Business as usual – trots klimatmötet

Julhandeln och klimatmötet i Paris drar igång samtidigt. De hänger samman, fast det verkar idag som två parallella världar. Julhandeln förväntas ”slå rekord” och årets julklapp är ännu en pryl för dem som redan har allt. In genom brevlådan dråsar grälla broschyrer som manar oss att köpa, gärna på kredit. Svensk Handel nya motto ”Hållbar handel” är svårt att spåra i praktiken dessa dagar, möjligen lite i livsmedelshandeln, där eko-boomen fortsätter. Till största delen är det business as usual. Eller än mer uppsktruvat – två nya köphysteridagar har sett dagens ljus: Black Friday och Cyber Monday…

Klimathotet är på allvar. Det finns positiva tecken att vi är på väg att minska fossilberoendet och det är viktigt att inte tappa modet. Världens ledare uttrycker vilja och allvar. Men det är väldigt långt kvar. Nationellt valda politiker måste våga ta internationella, långsiktiga men idag obekväma beslut. Men även andra delar av samhället har ett tungt ansvar. Finansbranschen har jag tidigare skrivit om här på bloggen, även jordbruket och industrin och handeln måste göra mer.

KlimatOch vi konsumenter, vi har vårt ansvar. Vi i den rika världen kommer inte att kunna leva som vi har gjort tidigare. Även vi måste bidra, det kommer inte gratis och oförmärkt. Olje- och köttfrossan är en parantes. Vi gör idag gång på 3,7 jordklot i resurser. I grunden handlar det om en annan livsstil där vi byter, sparar, anpassar oss, konsumerar det resurskrävande mer till fest än till vardag. I vår uppskruvade statusvärld kan det också innebära fördelar – mer tid, mer social kontakt, mer naturupplevelser, mer plats istället för saker. För vad är det vi ofta upplever som problem i vardagen – jo, just det: Tidsbrist, ensamhet, hem som dignar av prylar vi aldrig använder och som gör att det känns ”ostädat”.

Själv är jag också sån – tidsbrist och för mycket prylar hemma. Men jag håller på att vänja mig vid att äta mindre kött, jag kan gott tänka mig att sänka temperaturen i lägenheten, jag cyklar mycket, familjen har skaffat elhybrid-bil och håller på att avveckla julklapparna. Inte så svårt, egentligen, men inte heller tillräckligt. Jag har alltid älskat att besöka spännande platser långt bort. Men måste jag välja, så är det ändå enkelt. Priset för lågprisflyget är för högt för planeten. Förorenaren betalar i det fallet inte, inte på låga vägar. Flyget är ett tydligt exempel på att miljöförstörande konsumtion uppmuntras medan miljöanpassad – jag talar om tåget – kostar mycket pengar och skrämmer bort konsumenterna med förseningar, annat strul och omständliga bokningssystem.

Konsumentrörelsen är en viktig drivkraft i arbetet för en hållbar planet. Vi har tillsammans inom europeiska organisationen BEUC formulerat många krav både på politiker och näringsliv, de senaste tillsammans med miljörörelsen om landets livsmedelsproduktion och med europeiska BEUC inför klimatmötet. På den senaste världskongressen med Consumers International nyligen fanns mycket fokus på klimathotet, ändrade konsumtionsmönster – och på konsumentrörelsens roll. BEUC:s direktör Monique Goyens ville inspirera fler inom konsumentrörelsen att arbeta med hållbar utveckling genom fem handfasta råd:

•”Name and shame” – publicera värstingarna, de som lovar en sak och gör en annan.
•Informera konsumenter om hur produkter påverkar miljö och rättvisa, inte minst genom testerna.
•Påverka politiker till mer ekodesign, alltså att hållbarhet byggs in i produkter från början.
•Lär konsumenter om alternativ till dagens konsumtionsmönster.
•Samarbeta med lokala initiativ på miljö- och sociala områden.

