Författararkiv: jan.bertoft

Klimatstrid väntar i Bryssel

Publicerat av

Om några veckor tillträder den nya Europeiska Kommissionen – EU:s ”regering”. Dess nye ordförande Ursula von der Leyen kommer då att lansera ett stort miljöpaket, European Green Deal. Och klimatet kommer allra högst på priolistan för den nya Kommissionen.

Det är unikt! Och välkommet, nu när forskarna säger att vi kanske bara har tio år att ställa om samhället.

I dagarna hade europeiska konsumentrörelsen BEUC:s sitt stora höstmöte i Helsingfors. Temat var just klimatet. Jag hade äran att inleda och betonade särskilt att brådskan i skarpa åtgärder men samtidigt vikten att övergången inte skapar stora orättvisor mellan medborgarna.

Konsumentrörelsen har här en viktig men också ny roll – att bejaka omställningen men se den ur ett köksbordsperspektiv. Det kommer att behövas. European Green Deal innebär bland annat att och Europa ska bli världens första klimatneutrala kontinent.

Koldioxidskatter för import till EU, utvidgad handel med utsläppsrättigheter där troligtvis flyget och sjöfarten ska inkluderas, ny strategi för biologisk mångfald och mycket hårdare hållbarhetskrav på en nyckelbransch – bankerna.

OCH – inte minst – utjämningsfonder för att inte omställningen till ett hållbart samhälle ska slå hårdast mot de fattiga när vi lägger på nya avgifter och skatter på skadliga utsläpp. Andra viktiga delar handlar om cirkulär ekonomi, alltså att resurser ska återanvändas och att vi ska konsumera mer genom att dela, låna och hyra.

Detta är avgörande tider. Skrämmande – men samtidigt finns mycket posituvt med en omställning. Hållbarhet går hand i hand med bättre hälsa. Den innebär en mer rimlig nivå på prylkonsumtionen. Liksom tillväxt av nya gröna jobb.

Alla jublar inte över European Green Deal. Självfallet kommer delar av näringslivet att försöka stoppa eller förhala förändringar som de upplever kan försämra affärerna. Låt mig påminna om att det finns 15 000 lobbyister i Bryssel varav bara 300 representerar någon form av allmän- eller medborgarintresse (konsumenter, funktionshindrade, miljön, arbetstagare m m). BEUC har 40 anställda. De har en imponerande kompetens och engagemang och har ofta i kraft av ett legitimt allmänintresse stor access till makthavarna. Men banker, bönder, handel och andra branscher har sanslöst stora resurser att mala på med sin lobbying. Och kommer inte att tveka att använda sitt yttersta vapen – hot om utslagning av företag och därmed arbetslöshet.

Civilsamhället – alltså demokratiskt förankrade ideella organisationer har en stor utmaning framför sig. Dels handlar det om att kampanja och vägleda för en mer hälsosam och hållbar livsstil. Och dels att övertyga politiken att stora förändringar krävs men att det måste vara rätt åtgärder och att de måste fungera i vardagen. Om de skapat större orättvisor och slå mest mot utsatta konsumentgrupper – då är dagens bensinuppror och gula västar bara en försmak av något större och mycket allvarligare.

Digital konsument – ett heltidsjobb?

Publicerat av
Svara

5G. AI. Uppkopplade hem. Mitt i teknikyran över nätets och prylarnas alla möjligheter måste vi stanna upp lite och fundera. Ställa oss några frågor, som:

 Vad är rimligt att kräva i tid och kunskaper av en vanlig enkel människa för att hålla allt uppdaterat, fungerande? Och hur mycket ska vi behöva hålla koll på avtalsvillkor, integritetsinställningar och nya affärsmodeller där vi själva är varan?

 Vad kommer egentligen att hända med samhället när några megaföretag långt borta vet mer om oss än vår partner – eller ibland vi själva? Och när denna information kan köpas av potentiella arbetsgivare, försäkringsbolag eller politiska partier?

Och: Vad händer med dem som inte har tekniken eller är teknikvana? Blir de ännu mer lämnade utanför när allt boomar och blir mer komplext?

Almedalen 2017. Jan läser avtalsvillkor insvept i avtalsvillkor. Foto: privat.

 Igår kom Internetstiftelsens årliga rapport Svenskarna och internet 2019. Jodå, 98 procent har fiber och 95 procent använder internet. Kanon, eller hur? Men en miljon människor, alltså motsvarande Stockholm, använder inte internet dagligen. Bland dem är 225 000 i åldern 46-65 år, alltså en stad av Malmös storlek.

