En av mina husgudar är fetma-professorn Claude Marcus. Med sitt lugna men djupt engagerade sätt och hela sin akademiska tyngd delar han ut råsopar till fega politiker som inte vill ta krafttag mot barnfetman. Som enligt honom är en klassfråga, fattiga barn blir fetare även om snittet över riket ser snyggare ut än tidigare. Ikväll var det folkhälsominister Maria Larssons tur i Aktuellt-studion. Alla krav på godisförbud i skolor eller ”söt skatteväxling” bemöttes med att det ”inte var så enkelt”, det vill säga ett rungande nej. Sanningen är denna: För att få bukt med barnfetman krävs lagstiftning och reglering av företagens verksamhet, hur mycket man än önsketänker. Så länge skräpmat och godis finns lättillgängligt och marknadsförs till unga mycket mer än nyttigheter så räcker inte att lita på någon god vilja. Det handlar om nåt så megastort som barnens hälsa och då måste både barn och föräldrar få stöd. Vi vet vad som behöver göras, det har utretts i grunden, förslagen är många. Men när det gäller företagens svängrum backar eller duckar politikerna. Så här klarsynt förklarade Claude Marcus det i DN häromdagen: ”Jag tror att det beror på en önskedröm om att det här ska lösa sig ändå och att politiker inte ska bestämma för mycket.”