”Moderna banker” – knappast

Bankerna brister i klimatansvar genom att investerar mycket mer i fossil energi än i förnyelsebar. Det blev uppenbart genom den rapport som vi släppte från Fair Finance Guide i morse. Som jag skrev i förra bloggen så har ”giganten” – finansbranschen – vaknat. Men detta visar att giganten ännu inte svingat benen över sängkanten, än mindre börjat gå på riktigt. Det blev ännu tydligare igår, så jag bevistade Bankföreningens årliga Bankmöte, tjusigt arrangerat på Grand Hotel för hundratals bankmänniskor.

Annika Falkengren på gårdagens Bankmöte.

Annika Falkengren på gårdagens Bankmöte.

Ordförande Annika Falkengren talade mycket om finansiell stabilitet, om att ”utan nöjda kunder kan vi inte verka” och att vi är ”världens modernaste banksystem” men tog inte upp hållbarhetsfrågorna med ett ord. Ingen av de andra bankdirektörerna som paraderade gjorde heller det. Det gjorde däremot finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund. Han nämnde påfallande artigt och kortfattat konsumenternas underläge, men använde mer av krutet till att förklara att ”utan finansiella sektorn kan vi inte rädda klimatet” och ställde höga förväntningar på att bankerna skulle vara en del av lösningen och inte en del av problemet. Falkengren och hennes kollegor borde nu på allvar inkludera även ansvar för miljö, klimat och mänskliga rättigheter i att vara ”modern”. Vi kommer inte att släppa vår bevakning av hur det går med den saken.

Giganten har vaknat

”Giganten” är den finansiella världen. Bankerna fortsätter göra storvinster men de har sakta börjat inse att även de har ett ansvar för den här planetens fortlevnad. Eller rättare sagt – de har tvingats inse. Trenden blev helt klart igår på vårt seminarium ”Kan bankerna rädda klimatet”, som vi ordnade med Råd & Rön i samband med utdelningen av Blåslampan.

”Nej bankerna kan inte rädda klimatet, i alla fall inte ensamma. Men klimatet kan inte räddas utan bankerna” var svaret på rubrikfrågan från en av paneldeltagarna. Bra sagt. Och jag tror inte riktigt att alla har insett hur enorm potential det finns till förändring om bankerna slutar investera våra pengar i miljöförstöring och mänskligt lidande.Blåslampan

Fair Finance Guides ”ansvarsbarometer” har uppenbarligen satt eld i baken, genom kombinationen av kundtryck och ”tävling” där ingen vill hamna sist. Men uppryckningen sedan förra året sker från en väldigt låg nivå och än verkar det vara en ganska liten fråga i bankernas direktionsvåningar. Jag har i fall inte hittills hört Jacob Wallenberg eller Annika Falkengren tala om hållbar utveckling eller klimatansvar (rätta mig om jag har fel).

Men de kommer att göra det. Vi lever verkligen i en genombrottets tid. ALLA talar hållbar utveckling, hållbar konsumtion, hållbar handel. Och allt fler företag GÖR saker också, inte bara snackar. Bankvärlden har varit sällsynt trög med att ”walk the talk” men nu vaknar jätten och när penningströmmarna går bort från fossila bränslen, bort från krigshärdar, bort från korrupta regimer – då kommer vi att se en bättre värld. Frågan är om tempot räcker, inte minst när det gäller klimatet. Vi måste hålla arbetet uppe – både bankerna, politikerna, vi som påtryckare och bankkunderna.

Här några fina citat från gårdagens paneler:

”Branschen går mer och mer mot att aktivt välja bra företag att investera i” (Klas Eklund)

”Vi har en ambition att göra det enklare att flytta sitt sparande” (Per Bolund)

”Vi måste se till att det blir dyrare att skita ner” (Emil Källström)

”Varför pratar aldrig bankernas ”rådgivare” hållbarhet med sina kunder – på eget inititiativ”(publikfråga – bra sådan).

”Panel med storbank, miljökämpe, två politiker från två block = vi var alla egentligen överens om allt” (Carina Lundberg Markow)

”Vi måste kunna kräva information från bankerna om var våra pengar är. ” (Svante Axelsson)

”Ekonomijournalister borde prata mer om hållbarhet. Vad är det vi tjänar pengar på egentligen?” (Jakob König).

