Söker man ordet ”konsument” i årets budgetproposition får man väldigt få träffar – tror knappast det har varit färre något av de år jag utfört detta test. Nästan inga träffar under rubriken livsmedel (otroligt!). Däremot relativt många träffar på finansiella tjänster (riktigt bra!). Men generellt sett har inte statsbudgeten konsumenten i fokus. Konsumentpolitiken är och har alltid varit ett pytteområde. Det gäller även pengarna, 187 miljoner. Obegripligt, om ni frågar mig. Alla talar om konsumentmakt, om konsumentskydd, om svårigheterna att välja på allt fler marknader. Om SMS-lån, dold reklam och annat elände. Men potten fortsätter att vara närmast löjligt liten. Däremot satsas det rejält på utbudssidan i marknadsekonomin. Matlandet Sverige är en sån jättesatsning, som helt saknar konsumentperspektiv. Visst är det viktigt med företagande, med entreprenörsskap, det ger jobb och skapar tillväxt. Men om bara bråkdelen av de pengar och den uppmärksamhet och den politiska tankemöda som ägnas företagen istället ägnades de miljoner som företagen ska ha som kunder – då hade det varit ett lyft. Tänk på det. Och gör gärna ”konsumenttestet” genom att använda sök-funktionen. Och läs Sveriges Konsumenters pressmeddelande om förslaget till statens finanser år 2011.
Kategoriarkiv: Konsumentpolitik
Grattis, Birgitta!
Birgitta Ohlsson är vår nya konsumentminister. Till henne vill jag säga: Grattis till att ha fått ett spännande område att arbeta med. Och frågor som hänger intimt samman med rättvisa och demokrati, som du kämpat hårt för (läs mer på hennes egen hemsida). Ja, Birgitta Ohlsson kallas inte så utan EU-minister, men konsument- och demokratifrågor är hennes två andra huvudområden. Detta är definitivt ett lyft, jämfört med när dessa vardagsfrågor låg som ett av tio olika politikområden på integrations- och jämställdhetsminister. Något som partiledaren Jan Björklund i sitt nyhetsbrev medger blev för spretigt.
En viktigt skillnad är också att EU-ministern hör till statsrådsberedningen, och alltså sitter betydligt närmare statsministern både geografiskt och styrkemässigt. Trots att det inte blev någon ”egen” konsumentminister måste det som hänt ändå ses som ett tydlig markering att frågorna är viktiga. Det ska bli spännande att se vad det innebär i reell politik för landets nio miljoner konsumenter.
När det gäller matfrågorna fortsätter Eskil Erlandsson att ha ansvaret. Numera, intressant nog, omtitulerad till landsbygdsminister. Livsmedel är viktiga, men konsumentperspektivet är inte direkt vad som präglat Erlandssons tid vid taburetten. Vi får hoppas på bättring.
Ge oss en egen minister!
Efter en omtumlande valnatt och ett nytt Sverige – med rasister i riksdagen – är det dags att blicka framåt. Just nu pågår ett intrikat maktspel mellan partierna men senast den 5 november vet vi vilka och vad. Alltså vilka ministrar som sköter vad och vad regeringen ska göra framöver. Idag har Dagens Industri publicerat vår debattartikel ”Ge oss en egen minister!”. Den följer upp våra brev till Fredrik och Mona före valet om kravet på en egen konsumentminister och en starkare konsumentpolitik. ”Detta skulle ge en tydlig signal om att regeringen verkligen värnar alla Sveriges nio miljoner konsumenter.” som slutknorren lyder.
Sverigedemokraterna då…?. Förutom att det är för djävligt – ja, några tankar om konsumentfrågorna lär de knappast ha. Jo, de gillar djurskyddsfrågor, då kan de tala om halalslakt. Frågan är om de inte är för ursprungsmärkning också…
Tankar inför ödesdagen
Stockholm city var idag ett politiskt tivoli. Banderoller och talare i vartenda hörn som frenetiskt försökte övertyga de sista själarna. När jag vandrade hem passerade jag Kungsträdgården, där jag fick den osannolika upplevelsen att höra Peter Eriksson sjunga ”Blommig falukorv” (ärligt talat, Peter, du är bättre på att tala politik…). Det fick mig att reflektera kring det jag hade i min kasse just då – maten. Det har faktiskt varit en valfråga. Inte så mycket, men i alla fall lite. I gårdagens slutdebatt syntes den inte, men i många andra debatter. Andra konsumentfrågor har tyvärr inte kommit upp till de höjderna, men uppmärksamheten kring den offentliga maten och ursprungsmärkningen kan förhoppningsvis visa på att konsumentfrågor inte bara är en fråga om utbud och efterfrågan utan också en fråga om politik. Offentlig mat kommer alla gånger att fortsätta att vara en het fråga. Och det är bra för de tre miljoner barn, sjuka och äldre som inte har någon möjlighet att utöva sin konsumentmakt och i alltför många fall äter mat som de inte vet vad den innehåller och var den kommer ifrån. Om den nu är så aptitlig att de vill äta den.
