Författararkiv: jan.bertoft

Lag mot lur-luret behövs NU

Publicerat av
Svara

Sture, 84, tackade ja till att köpa en komplett samlarservis i tolv delar för 14 000 kronor.

Märta, 75, tackade ja till ett mobilabonnemang inklusive själva telefonen med bindningstid på 24 månader. Hon har redan två abonnemang.

Bengt, 82, tackade ja till att prenumerera på exklusiva kalsonger med leopardmönster.

I alla tre fallen efter att ha talat med en telefonsäljare. I alla tre fallen utan att riktigt ha insett vad de tackat ja till. I fallet Sture ringde en redig dotter upp försäljningschefen för bolaget och ställde den högst relevanta frågan. ”Han är gammal och lever ensam  – hur tänkte ni egentligen?

Ja, det kan man fråga sig. Tyvärr tänkte de väl inte alls, i alla fall inte ansvarig avdelningschef och den unga säljare som i sin iver att få provisionen var forcerade fram ett ”ja” från en snäll och välvillig människa. Fallen är för övrigt äkta men namnen fingerade. Och de är relativt färska.

LU-15602158För 14 månader sedan kom utredningen om telefonförsäljning med ett förslag på motmedel mot de beskrivna övergreppen. Det innebär krav på skriftligt avtal efter samtalets slut för att hindra frampressade medgivanden och ge människor möjlighet till insikt, eftertanke och för att kunna jämföra med andra erbjudanden. Jag satt med i utredningen och stred hårt för detta, med ett brett stöd bland våra medlemsorganisationer.

I flera blogginlägg genom åren har jag ondgjort mig över hur säljare systematiskt pratar omkull överraskade konsumenter, inte minst pensionärer, funktionshindrade och nya svenskar. Problemen är mycket incitamenten för säljarna (provisionen) men också bristen på återhållande faktorer, som till exempel att de får rejäla avdrag eller sparken om de faktiskt lurat en konsument.

Jag börjar bli duktigt trött på att ta upp ämnet och hoppas detta är sista gången.

Konsumentminister Per Bolund stöder skriftlighetskravet, men han har ännu inte lagt fram någon proposition till riksdagen. Jag vet att branschorganisationerna hyrt olika PR-byråer för att förmå riksdagsledamöter att inte stödja förslaget.

Att inget hänt är helt galet och upprörande. Varje månad som går är förlorad tid då konsumenterna sviks. Och Sverige fortsätter att ha en av Europas mesigaste lagstiftningar mot lur-plågan.

Huvudargumentet från säljbolagen och deras uppdragsgivare – ofta stora ansedd bolag – är att de kommer att gå miste om försäljning om ett skriftlighet införs (med påstådd arbetslöshet som följd).

Att hota med färre jobb (mer eller mindre välgrundat) är ett beprövat knep för att försöka stoppa regleringar. I det här fallet tillkommer följande tankevurpa: Om de förlorar så mycket på att kunderna får tänka är det bara sunt. Avtal ska tåla eftertanke och ”dagsljus”. Någon däremot?

Hösten – ny vår för konsumenterna?

Publicerat av
Svara

Det drar ihop sig till en het höst i konsumentpolitiken. Tunga frågor som rör allas vår vardag kan komma att klubbas eller i alla fall få ett genombrott. Många återfinns i vår nya lista på 60 lösningar som gör livet för konsumenterna säkrare och enklare. Här är några exempel:

Livsmedelsstrategin – skulle kommit till sommaren men förhandlas nu inom Alliansen och ska förhoppningsvis förlösas september eller oktober. Blir det mat i hyllorna som vi har förtroende för som konsumenter, mat som verkligen producerats hållbart och djuretiskt? Lobbyingen har varit och är intensiv, själv har jag diskuterat den i Almedalen och skrivit under debattartiklar på SVT Opinion och Göteborgs-Posten.

IMG_8236

Två viktiga ståndpunktsdokument på mitt skrivbord.

Hållbar konsumtion – alltså hur det kan bli enklare för dig och mig handla hållbart i det stora och det lilla. Här utlovar ministern Per Bolund en strategi i årets budgetproposition. Mycket spännande. Vi har gett input om ändrade rättsregler, en mer hållbar prissättning på varor och tjänster samt ökad stöd till civilsamhälle och forskning för att kunna göra insatser som verkligen biter.

