Bankers ”rådgivare” vilseleder

Schack matt

Nu har det visats igen – placeringsråden som ges av bankerna är inte bra för kunderna. Snarare tvärtom. Kunderna förlorar på att få ”råd”. Tidigare har olika studier visat att fonder och andra ”produkter” som bankerna tar bra betalt för går sämre än index. I princip innebär det man hellre gör en egen bedömning än att låta banken ge råd. Kunderna kommer i andra hand, banken i första hand när det kommer till kritan. Olika provisionssystem driver rådgivarna att sälja produkter som är bra för dem snarare än för kunden.

Därför diskuteras nu olika åtgärder, som provisionsförbund (prövat med gott resultat av andra länder) liksom att ”rådgivarna” ska tvingas kalla sig vad de är – säljare. Så är det i andra branscher – bil, bok, vitvaror, you name it. Dessutom måste alla ges rätt till oberoende ”riktig” rådgivning. Det har vi krävt i en debattartikel på DN Debatt i somras och i vår valplattform med 100 krav för en starkare konsumentpolitik.

Rapporten har den tråkiga titeln ”Långsiktiga finansiella spartjänster till konsument – underlag till bedömningar av åtgärdsmöjligheter”, och språket i rapporten är torrt vetenskapligt, inte alltid begripligt. Men resultatet är sprängstoff – kunderna förlorar på rådgivning. Bättre att agera på egen hand. Eller att införa krav på betänketid. Eller oberoende rådgivning. Enligt rapporten. Hoppas att det blir en rejäl debatt. Och politiska krafttag. Vi har väntat länge nu.

Inför ett räntetak NU

Den nya finansmarknadsministern Per Bolund har fått en riktig bomb i knät. SVT har förtjänstfullt avslöjat hur bra det går för snabblåneföretagen, något de själva vill tala väldigt tyst om. Bland deras kunder hamnar var tjugonde hos Kronofogden, men själva har de fördubblat verksamheten och vinsterna stigit med femtio procent under de senaste fem åren, visar SVT:s granskning. Detta är en hån både mot de överskuldsatta och mot samhället i stort. Snabblåneföretagen med sina effektiva räntor på tre- och fyrsiffriga procenttal har funnits i Sverige sedan 2006 och ifrågasatts sedan dess. Snabblånen är rena motorvägen in i skuldfällan. Bolunds företrädare Peter Norman var medveten om problemen och har långsamt skärpt kontrollen och infört tillståndskrav. SVT:s avslöjande visar att det inte räckt. Genom sin marknadsföring lockar snabblåneföretagen tusentals människor, ofta unga, att överge sunt ekonomiskt tänkande och låna horribelt dyrt till konsumtion.

Nu får det räcka. Sverige måste ansluta sig till de 14 EU-länder som infört ett räntetak. Det enda argument som talar emot är omsorgen snabblåneföretagen. Eller..?. Ett räntetak skulle drastiskt tvinga dem att inte låna ut pengar till människor som inte kan betala. Och troligen sanera marknaden dramatiskt, som det gjort sedan exempelvis Finland införde räntetak.

Ett räntetak är ett av Sveriges Konsumenters 100 krav, som har stöd en klar riksdagsmajoritet enligt vår valenkät (se fråga 53). Bland annat de två  regeringspartierna. Att inte agera nu är ett svek mot alla dem som nu eller snart kommer att ta de svindyra snabblånen – och kanske hamna i skuldfällan. Det är lika mycket ett godkännande av en bransch som har som enda affärsidé att sälja svindyra lån till utsatta människor.

En konsumentregering (?)

En konsumentminister i finansdepartementet. Grattis, Per Bolund! Och grattis konsumenterna, får jag väl säga. Eller hoppas. Under mina 25 år med konsumentfrågor har jag aldrig tidigare sett dem få större tyngd i en regering. Jag kan jämföra med Ann-Christine Nykvist i förra s-regeringen som var konsument- och jordbruksminister och med Birgitta Ohlsson som var EU-minister i statsrådsberedningen. Båda var hårt engagerade i konsumentfrågor och hade ”tyngd” i regeringen. Men detta är starkare. Särskilt mot bakgrund av att regeringsförklaringen lyfte fram konsumentfrågorna på ett flera viktiga punkter. Per Bolund kommer dessutom att ha hand om finansmarknaden, som verkligen berör konsumenterna och som är ett av våra fyra prioriterade områden.

