Bravo, handeln!

Rubriken kanske förvånar en och annan, som vet att jag brukar vara kritisk mot att handeln snackar mycket om hållbar utveckling men gör för lite. Nu gäller det ”bojkotten” av danskt griskött på grund av antibiotikaresistensen. I radions P1morgon i morse fick jag frågan om detta är bra. Mitt svar: Ja, det är bra att handeln höjer ribban för vad man släpper in till sina butikshyllor. Detta gäller produktionsmetoder, inte i första hand länder. När det gäller antibiotikaresistens är Danmark värre än Sverige men ännu värre är länder som Tyskland och Italien. Hittills har dagligvaruhandeln envist sålt kött på kvantitet snarare än kvalitet. Billigt ska det vara, till varje pris, urskillningslöst har de vräkt ut kotletter och filéer utan ansvar för hur djuren fötts upp. Vi konsumenter har det slutliga ansvar för vad man stoppar i kundvagnen men ett stort ansvar har handeln för utbud, exponering och inte minst marknadsföring. Handeln är på så sätt medskyldig till att konsumtionen av kött går upp och att det som ökar är kött från djur i vidriga och hälsovådliga ”fabriker” där antibiotika skyler över den katastrofala djurhållningen . Resistens är inget att leka med, enligt vissa experter går vi ”mot stupet i raketfart” och håller  på att avhända oss botemedel mot allt från lunginflammation till cancer. Samma magnitud som klimathotet, med andra ord. Eller möjligen mycket värre. Nu verkar det som om handeln vaknar upp, vilket är ett gott tecken. Det som behövs är mer systematik, inte bara enskilda handlare. Varför inte ställa djurskyddskrav á la svenska regler för allt kött man köper in, oavsett var det kommer från? Debatten lär röra om i grytan och leda till förbättringar i Danmark liksom ökad medvetenhet hos konsumenterna. Sedan är detta i högsta grad en politisk fråga. Parlamentarikerna måste börja med att slänga ut lobbyisterna och städa upp i alla system som ökar antibiotikaresistensen, till exempel förbjuda provision till veterinärer för försäljning av medicinen. Detta handlar valet på söndag också om. Så förutom att rösta genom ditt handlande i butiken så är det viktigt att rösta i valet på söndag.

”Djävla ofog!”

Min gamle svärfar hade inte långt kvar. Vi satt runt honom på sjukhuset och höll igång samtalet. Jag berättade om att jag just börjat i en statlig utredning om telefonförsäljning. Då glödde ögonen till. Rösten, som var en plåga att använda, uttalande hest två ord. ”Djävla ofog!”. Han visste. Med sin artighet och dåliga hörsel var han ett lätt byte för unga provisionsdrivna säljare. Scenbyte. Ung, ambitiös bekant fick inget jobb – utom som telefonförsäljare. Efter en månad slutade hon, djupt skakad och illa berörd över att pressas att prata omkull äldre och andra oförberedda konsumenter i sina hem. Hon föredrog arbetslöshet. Scenbyte. Vårt hem, hustrun svarar och får en säljare i örat. En yngling rabblar sitt manus som antyder att han representerar Telia. På följdfrågor visar det sig att han inte alls gör det, han kör en fuling för att försöka få hustrun att byta till en helt annan, liten operatör. Hon går inte på det. Ynglingen avslutar snabbt samtalet.

Tre situationer som vittnar om de stora problem som finns med telefonförsäljning. I morgon är det möte i den statliga utredningen. Som expert där skulle jag kunna använda dessa exempel – eller något av allt annat som släkt och vänner berättar. Men det tänker jag inte göra och behöver inte göra heller. Våra medlemsorganisationer är rasande på telefonsäljarnas övergrepp och jämför dessa med hemfridsbrott. Konsumentverkets har precis kommit med en utmärkt rapport som visar svart på vitt hur stora problemen är, hur skojeriet satts i system och hur genuint illa människor tycker om telefonförsäljning. På den konferens som ordnades utifrån rapporten nyligen försökte branschen prata bort siffrorna och säga att ”nu ska vi lösa detta”. Svaret är förstås att siffrorna inte går att prata bort och de har haft alla chanser i många år. Att dessutom tillåta säljsamtal till mobiltelefoner i detta läge är närmast ett slag i ansiktet på konsumenterna. Nix-systemet vittrar dessutom sönder mer och mer i och med att vi får fler ”affärsrelationer” som vi godkänner via våra klick på internet. Det enda raka nu är att göra som de flesta andra länder i Europa – antingen införa krav på skriftliga avtal eller ett förhands-okej av konsumenterna för att få ringa upp (ett s k Jox-register). Helst både och. Det är glädjande att även Konsumentverket har den inställningen också. Branschen skramlar förstås om hot mot unga människors arbete. Verkets chef Gunnar Larsson gladde i alla fall mig genom att på konferensen avfärda detta som ”Skrämselpropaganda”.

