Författararkiv: jan.bertoft

Spela och dela – julens melodi

Publicerat av
Svara

Många familjer försöker skära ner på julklapparna. I år känns det extra angeläget – med så många människor som flyr för sina liv och med ett klimathot som mycket är kopplat till vår överkonsumtion.

Traditionens tyngd är dock hårdare än man kan tro. Trots stress och press ränner vi runt för få ihop klappar till dem som i princip redan har allt. Eller köper det själva om de saknar något. Vi minns att vi tänkte ”aldrig mer” förra gången vi tryckte oss igenom ett knökfyllt köpcentrum. Och så blir det ändå så igen. Och igen. Om det nu är rädslan för besvikna blickar eller dålig självkänsla eller bara för dålig motståndskraft mot släkt- och kommerstrycket…

Vi följer en pragmatisk linje i vår familj. Mödrar och andra äldre släktingar vill vi inte ta ifrån delandets glädje, det blir för brutalt. Själva förser vi egna barn med klappar, i övrigt är samvaron och maten det centrala (med minskat köttintag).

Tidningen Market frossar visserligen i segervissa rubriker som ”Köpfest” och ”Drömstart” som om ingenting hänt, men förutspår att hållbarhetsdebatten kommer att slå igenom på allvar nästa jul. Måtte de få rätt. Man får ändå känslan av att stora delar av handeln blåser på så länge det går. Och det är klart – en riktigt hållbar handel kräver ju en rätt stor del av systemskifte. IMG_6761

En ökande trend är julklappsspel. Småttingarna river upp sina paket, tindrar lite – men alla vi andra gör nåt kul och mer genomtänkt av hela paketritualen. Här några tips för dig som vill pröva:

Hemliga tomten. På förhand drar alla lott om vem som man ska ge julklapp till. Det hålls hemligt vilket namn som står. På julafton blir det en överraskning för alla vem som är din ”hemlige tomte” och den som köper julklappen vet vem mottagaren är och kan därmed hitta något som passar den personen bra.

Femkamp för en bättre värld. Alla lägger en en viss summa i en pott. På julafton anordnas en femkamp med valfria delmoment. Vinnaren av hela femkampen får därefter välja vilken organisation eller annat välgörande ändamål som hela potten ska ska gå till.

Nummerleken. Alla köper var sitt paket som läggs i en hög varefter man drar en lapp med en siffra ur en skål. Det finns lika många nummer som det finns deltagare. Den som fick nr 1 får välja ett paket. Paketet öppnas så att alla ser vad det är. Den som fick nr 2 får därefter välja att antingen ta ett nytt paket ur högen eller välja det paket som nr 1 nyss har öppnat. Om han väljer att ta nr 1:s paket får nr 1 ta ett nytt paket, öppna, och ställa framför sig. Det innebär att nr 3 får välja bland de två öppnade paketen eller ta ett nytt och öppna det.

Paketöppnarleken. Utrustning: Mössa, tumvantar och tärning. Alla köper var sitt paket och slår in det extremt väl i flera lager papper, massor av tejp etc. Tärningen går runt och när någon slår en sexa tar den personen på sig mössan, vantarna och tar ett paket och börjar öppna det. Medan personen sliter med att få upp paketet går tärningen runt i en faslig fart och nästa person som får en sexa drar av den andra personen mössan och vantarna och får nu fortsätta försöka öppna paketet med vantarna och mössan på. Detta fortsätter tills att paketet är HELT öppnat då det tillfaller den som slutligen öppnat det. Därefter tar man av sig vantarna och mössan och julklappsleken börjar om tills att någon får en sexa och tar ett nytt paket från högen och försöker öppna med vantarna och mössan på osv.

GOD, VILSAM OCH HÅLLBAR JUL!!

Vem kan man lita på?

Publicerat av
Svara

Framtidens kommunikation kan man säga mycket om. Det här, till exempel:

I ett tilltagande mediadån, nya digitala genvägar och en tätnande valfrihetsdjungel gör sig en gammal refräng allt mer påmind: Vem i hela världen kan man lita på? Då behövs ett konsumentperspektiv mer än någonsin.

Framtidens kommunikation måste i mycket högre utsträckning ske på konsumentens villkor. Trovärdigheten och begripligheten kommer att skilja vinnarna från förlorarna.

Det här var slutknorren i mitt föredrag igår fredag på 25-årsjubileet för JMG på Göteborgs universitet, den institution som utbildar journalister och kommunikatörer. För länge sedan utbildade jag mig själv här, fast det då hette Journalisthögskolan. Sällskapet på jubiléet var fint, bland annat var SVT:s chef Hanna Stjärne och journalistikprofessorn Jesper Strömbäck (t h i bilden) också där och pratade. De sa mycket intressant om journalistik, bland annat följande:IMG_6736

  • ”Publiken samlas i var sitt hörn där de får sina åsikter bekräftade.” (Stjärne)
  • ”Google har mer reklamintäkter i Sverige än alla landets tidningar tillsammans. Det säger något” (Stjärne)
  • ”Rörlig bild är vårt nya språk.” (Stjärne)
  • ”Vi har ett desinformationssamhälle snarare än ett informationssamhälle, fullt av fragmentiserad och irrelevant information.” (Strömbäck)
  • ”Det blir allt svårare att nå dem som inte vill bli nådda.” (Strömbäck)
  • ”Mångfalden syns inte i journalistiken, 28 procent är utlandsfödda eller har en eller båda föräldrar som är det.” (Strömbäck)

Mycket av det som av det här berör oss också som konsumenter. Och det finns många beröringspunkter mellan mediapublikens och konsumenternas intresse och behov. Mycket som förenar mig konsumentföreträdare och journalistikens roll. Framför allt gäller det underifrånperspektivet och rätten att begripa sådant som berör en.