Delningsekonomi – här växer behovet av transparens och tydligare rättsskydd för att det ska bli en vinst både för konsumenterna och gynna en hållbar utveckling. En utredning om detta har just startat, där vi sitter med.  Stor fråga även i övriga Norden och i EU.

Digitala frågor – hett i Almedalen, vi driver hårt både mot politik och näringsliv. Ny EU-förordning med bättre skydd kommer 2018 men frågan är om det räcker och dessutom  behöver det hända saker nu. Detta är ett ansvar för Konsumentverket och Datainspektionen (som har fått anmälningar från oss). Statliga Integritetskommittén grunnar vidare med förslag, där vi deltar.

Garanti- och reklamationsregler när vi köper fysiska varor och när vi köper digitala varor (t ex e-böcker och streamad film) är under översyn i EU. Avgörande för oss konsumenter och kan avgöras i höst.

Snabblån – fortsatt stora problem med denna ”motorväg in i skuldfällan”. I oktober läggs utredningen om högkostnadskrediter fram till regeringen. Vi har krävt bland annat räntetak och kostnadstak.

Telefonförsäljning – ett jätteproblem där provisionshungriga säljare pratar omkull gamla och välvilliga människor. Här finns ett utmärkt utredningsförslag med krav på skriftlig bekräftelse av avtal träffade på telefon. Lobbyingen från säljarna är intensiv och man kan undra varför det dröjer från politikens sida. Ingen proposition är anmäld från regeringen.

Regelförenkling. Stor fråga i näringslivet både i Sverige och i EU. Man vill städa bort onödig byråkrati. Gott och väl, men kontrollfrågan vi i konsumentrörelsen ställer om det går ut över konsumentskydd och krav på information.

TTIP – frihandelsavtalet med USA, som i högsta grad berör oss alla och miljön. Lite av vinna eller försvinna-läge i höst. Vad händer med kemikalieskyddet, livsmedelsreglerna och annat viktigt som vi kämpat oss till under decennier i EU?

Och så en massa andra frågor – hållbara banker, kontanter, bilars avgasutsläpp och Volkswagens bluffar… På Sveriges Konsumenter ser vi fram emot att arbeta med alla dessa – och andra – viktiga frågor för landets tio miljoner konsumenter. Det känns i allra högsta grad meningsfullt att gå till jobbet.

OS är för alla

Publicerat av
Svara

Sport är inget som vanligen upptar min tid och mitt intresse. Men olympiska spel är annorlunda. En superfest i alla upptänkliga grenar där världen kommer samman. Välbehövligt i dessa orostider, vi behöver manifestationer att samlas kring. Och vad är bättre och sundare än idrott?

Vi som inte har betalkanaler utestängs från allt tittande – från invigningen och nu medaljbragderna i simningen. Sveriges Television och TV4 gör tappra försök att sammanfatta men utan sändningar direkt från arenorna blir det en väldigt tunn soppa. För att kunna hänga med Sarah och de andra hela vägen, innan de når målet, så måste vi utöver TV-licens även köpa tillgång till TV3/Viasat. Liksom jag själv är det väldigt, väldigt många som bara har ”skogs-TV”, alltså de utmärkta kanaler som inte kostar extra utöver licensen. Att köpa tillgång till den pågående sportfesten i Rio kostar sammanlagt många tusenlappar och innebär att du är bunden inte bara till det att OS-elden slocknat utan i ytterligare två år.

Från Viasats hemsida. OS kostar extra.

Från Viasats hemsida. OS kostar extra. Mycket. Bindningstiden är 27 månader.

Detta är faktiskt en konsumentfråga. Sveriges Konsumenter har också i ett remissyttrande 2014 stöttat tanken på en så kallad evenemangslista, alltså stora idrottshändelser som alla ska kunna se. Det handlar om OS, paralympics, friidrotts-VM, fotbolls-VM. Sådana listor finns i Norge, Finland och många andra länder. Varför inte här?