Normkritisk jul, tack!

Media har de senaste veckorna fyllts av spekulationer huruvida det blir rekord i julhandeln eller inte. Detta efter en prognos från Handels Utredningsinstitut (HUI). Så här lanseras den: ”Förutsättningar finns för en god jul för svenska konsumenter och för svensk detaljhandel. Hushållen är köpstarka och konsumentförtroendet är på nivåer vi inte sett på flera år. Orosmoln finns emellertid fortfarande när det gäller hushållens prioriteringar…”. Vad betyder det? Jo, att handeln oroar sig för att människor kanske tröttnat på pryl- och statushets, att de fått nog av att barn får så mycket klappar att de storknar och att de börjat reflektera över alla prydnads- och nyttosaker som snabbt börja samla damm och hamnar i grovsoprummen. Ur ett hållbarhetsperspektiv är naturligtvis den överdrivna julhetsen förkastlig, det förbrukar massor med resurser och förstör miljön på många sätt. Jag skulle kunna fortsätta om hela galenskapen att stressa runt och tömma både plånboken och kraftreserverna när julen i grunden handlar om något helt annat. Men ni kan allt det där. Det märkliga och intressanta är att mediarapporteringen så ensidigt visar det traditionella synsättet på tillväxt. Och här sitter staten, näringslivet och massmedia i samma båt – hög konsumtion enligt enligt traditionella mönster anses bra. Business as usual. Vi ska handla utav helsike, dessutom allt oftare med lånade pengar. Kredtibolagen är aldrig så aktiva som före jul.

Särskilt förvånansvärt är det att inte journalister har ett mer normkritiskt synsätt – mot HUI och mot hela cirkusen. I nästa vecka avslöjas ”Årets julklapp” och då lär vi på nytt se mängder av okritiska artiklar igen. Var finns miljö- och etikvinklarna i press, radio och TV? Var finns ifrågasättandet av att det omfattande köp, slit och släng-tänket (där vi nästan hoppar över slit-ledet)? Var finns alternativen?

En av våra partiledare reflekterade faktiskt över den här problematiken på en partistämma härom året. Han tog upp ”de ganska omfattande funderingar som finns i vårt svenska samhälle kring konsumtionssamhället.”, och fortsatte: ”Är det livets mening? Flest prylar när vi dör vinner Är det det som är syftet? Och också den här tanken – om alla konsumerar lika mycket som vi, klarar världen av det totalt sett? Känslan av att vara lite mer försiktig med konsumtionen, göra det mer hållbar, bli mer rädd om det man har, ett ökat intresse att sälja på blocket via nätet det man har haft till någon, familjer som diskutera att avstår från att ha julklappar på julafton, stressen som många känner av en sorts hets att konsumera, och kanske ännu värre för dem som inte alls har råd”. Partiledaren heter Fredrik Reinfeldt (jo, jag lovar) och han ansåg att ett nyfiket parti måste haka på såna här trender för att vara i takt med tiden. Trots att orden kom från självaste statsministern kan man säga att de föll ganska platt. Allt fortsatte som vanligt. Vi får se hur länge. Förr eller senare kommer en seriös, omfattande debatt om hur vi ska leva på ett sätt som inte lånar av framtida generationers möjligheter att överleva.

Falskt skryt om kyckling

Så här skriver Svensk Fågel på sin sida om campylobacter: När problemet uppdagades i samband med den så kallade campylobacterkrisen i slutet av 1980-talet var hela 60 procent av kycklingarna smittade. Tack vare den svenska kycklingbranschens övervakningsprogram, punktinsatser och riktade projekt samt flera studier har man nu kommit ned till avsevärt lägre nivåer av campylobacter i svensk kyckling.” Idag vet vi att detta skryt inte stämmer. Råd & Rön har just publicerat ett test av färsk filé från Sveriges och Danmark och resultatet är både skrämmande och oroväckande. Av de prover som togs i somras visade sig 62 procent (alltså som på 80-talet) innehålla magsjukebakterien. Dessutom – vilket är väl så oroväckande – finns antibiotikaresistenta bakterier i över häften av proverna. Visserligen är livsmedel långtifrån huvudorsaken till antibiotikaresistens, men dels vet vi för lite om detta, dels måste allt göra för att bromsa utvecklingen. Att antibiotika fortsätter att bita på sjukdomar är en överlevnadsfråga för mänskligheten.