I mitt anförande under jubileumsseminariet försökte jag förena publik- och konsumentintresset. Även om jag inte är journalist i professionen längre så är jag det mycket i själen. Denna blogg blir extra lång, för här kommer resten av mitt anförande (lätt redigerat), med tre spaningar:

Min första spaning gäller konsumentperspektivet.

Vi konsumenter lever i en tid av stora förändringar – global handel, fler val, ny teknik, informationsöverflöd, dold reklam, aggressiva säljmetoder och större fokus på hållbar konsumtion. Samtidigt: Klyftorna blir större mellan olika grupper. Många känner att de inte hänger med, att de exkluderas.

Det är här Sveriges Konsumenter försöker påverka. Vårt uppdrag är mycket att vara blåslampa och väckarklocka, att med vår kommunikation och som representanter ändra synen. Att ställa fundamentala frågor, som:

  • På vilket sätt gynnas konsumenterna? Vad är konsumentnyttan?
  • Vad är möjligt, rimligt att klara av som konsument, i den stressade vardagen? Vad händer med dem som inte hänger med i den tekniska utvecklingen eller exempelvis har kognitiva funktionshinder?
  • Vad är det egentliga priset när marknaden misslyckas på ett område, till exempel genom så kallat fulsälj? Vad förlorar det enskilde? Samhället?

Egentligen rätt självklara frågor. Ändå är de inte det. Konsumentperspektivet har länge varit en bristvara. I politiken. I näringslivet. I journalistiken. Trots att konsumenterna är ett kvalificerat allmänintresse har de alltför ofta varit en grupp man inte riktigt förstått sig på, glömt bort eller velat glömma bort.

Politiken och även myndigheter har mer lutat åt ett producent- och företagsperspektiv, inte minst i EU. I denna ”inre marknad” med 500 miljoner konsumenter har banker, bönder, kemiindustri, bilindustri, energibolag haft ett mycket tungt inflytande på lagstiftningen. I Bryssel finns ungefär 10 000 lobbyister, varav 40 företräder konsumentintresset.

I Sverige är konsumentpolitiken ett pytteområde utgiftsmässigt. Företagens svängrum har ofta värnats, även om det drabbar stora grupper av konsumenter. Tre exempel är regler för telefonförsäljning, snabblån och skönhetsoperationer. Myndigheternas information till konsumenterna har haft stora brister, inte minst för att nå många olika grupper av konsumenter. Vi är ett mångkulturellt samhälle och det märks inte i information och kommunikation.

Men…Det händer saker. Konsumentperspektivet bryter sakta igenom, både i beslutsfattande och kommunikation. Politiken i EU och Sverige skärper gradvis konsumentskyddet. Och allt fler myndigheter får inskrivet ett tydligare konsumentperspektiv i sina instruktioner. Deras webbsidor har fått en konsumentflik. Sedan ska det ju vara ett användbart innehåll också, vilket inte alltid är fallet.

Massmedia då? Ja, även om man inte längre talas om kastrulljournalistik är konsumentjournalisterna ytterst få jämfört med kollegorna på kriminal- och ekonomisidan. Vi har ett EkonomiEko men inte ett konsumentEko. Varför? Nyhetsinslag kan ibland handla om hästköttsskandaler, mellandagsrea eller amorteringskrav, men annars är det ganska tyst och mörkt.

Lysande undantag finns. G-P har länge haft en egen, förtjänstfullt arbetande konsumentredaktion. I etermedia finns Plus och P1:s Plånboken. SVT:s Nyhetsredaktion har vid några tillfällen gjort en del lysande flerdagssatsningar, bland annat om överskuldsättning och skönhetsoperationer. TV4:s Kalla Fakta avslöjade hur tandläkare luras genom överdebiteringar. Svenska Dagbladet håller fram tydliga exempel på bankvärldens arrogans och rofferi.

Ja, och så Råd & Rön, förstås. Med sina tester och sin svarta lista. En annonsfri fyrbåk i mörkret, annonsfri endast i sällskap med Kalle Anka och Kamratposten.

Jag tycker ändå att det finns ett ökat intresse i media. Möjligen tillbakahållet av gamla inkörda tankebanor. Eller av oro för vad annonsörerna ska säga

Att jag inbjuds hit till JMG tar jag också som ett tecken på ökat intresse.

Till er studenter vill jag säga: Det finns inget mer tacksamt, mer vardagsnära, mer användbart för publiken. Under min tid på GT hade jobb hela tiden och läsarkontakten var enorm. Två vanliga rubriker var då ”Bluffen med…” Eller ”Så luras du av…”.. Det finns hur många storys som helst – gå ut i en vanlig mataffär, kolla reklamen, lyssna på konsumentvägledarna, gå till dig själv. Och förklara gärna de stora sammanhangen, det behövs. Jag skulle gärna prata mer om detta, men tiden är knapp.

