SJ har mycket att bevisa

SJ, SJ gamle vän… Så löd en visa jag minns från barndomen, när SJ kallades ”hela svenska folkets järnväg” (om än ibland med bitande ironi). Frågan är hur många som idag klassar det anrika järnvägsbolaget en gammal vän, pålitlig och trofast. Förra vinterns tågkaos har vi alla i färskt minne. Och nu är nytt extremväder på gång, enligt rapporterna. Och så dessa ständiga förseningar. När jag träffar folk från Konsumentverket i Karlstad är tågstrul alltid på tapeten. Nu hävdar SJ att de gjort allt för att förra vinterns kaos inte ska upprepa sig. Åtgärder och planer radas upp på hemsidan. Hmmm. Vi får se… Oavsett vilket ska det alltid, alltid kunna ge användbara besked till dem som väntar (inte bara ”det är stopp i trafiken…”). Och så ersättningar för sena resor. Det ska bli bättre, säger de. Men tittar man noga så gäller det bara i rabatt på kommande SJ-resor. Vill man ha ut det kontant – vilket känns mer naturligt – så får man bara en fjärdedel av pengarna. Riktigt, riktigt dåligt. Och ingen ersättning för följdskador, till exempel att man missade ett flyg eller ett avgörande möte på destinationsorten. Redan nu vet vi vad som behöver förbättras ytterligare. Det slutgiltiga facit har vi efter vintern, när vi ser om de gjort sin läxa.

Lyssna förresten på ”Plånboken” på onsdag i P1. Om SJ.

Gärna fler företag – men ärliga och kunniga

Ser på TV-Rapport att allt fler startar eget . 51 000 nya företag har startat de senaste tio månaderna, 15 procent fler än samma period förra året. Goda nyheter – det bidrar till tillväxt, konkurrenskraft och minskad arbetslöshet. MEEEEN…jo, det finns ett stort men: En del dess av dessa ivriga entreprenörer vill gärna ta en genväg till de snabba stålarna. Det kan handla om mirakelprylar, abonnemang och mobiltjänster. Hos de konsumentvägledare som sitter vägg i vägg med mig lämnar det hejdlösa krängandet tydliga spår i form av förtvivlade pensionärer, lurade småbarnsfamiljer och utblottade ungdomar. Tänk om all den energi som läggs ner på ”kreativa” affärsidéer och ”smarta” tjänster kunde användas till något gott och meningsfullt istället.

Det är den ena sidan av saken. Den andra är att mitt i den starta eget-yra som råder just nu glömmer man att det faktiskt krävs kunskap för att hantera vanliga privatpersoner som kunder. Det finns ett helt batteri med lagparagrafer som man som företagare – liten som stor – är tvungen att följa i sin relation till kunden. Om garantier, reklamationer, vad som gäller vid förseningar och fel i vara eller tjänst. Tyvärr är okunskapen om allt detta förbluffande stor, såväl bland säljare, näthandlare och butiksägare som hos hantverkare. Här behövs ett kunskapslyft. Här behövs en insikt hos branschorganisationer, arbetsförmedlingar, ministrar och alla andra som har med saken att göra att man måste lära sig konsumenträtt – också. Det är helt otroligt att det bara glömts bort i alla ambitiösa satsningar på att vi ska bolagisera oss ur lågkonjunkturen. Alla de här företagen behöver ju kunder för att fungera, liksom. Det är som i Lorry-sketchen: ”Tänkte inte på det…”. Och så slutklämmen: Det är faktiskt så att man tjänar på att kunna konsumentlagarna – både i bättre PR och mindre nedlagd tid på reklamationer. Någon som säger emot?