Dessa måste vi prata mer om. De människor för vilka käcka uppmaningar som ”hämta den på webben”, ”ladda ner vår app” eller ”mer att läsa på….” är ett stort hån. De som inte har mobilt bank-ID. De som marginaliseras av internets nyspråk och krav på användarkonto och lösenord av typen Sxgi8c4ET%.

De som hamnar i detta ”digitala utanförskap” är de mest utsatta. Hög ålder, låg inkomst och låg utbildning är höga riskfaktorer, skriver Internetstiftelsen. Mobilt Bank-ID är fantastiskt men livet måste också kunna levas utan en app i en smartmobil och en sexsiffrig kod som öppnar alla dörrar och konton.

Nära hälften av de som besvarat Internetstiftelsens undersökning känner sig övervakade på internet, enligt rapporten. Oron för att stora företag som Google och Facebook ska kränka den personliga integriteten har ökat fem år i rad. Internetstiftelsen pekar på förklaringar som dataläckor och problem med datorföretagen som använt uppgifterna på fel sätt.

Vad göra åt det? Internetstiftelsens svar i Ekot, lyder: ”Installera de uppdateringar som kommer till apparna: det är många gånger säkerhetsrelaterade saker, se till att städa: appar du inte använt på ett halvår kanske du ska ta bort. Se också till att se över dina sekretessinställningar.”

Och här någonstans börjar det bli svårt. För det ställs allt högre krav på oss konsumenter att vi ska HÅLLA KOLL. Men de flesta anser att livet är för kort för att läsa långa och krångliga avtal och att kontrollera och ställa in sekretessinställningar. Själv tycker jag alltid att det senare blir allt krångligare och jag kan förstå att många resignerar. Att läsa villkoren har jag slutat med för länge sedan, även om jag i princip tycker att man alltid ska göra det. Det orimliga i denna avtalsterror har vi på Sveriges Konsumenter påpekat i åratal. Tyvärr händer ingenting, myndigheter tar inte i problemet.

Samhället förändras snabbt, mycket tack vare smart teknik. Men det måste bli mycket större fokus på avigsidorna och problemen. Alla är inte stöpta i samma form, alla har inte samma förutsättningar. Det ska inte behöva vara ett heltidsjobb att vara digital konsument. Det ska inte kräva en civilingenjörsutbildning. Det måste vara rimligt, tillgängligt, möjligt. GDPR var ett steg i rätt riktning. Men vi har lång väg att gå. Dessutom ska vi hålla jämna steg med ett synnerligen rörligt byte.

Skolmaten som ger hopp om framtiden

Publicerat av
Svara

Skolmaten framkallar vanligen inga ljuva minnen hos folk i min ålder. Leverbiff, torr fisk och sura, rivna morötter ökade varken matlusten då eller intresset för mat inför vuxenlivet. Jag är övertygad att många känner igen sig.

Nu är det annorlunda. Om än inte överallt. Det har jag upplevt under min tid i projektet MATtanken som Sveriges Konsumenter deltar i. Syftet är att bidra till mer hälsosam, smakfull och hållbar mat i skolan, vården och äldreomsorgen. Ungefär tre miljoner sådana måltider äts varje dag i Sverige.

1200 av dem serveras i Katedralskolan i Uppsala, som jag besökte med projektgänget igår. Maten lagades av sex personer och de gjorde av med ungefär 13 spänn per portion i råvaror. Och – håll i er nu – den var till stor del ekologisk. Och supergod.

Hembakt bröd, fräscht salladsbord som slår många lunchrestauranger, små läckra snittar, tre olika huvudrätter. Och så ett litet bord fullt med hemlagade röror – baba ganoush, tapenade, rödbetscreme, you name it. Jag talar alltså inte om ett spa eller en dyr hotellbuffé utan ett kommunalt plugg i en svensk storstad.

Det känns onödigt att säga att maten verkade uppskattas av gästerna, det vill säga gymnasieungdomarna. Lika onödigt att säga vad det betyder för hälsa, studieresultat och matintresse. Tre år på Katedralskolan torde göra dem mer resistenta mot reklamens locktoner för feta färdigrätter och tomma kalorier.