Så över till nästa spaning: Internet. Ett seminarium om framtidens kommunikation kan inte förbigå dess roll, dess möjligheter och hot. Ingenting har betytt mer för en ökad konsumentmakt de senaste decennierna. Denna makt märks i jämförelsesajter, prisguider, testguider. Den märks i omdömen, kundrecensioner genom sajter som Pricerunner, Yelp, AirNnB,. Erfarenheter från människor hjälper andra att slippa köpa grisen i säcken. Konsumentmakten märks också i kampanjer och upprop. På Facebook finns ”stoppa matfusket”, ”stoppa fakturaskojarna”. Flygbolag och försäkringsbolag har fått backa efter blixtsnabbt mobiliserade bojkott-kampanjer. Med mobilen kan vi scanna streckkoden och då, förutom all information, få reda på om pågående bojkotter eller buycotter (stödköp) mot tillverkaren.

Teknik och funktioner utvecklas snabbt. Vi konsumenter blir också själva leverantörer, producenter. Vi fyller sociala medier med innehåll, vi avger recensioner, vi värderas som gäster och köpare. Hela den nya delningsekonomin, där internetplattformar är grunden, bygger på deltagande och trovärdighet.

Men vi betalar också ett pris. Vi har ibland en ganska lättsinnig och omedveten syn på att lämna ifrån oss personuppgifter och dela med oss av sånt vi aldrig skulle berätta i en fysisk butik. Titta gärna på vår talande film ”If your shop assistant were an app” på vår hemsida. Vi tänker inte heller på att information i butikskedjornas medlemsdatabaser, smarta elnät, pulsklockor  och digitala kameror skulle kunna få ett eget liv och utnyttjas kommersiellt.

Det är vi som är varan på webben. Marknaden för försäljning av personliga data och konsumtionsmönster blir allt mer sofistikerad. Vissa talar om Övervakningskapitalism (”Surveillance Capitalism”).

För att inte konsumenterna ska bli förlorare ställs stora krav vad gäller transparens, tillgänglighet, integritet. Och nätneutralitet, för att förhindra nya monopol. Detta är till stora delar en fråga om gränsöverskridande politik. Konsumentlagarna måste helt enkelt hänga med i utvecklingen. Konsumenter måste få en rimlig chans att förstå avtalsvillkoren, ha kontroll över pusslet som läggs om oss.

Dit är det idag en bra bit. Men, om det uppfylls, väntar en spännande värld av kommunikation och interaktion som kan göra livet lättare och får marknadskrafterna att fungera bättre. Här är jag hyfsat optimistisk.
Tredje spaningen blir däremot mer dystopisk. Den handlar om att gränserna suddas ut mellan kommersiell påverkan och oberoende information. Marknadsföring är köpta budskap och ska gå att känna igen som sådana. Här är marknadsföringslagen tydlig om att mottagaren genast och enkelt ska kunna identifiera marknadsföring som just sådan.

Men det blir allt svårare. Fiffigheten är stor. Utvecklingen sker gradvis, nästan omärkligt. Vi befinner oss på ett sluttande plan.

När jag gick jobbade som journalist fanns det något som hette Textreklamkommittén. Då var det enklare, mer svart och vitt. Jag undrar vad de skulle sagt om Aftonbladets omdiskuterade ”branded content”..? Eller alla de tidningar vi får gratis som ser ut som oberoende journalistik.

Mycket av den här förskjutningen sker på nätet. Sociala medier är ett särskilt kapitel. Populära unga bloggare kan få 100 000 kronor för att visa upp en viss vara. Chattar infiltreras via så kallad buzz-marketing. Facebook ändrar gradvis sina villkor. EU-kommissionen och den europeiska konsumentorganisationen BEUC anklagar Google för att missbruka sin dominerande ställning genom att bland annat prioritera sökresultat till Google- tjänster framför konkurrerande tjänster.

Hur ska en alldeles vanlig människa ha koll på sånt? Hur ska tillsyns-myndigheterna ha koll på sånt? Eller barnen, de är chanslösa, trots att det finns särskilda regler för reklam till dem. Här finns också en starkt hälsoproblem, med all reklam för läsk, snacks och godis.

Reklambranschen talar om ”kommersiell yttrandefrihet”. Jag menar att det måste bli mycket mer allmän debatt om den ökade grumligheten. Vad har media för ansvar – mediaägarna, redaktionsledningarna, journalisterna? Vad har reklambyråerna för ansvar? Vart leder den här vägen? Återigen – det är en självklar, laglighet rättighet att kunna skilja kommersiella budskap från oberoende sådana.

