från 11 procent till 14 procent, enligt Folkhälsomyndigheten. För barn och unga är det inte lika många (var femte tioåring är överviktig eller fet, var fjärde tjugoåring), men de har ju inte ”hunnit” bli överviktiga. Tydligt är också att hälsoklyftan mellan rika och fattiga växer, fetma blir allt mer en klassfråga.Det understryks också i den rapport som Konsumentföreningen Stockholm släpper idag.

I Sverige kom det 2005 en rapport från Livsmedelsverket och Folkhälsoinstitutet med 70 förslag på åtgärder för förbättrad folkhälsa. Tyvärr verkar rapporten samlat damm sedan dess, vilket är en skandal. Åren går och allt fler barn får matvanor som kan ge dem diabetes, ledbesvär, hjärt- och kärlsjukdomar längre upp i åren.

Igår på internationella konsumentdagen skrev Sveriges Konsumenter en debattartikel igår i Aftonbladet med krav på förbjud mot att rikta reklam för ”skräpmat” till barn och unga – något som ingår i våra ”100 krav för en starkare konsumentpolitik”. Det gör inte hela jobbet men skulle bidra. Idag motverkar reklamen föräldrars arbete att skapa goda matvanor i unga år.

Nu har politikerna bollen. Vad som krävs är samma sak som när det gäller klimatet och antibiotikaresistensen: Politisk samling och politiskt mod. Finns det något som är viktigare än barns hälsa – idag och i framtiden?

Thunderclap_image_3