Uppsala kommun har ambitiösa planer. Till 2023 ska 100 procent av den offentliga maten vara ekologisk. 100 procent. Fatta! Hittills är de ungefär halvvägs dit. Köttet – som står för allt mindre av maten – är svenskt. Mycket är närodlat. Och den ska fortfarande kosta 13 spänn portionen. Och vara god. Det går. Och Uppsala är inte de enda, fler positiva exempel hittar du på projektet MATtankens hemsida. Frågan som ska ställas är varför inte andra kommit lika långt. Receptet i Uppsala stavas professionalitet, motivation, planering, kreativitet med mera.

Offentliga måltider är också en konsumentfråga. Det handlar om rätten till hälsa, till hållbar mat, till matglädje. Rätt till information om innehåll och ursprung. Och till möjlighet att lära sig matkunskap. I tider när hem- och konsumentkunskapen fortfarande är ett mikroämne i skolan (när kommer en ändring??) är skollunchen ett gyllene tillfälle att fånga upp och utbilda morgondagens konsumenter i elementär matkunskap. Potentialen är stor att utnyttja tillfället på ett än smartare sätt, till en pedagogisk, rolig stund istället för en stressad överlevnadshandling.

Mycket har hänt vad gäller offentliga måltider de senaste tio åren. Men mycket mer behöver hända vad gäller kompetens, upphandlingsregler, leveranser och annat. Klimathotet och andra hållbarhetsutmaningar kommer att kräva mycket av nytänk så att vi klarar en nödvändig omställning fram till 2030. Satsningar på hållbara offentliga måltider – som i Uppsala – skapar sug efter stora volymer bra mat och fungerar på så sätt som ett lok för en hållbar utveckling av all matproduktion. Vilket i alla fall ger mig lite mer hopp inför framtiden.

Detaljbild på grönsaksröror i skolmatsal

Foto: Elin Sandström

Konsumtionens mörka baksida – som deckare

Publicerat av
1

Under de trettio år jag jobbat med konsumentfrågor har en idé spirat: Tänk om jag skulle skriva en deckare! Om mitt jobb. En ”konsumentdeckare”.

Miljön inbjuder till det. Motsättningar. Bluffar och svindlerier. Stora ekonomiska vinster som kan hotas. Såvitt känt är det ingen som använt det som bottenplatta för fiktion. För en kriminalroman.

Så nu har jag gjort det. Det har tagit många år men i helgen kom ”Lögnens höga pris” ut. Det är den andra deckaren om Vanja Ek vid Stockholmspolisen.

Men det handlar om mer än en polis med ett tungt förflutet. Mer än om ett brott. Boken tar upp brännande aktuella frågor som rör vår konsumtion. Om bankers arrogans. Om bluffkurer. Om livsmedel. Inte minst dyker köttet upp lite här och var. Klimatdebatten är levande, även i polishuset.

Min blogg brukar röra mitt jobb som generalsekreterare. Idag går jag utanför ramarna. Och ändå inte…

Det jag upplever i mitt jobb som konsumentföreträdare och expert har helt enkelt blivit en enorm tillgång när jag sitter hemma och fantiserar ihop en berättelse. Som författare kan jag leka, skruva till verkligheten, skruva till de olika karaktärerna. Och ändå få plats för mitt engagemang.

Det är lustfyllt att skapa fritt och skriva om det man känner till. Utan begräsningar. Få ihop en häftig berättelse. Ge efter för infall och kluriga lösningar under skrivprocessen.

Att få en roman utgiven, att bli författare, är en gammal dröm. Efter att ha skrivit spaltmil om konsumentfrågor i reportage och krönikor som reporter, chefredaktör för Råd & Rön och sedan många år generalsekreterare på Sveriges Konsumenter – så blir det nu en roman. Som jag verkligen vill betona är fiktiv.

”Lögnens höga pris” handlar om livet på en konsumentorganisation. Och inte minst två karaktärer. Dess stridbare chef, Alf Neidor (den som kan sin konsumenthistoria förstår varför jag använt just det namnet) och hans kommunikationschef Elsa Gudmundsson.

Som jag just sa, boken är fiktiv. Ingen nyckelroman.

Så vad händer i boken? Jo. I inledningen försvinner chefen för organisationen spårlöst. Hans lägenhet är tom och varken mobilen, kontokorten eller sociala medier används. Har hans mäktiga fiender något med detta att göra? Ja, det är upp till polisen Vanja att ta reda på det.

Som sagt, fiktiv. Alf Neidor är inte jag. Verkligheten är ju inte riktigt så dramatisk. Livet på ett kontor hos en konsumentorganisation är som livet på kontor är mest. Stressigt och mångfacetterat.