 

 

Business as usual – trots klimatmötet

Publicerat av
Svara

Julhandeln och klimatmötet i Paris drar igång samtidigt. De hänger samman, fast det verkar idag som två parallella världar. Julhandeln förväntas ”slå rekord” och årets julklapp är ännu en pryl för dem som redan har allt. In genom brevlådan dråsar grälla broschyrer som manar oss att köpa, gärna på kredit. Svensk Handel nya motto ”Hållbar handel” är svårt att spåra i praktiken dessa dagar, möjligen lite i livsmedelshandeln, där eko-boomen fortsätter. Till största delen är det business as usual. Eller än mer uppsktruvat – två nya köphysteridagar har sett dagens ljus: Black Friday och Cyber Monday…

Klimathotet är på allvar. Det finns positiva tecken att vi är på väg att minska fossilberoendet och det är viktigt att inte tappa modet. Världens ledare uttrycker vilja och allvar. Men det är väldigt långt kvar. Nationellt valda politiker måste våga ta internationella, långsiktiga men idag obekväma beslut. Men även andra delar av samhället har ett tungt ansvar. Finansbranschen har jag tidigare skrivit om här på bloggen, även jordbruket och industrin och handeln måste göra mer.

KlimatOch vi konsumenter, vi har vårt ansvar. Vi i den rika världen kommer inte att kunna leva som vi har gjort tidigare. Även vi måste bidra, det kommer inte gratis och oförmärkt. Olje- och köttfrossan är en parantes. Vi gör idag gång på 3,7 jordklot i resurser. I grunden handlar det om en annan livsstil där vi byter, sparar, anpassar oss, konsumerar det resurskrävande mer till fest än till vardag. I vår uppskruvade statusvärld kan det också innebära fördelar – mer tid, mer social kontakt, mer naturupplevelser, mer plats istället för saker. För vad är det vi ofta upplever som problem i vardagen – jo, just det: Tidsbrist, ensamhet, hem som dignar av prylar vi aldrig använder och som gör att det känns ”ostädat”.

Själv är jag också sån – tidsbrist och för mycket prylar hemma. Men jag håller på att vänja mig vid att äta mindre kött, jag kan gott tänka mig att sänka temperaturen i lägenheten, jag cyklar mycket, familjen har skaffat elhybrid-bil och håller på att avveckla julklapparna. Inte så svårt, egentligen, men inte heller tillräckligt. Jag har alltid älskat att besöka spännande platser långt bort. Men måste jag välja, så är det ändå enkelt. Priset för lågprisflyget är för högt för planeten. Förorenaren betalar i det fallet inte, inte på låga vägar. Flyget är ett tydligt exempel på att miljöförstörande konsumtion uppmuntras medan miljöanpassad – jag talar om tåget – kostar mycket pengar och skrämmer bort konsumenterna med förseningar, annat strul och omständliga bokningssystem.

Konsumentrörelsen är en viktig drivkraft i arbetet för en hållbar planet. Vi har tillsammans inom europeiska organisationen BEUC formulerat många krav både på politiker och näringsliv, de senaste tillsammans med miljörörelsen om landets livsmedelsproduktion och med europeiska BEUC inför klimatmötet. På den senaste världskongressen med Consumers International nyligen fanns mycket fokus på klimathotet, ändrade konsumtionsmönster – och på konsumentrörelsens roll. BEUC:s direktör Monique Goyens ville inspirera fler inom konsumentrörelsen att arbeta med hållbar utveckling genom fem handfasta råd:

•”Name and shame” – publicera värstingarna, de som lovar en sak och gör en annan.
•Informera konsumenter om hur produkter påverkar miljö och rättvisa, inte minst genom testerna.
•Påverka politiker till mer ekodesign, alltså att hållbarhet byggs in i produkter från början.
•Lär konsumenter om alternativ till dagens konsumtionsmönster.
•Samarbeta med lokala initiativ på miljö- och sociala områden.

Släpp loss den globala konsumentmakten!

Publicerat av
Svara

Hur påverka vi globala företagsjättar? Hur använder vi internets möjligheter som kraft för att lära av varandra och förenas som konsumenter? Vad är konsumentrörelsens roll för att hindra miljökatastrofer? Det var några av huvudfrågorna på Consumers Internationals världskongress i Brasiliens huvudstad Brasilia förra veckan. Kongressen hålls var fjärde år och denna gång slogs rekord – 600 aktivister deltog, från 85 av de 140 länder där det finns medlemmar i detta ”Konsumenternas FN” där Sveriges Konsumenter är den svenska representanten.

Glädjen att mötas och glöden märks tydligt vid ett sånt här tillfälle. De flesta arbetar ensamt och i motlut i sina länder för att skapa rättvisa, transparens och hållbara villkor. När vi kommer samman märks det både hur olika vi är och lika vi är. I workshops, seminarier och luncher möter jag engagerade människor från Chile, Fiji, Indien, Ryssland, USA, till och med från länder som Bhutan och Libyen. Det ger perspektiv på vad som är viktigt. Men också på vad som förenar, vilket blir mer och mer. Och vilken kraft och potential som finns.

Nyvalde ordföranden i Consumer International, Barth Combée från Holland.

Nyvalde ordföranden i Consumer International, Barth Combée från Holland, talar om en ny era i organisationens historia.

För att släppa loss konsumentmakten lär vi av varandra. Kraften och kreativiteten är enorm. I Mexiko, som har stora problem med diabetes, lyckades konsument-organisationer få beslut om 10 procent sockerskatt och därmed minska (över)konsumtionen av söt läsk. Trots industrins motstånd. I Holland släppte vår motsvarighet Consumentenbond upp en zeppelinare med en pil ner på ett ansvarslöst företag. Som raskt ändrade sin hållning till kunderna. I Hongkong rankar konsumentorganisationen lokala företag efter hur de hanterar miljö- och rättvisefrågor. USA är inte bara födelseplats för Facebook och Google utan även för smarta appar som stoppar oönskad reklam och ger konsumenter möjlighet att kampanja tillsammans.

