Efterlyses: Gemensam politik

I höstens val har vi två tydliga regeringsalternativ? Eller..? Jo, vi vet att antingen ”de fyras gäng” eller ”de tres gäng” kommer att regera. Men vad har de för gemensam politiken om livsmedel, om finansiella tjänster, om konsumentvägledning..? Vi har ingen aning. Konsumentpolitik har man inte pratat ihop sig kring, nattmanglingarna har gällt andra och mycket mer resurstyngda politikområden. Det vore mycket välkommet med en sådan gemensam deklaration nu när valrörelsen går in på upploppet, men för att vara ärlig är jag pessimist.  Det är illa nog att inte partierna har tagit fram aktuella, egna konsumentpolitiska program.

Tyvärr blir det sannolikt inga gemensamma utspel kring dessa frågor nästa vecka, i det  politiska jättefyrverkeri som går under benämningen Almedalen. Jag ska själv vara där och göra vad jag kan för att ställa just konsumentfrågor, men konkurrensen är mördande kring vad som ska hamna i fokus. OM det blir ett gemensamt utspel så kommer det att handla om maten. Vi får se. När jag och Carina Lundgren från Råd & Rön ska fråga ut företrädare från de sju riksdagspartierna den 7 juli så blir det inte bara frågor om partiernas politik. Utan också om gemensam politik.

Bokslut om blodfoder

Mediastormen verkar ha blåst över för den här gången. Avslöjandet om grisarnas ”kannibalfoder” har ekat både här och där och för min del inneburit spräckta dagsscheman, en synnerligen tidig morgon (TV4 Morgon) och en möjlighet att slå ett slag för ursprungsmärkning och sätta ljuset på ”priset för lågpriset”.

Vad har det lärt oss? Jo, att mat mycket är en fråga om känslor. Att djuruppfödning inte är nåt gulligt, renstädat och Bregott-idylliskt. Att det i Sverige (men inte i övriga EU) finns en samsyn om det oetiska i att grisar äter grisdelar. Att frågan är komplex och kräver mer utredning: Vad är egentligen den minst dåliga proteinkällan för grisar – animaliskt foder (utan grisdelar) eller soja från Sydamerika?  

I midsommar och därefter kommer vi sannolikt att grilla som vanligt. Stora maffiga stekar med nån liten sallad till. Bra vore om debatten kunde ha det goda med sig att vi på sikt mera funderar på och diskuterar hur vi köper och konsumerar kött. Varken hälsan, klimatet eller djuren mår bra på att vi äter allt mer kött till låga priser. Min förhoppning – och övertygelse – är att vi på lite längre sikt kommer att äta mindre kött från djur som mått bra och ätit ”sunt” foder. Och att vi tills dess kommer att uppleva ett antal ytterligare djurskandaler.

Lågprisköttets pris

Grisar äter fett och blod från andra grisar som foder. Sedär en smaskig nyhet såhär i grillsäsongens inledning. Ekot avslöjande idag kom nog som en anstötlig nyhet för de flesta. Grejen är att blod och fett undantagits från ”kannibalförbudet” i EU, och att även om köttbranschen i Sverige tar avstånd så finns det mycket kotletter från angränsande EU-länder i butikerna som kommer från djur som ätit delar av sina artsfränder. Något påvisat hälsoproblem är det inte – däremot ett etiskt problem. Själv var jag med och kommenterade nyheten i P1 Morgon och underströk att det saknas konsumentnytta (som så ofta) och att detta är priset för att vi får billigt kött. En lösning är bättre ursprungsmärkning, men grundbulten är att vi till varje pris ska ha lågpris och att butiker fokuserar nästan bara på priset. Vi kan inte fortsätta så i längden, andra värden som kvalitet, miljö, etik och djurskydd måste komma in. Och gör det också alltmer, vi kommer att se en växande etisk ”våg”, tro mig. Vi kanske inte behöva äta massor av billigt kött, kanske bättre att äta mindre. Lika mycket pengar och bättre både för djuren, miljön och hälsan. Mer om detta kan du höra i P4 Extra idag, efter klockan 13.

Vem är bästa vännen?