Rafflande på många sätt. Men våldet är långt borta. Själv har jag aldrig känt mig hotad.

Jag hoppas boken ska ge båda spänning och avkoppling. Kanske ett leende på några ställen. Men också ett engagemang och en förståelse för hur utsatta konsumenter är och farorna med prispress och konsumtionshets.

Konsumentvärlden innehåller massor av stoff för deckare. Det är märkligt att ingen använt det tidigare. Jag har planer på att fortsätta. Det kommer att ta sin tid men det blir nya möjligheter att träffa Vanja Ek och konsumtionens mörka baksida.

 

 

Billigt blir dyrt

Publicerat av
Svara

Foto: Shutterstock

Äntligen börjar media granska vansinnet att prylar håller allt kortare tid – i en tid när cirkulärt och klimatsmart måste bli ledstjärnorna. Cirkulärt betyder återanvändning av råvaror och prylar, klimatsmart betyder mindre konsumtion av prylar och mer av tjänster. Att behålla det vi har, köpa mer begagnat, hyra, dela….

Det är Sveriges Radio som nu djupsatsar genom den utmärkta reportageserien Prylarnas Pris. Daniel Öhman, som var med och gjorde reportageserien Matens pris som står bakom granskningen och Ekot har följt upp med intervjuer.

Till stor glädje verkar det råda politisk enighet i Sverige om att förlänga reklamationstiderna – ett gammalt krav från konsumentrörelsen. Mer reparerbarhet och tvång att hålla reservdelar verkar också ingå i de flesta politikers tankevärld. Återstår att se om det blir verkstad.

På EU-nivå har frågan diskuterats sedan flera år. Att produkternas hållbarhet måste vara inbyggd från början, så kallad ekodesign. Nya toppkommissionären Frans Timmermans säger till Ekot: ”Vi måste se till att saker inte går sönder så lätt, prata om hur stor andel av komponenterna som går att återanvända och om de går att reparera. Och allt det här måste in i designlagstiftningen.”

Dagens sanslösa slöseri har pågått länge nog. Visst finns nyvaket ansvarstagande i vissa branscher – till exempel kläder och möbler. Men inom ”vita och bruna varor” är det struts-taktik och löst svammel som gäller. När hörde du en hemelektronik-kedja prata klimat och resurser senast?

Det finns mycket som kan göras politiskt för att skapa större incitament eller tvinga företag att göra mer hållbara prylar. Och att få dem att tänka i nya affärsmodeller. Krav på information om väntad livslängd, kanske pris per användning och andra åtgärder kan bidra.

Det kan verka konstigt att en konsumentorganisation tycker att prylar är för billiga. Men det är det inte alls. Billigt blir nämligen oftast dyrt. På flera sätt:

Dels gör prispressen, rea-hetsen och fokuset på BILLIGT att kvaliteten sjunker. Vi får oftare köpa nytt och kassera det gamla, vilket  reportageserien Prylarnas pris  också visar. Planerat åldrande är en realitet, frågan är bara hur ofta det faktiskt förekommer. Inte sällan är dessutom det låga priset också ett sätt att låsa fast oss vid en tillverkare – billiga skrivare och dyra bläckpatroner är ett klassiskt exempel.

Dels tär köp och släng-vanan på miljön, på resurserna och på klimatet. 40 procent av växthusgaserna vi svenskar släpper ut kommer från prylarna runt oss. Den verkliga kostnaden tas av någon annan, någon annanstans. Och så småningom av oss själva. Ett varmare klimat blir omänskligt. Och svindyrt.

Om tio år kommer vi sannolikt att titta på dagens köp- och slängsamhälle med förundran och avsmak.

Sverige det svarta fåret i marschen mot kontantlöshet

Publicerat av
1

Foto: Jan Bertoft

”Kontanter” lockar den här banken med. Tyvärr inte i vårt land, men precis utanför, i Köpenhamn. Här är butikerna tvungna att ta emot kontanter, enligt en lag från 1984. En promenad i den danska huvudstaden förra veckan gav återigen en påminnelse om hur extremt det blivit i Sverige.

Ensamma är vi inte. I våra kontakter med medlemsorganisationer i andra länder i EU ses samma tendenser. Vårt europeiska paraply BEUC håller nu på att utforma en gemensam policy för att stoppa marschen mot det kontantlösa samhället. Sverige framhålls här – som det svarta fåret.