Vi konsumenter måste kunna lita på att vår mat är säker. Det som händer är att extrem prispress leder till att man dagtingar på säkerheten. De drabbade är – förutom kycklingarna – vi konsumenter. Detta är stora och fullständigt onödiga hälsorisker. Obligatorisk ursprungsmärkning är ett av medlem, men framför allt måste branschen vakna och ta i med hårdhandskarna. Dessutom måste vi få en debatt om vilka faktiska faror dagens högindustrialiserade matproduktion faktiskt innebär för djur, människor och natur.

Kräv att info förstås!

Alla har vi mött obegriplig information på hemsidor som ska vända sig till vanligt folk. Alla har vi försökt begripa instruktioner för varor och tjänster och undrat om det är vi som är dumma…Alla har vi mötts av väggar av obegriplig avtalstext som bara fått oss att kapitulera och trycka ”I agree”. Livet är för kort för att stånga huvudet blodigt för att få reda på ”Vad menar de egentligen..?”. Allt för mycket information och allt för komplex information är en världsepidemi. Det kan jag bevittna som just varit med om två dagars generalförsamling i europeiska konsumentrörelsen BEUC. I morse höll jag i en workshop som handlade just om informationskrånglet, som många konsumenter lider av. Frustrationen var stor i alla delar av EU över det växande problemet och BEUC har länge talat om ”information tyranny” och ”information pollution”. Visst behöver vi konsumenter informationer för att kunna göra medvetna val, orientera sig på hemsidor och marknader och få saker att fungera. Men det är ju så mycket som är fel, så mycket som gör att vi känner oss ack så vilsna i valfrihetsdjungeln. Så vad göra? Ja, idéerna var många i den där salen i centrala Bryssel. Uppmana till bojkott för dem som inte uttrycket sig begripligt. Utlys tävlingar för att lyfta fram goda exempel. Peka ut vad konsumenter ska ge akt på och kan strunta i. Eller att tvinga fram sammanfattningar av de viktigaste punkterna. En central fråga är hur man kan tvinga fram begriplighet och rimlighet. Kanske heter formeln ”smart transparens” och att lagen inte bara ställer krav på ATT konsumenterna ska informeras om vissa saker utan även att avsändaren måste försäkra sig om att informationen ska begripas och uppfattas på rätt sätt. Ingen lätt sak, men en tilltalande tanke i tider när viktig information dränks i oviktig eller krånglas bort med juridiskt snicksnack som definitivt inte är skrivet för dig och mig. Nåt måste hända. För det blir allt djävligare.

Stoppa mobil-nix

Hej, jag heter Niklas och ringer från BestMobile, jag… Du, jag har inte riktigt tid…Vill du få ner dina mobilkostnader ..Du, jag vet inte…För bara 39 kronor i månaden, inga öppningsavgifter och bara…Ja, sådär håller det på. Oombedda ringer de upp, alltid när man har andra saker för sig där hemma och har tankarna någon annanstans. I en hem, i en måltid, i ett gräl, under favoritprogrammet på TV. Jag har hittills aldtig hört någon som uppskattar dessa samtal. Så varför är de tillåtna? I många länder är de helt förbjudna om man inte aktivt bett om dem. Här är det tvärtom, man måste aktivt be om att INTE få dem. Jag är nixad och får ändå en hel del samtal, framför allt från företag som har en ”relation” med (och det är många med alla ”klubbar” som man tvingas ingå för även de enklaste köp.) men också från vissa okända. Det är alltid lika tröttsamt. Nu vill säljbranschen utöka sitt svängrum genom att införa ett nix-system för mobiltelefoner, där det tidigare varit totalförbud. Vi ska alltså kunna nås när vi promenerar på stan, sitter på krogen eller fågelskådar vid en stilla sjö. Känner du en enda konsument som skulle uppskatta detta så upp med en hand?