Sveriges Konsumenter har satsat mycket på valet – att program, enkät, upprop, debattartiklar, analyser, brev m m. Titta gärna på allt vi har på vår hemsida, under ”Valet 2010”, innan du bestämmer dig i morgon. Men inom några timmar, kanske dagar är allt klart, allt över. Då är det dags att ladda om, för att vara med och påverka framtidens konsumentpolitik. Vår ordförande Inger Persson och jag har skrivit brev till de båda möjliga regeringsbildarna och påtalat vikten av en stark sådan. Och vikten av en egen konsumentminister. Läs breven på hemsidan. Och hjälp oss att få genomslag för den i sig självklara idén att en fungerande marknad, starka företag och tillväxt bygger på att även konsumenterna är starka. Behöver du mer ammunition, läs vårt material och tidigare inlägg här på bloggen.
Vi ses på andra sidan valdagen.
Moderat matprat
Är glaset halvfullt eller halvtomt? Det brukar vara frågan om man inte vet om man ska vara glad eller ledsen över något. Det gäller exempelvis moderaternas rapport ”Valrörelse i matlandet Sverige”, släppt av partiets talesman i miljö- och matfrågor, Sofia Arkelsten. Även om hon poängterar att det inte har tagits på någon partistämma – och den inte står att finna på moderat.se – som får man nog betrakta den som ”halvofficiell” moderatpolitik (hon använder ”Vi vill..”, vilket är ett tecken på det). Låt oss börja med det positiva – att den finns över huvud taget. Maten har varit en av de vita fläckarna på den moderata politikkartan, men nu finns en vägledning. om hon kan bidra till att lyfta maten i valets slutspurt så är det också lovvärt. Dessutom är flera av intentionerna hedervärda och lätta att sympatisera med. ”Hela EU ska ha säkra kontroller” och ”Sveriges behöver nolltolerans mot brott mot djur” är bra. MEN… samtidigt är det knappast något som skiljer blocken åt och dessutom undrar man stillsamt hur det ska gå till. Och hur hårt man kommer att slåss för detta i regeringsställning framöver, särskilt i ljuset att man haft chansen i fyra år.
Min kritik i övrigt gäller just vagheten, de allmänna formuleringarna. Parat med att det ska vara frivilliga ursprungsmärkningar och frivilligt på alla kanter. När det väl luktar obligatorium, till exempel för azo-färger, så ska man märka sig ur problemet istället för att helt avskaffa dessa onödiga tillsatser. Företagsperspektivet är tyvärr tydligt (inte minst genom att hela det första kapitlet handlar om matföretagande”). Moderaterna har en bra bit kvar innan de är ”Sveriges enda konsumentparti”.
Manifest utan konsumenter
Jodå, ordet ”konsument” finns med i båda blockens valmanifest. Fast ganska sparsamt. Nu när båda Mona & Co och Fredrik & Co avgett sina samlade plattformar är det dags att summera vad de tänker göra för landets nio miljoner konsumenter. Alliansen kallar sitt för ”Jobbmanifestet”, vilket säger var tyngdpunkten ligger. 48 sidor, som avslutas med ”Ett starkt civilsamhälle”. Men mellan jobben och det är det tunnsått med konsumentlöften. Undantaget att elmarknaden ska bli bättre för oss (på tiden) och följande vaga formulering ”Konsumenter bör stimuleras att teknikneutralt välja miljöalternativ”, vilket i skarpa förslag, som det heter, betyder satsningar på miljöbilar.
Den rödgröna sidan släppte idag sin 18-sidiga ”Regeringsplattform” med delarna Jobb-Rättvisa-Hållbart Sverige. Konsumenterna återfinns i det senare avsnittet, bland annat genom en ”giftfri vardag” och att EU-medlemskapet ska användas för att skapa ett starkare konsumentskydd.
Att vi som konsumenter inte hittar så mycket vägledning i de här två luntorna betyder naturligtvis inte att vi blir utan konsumentpolitik efter valet. Enskilda partier, till exempel miljöpartiet och centern, har en del förslag vad gäller maten och det finns andra goda ambitioner både här och där. Frågan är dock hur mycket småpartierna kan och vill slåss för sina konsumentfrågor med antingen det stora röda eller det stora blå partiet i ledningen. Återigen rekommenderas en titt i Sveriges Konsumenters enkät och en liten rundvandring på partiernas hemsidor med sökordet ”konsument” som vägvisare.
Håll förresten ett öka på Newsmill i dagarna, där pågår en intressant debatt om konsumentfrågor.