Det blir naturligtvis inte bara Bolund som ska jobba för konsumenterna i nya regeringen. På UD finns Margot Wallström, tidigare konsumentminister, och Isabella Lövin, stark konsumentföreträdare. Där ligger EU-frågorna och det är i EU som huvuddelen av svenska konsumentlagar kommer till. Sedan kommer frågorna, som vanligt, att hamna på många andra ministrar. Men det gäller även andra, inte minst miljö-, energi-, civil-, bostads-, utbildnings- närings-, folkhälso- och andra ministrar. I den förra regeringen rörde det sig om 14 ministrar. Att det finns en folkhälsominister verkar lovande, ordet folkhälsa har knappt hörts senaste åren.

Maten, då? Stefan Löfven talade om en ny livsmedelsstrategi med mer inriktning på svenskt och ekologiskt. Glädjande. Dessutom ska det bli lättare att ställa miljökrav i offentlig upphandling, vilket är bra men har sagts förr. Nu hamnar frågorna efter årsskiftet hos Mikael Damberg på näring. Få se vad det innebär, om de drunknar där eller om det blir ett lyft för konsumenterna, som är beroende av prisvärd, säker och hållbart producerad mat varje dag. Bonderörelsen är knappast glada att inte längre ha en ”egen” minister.

Åter till regeringsförklaringen. Miljöprofilen är tydlig. Man är inte nöjd med att 14 av 16 nationella miljömål inte är uppfyllda (vem är nöjd med det?). Det blir nationella lagar för att få en giftfri vardag, inte minst för barnen. Där har vi mycket att lära av Danmark. Vi kan inte alltid vänta på EU. Vi fick också ett löfte om att framtida frihandelsavtal (läs: med USA) inte ska urholka nationell lagstiftning. Det tolkar vi som att miljö- och konsumentskyddet inte ska försämras. Det är den linje som BEUC och Sveriges Konsumenter benhårt driver. Vi är för frihandel, men konsumenterna ska bli vinnare och inte förlorare. Andra intressanta noteringar är satsningar på stöd till solfångare, satsningar på järnvägsunderhåll. Ordet ”konsument” hördes en enda gång i den halvtimmeslånga regeringsförklaringen – när det gäller den personliga integriteten. Uppenbarligen ska den skyddas mer när företagen samlar allt mer data om oss. Bra. Att ordet inte hördes oftare säger ju förhoppningsvis – och sannolikt – ingenting om totalvärdet av regeringens insatser. Kort sagt så kan vi redan nu konstatera att mycket av det vi skriver i våra 100 krav för en starkare konsumentpolitik finns med eller anas i regeringsförklaringen. Återstår att ser vad som blir verklighet. Inte minst handlar det ju det om hur förslagen behandlas i riksdagen, som fått betydligt större makt än tidigare. Vi kommer att följa frågorna och uppvakta alla som behöver uppvaktas.

Slutligen ett grattis till Alice Bah-Kuncke, dagens ”skräll”. Hon har i flera år varit jurymedlem för Blåslampan. Ingen dålig merit, men kanske inte avgörande för den nya rollen som kulturminister…

Valenkäten – vilken läsning!

Skärpta konsumentlagar – och strängare myndighetskontroll. Så vill partierna stötta och skydda konsumenterna. Nio partier har gett besked i 100 frågor om konsumentlagar, mat, banker, hälsa, el, telefoni och annat som berör allas vår vardag. En slutsats är: Vi kan förvänta oss politisk action efter valet där marknaden misslyckats. 

