SVT:s Plus ägnades igår helt ett av vår tids stora gissel – överskuldsättning. Det är bra att de djupdyker ibland och verkligen försöker komma till botten, ställa till svars etc. Vi fick följa ett par av alla de hundratusentals som hamnat i skuldfällan helt enkelt för samhället mer stått på snabblåneföretagens sida än på konsumenternas. Vi fick höra en förtvivlad men ändå mycket vältalig diakon, som sett problemen på nära håll. Själv var jag med och fick titta på ett klipp av en yngre upplaga av mig själv från 2006 där jag varnade för snabblånen. I den påföljande intervjun fick jag frågan om jag skulle sagt samma sak idag. Svaret var tyvärr ja. På nästan tio år har väldigt lite hänt. Det är förlorade år, det har varit ett stort politiskt svek av konsumenterna, ett tecken på feghet, naivitet, oförståelse. Trodde man att en cynisk bransch som bygger på att kränga lån till utsatta plötsligt skulle bättra sig frivilligt. Ville man inte röra företagens svängrum. Konsumentverket har försökt få bukt på reklam som är allt annat än ”återhållsam och måttfull”, Kronofogden ska enligt sina instruktioner bara skicka kraven vidare oavsett hur lånen uppstått. Jag vet inte om det framgår i TV, men jag tycker det är djupt, djupt upprörande och en skandal.

Det gäller inte bara snabblånen. Utredning efter utredning har levererat klara förslag till krafttag, men det har inte blivit mycket. Bättre skuldsanering stoppades på grumliga grunder av moderaterna (alla andra partier var för). En väg bort för ”evighetsgäldenärerna” (som är cirka 100 000) genom 15-årig preskriptionstid har inte blivit något (än, ska sägas). Nu äntligen börjar det lossa lite, bland annat genom den utredning som riktar in sig på snabblånen. Räntetak, kostnadstak och stopp för förlängningar av lånen finns i den möjliga arsenalen. En strategi mot överskuldsättning har utlovats. Min frustration är att det – med utredningstid, remisstid och sedan mangling genom regering och riksdag, kommer att ta ytterligare några år innan Stora Saker Händer. Fler förlorade år, för Annika som var med i Plus igår. Och alla andra förtvivlade människor. Jo, man har ett ansvar som låntagare. Men det har också dem som lånar ut. Och de har de varit åt helvete för dåliga på att ta under alla dessa år – och kommer att fortsätta vara. Och nu är det hög tid att politiken går in som våra valda företrädare och försvarar oss. Och inte skrupelfria utlånare.

Vi i Sverige är bland de mest skuldsatta i världen. Vi har nästan dubbelt så mycket skulder i snitt som våra disponibla inkomster, (skuldkvot) vilket är rekord. Och till övervägande delen handlar det om att vi lånat till vårt boende. Nu när räntan är historiskt låg går bostadspriserna upp på de flesta håll, inte minst i storstäderna, och då blir det ju ännu mer lån. Dessutom lånar vi allt mer till vår konsumtion genom delbetalningar och snabblån. Men bolånen överskuggar alltså det mesta. Och när allt fler talar om en ”bubbla” kommer krav på att något måste göras. Det måste bli mer hållbart och tryggt. Kombinationen störtdykande bostadspriser och skyhög belåning är detsamma som katastrof.

Från 1 augusti föreslås nu att vi ska amortera ner till 50 procent av bostadens värde. En del har varit kritiska mot detta, menat att det blir för dyrt. Det är visserligen sant att det blir dyrt, men det finns också en hel del fördelar. Framför allt att det minskar skuldsättningen, som behöver komma ner till rimliga nivåer. Amortering är ju inget annat än sparande, måste man komma ihåg, det är ju ingen ”avgift”. Alternativet skulle vara att man höjer kravet på egeninsats. Men amorteringskravet gör ju att fler får möjlighet att skaffa bostad, eftersom kostnaderna kommer längre fram.

De unga då? Som inte kommer in på bostadsmarknaden, i alla fall inte i storstäderna. Det är en viktig grupp att värna, men inte genom att inte göra någonting alls åt problemen med hög belåning. De är dessutom knappast betjänta av att bostadspriserna bara ökar och ökar, till följd av att det är så billigt att låna. Att unga inte får bostad måste lösas med en aktiv bostadspolitik, att man ökar tillgången på bostäder.

Det är mycket bra att amorteringskravet inte påverkar vid bankbyte. Allt måste göras för att underlätta byte av bank för att få rejäl fart på konkurrensen. De föreslagna reglerna medger undantag från amorteringskravet vid skilsmässa, arbetslöshet och andra tillfällen när det plötsligt blir svårt att betala. Här måste reglerna specificeras tydligare, inklusive vilka intyg som ska räcka för att verifiera detta. Annars finns en tydlig risk för godtycke hos bolåneföretagen, där konsumenternas underläge förstärks ytterligare.