Skönhetsidealens alltför höga pris

Var femte kvinna kan tänka sig att förändra sitt utseende med hjälp av en plastikoperation. Det visar en Sifo-undersökning som presenterades igår i SVT:s serie ”Skönhetsbubblan”. Där granskas den i princip oreglerade skönhetsbranschen, som varje år utför tusentals ingrepp – plastikoperationer, botoxinjektioner, läppförstoringar och mycket annat. Det är dyrt och förknippat med faror för hälsan. Ändå tycker många att det är värt både risken och pengarna. Vilket säger en del om vårt samhälle och hur starka skönhetsidealen är…Ett annat bevis är alla annonser för mer eller mindre mirakulösa bantningsmedel. Under de 25 år som jag arbetat med konsumentfrågor har de haft ungefär samma upplägg. Och framgång. De utnyttjar vårt önsketänkande om ett ”quick fix”.

En sådan annons har vi anmält till Konsumentverket. Det är företaget FormLife, som lovar välkomstpaketet gratis när det i själva verket kostade mer än tusenlappen. Bakom ligger en oåtkomlig skojare i Danmark. Just bantningsmedel har lockat till sig många lycksökare, eftersom deras kunder så gärna VILL att det ska vara sant. Just den här starka önskan, eller desperationen i vissa fall, är ju driven av hur vi uppfattar att vi SKA se ut. Skönhetsidealen speglas i traditioner, film, reklam. Det börjar i tidig ålder, titta bara på kvinnor i Disney-filmer. När ohälsosamma matvanor och för lite motion leder till växande magar så ökar också marknaden som ”hjälper till”.

Skönhetsbranschen, den som skär och sticker i vår kropp, behöver regleras för att få bort skojeriet och säkra konsumentskyddet. Det paradoxala är att om man lämnar in sin bil har man ett bättre rättsligt skydd än om man lämnar in sin kropp. En förändring är förhoppningsvis på gång. Karin Lindell, tidigare KO, presenterar sin utredning i frågan den 15 juni.

Men detta handlar om så mycket mer. Det handlar om möjligheten att bevaka alla dem som säljer på osäkra människor svindyra preparat utan långsiktig effekt. Att komma åt skojarna. Där för Konsumentverket en högst ojämn kamp, som inte blir lättare av att reklamen poppar upp på tusentals svårövervakade hemsidor. Det handlar om politiska krafttag för att komma tillrätta med ohälsa och fetma. Där regeringen gör alldeles för lite, vilket i sig är en monumental skandal. Låt oss återkomma till det vid ett senare tillfälle. Det handlar om kunskap hos konsumenterna, redan från barnaåren om hur kroppen funkar och vad som är bra och dåligt för hälsan. Om att ge föräldrarna och skolorna stöd i att ge barnen sunda vanor.

Vi behöver också en debatt kring kroppsfixering och skönhetsideal. Mycket mer än idag. Och ett större ansvarstagande från dem som – medvetet eller omedvetet – formar våra ideal. Sist men inte minst handlar det om attityd och inställning. Att du och jag och alla andra duger – precis som vi är.

Bra rutet, Kennedy!

Om två dagar – torsdag – är det internationella konsumentdagen. Tänk – en hel dag bara för att fokusera på våra rättigheter (eller brist på dem). Tyvärr brukar dagen gå tämligen spårlöst förbi, till skillnad från Kanelbullens dag…Ack ja, men blir lätt luttrad i den här branschen. I år hoppas vi på drag i frågorna, det handlar nämligen om bankerna. Högaktuellt – inte bara här i Sverige utan över hela världen. Det är märkligt vad lika problemen beskrivs av de hundratals organisationer som ingår i Consumers Internernational, om arrogans, brist på transparens, höga avgifter, alla trumf på hand etc. Mer om CI:s kampanj ”Våra pengar, våra rättigheter” kan du läsa på deras hemsida.