Det är olyckligt om allt fler stängs ute från evenemang och händelser av stort allmänintresse på grund av att de inte kan eller vill betala. Det skapar en klyfta och är en i grunden oacceptabel utveckling om den fortsätter. Det är det ena tunga skälet för krav på allmän tillgång till exempelvis OS.

Det andra är att idrotten har en mycket viktig funktion i samhället för hälsa och spridandet av sunda och demokratiska värderingar. TV har en viktig roll att synliggöra idrotten och väcka ett intresse.

Utvecklingen att penningen så entydigt ska tala när det gäller något som är allas egendom är oroväckande. Det kommer också att utnyttjas av TV-bolag som vill låsa in konsumenter i dyra och långvariga betallösningar.

Att införa krav på att en stor majoritet av befolkningen ska kunna se viktiga och stora evenemang skulle inte göra Sverige udda, vi ska skulle vara i gott sällskap med flertalet länder i EU som liknar oss. Dessa har dessutom ofta fler evenemang på sina listor – allt från Champions League och cykel till nyårskonserten i Wien.

Bollen ligger hos regeringen. Varför tvekar ni?

Läs mer om evenemangslistor från Myndigheten för press radio och TV här.

 

Värdet av goda exempel

Publicerat av
Svara

”Name and shame” kallas det som vi ofta gör i konsumentrörelsen, att hänga ut företag som beter sig illa mot konsumenterna genom att luras, fuska eller vilseleda. En central roll för oss som konsumentföreträdare innebär att ifrågasätta, att vara kritiska, att agera vakthund, blåslampa.

Men inte bara. Ska vi uppnå resultat måste vi också kunna berömma. Vi måste kunna peka på  företag som gör något bra, som vågar gå före, som sticker ut på ett för konsumenterna bra sätt. Goda exempel är viktiga. De sporrar, driver fram. Utveckling kräver både piska och morot.

Detta är inte lätt. Det fick Isabella Lövin erfara under miljöpartiets Almedals-dag när hon bjöd upp tre multinationella företag på en TV-sänd presskonferens där de fick berätta om sitt klimatarbete. Det fanns också en del att kritisera hos företagen, visade det sig i den efterföljande TV-utfrågningen.

Och så är det. Risken när en trovärdig aktör säger något positivt om ett företag är det finns baksidor. Man kan ifrågasättas för någon brist, något tvivelaktigt under ytan hos de framlyfta företaget. I miljöbommens spår ökar också ”greenwashingen”, överdrifter eller rena lögner om hur miljövänliga en produkts eller tjänst är.

Ändå är det viktigt. Vi måste visa att förändringar sker och att de är möjliga. För att inge framtidshopp både hos konsumenter och företag. Bilden vi får via massmedia är väldigt mycket fylld av elände och vi behöver ge en positiv bild också, en annan ”berättelse”. För många år sedan läste jag Erika Bjerströms bok ”Miljövår – reportage om miljövårdsframgångar i det tysta”. Det blev en väckarklocka. Det sker en massa som ingen berättar om. Och så är det fortfarande, kanske i ännu högre utsträckning. 

Därför måste vi vara kritiska – och berömmande. För att uppmuntra andra företag att följa efter. Och inte minst för att visa att näringslivets standardinvändningar mot ökat konsument- och miljöskydd (”det är omöjligt, för dyrt” etc) inte stämmer. Det goda exemplets makt är stark, på flera sätt.

Vinnare_blåslampan_2015svartvit

Swopshop – vinnare av Blåslampan 2015. Nu kan du nominera någon föregångare och ”konsumenthjälte” till årets Blåslampa.

Vi gör det varje år genom att dela ut konsumentpriset Blåslampan. Förra året gick priset till Malmö-butiken Swopshop (bilden). Var gärna med och nominera du också (klicka på länken).

Vi gör det på andra sätt också. Fair Finance Guide rankar exempelvis varje år bankernas hållbarhetsarbete. Det innebär att det finns de som är sämst. Men också att det finns banker som ligger i topp. Därmed blir det en tävling, ”nästa år ska vi bli bättre”.