Och så en till av samme projektledare för Fair Finance Guide:

”Vilken bank blir först att deklarera sig fri från investeringar i kol inför Paris-mötet?” En alldeles ovanligt bra fråga.

Konsumentpriset Blåslampan gick – mycket välförtjänst – till klädbutiken Swopshop. Ägaren Jane Olsson sken ikapp med utdelaren, konsumentminister Per Bolund. Swopshop är med och eldar på utvecklingen i en annan bransch – textil och kläder. Även där händer det fantastiskt spännande saker.

Veckan som gått har varit en av de mest intensiva under året för mig och Sveriges Konsumenter. Och roligaste. I måndags hade vi seminariet ”Livsmedelsstrategi med konsumenten i centrum” som också bjöd på många intressanta inlägg – om potentialen hos medvetna konsumenter, om nödvändigheten att satsa på kvalitet och hållbarhet, om risken för att strategin skulle bli ett ”pratpapper”. Se seminariet här.

Förlorade år för alla i skuldfällan

SVT:s Plus ägnades igår helt ett av vår tids stora gissel – överskuldsättning. Det är bra att de djupdyker ibland och verkligen försöker komma till botten, ställa till svars etc. Vi fick följa ett par av alla de hundratusentals som hamnat i skuldfällan helt enkelt för samhället mer stått på snabblåneföretagens sida än på konsumenternas. Vi fick höra en förtvivlad men ändå mycket vältalig diakon, som sett problemen på nära håll. Själv var jag med och fick titta på ett klipp av en yngre upplaga av mig själv från 2006 där jag varnade för snabblånen. I den påföljande intervjun fick jag frågan om jag skulle sagt samma sak idag. Svaret var tyvärr ja. På nästan tio år har väldigt lite hänt. Det är förlorade år, det har varit ett stort politiskt svek av konsumenterna, ett tecken på feghet, naivitet, oförståelse. Trodde man att en cynisk bransch som bygger på att kränga lån till utsatta plötsligt skulle bättra sig frivilligt. Ville man inte röra företagens svängrum. Konsumentverket har försökt få bukt på reklam som är allt annat än ”återhållsam och måttfull”, Kronofogden ska enligt sina instruktioner bara skicka kraven vidare oavsett hur lånen uppstått. Jag vet inte om det framgår i TV, men jag tycker det är djupt, djupt upprörande och en skandal.

PlusBild

Det gäller inte bara snabblånen. Utredning efter utredning har levererat klara förslag till krafttag, men det har inte blivit mycket. Bättre skuldsanering stoppades på grumliga grunder av moderaterna (alla andra partier var för). En väg bort för ”evighetsgäldenärerna” (som är cirka 100 000) genom 15-årig preskriptionstid har inte blivit något (än, ska sägas). Nu äntligen börjar det lossa lite, bland annat genom den utredning som riktar in sig på snabblånen. Räntetak, kostnadstak och stopp för förlängningar av lånen finns i den möjliga arsenalen. En strategi mot överskuldsättning har utlovats. Min frustration är att det – med utredningstid, remisstid och sedan mangling genom regering och riksdag, kommer att ta ytterligare några år innan Stora Saker Händer. Fler förlorade år, för Annika som var med i Plus igår. Och alla andra förtvivlade människor. Jo, man har ett ansvar som låntagare. Men det har också dem som lånar ut. Och de har de varit åt helvete för dåliga på att ta under alla dessa år – och kommer att fortsätta vara. Och nu är det hög tid att politiken går in som våra valda företrädare och försvarar oss. Och inte skrupelfria utlånare.

Snabba cash med höga risker

I tider när reporäntan ligger på minus finns det en bransch som utan att rodna tar över tusen procent i ränta. Snabblåneföretagen. Hur är det möjligt, rent principiellt? Och när antalet ansökningar hos Kronofogden för obetalda snabblån överstiger 50 000 varje år och vi har dubbelt så många så kallade evighetsgäldenärer med livstid i ”ekonomiskt fängelse”? Ett mysterium. Ett politiskt misslyckande. I alla fall än så länge.