Vilket parti är konsumentens bäste vän? Bra fråga. Tre månader kvar till valet och ännu har inget parti tagit fram ett aktuellt konsumentpolitiskt program. När jag mött partiledare och annat partifolk brukar de mest le urskuldande när frågan kommer på tal. Förra valet var det bättre ställt – då hade flera genomarbetade program med tydliga besked till konsumenterna, till exempel regerande centern och folkpartiet. Nu, sommaren 2010 återstår många frågetecken att räta ut kring konsumentfrågorna. Partiernas svar på Sveriges Konsumenters enkät ger prov på en del höga ambitioner – men samtidigt en hög grad av luddighet. Det är svårt att frigöra sig från misstankarna att partier inte riktigt tänkt igenom viktiga vardagsfrågor och döljer det med floskler eller en ordrik dimridå. Inför vår utfrågning i Almedalen har vi gått igenom enkäten, jag och min medutfrågare Carina Lundgren på Råd & Rön. Vi konstaterar att det finns mycket att förtydliga.  Till exempel: ”Vi vill ha ett brett och högt konsumentskydd” (gissa vilket parti…), ”Möjligheten att få hjälp av en budget- och skuldrådgivare är viktigt.” (gissa vilket parti…). Jag återkommer med fler exempel här i bloggen.

Välkommen till Visby den 7 juli för Almedalens enda breda konsumentpolitiska utfrågning – och förhoppningsvis klara besked. Vi ska göra vad vi kan för att det ska bli så.

Ödesdag för livsmedelsmärkning

Idag röstar Europaparlamentet om hur vad vi ska få veta om livsmedlen framöver. Det är den så  kallade livsmedelsmärkningsförordningen som ska upp till beslut efter flera års manglande. Den handlar om sådant som ursprungsmärkning, hälsomärkning och vad som ska stå i innehållsförteckningen. Och hur stor texten ska vara. Alltihop jätteviktigt för hur vi alla ska göra våra dagliga inköp. Livsmedelsindustrin har lobbat stenhårt för liten stil på förpackningarna och obegriplig hälsomärkning (den så kallade GDA-märkningen). Så lite tvång som möjligt, med andra ord. Gudskelov har den europeiska konsumentrörelsen tryckt på och parlamentarikerna i alla fall delvis lyssnat. Förslagen är nu hyfsat bra. Förhoppningsvis blir det nu vettiga, långtgående, tvingande regler. Att tro att att industrin själva klarar biffen är fel – titta bara på hur de hanterar textstorlekarna. Man behöver inte vara gammal eller funktionshindrad för att ha svårt att läsa pyttetexten i butikernas halvskumma ljus.

Mycket luft i surftaxorna

”Varning, den här tjänsten är svindyr”. Nej, så står det inte på mobilskärmen när du är utomlands och surfar. Fast det kanske borde. Mobiloperatörerna är skamlöst dåliga på att berätta hur dyrt det är att surfa på det allmänna mobilnätet utomlands. Särskilt utanför EU – och dit hör också Norge, vilket många inte tänker på. En familj på skidsemester i Trysil hade fått en teleräkning på makalösa 114 000 kronor för att de tittat på ishockey via nätet. På TV4 i morse berättade den drabbade att mobiloperatören efter samtal gått med till att sänka till ”bara” 57 000 kronor. Vilket verkligen kan få en att fundera på hur mycket luft det är i avgifterna. Vad tar de egentligen betalt för? Surfning utomlands och vidarefakturering måste vara att skära guld med täljkniv. Självfallet har den enskilde ett ansvar men om operatörerna säljer in tjänsten stenhårt som, typ ”299 kronor i månaden” så har de också ett ansvar att uttryckligen varna för att det kan bli fruktansvärt, fruktansvärt kostsamt för den enskilde. Många förstår inte detta. Många förstår inte heller skillnaden mellan att surfa mobilt och att surfa via lokala nätverk (vilket är mycket billigare). Telefoner är krångliga apparater idag och man kan inte ställa orimliga krav på vanliga användare. Att det står i mikroskopiska avtalsvillkor är ingen ursäkt. Telebranschen brukar skrika som stuckna grisar när kommissionen sätter pristak – vilket de gjort nu inom EU för sur utomlands. Men så särskilt synd är det inte om den.

Pressa politiker om miljön

Vad hände egentligen med klimatfrågan? Från att ha varit på allas läppar märks nu en allmän trötthet, något som bland annat EU-ministern nyligen vittnade om. Som om det går att trycka på pausknappen för klimatförändringarna. Bristen på globalt politiskt ledarskap är tydlig och ytterst oroväckande. Klimatmötet i Bonn gav ett ytterst blekt slutresultat.  Vi är många som oroas – och vill göra mer. För konsumentmakten har också en plats, tillsammans med krafttag från världens politiska makthavare. Det handlar om förutsättningar att välja hållbart. Och där ingår en mix av baskunskaper för alla, lättbegriplig information, skatter, stopp för ”greenwash”, stopp för incitaments-inkonsekvenser och större ansvar hos handel, jordbruk och industri. Ett genuint grönt tänk, helt enkelt. Globalt engagerar sig Consumers International och BEUC också för detta, läs deras krav. Steg i rätt riktning tas, men det går alldeles för långsamt. Vad du kan göra tre månader till är också att pressa politikerna. Ser man på deras svar på Sveriges Konsumenters enkät i denna fråga finns det höga ambitioner, men frågan är vad som menas och blir faktisk realpolitik. Använd gärna enkätsvaren när du möter politikerna inför valet!