Hoppsan, som det blev…
Apoteken växer upp som svampar, bara vid mitt köpcentrum på Södermalm finns det numera tre där det förr fanns ett. Plus alla affärer som saluför receptfria piller bredvid godiset. Idag avslöjar Svenska Dagbladet att kontrollen av hur mycket som säljs är urdålig. Många ska samordna sig och systemet verkar genuint ogenomtänkt. Om det kan mycket sägas, framför allt vad gäller brådskan med att avreglera. Detta ska alltså inte handla om det är bra eller dåligt att släppa monopolet utan om vådan av att stressa igenom såna här förändringar. Var fanns konsekvensanalysen? Var fanns grundarbetet med en fungerande tillsyn? Ingenstans. Det påminner om avregleringen av elmarknaden som gick fort och där elbolagen lobbade igenom detta utan att det var klarlagt om det verkligen innebar förbättringar för konsumenterna. Och även om de värsta barnsjukdomarna nu 15 år efteråt är åtgärdade (vilket är på tok för lång tid) så återstår fortfarande frågan: Vem vann egentligen på avregleringen? Bolagen gjorde det i alla fall definitivt.
För samhället och konsumenterna är det katastrofalt om man har för bråttom. Det blir fullskaleexperiment och man får lappa och laga i efterhand. Vi är bra på utredningar i det här landet, men i vissa fall brister det. Bättre att vänta något år. Men det är klart, då kan man ju förlora regeringsmakten och då kan ju alltihop gå i stöpet.
Klokt om barnfetma
En av mina husgudar är fetma-professorn Claude Marcus. Med sitt lugna men djupt engagerade sätt och hela sin akademiska tyngd delar han ut råsopar till fega politiker som inte vill ta krafttag mot barnfetman. Som enligt honom är en klassfråga, fattiga barn blir fetare även om snittet över riket ser snyggare ut än tidigare. Ikväll var det folkhälsominister Maria Larssons tur i Aktuellt-studion. Alla krav på godisförbud i skolor eller ”söt skatteväxling” bemöttes med att det ”inte var så enkelt”, det vill säga ett rungande nej. Sanningen är denna: För att få bukt med barnfetman krävs lagstiftning och reglering av företagens verksamhet, hur mycket man än önsketänker. Så länge skräpmat och godis finns lättillgängligt och marknadsförs till unga mycket mer än nyttigheter så räcker inte att lita på någon god vilja. Det handlar om nåt så megastort som barnens hälsa och då måste både barn och föräldrar få stöd. Vi vet vad som behöver göras, det har utretts i grunden, förslagen är många. Men när det gäller företagens svängrum backar eller duckar politikerna. Så här klarsynt förklarade Claude Marcus det i DN häromdagen: ”Jag tror att det beror på en önskedröm om att det här ska lösa sig ändå och att politiker inte ska bestämma för mycket.”
Snabblån – och en attitydfråga
Lång och länge kommer nu en proposition för att minska skadeverkningarna av snabblånen. Idag har Svenska Dagbladet en artikel om den nya lagens förtjänster – men också om dess brister. Tidigare på sommaren har också kritik riktats mot affischkampanjer om snabba lån från Folkia.
Diskussionen om snabblånen har två dimensioner. Det ena handlar om juridik, om en lag som slår hårt mot oseriösa företag som utnyttjar utsatta människor. Det andra handlar om hela inställningen till krediter – och vad reklamen ställer till med. För tjugo-trettio år sedan var lån något nödvändigt ont, som man tog för ett hus, kanske en bil eller båt. Idag marknadsförs lån aktivt som en lösning på problem eller som ett sätt att direkt kunna förverkliga en dröm. Varför vänta..? Simsalabim, här är pengarna. Till det här bidrar även hemelektronikkedjornas, t ex MediaMarkts, tjat om att dela upp betalningarna. Jag menar att detta på sikt undergräver sund ekonomisk planeringstänkande och lockar till dyra ekonomiska impulshandlingar. Visst, den enskilde har ett ansvar. Men det har långivaren också. Och samhället. Som fortsätter att undvika att satsa på grundläggande privatekonomi i skolan. Fy f-n.
Högtryck för konsumentfrågor
Massmedia har den senaste veckan varit ovanligt späckat med konsumentfrågor. Glädjande! Man kan bara hoppas att det smittar av sig på årets övriga 51 veckor, så att dessa vardagsfrågor får sin rättmätiga plats i spalter, radio- och TV-inslag. Det har handlat om djungeln av miljömärken (DN söndags), problemet med all mat som slängs av butikerna (Bland annat Aktuellt i tisdags med Louise Ungerth och TT under sommaren, där jag själv uttalat att butikerna borde sänka priset på mat nära bäst före-datumet), ny lag om TV-reklamen (alla medier). Och så bisfenolen (se gårdagens blogg). Hur ofta har vi sett en debattartikel i ”drakarna” om konsumentpolitik? I tisdags kom den i alla fall, rubricerad ”Ge oss en konsumentpolitik värd namnet” och signerad journalisten Carl Öström. I söndags hade också DN en utmärkt och kritisk ledare om att centerpartiet vill låta bönderna använda mer antibiotika i djurhållningen, ett mycket märkligt förslag med tanke på problemen med antibiotikaresistensen.