Snabblån har vi haft i snart tio år. Trots gradvis strängare regler florerar ett hundratal företag som på nätet glatt erbjuder välkomna cash till svindlande räntor. I många fall är betalningsanmärkningar inget hinder och det inga besvärliga frågor ställs om vad pengarna ska användas till. Kreditreklam ska vara ”måttfull och återhållsam” men här är budskapet glasklart – låna till vad du vill och skjut bekymren på framtiden. Den som tvivlar rekommenderas googla på ordet ”snabblån”. Verksamheten göder också en växande inkassobransch liksom en affärskultur som paradoxalt innebär att den bästa kunden är den som inte betalar i tid.

De som försvarar verksamheten brukar argumentera att snabblånen är en ytterst liten del av den totala utlåningen (bostadslånen är såklart helt dominerande) och lånen är mycket uppskattade och att de flesta sköter sig. Ändå är det helt uppenbart att de ställer till mycket elände och i många fall är ”en motorväg in i skuldfällan”. Och även om ansvaret till sist vilar på individen så finns det också ett stort ansvar på både samhället och på långivarna. Som de senare definitivt inte tagit.

Regeringen förbereder uppenbarligen ny lagstiftning för att stävja problemen. Jag ser fram emot det konkreta utfallet och effekten för konsumenterna. I dagarna startar också en ny statlig utredning om en ”mer ansvarsfull marknad för konsumentkrediter”. Jag är en av nio experter som under det kommande året ska diskutera vad som går att göra åt överskuldsättning till följd av framför allt snabblånen. Man kan tycka att frågan är tillräckligt utredd och att det är synd att det ska behöva ta ytterligare flera år innan strängare lagstiftning är på plats. Men det är ändå bra att de riktigt skarpa förslagen nu lyfts upp på allvar. Som räntetak, en fråga vi i Sveriges Konsumenter drivit ända sedan vi skrev rapporten ”Att kränga krediter till utsatta” 2009.

Det är ovärdigt ett modernt, civiliserat samhälle att år efter år acceptera effektiva räntor på 1000-tals procent. Samhället har markerat genom bestämmelser om ocker i lagen att oskäligt höga räntor inte är okej. Tyvärr fungerar inte lagen i praktiken. Skärpt myndighetskontroll och strängare straff har haft alldeles för liten effekt och Kronofogdens statistik visar fortsatt alarmerande siffror. Jag har svårt att förstå tveksamheten med detta. Vem vill man skydda?

Får långivaren ta vilka räntor som helst minskar incitamenten att ta ordentlig kreditprövning och faktiskt säga nej till utlåning. Någon form av räntetak finns idag i mer än hälften av EU:s medlemsländer och har bevisat, snabb effekt. Enligt en EU-rapport finns det i 15 EU-länder åtminstone vissa bestämmelser om maximibeloppet för räntan under avtalsperioden. I tre länder (Irland, Grekland, Malta) finns en fast övre ränta, medan det i tolv länder (Finland, Belgien, Spanien, Nederländerna, Italien, Portugal, Polen, Frankrike, Tyskland, Slovakien, Slovenien och Estland) används ett relativt tak, som oftast binds till den genomsnittliga marknadsräntan.

Räntetak är naturligtvis inte det enda som behövs, vilket utredningen också ska ta itu med. Det ser jag fram emot. Men bakom frågan om snabblån ligger också en mycket större fråga – den om konsumtionskrediter i stort. Är det vettigt att vi konsumerar så mycket på lån. Är det så vi ska skapa tillväxt? Vad gör ”lån som lösning” med sunt ekonomiskt tänkande i längden? De som vuxit upp med reklam ”köp nu – betala sedan” – hur ska de uppmuntras till återhållsamhet och sparande?