15 mars är det också på dagen 50 år sedan president John F Kennedy höll sitt historiska och framsynta tal om konsumenternas rättigheter. Han riktade det till amerikanska folket och kongressen och sa bland annat: ”Gruppen konsumenter omfattar per definition oss alla… De är den största ekonomiska gruppen, påverkar och påverkas av nästan alla offentliga och privata ekonomiska beslut. Men de är den enda viktiga grupp… vars åsikter ofta inte hörs. ” Och så radar han upp den ena kraftfulla åtgärden efter den andra. Det är intressant att se hans tro på politikens roll som skydd för konsumenterna. Där har en del av dagens politiker en hel del att lära. Läs gärna hans tal, mycket intressant. Hans tal blev också upprinnelsen till de åtta grundläggande konsumenträttigheterna, som numera har FN-status. Och som vi ska uppmärksamma under vårt jubileumsår.

Gränslös mobilmarknad, tack!

Det talas mycket om den inre marknaden, att det måste bli lättare för oss konsumenter att köpa varor och tjänster från ett annat land. Det är närmast en helig princip och kommissionen är beredda att slås hårt för att få igenom lagförslag. Utom på ett område. Har nyligen varit utomlands och än en gång blivit påmind om att när det gäller att ringa och surfa via mobilen så gäller bara lokala marknader. Där slutar allt snack om en inre gränslös marknad för konsumenter. Vi är tvunga att koppla upp oss på lokala operatörer som tar ockerpriser för det så kallade roamingen, alltså att de överför röstsamtal och webbmegabittar till hemmaoperatören i Sverige – och sedan ibland vidare till något annat land. Det paradoxala är att om två personer ringer varandra från samma skidbacke i Österrike får båda betala dyrt eftersom samtalet förs upp till Sverige och sedan tillbaka igen. Detta är naturligtvis fullständigt orimligt och göder enbart en part – tele- och internetoperatörerna. Snacka om att skära guld med täljkniv. Varför får de hållas? Det är ju helt obegripligt? Dessutom gör det ju att de flesta håller nere sina samtal till ett minimum och låter bli att webbsurfa och ladda ner mail när de är utomlands via sitt mobilabonnemang. Med en mer rimlig kostnadsbild, det vill säga samma priser som inom Sverige, skulle det bli betydligt mer fart på trafiken. Och bekvämare för konsumenterna. Det skulle ske genom att vi får en lagstadgad rätt att koppla upp oss via lokala nationella operatörer inom EU för Internet och för mobil datatrafik oberoende av var man har sin egentliga hemmaoperatör. Befinner jag mig i London finns det ju ingen rimlig anledning till att jag ska gå omvägen om Sverige för att läsa BBC:s hemsida. Eller vem påstår egentligen motsatsen?

Sluta snacka om bankerna – gör nåt!

Bankmarknaden är ett skämt, konstaterar DN idag på sin förstasida. Bara sju procent har bytt bank de senaste tre åren. Bra nyhet, men vem är förvånad? Resultaten har varit de samma i alla liknande undersökningar. När jag jobbade på Råd & Rön på 90-talet skickade vi med en enkät till läsarna om bankerna. Svarsmängden slog alla rekord, vi fick betala betydligt mer än planerat i svarsporto. Även vreden slog rekord. Folk var helt enkelt skitförbannade på bankerna. Men bytte – det gjorde de inte. För krångligt och för liten skillnad mellan jättarna, var orsakerna. Nu hör man ministrarna Anders Borg och Peter Norman muttra var och varannan dag i media över bankerna. De tycker folk ska byta. Jo, det är väl bra. Men det räcker inte. För att få bankerna att ändra sig behövs politiska åtgärder. Det får vara slutsnacka. Ett krav som Sveriges Konsumenter haft i många år – och bland annat finns i vår valplattform från 2010 – är att göra det möjligt att flytta med sig kontonumret. Nummerportabilitet, kalas det. Funkade utmärkt på mobilnumren och ledde till mycket större konkurrens mellan mobilbolagen. Nu säger ju bankerna att det blir för dyrt. Men det ska man ta med en stor nypa salt. Det är en ryggmärgsreflex partsinlaga från bankerna för att de helt enkelt inte vill. Pengarna kunde lämpligen skalas av från bankernas goda vinster, efter tvång från regeringen. Det skulle ju dessutom bli billigare för kunderna i längden p g a bättre konkurrens. Så även om en del av omställningskostnaden knuffades över på kunderna så – vilket alltid är risken – borde det bli bättre i längden. För så här kan vi inte ha det längre.