Ge de många offren en chans

Många konsumenter känner sig misshandlade av stora företag. Det kan gälla flyg, el, banker, försäkringar, läkemedel, tele eller konsertarrangörer. Men det är skillnad mellan att ha rätt och att rätt. Och vad man orkar kämpa för, särskilt om det inte gäller jättebelopp. Just nu sitter jag på en EU-konferens om grupptalan, vilket är mer intressant än vad man kan tro. Om du inte känner igen begreppet är det inte konstigt, det har knappt använts i Sverige, även om möjligheten finns sedan 2003. Grupptalan innebär att någon i domstol strider för många drabbade konsumenter mot ett och samma företag. Ibland är det småsummor för var och en – ibland stora summor. Idag finns lite olika system i Europas länder, men bristerna är stora Ambitionen är att skapa ett EU-gemensamt system men det är en stor stridsfråga. Näringslivet är livrädda för att få ett amerikanskt system med så kallad ”class action”, där företag drivs mot konkurs av bombardemang av miljonskadestånd. Resan är lång mot ett system som är rättvist och enkelt för oss konsumenter och trots en massa stolta ord så händer ingenting. Två nyckelfrågor är: Vem ska få representera konsumenterna?I många länder är det en organisation som vår. Och ska man förutsätta att alla offer är med (opt-out) eller ska det krävas aktivt godkännande av var och en (opt-in). Där den fungerar bäst idag har man ett system med opt-out, och slutsatsen idag är tydlig: Ge konsumentorganisationer och andra demokratiska representanter betydligt bättre möjlighet att väcka grupptalan. För alla offer direkt – utom de som aktivt avsäger sig hjälp.

Se i övrigt BEUC:s utmärkta broschyr om ”tio gyllene regler” för grupptalan.

Dyra lån blir ännu dyrare

Räntan har höjts. Gissa vilka som drabbas värst… Självfallet de som är värst skuldsatta. Nej, nu menar jag inte de som har höga skuldbelopp (bolån etc) utan de som har dyra lån. Alltså kortfristiga snabblån med flera hundra procents ränta. Tro inte att SMS-låneföretagen kommer att vara bussiga och frivilligt bjussa på sin marginal. Dyrt blir ännu dyrare. I E24 idag tar jag upp detta problem. Det finns något moraliskt djupt stötande i reklamen från dessa företag som bygger på lockropen ”varför vänta med att infria dina drömmar – ta ett lån”. En hel generation riskerar att få en förvriden bild av allvaret i att låna, särskilt som skolundervisningen i privatekonomi är skamligt nära noll.

Nu när vi närmar oss årsskiftet och den nya konsumentkreditlagen – med hårdare regler för snabblån – kommer dessutom nya varianter. Testballonger från låneföretagen som kanske, kanske inte faller utom lagen. Folkia lockar med en sorts lån för att betala räkningar. ”Vi tar hand om dina räkningar” låter ju trevligt, men räkningar lär bli skyhög. Det finns all anledning att se upp. Vad innebär det att få en bindande relation till ett högräntebolag iställer för elbolaget, CSN, banken? Vi riskerar att få en utveckling som i USA, där ”payday-loan” ger långivare full access till de intäkter som ramlar in.

Varför betala för att betala?

Förbannad på fakturaavgifterna? Du är inte ensam. Vi är många som irriteras över att det dyker upp en extra post längst ner på räkningarna. Kallas den inte fakturaavgift kallas den administrativ avgift eller något annat innovativt. Ett tillägg är det i alla fall till det man trodde var priset, ett tillägg på 15 – 35 kronor. Göteborgs-Posten har räknat ihop vad ett hushåll kan få betala i såna här avgifter. Det blir närmare 1600 kronor om året – för fast telefon samt en mobiltelefon, el, bensinkort, matkonto, försäkring och en avbetalning på en bil. Rätt mycket pengar, alltså.

Fakturaavgifter har funnits så länge det funnits fakturor och de verkar inte vara i avtagande, snarare tvärtom. Nu har de till och med börjat dyka upp för autogirobetalningar, hos t ex Telia och Trygg Hansa.

Två saker kan sägas. Ett: Detta är ett sätt att smyghöja priset. Detta är att lura kunderna. När väl kunden är ”hemma”, alltså har accepterat villkoren lägger man en extra avgift. 195 kronor blev plötsligt 220. Simsalabim – lite extra förtjänst.

Och två: Varför ingår inte alla kostnader i slutpriset? Det borde vara självklart. I andra sammanhang är det förbjudet att komma med överraskande tillägg – skatten på flygpriset, moms på målerijobbet (som förutsätts ingå i priset till privatpersoner). Eller som nu senast – att handlare tar ut en kortavgift, vilket är i lag förbjudet från och med augusti.