Amorteringskrav en bra väg

Vi i Sverige är bland de mest skuldsatta i världen. Vi har nästan dubbelt så mycket skulder i snitt som våra disponibla inkomster, (skuldkvot) vilket är rekord. Och till övervägande delen handlar det om att vi lånat till vårt boende. Nu när räntan är historiskt låg går bostadspriserna upp på de flesta håll, inte minst i storstäderna, och då blir det ju ännu mer lån. Dessutom lånar vi allt mer till vår konsumtion genom delbetalningar och snabblån. Men bolånen överskuggar alltså det mesta. Och när allt fler talar om en ”bubbla” kommer krav på att något måste göras. Det måste bli mer hållbart och tryggt. Kombinationen störtdykande bostadspriser och skyhög belåning är detsamma som katastrof.

soap-bubble-329274_1280

Från 1 augusti föreslås nu att vi ska amortera ner till 50 procent av bostadens värde. En del har varit kritiska mot detta, menat att det blir för dyrt. Det är visserligen sant att det blir dyrt, men det finns också en hel del fördelar. Framför allt att det minskar skuldsättningen, som behöver komma ner till rimliga nivåer. Amortering är ju inget annat än sparande, måste man komma ihåg, det är ju ingen ”avgift”. Alternativet skulle vara att man höjer kravet på egeninsats. Men amorteringskravet gör ju att fler får möjlighet att skaffa bostad, eftersom kostnaderna kommer längre fram.

De unga då? Som inte kommer in på bostadsmarknaden, i alla fall inte i storstäderna. Det är en viktig grupp att värna, men inte genom att inte göra någonting alls åt problemen med hög belåning. De är dessutom knappast betjänta av att bostadspriserna bara ökar och ökar, till följd av att det är så billigt att låna. Att unga inte får bostad måste lösas med en aktiv bostadspolitik, att man ökar tillgången på bostäder.

Det är mycket bra att amorteringskravet inte påverkar vid bankbyte. Allt måste göras för att underlätta byte av bank för att få rejäl fart på konkurrensen. De föreslagna reglerna medger undantag från amorteringskravet vid skilsmässa, arbetslöshet och andra tillfällen när det plötsligt blir svårt att betala. Här måste reglerna specificeras tydligare, inklusive vilka intyg som ska räcka för att verifiera detta. Annars finns en tydlig risk för godtycke hos bolåneföretagen, där konsumenternas underläge förstärks ytterligare.

Vadå bankerna ”har inte råd”..?

Två gånger de senaste veckorna har jag hört bankerna hänvisa till alltför höga kostnader för att slippa tillmötesgå konsumentkrav. Den ena gången gällde mer detaljerade hållbarhetsredovisningar, och framfördes på en hearing med konsumentminister Per Bolund. Den andra gällde kontanthantering på lokalkontoren och framfördes på en hearing i riksdagen i torsdags. I båda fallen är det svårsmält, märkligt och i grunden oacceptabelt. Vad gäller kontanthantering så kan man dessutom konstatera att en av storbankerna (Handelsbanken) faktiskt behållit kontanter på alla sina kontor, så det låter sig ju göras, trots ojanden från bland annat Bankföreningen.

building-580320_1280Storbankerna gör enorma vinster år i rad och bröt förra året 100-miljardersvallen (före skatt). Vilket provocerat fram en en växande rörelse som kräver tillbaka det som vi skattebetalare fått lägga ut för att rädda samma banker på 90-talet och krisen 2008-2009. Regeringen verkar också provocerad och talar om en särskild bankskatt. Lägger man därtill bankernas ovilja att följa sina egna policier när det gäller att inte investera i företagen som säljer vapen till Saudiarabien (se vår nyhet), så blir bilden en extremt lomhörd bransch som tror sig kunna spela i en egen division.

Vid torsdagens hearing fick Per Bolund frågan vad han tyckte om konkurrensen mellan bankerna. Som statsråd är det ju känsligt att påstå att den är dålig, eftersom det skulle vara att sätta sig över myndigheter och rättsapparat. Men även om det finns ett 15-tal banker i Sverige dominerar de fyra stora (SEB, Handelsbanken, Swedbank och Nordea) totalt och rörligheten hos kunderna är få liten.

