Pyttetextskandal – igen

Bara en av fem kunde enkelt läsa text på de tre förpackningar vi visade upp för kunder i en butik. Ack ja. Barilla, Semper och Anthon Berg har bara att ställa sig i skamvrån. I maj gick vi och Konsumentföreningen Stockholm ut med en larmrapport om att texten på livsmedelsförpackningar var för liten. Inte bara det, kontrasten var dålig, det blänkte, var för långa rader och ofta svårt att hitta rätt information bland alla språken. Alltså i stort sett alla typografiska misstag man kan göra. Ingen av de utpekade företagen hade någon godtagbar förklaring, för det mesta var det bara en talande tystnad. Vi anmälde och har sedan också uppvaktat Livsmedelsverket som skulle kunna göra mycket mer åt denna skandal. Och vi tänker inte ge oss. Nu följer vi upp detta med en ny kartläggning, där vi bett hundra kunder i en butik läsa vad det står på tre förpackningar. Trots idoga försök skakade de allra flesta bara bekymrat på huvudet. Kommentarer som ”jag har gett upp för länge sedan” och ”jag får bara huvudvärk” kunde höras. Är det inte otroligt hur vi på något sätt avtrubbats över det faktum att så mycket är svårt att läsa? Jag tycker att det är ett hån mot konsumenterna, vittnar om en oerhörd nonchalans. Dessutom är det olagligt. Vad jag förstår är saken under debatt i branschen. Bra. Låt det bli resultat också. För, som sagt, vi kommer inte att ge oss.

Dubbelt lyft för EU-konsumenterna

I åratal har två maffiga regelpaket manglats inom EU:s beslutsmaskineri. Båda kommer att få daglig effekt på unionens alla 500 miljoner invånare, från Pajala till Palermo. Det ena är konsumenträttsdirektivet och det andra livsmedelsmärkningsförordningen. Bakom dessa krångliga benämningar döljer sig grundläggande rättigheter som den att få reklamera en trasig vara, ångra ett köp och att få grundläggande och ibland livsviktig information om vad maten innehåller. Sveriges Konsumenter har varit involverade i båda på på nära håll sett hur läget har pendlat mellan att bli ett jättepaket med faktiska försämringar för konsumenterna till mera tummetottar. I vår har det varit extraintensivt i båda parlemnet och ministerråd – som måste vara överens i båda fallen. Starka lobbykrafter har agerat för exempelvis änna slapapare krav för läsbarheten på livsmedelsförpackningarna.

Alltnog. Nu är det klart, eller i alla fall nästan. Läs mer på vår hemsida. Man kan konstatera att tack vare konsumentrörelsen blev det faktiskt riktigt bra. Det har varit ett hårt och slitsamt arbete, inte minst från europeiska BEUC. Men det har gett resultat. Man har lyssnat på oss. Så nu blir det ångerrätt för köp av gatuförsäljare, vilket vi inte hade tidigare. Det blir samma ångerrätt för alla EU-länder, 14 dagar. Det blir klara och tydliga regler för information på livsmedelsförpackningar. Minimikravet på bokstäver kunde vara bättre (idag 1,2 millimeter) men det vill till att det nu också blir tydliga krav på kontrast och annat som ska göra det lättare att se vad maten innehåller. Det känns skönt att lagstiftningspaketen har kommit hamn och snart kan börja förbättra vardagen för oss konsumenter. Vad vi lär oss av de gångna årens arbete är att konsumentrörelsen behövs. Och att den måste ha muskler att hålla sträckan ut.

Skam med pyttetexter på livsmedelsförpackningar

Vad står det egentligen på förpackningen? Det är troligen en av de allra vanligaste frågor vi konsumenter ställer oss i en livsmedelsaffär. Jag vill påstå att alla i det här landet då och då råkar ut att för att inte kunna läsa vad maten eller drycken innehåller. Själv är jag 53 år och har hyfsat god syn, men titt som tätt tvingas jag ge upp. Bokstäverna är för pyttiga,  kontrasten rena skämtet och typsnittet nästan medvetet valt för att försvåra läsningen. Dålig belysning i butiken gör det inte precis enklare.