Det är en spännande tid just nu när många, många företag faktiskt går före, satsar på hållbarhet. Inte för att de måste följa lagen. Utan för att det finns affärsmöjligheter. Att miljökrav och miljöintresse inte är hinder utan potential. Nu väntar vi på den fossilfria banken, restaurangen som har full information om sin mat eller varför inte appen som har korta och begripliga avtalsvillkor.

Vi i konsumentrörelsen kommer att fortsätta att både ”dissa” och hissa”. Vi ska leverera både problembeskrivningar – och lösningar. Både till affärslivet och till politiken, som båda har ett ansvar  för ökat trygghet, konsumentmakt och en hållbar utveckling. Läs gärna vår skrift ”60 lösningar för en stark och hållbar konsumentpolitik”. Och notera att vi ändrat ordet ”krav” till ”lösningar”.

Digitalt årets trend i Visby

Publicerat av
Svara

Almedalsveckan startar. När jag står där på soldäck känner jag både förtjusning och bävan när Visby dyker upp ur havet. Som avslutning på arbetshalvåret spinner den årliga politikkarusellen igång. Intensivt är bara förnamnet. Fem gånger ska jag upp på scenen i olika ämnen, dessutom blir det mängder av möten, kunskap, insikter från morgon till sen kväll. Efteråt behöver man ligga platt på marken, stirra upp på himlen och bara andas. IMG_7958

Intensivt – men fantastiskt. Unikt på många sätt, folkbildande, vitaliserande. Varje år jag kommer hit förundras jag över att något sådant här över huvud taget är möjligt. En veckas folkuniversitet och åsiktstorg om aktuella frågor, nerknött bland medeltida gränder, murar och ruiner. Med makthavarna på plats, i kortärmade skjortor.

Rekord är det – som vanligt – med 3821 seminarier. Det verkar aldrig sluta öka. Tisdag mellan klockan 13 och 14 hålls exempelvis över 100 seminarier. Egentligen helt sjukt.

Trendordet i år är ”digital”. Närmare 500 seminarier handlar på något sätt om digitaliseringen och dess konsekvenser. Jag pratar om bankernas digitalisering och om kundattityder om integritet. Min roll där är, som så ofta annars, att bidra med konsumenternas behov, förutsättningar och rättigheter (de som finns och de som borde finnas).

Hållbar utveckling är också allt mer populärt. 941 seminarier när man säker på nätet mot 667 förra året. Hälsa: 358 mot 202 förra året. Siffrorna säger ju inte allt, det handlar ju om på vilket sätt mantra som ”hållbart” kommer in. Men de ger i alla fall en indikation.

Livsmedelsstrategin var en väntad het potatis till årets Almedalsvecka (12 seminarier tar upp detta, varav vi är med på ett i morgon klockan 16 i E35 på Campus Gotland). Landsbygdsministern hade hoppats kunna stoltsera med en helt färdig proposition, men förhandlingar pågår fortfarande med alliansen. Vi från konsument-, miljö- och djurskyddsrörelsen får fortsätta tala krav och förväntningar, hur det kan bli en win-win för producenter och konsumenter.

Sammanlagt är Sveriges Konsumenter med på ett tiotal seminarier, som ”konsumentröst”. Behovet är naturligtvis mycket större. En stor del av de seminarier som hålls har ett behov av ett konsumentperspektiv. Ofta talas det över huvudet på de som berörs – kunder, konsumenter, människor. Ordet ”konsument” ger bara 90 sökträffar på Almedalswebben, alltså dryga 2 procent av seminarierna. Det kunde självfallet vara bättre.

Kommunal vägledning forever

Publicerat av
Svara

I en komplex värld med ökade klyftor behöver konsumenterna stöd. Alternativet: Det blir väldigt besvärligt och dyrt för de mest utsatta. Och för samhället. Därför är den kommunala konsumentvägledningen livsviktig att slå vakt om. Exakt hur handlade en debatt på Konsumentdagarna i Borås om, som jag deltog i.IMG_5007

Konsumentvägledningen har fyra decennier på nacken. De är vardagshjältar som med blygsamma medel åstadkommer små mirakel. Kommunal vägledning har flera unika egenheter värda att slå vakt om – den känner och kan prata direkt med lokala företag, den tillåter personliga besök för krångliga ärenden, den kan förebygga istället för att enbart släcka bränder. Förra året startade en helt nya aktör, Hallå Konsument, som centralupplysningstjänst. Den har fungerat väl gentemot konsumenterna, bortsett från oacceptabelt långa köer. OCH bortsett från att tjänsten i sig ger bränsle åt nedläggningar i kommunerna. Vi var många som varnade för detta redan från början och nu verkar vi – tyvärr! – få rätt. Senaste rapporten Läget i landet bär syn för sägen.