När jag får frågan om vad man kan göra som kund så brukar jag – och många andra – säga ”byt bank”. Det är ju bara så man kan få fart på konkurrensen och förmå bankerna att satsa mer på service och miljö. Fler borde absolut byta bank och ha flera banker. Men det är samtidigt lättare sagt än gjort, av tre skäl: Bankbytet upplevs som krångligt, banktjänster levereras ofta i paket (”bundling”) med sparande, lån och försäkringar och för kunderna kan de olika bankerna ofta upplevas som ”samma skit”. Det måste alltså göras lättare att byta bank, men ”byt bank” får inte bli ett mantra från politiken som skäl för att avstå från mer konsumentvänliga lagar och regler.

Konsumentmakt låter vackert men funkar tyvärr sällsynt dåligt i just denna bransch. Därför behövs mer politik. Både för att bankerna ska leverera bättre service, inklusive möjligheter att sätta in och betala med kontanter på bankkontoren. Och för att de ska ta ett reellt och ökat ansvar för hållbar utveckling.

Krafttag mot skuldfällor snart

Igår var jag på civilutskottets hearing om konsumentlånen, alltså att vi lånar allt mer för att köpa prylar, mat och resor. Och uppmanas därtill av en allt aggressivare marknadsföring och nya fiffiga fakturatjänster som Klarna. Hearingens första del sändes i SVT Forum. Olika myndigheter och rådgivare gav en deprimerande bild av alla som hamnat i skuldfällan, varav nästan 100 000 är ”evighetsgäldenärer”, alltså människor som betalar och betalar i decennier utan att därmed börja avbetala på själva grunden – lånekapitalet.

Vi har ett ansvar som låntagare, men långivare har också ett ansvar. Dessutom kan alla råka ut för skilsmässa, arbetslöshet och annat som radikalt ändrar den privata ekonomin. Exempel på helt förkastliga inslag är att inför jul betala av en julklapp på 60 månader, alltså fem år. Det innebär fem jular då man betalar av på sin skuld för en gammal pryl. Eller reklam för snabblån som öppet lockar med ”betalningsanmärkningar inget problem”. Reklamen för krediter ska vara ”återhållsam och måttfull”, så varför kan man inte ha liknande strama krav som för alkoholreklam? tyckte Konsumentverkets Gunnar Larsson.

Är det lagliga konsumentskyddet tillräckligt? var hearingens grundfråga och alla – utom bankerna, snabblåneföretagen och handeln – tyckte att svaret definitivt var NEJ. Även Per Bolund, som ansvarar för dessa frågor i regeringen, höll med. Överskuldsättning står väldigt högt på regeringens priolista, menade han och kom sedan med en katalog över skärpta regler (se 1:08 in i sändningen). Flera av dem var liknade delar av våra ”100 krav för en starkare konsumentpolitik”. Bravo.

Bland annat ska man äntligen på allvar överväga alternativet räntetak. Själv har jag slagits för detta i åratal och argumenterade också för det i hearingen igår. 14 EU-länder har det och det är obegripligt att ett värdigt samhälle tillåter effektiva räntor på hundratals procent.

Nu är det upp till måste regeringen att leverera. Intentionen är att det ska gå snabbt så att de första resultaten ska märkas 2016. Det blir ingen lätt match att lotsa lagskärpningarna genom riksdagen, men å andra sidan är det svårt att efter så många år av marknadsmisslyckanden och tama självregleringar sätta sig emot krafttag för att hindra fler från att hamna i skuldfällan.

case-96184_1280

Kunderna mullrar mot bankerna

Bankerna är sena att hoppa på etik- och miljötåget. Det är de flesta eniga om, numera en och annan även inne i bankerna. Konsumenterna också, tycks det. En vecka efter lanseringen av Fair Finance Guide har över 2000 konsumenter aktivt använt sajtens mailfunktion för att klaga på sin bank. Den sajt som vi nu lanserar ihop med Amnesty, Diakonia, Naturskyddsföreningen och Fair Trade Center ger äntligen konsumentmakten en rejäl chans. 2000 är naturligtvis bara toppen på isberget, bara en liten del av alla missnöjda tar sig tiden att söka upp sajten och skicka ett mail. Bankerna får nu (ännu) en anledning att skärpa till sig ordentligt när det gäller vad de gör med våra pengar.