När branschorganisationerna möts i nästa vecka planerar de att ta detta oacceptabla beslut. Kritikerna avfärdas – hittills – med två argument: De flesta är nöjda och arbetsmarknadsskäl, ”tänk så mycket jobb som skapas för våra ungdomar”. Till det senare kan bara sägas: Bra med jobb, men att plåga konsumenter får ju inte vara ett sätt att lösa ungdomsarbetslösheten. En sådan tanke öppnar ju oanade möjligheter. Och att alla som inte klagar skulle vara nöjda vägrar jag tror på.

Varning för jul-rea!

Nu är julreans tid. Men det finns en baksida. Billiga lockvaror som snabbt tar slut och fiktiva ordinarie priser är två av knepen för att locka oss till butikerna. I år har Siba lockat med rabatter på ”upp till 25 procent” som i vissa fall visat sig vara 0 procent. Omoraliskt, oförsvarligt och i många fall olagligt. Men eftersom risken att bli straffad är liten fortsätter eländet.

Att rea, rabatt, extrapris etc har en sådan dragningskraft beror på att vi alla vill göra fynd, ingen vill ju betala mycket i onödan. Butikerna är förstås omåttligt medvetna om denna vår svaga punkt, vilket får vissa att falla för frestelsen att ta i lite extra, att slira lite på sanningen – eller att blåljuga konsumenterna rakt upp i ansiktet. Inför förra årets mellandagsrea avslöjade två dagstidningar ett omfattande fusk med höjda ordinariepriser precis innan och lockvaror som – om de nu fanns – hade en tendens att ta slut direkt.

Visst, det finns lagstiftning. För att en affär ska få locka kunderna med ordet ”rea” i sin reklam ska försäljningen ske under en begränsad tid, varorna ha väsentligt nedsatta priser och varorna annars finnas i affärens vanliga sortiment. Men Konsumentverket har inte en chans att hålla ordning på alla Sveriges reor och kampanjer. Det skulle kräva en tiodubbling av tjänstemannakåren i Karlstad, minst. Dessutom finns inga bestämda definitioner på ”begränsad tid” eller ”väsentligt nedsatta”.

Så där står vi, konsumenterna, i djungeln av olika så kallade erbjudanden. Ganska utelämnade. Så hur ska man tänka? Mitt förslag :Var misstänksam, inte minst mot det uppgivna ordinarie priset. Se upp för begreppet ”upp till 25 % rabatt”. Till intet förpliktigande, kan betyda precis vad som helst.Strunta också i storleken på den påstådda sänkningen. Fråga dig vad som är ett bra pris på just en den prylen, utifrån prestanda etc. Och fråga dig också den mest grundläggande frågan: BEHÖVER du prylen i frågan. Kände du något behov innan du såg annonsen. Om detta ska jag för övrigt prata i morgon i ”Epstein i P1”.

L’Oréal provocerar igen

L'Oreal-annons

Annons om nya L'Oreal-produkten

Sminkföretaget L’Oréal är en ständig huvudvärk för Konsumentverkets jurister. Mer blir det. Nu anmäler vi den senaste affischkampanjen som de tapetsterat T-banan i Stockholm med. Rubriken är ”En tidsmaskin”. Den ska ge en synligt yngre hud, lovas det. Hur f-n man nu kan lova det. I morgon dessutom. Det är stötande både för att det är överdrivet – ingen kan bevisligen ge yngre hud på ett dygn, om någonsin. Och för att de spär på uppfattningen att jag inte duger som jag är, att rynkor är något fult och förkastligt. Extra läskigt blir det eftersom den ”perfekta hudton” som utlovas är beige. Jag tror inte det är medveten rasistisk propagande – förmodligen bara obetänksamhet och slentrian. Vilket är illa nog.

Våren 2009  tog KO L’Oréal Sverige AB till domstol. Målet handlade om två annonser för så kallade skönhetskrämer. I den ena, för Lâncome High Resolution, intygade en ”Dr Ruggiero” att krämen på en månad slätar ut rynkorna med 70 procent och att rynkor reduceras ”med laserns hastighet”. I den andra annonsen, för Vichy Life Activ Pro, påstods det att krämen kan göra att rynkor minskar eller försvinner helt.Men de får inte påstå i ord eller bild att deras ansiktskrämer minskar eller tar bort rynkor om man inte har bevis för det. Detta slår Marknadsdomstolen fast.

Att de aldrig lär sig…

Stoppa för dyra smurfbär (?)