Uppklädda delegater från Asien inför middag.

Uppklädda delegater från Asien inför middag.

Konsumentmakten behöver ”släppas loss” ytterligare. Men det finns en stor enighet om att det inte bara kan ske med information och bättre märkningar av mat, kläder och bilar. Skärpt lagstiftning behövs, men här präglas många regeringar och parlament av naivitet, feghet och kraftlöshet. Konsumentskyddet måste stärkas, konsumentrösten finnas med vid beslutsborden. Mot skrupelfria snabblåneföretag (en allt vanligare företeelse runt världen) eller riskabla kemikalier i hygienprodukter kan inte politiken nämligen komma undan genom att hänvisa till konsumentens fria val.

Över kongressen svävande också hållbar utveckling och det förestående klimatmötet. Alla erkände konsumentrörelsens roll i detta, om än på olika sätt. Mer om detta i kommande blogg.

Omröstning under generalförsamligen.

Omröstning under generalförsamligen.

Avslutningsvis – några tänkvärda citat från Brasilia:

”Delningssajten AirBnB är betecknande för tiden vi lever i. Den är möjliggjord via internet, den har vuxit enormt och den visar att snabb förändring är möjlig.”

”Sluta fokusera på vilka REGLER vi har. Det räcker inte. Vi måste se vilka effekter de har på marknaden och för konsumenterna.”

”Vi måste alltid fråga: Hur många konsumentröster sitter vid bordet när besluten fattas?”.

”Det viktigaste i processen mot mer konsumentmakt är att regeringar faktiskt stöder konsumentrösten” (sagt av Gerd Billen, statssekreterare hos Angela Merkel).

”Framgången för en konsumentrörelse bygger på fyra faktorer: Inflytande, relevans för konsumenter, mandat och tillgänglighet.”

”Vi måste få bort bilden att det handlar om UPPOFFRINGAR att bli mer hållbar. Det måste  bli KUL och COOL att vara hållbar.”

”Vi går mot en ”övervakningskapitalism” – allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras och det kommer att övervakas och användas av kommersiella intressen.”

Brasiliens president Dilma Roussef inviger världskongressen.

Brasiliens president Dilma Roussef inviger världskongressen.

Det sista citatet kommer från Dilma Rousseff, Brasiliens president, som invigde konferensen. Hon sa bland annat: ”Vi har lyft 65 miljoner från fattigdom, med det är bara en början på en resa att göra människor till ”konsumentmedborgare”. Konsumenter båda stärks och försvagas idag. FN:s hållbarhetsmål är centrala för att säkerställa konsumenträttigheterna.”

”Moderna banker” – knappast

Publicerat av
Svara

Bankerna brister i klimatansvar genom att investerar mycket mer i fossil energi än i förnyelsebar. Det blev uppenbart genom den rapport som vi släppte från Fair Finance Guide i morse. Som jag skrev i förra bloggen så har ”giganten” – finansbranschen – vaknat. Men detta visar att giganten ännu inte svingat benen över sängkanten, än mindre börjat gå på riktigt. Det blev ännu tydligare igår, så jag bevistade Bankföreningens årliga Bankmöte, tjusigt arrangerat på Grand Hotel för hundratals bankmänniskor.

Annika Falkengren på gårdagens Bankmöte.

Annika Falkengren på gårdagens Bankmöte.

Ordförande Annika Falkengren talade mycket om finansiell stabilitet, om att ”utan nöjda kunder kan vi inte verka” och att vi är ”världens modernaste banksystem” men tog inte upp hållbarhetsfrågorna med ett ord. Ingen av de andra bankdirektörerna som paraderade gjorde heller det. Det gjorde däremot finansmarknads- och konsumentminister Per Bolund. Han nämnde påfallande artigt och kortfattat konsumenternas underläge, men använde mer av krutet till att förklara att ”utan finansiella sektorn kan vi inte rädda klimatet” och ställde höga förväntningar på att bankerna skulle vara en del av lösningen och inte en del av problemet. Falkengren och hennes kollegor borde nu på allvar inkludera även ansvar för miljö, klimat och mänskliga rättigheter i att vara ”modern”. Vi kommer inte att släppa vår bevakning av hur det går med den saken.

Nedriven ledning, upprivna resenärer

Publicerat av
Svara

Vintern har inte ens börjat och tågresenärerna – detta prövade släkte – drabbas redan av föreningar och krångel. Det är sorgligt att se, och inte minst sorgligt är det att se hur illa SJ sköter hanteringen av drabbade passagerare. Framför allt gäller det informationen. Jag tror det finns en förståelse för nedrivna ledningar, tekniska fel och olyckor men när det inte går att få ett vettigt besked om hur länge man ska vänta, då tröttnar även de mest entusiastiske rälsvännerna. SJ är helt enkelt illa skött, man skulle tro att ”nedriven ledning” även gäller tågbolagets inre organisation. Eller möjligen ”uppgiven ledning”.