Idag publiceras Sveriges Konsumenters stora valenkät och där finns massor av intressant läsning. För alla. Är du till exempel arg på apotekens service – läs! Är du arg på telefonförsäljare eller taxi – läs! Jag har grottat runt i materialet– här kan du läsa om mina fynd och kommentarer. I sammanfattning, vad som är uppseendeväckande. I vilka frågor det finns bred enighet. Och så lite undringar om de två partier som är minst positiva till en stark konsumentpolitik. Hela resultatet kan du förstås läsa på vår hemsida.

Sammanfattningsvis

…är jag glad över att stödet för våra frågor är så stort. Det är betydligt fler av våra krav som får stöd än de som inte får det. Inget parti säger Ja till mindre än hälften av frågorna, flera är uppe på 80-90 procents instämmande. Feministiskt Initiativ och Vänsterpartiet har flest Ja på oppositionssidan. Inom Alliansen är det Folkpartiet som får utmärkelsen Konsumentvänligast parti, något fler Ja fler än Miljöpartiet. Bu för Centerpartiet som har minst antal Ja och är tveksamma till många krav som borde vara självklarheter. Intressant att C och FP som traditionellt ansett står nära varandra här skiljer sig i avgörande frågor. Kristdemokraterna leder klart Nej-listan och avstår helt från att svara på en av deras egna hjärtefrågor (se sist i bloggen)

Ändå ser jag en skärpning inom i stort sett alla partier, jämfört med vad de sagt och gjort de senaste åren. Vi följer detta och ser tydligt vad som är snack och vad som är verkstad. Med tanke på en del svar från Allianspartierna är det förvånande att inte mer har hänt under de senaste två mandatperioderna. Men jag tolkar ändå svaren som en ökad insikt om att marknaden inte ”reparerar sig själv”. Det gäller fulsälj på telefon, taxi, snabblån, apotek och andra frågor. Marknadskrafterna gör mycket men inte allt, konsumenterna har många gånger blivit utsatta och lurade över anständighetens gräns. Nu har politikerna fått nog, det behövs krafttag. Ett välkommet uppvaknande. I flera fall finns det också ett brett stöd för skärpt myndighetskontroll, vilket är välkommet men naturligtvis krävs pengar för att det inte bara ska stanna i ord.

Socialdemokraterna, med valsegern inom räckhåll, klarar sig hyfsat. Inte konsumenternas bästa vän och ungefär lika många ”poäng” som Folkpartiet och Miljöpartiet. Moderaterna ligger något bättre till än Centerpartiet på Ja-sidan men har några fler Nej. Ändå finns de i klustret strax över 50 procent. Vilket jag betraktar som en uppryckning, för ett parti där konsumentpolitiken tidigare varit närmast en vit fläck.

Särskilt intressant

…och i vissa fall förvånande är bland annat följande:

  • Utökad hem- och konsumentkunskap i skolan får nej enbart av KD. FP, MP, V och SD säger tydligt Ja, de övriga tveksamma. Det finns hopp, äntligen..? Mer privatekonomi i skolan får stöd av alla utom M. Alla (utom tveksamma C) är för mer folkbildning i frågan.
  • Finansiell rådgivning för alla – brett stöd över blockgränserna. Bara KD klart emot. Detta var också resultatet av vår enkät till riksdagskandidaterna som publicerades på DN Debatt den 17 juli.
  • Telefonförsäljning behöver regleras betydligt hårdare, tycker en klar majoritet. Skriftlig bekräftelse av avtal som ingåtts på telefon är det bara M som är tveksamma till. De rödgröna plus KD vill gå längre och ha ett ”Jox-register”, förhandsgodkännade för att få ringa upp.
  • Tvång på skriftliga avtal för hantverkstjänster har relativt brett stöd, bara SD säger nej medan C och M är tveksamma.
  • Räntetak för snabblån – stöds av de rödgröna, KD och SD. Bara M emot. Dags för action!
  • Kortare avtalstider för telefon och bredband – bara M är emot.
  • Enklare bankbyte genom möjligheten att ta med sig sitt kontonummer. Alliansen + S säger Ja, de andra tveksamma.
  • Förbud mot reklam till barn på internet stöds av en klar majoritet, bara SD är klart emot. Förbud mot reklam för ”skräpmat” till samma grupp har däremot inte lika brett stöd.
  • Fullständig innehållsdeklaration på restaurangmat – ingen emot. S, V, MP, FP och FI säger Ja.
  • Mindre kött, mer vegetarisk kost genom samhällsinsatser skiljer blocken åt. Alliansen mot, de rödgröna för, SD tveksamma.
  • Internet för funktionshindrade – borde vara självklart men MP, C, FP, M och SD är tveksamma.