Nåt är skumt med matpriserna

Betalar vi för mycket för maten? Ja, även om den har tagit en mindre del av hushållskakan så kan man undra om konkurrensen fungerar som den ska. ICA ökade sin vinst rejält till 620 miljoner första kvartalet, något som koncernchefen Kenneth Bengtsson förklarar med högre försäljning, högre bruttomarginal samt högre effektivitet. Någon sådan glädjekurva syns inte hos bönderna och frågan är ju vad som egentligen händer mellan jord och bord. Regeringen har nu tillsatt en utredning som ska ge svar på den frågan 1 mars nästa år. Mycket välkommet! Nyligen kom ju också en forskarrapport  från Stockholms universitet, ”Jakten på den värdefulla måltiden”, som visar att ICA:s dominans hämmar mindre leverantörers produktutveckling och att de inte tar konsumenternas oro på allvar. Igår kom PRO:s årliga prisundersökning, som visar att matpriserna skiljer sig 15 procent mellan billigaste och dyraste länet (som självfallet är Stockholm). Även det har naturligtvis att göra med konkurrensen. Sedan måste jag få avsluta med den vanliga käpphästen: Konkurrensen ska fungera så att vi inte behöver betala onödigt mycket för maten. Men det handlar inte om billig mat till varje pris. Det är en fråga om kvalitet, hälsa, miljö och etik också. PRISVÄRD mat, alltså.

Industrin viktigare än barnen?

Giftfria nappflaskor NU! är grupp som Sveriges Konsumenter startat på Facebook. Den har mött ett stort intresse och jag kan bara hoppas att så många som möjligt går med. Nappflaskorna är ännu ett exempel på att vi konsumenter tvingas delta i kemikalieindustrins ständiga fullskaleexperiment, att vi i grunden är försökskaniner. Även när det gäller sånt som BARN stoppar I MUNNEN. Stefan Jarls aktuella film är en annan väckarklocka. Sanningen är att vi vet för lite om det som omger oss och effekterna av att det hamnar inuti oss. Och inte minst cocktail-effekten, hur olika kemikalier samverkar. Hur kan det bara vara möjligt? Jo, kemikalieindustrin jagar kostnader och nya egenskaper. Samtidigt som de är en mycket mäktig lobbykraft i EU, som bland annat bidragit till att kemikalielagstiftningen REACH bara bidde en tumme.

Okej, faran med bisfenol-A är en misstänkt fara. Men det borde räcka! Vad hände med försiktighetsprincipen? Vem ska egentligen bevisa vad, ska samhället behöva visa farligheten eller tillverkaren bevisa ofarligheten? Vad är egentligen viktigast – industrin eller barnen? Här behövs en duktig omsvängning i EU i synsätt på balansen mellan företagens intressen och konsumenternas.


Kuponghysteri

Är det möjligt att tänka sig ett liv utan rabattkuponger? Svar ja. Så har de haft det i Danmark. Tills nu,  när EU tvingar broderfolket att ta bort sitt förbud mot de små papperslapparna. I Sverige är det en del av tillvaron sedan länge. Hemma hos oss alla finns trolige någon liten hög som vid nästa handlingpass är tänkt att utnyttjas för att tjäna några kronor. Tyvärr funkar det sällan, kupongerna hamnar oftare i pappersinsamlingen än i plånboken, på grund av passerat datum. Och hamnar de i plånboken blir de ändå bortglömda.  Nyss ringde en journalist från danska Politikken och ville ha kommentarer. Han lät uppriktigt förvånad när han fick klart för sig hur utbrett bruket är. Vilket kan få en att fundera på hur fiffig den svenska ordningen egentligen är. Rabatter är det i sig ingen fel på (förutsatt att de är ärliga och inget kamuflerat ordinariepris). Men de små papperslapparna kunde vi gott vara utan. Vad är egentligen fördelen för konsumenten? Det skapar bara stress att hålla ordning på dem, är klart miljöovänligt och dessutom kostar naturligtvis själva hanteringen pengar för butikerna – som vi får betala. Sänk priserna generellt istället.