Ibland blir det som en svart fars. Jag beskrev i ett tidigare inlägg en resa hem från Karlstad, nu har jag drabbats igen. Eller rättare sagt, denna gång var det dottern, som skulle hem från lantstället till Stockholm. På stationen i Hässleholm rådde trängsel, förvirring och frustration eftersom tågen till och från Malmö stoppats till följd av just nedriven kontaktledning. Frusna familjer väntade på blåsiga perronger, rykten surrade. På själva stationen fanns ingen att fråga, bara Pressbyrån höll öppet för att sälja läsk och numera också ta 30 kronor för att skriva ut en biljett åt SJ eftersom SJ monterat bort sin automat utan förvarning (värt en egen krönika, det ska tydligen höjas till 50 kronor nu också…). Högtalarna molteg om framtiden för alla som köpt biljett till Stockholm. Folk vågade knappt gå på toaletten, eftersom tåget plötsligt kunde dyka upp.

Tidigare tåg på dagen hade varit uppemot fyra timmar sena. Ett stort gäng befann sig på fel perrong, skylten vid spåret gav hopp om att tåget snart skulle dyka upp men i själva verket väntade ett ersättningståg vid annan perrong. Detta framkom bara genom att en person med SJ-emblem dök upp en stund och informerade dem som stod närmast. Andra stod kvar och fortsatte väntan. Det gäller att ha tur här i livet…

Så småningom dök ett tåg upp från Stockholm, folk klev av och en konduktör stack ut huvudet och meddelade att detta tåg skulle vända och ta de som köpt biljett till tåg 544 mot huvudstaden igen. Dottern hade rätt tågnummer, klev ombord och kom en dryg timme försenad till huvudstaden.

Det var nu inte hela världen för just henne, men det är som sagt sorgligt att inte SJ kan sköta sig bättre. Uppenbart informationshaveri i kombination med utdraget strul och opålitlighet är inget som resenärer i längden kommer att acceptera.

Giganten har vaknat

Publicerat av
Svara

”Giganten” är den finansiella världen. Bankerna fortsätter göra storvinster men de har sakta börjat inse att även de har ett ansvar för den här planetens fortlevnad. Eller rättare sagt – de har tvingats inse. Trenden blev helt klart igår på vårt seminarium ”Kan bankerna rädda klimatet”, som vi ordnade med Råd & Rön i samband med utdelningen av Blåslampan.

”Nej bankerna kan inte rädda klimatet, i alla fall inte ensamma. Men klimatet kan inte räddas utan bankerna” var svaret på rubrikfrågan från en av paneldeltagarna. Bra sagt. Och jag tror inte riktigt att alla har insett hur enorm potential det finns till förändring om bankerna slutar investera våra pengar i miljöförstöring och mänskligt lidande.Blåslampan

Fair Finance Guides ”ansvarsbarometer” har uppenbarligen satt eld i baken, genom kombinationen av kundtryck och ”tävling” där ingen vill hamna sist. Men uppryckningen sedan förra året sker från en väldigt låg nivå och än verkar det vara en ganska liten fråga i bankernas direktionsvåningar. Jag har i fall inte hittills hört Jacob Wallenberg eller Annika Falkengren tala om hållbar utveckling eller klimatansvar (rätta mig om jag har fel).

Men de kommer att göra det. Vi lever verkligen i en genombrottets tid. ALLA talar hållbar utveckling, hållbar konsumtion, hållbar handel. Och allt fler företag GÖR saker också, inte bara snackar. Bankvärlden har varit sällsynt trög med att ”walk the talk” men nu vaknar jätten och när penningströmmarna går bort från fossila bränslen, bort från krigshärdar, bort från korrupta regimer – då kommer vi att se en bättre värld. Frågan är om tempot räcker, inte minst när det gäller klimatet. Vi måste hålla arbetet uppe – både bankerna, politikerna, vi som påtryckare och bankkunderna.

Här några fina citat från gårdagens paneler:

”Branschen går mer och mer mot att aktivt välja bra företag att investera i” (Klas Eklund)

”Vi har en ambition att göra det enklare att flytta sitt sparande” (Per Bolund)

”Vi måste se till att det blir dyrare att skita ner” (Emil Källström)

”Varför pratar aldrig bankernas ”rådgivare” hållbarhet med sina kunder – på eget inititiativ”(publikfråga – bra sådan).

”Panel med storbank, miljökämpe, två politiker från två block = vi var alla egentligen överens om allt” (Carina Lundberg Markow)

”Vi måste kunna kräva information från bankerna om var våra pengar är. ” (Svante Axelsson)

”Ekonomijournalister borde prata mer om hållbarhet. Vad är det vi tjänar pengar på egentligen?” (Jakob König).

Och så en till av samme projektledare för Fair Finance Guide:

”Vilken bank blir först att deklarera sig fri från investeringar i kol inför Paris-mötet?” En alldeles ovanligt bra fråga.

Konsumentpriset Blåslampan gick – mycket välförtjänst – till klädbutiken Swopshop. Ägaren Jane Olsson sken ikapp med utdelaren, konsumentminister Per Bolund. Swopshop är med och eldar på utvecklingen i en annan bransch – textil och kläder. Även där händer det fantastiskt spännande saker.

