SJ ska sluta sälja biljetter till utlandet. Det tycker jag är skit. Det är över huvud taget skit att det båda är så komplicerad att beställa biljetter över gränserna och att tågsystemet är så dåligt utbyggt när man ska ta sig bortanför Köpenhamn. På Internet har man i över tio år mycket enkelt kunna beställa biljett på ett par minuter med alla flygbolag mellan i stort sett alla städer i världen. Den som är slängd i engelska eller tyska kan visserligen beställa vissa av resorna inom EU, men det är jättelångt till en enkel tjänst som motsvarar flygsajterna. Det är ett stort misslyckande både för tågbolagen, för Europas regeringar och för EU att inte denna fråga är löst. Det är ett hån mot två begrepp som det talas stolt och brett om – Fri rörlighet över gränserna och Hållbart resande. EU stolta grundprincip om fri rörlighet haltar betänkligt. Här har vi ett hållbart och säkert resande som borde uppmuntras och ha framtiden för sig. I förra veckan skulle jag själv beställa tågbiljetter för en familjeresa till Wien. Medan det fortfarande gick. Via nätet hade vi lyckats hitta en resa som bara innebar två byten (det fanns gott om alternativ med både fem och sex byten). Jag var tvungen att bege mig till Stockholms central, där det var många som ville köpa utlandsbiljetter och en rejäl kö. När jag väl kom fram med en tydlig önskan om tider etc tog hela köpet 50 minuter, även för den rutinerade SJ-mannen med alla sittplatser och rabatter. Så ska det inte behöva vara och det är obegripligt och skandalöst att vi inte kommit längre. Kolla förresten gärna vår medlemsorganisation Resenärsforums hemsida. Där finns ett bra resonemang i denna viktiga fråga.
Författararkiv: jan.bertoft
Ja till tuffare eko-politik. Kul!
Det ska vara lätt att välja rätt – alltså exempelvis ekologisk mat. Men utvecklingen mot ett hållbart samhälle går alldeles för trögt. Just ekologisk mat är bara omkring fem procent av all mat som säljs, trots alla års arbete, trots högt medvetande och många producenter. Vad som saknas är, enligt vår mening, mer politik. Marknadskrafterna har inte räckt till. Men vad tycker politikerna? Diagrammet ovan visar att det finns en överväldigande majoritet för att riksdagen ska införa NYA styrmedel. Tabellen bygger på en enkät som PR-företaget Westander skickat ut till partiernas toppkandidater till riksdagsvalet och där 375 kandidater (74 procent av de tillfrågade) har svarat. Observera formuleringen – införa nya styrmedel för att underlätta för konsumenterna. Och att det ska innebär hållbara, enkla och ekonomiskt fördelaktiga val. Det ska alltså inte vara svårt eller dyrt att välja ekologiskt, till exempel. Och det handlar inte bara om mat, även inom kläder, hemelektronik etc behövs bättre möjligheter att välja hållbart .
Blå staplar betyder alltså andelen kandidater som svarat JA i de olika partierna. Hos S, MP och V är stödet monumentalt, ingen tvekan som det verkar. Inom Alliansen är det mer splittrat verkar. Störst stöd hos KD och M, över hälften av kandidaterna. FP, med bland annat konsumentminister Birgitta Ohlson i sina led, utmärker sig genom att bara en tredjedel säger ja och största andel tydliga nej-sägare. Sämst är stödet inom Centerpartiet. Riktigt dåligt, tycker jag, av ett parti som säger sig vilja utveckla landsbygden och utmärka sig som ”gröna”. SD, däremot framstår här som relativt ”grönt” parti.
Sammantaget är detta väldigt glädjande. Om inte partipiskan skulle vina och kandidaterna skulle rösta enligt sin egen övertygelse så skulle det bums bli ett ökat politiskt ansvar genom nya styrmedel. Hur sedan sådana ser ut är ju en annan femma – skatter, subventioner, olika typer av regleringar etc. Men det finns goda förutsättningar för krafttag. Så resultatet är glädjande. Vi kommer förstås att följa upp detta efter valet. Mer enkätsvar kan ni för övrigt se på vår webb i nästa vecka. Då ska vi redovisa vad partierna tycker om våra ”100 krav för en starkare konsumentpolitik”.
Det här är glädjande siffror. Efter valet räknar vi med att politikerna tar ett klart större ansvar för konsumenternas hållbara val
Rådgivning – nej, råsälj!