Ryanair fortsätter svika

Flygbolaget Ryanair har som affärsidé att flyga folk dit de ska (oftast) för en billig penning (om man inte gör några tillval…) men att sedan nonchalera klagomål, hur juridiskt välgrundade de än är. Bolaget är mer eller mindre stammis hos Allmänna reklamationsnämnden och dessvärre också på Råd & Röns svarta lista. SVT:s Rapport har har nu gjort ett längre reportage om detta och det är bara att konstatera att bolaget tyvärr verkar oförbätterligt. De gör ingenting de är absolut tvungna till. De har krånglat mot kravet att visa totalpris (inklusive skatter etc) i annonseringen, de har krävt avgifter för att betala med kort, de har krånglat med ersättning för nekad ombordstigning och nu krånglar de när en svenska myndighet säger åt dem att ersätta svenska konsumenter. Det är svek och skandal. Det ska inte vara ett lotteri att anlita ett flygbolag. Att man är lågprisbolag innebar ingen rätt att strunta i konsumenterna sedan de betalat, där gäller reglerna lika för alla. Seriösa bolag följer ARN:s beslut vad de än tycker. Svaret från Ryanair att de i praktiken skiter i ARN och tycker SAS – som följer besluten – får skylla sig själva är häpnadsväckande nonchalant. Även andra flygbolag struntar i ARN:s beslut, där gamla Lufthansa intar en föga smickrande andraplats på listan. Det här beteendet gör det nödvändigt att titta på hur man kan skärpa tyngden i ARN:s beslut. Systemet med ”utomrättsligt prövning” av tvister är bra men inte perfekt. Om besluten bara följs till viss del, som är fallet i flera branscher som till exempel bland hantverkare och flygresor behövs krafttag. Man ska rätt om man har rätt.

Varför har ingen berättat det här för mig?

Bland unga idag finns en oerhörd ilska och frustration över att man blir illa behandlad som konsument. Tyvärr kombinerad med en brist på kunskap om vad som faktiskt gäller, vilka rättigheter alla konsumenter har att ångra köp, gå tillbaka med en trasig vara etc. Och då kan det låta precis som i rubriken när de inser att de hade rätt i alla fall, den där gången när de blev avsnästa, avvisade, bortkollrade av butiksbiträdet eller säljaren. Tyvärr också ett duktigt underkännande av dagens futtiga hem- och konsumentkunskap i skolan. Idag kör vi gång vår stora satsning ”Ingen blåser mig”. Vi har fått ett rejält bidrag av Arvsfonden för att i tre år göra ungdomar kunnigare och kaxigare som konsumenter. Vi har ”värmt upp” ordentligt inför vår treårsresa genom två andra projekt – varav det ena lanseras idag. Det är webbplatsen Ingen blåser mig, som ska vara ett nav i våra ungdomssatsningar. Här ska ungdomar mötas, inspirera varandra, få tips om hur man blir en konsumentaktivist. För det är det som vi satsar på, att få fler att bli  aktiva genom att reklamera köp av dåliga grejer, genom att blogga och twittra i konsumentfrågor, genom att kampanj, bojkotta, flashmobba, carrotmobba och på alla möjliga andra sätt kämpa för ökad konsumentmakt – för både sig själv och för alla konsumenter (undrar du vad en carrotmobb är – gå in på sajten, jag har haft dimmiga begrepp tills jag själv deltog i en i sommar). Vi har redan nu en ”panel” av ungdomar som har utbildats och engagerats, som är grunden för något riktigt riktigt stort. Och det är härligt att se vilket engagemang det finns bland ungdomarna när de väl förstår att bakom det urtrista ordet ”konsumentfrågor” döljer sig deras vardag, deras plånbok, deras hälsa. Och en faktisk möjlighet att påverka. Att ungdomar skulle vara ointresserade är bara skitsnack. Repliken ”Varför har ingen berättat det här för mig?” säger en hel del. Liksom rubriken på hela projektet ”Ingen blåser mig”. Som gammal (relativt sett) konsumentaktivist  tycker jag att detta ska bli jättekul. Och stort. Och långvarigt. Here we come!

