Det var inte utan stolthet som konsumentminister Per Bolund igår presenterade sin strategi för en hållbar konsumtion. Den var i och för sig ingen nyhet utan kom redan med budgeten för några veckor sedan. Ett hundratal hade samlats på Rosenbads konferenscenter i Stockholm plus tittare via webben.
Det handlar om två viktiga principer: Konsumtionens roll (inte bara produktionens). Och politikens roll (inte bara konsumentmaktens). Båda har diskuterats för lite. Bara ATT det nu finns en strategi är bra, det skapar diskussioner och sätter tankar och krafter i rörelse. Sedan måste det naturligtvis bli resultat. Strategin har många lovvärda ansatser och bra skarpa åtgärder men det viktiga är vad som händer ”på marken”. Gårdagens ”fanfar” är verkligen bara starten.
Jag hade möjlighet att kommentera strategin på Rosenbad igår. Längre ner finns mina kommentarer (även om jag inte höll mig helt till manus). Alltihop filmades av SVT Forum, som kommer att sända det framöver, men det finns att beskåda på regeringens hemsida.
En publikfråga handlade om hur detta skulle säkras vid ett eventuellt framtida regeringsskifte (till en alliansregering). Bra fråga. En del politiker argumenterar att staten inte ska ”lägga sig i” hur människor lever sina liv. Jo. Men då glömmer man att staten redan lägger sig i mycket genom beskattning och förbud. Och att mycket av dagens regleringar faktiskt styr utvecklingen åt fel håll, mot ohållbara konsumtionsmönster. Ovanpå det kommer all marknadsföring som vill få oss att äta mer kött och köra bensinslukande bilar…
Konsumenterna har sitt ansvar och sina möjlighet att använda sin makt. Men det kräver bättre förutsättningar, att det blir ”lätt att välja rätt”. Vilket kräver att konsumtionsförändringar blir en politisk fråga där det händer saker. Hållbar konsumtion går inte att vifta bort med att det är vars och ens privatsak.
Här är mina kommentarer på strategin från igår:
Vi välkomnar ett fokus och en strategi för hållbar konsumtion, inte bara produktion. Det är viktigt att konsumtionens roll tas upp och VÄGS IN på olika sätt, även vad gäller exempelvis klimatmålen.
Vår utgångspunkt är att de hållbara valen av varor och tjänster ska vara enkla och ekonomiskt fördelaktiga. Det ska vara lätt att välja rätt. Ohållbara konsumtionsmönster måste fasas ut. Det finns för mycket som idag styr mot kortsiktigt tänkande och ohållbar konsumtion. Ansvaret är tredelat – politiken, näringslivet, konsumenterna. Politiken måste i hög grad skärpa lagstiftning, undanröja hinder, att höja medvetenheten om behovet av förändrade konsumtionsmönster.
Vi har tidigare getts möjlighet att ge input till strategin och jag tänker utgå från den. Dess fyra hörnstenar är:
- Starkare konsumentskydd och produkter som håller
- Det verkliga priset – förorenaren betalar
- Det civila samhället som vakthund, pådrivare och folkbildare
- Behov av mer forskning
En hel del av tankarna återfinns i strategin, viket vi noterar med tillfredställelse.
Det är positivt att strategin är BRED – att den tar upp de olika delar av konsumtionen som berörs, ”bilen, biffen bostaden – och BANKEN. Vi är positiva till mycket av ansatserna och åtgärderna – men det reellt viktiga är ju vad som händer ”på marken”, alltså på marknaden, hos konsumenterna. Och då talar jag om ALLA konsumenter, inte bara de redan frälsta.
Mycket är angeläget – hållbara transporter och hållbart boende inte minst. Jag vill kommentera några av satsningarna specifikt:
Varor som håller längre, som delas och återanvänds. Vi noterar att regeringen förslår sänkt moms på reparationer – och därmed genomför en av våra ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik”. Men det räcker inte:
Det måste till en trygg grund. Vi menar att en stark konsumenträtt är en FÖRUTSÄTTNING för hållbar konsumtion och medvetna val. Det gäller exempelvis inom den växande delningsekonomin, som har potential att ge både stor konsument- och miljönytta. Om förtroendet saknas och konsumenten tror sig kunna råka illa ut på en marknad kan det mycket väl bidra till att utvecklingen stannar av.
På samma sätt behöver den 3-åriga reklamationsrätten stärkas genom att utöka den omvända besvisbördan (från idag sex månader). En förstärkt reklamationsrätt ökar företags incitament att tillhandahålla produkter som håller längre.
Stimulera en mer miljösmart konsumtion och livsstil. Det är bra med en bred beskrivning av de hinder som finns. Viktigt att vara realistisk med konsumenters incitament och möjligheter, till exempel TIDEN man är beredd att lägga ner. Här är ”nudging” en nödvändig del med stora möjligheter till utveckling och utnyttjande.