För i Sverige går utvecklingen rasande fort. Trots debatt och kritik blir sedlar och mynt allt mindre användbara för att göra rätt för oss i butiker och på kaféer. Inga tecken på inbromsning syns. Till och med Ikea har fallit (Vad skulle Ingvar ha sagt..?).

Jag ska erkänna att jag själv inte använder kontanter så ofta, snarare kort eller Swish. Men detta handlar om något mycket större än bekvämlighet – nämligen delaktighet, säkerhet och integritet. Och om samhällets roll att skydda de svaga och utsatta och de som inte omedelbart kan och vill anamma tekniska och digitala nymodigheter.

Vi ska ha rätt att ta ut, sätta in och inte minst betala med sedlar och mynt. De har åtskilliga fördelar och är det enda (och sista) icke kommersiellt ägda betalningsmedlet. Allt annat är drivet av storföretag, oftast banker. Dessutom är kort och Swish sårbart. Vad händer när internet går ner eller sajter hackas? Vad händer vid tekniskt strul? Vi är häpnadsväckande dåligt förberedda. Läs DN:s intressanta artikel och krönika om brist på påföljder när Swish krånglar – något som skett i sommar.

Naivitet och senfärdighet har tyvärr präglat politiken i åratal. Bankerna lobbar hårt för att få fortsätta sin medvetna färd mot mindre kontanter och de har varit framgångsrika – tills nu. I somras kom glädjande nog lagförslaget om att storbankerna ska vara tvungna att tillhandahålla kontanter.

Men det behöver ske mer.

Något måste göras åt svårigheterna att betala med kontanter i vardagen. Ett sätt är att göra det billigare för butikerna att hantera sedlar och mynt. Sveriges Konsumenter vill antingen att kontantdistribueringen återigen blir Riksbankens ansvar eller att Bankernas Depå och Bankomat AB öppet redovisar sina kostnader och inte tillåts ta ut högre avgifter än vad som är motiverat. Den yttersta åtgärden är att tvinga butiker och kaféer att ta emot kontanter, något som gäller just i Danmark enligt Betalningskortloven från 1984. Läs gärna i denna rapport om hur det fungerar i vårt grannland.

I användandet av kontanter står den stora kampen framöver. Men sedan behövs också samhälleliga krav på driftsäkerhet för en så utnyttjad tjänst som Swish. Och mycket annat.

En bank utan kontanter är som en livsmedelsaffär utan mat, sa jag en gång i en TV-intervju. Vi får inte hamna i ett samhälle där inte ens livsmedelsaffären hanterar kontanter. Ett sådant samhälle vore rått, exkluderande, kontrollerande och mycket mer sårbart. Sedlar ska finnas parallellt med kort och fiffiga digitala tjänster. Den som inte kan betala blir inte en del av samhället.

Elbilen funkar – även i Norrlands inland

Publicerat av
Svara

Elbilen ”boomar”. Försäljningssiffrorna skjuter i höjden, både för laddhybrider och för ”rena” elbilar. Alla biltillverkare kommer med nya modeller och prognoserna pekar allt brantare uppåt.

Elbilen har sina anhängare och sina kritiker. De senare brukar skjuta in sig på batteritillverkningen. Men om bilen körs på förnyelsebar el under sin livstid skåpar den totalt ändå ut bensin- och dieselbilarna med hästlängder.

Laddning i Junsele, under mitt elbilsäventyr i det inre av Norrland.

Att köra elbil känns bra. Och är roligt.

Jag vet. För jag har en.

På semestern tog jag mig för att testa om det går att köra i Norrlands inland utan en förbrännings-motor som reserv. Det kan framstå som rena självmords-uppdraget. Men det gick. Dock behövs mycket förbättringar, inte minst fler ställen där det går att snabbladda, alltså fylla på batteriet under 30-60 minuter.

Bilens mätare visade på 100 procent och 278 kilometer till ”tom tank” när jag rullade ur garaget i Stockholm. Längs E4:an norrut finns det gott om ställen att snabbladda med 10-15 mils mellanrum. Det kräver lite planering, en lätt fot på gaspedalen och ibland is i magen.

Runt skidparadisen i Jämtland och Härjedalen har utbyggnaden av snabbladdare gått fort. Riktigt så bra är det inte norr om Östersund. Det var med ett lätt pirr i magen jag svängde  av E4:an efter Härnösand och körde upp längs Ångermanälven. I Sollefteå fanns ingen snabbladdning men väl ett ställe med mer långsam mode 3-laddning. Där blev det lite ”tröstladdning”. Sedan tog jag språnget upp i det fagra Ådalen mot Junsele, åtta mil norrut. Där var jag tvunget att hitta plats att sova och plats att ladda. Campingplatsen blev lösningen. De hade aldrig fått frågan men tillhandahöll vänligt ett vanligt uttag för husvagnar och det räckte för att komma upp i 100 procent.

