Stimulerande, frustrerande jobb

Jag har ett fantastiskt roligt jobb, det är ett privilegium att få ”missionera” och övertyga andra om vikten att satsa på konsumenterna. Behoven av insikt och kunskap är enorma. Den gångna veckan blev detta extra tydligt. Här kommer en samlad veckorapport om detta. En av mina läsare (Hej och tack, V) påpekade att jag uppdaterar min blogg för sällan, vilket är helt rätt men också svårt när det händer så mycket. För samtidigt som det här jobbet är enormt kul och stimulerande så är det också enormt frustrerande. Just eftersom behoven är så stora. Och vi som konsumentorganisation, jag som  generalsekreterare och mina flitiga medarbetare inte hinner med att vara överallt och att ta vara på alla möjligheter. Och då kan bloggen ibland bli lidande. Ska försöka bättra mig. Följ mig gärna på twitter, där gör jag ofta inlägg mellan bloggarna.

Alltnog, förra veckan ägde  Konsumentdagarna rum, denna gång i Gävle. Ett par hundra konsumentvägledare, politiker, myndighetstjänstemän etc träffas, en koncentrat av ”Konsument-Sverige” med kära återseenden, inspiration, diskussion. Tre teman dominerade: Skönhetsoperationer. Bedrägerier. Utredningen ”Framtidens stöd till  konsumenter”. De båda första är problem i ökande, levande exempel på att det behövs bättre stöd för konsumenterna. Förhoppningsvis kommer Karin Lindells utredning om estetisk kirurgi med kraftfulla förslag den 15 juni som göra konsumenterna betydligt mindre utsatt. Två veckor senare kommer den statliga utredningen om konsumentvägledninge, som enligt Birgitta Ohlsson kännetecknas av fyra O.n: Orättvis, Ojämlik, Okänd, Otillräcklig. Ett sånt uttalande förpliktigar. Nu kan det verkligen inte bli bara en tumme efter att utredningen lagt sitt förslag. Det måste innebära ett kraftfullt lyft för konsumenterna i hela landet.

Direkt från Gävle åkte jag till Lövsta utanför Uppsala. Där invigde Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) en helt ny forskningsanlägg för friskare djur och mer miljövänlig djurhållning. Jag var inbjuden att tala om konsumentperspektivet på djuromsorg. En eloge till SLU som lät mig göra det för ett mycket prominent auditorium – jordbruksprofessorer, närinsglivstoppar och inte mindre än två kungligheter (Kungen och prins Carl Philip). Konsumentperspektivet glöms alldeles för ofta bort på seminarier, hearings, debatter. Mycket av slentrian, man brukar inte ha med konsumentperspektivet. Men nu fick jag ge inspel om varför det som göra i landbruket, på SLU och i industrin både påverkar och kan påverkas av Sveriges nio miljoner konsumenter. Min presentation finns här.

En bra vecka i mitt liv som konsumentföreträdare. Nästa vecka blir också spännade. Det kommer handla mycket om konsumentmakt på elmarknaden. Två hearingar i ämnet. To be continued.

Ursprungsmärkning mot dioxin

Tyskt fläsk dumpas i Sverige, efter dioxinlarmet. Detta enligt rapporter de senaste dagarna. Även om det är små mängder vi riskerar att få i oss, även om det finns andra källor som fisk och olja som kan innehålla dioxin, så är detta allvarligt. Och det krävs handling. Svenska konsumenter har inga möjligheter att värja sig, förutom att sluta äta fläskkött. En lösning är ursprungsmärkning. Här spjärnar handeln, livsmedelsindustrin och även landsbygdsminister Eskil Erlandsson intensivt emot. För att det ”fördyrande”. Men konsumenterna vill ha det, det visar flera undersökningar. Och själv köper jag inte det där standardargumentet, vill man så kan man utan några chockhöjningar. För ursprungsmärkning ger möjlighet att välja och välja bort, att ta ställning både för sin egen hälsa och för djurens hälsa. Och för att ”straffa” ett land vars politik man ogillar (har skett mot t ex Israel och Frankrike). Idag är det bara obligatoriskt vad gäller nötkött. Den nya livsmedelsmärkningsförordningen, som behandlas nu i Europaparlamentet och Ministerrådet, föreslår att det ska gälla alla sorters kött. Men innan de kan träda i kraft kommer det att ta flera år. Därför måste handeln, men också restauranger och andra som serverar färdiga måltider, ge den här informationen till konsumenterna NU. Och det ska gälla även sammansatta produkter. Och det ska avse där djuret är fött, uppfött och slaktat (inte där det är ”producerat” eller ”berett”). Och det ska vara ETT land (inte ”kött från Danmark/Tyskland/Sverige” som man tyvärr ser ibland). Basta!