Så vad göra nu då? Ja, deltagarna i panelen idag hade olika idéer. Samverkan var ett nyckelord. Konsumentminister Per Bolund sa att att det var ”väldigt oroande” och pratade om tio nya miljarder till kommunerna, som bland annat kan användas för konsumentstöd.

Mina svar löd ungefär så här:

  • Utnyttja de tillgångar som finns – alltså Konsumentverket, rådgivningsbyråerna och vägledningen i över 200 kommuner (som har fått kraftigt minskat antal samtal). Det kräver inte minst bättre hänvisning från den centrala ”ingången” till kommunerna. Eftersom många tänker ”Konsumentverket” när de har ett konsumentproblem bör även myndighetetens växel och hemsida hänvisa till kommunerna. såväl från Hallå Konsument men
  • Förhindra en nedläggningslavin. Konsumentverket, ansvarig minister Per Bolund och andra kan göra mer – turné med Sveriges Kommuner och Landsting, regionala träffar, riktade pengar. Och så måste den ekonomiska nyttan med konsumentstöd utredas, så att krassa kommunalpolitiker kan få de avgörande pengaargumenten. Forskningspengar, tack.
  • Öka det förebyggande arbetet. En stor del av idén bakom Hallå Konsument var att det skulle ”frigöra resurser” för att mota Olle i grind i samtal med unga, arbetslösa, invandrare etc. Så har det inte blivit, det förebyggande arbetet minskar. Här behövs pilot- och temaprojekt, goda exempel med mera.
  • Utnyttja den ideella kraften. Frivilligorganisationerna är många och har flera fördelar: De är snabbfotade, de når direkt ut till målgrupper som annars är svåra att nå och de kan vara raka i svåra frågor om livsstil och normer (hur ska jag konsumera hållbart, vad ska jag undvika att köpa, vilka företag agerar oetiskt etc). Myndigheter kan inte och ska inte göra allt.
  • Synliggör behoven och definiera en god konsumentvägledning. Det blir allt mer som en konsument ska klara av. Vi behöver en diskussion om rimlighet, delaktighet och om vad en ”normalkonsument” är. Det borde öka den politiska motivationen att satsa på konsumentstöd. Per Bolund, Konsumentverket och andra behöver peka med hela handen och säga att det krävs vissa grundkriterier, kanske använda vår mall för en ”skamgräns”.

Dessutom behöver vi skaffa bättre underlag för analys. ”Seismografen” – den årliga rapporten Läget i landet – utgår i hög grad från vilka som har och inte har kommunal vägledning. Som om det vore digitalt. Var tredje vägledare jobbar mindre än fyra timmar i veckan, alldeles för otillgängligt och för lite för att kunna behålla kompetensen. Dessutom späs konsumentvägledningen ut, kan man säga, när den blir en del av en mer generell rådgivning på kommunens kontaktcenter.

Konsumentvägledarnas Förening har larmat om den vikande trenden, senast i SVT:s Plus. De föreslår nu ett obligatorium, alltså att kommunerna ska tvingas ha konsumentvägledning. Fortsätter nedläggningarna kanske det är enda vägen.

Disk-utabel avgift

Publicerat av
Svara

Kassettavgift – eller privatkopieringsersättning – är ett påfund från för att se till att författare, kompositörer och artister ska kunna få anständigt betalt. Eftersom det idag är så lätt att kopiera musik och film via datorer, plattor och mobiler har man valt att lägga en avgift på just prylarna där verkan lagras – idag på hårddiskar, USB-minnen, CD-.skivor etc. Tanken är detsamma som när vi spelade in musik på så kallad ”kassetter” (se bilden).

I Sverige är det upphovsrättshavarnas organisation Copyswede som tar ut avgiften. Det kan handla om uppemot 500 kronor för en dator.

