“Glad gris” meningslöst märke

Den som köper kotletter och annat fläskkött på ICA kan numera mötas av ett nytt märke, “Glad gris” med en teckning på just en sådan. Märket är troligen en reaktion på den senaste tidens debatt om dålig djurhållning av grisar, antibiotikaresistens etc. Och det är väl bra att man reagerar. Men på det här sättet..! Frågan är vilka kriterierna är för att få märket. Räcker det med att köttet kommer från ett djur som är fött, uppfött och slaktat i Sverige (vilket redan framgår av förpackningen). Och vad är en “glad” gris? Det är jätteviktigt med en tydlig märkning som hjälper konsumenten att göra medvetna köp, men konsumenterna är INTE betjänta av den här typen av luddiga och idylliserande märken och beteckningar som egentligen inte betyder någonting. Trams!

Högtryck för konsumentfrågor

Massmedia har den senaste veckan varit ovanligt späckat med konsumentfrågor. Glädjande! Man kan bara hoppas att det smittar av sig på årets övriga 51 veckor, så att dessa vardagsfrågor får sin rättmätiga plats i spalter, radio- och TV-inslag. Det har handlat om djungeln av miljömärken (DN söndags), problemet med all mat som slängs av butikerna (Bland annat Aktuellt i tisdags med Louise Ungerth och TT under sommaren, där jag själv uttalat att butikerna borde sänka priset på mat nära bäst före-datumet), ny lag om TV-reklamen (alla medier). Och så bisfenolen (se gårdagens blogg). Hur ofta har vi sett en debattartikel i ”drakarna” om konsumentpolitik? I tisdags kom den i alla fall, rubricerad ”Ge oss en konsumentpolitik värd namnet” och signerad journalisten Carl Öström. I söndags hade också DN en utmärkt och kritisk ledare om att centerpartiet vill låta bönderna använda mer antibiotika i djurhållningen, ett mycket märkligt förslag med tanke på problemen med antibiotikaresistensen.

Kristet budskap till konsumenterna

Göran Hägglund var den enda partiledare som själv svarade på vårt upprop till partierna i början av året om konsumentpolitiska program. Han lovade där att ”ta vara på” konsumentpolitiska frågor och att komma med utspel. Så många sådana har vi nu inte sett. Kristdemokraterna har liknande syn som alliansbröderna på detta område, frihet och eget ansvar, vilket också betonades på debatten i onsdags i Almedalen. Det vill säga tron på att det mesta går av sig själv om man bara informerar konsumenterna och har bra märkningar. Konkurrens är också ett honnörsord och de vill ha mer avskräckande straff för kartellbildning. Men på vissa ställen sticker Hägglunds parti ut: Etiken i konsumentpolitiken. Det innebär skarpa krav på djurskydd och en mer restriktiv hållning mot GMO-grödor. Inte dumt alls. Vi får se vad de kan och vill genomdriva i verkligheten om de får chansen.

Centern vill – men kan de?

Hej konsument! Så lyder den käcka rubriken på centerpartiets konsumentprogram från 2006. Centern har haft huvudansvaret för livsmedlen genom Eskil Erlandsson och därmed goda möjligheter att genomföra sina idéer. Programmet är bra, fler idéer, som Richterskala vid matlarm, har lånats av oss och det är vi självfallet glada för. De ville ha utökad konsumentkunskap i skolan och de vill ha stärkt konsumentskydd för offentliga tjänster. Ändå är Erlandsson en besvikelse, eftersom han inte verkar ha kämpat för programmet alls och har ett så utpräglat företagsperspektiv. Det första han gjorde var att stoppa ett försök med ”smileys” på livsmedelsbutiker och restauranger. Och att motsätta sig krav på obligatorisk ursprungsmärkning.

Vad vill då centern framöver? Ja, ungefär samma saker om man ska tro deras hemsida. Det låter till stora delar bra, även om det till och med under rubriken Konsumentpolitik står: ”Det är viktigt att små företag får tillgång till enkla och billiga märkningar.” En tydlig brasklapp och fingervisning.  Frågan som en väljare bör ställa sig är: Om de inte levererat  sina konsumentlöftenpå fyra år, vad säger att de gör det kommande år?

Idag har vi vår konsumentpolitiska utfrågning – den enda i sitt slag i Almedalen. Välkommen om du är på plats, 13.15 i Fornsalens kafé. Då ska vi pressa såväl centern som de andra partierna på vad de verkligen vill – och om de tror att de kan.