Bred enighet i många viktiga frågor

Samtidigt kan man med glädje konstatera att det finns en stor enighet i många frågor från alla eller nästan alla partier. Här några exempel:

  • Hållbar produktion av hälsosam och miljövänlig mat genom skatter, stöd och reglering.
  • Politiska styrmedel för att underlätta konsumenternas hållbara val (men inte genom skattedifferentiering för att gynna ekologisk produktion).
  • Tillgång till konsumentvägledning för alla.
  • Effektivare kemikalielagstiftning, inklusive mer forskning om ”cocktaileffekter”.
  • Enklare att välja el, tele, vård, skola, omsorg etc. Bra grundalternativ för de som inte vill välja.
  • Återerövra det förebyggande arbetet i hälsovården.
  • Strängare krav för skönhetsoperationer.
  • Frihandelsavtalet EU-USA (TTIP) får inte försvaga konsumentskyddet.
  • Skärpta regler för antibiotika i djurhållning.
  • Ny skuldsaneringslag och kortare köer till budget- och skuldrådgivning.
  • Energieffektiviseringar utifrån konsumentkrav.
  • Nätneutralitet – emot begränsningar och ”inlåsning” på internet.
  • Bättre konsumenträtt för digitala tjänster som nedladdade böcker och film.
  • Förstärkta möjligheter att ställa miljö- och etikkrav vid offentliga upphandlingar.
  • Bättre stöd vid konsumenttvister.
  • Skärpta regler för integriteten på internet.
  • Kraftigt sänkta priser på roaming (mobiltelefoni över gränserna).
  • Enhetliga täckningskartor för mobiltelefoni.
  • Se över apoteksreformen, särskild vad gäller receptbelagda mediciner.

De minst konsumentvänliga…

Två partier utmärks av relativt få Ja och många Nej och Tveksamma. Här finns en del som kan göra en lite förstummad. Centerpartiet utmärker sig genom att flera gånger vara enda Alliansparti som går emot en del regelskärpningar. De är enda parti att vara tveksamma till detta krav: ”Alla konsumenter måste kunna tillgodose sina konsumtionsbehov utifrån sina förutsättningar”, samt säger Nej till automatisk förlängning av avtal. C och KD – varför??? Kristdemokraterna AVSTÅR ensamt från att svara på frågan om hårdare krav på apoteken (med kommentaren att frågan är felformulerad). Trots att det är ”deras” fråga i regeringen. De säger Nej till en nationell handlingsplan för folkhälsa. (ihop med M). De är också ensamma om att säga Nej till mångsidig kost genom samhällsinsatser och ett effektivt stopp för hälsobluffar i reklamen.

Både KD och C är också de enda som inte tycker att konsumenterna har rätt att veta om köttet kommer från djur som fötts upp på GMO-foder. Och båda är tveksamma till följande krav: ”Utgå från konsumentnyttan vid omreglering och konkurrensutsättning av marknader och utred konsekvenserna för konsumenterna mer grundligt än vad tidigare gjorts.” Hur kan man INTE säga Ja till det..? C har tidigare haft en tydlig konsumentpolitisk profil, och var i ett tidigare val ett av de få som hade ett särskilt konsumentpolitiskt program (”Hej Konsument”). Vår enkät visar att denna stolta hållning verkar till stor del eroderats till förmån till en stor tvekan att göra något som kan reta företagarna.

Sverigedemokraterna har hittills inte på något sätt profilerat sig i konsumentfrågor tidigare, och gjorde en tämligen blek insats på vår utfrågning i Almedalen. I vår enkät hamnar de poängmässigt i samma liga som C, KD och M.

