Påsken närmar sig, då borde bloggen handla om ägg eller godis. Jag tror jag väljer ägg. I ett lite större perspektiv.

När jag var barn bodde vi om somrarna intill stora djurstallar med sammanlagt 21 000 värphöns. Vi var inne där några gånger och såg hur 4-5 hönor trängdes i en liten bur. Ofta i mörker. Oväsendet och lukten var nästan outhärdlig. Äggen rullade ner i en ränna och fördes till packcentralen. Hönsen var maskiner, inget annat.

Idag går hönsen på samma gård fritt. Ägarfamiljen – samma nu som då – satsar på att bygga ut de ekologiska delarna ytterligare.

Tiderna förändras. Både lagstiftningen – och vad konsumenterna kan acceptera.  Men mycket tror jag handlar om vad man faktiskt VET om hur livsmedel produceras. Om äggkonsumenter då, på 60-talet, hade kunnat se med egna ögon hur värphönsen egentligen hade det tror jag det hade blivit en störtdykning i försäljningen.

Regeringen har lagt fram sin nya livsmedelsstrategi, under buller och bång. Själv sitter jag i det nya Nationella rådet, som ska arbeta med genomförandet. I hela processen har vi drivit frågan om FÖRTROENDE. Om inte svensk mat motsvarar vad konsumenterna kräver och förväntar sig så kommer det inte bli någon tillväxt. Det räcker inte med att säga ”svenskt”, den tiden är förbi. Det krävs bevis på att svenskt faktiskt är bättre – för smaken, kvaliteten men också för planeten och djuren.

Förtroende bygger på transparens. Där tror jag konsumenterna kommer att bli mer och mer krävande. Självfallet vill de känna sig säkra på att lagarna följs och att certifieringar inte bara är en tjusig fasad. Men allt fler kommer att vilja veta mer. Särskilt hur djuren har det – hönsen, grisarna, fåren, korna. Att vi är osedvanligt bra på djurvälfärd i landet och använder lite antibiotika kanske inte räcker.

De flesta bor i städer i Sverige. De har aldrig varit i ett höns- eller grisstall. Möjligen i någon uppvisningsanläggning eller i någon liten gård á la Skansen. Men de har inte sett de stora lador där äggen, kycklingen eller kotletterna som de hittar på ICA eller Coop faktiskt kommer från. Det finns hygien- och säkerhetsskäl till att vem som helst inte släpps in i djurstallarna landet runt. Men tekniken har funnits länge. När får vi se de första webbkamerorna som visar hur det egentligen går till. När inser någon producent potentialen. Tänk dig att läsa av en streckkod och bli uppkopplad i realtid till stallet, någonstans i Sverige. Hönsen kacklar, grisarna grymtar, korna råmar. Tänk dig att som kund kunna hoppa mellan olika kameror….

Vilken lantbrukare eller företag blir först med att se konkurrensfördelarna? Kostnaderna för några webbkameror är ju försumbar. Vad finns det att förlora? En riktig win-win!

Eller? Om inget händer – vad beror det på? Rädsla att stadsborna inte ”tål” att se allt? Jag bara frågar.