Det är en fråga som följt mig och Sveriges Konsumenter genom många år. Som kan göra många i våra medlemsorganisationer fullständigt rasande och förtvivlade. Och egentligen är det helt otroligt. Vi VILL veta vad maten innehåller, vad den har för näringsvärden, hur den tillagas, var den kommer ifrån. Vi VILL göra medvetna val. Är av allergiker MÅSTE vi vara säkra på att slippa nötten, mjöl, mjölk… Ändå möts våra rättigheter av en förbluffande nochalans. Vi FÖRVÄGRAS denna information. Den döljs genom tafflig, pyttig text som bryter mot allt som man lär sig dag 1 på vilken typografiutbildnig som helst. Ofta staplas felen på varandra – liten text i långa rader med usel kontrast. Handel och industri tar inte sitt ansvar. De SVIKER konsumenterna genom att BLUNDA  för problemet. Ofta under förevändningen att ”det får inte plats”. Svar: Skitsnack, det får den visst. Om viljan finns. Ta bort lite bilder, minska antalet språk. Eller minska antalet tillsatser…

Sveriges Konsumenter och Konsumentföreningen Stockholm tar nu tag i problemet genom kampanjen ”Större text, tack!”. Se hemsidan och debattartikeln t ex.hoppas att många konsumenter hänger på och hjälper oss att pressa handel och industri. För det här har pågått alldeles för länge. Det är en SKAM att vi så ofta får klara problem att ta reda på bland det det mest självklara – vad maten egentligen innehåller. Och det här drabbas inte bara dem somär synsvaga, det drabbar oss alla. Och ansvaret delas av flera. Inte minst reklambyåerna och designmakarna tillhör dem som verkar tycka att konsumentinformationen på förpackningen mest är i vägen. Livsmedelsverket skulle också kunna göra mycket mer för att driva frågan. Så skäms ni också!

Det förkastliga svinnet

Ska man säga något positivt om all mat som kastas och all okunskap kring datummärkningar så är det möjligen: Det kan i alla fall inte bli sämre. Idag kommer nya siffror från Konsumentföreningen Stockholm, som borde ha medalj för att man fört upp svinnet på dagordningen. Och för att man kampanjar. Förutom att var fjärde matkasse blir sopor klarar majoriteten inte av att skilja på bäst före och sista förbrukningsdag. Hur har det kunnat gå så illa? Det finns såklart många förklaringar. Stora förpackningar är en men mycket handlar det om kunskap och om mentalitet. Här får vi betala priset för att Hem- och konsumentkunskapen är skolans minsta ämne. Här får vi betala priset för att begreppet hushållning nästan ramlat ur Svenska Akademins ordlista. Här får vi betala priset för att gamla hederliga informationskampanjer a la anslagstavlan är ett minne blott. Det behövs kunskapslyft som kan skapa en sorts mat-självförtroende som gör att man vet att köttresterna med lite komplettering blir en utmärkt pytt, gryta, soppa eller omelett. Det kan ge det mat-självförtroende som gör att man inte slänger utan att titta och lukta först. I brist på Anslagstavlan och som komplettering till ”Släng inte maten-kampanjen” – kanske kan livsmedelsindustrin och handeln klämma in lite folkbildning i sina  jätteannonser, precis som Eon gjorde nyligen om standby-problemet. Sedan behövs ett nytänk när det gäller datummärkningen, kanske ”minst hållbar till”. Då kanske man kan få oss alla att förstå att mjölken kan vara utmärkt drickbar i flera veckor efter ”bäst före”.

Ursprungsmärkning mot dioxin

Tyskt fläsk dumpas i Sverige, efter dioxinlarmet. Detta enligt rapporter de senaste dagarna. Även om det är små mängder vi riskerar att få i oss, även om det finns andra källor som fisk och olja som kan innehålla dioxin, så är detta allvarligt. Och det krävs handling. Svenska konsumenter har inga möjligheter att värja sig, förutom att sluta äta fläskkött. En lösning är ursprungsmärkning. Här spjärnar handeln, livsmedelsindustrin och även landsbygdsminister Eskil Erlandsson intensivt emot. För att det ”fördyrande”. Men konsumenterna vill ha det, det visar flera undersökningar. Och själv köper jag inte det där standardargumentet, vill man så kan man utan några chockhöjningar. För ursprungsmärkning ger möjlighet att välja och välja bort, att ta ställning både för sin egen hälsa och för djurens hälsa. Och för att ”straffa” ett land vars politik man ogillar (har skett mot t ex Israel och Frankrike). Idag är det bara obligatoriskt vad gäller nötkött. Den nya livsmedelsmärkningsförordningen, som behandlas nu i Europaparlamentet och Ministerrådet, föreslår att det ska gälla alla sorters kött. Men innan de kan träda i kraft kommer det att ta flera år. Därför måste handeln, men också restauranger och andra som serverar färdiga måltider, ge den här informationen till konsumenterna NU. Och det ska gälla även sammansatta produkter. Och det ska avse där djuret är fött, uppfött och slaktat (inte där det är ”producerat” eller ”berett”). Och det ska vara ETT land (inte ”kött från Danmark/Tyskland/Sverige” som man tyvärr ser ibland). Basta!