Elbil på dessa breddgrader väcker intresse. Och skepsis. En räckvidd på 25 mil är ett skämt. Finns det dessutom ingen dragkrok är saken avgjord.

Efter Junsele blir det glesare. Men enligt den förträffliga appen Uppladdning.nu finns det både snabbladdning i Lycksele och Storuman dryga 15 mil bort och sedan möjligheter längre inåt och uppåt med samma längd på ”skutten” ända upp till Arjeplog (den som kör in i Norge kommer att dock att hitta betydligt mer snabbladdning, de ligger långt före oss).

Min slutsats är alltså att det går utmärkt att köra med dagens elbilar även utanför storstäder och kuster. Men jag upptäckte också annat:

  • Att köra elbil innebär att omvärdera sin bilkörning. Köra snabbt på motorvägar bränner massor av batterikraft, så det blir inte en jätteförlust i tid att köra 70-90-vägar parallellt. Man behöver ladda färre gånger och dessutom är det betydligt trevligare att slingra sig fram mellan byar, sjöar och skyltar om loppisar och bygdekaféer. Så gjorde jag genom Hälsingland och jag ångrar mig inte. Hamnade av en slump på en gårdsauktion (där jag sånär ropade in ett monterat älghorn från en 14-taggare – ibland förvånas man över sin nycker).
  • Mycket behöver bli bättre. Förutom fler snabbladdare behövs fler kontakter på varje stolpe. Nu finns vanligen bara en. Är den upptagen kan man alltså i värsta fall få vänta i en timme.
  • Förbättras behöver också betalsystemen. Jag var tvungen att ladda ner inte mindre än fyra olika appar ute på blåsiga parkeringsplatser och ansluta dem till mitt kreditkort. Varför går det inte oftare att betala via Swish eller vilket kreditkort som helst? Skärpning.

Men det finns skäl att vara optimist. Utvecklingen går fort nu. Och jag kan rekommendera elbilskörning – av flera skäl. En elbilsmotor är idiotenkel och reagerar direkt. Accelerationen blir som en sportbil. Men en totalt tyst sådan. Man får passa sig för att hålla hastighetsgränserna!

 

Klimatet årets Almedalsraket

Publicerat av
Svara

Almedalen är en bubbla, ett tak som sänks över en medeltidsstad en vecka för att idéer, kunskap och budskap ska koka och i vissa fall skapa lite förändring. Det finns delar av spektaklet som kan ifrågasättas, men det finns fortfarande mycket som är gott.

Sveriges Konsumenter är på plats för att föra ut våra budskap, diskutera, träffa makthavare och även fortbilda oss. Vi deltog i ett tiotal panelsamtal, mycket om hållbar konsumtion, livsmedel och digitala frågor och lyckades i min mening väl att sätta konsumentfrågorna och våra ståndpunkter på kartan. Vi hade också enskilda möten med olika makthavare, vilket ger möjlighet att påverka.

Själv var jag med för femtonde året, och kan konstatera att intensiteten håller i sig, kanske var det lite, lite mer dämpat än valåret 2018. Roligast i år var att frågas ut av radioparet Nordegren & Epstein om vår klädkonsumtion (bilden, lyssnar du är det 13:30 in i programmet). Och, jag erkänner, några glas rosévin har det också blivit.

Vad betyder Almedalen för den förkrossande majoritet som inte är på ”öjn” denna vecka? Inte mycket. De flesta bryr sig säkert inte, men jag tror faktiskt att politikerveckan bidrar – pyttepyttepyttelitet – till att skapa ett bättre samhälle. De där förändringarna som förståelse, insikter, goda argument, möten faktiskt skapar.

Det blev lite filosofiskt det där. Nu går vi över till hårda fakta. Om Almedalen. Jag tror nämligen att vad som sker där är en spegel av Sverige idag och en utmärkt grund för framtidsspaningar.

Som vanligt har jag roat mig med att kolla vilka ämnen som är mest populära. Jag har helt enkelt gjort fritextsökningar bland de 3723 registrerade seminarierna (vilket är 600 färre än förra året. Så här utfall det (med förra året inom parentes):

  • Digital 674 (1198)
  • Hållbar 1231 (670)
  • Klimat 713 (inga noteringar från förra året)
  • Konsument 101 (113)
  • Livsmedel 93 (92)
  • Bank 171 (146)
  • Tillgänglig 154 (207)

En bubblare är också artificiell intelligens (AI), som knappt fanns tidigare år. Mer lär det bli.