På Sveriges Konsumenters hemsida finns sammanställningarna, liksom också ett antal listor. Tilläggas kan att det är den ungefärliga läget på ”poängskalan” som är intressant, inte det exakta antalet poäng. Frågor har olika tyngd och betydelse för konsumenterna där vissa är avgörande för alla konsumenter medan vissa har en mindre betydelse och kanske bara för vissa grupper. Det är alltså väl så intressant VILKA frågor partierna stöder. Tre av partierna har också valt att skriva kommentarer till vissa av frågorna, den ligan leder Folkpartiet klart.

Almedalsutfrågningen finns refererad och filmad – finns även den på vår hemsida.

Dyrt vara fattig – hur länge?

Det måste vara slutskojat från banker och andra finansiella så kallade rådgivare – inför ett gratis grundskydd så att alla får tillgång till oberoende finansiell rådgivning. Det kräver vi idag på DN:d debattsida. Exemplen är många på hur provisionssystem gör att de så kallade rådgivarna säljer onödigt komplicerade och riskabla fonder  för att de får bättre betalt. De själva alltså. Bland våra 100 valkrav har vi bland annat just gratis rådgivning för alla som är schysst mot konsumenterna. Rätt självklart, egentligen. Det är ju bort i tok att dagens system kunnat fortgå så länge. Plus att de som i praktiken är säljare inte ska få kalla sig rådgivare (i vilken annan bransch är det tillåtet?). Och att de inte ska få ta emot provision, eftersom de incitamenten leder helt fel. Sådana förbud finns numera i bland annat Storbritannien, Nederländerna och Norge. Det handlar om något så enkelt som rättvisa. Om att inte bara de med mycket pengar ska få de schyssta råden, att det inte ska vara ”dyrt att vara fattig”. Och att ingen konsument – fattig eller rik – ska behöva utsättas för rådgivning som inte har deras bästa för ögonen. Varför är politikerna så softa mot denna verksamhet, kan man fråga sig? Uppenbarligen börjar de nu tröttna på ”övergreppen”, visar vår valenkät. 61 procent av de som ställer upp på valbar plats i riksdagsvalet i höst vill ha den kostnadsfria, oberoende rådgivningen. Bara 23 procent är helt emot. En del av dem som är tveksamma har frågor om finansiering etc. Vi tycker att de centrala myndigheterna ska utreda frågan och föreslå en lösning som ger ett grundskydd för alla. Det kan vara förstärkning av kommunernas budget- och skuldrådgivning, det kan vara förstärkning av de rådgivningsbyråer som finns idag, det kan vara en annan lösning. Finansieringen, då? Dels behövs statliga medel, och här ska man komma ihåg att konsumenterna som INTE luras sparar pengar för samhället längre fram. Men sedan är vi inte på något sätt främmande för att finanssektorn får vara med och betala för denna nya service till alla samhällsmedborgare.

Fräcka fondavgifter

Swedbank Robur har tagit bra betalt för fonder som inte gått bättre än index. Det är inte precis unikt i bankvärlden. Om detta har SvD-journalisten Joel Dahlberg skrivit många gånger, senast igår. Ibland skämtas det om att det är bättre att sätta en apa att kasta pil för att välja placeringar än att anlita överbetalda analytiker att ta hand om våra sparpengar. Själv placerar jag mer och mer i index-fonder, eftersom det skiljer såpass mycket i avgifter. Det märkliga är att det kan fortsätta. En skillnad på bara 1-2 procent fondavgifter gör MASSOR på sikt, mycket mer än vad man tror i och med att pengar tas undan från fortsatt värdetillväxt. Bankdirektörernas ursäkter om detta är krystade och pinsamma. Det finns egentligen ingen bra ursäkt att fortsätta ta bra betalt för nåt som inte ger ett tydligt mervärde. Visst, ingen kan sia om framtiden men det är så konsekvent till konsumenternas nackdel. I en fungerande marknad skulle det naturligtvis inte kunna gå att fortsätta klå kunderna på pengar för i stort sett ingenting. Nu startar en rättslig process om det som kallas ”dolda indexfonder” och i bästa fall kan det bli en rejäl näsbränna men frågan är om det kommer att rätta till själva grundfelet – obalansen i risktagandet. Det som retar mig och alla andra kunder till vansinne är att bankerna och fondförvaltarna sitter med alla trumf. Vi riskerar våra pengar. De riskerar ingenting, utom möjligen att kunderna byter bank eller förvaltare men vi tvekar ofta att göra det, bland annat för att det utlöser reavinster. Rimligt hade ju varit att om förvaltarna hade misslyckats med att ge nåt mervärde för kunderna skulle dessa kompenseras, till exempel genom avdrag på avgiften för att de misslyckats. Vilken förvaltare blir först med det? Jag är tyvärr pessimist – finansvärlden är hopplöst trög, lomhörd och von oben. Men medge att det är en bra idé.