Hantverkseländet fortsätter

Alla känner vi väl någon som har haft problem med hantverkare hemma. Om vi inte rentav själva har bittra erfarenheter. Det kan gälla de renovering av badrum eller kök, det kan gälla ombyggnad av villan eller radhuset. Jag har själv bekanta som fått sömnlösa nätter, ont i magen, förlorat mycket pengar och snudd på skilit sig. Det handlar om fusk, slarv, fördyringar och förseningar. Nu bekräftar färsk statistik från Konsumentverket och från vår egen konsumentvägledning att eländet fortsätter . Det toppar helt enkelt listan på klagomål. OK, det finns många seriösa hantverkare men all erfarenheter visar att detta är ett stort problem. Ett av huvudskälen är att det ofta saknas skriftliga avtal – även vid omfattande renoveringar på 100 000-tals kronor. Ett stadigt handslag och förtroendeingivande prat verkar vara tillräckligt för att många av oss inte ska ”bråka” om formaliteter. Åter dags att damma av Sveriges Konsumenters krav på skriftliga avtal vid alla större jobb. Inga papper – då har kunden tolkningsföreträde.  Men det finns andra skäl också. Bland annat brist i kommunikation, hantverkaren tycker det är självklart att rören ska gå si men du tycker att det är lika självklart att de ska gå så. Man talar olika språk. Båda behöver kunskap. Men alltför ofta handlar det om nonchalans, inkompetens, rent förakt för dig som kund. Skuttar och lycksökare som tror det räcker med att de köper en skruvdragare för att få kalla sig hantverkare. Och det ät förstås fullständigt oacceptabelt. TV-programmet Fuskbyggarna är ett tydligt tecken i tiden och beskriver ytterligheterna. Men problemen är tillräckligt stora med alla grå halvamatörer. Hur många till ska bli lurade innan nåt görs av branschen och av politikerna?

P.S. Tips: Råd & Rön har en hantverksguide i det nummer som kommer i veckan.

Förbjud skiten!

Danskarna har visat vägen igen. Nu förbjuder de vissa parabener i krämer och kosmetika för små barn. Parabener används i konserveringsmedel, men har i en del forskningsstudier visat sig kunna vara hormonstörande. De hänvisar till en av de mest självklara tumregler i världen – försiktighetsprincipen. Det vill säga – finns det något mindre riskabelt alternativ, använd det! Om det över huvud taget behövs. Opinionen i vårt grannland har också sagt ett rungande ja till förbud i en ny undersökning. Vi har inte kunnat göra något liknande här, men jag är säker på att svaret skulle bli detsamma. Mer om detta på vår egen hemsida och hos danska Forbrugerrådet. Det är lätt att bli förbannad på hur vi med nån sorts självklarhet förväntas ingå ett fullskaleexperiment för kemikalier och att kontrollen är så liten (även om den blir något bättre med nya Reach-reglerna i EU). Visst finns fördelar med nya kemikalier men konsumentnyttan väger oftast alldeles för lätt. Kemikalieindustrin med alla sina arbetstillfällen är en mycket mäktig lobbykraft. Tidigare har det handlat om Bisphenol A, azo-färger m m. Även där har Danmark vågat gå före. Många argumenterar i ett sånt här läge för märkning. Det har sin plats i många lägen, men vi kan inte märka oss ur alla problem. Vi får inte i alla lägen lägga över ansvaret på stressade konsumenter. Vi måste kunna ha modet att säga tvärt nej.