Vår kritik av bankernas styrda så kallade rådgivning och miljardskojeriet kring detta har fått mycket uppskattning. Finansbranschen har ju redan från början ett bottenförtroende och artikeln på DN Debatt igår gjorde väl inte saken bättre. Bankföreningen känner sig uppenbarligen trängd och kallade i SVT Morgon i morse artikeln för ”överdriven”. Nå, fakta talar för sig själv, liksom det uppenbart ologiska och orimliga i att den som ger råd får mer betalt om kunden väljer något dyrt som dessutom kan vara ofördelaktigt och obegripligt för konsumenten. Här är ett av de mail jag fått, från en före detta bankanställd: ”Bra att du driver frågan om ”rådgivning” i bank. Jag har jobbat i en bank under några år. Det är ju också så att banksäljarna har krav på sig att sälja in ett visst antal av en produkt per månad, och interna tävlingar i säljande, inte bara provision. Försäljningen påverkar i förlängningen lönen och möjligheter till avancemang. Det kan ju inte vara seriös rådgivning att ”alla” ska rekommenderas samma produkt under en månad?” Alltså: Detta är ett struktur- och systemfel där samhället behöver gå in och stötta, för att undvika stora skador längre fram. Se även min blogg igår om hur ett system med oberoende rådgivning för alla kan se ut. Vi räknar nu med att de politiker som svarat på vår enkät och uttalat sig i frågan, stöder våra krav och fortsätter att driva den om och när de blir valda.
Dyrt vara fattig – hur länge?
Det måste vara slutskojat från banker och andra finansiella så kallade rådgivare – inför ett gratis grundskydd så att alla får tillgång till oberoende finansiell rådgivning. Det kräver vi idag på DN:d debattsida. Exemplen är många på hur provisionssystem gör att de så kallade rådgivarna säljer onödigt komplicerade och riskabla fonder för att de får bättre betalt. De själva alltså. Bland våra 100 valkrav har vi bland annat just gratis rådgivning för alla som är schysst mot konsumenterna. Rätt självklart, egentligen. Det är ju bort i tok att dagens system kunnat fortgå så länge. Plus att de som i praktiken är säljare inte ska få kalla sig rådgivare (i vilken annan bransch är det tillåtet?). Och att de inte ska få ta emot provision, eftersom de incitamenten leder helt fel. Sådana förbud finns numera i bland annat Storbritannien, Nederländerna och Norge. Det handlar om något så enkelt som rättvisa. Om att inte bara de med mycket pengar ska få de schyssta råden, att det inte ska vara ”dyrt att vara fattig”. Och att ingen konsument – fattig eller rik – ska behöva utsättas för rådgivning som inte har deras bästa för ögonen. Varför är politikerna så softa mot denna verksamhet, kan man fråga sig? Uppenbarligen börjar de nu tröttna på ”övergreppen”, visar vår valenkät. 61 procent av de som ställer upp på valbar plats i riksdagsvalet i höst vill ha den kostnadsfria, oberoende rådgivningen. Bara 23 procent är helt emot. En del av dem som är tveksamma har frågor om finansiering etc. Vi tycker att de centrala myndigheterna ska utreda frågan och föreslå en lösning som ger ett grundskydd för alla. Det kan vara förstärkning av kommunernas budget- och skuldrådgivning, det kan vara förstärkning av de rådgivningsbyråer som finns idag, det kan vara en annan lösning. Finansieringen, då? Dels behövs statliga medel, och här ska man komma ihåg att konsumenterna som INTE luras sparar pengar för samhället längre fram. Men sedan är vi inte på något sätt främmande för att finanssektorn får vara med och betala för denna nya service till alla samhällsmedborgare.