Minns nu smurfbären? Dem som barn kunde ladda ner i sina föräldrars mobil och som sedan resulterade i en räkning om 50 000 kronor till mamsen och papsen. Plågan med oskyldiga spel som visat sig var en tickande bomb för föräldrarnas plånböcker har härjat några år. Konsumentministern härsknade till, uppenbarligen även rent personligen, och tillsatte en utredningen som idag kom med sitt betänkande. Själv har jag pratat om frågan både i P1 Morgon och Plånboken idag. I korthet: Bra förslag och klarläggande som förhoppningsvis kommer att innebära förbättringar för konsumenterna. Föräldrar ska inte behöva bekymra sig om vad som händer när de lånar ut sina mobiltelefoner till barnen, det ska fungera genom bra teknik och bra lagstiftning. Det är också viktigt att finns en stark myndighetskontroll eftersom detta är en växande, internationell och tämligen vildvuxen bransch. Fast…det är för djävligt att problemet ens uppstår. Att locka barn att köpa virtuella bär inne i nedladdade spel är plumpt, lågt och fel på alla ledder och naturligtvis utstuderat uträknat från tillverkaren. Det går så länge det går. Man tjänar massor på ett enkelt trick. Något straff är ju inte att räkna med, möjligen återbetalning av delar av de pengar man tjänat (många konsumenter sväljer nog bara förtreten, och går inte vidare). Nu får vi hoppas det blir stopp på sånt här oskick. När mobilen blir ett allt vanligare betalningsmedel behövs det verkligen stämmas i bäcken och det är förhoppningsvis gjort nu. Se vår hemsida.

Skönhetsidealens alltför höga pris

Var femte kvinna kan tänka sig att förändra sitt utseende med hjälp av en plastikoperation. Det visar en Sifo-undersökning som presenterades igår i SVT:s serie ”Skönhetsbubblan”. Där granskas den i princip oreglerade skönhetsbranschen, som varje år utför tusentals ingrepp – plastikoperationer, botoxinjektioner, läppförstoringar och mycket annat. Det är dyrt och förknippat med faror för hälsan. Ändå tycker många att det är värt både risken och pengarna. Vilket säger en del om vårt samhälle och hur starka skönhetsidealen är…Ett annat bevis är alla annonser för mer eller mindre mirakulösa bantningsmedel. Under de 25 år som jag arbetat med konsumentfrågor har de haft ungefär samma upplägg. Och framgång. De utnyttjar vårt önsketänkande om ett ”quick fix”.

En sådan annons har vi anmält till Konsumentverket. Det är företaget FormLife, som lovar välkomstpaketet gratis när det i själva verket kostade mer än tusenlappen. Bakom ligger en oåtkomlig skojare i Danmark. Just bantningsmedel har lockat till sig många lycksökare, eftersom deras kunder så gärna VILL att det ska vara sant. Just den här starka önskan, eller desperationen i vissa fall, är ju driven av hur vi uppfattar att vi SKA se ut. Skönhetsidealen speglas i traditioner, film, reklam. Det börjar i tidig ålder, titta bara på kvinnor i Disney-filmer. När ohälsosamma matvanor och för lite motion leder till växande magar så ökar också marknaden som ”hjälper till”.

Skönhetsbranschen, den som skär och sticker i vår kropp, behöver regleras för att få bort skojeriet och säkra konsumentskyddet. Det paradoxala är att om man lämnar in sin bil har man ett bättre rättsligt skydd än om man lämnar in sin kropp. En förändring är förhoppningsvis på gång. Karin Lindell, tidigare KO, presenterar sin utredning i frågan den 15 juni.

Men detta handlar om så mycket mer. Det handlar om möjligheten att bevaka alla dem som säljer på osäkra människor svindyra preparat utan långsiktig effekt. Att komma åt skojarna. Där för Konsumentverket en högst ojämn kamp, som inte blir lättare av att reklamen poppar upp på tusentals svårövervakade hemsidor. Det handlar om politiska krafttag för att komma tillrätta med ohälsa och fetma. Där regeringen gör alldeles för lite, vilket i sig är en monumental skandal. Låt oss återkomma till det vid ett senare tillfälle. Det handlar om kunskap hos konsumenterna, redan från barnaåren om hur kroppen funkar och vad som är bra och dåligt för hälsan. Om att ge föräldrarna och skolorna stöd i att ge barnen sunda vanor.

Vi behöver också en debatt kring kroppsfixering och skönhetsideal. Mycket mer än idag. Och ett större ansvarstagande från dem som – medvetet eller omedvetet – formar våra ideal. Sist men inte minst handlar det om attityd och inställning. Att du och jag och alla andra duger – precis som vi är.