Dagens bankkontor – en deprimerande upplevelse

Idag var jag tvungen att besöka ett bankkontor. Det var en deprimerande upplevelse. Här är signalen tydlig: Vi vill inte dig här. På nätet går det smidigt och är hjälpligt pedagogiskt och det var flera år sedan jag sist gjorde vanliga ”ärenden” vid en bankdisk. Och vi vill inte hantera nåt så smutsigt, opraktiskt och gammaldags som PENGAR. Tisdag klockan tio, på behörigt avstånd från löneutbetalningar och månadsskifte. Borde vara enkelt och snabbt fixat. Trodde jag. Detta var ett större kontor i centrala Stockholm. Först en ilsken skylt: ”Kontoret har inga kontanter”. Ett varmt välkomnande. Sedan kölapp, fem nummer före. Två små diskar, trots en stor lokal. Väl synligt satt ytterligare tio medarbetare och plockade med sina papper, skämtande med kaffekoppar i högsta hugg. Hade det varit en butik i en bransch med fungerande konkurrens hade fler lösgjort sig från kontorsgnetet för att korta köerna. Men nu är bankerna ingen vanlig bransch. Väntan blev ungefär 40 minuter. Man kan tycka att det är ett lyxproblem – men det jag vill beskriva är den gradvis försämring som bankernas service uppvisar, inklusive vägran att befatta sig med kontanter. Vad blir nästa steg? Bankföreningen pratar om att de tar bort kontanter för att ”anpassa sig till kundernas behov” men det är kvalificerat skitsnack. Man vill slippa vanligt folk med vanliga ärenden, helst bara ta emot dem som ska skriva på lånehandlingar eller tala med deras ”rådgivare” (försäljare). Då gör man det svårt, obekvämt och gärna dyrt. Som sagt, i en bransch med fungerande konkurrens hade detta straffat sig. Bankerna kan obehindrat fortsätta…

Ruggig, stötande utlåning

Krediter som förstahandsval vid fakturering, systematisk och snabb vidareförsäljning av skulder, människor som aldrig blir helt skuldfria och där skulderna bara växer och ockerräntor på snabblån – problemen med dagens kreditsamhälle är många. Anna Hedborg har lyckats spegla dem väl i den utredning som lades fram till konsumentminister Birgitta Ohlsson idag. Det är en ruggig bild där utsatta människor ofta lockas/frestas/pushas in i skuldgivning. Även om den enskilde alltid har ett stort ansvar kan affärsmetoderna här inte betraktas som annat än fula och stötande – och många fall säkert olagliga. I alla fall inte ”återhållsamma” som de ska vara enligt lagstiftningen. Anna Hedborg kommer med en lång rad genomgripande krafttag där jag bara kan säga: Bravo, ett ord i rättan tid!”. Till min glädje vill också Birgitta Ohlsson ha en snabb hantering så att det blir skarpa beslut i riksdagen före valet. Bravo, igen!