Tänk följande tanke: När du betalar maten görs ett tillägg för kassörskans lön. När du köper en platt-TV kommer en extra avgift för handlarens lokalhyra. Det skulle vi naturligtvis aldrig acceptera. Men vi accepterar fakturaavgifter. Eller tvingas acceptera. Läs i Råd & Röns ledare vad som händer den som försöker stryka avgiften.

Fakturaavgifter är ett otyg. Och de är diskriminerande. Det finns sätt att slippa dem, att skaffa e-faktura. Men det drabbar vissa grupper, de som inte har internet, inte känner sig säkra med internet eller inte har dator över huvud taget. Och de är många.

De som tar ut avgifterna säger att det är så dyrt med pappersfakturor. Dels tror jag att det är ett svepskäl för att kunna presentera ett lägre pris på själva grundprodukten. Men det bygger också på idén att ”dyra” kunder ska betala sina egna extrakostnader. Nu är det ju så att kunder är olika dyra.I en butik kan vissa kräv30 minuter att bestämma sig, andra lika många sekunder vilket kräver olika mycket personal. Extremen är försäkringar där vissa betalar i decennier utan att behöva använda försäkringen medan andra drabbas olyckor, krockar och inbrott.

Tyvärr är avgiften laglig. Den finns med i det finstilta, det som du inte hann eller orkade läsa när du tecknade avtal om telefoni, bredband, el, försäkring etc. Frågan är om den ska fortsätta att vara laglig. Om det går att förbjuda kortavgifter kan jag inte se några skäl för att inte förbjuda fakturaavgifterna.

Lånekrämarna tappar mark

SMS-lån har varit en sjukt sätt att utnyttja många svaga konsumenters utsatthet. Varför ska man egentligen ta ett lån som innebär en ränta som omräknat till årsränta innebär flera hundra procent, ibland flera tusen? Inte för att man tycker att det är kul. Utan för att man inte ser någon annan utväg. Eller för att man förletts att tro att det är fördelaktigt. Men nu minskar antalet obetalda lån betydligt. Med tanke på att vilda västern rått på lånemarknaden de senaste åren är det glädjande siffror Kronofogden redovisar, 23 000 inkomna ärenden andra halvåret 2009, 16 000 inkomna ärenden första halvåret i år. Det är bara att hoppas att detta verkligen är ett trendbrott, men mycket talar för det. Dels har de allra värsta avarterna i reklamen stoppats av Konsumentverket, dels debatten varit livlig och många därmed fått upp ögonen med det förrädiska i dessa lån. Till det senare har många goda krafter bidragit, även vi med vår rapport ”Att kränga lån till utsatta”. Flera företag verkar också ha försvunnit från marknaden.

Om mindre än fyra månader skärps lagkraven betydligt på utlånarna, vilket vi krävt länge men nu äntligen blir av. Om myndigheterna jobbar på att den efterlevs och får pengar för jobbet) ska förhoppningsvis marknaden rensas från de värsta avarterna. Dessutom måste den nya skuldsaneringslag som alla utom moderaterna stöder bli verklighet. Samtidigt hoppas jag att vi får en rejäl debatt om själva företeelsen att lättsinnigt marknadsföra lån som en lösning på problemen och därmed nöta in inställningen ”Lev loppan nu och tänk inte på följderna”.

Välkommen triclosan-debatt

Debatten om användandet av ”bakteriefria” produkter drar igång igen efter en artikel på DN Debatt idag. Det är mycket välkommet. Sveriges Konsumenter och andra konsument- och miljöorganisationer har kritiserat kemikaliebranschen och handeln för tio år sedan när triclosan och andra bakteriedödare började bre ut sig. Då gavs löften om försiktighet och utrensning. Tomma ord, visade det sig nu när vi uppmanas att utrota alla obehagliga dofter med ”antibakteriella” träningskläder, lakan, skor, skärbrädor m m. Naturskyddsföreningen och Svenskt Vatten KO-anmäler nu Polygiene för vilseledande marknadsföring och kräver förbud. Det är lätt att instämma. Sådana här medel är ett oskick, de är ett hot både mot miljön och på sikt också vår hälsa och de är helt bakvänt sätt att angripa ”problemet” med obehagliga dofter och bakterier. Konsumentnyttan väger lätt mot riskerna. Ingen ska få lura i oss att man kan ersätta normal hygien med ”mirakelprodukter”. Ingen ska få använda skrämselpropaganda för att få oss att köpa dessa produkter mot förment hotfulla bakterier.