Invigningen av Fair Finance Guide med bland annat ansvarig minister Per Bolund.

Invigningen av Fair Finance Guide med bland annat ansvarig minister Per Bolund.

Även jag har skickat ett mail med klagomål på min bank. Efter ett dygn kom ett svar, av standardtyp, där de uttryckte ”förståelse om jag var besviken på dem”. Men man skrev också att de ”ser detta som en möjlighet för oss att bli bättre.” Låter ju bra. Men fortsättningen oroar: ”Vi tar självklart till oss av denna kritik och ser att vi kan bli bättre på att kommunicera vårt hållbarhetsarbete i våra policies och riktlinjer.”

Jaha. Kommunikationsargumentet, ”vi gör mycket men måste bli bättre att berätta om det”. Min bank är inte ensam om det, men i grunden är det struntprat. Bankerna måste förändra sitt arbete i grunden, byta attityd och införa helt nya styrmedel och incitament. Från det översta styrelserummet ner till golvet på bankkontoren. Att de skyller på dålig kommunikation visar att de trots allt inte fattat vidden av de förändringar de måste göra. Därför blir det också intressant att se Fair Finance Guides fortsatta arbete med fallstudier – alltså vad policysnacket betyder i verkligheten.

Ett hinder i sammanhanget är den påstådda motsatsen mellan avkastning och hållbar utveckling. Det finns gott om lönsamma, miljöriktiga investeringar och det är en farlig myt att man måste ”offra” något för att satsa på miljö och mänskliga rättigheter. Bankerna har en enorm makt och har alldeles för länge styrts av kortsiktiga intressen och brist på ansvar för klimat, miljö, människorättsbrott med mera. En liten ändring penningflöden och villkor för utlåning kan åstadkomma kolossala förändringar till det bättre.

Skärmavbild startsida

Dagen innan vår lansering hade konsument- och finansmarknadsminister Per Bolund kallat till en hearing i ämnet med makthavare i och utanför finansbranschen. Enigheten verkade stor om att tåget nu rullar allt fortare, att mycket mer måste göras – i alla fall bland de initierade företrädare som satt runt bordet. Ser med spänning fram emot vad detta kan betyda i realiteten.

Här behövs inte bara konsumenttryck utan även politik. Bolunds invit var ett tecken på att han ser hållbara investeringar som en central fråga. Nu måste de driva på för att bankerna ska bli mer transparenta och rapportera strukturerad och jämförbar hållbarhetsinformation – både i Sverige och i EU. Regeringen har redan tillsatta en utredning om hur fonders etiska aspekter kan bli mer begripliga för kunderna. Det är bra, men låt mig varna för övertro på att ”mer information” ordnar biffen. Det måste vara lätt att välja rätt” men bankerna kan inte luta sig tillbaka med ursäkten att ”ingen frågar efter det”. Politiken kan också satsa mer på forskning om konsumentbeteende för att främja en hållbar utveckling.

Sammantaget finns det skäl att vara optimist. Men bankerna har en enorm läxa att göra. Och vi konsumenter måste vara aktiva.

Det räcker nu – motto för 2015

Året som gått har präglats av bankerna, ekomaten, kemikalierna, telefonförsäljningen och mycket annat. Konsumenternas sårbarhet har ofta stått i fokus. En tydlig trend har varit: Det räcker nu! 10531467_831205183564350_341348164477919618_o

Det finns en ökad förståelse för att fulsäljet inte bara kan tillåtas fortsätta. En insikt om att konsumenterna faktiskt vill konsumera hållbart och måste få en chans att göra det. En ökande samsyn om att marknaden inte löser allt utan det behövs mer av korrigeringar, tillsyn, straff. Ett erkännande av att konsumenterna ofta är i kraftigt underläge mot banker och andra branscher och att något måste göras. Långsamt börjar allt fler förstå att det behövs en stark konsumentröst. Vi som organisation möts av ett ökat intresse, en ökad efterfrågan.