Vänd CAP efter vinden

Avskaffa skiten! Ja, så tycker många om EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Frågan är högaktuell nu när denna gigantiska bidragsapparat ska göras om inför 2013.

Men är lösningen att avskaffa CAP? Nej, så enkelt är det inte. Men politiken behöver förändras – minskas, bli mer hållbar och mer rättvist mot fattigare länder. Och konsumenterna, djuren och miljön måste komma i centrum på ett helt annat sätt än tidigare. Att det inte blivit så beror på att bönderna suttit vid rodret, i form av den mäktiga europeiska bondelobbyn och bönder i utskott och ministerposter.

Jag har precis avslutat den andra av två debatter i Skåne om CAP, med politiker och företrädare för LRF, kommissionen och regeringen (den första av debatterna kan de se på webben och den andra sänds i SVT24 längre fram). De svenska ståndpunkterna är hyfsat samstämda, inte minst vad gäller att det måste in mer av miljö i CAP. Problemet är att nere på kontinenten är det polariserat och aggressivt. Jag har som mötts av oförståelse och aggressivitet när de framställt tämligen självklara konsumentsynpunkter.

Det är lätt att uppröras över CAP. Stödsystemet har i decennier varit sanslöst groteskt – både ur konsument-, samhälls- och miljöperspektiv. Enda skälet till att konsumenterna inte gjorde uppror var att de inte begrep systemet. Priserna hölls konstlat på hög nivå, kvalitet kom i andra hand, redan rika storgodsägare fick extra guld i kassan och fattiga jordbrukare i tredje världen slogs ut. Nu har en hel del av avarterna fasats ut, även om det tyvärr fortfarande ges stora bidrag – i form av gårdsstöd – till tobak, vin och socker. Helt i strid med EU:s folkhälsomål.  Exportstöden har minskats – men finns kvar.

CAP är ett problem – men också en stor möjlighet. Om alla dessa pengar används för att ställa om EU:s jordbruk till något som är ekologiskt, ekonomiskt och socialt hållbart kan mirakel uträttas.  Och för att behålla en levande landsbygd, det som ingår CAP:s ”andra pelare”. Men då krävs ett nytänk. kanske kan vi börja med att döpa om CAP till ”gemensamma livsmedelspolitiken”.

Men det måste ske till en lägre kostnad. Vi betalar per svensk 1400 kronor per svensk och det är för mycket. Byråkratin runt stöden kan minskas betydligt och att öka på förmögenheten hos redan välnärda, till exempel huset Windsor och multinationella bolag, är naturligtvis oacceptabelt.

P.S. Med den lätt krystade rubriken menas att vinden blåser åt ett enda håll – mot hållbar utveckling.

“Glad gris” meningslöst märke

Den som köper kotletter och annat fläskkött på ICA kan numera mötas av ett nytt märke, “Glad gris” med en teckning på just en sådan. Märket är troligen en reaktion på den senaste tidens debatt om dålig djurhållning av grisar, antibiotikaresistens etc. Och det är väl bra att man reagerar. Men på det här sättet..! Frågan är vilka kriterierna är för att få märket. Räcker det med att köttet kommer från ett djur som är fött, uppfött och slaktat i Sverige (vilket redan framgår av förpackningen). Och vad är en “glad” gris? Det är jätteviktigt med en tydlig märkning som hjälper konsumenten att göra medvetna köp, men konsumenterna är INTE betjänta av den här typen av luddiga och idylliserande märken och beteckningar som egentligen inte betyder någonting. Trams!

Grymt viktigt med svinkoll

Djurens väl och ve har återigen blivit en megafråga, nu orsakad av den synnerligen läsvärda boken ”Döden i grytan” och nya larm om sjukhussjuka bland grisar. Pressen ökar ytterligare mot industri, uppfödare och politiker, vilket är välkommet. Vi drar vårt strå till stacken genom att starta Facebook-gruppen ”Svinkoll”. Välkommen att gå med där du också! Från livsmedelsindustrin är det däremot just nu mycket tyst. De ägnar sig istället åt diverse befängda konspirationsteorier på sin blogg. Suck. Ägna er åt att bemöta och arbeta med själva sakfrågan istället, säger jag. Ni skulle kunna göra mycket mer för att trycka på så att överanvändningen av antibiotika minskade och utvecklingen vändes rätt.