Har även kollat ännu längre tillbaka och vissa ämnen som mat, konsument, bank ganska konstanta. Raketerna ligger på digitala frågor och hållbarhet, inte minst KLIMAT. Två frågor som råkar vara huvudprioriteringar i Sveriges Konsumenters arbete. En rörelse i tiden, med andra ord. Läs gärna våra framtidsplaner i vår nya handlingsplan 2020-2023.

MER konsumentjournalistik – inte mindre!!

Publicerat av
Svara

Nu när det blir allt mer komplext att vara konsument – då behövs god konsumentjournalistik. Hela tiden. Överallt.

I det läget väljer SVT att lägga ner långköraren Plus. Visserligen säger ledningen att programmet ska försvinna i ”dess nuvarande form” och att nya vägar ska utforskas. Det låter hoppfullt, men vad betyder det? Plus har tillsammans med SR:s Plånboken och Råd & Rön varit konsumentjournalistikens flaggskepp i Sverige. Göteborgs-Posten var tidigare ett lysande exempel inom dagspressen, tyvärr inte längre.

Plus då, vid starten. Hur många konsumenter har inte programmet utbildat, uppmuntrat, stöttat, räddat?

Public Service har ett extra stort ansvar att stärka konsumenter, att spegla konsument-frågorna. Hur är naturligtvis en fråga för redaktionerna. Statens direktiv kan gälla myndigheter och liknande som ska ge människor trygghet och stöd, men inte media. Ändå borde konsument-frågor vara en självklar del av SVT, SR och UR:s uppdrag.

För 30 år sedan började jag själv med konsumentjournalistik. Först på kvällstidningen GT som reporter. Sedan som chefredaktör för Råd & Rön. In emellan som frilans. Idag kan jag förundras över att inte mer hänt. Att redaktionerna satsar så lite. Att det inte finns mer nyheter, avslöjanden och guider om konsumentfrågor i media. Detta är journalistik som handlar om rättvisa och om att ge människor makt. Den makt som kunskap ger. Där marknaden fungerar dåligt beror det oftast på bristande, otydlig eller vilseledande information. Det går inte att blåsa en kunnig konsument. Artiklarna och inslagen handlar om vardagen och livet, om plånboken, om hemmet, om maten. Om konflikt och rättvisa. Om fusk och snusk och slarv. Om hur mäktiga intressen försöker undanhålla sanningar som vi har rätt till. Och därför ger konsumentjournalistiken människor de redskap, den kunskap, de sammanhang som han eller hon behöver för att göra bra val och att undvika att köpa grisen i säcken.

Nyheter som berör oss som konsumenter dyker naturligtvis upp i nyhetsflödet – prishöjningar, reklambluffar, aggressiv försäljning och lurade konsumenter. Men det behövs också fördjupning, kartläggning, egna bilagor, egna program. Liksom på sport, ekonomi, vetenskap och kriminalsidan. Jag kan till exempel förundras att inte ”Uppdrag granskning” och ”Kalla fakta” lägger mer krut på att avslöja sanningen bakom ljuva reklamlöften, skrupelfria entreprenörer och lövtunna företagspolicier. Bara att kolla hur ”hållbara” handel, industri och jordbruk är i verkligheten eller vad som händer med våra personuppgifter på nätet. Det borde kunna hålla igång ett jättegäng reportrar månader framöver. Att glädja miljoner hungrande läsare, lyssnare, tittare.

Fler journalister och redaktionsledare borde få upp ögonen för möjligheterna. Men som f d programledaren och hedersmannen Sverker Olofsson uttrycker det: ”Det är ju så med konsumentjournalistik, som reporter vill man kanske bli utrikeskorrespondent eller grävreporter. Det är ingen som sedan barnsben har drömt om att bli konsumentreporter. Så det är ingen högstatusjournalistik. Men publiken ser det näst intill som högstatusjournalistik.”