Ljudkassett - museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Ljudkassett – museiföremål och princip för dagens ersättning till upphovsrättshavare.

Varför gör man så idag? Det andas inte så lite nödlösning och panik.

Systemet slår blint, alla de som inte lagrar musik och film på sina hårddiskar får också betala. Dessutom är det föråldrat. Efter några år av vakuum efter CD- och DVD-eran har nya affärsmodeller sett dagens ljud och ljus. Netflix och Spotify är de mest kända exemplen. Vanligt folk betalar för att strömma, se och höra musik och film, antingen via avgifter eller via annonsering. Pengarna strömmar sedan ner i plånboken hos skapare och artister. Alltmedan konsumenterna i många fall betalar dubbelt. Både för sin hårddisk och genom månadsavgifter till Spotify. Film och musik som köps lagligt kan dessutom vara kopieringsskyddad trots vår rätt att kopiera för privat bruk. Detta innebär att man betalar privatkopieringsersättning på alla tomma DVD-skivor trots att det inte finns några filmer att kopiera.

Upphovsrätt är livsviktigt. Utan den dör kreativitet och innovation. Vare sig det är en möbeldesigner, en låtmakare, en författare eller en målare så behöver de kunna få tillräckligt bra betalt för att försörja sig. Men det finns flera krux. Ett är mellanhänderna, som ofta skär guld med täljkniv. Skivbolagen, till exempel. Ett annat är längden på upphovsrätten. Jag har aldrig förstått varför den måste räcka långt efter upphovsrättshavarens död. Varför ska barn och barnbarn eller olika bolag och stiftelser kunna fortsätta tjäna pengar utan att lyfta ett finger? Bättre att geniala kreatörer får bra betalt medan de lever.

När jag var ung kopierade vi singel- och LP-skivor till kassetter (jo, så gammal är jag). Då förfasade sig skivbolagen – och emellanåt artisterna – över att inte precis alla köpte skivorna. På radio topplistprogram pratade Kaj Kindvall och Ulf Elfving sig igenom hela introt på favoritlåtarna så att det blev svårare att spela in. På order av skivbolagen, sas det.

Det var på 70-talet. Nu har vi 2016. Dags att bryta med kassett-tänket och hitta en system som gynnar konsumenterna och upphovsrättshavarna på ett rättvist och framtidssäkert sätt.

Jag hatar att shoppa

Publicerat av
Svara

Vårsolen skiner, naturen bjuder på galaföreställning och jag försöker få så mycket tid som möjligt med vitsippbackar, fågelkvitter och fika på en stenhäll. Men på vägen dit passerar jag den ena överfulla parkeringsplatsen efter den andra utanför gallerior och möbelvaruhus. Och jag förundras ständigt: Hur kan det vara så lockande att gå därinne i konstljus mellan skyltdockor och extraerbjudanden? Själv hatar jag att shoppa, försöker undvika det så mycket som möjligt och tycker alternativen är mycket trevligare. Särskilt illa tycker jag om att köpa kläder, men bara tanken att skrota omkring på Mall of Scandinavia gör mig trött. Är gallerian jättestor – desto värre. Då tar det längre tid att komma ut.

parking-371504_1920Varje gång jag korsar havet av parkerade bilar på väg mot porten till köppalatset känns det som om jag åldras lite i förtid. Varför är jag här? Måste jag? Varje gång jag känner mig trött på något där hemma – till exempel kaklet i köket – behöver jag bara tänka på alla tid som måste ägnas på olika byggvaruhus för att lusten att renovera ska gå över. Det är rätt bra som det är…

Observera att jag inte moraliserar utan ger min egen bild, som en liten motbild till all marknadsföring och den kultur som riktar in sig på att det bästa stället vi kan tillbringa vår fritid på är en butik. Att shoppa för nöjes skull är inte min grej, det är inte så jag vill ”fånga dagen”. Samtidigt ser jag att allt fler förstår att vi inte bara kan fortsätta så här. Någonstans är också de flesta överens om vi har tillräckligt med saker. Vi kan inte fortsätta att ”shop to you drop”. Det är inte hållbart. Plus att vi missar en massa. Själva livet. Vänner. Familj. Fåglarna. Vågor som slår mot stranden. Böckerna. Filmerna. Reflektionerna. Tanken som tillåts löpa hela vägen till slutet.