Naturens hämnd – igen

Stordriften i de enorma djurfabrikerna runt EU skapar nya smitthärdar. Vår jakt på billigt kött kan leda till ökad antibiotikarestens – och i allra värsta fall hota vår egen överlevnad. Om detta har rapporterats både i den nya boken ”Döden i grytan” och i mängder av stora reportage.  Senast gäller det sjukhussjukan MRSA, som sprider sig bland Europas svin och nu även nått Sverige. Alltihop är just – sjukt! Instängning, långa frakter och andra delar av dagens industriella djurhållning strider inte bara mot förnuftet utan även mot naturen. Massanvändning av antibiotika för att skyla över djurplågeri slår nu tillbaka. Det har skett tidigare – galna ko-sjukan är ett annat exempel på en slags naturens hämnd.

Frågan är inte ny, men den är stor och jätteviktig. Och komplex. Det handlar ju inte om att fläskkött är farligt – men att dagens konsumtion och produktion kan få ödesdigra konsekvenser. Här delas ansvaret av uppfödarna, industrin, handeln, politikerna – och oss konsumenter. Vi måste ifrågasätta om vi måste äta stora mängder billigt kött – eller om vi kan äta mindre kött från djur som haft det bra. För det behövs stopp för handelns enögda lockpristänk (fläskkarré för 25 kronor kilot…hmmm), mer info och etiskt tänk från industrin och politiker som vågar utmana mäktiga lobbyintressen. Vad vi inte vill ha är politiker som bara pekar på konsumentmakten för att slippa ta sitt ansvar. Om inte ökad antibiotikaresistens är en väckarklocka för svinerier i djurhållningen – vad krävs då för att få en ändring?

Kristet budskap till konsumenterna

Göran Hägglund var den enda partiledare som själv svarade på vårt upprop till partierna i början av året om konsumentpolitiska program. Han lovade där att ”ta vara på” konsumentpolitiska frågor och att komma med utspel. Så många sådana har vi nu inte sett. Kristdemokraterna har liknande syn som alliansbröderna på detta område, frihet och eget ansvar, vilket också betonades på debatten i onsdags i Almedalen. Det vill säga tron på att det mesta går av sig själv om man bara informerar konsumenterna och har bra märkningar. Konkurrens är också ett honnörsord och de vill ha mer avskräckande straff för kartellbildning. Men på vissa ställen sticker Hägglunds parti ut: Etiken i konsumentpolitiken. Det innebär skarpa krav på djurskydd och en mer restriktiv hållning mot GMO-grödor. Inte dumt alls. Vi får se vad de kan och vill genomdriva i verkligheten om de får chansen.

Bokslut om blodfoder

Mediastormen verkar ha blåst över för den här gången. Avslöjandet om grisarnas ”kannibalfoder” har ekat både här och där och för min del inneburit spräckta dagsscheman, en synnerligen tidig morgon (TV4 Morgon) och en möjlighet att slå ett slag för ursprungsmärkning och sätta ljuset på ”priset för lågpriset”.

Vad har det lärt oss? Jo, att mat mycket är en fråga om känslor. Att djuruppfödning inte är nåt gulligt, renstädat och Bregott-idylliskt. Att det i Sverige (men inte i övriga EU) finns en samsyn om det oetiska i att grisar äter grisdelar. Att frågan är komplex och kräver mer utredning: Vad är egentligen den minst dåliga proteinkällan för grisar – animaliskt foder (utan grisdelar) eller soja från Sydamerika?  

I midsommar och därefter kommer vi sannolikt att grilla som vanligt. Stora maffiga stekar med nån liten sallad till. Bra vore om debatten kunde ha det goda med sig att vi på sikt mera funderar på och diskuterar hur vi köper och konsumerar kött. Varken hälsan, klimatet eller djuren mår bra på att vi äter allt mer kött till låga priser. Min förhoppning – och övertygelse – är att vi på lite längre sikt kommer att äta mindre kött från djur som mått bra och ätit ”sunt” foder. Och att vi tills dess kommer att uppleva ett antal ytterligare djurskandaler.