Halvhjärtat om ekokläder

Ni kan mycket bättre!! Det är uppmaningen till H&M, Lindex, KappAhl och de andra stora klädkedjorna efter vår rapport ”Gröna trådar”, som släpps idag. Efter 24 butiksbesök är sanningen att man får leta efter miljöplaggen, att personalen knappt kan svara på en enda fråga och att märkningen mest är förvirrande. Våra kläder är rena kemikaliebomberna, det går att göra mycket, mycket mer. Det är en fråga om att ta ansvar, att gå före, att inte gömma sig bakom ett bekvämt ”det finns ingen efterfrågan”. Klädkedjorna borde kunna ställa ännu strängare miljökrav på sina leverantörer och exponera sin miljökläder mycket mer än idag. Visst, det görs en del och det är inte lätt att kontrollera alla led till den lilla underleverantören i Bangladesh. Men bristerna är stora. De satsningar som görs funkar inte hela vägen fram till skyltfönstret, annonsen och Frida, 18 år, i kassan. Till och med på webben är informationen ofta knapphändig och svår att finna. Kort sagt: Det känns halvhjärtat. Ibland inte ens det. Dressman var en kedja som inte ens var värd att undersöka på grund av obefintligt utbud.
Men frågan är egentligen större än så. Klädbranschen, speciellt de stora kedjorna som finns i varenda köpcentrum, håller envist fast vid en köp-slit-släng-mentalitet. De pumpar ut billiga toppar och t-shirts för några tior, med ivrigt uppmuntrande annonser som stöd. Med påföljden att vi shoppar vi kläder som lösgodis. Vem får betala priset för det lågpriset, tror ni? Nej, den vägen är inte hållbar. Det handlar inte bara om ekologisk bomull och nya, miljöanpassade material utan även om kvalitet, om kläder som är hållbara i betydelsen slitstarka. Kvantitet istället för kvalitet. Köp en t-shirt som håller tre år istället för en varannan månad, som sedan blir putstrasor. Men det kanske inte klädkedjorna är intresserade av…
Intresserade är i alla fall konsumenterna. På kort tid har vår Facebook-grupp ”Gröna trådar NU” fått en rejäl tillströmning. Gå med du också.

Lågprisköttets pris

Grisar äter fett och blod från andra grisar som foder. Sedär en smaskig nyhet såhär i grillsäsongens inledning. Ekot avslöjande idag kom nog som en anstötlig nyhet för de flesta. Grejen är att blod och fett undantagits från ”kannibalförbudet” i EU, och att även om köttbranschen i Sverige tar avstånd så finns det mycket kotletter från angränsande EU-länder i butikerna som kommer från djur som ätit delar av sina artsfränder. Något påvisat hälsoproblem är det inte – däremot ett etiskt problem. Själv var jag med och kommenterade nyheten i P1 Morgon och underströk att det saknas konsumentnytta (som så ofta) och att detta är priset för att vi får billigt kött. En lösning är bättre ursprungsmärkning, men grundbulten är att vi till varje pris ska ha lågpris och att butiker fokuserar nästan bara på priset. Vi kan inte fortsätta så i längden, andra värden som kvalitet, miljö, etik och djurskydd måste komma in. Och gör det också alltmer, vi kommer att se en växande etisk ”våg”, tro mig. Vi kanske inte behöva äta massor av billigt kött, kanske bättre att äta mindre. Lika mycket pengar och bättre både för djuren, miljön och hälsan. Mer om detta kan du höra i P4 Extra idag, efter klockan 13.

Ödesdag för livsmedelsmärkning

Idag röstar Europaparlamentet om hur vad vi ska få veta om livsmedlen framöver. Det är den så  kallade livsmedelsmärkningsförordningen som ska upp till beslut efter flera års manglande. Den handlar om sådant som ursprungsmärkning, hälsomärkning och vad som ska stå i innehållsförteckningen. Och hur stor texten ska vara. Alltihop jätteviktigt för hur vi alla ska göra våra dagliga inköp. Livsmedelsindustrin har lobbat stenhårt för liten stil på förpackningarna och obegriplig hälsomärkning (den så kallade GDA-märkningen). Så lite tvång som möjligt, med andra ord. Gudskelov har den europeiska konsumentrörelsen tryckt på och parlamentarikerna i alla fall delvis lyssnat. Förslagen är nu hyfsat bra. Förhoppningsvis blir det nu vettiga, långtgående, tvingande regler. Att tro att att industrin själva klarar biffen är fel – titta bara på hur de hanterar textstorlekarna. Man behöver inte vara gammal eller funktionshindrad för att ha svårt att läsa pyttetexten i butikernas halvskumma ljus.