Bisfenol-seger

Det lönar sig att protestera! Det visar dagens regeringsbeslut att man förbereder ett förbud mot bisfenol-A i nappflaskor och andra platsprodukter. Ett självklart och nödvändigt förbud, som borde kommit lång tidigare. Vi hoppas (och tror) att vår grupp på Facebook har bidragit till denna omsvängning i frågan. Nu satsar man nämligen på ett nationellt förbud, inte att gå den långa och sega EU-vägen. Även om en bred europeisk lösning oftast är att föredra får man inte dra sig för att slå med nationella förbud när det behövs. Det går nämligen ofta, inte minst om det handlar om risker för människors hälsa. Och här kontrasterar andra länders handlingskraft – till exempel Danmarks – bjärt mot Sveriges.

Moderat konsumentpolitik – finns den?

Hur ser den moderata konsumentpolitiken ut? Det är en bra fråga. Området har mer eller mindre av tradition varit en vit fläck på den moderata politiska kartan. När vi genom åren försökt få en talesman till en politisk debatt i våra frågor har moderaterna ofta haft påtagligt svårt att ta fram ett namn. Grundsynen har, hårddraget, varit: Marknadskrafterna klarar jobbet, samhälleligt stöd ska minimeras, näringslivet ska inte belastas med tvång, nej frivillighet och självsanering är mottona.

Moderaterna är först ut som parti årets Almedalenvecka. Klockan 19 ikväll talar Fredrik Reinfeldt. Det blir säkert ett intressant tal, men sannolikt kliniskt rent från konsumentfrågor. Så var står de då i år? Ja, inför vår egen utfrågning i Visby på onsdag har vi scannat partiernas hemsidor. Hos det största borgerliga partiet är det mycket magert. Frånsett en rapport om mat och miljö. Den är ett steg framåt, den första i sitt slag. Tilltalande intentioner, visst. men väldigt allmänt hållet – inga löften, inga ökade resurser, ingen skäpt lagstiftning om man undantar djurtransporterna. Kunskap och märkning är lösningarna. Och poängteras det ”Regelkrånglet för matföretagare ska fortsätta minska”, vilket säger något om var perspektivet ligger. Tonen går igen i vår egen enkät. Vi får se om vi får fler svar på onsdag – på Almedalens enda konsumentpolitiska utfrågning.

I morgon är det vänsterpartiets dag. Jag återkommer till deras konsumentpolitik då.

Ödesdag för livsmedelsmärkning

Idag röstar Europaparlamentet om hur vad vi ska få veta om livsmedlen framöver. Det är den så  kallade livsmedelsmärkningsförordningen som ska upp till beslut efter flera års manglande. Den handlar om sådant som ursprungsmärkning, hälsomärkning och vad som ska stå i innehållsförteckningen. Och hur stor texten ska vara. Alltihop jätteviktigt för hur vi alla ska göra våra dagliga inköp. Livsmedelsindustrin har lobbat stenhårt för liten stil på förpackningarna och obegriplig hälsomärkning (den så kallade GDA-märkningen). Så lite tvång som möjligt, med andra ord. Gudskelov har den europeiska konsumentrörelsen tryckt på och parlamentarikerna i alla fall delvis lyssnat. Förslagen är nu hyfsat bra. Förhoppningsvis blir det nu vettiga, långtgående, tvingande regler. Att tro att att industrin själva klarar biffen är fel – titta bara på hur de hanterar textstorlekarna. Man behöver inte vara gammal eller funktionshindrad för att ha svårt att läsa pyttetexten i butikernas halvskumma ljus.