Rubriken är inte så makaber som det kan verka. Förra veckan var jag på en nordisk konferens om kemikalier i vardagen som hade ordnats bland annat av våra systrar och bröder i norska Forbrukerrådet. Vi fick höra en lång rad mycket kvalificerade föreläsare, bland annat nuvarande och före detta generaldirektörerna för svenska Kemikalieinspektionen, Nina Cromnier och Ethel Forsberg. Ethel har jag bloggat tidigare, som med sina uttalanden och sin bok ”Makt plast gift” får oss att inse hur mycket oprövade ämnen som finns runt oss och våra barn och vilken enorm makt industrin har. Nåväl, den som gjorde kanske mest intryck var den danske forskningsledaren Philippe Grandjean som kom med ett nytt perspektiv på hela kemikaliefaran. Vi har bara en chans att utveckla våra hjärnor. Under fosterstadiet är våra hjärnor extremt känsliga för påverkan och han anser att vi genom vårt vårdlösa sätt att använda kemikalier som vi vet för lite om utsätter nästa generation för obotliga hjärnskador – i form av allt från svårigheter att lära nya saker till svåra handikapp. Det är en ”tyst pandemi” som pågår, menar han och talar om en ”chemical brain drain”. Istället för att investera miljarder och åter miljarder på att få bättre resultat i skolan borde vi vända blickarna mot vad som händer i fosterstadiet. Och städa bort alla riskabla kemikalier. Det kan vara långt bättre använda pengar, menar han. Högst tänkvärt. Och hemskt. Helt riktigt vände sig Grandjean mot bristande kontroll av kemikalier och att det krävs tuffare bevis för att stoppa en kemikalie än att tillåta en. Detta är en ödesfråga och det är en gåta att politiker på såväl svensk som EU-nivå så lätt ger efter för kemikalielobbyn. Istället för att värna de födda.