Veckan som gått har varit en av de mest intensiva under året för mig och Sveriges Konsumenter. Och roligaste. I måndags hade vi seminariet ”Livsmedelsstrategi med konsumenten i centrum” som också bjöd på många intressanta inlägg – om potentialen hos medvetna konsumenter, om nödvändigheten att satsa på kvalitet och hållbarhet, om risken för att strategin skulle bli ett ”pratpapper”. Se seminariet här.

Reklamens sluttande plan

Publicerat av
Svara

Reklam är köpta budskap och ska gå att känna igen. Reklam har sitt existensberättigande men ska inte gå att blanda ihop med redaktionella budskap, vare sig det handlar om en tidningsartikel eller en blogg. Det här kan tyckas självklart  – och borde vara det – men det finns ändå en del som tycker att en sådan inställning tillhör en förgången tidsålder. Stora tidningshus, som man trodde var mer rädda om sin trovärdighet, flyttar nu bit för bit fram sina positioner. Aftonbladet har startat en särskild redaktion för ”branded content”, Partnersstudion, där Telia bland annat ska betala en USA-korrespondent som ska skriva om – just det – digitalisering. Ärevördiga Svenska Dagbladets webbsida (nedan) är också ett bevis på den tilltagande uppluckringen. Visst, det står annons men allt annat är exakt likadant som redaktionell text. Och det finns ett skäl till att Svenska Dagbladet går med på det. Skälet börjSkärmavbild 2015-10-15 kl. 18.04.49ar på P (undrar du vad jag menar – skicka ett mail).

Jag är själv utbildad journalist och kan väl säga om något liknande hade skett under min tid i dagspress hade det blivit ramaskri och skandal. Skillnaden mellan redaktionell text (framtagen av oberoende journalister) och reklam var glasklar och inga luriga försök att tumma på det godkändes. En korrespondent som betalats av Telia skulle aldrig få kallas journalist. En vän som utbildar journalister finns det numera de som gör skillnad på journalister och oberoende journalister. En närmast Orwelsk fälla och ett försök att ändra hela mentaliteten. För mig är en journalist oberoende. Punkt.

Visst är det så att tidningar idag har ekonomiska problem, men man undrar om de inte gräver sin egen grav. Vad blir nästa steg? För det kommer naturligtvis. Blir SVT-Aktuellt och SR-Ekot de sista (och enda) bastionerna? Internet är ett särskilt kapitel, där populära unga bloggare kan få pengar i 100 000-kronorsklassen för att visa upp en viss vara eller där det finns särskilda reklambyråer som infiltrerar chattar med sina kommersiella budskap eller får folk att berätta om prylarna för sina vänner via så kallad buzz-marketing. Vem i hela världen kan man lita på? blir en allt mer berättigad fråga.

Ändå sedan jag började jobba med konsumentfrågor har gränsen gradvis flyttats och suddats ut. Men regeln är glasklar och global (ICC-reglerna) och i grunden tidlös: Alla ska kunna se direkt om det är reklam eller redaktionell text. Det är en grundläggande mänskligt rättighet.

Det här är svårt för oss vuxna, men blir såklart extra svårt vad för barn, som inte har en chans att se avgöra vad som är inlindade köpbudskap. Och dessutom: Hur ska granskande myndigheter och granskningsråd som Reklamombudsmannen ha en chans att hänga med och bevaka reklam i alla medier, kanaler, forum (varav en del bakom lösenordsskydd) och med nya typer av ”branded content”?

 

Förlorade år för alla i skuldfällan

Publicerat av
Svara

SVT:s Plus ägnades igår helt ett av vår tids stora gissel – överskuldsättning. Det är bra att de djupdyker ibland och verkligen försöker komma till botten, ställa till svars etc. Vi fick följa ett par av alla de hundratusentals som hamnat i skuldfällan helt enkelt för samhället mer stått på snabblåneföretagens sida än på konsumenternas. Vi fick höra en förtvivlad men ändå mycket vältalig diakon, som sett problemen på nära håll. Själv var jag med och fick titta på ett klipp av en yngre upplaga av mig själv från 2006 där jag varnade för snabblånen. I den påföljande intervjun fick jag frågan om jag skulle sagt samma sak idag. Svaret var tyvärr ja. På nästan tio år har väldigt lite hänt. Det är förlorade år, det har varit ett stort politiskt svek av konsumenterna, ett tecken på feghet, naivitet, oförståelse. Trodde man att en cynisk bransch som bygger på att kränga lån till utsatta plötsligt skulle bättra sig frivilligt. Ville man inte röra företagens svängrum. Konsumentverket har försökt få bukt på reklam som är allt annat än ”återhållsam och måttfull”, Kronofogden ska enligt sina instruktioner bara skicka kraven vidare oavsett hur lånen uppstått. Jag vet inte om det framgår i TV, men jag tycker det är djupt, djupt upprörande och en skandal.