Glad jul på krita

”Köp nu – betala nästa år” är en återkommande devis bland glada tomtar och glittrande julgranspynt. Den här massiva marknadsföringen för uppskjutna betalningar pågår ju hela året men får lite extra fart just runt jul. Undrar varför… Ofta har den summa man delbetalar under lång tid framöver större utrymme än totalpriset, ”Enast 149 kronor i månaden”. Jag har sagt det förr och säger det ingen – oftast är detta inget olagligt men det finns ändå en stor fara. Den att företag i princip säger ”Du kan få precis  vad du vill ha – NU. Det där med betalningen, det tar vi sen, det ordnar sig säkert.” Man utnyttjar människors önskningar och bristande grepp om sin ekonomi, man utnyttjar föräldrars dåliga samvete för att barnen ska få ”sämre” julklappar än kompisarna. Reklamen och lockelserna innebär en långsam nedslitning av förnuftigt ekonomiskt tänkande, av resonemang som säger ”Du måste ha råd för att kunna köpa” och ”Du kan önska dig – men kanske inte borde köpa just nu”. Det är inte schysst. Det slår hårt mot de svagaste. Motinformationen är obefintlig, lite skolundervisning, lite råd här och där. Vad man kan göra åt detta vet jag inte riktigt. Men de som erbjuder sån här kredit borde vara betydligt mer medveten om sitt ansvar. Och ta det. Lagen säger att marknadsföring för krediter ska ske med ”återhållsamhet” och ”måttfullhet”. Kreditgivare: Tycker ni att den gör det?

Konsumenttvister – är glaset halvfullt eller halvtomt?

Många konsumenter blir lurade av företag och HAR rätt enligt lagar och praxis. Ändå FÅR de inte rätt. Allmänna reklamationsnämnden i Sverige hjälper många att slippa gå till domstol för att få tillbaka pengar för trasiga prylar och dåligt utförda tjänster. Jag har följt ARN i 25 år och tycker att det i det stora hela ett bra system. Konsumenten får gratis hjälp att lösa en tvist med en hantverkare, en resebyrå eller en bilverkstad. Visst, det finns baksidor – ett helt halvårs handläggning, beloppsgränser och enbart skriftliga underlag för beslut. Men det är MYCKET bättre än domstolsvägen.
Dock är ju ARN:s beslut endast rekommendationer. Som följs av knappt tre av fyra företag i de fall konsumenten får rätt. I snitt. Inom vissa branscher är det klart bättre, i vissa andra klart sämre, typ sex av tio följde förra året rekommendationerna. Det gäller inte minst hantverkstjänster. Det märks också på alla förtvivlade samtal som vår konsumentvägledning får.
Nu kan man ju fråga sig: Är sex av tio okej? Ska vi vara nöjda? Är glaset halvfullt eller halvtomt? Igår stod konsumentminister Birgitta Ohlsson i SVT:s Aktuellt och var nöjd. Inslaget handlade också om den norska modellen, där ett utslag i deras Forbrukertvistutvalg kan gälla som dom i domstol, alltså vara en ”exekutiv handling” som en konsument kan gå till kronofogden med för att få rätt mot en trilskande företagare. Mycket intressant. Jag uttalade mig positiv till detta. Inte att vi ska kopiera den norska modellen, men väl att inspireras av den. För något behöver definitivt göras. Följsamheten av ARN:s beslut pekar – tyvärr – nedåt. Det är mycket oroväckande.
Birgitta Ohlsson höjde Råd & Röns svarta lista till skyarna – tack för det. Och listan göra att följsamheten förbättras ytterligare något, utöver ARN:s statistik. Men det räcker inte. Även om vi aldrig kommer att få 100 procent följsamhet, på grund av konkurser och annat, så behöver siffrorna bli bättre. För många konsumenter blir blåsta av oseriösa och nonchalanta företag. Det får inte bli större skillnad mellan att ha rätt och att få rätt. Det måste bli MINDRE skillnad.