Jag har suttit som expert i utredningen och det har varit en mycket intressant resa att tillsammans med ett dussintals andra experter från olika branscher och myndigheter diskutera vad som kan göras åt problemen. Förslagen är Annas egna, och hon har gjort ett storartat arbete tillsammans med sina medarbetare. Förslagen siktar in sig på rätt saker, de är konsumentvänliga, de tar tag i de obalanser och orättvisor som finns i samhället idag. Jag har under utredningen argumenterat för ytterligare en åtgärd – ett räntetak. Men därav blev tyvärr intet. Jag har därför skrivit ett särskilt yttrande, en avvikande åsikt i utredningen. Jag tycker att skälen är mycket tunga, särskilt som vi dragits med problemen med 1000-procentsräntor ända sedan 2006 och de är rena ”motorvägen in i skuldfällen”. Lägg till det i din lagstiftning, Birgitta Ohlsson! Mer finns att läsa här och här.

Leve kontanterna – också!

Sedlar och mynt passerar allt mer sällan mellan oss konsumenter i handeln. Det här är en naturlig utveckling som har fördelar för många parter. Men istället för att bara ropa halleluja till den tekniska utvecklingen är det dag att höja ett varningens finger. Konsumenterna får inte bli förlorare. Förändringen måste ske med morot, inte piska. Den får inte ske på ett sätt som kör över dem som måste eller vill använda kontanter. Det kan handla om äldre, funktionshindrade, invandrare men också många andra grupper. Detta slåss Sveriges Konsumenter för, det har jag alldeles nyss sagt i P1 Morgon och sa igår på det dialogmöte som finansmarknadsminister Peter Norman bjöd in till. Risken finns att det nya betalsystem blir krångliga, dyra för konsumenterna och därtill integritetskränkande. Igår på ministermötet sa Svensk Handels VD Dag Klackenberg att handeln sitter med svartepetter i kontanthanteringen (på grund av bankernas höga avgifter). Risken är stor att det blir konsumenterna istället som sitter med svartepetter, när handel och banker inför olika krångliga system som alla kräver smartphone, som är belagda med öppna eller dolda avgifter och som tankar dig på personuppgifter även ör bagatellartade köp. Den utvecklingen vill vi inte ha. Kontanter är rätt praktiska – till toalettbesök, p-automater, veckopeng till barnen, en glass på stranden och andra småköp. Så även om vägen går mot minskade eller inga kontanter får det inte bli en motorväg där alla som går, cyklar eller åker risiga bilar kommer på efterkälken.

Inför räntetak även här!

I Sverige har vi en ockerparagraf. Som är värdelös, eftersom inga åtal väcks. Därför fortsätter snabblånen att grassera och skicka 10 000-tals människor in i skuldfällan. Det är alarmerande, tragiskt – och obegripligt. Det finns flera skäl till att Sverige utmärker sig på detta trista sätt, vilket återigen bevisas genom Kronofogdens nya siffror över antal överskuldsatta. Men ett av dem är att det är fritt fram att sätta vilken ränta som helst. Vilket resulterar i räntor på ända upp till fullständigt obegripliga 23 000 procent i effektiv ränta. Detta tycker alla är stötande och provocerande och stötande. Även finansmarknadsministern Peter Norman. Fast han gör inget, vilket inte är något mindre än en skandal. Det finns ett motmedel – ett lagstiftat räntetak. Det har diskuterats länge, men inget händer. Ett av argumenten är att det skulle kunna höja räntan för vissa lån och bli en sorts norm. Det är ett märkligt och smått töntigt argument. Om man tänker efter lite. Finns det några exempel från andra branscher där detta hänt..? Räntetak skulle heller inte vara något unikt för Sverige. Nederländerna har ett tak på så lite som 15 procent (!). Tyskland och Frankrike har också räntetak med en viss procentsats över genomsnittsräntan och snart får sannolikt även Finland det. Där kommer den då att ligga på runt 50 procent. Vad avhåller Sverige. Ja, säg det. Regleringsnoja? Osämja i regeringen? Handlingsförlamning? Oavsett vad det är så är det ett svek mot alla dem som nu eller snart kommer att ta de svindyra snabblånen – och kanske hamna i skuldfällan. Det är lika mycket ett godkännande av en bransch som har som enda affärsidé att sälja svindyra lån till utsatta människor.