Mycket om mat i Almedalen
Över 3300 seminarier – och ändå upplevde jag aldrig att det var glest eller tomt där jag tittade in under Almedalsveckan. Det verkar som om ”kvoten” besökare per seminarium är lika hög som tidigare år och tempot var det inget fel på. Nu när jag är tillbaka i Stockholm kan jag blicka tillbaka på en givande vecka som för mig och andra mycket handlade om maten – köttet, svinnet, antibiotikan och vad riksdagen kan göra för att vi ska få säker och hållbar mat. Just hållbar utveckling – miljö, fairtrade, djurskydd – var svårt att hinna följa eftersom det ofta pågick parallella seminarier kring detta. Ett av våra seminarier var veckans enda partiutfrågning om konsumentpolitik. Det handlade också om mat – bland annat om förenklandet av medvetna val, hem- och konsumentkunskapen i skolan, kontroll av kemikalier, muskler till Livsmedelsverket, offentlig upphandling och mycket mycket annat. Nio partier hann säga mycket under de 60 minuter utfrågningen pågick och det kändes som om de cirka 60 åhörarna fick bra besked om var skiljelinjerna går vad gäller mat och även de andra stora konsumentfrågorna som finns med i våra ”100 krav”. Se referat och en filmad version på vår hemsida. En titt rekommenderas. I övrigt var Almedalen för mig fylld av möten, nya insikter och en känsla av att ett ökande intresse bland politikerna för konsumentfrågorna – och för Sveriges Konsumenter. Inget av partiledartalen borrade visserligen i vad man ville göra för oss som konsumenter, men noteras kan bland annat att Miljöpartiet valde ursprungsmärkning för sin debattartikel i Dagens Nyheter. I övrigt kan jag bara säga – har ni chansen att åka till Visby under Almedalsveckan så ta den. Det är så mycket intressant och inspirerande på gång i tält, salar och bakgårdar som man aldrig får chansen att höra i så koncentrerad och så kvalificerad form annars. Min tonårsdotter gjorde Almedalsdebut de sista dagarna och hon var både utpumpad och lycklig efteråt. Det blir fler gånger, och jag kan rekommendera veckan som ”inskolning” i politik och samhällsfrågor till ungdomar.
Ta parti för konsumenten

Nio partier medverkade vid den fullsatta utfrågningen ”Ta parti för konsumenten” i Almedalen idag. Många av dem var riksdagsmän från civilutskottet. Det gavs många besked även om det fanns många punkter där enigheten var stor om att det behövs politiska åtgärder för att lösa konsumenternas problem. Som moderator var det en riktigt rolig debatt att leda även om tidsschemat var extremt tajt. Mer info och filmad version kommer snart på Sveriges Konsumenters hemsida.
Almedalen – here we go
Politikerveckan har börjat. Under rubriken ”Almedalen” (som inte alls är en dal utan en platt park nere vid havet) trängs obegripligt många människor på en liten yta och möta, minglar, mättas med kunskap och insikter. Anländer igår och trängdes som alla andra (oavsett partifärg) i parken när Stefan Löfvén talade och det var redan då tydligt att Almedalen 2014 blir hetare och trängre än andra år. Räknade ut att jag varit här i tio år nu och om man arbetar med politik är det en höjdpunkt under året. Inte minst gäller det naturligtvis ett valår som detta.
Konsumentfrågorna dyker upp än här än där, men den enda breda partiutfrågningen står vi för. Det blir i morgon bitti klockan 9.00 (med frukost kl 8.30). Nio partier på sextio minuter utifrån våra hundra krav, vår valplattform. Det blir en utmaning för mig som moderator, men det blir en blandning mellan att partierna får tala fritt och ja- och nej-skyltar. Syftet är att få ett hyggligt svar på frågan – vilket parti är konsumenternas bästa vän i politiken? Om du är i Visby är du naturligtvis hjärtligt välkommen. För dig som inte är i Visby kommer vi att publicera en videoupptagning (heter det så nuförtiden..?) på vår webb.
Konsumentpolitik är ju inte det allra tyngsta av områden i Visby, trots att det berör alla. Kring detta resonerar jag i ledaren i nyhetsbrevet förra veckan.
Vi släpper inte nätföretagen
Du och dina personuppgifter är handelsvaror. Som ger bra betalt till dom som säljer dem. Det är en dold värld som vi – som är handelsvarorna – inte har nån insikt i. Utan bara upptäcker när vi får misstänkt skräddarsydd reklam. Eller telefonsäljare i örat fast vi har nixat oss. Sakta skjuts positionerna fram, villkoren blir fräckare, nätföretagen tar sig fler och fler friheter vad gäller den personliga integriteten. Ingen protesterar. Förrän nu. Idag har vi släppt vår rapport ”I agree – men till vad?” som tagits upp av SVT, Ekot, TT och många tidningar. Vi hoppas att det ska skapa både insikt, debatt och skärpning. Och eftersom vi inte litar på att nätföretagen backar frivilligt anmäler vi dem till den myndighet som har tillsynen – Datainspektionen. För lagbrott. Även det som inte är lagbrott som vi påtalar är oacceptabelt. Man kan inte bara dränka konsumenter i långa obegripliga avtalsvilkor och sedan säga att vi får skylla oss själva, eller slentrianmässigt kräva en massa onödiga uppgifter (Ticnets VD har klara svårigheter i SVT att förklara man behöver uppge kön för att löpa en sketen biljett på Ticnet). Jo, det måste bli en ändring. Det här är första steget. Vi kommer inte att ge oss. Vi ska följa upp den här rapporten. Eftersom det inte är rimligt att stora företag som Ticnet, Booking.com, Ikea och Adlibris utnyttjar oss konsumenter och tar sig mycket större friheter än de borde. Vi släpper er inte.