Med min erfarenhet kan jag bara instämma. När jag började talade man lite nedsättande om ”kastrulljournalistik”. Det kanske fortfarande gäller, på något sätt…

Särskilt viktigt är det med oberoende konsumentjournalistik nu när det finns allt fler där ute som utger sig för att hjälpa oss konsumenter. Ibland bra men långtifrån alltid pålitliga. Vi har de senaste åren sett flera luriga sidor på internet som uppger sig hjälpa oss att göra bra val eller att få vår bil, vår hälsa eller våra hem värderade. Eller att hjälpa oss få rättelse när vi råkat ut för flygförseningar och p-böter mm.

Vem i hela världen kan man lita på? sjöng Hoola Bandoola Band för länge sedan. Den frågan kommer att eka allt högre i vår komplexa värld. Och då behövs media som satsar på en journalistik som ställer sig på människornas, konsumenternas, sida i deras trixiga vardag.

Klimatkrisen – viktigt fokus för konsumentrörelsen

Publicerat av
Svara

Klimatet blev en av de stora frågorna i EU-valet, både i Sverige och i många andra länder.

Skönt. Väljarna har skickat mycket tydliga signaler till Bryssel och det finns en helt annan medvetenhet hos politikerna nu än bara för något år sedan. Ändå är det jobbigt långt kvar. ”Föräldrar säger alltid att de älskar sina barn. Men det verkar inte riktigt så just nu” som numera världskände Greta Thunberg formulerade det på den sista klimatmanifestationen i Stockholm före valdagen.

Förra veckan hade också europeiska konsumentrörelsen BEUC sitt årsmöte. Även här stod klimatfrågan högt på dagordningen. Min tes, som jag arbetat för i flera år, är att konsumentrörelsen har en självklar och viktig roll, inte minst för att få den nödvändiga övergången till ett hållbart samhälle att funka i vardagen. Att få förändringarna accepterade. Och rättvisa. Förståelsen för det är idag stor bland BEUC:s drygt 40 medlemsorganisationer i hela EU.

Till ödesåret 2030 är det bara tio år. Fem år har redan gått sedan FN:s ambitiösa 17 globala mål – Agenda 2030 – beslutades av världsorganisationen (se nedan). De flesta av dem berör loss direkt som konsumenter.

 

 

Två tredjedelar av tiden återstår. Det år är en kort tid, tänk bara hur ”nyss” 2009 är. Barnen var lite mindre, orken lite bättre, statsministern en annan men annars var det mesta sig likt.

Hittills har vi plockat de lågt hängande frukterna för att undvika en klimatkollaps – energieffektivitet, matsvinn och så vidare. Nu står vi som konsumenter och medborgare inför större förändringar. I vår vardag. I de stora samhällssystemen, till exempel vad gäller utbyte av fossila bränslen och en mer cirkulär ekonomi.

Vissa förnekar detta, vissa tror det finns tekniska lösningar på allt, många tycker det är djupt obehagligt och inkräktar på det goda liv de lyckats kämpa sig till. Ni vet, köttet. Och resorna. Och alla roliga tekniska prylar..

Tyvärr är omställningen nödvändig – och den behöver inte bara vara av ondo. Tvärtom. Det som är bra för klimatet är oftast också bra för vår hälsa. En hållbar vardag kan bli lugnare, tystare, renare och hälsosammare.

Sveriges Konsumenter har en ny handlingsplan för det viktiga 20 talet – mottot är ”ett hållbart samhälle där konsumentens rätt och röst är stark”. Vi har just dragit igång planeringen av 2020. Där ingår att arbeta för en hållbar livsstil, hållbara investeringar, mer hållbart producerad mat, hopp för de unga. Politiker både i Sverige och i EU måste leverera och de kommer att ha ett stort ansvar, allt större. EU-Kommissionen har redan stora visioner och idéer med sikte både på 2030 och 2050, men det ska bli verkstad och effekter också. Förra veckan på BEUC fick vi höra Kommissionen tala om sina -. stora – planer för en cirkulär ekonomi. Mycket är bra, men det finns massor av utmaningar som man inte få värja för och som inte får malas ner av snäva nations- eller särintressen.

Och mitt i allt detta står konsumenten. Som finner att allt blir allt blir mer och mer komplext. Då får inte det stora fingret peka bara på oss med ordern ”det är DU som ska fixa’t”. Alla bördor får inte läggas på konsumenterna. Det ska vara lätt att välja rätt, javisst. Ibland ska det vara svårt att välja fel. Eller omöjligt. Vi i den svenska, europeiska och globala konsumentrörelsen har ett viktigt jobb framöver, vi kavlar upp ärmarna och kör hårt. Inte minst i Europa måste stora saker ske, och ofta på EU-nivå. För om inte EU fixar detta – vem gör det då?