PlusBild

Det gäller inte bara snabblånen. Utredning efter utredning har levererat klara förslag till krafttag, men det har inte blivit mycket. Bättre skuldsanering stoppades på grumliga grunder av moderaterna (alla andra partier var för). En väg bort för ”evighetsgäldenärerna” (som är cirka 100 000) genom 15-årig preskriptionstid har inte blivit något (än, ska sägas). Nu äntligen börjar det lossa lite, bland annat genom den utredning som riktar in sig på snabblånen. Räntetak, kostnadstak och stopp för förlängningar av lånen finns i den möjliga arsenalen. En strategi mot överskuldsättning har utlovats. Min frustration är att det – med utredningstid, remisstid och sedan mangling genom regering och riksdag, kommer att ta ytterligare några år innan Stora Saker Händer. Fler förlorade år, för Annika som var med i Plus igår. Och alla andra förtvivlade människor. Jo, man har ett ansvar som låntagare. Men det har också dem som lånar ut. Och de har de varit åt helvete för dåliga på att ta under alla dessa år – och kommer att fortsätta vara. Och nu är det hög tid att politiken går in som våra valda företrädare och försvarar oss. Och inte skrupelfria utlånare.

För lätt och billigt att fuska

Publicerat av
Svara

Verkligheten har överträffat fantasin – igen. Världens näst största biltillverkare har nedlåtit sig åt systematiskt fusk med miljontals bilar. Även jag som jobbat nästan 30 år med konsumentfrågor tappar hakan. Det är ju inget litet postorderföretag utan en av de riktigt stora. Förutom att uppröras och ifrågasätta moralen, iimages-1ncitamenten och krisberedskapen finns det ett antal observationer att göra.

Konsumentens utsatthet. Fusk i den här skalan – vare sig det gäller bilar eller hästkött eller falska indexfonder – drabbar konsumenter, som inte har en chans att själva upptäcka att de blir lurade. ”Dieselgate” är ett av flera exempel där brist på oberoende kontroll i konsumenternas intresse och brist på avskräckande straff leder till storskaligt fusk. Just nu vet ingen hur konsumenterna ska kompenseras. Massor av människor har investerat stora pengar i en bil som inte var det som utlovats. Många kanske köpte bilen just för att den hade låga avgasutsläpp, låg bränsleförbrukning. Volkswagen ska ta in bilarna på verkstad vad det lider, men att minska utsläppen till de som utlovats kan naturligtvis få följder för prestanda och annat. Frågorna är fler än svaren.

Företagens drivkrafter att fuska. Systematiken och omfattningen är skrämmande. Hur har de vågat? Någon måste ha förstått att ett avslöjande skulle bli en megaskandal. Svaret verkar vara en kombination av kortsiktigt vinsttänkande, toppstyrda organisationer och små risker för avslöjande och straff. Incitamenten driver åt fel håll, det blir för lockande, för riskfritt och billigt att fuska. Bakom skandalerna ligger en stor portion politisk naivitet, parat med mäktiga lobbykrafter som stoppat strängare kontroller. Dags för ändring på det. Det gäller inte bara avgasutsläpp utan också bränsleförbrukning, som testas av tillverkarna under optimala förhållanden, långt från vardagsbilistens verklighet. Varför får det vara så?

Vad är det mer vi inte vet? Skandalen har bara börjat rullats upp. Var tar den slut? Andra bilföretag? Volvo försäkrar att de är ”rena”. Talar de sanning är det en konkurrensfördel, ljuger de torde det vara kört. I testkretsar minns man tidigare upptäckter att tvättmaskiner ”lärt” sig känna igen testlaboratorier och då sänkt vatten- och elförbrukning. Det talas nu om att liknande sker för hemeletronik, till exempel TV-apparater. Det behövs en genomgripande kartläggning. Slutsatser ska dras, som inte bara gäller bilbranschen. Det behövs strängare, oberoende kontroll. Det måste vara slut på naivitet och dalt.

Miljöboomen göder greenwash. Miljö säljer, vilket vi ska glädjas åt. Men det innebär också att det blir mer frestande att ta i lite för mycket. Det kan handla om att kalla varan ”ren” eller ”klimatsäker” eller rent av ”miljövänlig”. Men det kan också handla om att fejka avgasutsläpp, bränsleförbrukning eller elförbrukning, särskilt när EU skärper kraven och nationer subventionerar miljöbilar. Det handlar om stora pengar. Och då går det inte bara att lita på att företagen talar sanning. Återigen: Oberoende kontroller och avskräckande straff.

Den europeiska konsumentrörelsen BEUC och dess medlemmar (bland annat vi) kräver nu bland annat: 1. En omedelbar utredning av EU-Kommissionen om hur stor skandalen är och hur stora skador det orsakat konsumenterna. 2. Inrätta ett oberoende och ärligt system för tester. Och gör det snarast. 3. Ge konsumenter full kompensatiuon för skadorna. Brev har gått till Volkswagens VD (läs här) samt till flera kommissionärer med begäran om svar . Mina italienska kollegor har redan tidigare i år avslöjat att Volkswagen Golf förbrukar 50 procent mer bränsle än de angett. Där pågår nu ett process med grupptalan, som ska bli intressant att följa. Konsumentombudsmannen borde ta en rejäl funderare på något liknande i Sverige till följs av avgasskandalen.

Ägaren till en Volkswagen kan så länge inte göra så mycket mer än att avvakta. Enligt konsumentköplagen ska man kunna få ersättning för både kostnader för reparationer och den betalda arbetstid. Köpte man bilen huvudsakligen just för dess miljöprestanda skulle lagen kunna tolkas som att köpet kan hävas, alltså pengarna tillbaka.