Investera i oföddas hjärnor
Rubriken är inte så makaber som det kan verka. Förra veckan var jag på en nordisk konferens om kemikalier i vardagen som hade ordnats bland annat av våra systrar och bröder i norska Forbrukerrådet. Vi fick höra en lång rad mycket kvalificerade föreläsare, bland annat nuvarande och före detta generaldirektörerna för svenska Kemikalieinspektionen, Nina Cromnier och Ethel Forsberg. Ethel har jag bloggat tidigare, som med sina uttalanden och sin bok ”Makt plast gift” får oss att inse hur mycket oprövade ämnen som finns runt oss och våra barn och vilken enorm makt industrin har. Nåväl, den som gjorde kanske mest intryck var den danske forskningsledaren Philippe Grandjean som kom med ett nytt perspektiv på hela kemikaliefaran. Vi har bara en chans att utveckla våra hjärnor. Under fosterstadiet är våra hjärnor extremt känsliga för påverkan och han anser att vi genom vårt vårdlösa sätt att använda kemikalier som vi vet för lite om utsätter nästa generation för obotliga hjärnskador – i form av allt från svårigheter att lära nya saker till svåra handikapp. Det är en ”tyst pandemi” som pågår, menar han och talar om en ”chemical brain drain”. Istället för att investera miljarder och åter miljarder på att få bättre resultat i skolan borde vi vända blickarna mot vad som händer i fosterstadiet. Och städa bort alla riskabla kemikalier. Det kan vara långt bättre använda pengar, menar han. Högst tänkvärt. Och hemskt. Helt riktigt vände sig Grandjean mot bristande kontroll av kemikalier och att det krävs tuffare bevis för att stoppa en kemikalie än att tillåta en. Detta är en ödesfråga och det är en gåta att politiker på såväl svensk som EU-nivå så lätt ger efter för kemikalielobbyn. Istället för att värna de födda.
Fräcka fondavgifter
Swedbank Robur har tagit bra betalt för fonder som inte gått bättre än index. Det är inte precis unikt i bankvärlden. Om detta har SvD-journalisten Joel Dahlberg skrivit många gånger, senast igår. Ibland skämtas det om att det är bättre att sätta en apa att kasta pil för att välja placeringar än att anlita överbetalda analytiker att ta hand om våra sparpengar. Själv placerar jag mer och mer i index-fonder, eftersom det skiljer såpass mycket i avgifter. Det märkliga är att det kan fortsätta. En skillnad på bara 1-2 procent fondavgifter gör MASSOR på sikt, mycket mer än vad man tror i och med att pengar tas undan från fortsatt värdetillväxt. Bankdirektörernas ursäkter om detta är krystade och pinsamma. Det finns egentligen ingen bra ursäkt att fortsätta ta bra betalt för nåt som inte ger ett tydligt mervärde. Visst, ingen kan sia om framtiden men det är så konsekvent till konsumenternas nackdel. I en fungerande marknad skulle det naturligtvis inte kunna gå att fortsätta klå kunderna på pengar för i stort sett ingenting. Nu startar en rättslig process om det som kallas ”dolda indexfonder” och i bästa fall kan det bli en rejäl näsbränna men frågan är om det kommer att rätta till själva grundfelet – obalansen i risktagandet. Det som retar mig och alla andra kunder till vansinne är att bankerna och fondförvaltarna sitter med alla trumf. Vi riskerar våra pengar. De riskerar ingenting, utom möjligen att kunderna byter bank eller förvaltare men vi tvekar ofta att göra det, bland annat för att det utlöser reavinster. Rimligt hade ju varit att om förvaltarna hade misslyckats med att ge nåt mervärde för kunderna skulle dessa kompenseras, till exempel genom avdrag på avgiften för att de misslyckats. Vilken förvaltare blir först med det? Jag är tyvärr pessimist – finansvärlden är hopplöst trög, lomhörd och von oben. Men medge att det är en bra idé.
