Idag var jag tvungen att besöka ett bankkontor. Det var en deprimerande upplevelse. Här är signalen tydlig: Vi vill inte dig här. På nätet går det smidigt och är hjälpligt pedagogiskt och det var flera år sedan jag sist gjorde vanliga ”ärenden” vid en bankdisk. Och vi vill inte hantera nåt så smutsigt, opraktiskt och gammaldags som PENGAR. Tisdag klockan tio, på behörigt avstånd från löneutbetalningar och månadsskifte. Borde vara enkelt och snabbt fixat. Trodde jag. Detta var ett större kontor i centrala Stockholm. Först en ilsken skylt: ”Kontoret har inga kontanter”. Ett varmt välkomnande. Sedan kölapp, fem nummer före. Två små diskar, trots en stor lokal. Väl synligt satt ytterligare tio medarbetare och plockade med sina papper, skämtande med kaffekoppar i högsta hugg. Hade det varit en butik i en bransch med fungerande konkurrens hade fler lösgjort sig från kontorsgnetet för att korta köerna. Men nu är bankerna ingen vanlig bransch. Väntan blev ungefär 40 minuter. Man kan tycka att det är ett lyxproblem – men det jag vill beskriva är den gradvis försämring som bankernas service uppvisar, inklusive vägran att befatta sig med kontanter. Vad blir nästa steg? Bankföreningen pratar om att de tar bort kontanter för att ”anpassa sig till kundernas behov” men det är kvalificerat skitsnack. Man vill slippa vanligt folk med vanliga ärenden, helst bara ta emot dem som ska skriva på lånehandlingar eller tala med deras ”rådgivare” (försäljare). Då gör man det svårt, obekvämt och gärna dyrt. Som sagt, i en bransch med fungerande konkurrens hade detta straffat sig. Bankerna kan obehindrat fortsätta…