Lite extra löjeväckande blir det att jaga runt efter prylar som man ”måste” ha för att kunna idka friluftsliv. Det påminner mig om sketchen i Hasseåtagerevyn ”Svea Hund” där Lena Nyman ska köpa en påse stenkulor åt sonen men blir påsåld rader av omistliga tillbehör – kulhölster, kulskor, fingerskydd etc…

Det bästa i livet är gratis och det kan ju kännas hotfullt för den traditionella ekonomin. Handeln, till exempel, som ju sysselsätter många människor. Men om jag vill bidra till sysselsättning och BNP finns det ju en spirande flora av upplevelsetjänster som ger lokala jobb, ofta utanför storstäderna.

Jag vet att shopping kan ge en kick hos många, det blir som en sorts lyckokänsla vars mekanismer liknar godisets och spritens. Med efterföljande abstinens och längtan efter nya rus. Jag säger INTE: Frigör dig. Sluta shoppa. Men jag säger: Fundera lite på alternativen, de som inte är en del av marknadsföringen och en del av slit- och slängkulturen. Eller kanske snarare slit- och flängkulturen.

Strategi på villospår?

Publicerat av
Svara

Igår gick åtta organisationer ut med ett öppet brev till ministrarna Romson, Bucht och Bolund om den kommande livsmedelsstrategin. Vägen till en sådan har varit gropigare än många förutsett. Och nu måste regeringen visa att de menar vad de sagt, även miljöpartiet (även om de har bråda dagar just nu). Det handlar om konsumenternas förtroende. Om de nationella miljömålen. Om djurskyddet.

Det var tretton månader sedan stod landsbygdsminister Sven-Erik Bucht på Nalen och pratade om den kommande livsmedelsstrategin. Han förkunnade att ”Kan inte vi kroka arm med konsumentsidan så kan vi inte lyckas med detta.”. Det lät bra. För så är det – utan tilltro att varorna är bra, säkra och hållbara kan man titta sig i månen efter en succé för en ny offensiv satsning.

Efter ett år av dialog och lobbying - vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Efter ett år av dialog och lobbying – vart är livsmedelsstrategin egentligen på väg?

Sedan dess har vi och flera av våra medlemsorganisationer aktivt drivit konsument- och hållbarhetskraven i dialoger, seminarier, debattartiklar och skriftliga inspel om ”konsumenten i centrum”. Vi har uppvaktat ministern och vi har format en gemensam vision tillsammans med miljö- och djurskyddsrörelsen. Vi, som representerar medborgarna, har lobbat. Det har även lantbrukarna och industrin gjort.

En viktig poäng för konsumentrörelsen är folkhälsan. Ska en strategi handla om vilken mat som helst, bara den är svensk? Ska den tillåtas krocka med en politisk ambition – på ett annat departement – att bekämpa ”fetmabomben” och andra problem till följd av att vi äter för fet, söt och för salt mat.

Om tre månader ska jag debattera livsmedelsstrategin i Almedalen. Förhoppningsvis vet jag vilken. Hela arbetet är försenat, processen är sluten och är just nu en mycket het potatis inom regeringskansliet. Planen är att den ska presenteras före sommaren, efter beredning inom regeringen och förankring hos oppositionen.

Blir det en ren produktionsstrategi? Samma som förr, fast mer? Trots att marknaden – alltså vi konsumenter – skriker efter mat som är schysst mot miljön, schysst mot djuren, schysst mot den egna hälsan. Den säljer allt mer trots att marknadsföringen är massiv för det som är ohälsosamt – läsk, chips, godis. Liksom för kött och chark. Eller som Johanna Sandahl, Naturskyddsföreningen, skrev på DN Debatt nyligen: ”Det är oroande att representanter för livsmedelskedjan inte tycks bejaka denna marknadspotential utan i stället driver att Sveriges miljö- och djurskyddsregler ska försvagas”. Hållbar mat kan inte vara något ”extra”, en nischprodukt. Hållbar mat måste finnas för alla. Det måste vara själva normen

Förtroende för svenska mervärden är det som kommer att avgöra om strategin blir flipp eller flopp. ”Konkurrensneutralitet” urholkar bilden att svensk mat generellt har klara fördelar. Svenskt lantbruk har svårt att konkurrera med lågt pris. Dessutom är priset för ett lågt pris ofta högt i långa loppet – för miljön, hälsan och djuren.