Facebook eller FRA – vem vet mest om dig?

Reklamen blir allt lurigare. Fiffig teknik blir allt bättre på att träffa rätt, att veta att just JAG, just NU, sitter och längtar efter ett bantningsmedel, en Xbox 360 eller en måltid för två på en fiskrestaurang. Allt vi gör på internet öppnar svindlande möjligheter för dem som vill sälja någonting till oss. Men denna omfattande kommersiella kartläggning debatteras knappt. Jämför med de uppror som skakat Sverige när FRA och Ipred varit på tapeten. Då har det handlat om signalspaning och upphovsrättsskydd och inneburit möjligheter att titta in i våra datorer. Men det görs ju redan, i stor skala av två gigantiska och amerikanska bolag. Hur mycket kan vi lita på dem? Hur vet vi vad de tänker göra med våra uppgifter i framtiden.
Facebooks 800 miljoner användare står inför stora förändringar. De kommer säkert att lanseras som förbättringar för oss användare men de som är vinnare är företagen. Det som utmärker bland annat Facebook är att vi förutsätts gilla läget. Grundläget är att vi accepterar öppenhet och kartläggning, vill vi inte det måste vi säga ifrån, agera aktivt. I Facebook är detta VÄLDIGT krångligt för stora grupper av användare (vilket naturligtvis är avsiktligt).
Just nu är det faktiskt en del upprördhet om förändringarna på sociala medier och i pressen. Men pengarna är för stora, de tekniska möjligheterna för enkla att utnyttja för att de stora spelarna ska stanna upp eller radikalt tänka om. Så utvecklingen lär fortsätta. Vi gillar trots allt Facebook och Google som tjänster. Och uppskattar okritiskt att tjänsterna är gratis i kronor utan betalas med data kring din användning. Annars hade de aldrig varit så populära. Och vi vänjer oss. Gradvis.
Det behövs en grundlig och stor debatt om vart vi är på väg. Konsumenterna måste få sina grundläggande rättigheter tillgodosedda. Dessutom måste vi ha rätt att få veta vad andra vet. Likaväl som vi kan få ut våra sjukjournaler eller myndighetsuppgifter så borde det vara en självklar rätt att få ut sina datauppgifter. Och den bild de har av oss. Integriteten är en stor framtida konsumentfråga. Här behövs ansvarstagande från företagen, här behövs kunskap hos konsumenterna om hur marknadsföringen fungerar så att vi kan välja och välja bort hur vi vill bli kartlagda. Och det behövs insikt från politikerna, som måste vara beredda att lagstifta för att värna konsumenterna.

Vi är matkonsumenter även i skola, vård och omsorg

Tre miljoner frukostar, luncher och middagar serveras varje dag i det offentliga. Här på skolor, sjukhus och äldreomsorg finns ingen valmöjlighet, här lyser ofta miljö- och djurskydd med sin frånvaro. Mycket smakar inte och serveras på ett sätt som mest skapar avsmak och är långtifrån så hälsosam som den borde. Detta var utgångspunkten för Sveriges Konsumenters seminarium i frågan i Almedalen.  Och trots stenhård konkurrens blev det överfullt i salen när experter från olika gång redde ut problemen och möjliga lösningar. Några slutsatser: Detta är ingen fråga om pengar, det är en system- och kunskapsfråga. Samtidigt är det djupt oroväckande att domstolar nu börjat tolka lagen som att man inte kan ställa djurskyddskrav i offentlig upphandling, bland annat i Sigtuna. Vilket är helt befängt och måste lösas på politisk väg snarast. Ett stort problem är också att ett fåtal stora företag, bland annat Cervera, konsekvent överklagar upphandlingsbeslut och därmed bidrar till att bromsa en hållbar utveckling. Några av dem som också behöver göra läxan är regeringen, Konkurrensverket med flera. Det finns hopp och goda exempel, bland annat Region Skåne, som ligger långt framme och som var med på seminariet.

Vi på Sveriges Konsumenter har ju traditionellt tala mycket om maten på butikshyllorna, men nu har vi gått ett steg längre. Och här behövs en aktör med ett renodlat konsumentperspektiv – och det är vi!