Ett av problemen, som också tas upp, är kostnaden, priset. Det inkluderar idag inte de långsiktiga kostnaderna för miljö, arbetsmiljö, djurhälsa, inklusive klimateffekter och antibiotikaresistens. Politiken måste i högre utsträckning använda principen om att förorenaren betalar och undanröja systemfel. Det måste också till nya prismodeller med ”pris per gång” eller ”pris per år” så att inte marknaden belönar sällanköpsprodukter som snabbt går sönder. Andra viktiga krav gäller produktdesign.
De finansiella aktörerna – bra att de uppmärksammas. De är nyckelaktörer med enorma resurser och enorm potential, men samtidigt traditionellt mycket trögrörliga. Med vårt hållbarhetsprojekt Fair Finance Guide har vi visat att det GÅR att göra skillnad men det kräver BÅDE konsumenttryck OCH lagstiftning för ökad transparens och hållbarhetsredovisning. Frivillighet är bra om det fungerar, men det gör det inte från bankernas sida.
Hållbar konsumtion av livsmedel – här är livsmedelsstrategin från regeringen central. Föresatserna var goda och nu måste regeringen uppfylla sina löften om en svensk livsmedelsstrategi som bidrar till att uppfylla miljö- och klimatmål, ökad folkhälsa och ett gott djurskydd.
Information på restaurang – bra att det är med, det är en informationsmässig öken. Och de som inte gör något är ofta de som skulle behöva göra mest. Jag rekommenderar regeringen att vara lagom tålmodiga med självregleringen.
Beakta konsumenters olika förutsättningar – här blev jag riktigt glad. Bra att regeringen betonar den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet. Det måste vara RIMLIGT att vara konsument. För alla. Viktigt med ett ifrågasättande av begrepp som genomsnittskonsument och normalkonsument.
Här krävs lagstiftning men också ökad kunskap hos företagen. De behöver bli bättre på att utgå från en mångfald av människor vid såväl produkt- och tjänsteutveckling som vid erbjudandet av varor och tjänster. Den sociala aspekten av hållbarhetsbegreppet måste också blir tydligare i företagens hållbarhetsrapportering. Med ett systematiskt tillgänglighetsarbete, redan från start, undviker vi kostsamma särlösningar för samhälle, företag och konsumenter.
Den EKONOMISKA hållbarheten är också central, och den har ju en klar koppling till den sociala. Viktigt att det blir reella och skarpa åtgärder mot överskuldsättningen som verkligen skyddar alla, även utsatta konsumenter. Även här handlar det en tuffare politik som tydligare står på konsumentens sida. Vi ser exempelvis hur telefonförsäljningen fortsätter att vara en plåga för många, det är en skam att det ännu inte införts krav på skriftlig bekräftelse.
Det vi framför allt saknar är konkretisering civilsamhällets roll. Kortfattat – de goda intentionerna bakom strategin kommer inte att kunna förverkligas utan insatser från de ideella krafterna.
Det står t ex ”Det civila samhällets aktörer kan spela en betydande roll i detta sammanhang” – MEN det konkretiseras inte mer än så. Och så är det ganska genomgående. Ett forum för miljösmart konsumtion och livsstil är en god tanke, men även här känns det som om civila samhället inte ens ska sitta i baksätet utan snarare i skuffen.
Fristående organisationer kan, till skillnad från myndigheter, agera snabbt, utmana normer och strukturer, driva på utvecklingen hos företag och även på sitt sätt bidra till att guida till mer hållbara val. Fristående organisationer har också en bas direkt i målgrupperna – av olika slag, även de ”icke frälsta”.
Det finns gott om exempel på vad civilsamhället kan göra, som Sveriges Konsumenter och Naturskyddsföreningen och andra har visat . Stöd till initiativ som Fair Finance Guide har visat sig kunna skapa verklig förändring – SNABBT. Det behövs stöd till dessa typer av initiativ även på andra områden – exempelvis för livsmedel, textilier, möbler, resor, hemelektronik och leksaker.
Många goda exempel finns också i våra grannländer Norge och Danmark.
Men det går inte av sig själv, civila samhällets aktörer kan inte leva på endast goda intentioner, det behövs ”smörjmedel”. Ett förslag vi gav på inputen var ”Eldsjälsfond” för specifika projekt. Eller uppdrag som de facto läggs ut på civilsamhället med tydliga mål för genomslag.
Över huvud taget behövs ökade insatser och medel för folkbildning med särskilt fokus på unga, äldre, funktionshindrade (inklusive kognitiva funktionshinder) och nyanlända.
En paradox är att affärsmodellerna utvecklas så svindlande fort så att vi vanliga människor inte har en chans att förstå dem. Vem tjänar på mina data? Och hur? Två mycket viktiga kontrollfrågor som är en gigantisk utmaning. Avtalsvillkor som tar 90 minuter att läsa och som ändå inte är begripliga eller rimliga är inte svaret. Enda chansen att ge en rimlig värld är att samhället är med och sätter stränga regler – och har myndighetskontroll värd namnet – så att det blir en hög skyddsnivå redan från början, ett ”högt golv”.