I takt med att klimatförändringarna och antibiotikaresistensen blir synliga för oss alla kommer konsumenternas krav att öka. Även på marknadsföringen och informationen. Hur länge tror ni att det räcker med att säga ”svenskt” utan att förklara närmast övertydligt varför det är bättre än säg danskt eller tyskt? Transparens är också viktigt, framför allt vad gäller djurhållningen. Den dagen kommer när konsumenterna faktiskt vill se hur det går till i svin- och kycklingfabrikerna. Inte i mönsteranläggningar utan i vilken som helst. Tål branschen det?

Livsmedelsstrategin kan bli en win-win, som också bidrar till ökad lönsamhet i svensk matproduktion. Men då krävs att konsumentförtroende och hållbar produktion fylls med reellt innehåll.

Varför duckar Bankföreningen?

Publicerat av
Svara

I tider när det blåser mer än kanske någonsin kring bankerna finns det en aktör som valt att ducka – Bankföreningen. Ändå läser jag på hemsidan sådant som ”Bankföreningens vd och berörda medarbetare deltar aktivt i den offentliga debatten” och ”Bankföreningen verkar för en sund utveckling av det svenska bankväsendet.”

Jaha. Tre exempel på motsatsen:

  • Igår kväll diskuterades Panama-affären i SVT:s Agenda. Finansmarknadsminister Per Bolund och Sveriges Konsumenters Jakob König fanns i studion men Bankföreningen hade nobbat inbjudan.
  • I ett seminarium om fondsparande nyligen där jag deltog hade arrangörerna – Konsumentverket och Konkurrensverket – bönat och bett att Bankföreningen skulle deltaga. De vägrade.
  • Den infekterade frågan om kontanthanteringen har inneburit ett massivt bombardemang från pensionärsorganisationer, butiksägare, oss och Kontantupprorets Björn Eriksson. De nobbar konsekvent radiodueller och TV-soffor i frågan.

Så där ser det ut. Vad gäller ansvar för miljö och mänskliga rättigheter (se Fair Finance Guide) är det också tyst. På hemsidan klagas det över bankskatt och amorteringskrav. VD:n Hans Lindberg jobbar i det tysta och av ordförande Annika Falkengren märks inte heller särskilt mycket. Feghet? Knappast. Självtillräcklighet? Säkert, till viss del. Men mest handlar det nog om taktik. Att tiga ihjäl besvärliga och generande frågor.

Bankföreningens VD i talarstolen på ett branschmöte. Mer sällan syns han i media.

Bankföreningens VD i talarstolen på ett branschmöte. Mer sällan syns han i media.

Man kan undra om det är så smart. Vad sänder det för signaler när den ena programledaren efter den andra säger ”Vi har bett Bankföreningen komma hit, men…”? Andra branschorganisationer som Svensk Handel och LRF agerar inte så. En branschorganisation är ansiktet utåt. Det är inte alltid en enkel roll – den ska företräda både goda och dåliga företag men har ingen exekutiv makt över samma företag. I förtroendekriser är detta extra viktigt.

Bankföreningen är mycket flitiga lobbyister. Jag möter dem och ser dem. Det är duktigt och trevligt folk, mestadels. Ledningen och staben av jurister träffar regelbundet riksbankens chefer, riksdagsledamöter, ministrar och sitter i statliga utredningar. I EU är det samma sak, fullt tryck mot kommande lagförslag som äventyrar bankers maktställning. Exempelvis alla idéer om kontonummerportabilitet, som skulle kunna öka konkurrensen. Men detta sker i det tysta, inte i något offentligt meningsutbyte.

Bankföreningen hävdar själva att de aktivt ska ta debatten, verka för en sund utveckling och dessutom ”sprida kunskap om bankerna och deras viktiga roll för tillväxt och välfärd i samhället.” När tänker de börja?