Mycket återstår. Motkrafterna är många. Från rena bedragare och slentrian till ren motvilja hos vissa av företagen. Liksom politiker som inte förstår att starka och trygga konsumenter är en fråga om rättvisa och demokrati.

2014 listade vi vad som krävs – 50 krav inför EU-valet, 100 krav inför riksdagsvalet. Av de 100 kraven har två av tre en möjlig majoritet i riksdagen, visade vår enkät inför valet i september. Det är mycket glädjande. Nu ska det bara gå från snack till verkstad, det måste bli faktiska riksdagsbeslut. I två fall har det redan skett – mot taxi-problemen och mot automatisk avtalsförlängning. Men vi hör och läser instämmanden i fler av våra krav vid direkta möten och i media – för räntetak på snabblån, provisionsförbud för finansiella rådgivare, skriftlig bekräftelse vid telefonförsäljning.

Jag tror att 2015 kommer att innebära en hel del förbättringar för konsumenterna. Här är vad jag tror att det kommer att handla om nästa år. Bland annat:

Konsumera inte sönder världen! Rovdrift på resurser, slit och släng, överanvändning av antibiotika – mycket fortsätter som vanligt trots att vi ser galenskapen. Men vi ser allt fler motrörelser – manifesterade i ekoboomen, Livsmedelsverkets miljösmarta kostråd och debatt om köttet. Klädbranschen blir långsamt bättre. Nu skriver till och med tidningen Market att eko- och återvinningstrenden är ”het”. Vi driver på med vårt projekt Stilmedveten, genom vår strategi ”Bra mat för alla” och på andra sätt. Den tröga finansbranschen försöker vi mota åt rätt håll med webbplatsen Fair Finance Guide.

Rättvist och inkluderande! Konsumenter har oerhört olika förutsättningar, många är utsatta, många känner sig vilse i valfrihetsdjungeln. Det blir komplext att vara konsument och klyftorna ökar. Här måste vi se till att alla inkluderas, att alla förstår, kan välja, att alla har ett reellt skydd, alla kan få stöd när de råkar illa ut. Till exempel av en professionell, tillgänglig och oberoende rådgivning. Trygga, kunniga och kaxiga konsumenter är bra för alla. Vi ska göra vad vi kan för att denna aspekt ska komma med i valrörelsen i vår.

Stoppa fulsäljet! Gatu- och telefonförsäljning är exempel på hur problemen ökar. Allt fler inser att någon form av begränsning behövs. Det har funnits en övertro och ett alltför stort tålamod med att låta företagen städa själva. Av vår valenkät att döma finns det en ökande insikt att det behövs regleringar för konsumenternas bästa.

Rör inte mitt privatliv! ”Big data” kommer att bli rubrikord 2015, det är viktigt att stå emot de krafter som vill tanka oss på personuppgifter, kartlägga köpmönster och vanor, sälja uppgifterna och stoppa insyn och grundläggande värn om privatlivet. Integritet på nätet blir stort 2015.

Behåll konsumentskyddet – och stärk det! Vi har långsamt jobbat upp ett allt bättre skydd i Europa, men det behöver ändå skärpas och framför allt efterlevas. Frihandelsförhandlingarna med USA – förkortat TTIP – kommer vi att prata mycket om. Avtalet kan innebära fördelar för konsumenterna, men det gäller att få garantier att vårt mödosamt tillkämpade skydd vad gäller mat, kemikalier, integritet m m inte urholkas.

Med allt detta har vi jobbat med 2014 och fortsätter med 2015. Med stolthet och glädje. Det finns ett stort behov av en stark röst, en stark kraft på konsumenternas sida.

GOD JUL och GOTT NYTT ÅR!God jul