GMO handlar om makt

GMO-debatten har väckts till liv igen. För några veckor sedan rasade några forskare över ”teknikfientligheten” som de menade hindrar en nödvändig utveckling. Svenska Dagbladet skriver idag om att fler och fler av butikskedjorna gör som City Gross, erbjuder garanterat GMO-fri mat. Det är inte komplikationsfritt att ha en fri från-märkning men i det är i grunden svårt att se alternativ idag eftersom GMO smygs på oss bit för bit. Inte minst handlar det om fodret till djuren. Att vara kritisk till GMO är därför inte att vara bakåtsträvare. Min och många andra konsumenters skepsis till GMO handlar om att vi vet för lite om de långsiktiga miljöfarorna och framför allt handlar det om makten över maten. Ska ett fåtal stora företag få binda upp bönder i stora delar av världen med ”sina” grödor, ”sina” bekämpningsmedel etc. Vart leder det i framtiden? Eller som Camilla Sparring med flera skrev i sitt svar på forskarnas debattartikel häromveckan: ”Problemet när det gäller GMO är att den tekniken får enorma konsekvenser för växtodling, djurhållning och livsmedelsproduktion. Den leder oss in i ett läge som vi får svårt att ta oss ur. Ska vi välja genmodifiering bör det därför vara ett beslut som vi alla är delaktiga i, inte ett beslut som ett antal mer eller mindre köpta forskare med stöd av GMO-industrin fattar åt oss.”

Moderat matprat

Är glaset halvfullt eller halvtomt? Det brukar vara frågan om man inte vet om man ska vara glad eller ledsen över något. Det gäller exempelvis moderaternas rapport ”Valrörelse i matlandet Sverige”, släppt av partiets talesman i miljö- och matfrågor, Sofia Arkelsten. Även om hon poängterar att det inte har tagits på någon partistämma – och den inte står att finna på moderat.se – som får man nog betrakta den som ”halvofficiell” moderatpolitik (hon använder ”Vi vill..”, vilket är ett tecken på det). Låt oss börja med det positiva – att den finns över huvud taget. Maten har varit en av de vita fläckarna på den moderata politikkartan, men nu finns en vägledning. om hon kan bidra till att lyfta maten i valets slutspurt så är det också lovvärt. Dessutom är flera av intentionerna hedervärda och lätta att sympatisera med. ”Hela EU ska ha säkra kontroller” och ”Sveriges behöver nolltolerans mot brott mot djur” är  bra. MEN… samtidigt är det knappast något som skiljer blocken åt och dessutom undrar man stillsamt hur det ska gå till. Och hur hårt man kommer att slåss för detta i regeringsställning framöver, särskilt i ljuset att man haft chansen i fyra år.

Min kritik i övrigt gäller just vagheten, de allmänna formuleringarna. Parat med att det ska vara frivilliga ursprungsmärkningar och frivilligt på alla kanter. När det väl luktar obligatorium, till exempel för azo-färger, så ska man märka sig ur problemet istället för att helt avskaffa dessa onödiga tillsatser. Företagsperspektivet är tyvärr tydligt (inte minst genom att hela det första kapitlet handlar om matföretagande”). Moderaterna har en bra bit kvar innan de är ”Sveriges enda konsumentparti”.

Märkbart pressad Maud

Äntligen kom en konsumentfråga upp i SVT:s partiledarutfrågning: Ursprungsmärkning. Det var när centerns Maud Olofsson stod i rampljuset. Vallöfte 2006: Obligatorisk ursprungsmärkning. Resultat 2010: Ingenting. Olofsson hade tydliga problem att omdefiniera ordet ”obligatoriskt” och det torde vara uppenbart för alla TV-tittare att här har centern svikit. Under åren har vi pressat jordbruksminister Eskil Erlandsson (c) gång på gång men han har ihärdigt duckat. Trots att det skulle gagna både konsumenterna och faktiskt också Sveriges bönder om vi fick betydligt skarpare regler för ursprungsmärkning av mat. Frågan har ju uppmärksammats gång på gång av alla djurskyddsskandaler, nu senast genom boken ”Döden i grytan”. Ursäkten till centerns märkliga ställningstagande sägs vara omsorg om de små livsmedelsföretagen, som skulle få högre kostnader. Till dem är det bara att säga: Grattis till skicklig lobbying. Möjligen har moderaternas anti-regleringsiver spelat in. Hursomhelst betvivlar jag att det skulle vara så omöjligt att hitta en metod att effektivt märka mat utan att utan att småföretagen faller som dominobrickor. Om man har lite god vilja att hjälpa konsumenterna.